Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - Måndag 12 juni 11:30

  1. 1.   Det kommunistiska partiet är en förtrupp

 

Det behövs en förtrupp, en slags generalstab, som kan samordna klasskampen i varje land. Under de senaste decennierna har många rörelser kommit och gått. Ta bara Attac och Occupyrörelsen, som försvunnit i det blå. Se på massdemonstrationerna på Tahirtorget i Kairo, som ledde till att Mubarak avsattes. Samma rörelse kunde inte förhindra att Mursi vann valet och inte heller den senare militärkuppen. Varför? Det saknades kommunistiska partier, som kunde leda och samordna dessa massrörelser eller skapa slagkraftiga enhetsfronter. Kampen måste vara uthållig och utdragen och partier måste även kunna överleva temporära bakslag.


  1. 2.   Det kommunistiska partiet är ett kaderparti.

 

Den grundläggande skiljelinjen mellan kommunistiska kaderpartier och borgerliga och småborgerliga partier i olika skepnad är att de förra bygger på ett aktivt medlemskap och tillämpar demokratisk centralism. Det aktiva medlemskapet innebär att alla medlemmar förutsätts ta del i utformningen av partiets politik. I borgerliga partier i olika skepnad krävs inget aktivt medlemskap; en medlem kan vara hur passiv som helst. Det leder inte till uteslutning. I Sverige är det heller egentligen inte viktigt att medlemmarna betalar sin medlemsavgift. Samtliga riksdagspartier i Sverige finansieras till 90 procent av bidrag från stat, landsting och kommuner. Därför minskar också de flesta partiers medlemsantal.


  1. 3.   Det kommunistiska partiet tillämpar alltså demokratisk centralism.

Det demokratiska momentet innebär att partiets politik bygger på demokratiska diskussioner. När väl beslut har fattats, genomförs beslutet samfällt och genom en enad front utåt, d.v.s centralismen träder i funktion. Det finns alltid ett spänningsförhållande mellan demokrati och centralism. Det går inte att diskutera vissa frågor i det oändliga, fr.a inte frågor, där klasskampen kräver att partiet agerar. I så fall blir partiet handlingsförlamat och förlorar initiativet i klasskampen. Om ledningen avstår från att försöka förankra politiska ställningstaganden hos kadern, påverkar detta ofelbart partimoralen om kadern inte är övertygad om linjens riktighet. Ett parti, som tillämpar byråkratisk centralism i den förrevolutionära perioden, är dömt att förr eller senare att splittras.


Mao Zedong uttrycker detta på följande sätt:


”Utan demokrati kan det inte finnas någon riktig centralism, eftersom centralism inte kan uppnås när människor har skilda åsikter och inte har en enhetlig förståelse. Vad menas med centralism? För det första måste riktiga idéer koncentreras. Enhet i fråga om förståelse, politik, planering, ledning och handling uppnås genom att riktiga idéer koncentreras. Detta är enhet genom centralism. Men om alla berörda människor fortfarande inte förstår problemen, om de har idéer men inte har uttryckt dem, om de är ilskna men fortfarande inte har gett utlopp för sin ilska, hur kan man då uppnå denna enhet genom centralism? Utan demokrati är det omöjligt sammanfatta erfarenheter på ett riktigt sätt.” (”Talk at an Enlarged Working Conference Convened by the Central Committee of The Communist Party of China” – 30 januari 1962 – översatt från Peking Review 7 juli 1978)


I det kommunistiska partiet tillämpas också kritik och självkritik i syfte att bota sjukdomen för att rädda patienten.



  1. 4.   Ett kommunistiskt parti måste tillämpa säkerhetspolitik

 

Varför har den borgerliga statsapparaten via säkerhetspolisen bevakat den kommunistiska rörelsen i Sverige? Den kartlägger den naturligtvis för att kunna slå till mot den i ett krisläge. Under andra världskriget internerades ett stort antal kommunister i arbetsläger i Sverige liksom en del socialdemokrater och syndikalister som var motståndare till ett reguljärt svenskt stöd till Finland i kriget mot Sovjetunionen. I andra länder som tyskarna ockuperade under andra världskriget kunde Gestapo i flera fall överta den nationella säkerhetspolisens register över kommunister, ja, i vissa fall överlämnades registren frivilligt till dem. Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär stat. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades nästan "över en natt" 1964, eller i Iran efter Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut. Det vanligaste misstaget i fråga om säkerhetspolitiken för en kommunistisk organisation är att inte ha någon säkerhetspolitik alls och alltså ha en helt vidöppen organisation. Å andra sidan är det naivt att tro att en kommunistisk organisation kan skydda sina medlemmar helt och fullt under legala förhållanden. Det skulle inkräkta på såväl rekrytering och massarbetet. Under legala förhållanden bör man skilja mellan medlemmar som framträder öppet, medlemmar som delvis är hemliga och medlemmar som är helt hemliga. Under illegala förhållanden säger det sig självt att säkerhetspolitiken måste vara maximal.


  1. 5.   Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt

 

Den ideologiska och politiska linjen måste vara riktig. Hur avgör man det? I slutändan kan det bara avgöras genom att dess riktighet bevisas i praktiken; det ultimata är naturligtvis att den bevisas genom en seger som oktoberrevolutionen 1917 eller som det kinesiska folkets befrielse 1949 efter segern över den japanska imperialismen och Guomindang. Fram till en sådan bekräftelse måste man utgå från den kommunistiska rörelsens samlade erfarenheter, såväl internationellt som nationellt, och lära av egna framgångar och misslyckanden. Det är ytterst viktigt att vara väl förtrogen med sitt eget lands historia och kultur.


Högeropportunism, som är ett förstadium till revisionism, innebär att man successivt överger princippolitiken till förmån för lättköpta framgångar, och att man förlorar slutmålet ur sikte. I borgerligt-demokratiska länder börjar det gärna med att partier förlägger sin huvudsakliga verksamhet till de parlamentariska församlingarna på bekostnad av den utomparlamentariska kampen. Till slut glider de över i föreställningen att socialismen kan genomföras på fredlig väg. Syriza i Grekland gick till val på en radikal plattform, men det slutade med att Syriza administrerade EU-trojkans åtstramningspaket. ”Vänster”opportunism och ”vänster”dogmatism innebär att man inte tillämpar masslinjen utan förfaller till plakatpolitik, frivilligt avskärmar sig från massorna och ofta också överskattar partiets och arbetarklassens styrka liksom den politiska situationen, vilket resulterar i äventyrspolitik. Båda avvikelserna åstadkommer lika mycket skada; ofta åtföljs en högeravvikelse av en vänsteravvikelse och vice versa.


  1. 6.   Vad innebär masslinjen?

Mao Zedong skriver:


”I allt vårt partis praktiska arbete måste formeln för all riktig ledning vara ’från massorna och till massorna’. Detta innebär: ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer), gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem, omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i dessa handlingar.” (”Några frågor rörande metoder för ledningen”, Valda verk, band III, sid.117)


Denna utgångspunkt är den enda möjliga för ett kommunistiskt parti som bedriver praktisk politik. Masslinjen innebär också att kommunisterna verkar överallt där de arbetande massorna befinner sig och kombinerar legala med illegala metoder.


Ta individuell terror exempelvis. Den avgörande aspekten vad gäller den revolutionära terrorn är massornas inställning till densamma. Sympatiserar massorna med den revolutionära terrorn? Reser den revolutionära terrorn massorna? Åstadkommer den revolutionära terrorn en förändring i ockupanternas eller förtryckarnas maktstruktur? I ett läge då huvudmotsättningen är en produkt av de inre klassförhållandena, kan motterror endast utövas, om den överväldigande majoriteten av de förtryckta anser att den är den enda och lämpligaste utvägen. Lenin skriver exempelvis:


"Terrorn kan aldrig bli en daglig krigsoperation: i bästa fall ägnar den sig bara till att vara en av metoderna för det avgörande stormangreppet." (Samlade Skrifter i urval, band 3, sid.26)



  1. 7.   Enhetsfrontarbetet

Kommunisterna strävar efter att stödja sig på de progressiva, vinna över eller åtminstone neutralisera mellangruppen för att isolera den yttersta högern. Den formeln vägleder också kommunisterna i allt enhetsfrontarbete. Enhetsfrontarbete kan ske i olika former: aktionsenhet, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån. Aktionsenhet innebär att organisationer och enskilda går samman i en tillfällig aktion, som upplöses efter att den är genomförd. Enhetsfront underifrån innebär att det skapas en organisation kring en begränsad plattform med individuellt medlemskap. Enhetsfront ovanifrån innebär att organisationer samarbetar stadigvarande; exempel på detta är folkfrontsregeringarna på 1930-talet och KKP:s samarbete med Guomindang i olika perioder fram till 1945. Alla dessa typer av enhetsfrontarbete har förekommit och förekommer i Sverige. Den mest kända och framgångrikaste enhetsfronten underifrån i Sverige från 1960-talet och framåt var naturligtvis DFFG, som byggdes upp kring tre paroller: USA ut ur Vietnam!, Stöd Vietnams folk på dess egna villkor! och Bekämpa USA-imperialismen! DFFG hade som mest runt 200 lokalavdelningar i Sverige och i samband med bombningarna av Hanoi 1973 samlade exempelvis en demonstration i Söderhamn, en stad med 14 000 invånare, 2000 deltagare.


  1. 8.   Det går inte att skapa revolutionära situationer eller uppsving. Ett framtida uppsving?

Lenin skriver:


”Revolutionens grundlag, vilken bekräftats av alla revolutioner och speciellt av alla de tre ryska revolutionerna under 1900-talet, består i följande: för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när 'underskikten' inte vill och när 'överskikten' inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra (min fetstil).” (”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”  – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h2)


Det går varken att önska eller provocera fram en revolutionär situation. Oktoberrevolutionen och de framgångsrika befrielsekrigen i Kina, Vietnam, Jugoslavien och Albanien etcetera skedde i samband med två mycket exceptionella händelser, nämligen de två världskrigen. I slutet av 1960-talet inleddes ett radikalt uppsving inom det imperialistiska blocket som en följd av kulturrevolutionen i Kina, befrielsekriget i Vietnam och studentrevolterna, som också spred sig till arbetarklassen i Sverige i form av en strejkvåg. Yttre faktorer verkade genom inre förhållanden. Det fanns ett stort uppdämt missnöje inom den svenska arbetarklassen, trots att den hade upplevt en fortgående höjning av sin levnadsstandard sedan andra världskrigets slut. Men samma uppsving ebbade ut i och med det vietnamesiska folkets seger 1975, splittringen inom den internationella marxist-leninistiska rörelsen 1977, Deng Xiaopings maktövertagande i Kina 1978 och slutligen Sovjets och östblockets successiva förfall och kollaps 1991.


Fram till dess att det uppstår en gynnsam objektiv situation för en revolution måste kommunisterna arbeta uthålligt och metodiskt och för att stärka det kommunistiska partiets och arbetarklassen ställning utifrån en riktig princippolitik.


I KFML/SKP använde vi Mao Zedongs de tre ständigt lästa som studiematerial. Vi måste ha samma inställning som den narraktige mannen:


”Det finns en gammal kinesisk fabel som heter ’Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen’. Den berättar om en gammal man som levde i norra Kina för länge, länge sedan och var känd som den narraktige gamle mannen på Norra berget. Hans hus vette mot söder och bortom dess port stod de två stora topparna Taihang och Wangwu och stängde vägen. Med stor beslutsamhet ledde han sina söner i arbetet för att med hackor gräva bort dessa berg. Ett annat gråskägg, bekant som den vise gamle mannen, såg dem och sade spefullt: ’Så dumt ni bär er åt! Det är alldeles omöjligt för ett fåtal som er att gräva bort dessa båda väldiga berg.’ Den narraktige gamle mannen svarade: ’När jag dör, kommer mina söner att fortsätta, och när de dör kommer mina sonsöner och sedan deras söner och sonsöner att göra det och så vidare i all evighet. Bergen är höga, men de kan inte bli högre, och för varje bit vi gräver bort, kommer de att bli så mycket lägre. Varför skulle vi inte kunna få bort dem?’ (”Skrifter i urval”, sid.  294)


Rickard B. Turesson

8/6 2017


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

 

ANNONS
Av NAT:s redaktion - Onsdag 31 maj 14:56

Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Partis politik under hans tid har länge demoniserats i väst, speciellt med utgångspunkt från Det stora språnget och kulturrevolutionen. Sovjetrevisionisterna deltog naturligtvis också i denna svartmålning fram till 1990. Efter Deng Xiaopings maktövertagande och genomförandet att de s.k marknadsekonomiska reformerna 1978, vilka ledde till att kapitalismen successivt återupprättades i Kina, fick angreppen på Mao Zedongs politik dessutom inhemsk uppbackning.


Det nya borgerskapet i Kina har allt intresse av att svartmåla Mao Zedong, eftersom det står för en diametralt motsatt politik till Maos. Deras företrädare gör dock vanligtvis halt vid 1949, eftersom ingen kan förneka att Kinas folk besegrade de japanska imperialisterna och Guomindang under KKP:s och Mao Zedongs ledning. Det nya borgerskapet i Kina måste skriva om historien, så att den passar deras klassintressen. Mao Zedong blir på sin höjd en slags kinesisk Gustav Vasa.


Kulturrevolutionen måste ses i ljuset av utvecklingen i Sovjetunionen. I Sovjetunionen tog Chrusjtjov makten efter Stalins död; Chrusjtjov fördömde 1956 Stalin i ett beryktat tal, vilket syftade till att dra bort uppmärksamheten från det faktum att samme Chrusjtjov avsåg att revidera SUKP:s marxist-leninistiska princippolitik. Chrusjtjov förespråkade exempelvis den fredliga vägen till socialismen, fredlig samexistens med imperialismen och hela folkets stat. Ett nytt statsborgerskap hade tagit makten i Sovjetunionen.


Klasskampen fortsätter alltså under socialismen. Detta var Lenin helt på det klara med; 1919 skrev han:


“Klasserna består, men under den proletära diktaturens era har varje klass undergått en förändring, och relationerna mellan klasserna har också förändrats. Klasskampen försvinner inte under proletariatets diktatur; den antar enbart andra former.(1)


Kulturrevolutionen i Kina 1966 – 1976 syftade till att förhindra en utveckling liknande den i Sovjetunionen. Varför fortsätter klasskampen under socialismen?


För det första betyder det faktum att proletariatet har erövrat statsmakten och upphöjts till härskande klass inte att borgerliga eller feodala idéer försvinner hux flux. De lever kvar i människors medvetanden och i överbyggnaden. Det socialistiska samhället präglas oundvikligen av sitt ursprung i det kapitalistiska samhället. Det störtade borgerskapet i ett land kan fortfarande vara förbundet med det internationella borgerskapet.


För det andra består under socialismen fortfarande skillnaderna mellan arbetare och småborgerskap, mellan stad och landsbygd, mellan kroppsarbete och intellektuellt arbete och mellan män och kvinnor. De borgerliga rättigheterna har ännu inte helt avskaffats och konsumtionsvarorna fördelas efter ”arbete”, d.v.s lön. Inom det arbetande folket finns fortfarande löneskillnader. I Kina tillämpades den åttagradiga löneskalan. I Sovjetunionen tilläts löneskillnaderna öka redan före Stalins död, vilket gynnade vissa grupper inom parti, förvaltning och produktion. Ett system med naturaförmåner, d.v.s rätt till tjänstebil, tjänstefolk, sommarstuga, egna affärer, möjlighet till utlandssemestrar etcetera, för den ledande kadern kan också generera ett privilegierat skikt. Detta var påfallande i Sovjetunionen.


För det tredje kan det kommunistiska partiet, om det är helt allenarådande, fungera som en magnet för att dra till sig opportunister och karriärister, som ser partiet som enda väg att skaffa sig makt. Om inte det kommunistiska partiet står i ständigt växelspel med de arbetande massorna, och ytterst representerar de arbetande massornas intressen, kommer det att avskilja sig från de arbetande massorna och i stället sätta sig på dem.


Internt i Kinas Kommunistiska Parti hävdade Mao Zedong att Stalin misslyckades med att stödja sig på massorna i kampen mot kontrarevolutionära element och fiendeagenter; i stället förlitade han sig nästan helt på säkerhetstjänsten i denna kamp. På samma sätt misslyckades han med att stödja sig på massorna för att avvärja faran för en kapitalistisk restauration. Även i det ekonomiska uppbygget tenderade han under senare år att förlita sig mer på kader och teknologi än på masslinjen.


Därför var kulturrevolutionen från första början en massrörelse. I centralkommitténs beslut från den 8 augusti 1966 angavs målet:


”Fastän borgerskapet har störtats, försöker det fortfarande att använda sig av de exploaterande klassernas gamla idéer, kultur, seder och bruk för att korrumpera massorna, fånga deras sinnen och försöka genomföra en återerövring. Proletariatet måste göra det rakt motsatta: det måste djärvt möta varje hot från borgerskapet på det ideologiska området och använda proletariatets nya idéer, kultur, seder och bruk för att omforma hela samhällets världsåskådning. För närvarande består vårt mål i att bekämpa och störta de personer i ledande ställning som har slagit in på den kapitalistiska vägen, kritisera och förkasta de reaktionära borgerliga akademiska ’auktoriteterna’ och borgerskapets ideologi och alla andra exploaterande klasser samt att omforma undervisning, litteratur, konst och alla andra delar av överbyggnaden för att underlätta konsolideringen och utvecklingen av det socialistiska systemet.”  (2)


Kulturrevolutionen fungerade som en enorm korrigeringsrörelse, som involverade det stora flertalet av Kinas befolkning. Under socialismen erhåller överbyggnaden en synnerlig betydelse, eftersom det inte endast är fråga om att omforma den ekonomiska basen, d.v.s socialisera produktionsmedlen, avskaffa utsugningen och planera produktionen i enlighet med folkets behov. Det gäller också att omforma människornas tänkesätt, så att de solidariskt bidrar till den samhälleliga utvecklingen i stället för att uteslutande tänka på sig själva. Intellektuella, ungdomar och kader som korrumperats skickades till fabriker och landsbygden för att dela kroppsarbetets villkor. De kinesiska kvinnorna lyftes fram under kulturrevolutionen. Det gjordes viktiga vetenskapliga upptäckter under kulturrevolutionen och ett omfattande barfotaläkarsystem infördes. Det gjordes också viktiga experiment inom den grundläggande utbildningen.


Kulturrevolutionen ledde till att flera ledande kader avsattes; de mest kända var Liu Shaoqi och Deng Xiaoping. Naturligtvis förekom det övervåld under kulturrevolutionen, men detta övervåld var aldrig sanktionerat av Mao Zedong och de som stödde hans linje. Det är omöjligt att kontrollera en verklig massrörelse. Det förekom fraktionsstrider, men man måste komma ihåg att ett sätt att bekämpa kulturrevolutionen just var att göra det från ”vänster” i syfte att diskreditera den. Vissa av dessa rödgardistfraktioner var för övrigt lierade med kapitalistfararna i partiet.


Det stora språnget framåt och kulturrevolutionen brukar framställas som ekonomiska katastrofer av borgerliga historiker och den nuvarande kinesiska ledningen. Men som Mobo Gao påpekar i sin bok ”Striden om Kinas förflutna” upplevde Kina under Maos tid en stadig och hög ekonomisk tillväxt bortsett från åren 1959 – 1960 och 1967 – 1968. Den förväntade livslängden i Kina ökade snabbare än i jämförbara utvecklingsländer. Enligt Världsbanken var medellivslängden i Kina 1960 36,3 år mot 44,3 år i Indien; 1980 uppgick medellivslängden i Kina till 66,8 år, medan den i Indien uppgick till 62,9 år.


Men misslyckades inte kulturrevolutionen i och med Deng Xiaopings maktövertagande?


Kulturrevolutionen både lyckades och misslyckades. Under tio år lyckades Mao Zedong förhindra en kapitalistisk restauration och kulturrevolutionen fungerade som en inspirationskälla för alla dem som förstod att Sovjetunionen hade urartat. Faktum är kulturrevolutionens misslyckande egentligen visar hur rätt Mao Zedong hade.


I och med att kapitalismen har återupprättats i Kina har kapitalismens alla avigsidor också framträtt i öppen dager. Kinas nya borgarklass består i stor utsträckning att ättlingar till ledande kader i KKP. Kina har idag en köpkraftsviktad BNP i paritet med USA; Kina är ett kapitalexporterande land med mycket stora valutareserver, en uppåtgående supermakt; fem av världens 10 största företag är idag kinesiska. Kinas militärutgifter idag är näst störst i världen: Kina har det mest ambitiösa rymdprogrammet i världen och har inlett upprustningen av en högsjöflotta med hangarfartyg och allt.


Vid den andra polen i Kina återfinns världens största arbetarklass någonsin. Den kinesiska arbetsstyrkan uppgår till en miljard individer, varav minst hälften ingår i arbetarklassen och ungefär lika många tillhör bondeklassen.  Man räknar med att det finns runt 150 miljoner s.k migrantarbetare, d.v.s arbetare som saknar ett socialt skyddsnät eftersom de inte får skriva sig i städerna dit de flyttat. Sedan 1978 har det skett en successiv omfördelning av nationalinkomsten till nackdel för den kinesiska arbetarklassen. Detta kan illustreras av Kinas Ginikoefficient. Om Ginikoefficienten uppgår till till 0, äger alla lika mycket. Om den uppgår till 1, äger en person allt.  Kinas Ginikoefficient uppgick 2012 till 0,474, vilket är långt över det värde på 0,4 som FN bedömer vara ett gränsvärde för sociala oroligheter. Det är samma Ginikoefficient som i USA, men lägre än i Sydafrika, Brasilien och Mexiko. Sveriges Ginikoefficient uppgick till 0,32 i februari 2012.


Varför misslyckades kulturrevolutionen? Uppenbart hade Deng Xiaoping starkare stöd i partiledningen och militärapparaten än man kunde anta. Man kan bara spekulera i varför kulturrevolutionen misslyckades; för att kunna gör en mer djupgående analys krävs också tillgång till tillförlitlig information från den inre partikampen i KKP. Fram till dess måste vi nöja oss med officiella dokument och andrahandskällor om kulturrevolutionen som William Hinton, Charles Bettelheim och Jan Myrdal etcetera. En viktig bok är Mobo Gaos bok ”Striden om Kinas förflutna”, som ger en annan bild av kulturrevolutionen än den nuvarande KKP-ledningens officiella bild. Mobo Gao är uppvuxen i en liten kinesisk by; han känner kinesiska förhållanden mycket väl, vet hur vanliga kineser tänker och har själv bedrivit fältstudier på den kinesiska landsbygden. Mobo Gaos bok är seriös och väldokumenterad, och levererar en förintande kritik av de värsta svartmålningarna.


Jag rekommenderar boken varmt. Den skingrar vissa dimridåer och underlättar för dem som inte bara vill studera socialismens praktik utan också vill gå till sakens kärna, d.v.s studera klassikernas ”princippolitik och deras metoder i fråga om undersöka och lösa de samhälleliga problemen” av idag, för att travestera Mao Zedong. (3) Boken kommer snart att följas av antologin ”Var Mao verkligen ett monster?”, en polemik mot Chang/Hallidays ”Mao: Den sanna historien”.


Under alla förhållanden går det inte att mekaniskt kopiera kulturrevolutionens erfarenheter, dess förtjänster och brister, och dess konkreta förlopp. Däremot måste varje revolutionärt parti, som i framtiden lyckas leda en segerrik socialistisk revolution, studera lärdomarna från den kinesiska kulturrevolutionen. Det räcker inte för proletariatet erövra statsmakten; det gäller också att behålla den.


Rickard B. Turesson

30/5 2017


1)     Egen översättning från ”Economics And Politics In The Era Of The Dictatorship Of The Proletariat,” Pravda, 1919)

2)     HYPERLINK http://www.bannedthought.net/China/MaoEra/GPCR/DecisionOfCCofCCP-ConcerningGPCR-16Points-1966.pdf - Egen översättning

3)     Mao Tse-tung, “The Role of the Chinese Communist Party in the National War” (October 1938), Selected Works, Vol. II, sid. 208-09 – Egen översättning


 (Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


ANNONS
Av NAT:s redaktion - Tisdag 16 maj 22:59

De första fyra banden av Mao Zedongs valda verk kom ut medan Mao Zedong ännu levde; band fem kom ut 1977 strax efter hans död. Dessutom publicerades andra texter i olika kinesiska publikationer medan han levde. Ett exempel på en text, som inte finns med i de fem banden, är Maos tal vid den Centrala arbetskonferensen 30 januari 1962. Detta viktiga tal trycktes i Peking Review 7 juli 1978 (jag har en fotostatkopia), men det fanns redan publicerat i Schrams ”Mao unrehearsed” 1974 och översatt till svenska 1976 i ”Mao Tsetung Politiska skrifter”.


Man kan alltså säga att bara de fyra första banden och de artiklar som publicerades i olika organ i Kina medan Mao Zedong ännu levde är auktoriserade av honom själv. Säkert finns också många artiklar i band fem, som egentligen också är auktoriserade. Allt annat – det gäller såväl Stuart Schrams ”Mao´s Road to Power: Revolutionary writings 1912 - 1949” och band sex – nio av Selected Works, som ligger på nätet, är icke-auktoriserat. Det finns alltså stora luckor vad gäller Maos texter. Band fem går till 1957 och band sex – nio går till 1971.


Hur ska man förhålla sig till de icke-auktoriserade texterna?


För det första måste man använda sunt förnuft. Det första man måste försöka bedöma är om de icke-auktoriserade texterna till innehåll och stil överensstämmer med de officiellt publicerade texterna. Ju fler texter man har läst av klassikerna, desto lättare är det att skilja på författarna. Det är inget som helst problem att skilja på Stalins och Lenins sätt att skriva.


För det andra måste man stämma av olika källor mot varandra. Om en text förekommer både i band 6 till nio och hos Schram, ökar chansen otvivelaktigt att texten är äkta. De flesta icke-auktoriserade texter stammar från kulturrevolutionen, då många av Maos texter trycktes upp i olika rödgardistpublikationer eller sattes upp som väggtidningar.


För det tredje – för att återvända till frågan om innehållet: Om t.ex Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Mao Zedong offentligt hade kritiserat utvecklingen i SUKP under Stalins tid, och sedan gått ännu längre i den interna kritiken är detta fullt naturligt. Praxis i den dåvarande internationella kommunistiska rörelsen, åtminstone fram till 1957, var att de kommunistiska partierna inte skulle bedriva öppen polemik mot varandra. Den öppna brytningen mellan SUKP och KKP kom först 1963. KKP lade fram sin syn på utvecklingen i Sovjetunionen och Stalin i form av två artiklar, ”De historiska lärdomarna av proletariatets diktatur” och ”Mera om de historiska lärdomarna av proletariatets diktatur”  1956. KKP återkom 1963 till denna fråga i form av artikeln ”Till frågan om Stalin”.


Det är inget märkligt att ett kommunistiskt parti inte offentliggör sin kritik mot ett broderparti. När Arbetets Parti i Albanien (AAP) gick till öppet angrepp mot KKP juli 1977, antog SKP:s partistyrelse ett uttalande ”Svar till ledaren i Zeri i Popullit av den 7 juli 1977 betitlad ’Revolutionens teori och praktik’”. Samtliga partistyrelseexemplar av uttalandet numrerades och lästes sedan upp inför partiets medlemmar. Först därefter, efter att partiet hade enats, framförde en delegation från SKP kritiken till AAP, varefter också kritiken offentliggjordes 1978.


Slutligen; det är inte alls säkert att vi inom de närmaste decennierna kommer att få tillgång till helt auktoriserade texter av Mao Zedong. Den nuvarande ledningen för KKP har inget som helst intresse att samla alla Maos texter för utgivning eller tillåta en sådan utgivning av ett oberoende förlag i Kina. Det betyder att vi måste leva med dessa icke-auktoriserade texter.


För att återgå till frågan om utvecklingen i Sovjetunionen under Stalin: Är Mao Zedongs interna texter och uttalanden relevanta?


De är i högsta grad relevanta, eftersom Mao Zedong är en förstahandskälla. KKP ingick från början i Komintern och många rådgivare från Komintern var verksamma i KKP fram till Kominterns upplösning. Komintern, vars exekutivkommitté var förlagd till Moskva, och dess rådgivare utövade ett stort inflytande i KKP, åtminstone fram till 1935. Många ledande medlemmar i KKP hade studerat vid partihögskolan i Moskva eller vistats där. KKP hade nära förbindelser med SUKP fram till 1956. Mao Zedong träffade personligen Stalin och förde långa diskussioner och förhandlingar med denne.


Mao Zedong är överlägsen som källa jämfört med Grover Furr, Nils Holmberg och Ludu Martens. De båda senare använder bara andrahandskällor. Grover Furr åberopar egen forskning, men det är omöjligt att kontrollera hans urval av källor och dokumentens äkthet, om man inte behärskar ryska och har tillgång till de sovjetiska arkiven. Dessutom tycks hans nisch vara att förneka att Stalin överhuvudtaget gjorde något fel. Därför försöker han t.o.m bortförklara de kollektiva deportationerna av krimtatarer, kalmucker, ingusjer och tjetjener, som liknar USA:s internering av amerikanska medborgare av japansk härkomst under andra världskriget. Inte ens det faktum att två säkerhetschefer i rad, Jagoda och Jezjov, avslöjades som agenter och avrättades får honom att höja på ögonbrynen. Ställ detta mot att Kang Sheng, KKP:s säkerhetschef, ledde KKP:s säkerhetsarbete under Mao Zedong fram till sin högst naturliga död. Ställ det faktum att ledande partimedlemmar i SUKP avrättades, medan ingen politisk motståndare till Mao Zedong avrättades.


Mao Zedongs kritik av Stalins politik är alltigenom politisk och genomtänkt och bygger på egna erfarenheter. Frågan om Stalin är inte oviktig:


”Marxist-leninister håller före att ledare spelar en stor roll i historien. Folket och deras partier behöver föregångare som kan representera folkets intressen och vilja, stå i spetsen för deras historiska kamp och tjäna som deras ledare. Det är fullständigt fel att förneka individens roll, rollen som föregångare och ledare. Men när någon partiledare eller ledare för staten placerar sig ovanför partiet och massorna istället för i deras mitt, när han fjärmar sig från massorna, upphör han att ha en allsidig och genomträngande inblick i samhällets angelägenheter." (“De historiska lärdomarna av proletariatets diktatur” – egen översättning)


Samtidigt som man inte ska svartmåla Stalin och förneka hans förtjänster, är det helt felaktigt att försöka bortförklara hans politiska fel eller t.o.m försvara dem. Vår uppgift är att framförallt dra lärdom av hans politiska misstag och uppfattningar; det var så Mao Zedong och KKP gjorde.


Rickard B. Turesson

 

” Marxist-Leninists hold that leaders play a big role in history. The people and their parties need forerunners who are able to represent the interests and will of the people, stand in the forefront of their historic struggles and serve as their leaders. It is utterly wrong to deny the role of the individual, the role of forerunners and leaders. But when any leader of the Party or the state places himself over and above the Party and the masses instead of in their midst, when he alienates himself from the masses, he ceases to have an all-round, penetrating insight into the affairs of the state.” (https://www.marxists.org/history/international/comintern/sino-soviet-split/cpc/hedp.htm )


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - Onsdag 15 feb 22:56

Det kan tyckas underligt att kommentera en artikel, ”Några politiska grundfrågor”, från 2011, men ingenting hindrar att dessa idéer fortfarande lever kvar. Genom arbetarrörelsens historia har de av och till dykt upp.


”Proletariatets undre skikt består av de mest utsugna och förtryckta delarna av befolkningen. Här återfinns städerskor, lantarbetare, hemtjänstpersonal, rivare, bemanningsföretagens slavar och inte minst det stora flertalet av de arbetslösa, fas 3:are m.fl Detta är det skikt av befolkningen vars situation blir allt mer outhärdlig. Detta är de längst ner i samhället och det skikt som kommunisterna måste verka bland i främsta hand. Här måste vi bygga våra baser för att vinna de andra delarna av proletariatet i första hand och – inför revolutionens seger – de delar som kan vinnas av andra klasser. Detta skikt behöver inte i första hand marginella förändringar, de behöver en helt ny levnadssituation, det har ett behov av revolutionen – idag. Här är frågan om att utveckla kommunisternas massarbete en skriande nödvändighet (som vi återkommer till nedan). ” (http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc24sep/dokument/1103_pol_grundfr.htm 2011)


Författaren menar alltså att kommunisterna i främsta hand ska verka bland ”de mest utsugna och förtryckta delarna av befolkningen, d.v.s städerskor, lantarbetare, hemtjänstpersonal, rivare, bemanningsföretagens slavar och inte minst det stora flertalet arbetslösa, fas 3:are m.fl..”


För det första måste man komma ihåg att ”mest utsugen” och ”fattigast” inte är samma sak. Det troligaste är att de arbetare, som arbetar inom den industri- och transportsektorn,  producerar mest mervärde åt kapitalisterna, d.v.s är mest utsugna. Marx mervärdeskvot anger mervärdet i förhållande till det variabla kapitalet.  Men det betyder inte att bilarbetarna i Sverige på Volvo och Scania skulle ha de sämsta lönerna av alla inom arbetarklassen i Sverige. Tvärtom ligger de relativt högt i löneligan.


För det andra har aldrig arbetarrörelsen, varken första eller andra Internationalen före första världskriget, Komintern efter första världskriget eller den internationella marxist-leninistiska rörelse, som återuppstod på 1960-talet, haft denna inriktning. Den kan naturligtvis vara korrekt ändå. Ett av de viktigaste skälen till att Oktoberrevolutionen segrade 1917 var att den ryska arbetarklassen, trots att den maximalt utgjorde 10 procent av befolkningen, var extremt koncentrerad. De största fabrikerna som exempelvis Putilovverken sysselsatte 20 000 arbetare.


För det tredje: Vilka materiella faktorer bestämmer ytterst arbetarnas klassmedvetenhet? Det som bestämmer deras klassmedvetande är dels deras ställnings i produktionsprocessen och dels deras antal. Ta Volvo Cars till exempel. Volvo Cars har 17 300 anställda i Sverige; enbart i Torslandafabriken arbetar 4 800 personer. Omsättningen var c:a 130 miljarder kronor. Fastän de anställda i tillverkningsindustrin i Sverige har minskat till följd av rationaliseringar och utflyttning av produktion till utlandet, finns det fortfarande kvar storindustri i Sverige som Volvo Lastvagnar, SAAB-gruppen, Alfa Laval, Atlas Copco, stålverk, gruvor och pappersmasse- och trävaruindustrier etcetera. Denna tillverkningsindustri har mycket stor strategisk betydelse. Den farligaste strejken i Sverige omedelbart efter andra världskriget sett ut kapitalisterna och den socialdemokratiska LO-ledningens synpunkt var naturligtvis metallarbetarstrejken 1948.


Även om antalet anställda på en viss industriarbetsplats har minskat till följd av rationaliseringar, kvarstår det faktum att det färre antalet arbetare kan stänga ner produktionen i lika hög grad som den tidigare större arbetarstyrkan.


För det fjärde var det ingen tillfällighet att det var hamnarbetarstrejken och gruvarbetarstrejken 1969 – 1970 som inledde strejkvågen på 1970-talet. Hamnarbetare har en nyckelroll i produktions- och transportkedjan; de kontrollerar de sjöburna transporterna, som är viktiga för såväl Sveriges import som export.  Därtill kommer att hamnarbetarnas arbetsorganisation i form av rullande arbetslag leder till att sammanhållningen blir mycket stark, eftersom alla hamnarbetare i en hamn i princip känner varandra. Hamnarbetare har dessutom en lång kamptradition.  Tidigare har den lokala hamnarbetaravdelningen också haft vetorätt vad gäller nyanställningar. Även om antalet hamnarbetare har minskat (Hamnarbetarförbundet har c:a 1 400 medlemmar) till följd av containertrafikens genomslag och ökningen av de lastbilsburna transporterna, har hamnarbetarna samma strategiska betydelse som tidigare.  Gruvarbetarna i Kiruna och Gällivare-Malmberget innehade också en nyckelposition med tanke på järnmalmsexporten strategiska betydelse. Det var ingen tillfällighet att den socialdemokratiska regeringen höll trupper i beredskap i samband med gruvarbetarstrejken.


Det förekom också städerskestrejker, bland annat 1975. SKP var inblandad i åtminstone en av dessa strejker. Det är dock betecknande att dessa strejker i de flesta fall ägde rum inom industrin och att städerskorna hade sina arbetskamraters aktiva stöd. Den stora skogsarbetarstrejken 1975 omfattade 15 000 arbetare i fr.a Norrland. Strejkkommittén kunde ändå hålla ihop strejken trots de stora avstånden. Skogsarbetarna hade också en nyckelroll i produktionen, eftersom de försåg pappersmasse- och trävaruindustrin med råmaterialet.


Naturligtvis är inte kampvilligheten uteslutande, eller mekaniskt relaterad, till det mervärdesproducerande skiktet inom proletariatet – se sjuksköterskestrejken 2008 eller lärarstrejken 1989.  Försämringar  – eller förändringar – av arbetssituationen eller lönevillkoren kan mycket väl utlösa en strejk.


För det femte; om vi granskar de arbetargrupper, som omnämns i det inledande citatet, ser vi att det är grupper som aldrig uppträder i stort antal på en och samma arbetsplats. De kan alltså inte utöva någon styrka genom sitt blotta antal; inte heller innehar de någon nyckelposition i fråga om mervärdesproduktionen. Ta lantarbetarna till exempel. 1980 fanns 11 000 lantarbetare i Sverige, men 2001 kunde Lantarbetarförbundet inte längre upprätthållas utan det uppgick i Kommunalarbetarförbundet. De flesta jordbruk i Sverige är s.k familjejordbruk. På det relativt få storgods som finns i Sverige är mekaniseringen så långt driven att det inte behövs så många lantarbetare på varje ställe.  Jag känner inte till en enda lantarbetarstrejk i modern tid. Det visar hur verklighetsfrämmande talet om att lyfta upp lantarbetarna är.


Sist och slutligen står de tidigare resonemangen inte i motsättning till att kommunisterna också måste bedriva massarbete i förorterna eller i typiska industrisamhällen. Men i sin egenskap som boende har man inga maktmedel förutom hyresmaskning och -strejk, demonstrationer och vanlig opinionsbildning. Man slår inte mot kapitalismens hjärta, mervärdesproduktionen. Självfallet leder politisk propaganda och agitation i bostadsområdena till att det också upprättas kontakter inne på arbetsplatserna. Men egentligen är propaganda inne på en arbetsplats effektivare. Den som når alla kollektivanställda  på Torslandaverken med revolutionär propaganda, når samtidigt dem också i deras egenskap av boende runtom i hela Göteborg, eftersom  de kollektivanställda inte bor i en och samma stadsdel.


Rickard B. Turesson

15/2 2017


(Denna blogg är knuten Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - Fredag 3 feb 16:43

 

Se också tidigare artikel ”Kommunisterna och den nationella frågan” (2015)


  1. 1.     KFML/SKP har bekämpat EG/EEC/EU från första början

Redan då KFML bildades 1967 ställdes parollen ”Bekämpa monopolkapitalets, regeringens och LO:s planer att ansluta Sverige till EEC!” i handlingsprogrammet. I valrörelsen 1970 reste KFML parollen ”Stoppa planerna på anslutning till EEC – Nationell självbestämmanderätt!”. Denna paroll bekämpades av vänsteropportunisterna och trotskisterna i KFML(r), MLF och RMF/Socialistiska partiet.


Vänsteropportunisterna och trotskisterna ställde paroller som ”Nej till EEC – för den socialistiska revolutionen!”, ”Nej till EEC – för den proletära internationalismen!” och ”Nej till EEC – för ett rött Europa!”.

 

  1. 2.     Revolutionärerna fortsätter kampen mot svenskt medlemskap i EU

Inte förrän juli 1991 överlämnade den dåvarande socialdemokratiska regeringen Sveriges officiella medlemsansökan till EG. SAP-ledningen agerade över medlemmarnas huvuden, vilket ledde till en spricka i partiet. Folkomröstningen 1994  resulterade i att 52,3 procent röstade för svensk anslutning, medan 46,8 procent röstade emot. Många f.d SKP:are och SKA:are deltog aktivt i motståndet. Inför EMU-omröstningen 2003 drog många svenskar slutsatsen att de hade blivit inlurade i EU. Trots fullständig dominans i massmedierna och med överlägsna ekonomiska resurser, trots att det inte fanns ett starkt kommunistiskt parti som kunde leda motståndet, kunde de ändå inte övertyga majoriteten av folket om det fördelaktiga att ansluta sig till EMU. Nej-alternativet stöddes av en klar majoritet av arbetarklassen, delar av småborgerskapet och den icke-monopolistiska delen av borgerskapet. I praktiken var det en klassfront.


De partier som ingick i nej-motståndet 1994 som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har idag släppt utträdeskravet. Det är bara två nationella organisationer som driver kravet fortfarande.


  1. 3.     Det finns inget alternativ till nationalstaten som klasskampsarena.

 

Alla revolutioner eller befrielsekrig/försvarskrig har ägt rum inom nationalstatens ram. Det gäller oktoberrevolutionen; det gäller befrielsekrigen i Kina, Vietnam, Laos, Kampuchea, Jugoslavien, Albanien och Kuba samt försvarskriget i Nordkorea. Det gäller befrielsekrigen i de olika kolonierna i Afrika, Asien och Latinamerika, som sedermera omvandlades till nationalstater.

Det är därför som Kommunistiska Manifestet talar om att proletariatets kamp är nationell till formen men internationell till innehållet. Med ”internationell till innehållet” menas naturligtvis att den nationella kampen har internationella efterverkningar och kan inspirera och understödja kamp i andra länder.


”Proletariatets kamp mot bourgeoisien är att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdig med sitt eget lands bourgeoisie”. (Oktoberförlaget, sid.35)


I och med det svenska medlemskapet har det svenska monopolborgerskapet delegerat beslutanderätten ett steg uppåt; 70 procent av de lagar som numera antas i Sverige sägs härröra från Bryssel. Det gör bekämpandet av dessa lagar ännu svårare. Det svenska EU-medlemskapet minskar arbetarklassens handlingsutrymme.


  1. 4.     Det finns motsättningar mellan större och mindre imperialistiska och kapitalistiska stater.

 

Trotskisterna förnekar att det finns motsättningar mellan stora och mindre imperialistmakter. De inbillar sig konstellationerna inför första världskriget och detta krigs karaktär som omfördelningskrig fortfarande gäller.


Men redan andra världskriget visade hur fel trotskisterna hade. Italien anföll självständiga stater som Libyen, Abessinien, Albanien och Grekland; Tyskland anföll Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Jugoslavien, Albanien och Grekland, länder som inte var socialistiska. I och med nazityska angreppet på Sovjet 1941 förvandlades också andra världskriget till ett allmänt anti-fascistiskt krig, där en borgerligt-demokratisk allians, USA och Storbritannien, tillsammans med Sovjetunionen och en rad befrielserörelser runtom i världen stod mot axelmakterna, Tyskland, Italien och Japan.


Vänsteropportunister av olika schatteringar förnekar också att det kan ske kvantitativa förändringar som slår över i kvalitativa förändringar. Mycket av sovjetisk diplomati före andra världskriget gick ut på att försöka splittra de olika imperialistmakterna sinsemellan för att förhindra eller fördröja en attack mot Sovjetunionen. När Storbritannien och Frankrike vägra att sluta en pakt med Sovjetunionen, eftersom de gärna såg ett nazityskt angrepp mot Sovjetunionen först, slöt Sovjetunionen en icke-angreppspakt med Nazityskland i stället. Till slut kom ändå det kvalitativa språnget i form av det nazityska angreppet, men Sovjetunionen hade vunnit tid.


Man kan inte säga att Sverige antingen är hotat eller inte alls hotat av t.ex USA och NATO. Det finns faktiskt ett mellanläge, eftersom det hela tiden sker kvantitativa förändringar i Sveriges förhållande till NATO. Det enda som saknas idag är det kvalitativa språnget, d.v.s fullt medlemskap.


När KFML/SKP/SKA försvarat Sveriges nationella oberoende, har vi aldrig stött den svenska regeringen om den försökt ”sätta sig på” mindre kapitaliststater eller koloniala eller halvkoloniala länder. I mitten av 70-talet stödde SKP den svenska regeringen i motsättningen gentemot Sovjetunionen angående sjömilsgränserna i Östersjön, men vi stödde också Island när Island utvidgade sina sjömilsgränser, och hamnade i konflikt med fr.a Storbritannien och Norge.


  1. 5.     Arbetarklassen är den enda garanten för försvaret av nationen.

I ett tal på SUKP:s 19:e kongress 1952 sade Stalin:


”Förut betraktades bourgeoisin som nationernas ledare, den försvarade nationen och satte dessa ting ’högst av allt’. Idag återstår inte ett spår av ’den nationella principen’. Idag säljer bourgeoisin nationernas rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens och den nationella suveräniteten över bord. Det råder inget tvivel om att denna fana måste höjas av er representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna och bäras fram, om ni vill vara patrioter i ert land, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns annan som kan höja denna fana. Så ligger saken till för närvarande.”


Borgerskapet sätter sina klassintressen före nationens intressen. Det är borgerskapet som lägger ner fabriker och flyttar jobben utomland; det är det svenska borgerskapet som allierar sig med särskilt det angloamerikanska och europeiska borgerskapet; det är det svenska borgerskapet som placerar delar av sina förmögenheter i skatteparadis; det är det svenska borgerskapet som kan köpa egendom utomlands. Den svenska arbetarklassen är däremot bunden till nationen och kan på sin höjd åka på charterresor. Om delar av den vore tvingad att emigrera, skulle den tvingas börja om från början helt och hållet.


Redan på tidigt 1970-tal hävdade vänsteropportunisterna i KFML(r) att


”I EEC rör det sig om nationella suveräna stater och likaberättigade sådana, där respektive lands härskande klass frivilligt (min fetstil) ingår i en federation, således inget nationellt förtryck.” (Peter Dencik, Klasskampen nr 4, sid. 69)


Men har den behärskade klassen, arbetarklassen i Sverige, frivilligt gått med i EU? Det är sakens kärna. Det är irrelevant i sammanhanget om de olika borgerskapen i Europa frivilligt har gått in EU eller inte. Konsekvensen av EU-inträdet är att borgerskapet i ett land har ingått en allians med andra borgerskap, vilket har lett till att förtrycket av den egna arbetarklasen självfallet har ökat, inte minskat.


Kommunister är patriotiska internationalister eller internationalistiska patrioter. På frågan om en kommunist, som är internationalist, på samma gång kan vara patriot, svarade Mao Zedong:


”Vi menar att han inte bara kan vara patriot, men att han måste vara det. Innehållet i patriotismen är bestämt av speciella historiska förhållanden. Vi har den falska patriotismen till Hitler och de japanska, och vi har vår patriotism.”


  1. 6.     Försvaret av det nationella oberoende har ingenting att göra med Deng Xiaoping och SKP:s partihöger att göra.

Felet med partihögern i SKP var inte att de försvarade Sveriges nationella oberoende; det gjorde också partivänstern i SKP/SKA. Felet var att den under inflytande av Deng Xiaoping upphöjde kampen för freden och det nationella oberoendet till huvudfråga och i praktiken ändrade på huvudmotsättningen till att gå mellan det svenska folket och den sovjetiska socialimperialismen. Partihögern överskattade dels krigsfaran och dels insåg de inte att ett revolutionärt kommunistiskt parti, som ännu inte erövrat statsmakten, och ett kommunistiskt parti, som innehar statsmakten, inte alls behöver tillämpa samma utrikespolitik som det senare. Det senare måste utveckla diplomatiska förbindelser med andra stater.


Partivänstern i SKP/SKA ansåg inte faran för ett nytt världskrig mellan USA och Sovjet var akut, utan endast ständigt växande, vilket innebar att partivänstern i SKP/SKA höll fast vid huvudmotsättningen proletariat och borgerskap. SKA fick helt rätt: Sovjet invaderade Afghanistan (och Vietnam Kampuchea) 1979, vilket blev Sovjets vietnamkrig. Tillsammans med jäsningen i Östeuropa och de påfrestningar på den sovjetiska ekonomin, som kapprustningen med USA innebar, ledde detta till Sovjets kollaps. SKA avskrev krigsfaran 1985 och förutsåg också kollapsen, men självfallet inte den exakta tidpunkten.


Rickard B. Turesson


3/2 2017


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - Söndag 8 jan 18:56

I ett dokument från Perus Kommunistiska Parti (Sendero luminoso) första kongress 1988 skriver partiet:

”Medan marxismen-leninismens allmänna giltighet har erkänts, har inte maoismen uppnått ett brett erkännande som dess tredje stadium; medan en del således helt enkelt förnekar detta, går andra bara så långt att de accepterar den som ’Mao Zedong-tänkandet’.  Även om dessa ståndpunkter klart påvisar skiljelinjer sinsemellan, förnekar de båda väsentligen den övergripande utvecklingen av marxismen av Mao Zedong. Att inte erkänna maoismens karaktär som en ’-ism’ innebär att förneka att den är universellt tillämpbar och följaktligen dess karaktär som det tredje, senaste och högsta stadiet  av det internationella proletariatets ideologi: marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, vilken vi upprätthåller, försvarar och tillämpar.”i

Perus Kommunistiska Parti och RIM (Revolutionary Internationalist Movement), en international, i vilken PKP har haft stort inflytande, lägger alltså extraordinär vikt vid att maoismens karaktär av –ism.

Marx/Engels betecknade sig aldrig som marxister. De ansåg att de hade utvecklat den vetenskapliga socialismen (bl.a. i polemik mot den utopiska socialismen). Enligt Engels använde Marx bara begreppet marxist en gång i samband med en kommentar om franska ”marxister”: ”Den materialistiska historieuppfattningen har många av dem (farliga vänner – min anm.) nuförtiden, för vilka det tjänar som en förevändning att inte studera historia. Precis som Marx brukade säga, när han kommenterade de franska ‘marxisterna’ på det sena (18)70-talet:’Allt jag vet är att jag inte är en marxist.’” (Brev till Schmidt 1890) ii


När man inom de socialdemokratiska partierna före första världskriget började tala om marxism, var det fråga om en markering, inte bara gentemot den utopiska socialismen utan också mot framväxande revisionistiska tendenser inom de socialdemokratiska partierna. Revisonister som Bernstein förkastade delar av Marx läror och menade bl.a att socialismen kunde segra på fredlig väg genom parlamentet. Lenins skrift ”Marxismens tre källor och tre beståndsdelar” (1913) var en lysande sammanfattning av Marx lära. Men genom att beteckna marxismen som en –ism adderade Lenin inget ytterligare värde till Marx läror. Marx hade redan utvecklat sina teorier och fullföljt sin verksamhet. Däremot kunde naturligtvis Lenin vidareutveckla Marx teorier, eftersom Marx hade verkat före imperialismens genombrott, fr.a ifråga om imperialismen, synen på det kommande världskriget, partiteorin, den socialistiska revolutionen och den första fasen av det socialistiska uppbygget. Efter Lenins död började beteckningarna leninism, leninist, marxism-leninism och marxist-leninist att användas. Lenin betecknade naturligtvis aldrig sig själv som leninist.  Detta var självfallet  återigen en markering mot de reformistiska och revisionistiska tendenserna inom arbetarrörelsen, som förnekade nödvändigheten av en väpnad revolution, som hade stött den ena imperialistiska blocket mot det andra under första världskriget och som inte solidariserade sig med den nya sovjetstaten utan tvärtom angrep den ideologiskt och politiskt. Men beteckningen leninism i sig tillförde självklart ingenting till Lenins teorier. Liksom Marx/Engels teorier fungerade Lenins teorier som en vägledning för handling, inte som en uppsättning dogmer. Lenin kunde inte förutse alla krav, som ställdes på det socialistiska uppbygget, fascismens och nazismens framväxt och vilka konstellationer som skulle uppträda under andra världskrig och vilka möjligheter för revolutionära omvälvningar samma krig skulle skapa. Det ankom på SUKP under Stalins ledning att försöka lösa dessa frågor.


Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Mao Zedong, som tillhörde Komintern alltsedan 1921, upprätthöll marxismen-leninismen. 1942 skrev Mao Zedong: "Målet är den kinesiska revolutionen, pilen är marxismen-leninismen. Vi kinesiska kommunister söker denna pil för inget annat syfte än att träffa den kinesiska revolutionens mål och Österns revolution.” iii


Mao Zedong utvecklade marxismen-leninismen i en rad avseenden. Det gällde den dialektiska och historiska materialismen, folkkriget, partiteorin, enhetsfronttaktiken, masslinjen, teorin om den nydemokratiska revolutionen, förhållandet mellan bas och överbyggnad under socialismen, och klasskampens fortsättning under socialismen, manifesterad bl.a i kulturrevolutionen. Från och med 1945 började Kinas Kommunistiska Parti beskriva sin världsåskådning genom att använda beteckningen marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande. Denna beteckning användes fram till Mao Zedongs död 1976.


Men som Mobo Gao påpekar var det


” också Mao, som så tidigt som 1954, kom med förslaget att undvika uttrycket ’MaoZedong-tänkande’, då det var för arrogant. KKP utfärdade, i enlighet med Maos förslag, ett direktiv att referera till ’Mao Zedongs instruktioner’ och ’verk av Mao Zedong’ i stället (Lin Ke m.fl 1995: 50). Alla dessa fakta kan bekräftas av officiella dokument, sådana som finns i Maos utgivna samlade tal.” (Mobo Gao: “The Battle of China´s Past”, Pluto Press 2008, sid. 105)

Det var alltså inte Mao Zedong själv som insisterade på att KKP skulle ställa sig på Mao Zedongs tänkandes grund. Det var andra i partiledningen, som drev igenom detta beslut. Vissa av dem som Liu Shaoqi, Deng Xiaping och Lin Biao höjde tidvis Mao Zedong till skyarna, men bekämpade i själva verket hans politiska linje - se också slutnot om Lin Biao.

De marxist-leninistiska partier som solidariserade sig med Kinas Kommunistiska Parti, när brytningen med SUKP blev offentlig i samband med Den stora polemiken, använde i de flesta fall (utom exempelvis Arbetets Parti i Albanien) också beteckningen marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande. Formuleringen finns inskriven i KFML:s grundsatser från 1967. KKP upprätthöll förbindelser med en rad marxist-leninistiska partier från hela världen på broderpartibasis; KKP ställde aldrig något formellt krav att dessa skulle inkludera Mao Zedongs tänkande i sina program.


II.


I en artikel i The Worker (2006) skriver Ajith från CPI (M) Naxalbari:

”Men maoisterna har verkligen ansvaret för att motverka sådan opportunistisk taktik. Tyvärr kvarstår en felaktig förståelse inom de maoistiska leden, som blir ett hinder i denna kamp. Det ger också ett visst utrymme för en slags högeropportunistisk taktik. Vad är denna felaktiga förståelse? Det är tanken att MLM (marxismen-leninismen-maoismen) och marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande är en och densamma. Förändringen i terminologin från Mao Zedongs tänkande till MLM är verkligen en mer exakt och vetenskaplig förklaring av Maos bidrag. Den är också nödvändigt för att dra en skarpare skiljelinje gentemot den modern revisionismen. Men, om vi misslyckas med att klargöra att MLM och Zedongs tänkande inte är samma sak, blir antagandet av MLM bara en fråga om ändring av terminologi. Utrymme lämnas för den nya tendensen av högeropportunism. ”iv


Konsekvensen av dessa påståenden är för det första att Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong själv var högeropportunister, eftersom de inte hade upphöjt Mao Zedongs tänkande till en –ism. För det andra innebär det att det finns fyra etapper. Om inte Mao Zedongs tänkande och MLM är identiska, är det fråga om olika etapper. För det tredje innebär det förhållandet att det finns en fjärde etapp att någon teori, eller moment, har tillförts Mao Zedongs tänkandet. Men vad i så fall?


Samme Ajith ger själv ett exempel:


”Det är en kamp som återstår att slutföras. Låt oss undersöka en särskild fråga, teorin om folkkriget. Även när Mao Zedongs tänkande upprätthölls under en lång tid, var den dominerande tendensen att se detta som något specifikt, relevant och som endast gällde de halvfeodala, halvkoloniala länderna. Nyanser av detta fortsätter att existera bland maoistpartier, även i dag. Detta trots att de ledande grundarna för de nya marxist-leninistiska partierna på 1960-talet var helt på det klara med folkkrigets allmängiltighet. Kamrat Charu Majumdars skrifter är ett exempel. Så hur kan vi förklara uppkomsten av den felaktiga uppfattningen som begränsar folkkriget till förtryckta nationer? Detta var en avvikelse. Den ifrågasattes först i och med den kraftfulla presentation av maoismen som ny etapp av marxismen-leninismen och folkkrigets allmängiltighet av PKP (Perus Kommunistiska Parti).”v


De marxist-leninistiska partier som inspirerades av Den stora polemiken och stödde KKP, kände mycket väl till de två vägarna till revolutionen,  oktoberrevolutionens och folkkrigets. Den förra tillämpas då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap och tar formen av en väpnad stadsrevolution, d.v.s först erövras städerna och sedan landsbygden; den andra då huvudmotsättningen går mellan en imperialistisk ockupationsmakt och ett angripet folk eller i samband med ett agrarevolutionärt befrielsekrig, d.v.s först erövras landsbygden och sedan städerna.


När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s. halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Om motsättningar”) vi


I och med Nazitysklands och Italiens angreppskrig i Europa mot grannländer under andra världskriget, ändrades huvudmotsättningen i dessa länder till att gå mellan respektive folk och de fascistiska angriparna, särskilt efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941. Då kunde proletariatet och förbundna klasser under ledning av ett kommunistiskt parti initiera ett befrielsekrig gentemot angriparen. I Europa under andra världskriget började dessa med små väpnade motståndsgrupper, som börjar med sabotage och väpnade skärmytslingar med ockupationsmakten, för att bästa fall övergå till regelrätta slag och fördrivande av ockupationsmakten, d.v.s ett segerrikt befrielsekrig (vilket i Europa bara lyckades i Jugoslavien och Albanien).


Faktum var att flera marxist-leninistiska partier i Europa på 1970-talet, bland annat KFML/SKP/SKA och AKP (m-l) i Norge, var beredda på att huvudmotsättningen skulle kunna ändras från den mellan proletariat och borgerskap till den mellan det egna folket och en angripande supermakt, i det här fallet det socialimperialistiska Sovjetunionen. SKP (1976) och senare SKA fastslog också programmatiskt att partiet i så fall skulle initiera ett folkkrig. Det är alltså nonsens att alla marxist-leninistiska partier inom det imperialistiska blocket ”begränsade” teorin om folkkriget till förtryckta nationer.


Men har KKP och Mao Zedong någonsin hävdat att folkkriget är allmängiltigt, d.v.s alltid tillämpbart oavsett huvudmotsättningen, oavsett det politiska läget, oavsett om det gäller kapitalistiska och imperialistiska länder eller koloniala och halvkoloniala länder?


I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” vii


Mao Zedong förnekar alltså uttryckligen att teorin om folkkriget, d.v.s omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna, mekaniskt kunde överföras de latinamerikanska länderna, trots att dessa på 1950-talet definitivt var halvkoloniala och under direkt amerikanskt inflytande. Ställ Mao Zedongs uppfattning mot epigonernas i PKP och RIM, som vill upphöja uppfattningen om folkkrigets tillämpbarhet till en dogm!  Mao Zedongs råd till de latinamerikanska kommunisterna är ingen överraskning för den som har läst vad Mao Zedong och KKP har skrivit.  Det går en röd tråd från ”Om motsättningar” till ”Den stora polemiken”; i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963) skiljer KKP på kampen i Asien, Afrika och Latinamerika och den i de imperialistiska och kapitalistiska länderna. I de diskussioner som KKP förde med sina broderpartier i de imperialistiska och kapitalistiska länderna fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, föreslog KKP aldrig att dessa partier skulle lösa huvudmotsättningen proletariat och borgerskap genom folkkrigets metod, d.v.s omringa städerna från landsbygden.


Man kan faktiskt revidera Mao Zedong från såväl höger som ”vänster”.  I det här fallet sker det från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk position, men vänsterdogmatism och vänsteropportunism är alltid höger till innehållet.


Ajit hänvisar till ” den kraftfulla presentation av maoismen som ny etapp av marxismen-leninismen och folkkrigets allmängiltighet av PKP (Perus Kommunistiska Parti).” Det är helt klart att PKP (Perus Kommunistiska Parti)  ”uppfann” marxismen-leninismen-maoismen och att detta begrepp sedan antogs av RIM. Men samma parti kapsejsade 1992 i och med tillfångatagandet av Abimael Guzmán (alias Gonzalo) och större delen av centralkommittén.  Att anordna ett möte i Lima med större delen av den ledande kadern utan att ha vidtagit nödvändiga säkerhetsåtgärder är naturligtvis ett utslag av vänstersubjektivism, d.v.s att partiet överskattade sin egen styrka och, och inte ”ren otur”.  Ett annat parti av betydelse i RIM, Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) under Prachanda, som länge hade bedrivit ett folkkrig, sprack sedan Prachanda och hans falang hade valt att arbeta inom parlamentets ram efter att ett fredsavtal hade slutits. Idag är Prachanda premiärminister, men någon nydemokratisk revolution har naturligtvis inte kommit till stånd. Detta var resultatet av ”Prachandas väg”, deras tillägg till marxismen-leninismen-maoismen (MLM). Prachandas parti utövar inte längre något inflytande inom resterna av RIM.


Perus Kommunistiska Parti företrädde marxismen-leninismen-maoismen, Gonzales tänkande. Förutom dogmen att folkkriget är tillämpbart i alla länder vid alla situationer är det svårt att hitta något ytterligare exempel på att Gonzales skulle ha ”vidareutvecklat” marxismen-leninismen. I ett dokument ”Driv igenom maoismen som enda befäl och vägledning för den proletära världsrevolutionen” (2015)viii från Perus Kommunistiska Parti heter det att ”Ordförande Gonzalo etablerar tesen om de kommunistiska partiernas militarisering och den koncentriska uppbyggnaden av de tre instrumenten." Detta förklaras aldrig i texten. Ingen klassiker har någonsin talat om ”kommunistpartiernas militarisering”, självfallet aldrig Mao Zedong. Menade Gonzalo att ett kommunistiskt parti skulle tillämpa samma ordergivning, uppifrån och ned, inom partiet som i militären på bekostnad av den inre partidemokratin? Det är i så fall samma linje som Trotskij förfäktade i fråga om förhållandet mellan bolsjevikpartiet och arbetarklassen efter krigskommunismens slut i Sovjetunionen.  De tre instrumenten syftar på parti, armé och front. Den enda förklaring jag har fått till de ”koncentriska cirklarna” är att alla medlemmar i PKP samtidigt skulle vara medlemmar i partiet, armén och i fronten. Detta leder naturligtvis till en övertung organisation; om en medlem grips, försvinner han/hon från tre ställen samtidigt. Ett kommunistiskt parti fördelar i stället sin kader och upprätthåller de fraktioner som behövs i armén eller olika fronter, varken mer eller mindre.


III.


Efter Mao Zedongs död och Arbetets Parti i Albaniens (AAP) öppna angrepp mot Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong november 1976, splittrades den internationella marxist-leninistiska rörelsen i flera delar. AAP:s kritik mot Mao Zedongs teori om de tre världarna dolde en ”vänster”-revisionistisk och prosovjetisk politik. Detta yttrade sig bl.a i avståndstaganden från den eritreanska befrielserörelsen och i det öppna stödet till Vietnams ockupation av Demokratiska Kampuchea. Men redan hösten 1977 var det uppenbart att KKP:s ledning höll på att förändra viktiga principiella ställningstaganden, som till exempel frågan om Jugoslavien. Det dröjde inte länge förrän Tito förklarades vara en stor marxist-leninist och Jugoslavien ett socialistiskt land.  När väl Deng Xiaoping tagit makten, genomfördes ekonomiska reformer som innebar att kapitalismens successivt restaurerades i Kina. Under inflytande av Deng Xiaopings politik i internationella frågor utvecklade flera maoistiska partier linjen att Sovjet var huvudfienden i världsmåttstock och att de marxist-leninistiska partierna och proletariatet i de imperialistiska länderna i Västeuropa inte i första hand skulle bekämpa det egna monopolborgerskapet. Men det fanns naturligvis också maoistiska partier och grupper som tänkte själva och som genast drog den slutsatsen att man måste skilja på den utrikespolitik, som Kina förde som stat, och den utrikespolitik, som kommunistiska partier, som ännu inte erövrat statsmakten, skulle föra.  Detta var själva utgångspunkten för en självständig linje, när det utvecklades en opportunistisk linje hos de två ledande partierna, KKP och AAP. Bara en minoritet av de marxist-leninistiska partierna solidariserade sig med AAP och nästan alla av dem försvann när Albanien kollapsade.


Många av de partier och grupper med Perus Kommunistiska Parti i spetsen som senare bildade internationalen RIM hade begränsad kontakt – eller ingen alls - med Kinas Kommunistiska Parti. Redan idén att bilda en ny international var suspekt. Mao Zedong stödde upplösningen av Komintern:


“Kamrat Mao Zedong påpekade att för närvarande är inte den form för revolutionär organisering som är känd som den Kommunistiska Internationalen anpassad till kampens behov. Att fortsätta med denna organisationsform skulle tvärtom hindra utvecklingen av den revolutionära kampen i varje land. Vad som nu behövs är stärkandet av det nationella kommunistiska partiet [min-tsu kung-chan tang] i varje land, och vi behöver inte längre detta internationella ledande centrum .”ix


KKP och AAP försökte tillsammans aldrig skapa en ny kommunistisk international. Kontakterna med broderpartierna upprätthölls i stället på bilateral basis och de båda partierna behandlade broderpartierna som jämlikar och försökte inte påtvinga dem sina uppfattningar. Däremot var det uppenbart att Perus Kommunistiska Parti såg sig självt som en slags ledare för RIM, trots att partiet senare självt gick på pumpen.


Det som är utmärkande för många av de partier och grupper, som har tillhört – eller sympatiserat med – RIM, är att de utger sig för att vara mer maoistiska än Mao Zedong själv, medan de i själva verket vanställer och förvanskar Mao Zedongs teorier på flera avgörande punkter. Detta sker från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk utgångspunkt; språkbruket i Perus Kommunistiska Partis texter är dessutom ofta närmast religiöst.  


För det första har KKP och Mao Zedong som tidigare påpekats aldrig hävdat att folkkriget är universellt tillämpbart. Det går inte att hitta ett enda citat från  Mao Zedong som stödjer denna uppfattning. Mao Zedong skriver i stället:


”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).” x


För det andra kan man inte upphöja enstaka skrivningar hos Mao Zedong till dogmer. Det gäller exempelvis frågan om de tre ”instrumenten” eller ”magiska vapnen”. Dessa är hämtade från ”Kommunisten presenteras” från 1939:


”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kinesiska kommunistpartiets tre ’magiska vapen’, dess tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen.” xi Redan ett snabbt studium av Oktoberrevolutionen visar att denna formel inte tillämpades under Oktoberrevolutionen. Bolsjevikpartiet ledde inga arbetar- och bondemassor i ett utdraget folkkrig för att omringa städerna från landsbygden.  Från februarirevolutionen fram till oktober beväpnades delar av det ryska proletariat, så att till slut 200 000 man var beväpnade. Men det avgörande för att maktövertagandet kunde ske, var stödet från majoriteten av arbetarklassen och från hälften av soldaterna. Bolsjevikpartiet tillämpade visst enhetsfronttaktik: arbetar-, soldat- och bondesovjeterna var enhetsfronter; partiet samarbetade inledningsvis med vänstersocialistrevolutionärer och vänstermensjeviker; och partiet och proletariatet upprättade snabbt en klassallians med böndernas stora massa genom jordreformen. Däremot samarbetade inte bolsjevikpartiet i form av en enhetsfront ovanifrån som KKP gjorde med Guomindang. Om man ser till befrielsekampen under andra världskriget i Europa, upprättade, såvitt jag vet, varken de albanska eller jugoslaviska kommunisterna någon enhetsfront ovanifrån med borgerliga eller reaktionära organisationer. Tvärtom tvingades de mycket tidigt att bekämpa dylika organisationer.


För det tredje bedriver flera av dessa grupper ren historieförfalskning. Perus Kommunistiska Parti skriver  i “Dokument från PKP:s första kongress”:

““En nyckel- och avgörande fråga i förståelsen av folkkrigets allmängiltighet  innebär att förstå dess allmängiltiga värde och följaktligen tillämpbarhet, varvid revolutionernas olika typer och varje revolutions specifika villkor beaktas.  För att förstå denna nyckelfråga är det till hjälp att hålla i minnet det faktum att sedan petrogradrevolten har denna modell inte upprepats, och att betänka de antifascistiska motstånds- och guerilla krigen i Europa under andra världskriget, liksom de väpnade kamper som förs i Europa idag, och inse till slut att oktoberrevolutionen inte bara var en revolt utan ett revolutionärt krig som varade i flera år. Följaktligen kan revolutionen i de imperialistiska länderna förstås som ett revolutionärt krig och idag kan detta bara betyda folkkrig.” xii

Observera att PCP karakteriserar Oktoberrevolutionen som en ”petrogradrevolt”. Detta är halvvägs till de borgerliga historieskrivarnas uppfattning, som betecknar oktoberrevolutionen som en ”statskupp”.  PCP:s beskrivning av revolutionsförloppet stämmer naturligtvis inte överens med Lenins, Stalins, Kominterns och Mao Zedongs analyser.  I den här frågan måste man välja mellan deras analyser och PCP:s. De är omöjliga att förena. Den som vill ta del av en korrekt analys om varför Oktoberrevolutionen segrade, bör läsa Lenins artikel ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur” (1919) xiii och sammanfattningen i SUKP(b):s historia. xiv Både Lenin och Stalin hävdade att Oktoberrevolutionen segrade i februari 1918. Mao Zedong är självklart klar över att oktoberrevolutionen, den väpnade stadsrevolutionen, och folkkriget representerar två olika vägar (se det tidigare citatet). I det förra fallet intas städerna först, varefter de revolutionära styrkorna rycker fram på landsbygden. I det andra fallet omringas städerna från landsbygden. Det spelar ingen roll att oktoberrevolution åtföljdes av ett inbördeskrig, som varade fram till 1920. Sak samma gällde för den franska revolutionen 1789, som först segrade i Paris och därefter spred sig till hela Frankrike.

För det fjärde måste man konstatera att PCP och diverse RIM-anhängare inte har förstått den historiska materialismen, d.v.s om en revolution ska lyckas måste både de objektiva och subjektiva faktorerna vara gynnsamma.  PCP påstår nämligen att ”petrogradrevoltens modell” inte har upprepats. Det betyder att PCP anser att det är fel på modellen, d.v.s att denna strategi är dömd att misslyckas. Därför griper de och deras likasinnade efter folkkriget som ett halmstrå. Men oktoberrevolutionen har en avgörande sak gemensamt med det segerrika befrielsekriget i Kina (och Vietnam/Laos/Kampuchea, Jugoslavien och Albanien), nämligen det objektiva läget. Oktoberrevolutionen skedde i första världskrigets slutskede; de nämnda segerrika befrielsekrigen skedde under andra världskriget, vilket var två exceptionella situationer. I samtliga nämnda befrielsekrig stod respektive folk mot en utländsk aggressor, vilket betydde att ockupationsmaktens repression inte enbart riktades mot proletariatet och bönderna utan även mot andra delar av småborgerskapet och delar av det nationella borgerskapet. Andra klasser än proletariatet hamnade alltså också på rätt sida om barrikaderna. Det agrarrevolutionära kriget i Kina 1927 – 1935 slutade med ett temporärt nederlag för KKP och Röda armén tvingades retirera och omgruppera styrkorna. Först när huvudmotsättningen ändrades så att den stod mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen, kunde KKP:s riktiga politik slå igenom. Från 1937 till segern över de japanska imperialisterna 1945 ökade KKP:s och Röda arméns numerär mycket kraftigt, så att de faktiskt senare var i stånd att ta itu med Guomindang i ett huvudsakligen reguljärt krig. Det var ingen tillfällighet att Mao Zedong vid ett tillfälle ironiskt tackade en japansk premiärminister på besök för Japans insatser för den kinesiska revolutionen.  När det gäller den kubanska revolutionen, som skedde i det halvkoloniala Kuba land 1959, representerar den ett gränsfall.  Revolutionen riktades mot den genomkorrumperade Batista-regimen och innebar att städerna inringades från landsbygden, men det stod ingen utländsk aggressor i landet. USA-imperialismen hade tagit sin hand från Barista-regimen och missbedömde Castros avsikter. Det spelar ingen roll för resonemangets skull att Kuba senare anslöt sig till det sovjetiska lägret; det var inte avgjort från början. Che Guevara misslyckades senare med att exportera den kubanska ”modellen”. Den Sandinistiska nationella befrielsefrontens (FSLN) maktövertagande i Nicaragua 1979 var också ett resultat av att städerna inringades från landsbygden. FSLN innehade regeringsmakten till 1990, men var i praktiken betydligt mindre marxistisk än kubanerna. Idag är FSLN en reformistisk rörelse.  Det att en rörelse initierar ett befrielsekrig eller folkkrig är ingen garanti för framgång. Det visar befrielse- och folkkrigen i exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) och nu senast Nepal.

Den materialistiska historieuppfattningen hävdar att för en revolution ska kunna äga rum, är det inte nog att de exploaterade och förtryckta massorna inser att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräver förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det avgörande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet. Detta är den objektiva faktorn. Faktum var att det var omöjligt för det kinesiska folket att fortsätta att leva under japansk ockupation; Guomindangs statsapparat existerade inte ens i de områden, som Japan kontrollerade, och inte heller i de områden som KKP och Röda armén kontrollerade. Men den subjektiva faktorn spelar också stor roll. Det innebär att det måste finnas ett kommunistiskt parti, som kan formulera en riktig handlingslinje i denna situation. En revolution händer aldrig av sig självt. Komintern och Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) misslyckades exempelvis med att formulera en handlingslinje, som kunde förhindra nazisterna maktövertagande 1933, vilket på kort sikt hade katastrofala konsekvenser.

För det femte tycks PKP och RIM-anhängarna förorda en principiell bojkott av deltagande i parlamentariska val. Detta är en typisk vänsteropportunistisk ståndpunkt. Revolutionärer stöder varken linjen att alltid ställa upp i val eller att alltid bojkotta parlamentariska val. Det är situationen som avgör. De viktigaste skälen för ett kommunistiskt parti för att ställa upp i val är 1) för att använda parlamentet som en röd tribun; 2) att få en gradmätare på partiets inflytande; och 3) utnyttja det stegrade politiska intresset för att sprida revolutionär propaganda.  Däremot är det meningslöst för ett litet parti att ställa upp med kandidater i val, vilket i så fall bara skulle demonstrera dess litenhet. I vissa situationer kan också säkerhetsläget tala emot uppställandet av kandidater. Dessutom måste man vara medveten om att parlamentarisk verksamhet alltid innebär risk för att den utvecklas på bekostnad av det utomparlamentariska verksamheten och massrörelsen. I ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” (1920) utvecklar Lenin kritiken mot de vänsteropportunistister, som motsätter sig deltagande i parlamentsvalen:


”Det är bl.a därför - jämte en rad andra orsaker - som det är svårare för Västeuropa än för oss att börja den socialistiska revolutionen. Att försöka ’kringgå’ denna svårighet genom att ’hoppa över’ det svåra arbetet att för revolutionära syften utnyttja de reaktionära parlamenten är rena rama barnsligheten. Ni vill skapa ett nytt samhälle? Och ni är rädda för svårigheterna att skapa en duglig parlamentsgrupp av övertygade, hängivna och hjältemodiga kommunister i ett reaktionärt parlament! Är det inte barnsligt? Om Karl Liebknecht i Tyskland och Z Höglund i Sverige t.o.m utan masstöd underifrån kunde ge prov på verkligt revolutionärt utnyttjande av de reaktionära parlamenten, varför skall då inte ett snabbt växande revolutionärt massparti under ett tillstånd av missräkning och förbittring bland massorna efter kriget vara i stånd att smida sig en kommunistgrupp i sämre parlament?! Just därför att de efterblivna arbetarmassorna och - i ännu högre grad - småbondemassorna i Västeuropa vida starkare än i Ryssland är genomsyrade av borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar, just på grund härav kan (och måste) kommunisterna blott inifrån sådana institutioner som borgerliga parlament föra en långvarig, hårdnackad kamp för att avslöja, skingra och övervinna dessa fördomar, utan att rygga tillbaka för några som helst svårigheter.”xv


Både Stalin, Komintern och Mao Zedong (se speciellt ett ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”) delade Lenins syn på den borgerliga parlamentarismen.


Som ett exempel på konsekvenserna av det vänsteristiska, principiella motståndet mot allt deltagande i parlamentariska val och folkomröstningar kan man ta detta citat från en sympatisörsgrupp till RIM i Sverige:

"Vid ett ’nej’ i folkomröstningen (EMU-omröstningen - min anm.) kommer man att köra över utslaget, därför är folkomröstningen redan i sig endast ett spel för galleriet, högsta sossepampen Persson, ackompanjerad av allehanda svinpälsar, har deklarerat att ’går vi inte med nu så går vi med om några år’." xvi

Artikeln visar vilka urbota sekterister och pratmakare som senderisterna i Sverige var. Etablissemanget, som främst företrädde monopolborgerskapets intressen, uppfattade resultatet i EMU-omröstningen 2003 som ett stort nederlag. Trots fullständig dominans i massmedierna och med överlägsna ekonomiska resurser, trots att det inte fanns ett starkt kommunistiskt parti som kunde leda motståndet, kunde de ändå inte övertyga majoriteten av folket om det fördelaktiga att ansluta sig till EMU. Nej-alternativet stöddes av en klar majoritet av arbetarklassen, delar av småborgerskapet och den icke-monopolistiska delen av borgerskapet. I praktiken var det en klassfront. De svenska senderisterna hamnade objektivt sett på samma sida som monopolborgerskapet, sina vänsterfraser till trots. Och som sagt var: omröstningsresultatet gäller fortfarande liksom att Norge fortfarande befinner sig utanför EU.



IV.

Lita inte på ompaketeringar – gå till källorna!


Alla revolutionära partier måste på sätt och vis ”ompaketera” de kommunistiska klassikernas teorier och ställningstaganden, d.v.s anpassa dem till det egna landets förhållanden och det aktuella politiska läget. Men som Mao Zedong sade kan ”ett annat lands erfarenheter (…) enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”


Det betyder att man måste skärskåda alla påståenden om de kommunistiska förgrundsgestalterna, Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, speciellt om de pådyvlas åsikter som de aldrig företrätt. Då måste man gå till källorna i stället för att nöja sig med en ompaketerad version. Den som tar en ompaketerad version för given är en intellektuell lätting. I ”Sammandrag av Ordförande Maos samtal med ansvariga kamrater på olika platser under hans resa i provinserna” (1971) säger Mao Zedong:


”Lushan-konferensen krävde att böcker av Marx och Lenin skulle studeras. Jag hoppas att ni kommer att läsa fler böcker från nu och framåt. Det duger inte om kadrer i hög position inte ens vet vad som är materialism och vad som är idealism. Vad ska vi göra om vi tycker att Marx och Lenins böcker är svåra? Vi kan be en lärare hjälpa oss. Ni är alla sekreterare, men ni bör också vara studenter. Själv blir jag student varje dag. Jag läser två volymer av Referensmaterial xvii varje dag och därför känner jag till lite grann om internationella frågor.”xviii


Man kan inte behandla Mao Zedongs teorier som en troslära med en uppsättning dogmer, speciellt inte om hans teorier förvanskas och vantolkas, som gäller i vilket sammanhang som helst. Ju högre några skriker om att vederbörande är de enda sanna maoisterna, desto mer mísstänksam måste man bli och för säkerhets skull syna deras påståenden i sömmarna. Inte heller bör man behandla Mao Zedong som ett ofelbart helgon eller som ett geni, som står över all kritik. Jag har i den här texten citerat Mao Zedong främst för att visa på vad Mao Zedong verkligen har skrivit eller sagt för att kunna bemöta falska påståenden. Mao Zedong såg sig inte själv som något ofelbart geni:


”Frågan om det geniala är en teoretisk fråga. Deras teori var en teori som byggde på idealistiska förutsättningar. Någon har sagt att det innebär att bekämpa det geniala att bekämpa mig. Men jag är inget geni. Jag läste konfucianska böcker under sex år och kapitalistiska under sju. Jag läste inga marxistiska böcker före 1918, så hur ska jag kunna vara ett geni?”xix


Redan Engels konstaterade att hans och Marx lära inte var någon dogm utan en vägledning till handling.


Rickard B. Turesson
5/1 2017

Noter:

i “However, while the universal validity of Marxism-Leninism has come to be recognised, Maoism is not broadly recognised as the third stage; thus, while some simply deny it as such, others only go so far as to accept it as "Mao Tsetung Thought." Essentially, in both cases, while they clearly have differences between them, they both deny the overall development of Marxism by Chairman Mao Tsetung. Not to recognise Maoism's character as an "ism" is to deny that it is universally applicable and, consequently, its character as the third, newest and highest stage of the ideology of the international proletariat: Marxism Leninism-Maoism, principally Maoism, which we uphold, defend and applv.” (http://www.bannedthought.net/International/RIM/AWTW/1988-11/AWTW-1988-11-PCP-Docs.pdf)

ii “The materialist conception of history has a lot of them nowadays, to whom it serves as an excuse for not studying history. Just as Marx used to say, commenting on the French "Marxists" of the late [18]70s: "All I know is that I am not a Marxist."" https://libcom.org/forums/theory/context-marxs-i-am-not-marxist-quote-09062009 Se även Marx Engels Selected Correspondence, Progress Publishers 1965, sid. 415.

iii “The target is the Chinese revolution, the arrow is Marxism-Leninism. We Chinese communists seek this arrow for no other purpose than to hit the target of the Chinese revolution and the revolution of the east.” Citerat via Wikipedia. Originalkälla inte upphittad.


iv  “But Maoists certainly have the responsibility of countering such opportunist tactics. Unfortunately, a wrong understanding persisting within the Maoist ranks is becoming a hurdle in this struggle. It is also giving some room for such right opportunist tactics. What is this erroneous understanding? It is the thinking that MLM and Marxism-Leninism-Mao Tse-tung Thought are one and the same. The change in terminology from Mao Tse-tung Thought to MLM is certainly a more precise and scientific explanation of Mao’s contributions. It is also necessary in order to draw a sharper line of demarcation from modern revisionism. But, if we fail to make it clear that MLM and Mao Tse-tung Thought are not the same, adopting MLM becomes merely a matter of change in terminology. Room is left for the new trend of right opportunism mentioned above. What is the source of this erroneous thinking?” (http://www.signalfire.org/2015/06/16/marxism-leninism-maoism-and-marxism-leninism-mao-tse-tung-thought-are-not-the-same/)


v  “It is a struggle that remains to be completed. Let us examine a specific issue, the theory of People’s War. Even while Mao Tsetung Thought was upheld, for a long period, the dominant trend was to see this as something specific, relevant and applicable solely to the semi-feudal, semi-colonial countries. Shades of this continue to exist among Maoist parties, even today. Yet, the founder leaders of the new Marxist-Leninist parties in the 1960?s were quite clear about the universality of People’s War. The writings of Comrade Charu Mazumdar are an example. So how can we explain the emergence of the mistaken view that restricts People’s War to oppressed nations? This was a deviation. It was not challenged till the forceful presentation of Maoism as the new stage of Marxism-Leninism and the universality of People’s War by the PCP.” (http://www.signalfire.org/2015/06/16/marxism-leninism-maoism-and-marxism-leninism-mao-tse-tung-thought-are-not-the-same/)

vi  ”Mao om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 70


vii  Valda verk band 5, sid. 310


viii  http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/pkp_dok/PCP_201409.htm
ix   “Comrade Mao Tse-tung pointed out that at present the form of revolutionary organization known as the Communist International is no longer adapted to the necessities of the struggle. To continue this organizational form would, on the contrary, hinder the development of the revolutionary struggle in each country. What is needed now is the strengthening of the national Communist Party [min-tsu kung-chan tang] of each country, and we no longer need this international leading centre. “Selected Works of Mao Tse-tung


x Valda verk, band 2, sid. 213 – 214

xi Valda verk, band 2, sid. 277

xii  “A key and decisive question in understanding the universality of people's war is understanding its universal validity and consequently applicability, taking into account the different types of revolutions and the specific conditions of each revolution. To understand this key question it is helpful to keep in mind the fact that since the Petrograd insurrection this model has not been repeated, and to consider the antifascist resistance and guerrilla wars in Europe during World War II, as well as the armed struggles being waged in Europe today, and to see that in the end, the October Revolution was not only an insurrection but a revolutionary war that lasted several years. Consequently, in the imperialist countries the revolution can only be conceived of as revolutionary war and today this can only mean people's war.” (”On Marxism-Leninism-Maoism”  & ”On Gonzalo Thought” Documents from PCP First Congress – se tidigare länk)

xiii Sid. 229 – 254 i “Lenin om den kommunistiska valkampanjen”, Proletärkultur s förlag 1973.

xiv  Sid.  213 – 215, Proletärkulturs förlag 1979

xv https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7

xvi http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc26dec/Dokument/EMU.htm


xvii Referensmaterial var en daglig nyhetsbulletin, som distribuerades till en stor del av partikadern i KKP och som innehöll material från internationella nyhetsbyråer.


xviii ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” i urval av Stuart Schram, Pan Original, 1976, sid. 280. Det kan nämnas att Lin Piao hade drivit linjen att när det gällde studiet av marxismen-leninismens klassiker måste de till 99 procent ägnas åt Mao Zedongs verk.


xix ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” i urval av Stuart Schram, Pan Original, 1976, sid. 275.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 27 december 2016 19:12

Folkkrig har hittills endast tillämpats om huvudmotsättningen har gått mellan en utländsk aggressor och folket i ett givet land (Kina, Vietnam, Kampuchea, Jugoslavien och Albanien etc.) land eller om huvudmotsättningen går mellan det arbetande folket och storborgerskapet, kompradorborgerskapet och godsägarklassen i ett nykolonialt land (se Kina 1927 – 1935, Kuba, dagens Indien och Filippinerna etc.). Folkkrig, d.v.s att omringa städerna från landsbygden, har aldrig tillämpats i kapitalistiska och imperialistiska länder, så länge huvudmotsättningen gått mellan proletariat och borgerskap.


Jag har tidigare i artiklar visat att Mao Zedong och KKP fram till 1976 alltid har företrätt uppfattningen att huvudmotsättningen  mellan proletariat och borgerskap i ett imperialistiskt och kapitalistiskt land  ska lösas med den väpnade stadsrevolutionens metod;  det gäller Mao Zedongs egna texter,  KKP:s texter som ex. Den stora polemiken liksom i de diskussioner som fördes med utländska marxist-leninistiska partier.


I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – dvs att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”  (Mao Zedong, Valda verk band 5, sid. 310)


Tvärtom varnar alltså Mao Zedong de latinamerikanska kommunisterna från att mekaniskt överföra de kinesiska erfarenheterna till förhållandena i Latinamerika, trots att dessa länder vid den tidpunkten snarast kunde betraktas nykoloniala feodalkapitaliska länder, där de härskande klasserna befann sig i allians med USA-imperialismen. Dessutom skiljde och skiljer sig förhållandena i de olika latinamerikanska länderna betydligt från varandra. Vid ena polen finns länder som Argentina och Uruguay med en huvudsaklig europeisk befolkning och vid den andra polen länder som Paraguay, Bolivia och Guatemala med en i huvudsak indiansk befolkning.  De två förstnämnda länderna låg mycket högt i BNP-ligan strax efter andra världskriget tack vare livsmedelsexporten under andra världskriget. I Uruguay opererade t.o.m en stadsgerilla, Tupamaros, 1967 – 1972. I länder med stor indianbefolkning finns det en extra dimension i form av ett institutionaliserat förtryck av de nationella minoriteterna.  Che Guevara tog ingen som helst hänsyn till denna aspekt i Bolivia.


Rickard B. Turesson

20/9 2016

P.S Ett av KKP:s interna medlemsblad hette just ”Referensmaterial”. D.S


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 21 november 2016 00:04

1. Den enkla meningen i min text, d.v.s ”den tyska arbetarrörelsen hade inte tagit lärdom av fascismens maktövertagande i Italien 1925 utan stred inbördes fram till 1932”, konstaterar enbart fakta utan att närmare analysera varför inte den tyska arbetarrörelsen hade dragit någon lärdom av det skedda. Den fördelar inte ens skuldbördan.


2. Frågan om vem som arbetarklassen och det kommunistiska partiet ska samarbeta med i den politiska kampen bestäms av den aktuella huvudmotsättningen. Kominterns sjunde kongress 1935 ändrade huvudlinjen och uppmanade till en enhetsfront mot nazismen och fascismen. Detta betydde att den föregående linjen hade varit felaktig eller åtminstone behövde korrigeras efter nazismens maktövertagande i Tyskland 1933. I sitt tal på kongressen tog Dimitrov bl.a upp att de kommunistiska partierna hade underskattat fascismens framväxt.

På Komintern sjunde kongress ställde Dimitrov också frågan: ”Hur skall man förhindra att fascismen kommer till makten och hur ska skall man störta fascismen, när den har segrat?” (1)

Dimitrov riktar sig även till den andra internationalens partier:

”Gemensamma aktioner av de båda internationalernas partier mot fascismen skulle likväl inte endast ha ett inflytande på deras nuvarande anhängare, på kommunisterna och socialdemokraterna, de skulle även utöva ett mäktigt inflytande på de kristliga, anarkistiska och oorganiserade arbetarna, t.o.m på dem, som övergående fallit offer för den fascistiska demagogin.”(2)

Men även borgerligt-demokratiska partier inbjöds att ingå i enhetsfronten. I praktiken blev alltså huvudmotsättningen den mellan borgerlig demokrati och fascism.  Dimitrov menade att en statsform av borgerskapets herravälde, den borgerliga demokratin, hade övergått till en annan statsform, en öppen terroristisk diktatur. Trotsky kritiserade folkfrontspolitiken från ”vänster” och kritiserade det faktum att borgerligt- demokratiska partier inbjöds att delta. Arvid Ådalen tar ytterligare ett steg till ”vänster” och angriper det förhållandet att Komintern särskilt vände sig till de socialdemokratiska partierna. Egentligen riktar Ådalen en mycket djupgående kritik mot Kominterns linje: ”Att sossar och kommunister skulle kunna samarbeta och hindra ett fascistiskt maktövertagande är rent önsketänkande.” Var alltså Kominterns enhetssträvanden alltså direkt felaktiga?

Arvid Ådalen känner tydligen varken till den franska folkfrontsregeringen eller den spanska republikens kamp. Den franska folkfronten, som stöddes av det franska kommunistpartiet, innehade regeringsmakten1936 – 1938 och genomförde en rad progressiva reformer. Det franska kommunistpartiet hade redan 1934 med Kominterns godkännande, föreslagit en folkfront, men partiet hade inga ministerposter i regeringen. I regeringen satt socialister (d.v.s. socialdemokrater och radikaler, ett vänsterliberalt parti). Regeringen sprack senare bl.a på frågan om politiken gentemot Spanien men lyckades i varje fall förhindra ett fascistiskt maktövertagande i Frankrike före andra världskrigets utbrott.

I Spanien vann Folkfronten valet februari 1936. I denna folkfrontsregering, som även initialt stöddes av anarkisterna, ingick alltifrån vänsterrepublikaner till kommunister.  Juli 1936 gjorde falangisterna uppror, vilket blev inledningen till inbördeskriget. Vänsterrepublikanerna dominerade regeringen till en början, medan kommunisterna tog över allt mera mot slutet av inbördeskriget. Inbördeskriget varade till 1939 och slutade med republikens nederlag. Den viktigaste orsaken till den spanska republikens nederlag var det massiva stöd som den fascistiska falangen fick från Nazityskland, Italien och Portugal, som inkluderade trupper, flyg och pansarfordon. Det stöd som republiken fick från Sovjetunionen och Mexiko – och de internationella brigaderna – kunde inte alls mäta sig med detta. De båda andra stormakterna i Europa, Storbritannien och Frankrike, bedrev som bekant en non-interventionspolitik och överlämnade den spanska republiken åt sitt öde.

Kinas Kommunistiska Parti utgick från samma enhetsfrontspolitik som Komintern hade fastslagit på kongressen 1935, när KKP 1937 föreslog Guomindang en enhetsfront mot den japanska imperialismen. Huvudmotsättningen hade ändrats till att gå mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen. KKP föreslog denna enhetsfront, trots att Goumindang under Chiang Kai-chek hade genomfört en blodig utrensning av kommunister och arbetaraktivister i Shanghai 1927, trots att Goumindang under Chiang Kai-chek anställde blodiga massakrer på kommunister och deras anhängare efter den femte belägringen av sovjetrepubliken i Jiangxi 1934, trots att Goumindang under Chiang Kai-chek och krigsherrarna fortsatte att angripa Röda armén under den långa marschen, vilket ledde till att KKP och Röda armén decimerades till en tiondel av sin ursprungliga styrka. På den politiska höger- och vänsterskalan befann sig Guomindang sig långt till höger om de partier som ingick i de olika folkfronterna i Europa, eftersom Goumindang bedrev massterror mot KKP och deras anhängare och de klasser och skikt som hade stött agrarrevolutionen. Var KKP:s allianspolitik med Goumindang också felaktig?

3. Du skriver:

”Kunde socialdemokratin agerat annorlunda? Du glömmer att skriva att socialdemokratin är en borgerlig arbetarrörelsen under borgerlig ledning som tjänar monopolkapitalet i respektive land. För monopolborgerskapet (sossarnas verkliga uppdragsgivare) var nazisterna ett 100 ggr bättre alternativ än låta sossarna samarbeta med kommunisterna.”

Som jag redan tidigare visat, kunde socialdemokraterna i Tyskland naturligtvis ha handlat annorlunda, eftersom socialdemokraterna gjorde det på andra håll i Europa.  Du behandlar socialdemokraterna som en enda reaktionär massa. Du skiljer inte ens på ledning och medlemmar, inte heller mellan det socialdemokratiska partiet och dess väljare. Du förnekar att motsättningar existerar överallt, inklusive i socialdemokratiska partier; därmed förnekar du dialektiken och att ett delar sig två. Ett kommunistiskt parti kan naturligtvis påverka ett socialdemokratiskt parti, dess medlemmar och anhängare om klasskampen skärps och det kommunistiska partiet för en skicklig politik. Redan under oktoberrevolutionen sprack mensjevikerna i två delar. Även om förslag om enhet med de socialdemokratiska partierna avvisades av de socialdemokratiska ledarna, avslöjades de därmed som motståndare till aktionsenhet mot fascism och nazism.

Redan våren 1932 hade Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) föreslagit en enhetsfront med tyska socialdemokraterna, som emellertid avslog förslaget.  De tyska socialdemokraterna (SPD) hade suttit i några koalitionsregeringar under 1920-talet och prioriterat samarbetet med olika centrumpartier. De flesta övriga socialdemokratiska partier i Europa tillämpade samma huvudlinje.  Det var naturligtvis SPD:s eget fel att partiet avslog kommunisternas enhetssträvanden. Å andra sidan låg det kommunisterna i fatet att de under perioden 1928 – 1931 inte bara utnämnt socialdemokraterna till taktisk huvudfiende utan även karakteriserat dem som ”socialfascister”. Men SPD gick samma öde till mötes som KPD; partierna förbjöds 1933 av naziregimen. SPD:s partifunktionärer dödades, fängslades eller tvingades i exil.

I ”Enhetens och folkfrontens problem” understryker Dimitrov naturligtvis socialdemokratins historiska ansvar för framväxten av fascismen.

4. Du skriver:

”Vi vet inte hur det hade gått om de satsat på ett inbördeskrig som de nog inte kunde vinna men med tanke på vad som hände hade det helt klart varit värt ett försök. Hellre dö på barrikaden än i en gaskammare, för att inte nämna vad som hände judar, folket i Sovjet osv.”

För det första ingick Tysklands Kommunistiska Parti i Komintern, som var ett världsparti.  TKP kunde inte fatta ett eget beslut i den här frågan. Kritiken återfaller alltså på Komintern.

För det andra togs partiet – och Komintern – kanske på sängen, eftersom Hitler slog till mot TKP omedelbart efter riksdagshusbranden, sex dagar före valet den 5 mars 1933. Det är svårt att veta hur diskussionerna gick i TKP och Komintern omedelbart efter Hitlers maktövertagande

För det tredje är det mest salongsradikalt att föreslå att TKP borde ha satsat på ett inbördeskrig, som ”de nog inte hade kunnat vinna”. Det är lätt att komma 93 år efteråt och föreslå en handlingslinje. Det är snarast kontrafaktisk historieskrivning, eftersom TKP aldrig gjorde något revolutionsförsök 1932 – 1933. Det är klart att man kan offra liv, inklusive sitt eget, om man ändå inte var där. Det kommunistiska parti, som initierar en revolution eller ett inbördeskrig, måste åtminstone självt tro att det finns en rimlig chans till seger.

För det fjärde led TKP ändå stora förluster. Under perioden 1933 – 1935 dödades enligt Dimitrov  (3) 4 200 personer, 317 800 arresterades och 218 600 sårades eller torterades grymt, främst  självfallet TKP:s medlemmar och sympatísörer. Partiet fortsatte dock att verka underjordiskt.

För det femte brukar repressalierna bli mycket värre mot arbetarklassen och kommunisterna efter misslyckade revolutionsförsök eller inbördeskrig.   I det finska inbördeskriget dog enligt en källa 27 000 röda och 5 000 vita. Av de röda mördades eller dog minst 20 000 i fångläger efter inbördeskrigets slut. Om vi bortser från det stora antalet republikanska anhängare i Spanien som dödades eller avrättades under själva inbördeskriget, fortsatte naturligtvis fascisternas repressalier efter krigets slut. Det finns inga säkra siffror. Minst 30 000 republikaner avrättades direkt. Andra källor sätter dödssiffrorna betydligt högre beroende på hur man räknar, d.v.s inklusive döda i fångläger, tvångsarbete etc. till 50 000 – 200 000. Omkring 500 000 republikaner flydde till Frankrike.  

5. ”Du skriver även om ’den reaktionära delen’ av borgerskapet i Storbritannien. Jag antar att det är ett skrivfel. Borgarklassen upphörde att vara på något sätt progressiv efter februarirevolutionen i Ryssland. Monopolborgerskapet är rakt igenom reaktionärt under imperialismens era, eller hur?”


Jag hittar bara följande formulering i mina båda texter:

”Den reaktionära delen av borgerskapet i de länder som Nazityskland ockuperade blev också villiga medlöpare till ockupanterna.”


För det första talar jag om borgerskapet, inte om monopolborgerskapet, som är en del av borgerskapet. Om det förra i Sverige uppgår till 2 procent, så uppgår det senare till 0,1 procent. Borgerskapet sönderfallet i monopolborgerskap, icke-monopolistiskt borgerskap och borgerskap (som befinner sig strax ovanför småborgerskapet). Borgerskapet är ingen enhetlig massa. Politiskt uppträder det i form av olika fraktioner, som står för olika handlingslinjer och som stöder olika borgerliga partier. I USA representerade Trump en fraktion av borgerskapet, Clinton en annan. Sak samma i Storbritannien: UKIP representerade en fraktion, Tories en annan.


För det andra stod borgerskapet i de olika länder som Tyskland som ockuperade under andra världskriget för olika handlingslinjer. Den ena delen underkastade sig ockupanterna och samarbetade t.o.m med dem; detta var alltigenom reaktionärt. Den andra delen av borgerskapet underkastade sig inte utan bjöd motstånd och försvarade nationen. Detta sammanföll helt och hållet med det arbetande folkets intressen. Var inte detta progressivt? Denna fraktion av borgerskapet handlade naturligtvis utifrån sina egna långsiktiga klassintressen. Vad annars? I Kina tvingade KKP t.o.m Guomindang, som var storborgerskapets, godsägarklassens och kompradorborgerskapets parti, att ingå i en enhetsfront mot den japanska imperialismen.


För det tredje skriver du att ”monopolborgerskapet är rakt igenom reaktionärt under imperialismens era, eller hur?”. Vad menar du här? Eftersom diskussionen gäller andra världskriget, måste jag fråga dig om du så här i efterhand är emot Sovjetunionens allians med USA och Storbritannien efter det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941? USA och Storbritannien leddes ju av ett ”rakt igenom reaktionärt monopolborgerskap”.  Men denna allians, där även KKP och Guomindang ingick, var helt nödvändig för att besegra huvudfienden till världens folk, nämligen Nazityskland, Italien och Japan. I ett världsperspektiv spelade alltså USA och Storbritannien och dess monopolborgerskap en progressiv roll 1941 – 1945. Men du kanske menar att Sovjetunionen borde ha kämpat ensamt och absolut inte lierat sig med några kapitalistiska stater eller något monopolborgerskap i något land? Eftersom du tycker att TKP borde ha genomfört ett förmodligen misslyckat revolutionsförsök 1933, så anser jag faktiskt frågan befogad.


Rickard B. Turesson
15/11 2016

1) ”Enhetens och folkfrontens problem”, Arbetarkulturs förlag 1971, sid. 29.
2) A.a., sid 29
3) A.a sid. 15

Presentation

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se