Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - Måndag 7 maj 17:46

En del s.k socialister vill idag inte erkänna att Kina helt har skiftat färg, det vill säga att ett nytt monopolborgerskap har tagit statsmakten och förtrycker det kinesiska proletariatet och bönderna. De ser bara till de ekonomiska framgångar som Kina som stat har uppnått sedan Deng Xiaopings reformer 1978. De ser inte att denna ekonomiska utveckling har skett till priset av våldsamt accelererande förmögenhets- och inkomstskillnader, som gör att Kina är ett av världens mest ojämlika samhällen idag. På Mao Zedongs tid fanns det bara en åttagradig löneskala.

 

Om det 1977, d.v.s före Deng Xiaopings reformer, inte fanns en enda dollarmiljardär i Kina, och det idag finns 400 dollarmiljardärer i Kina, så är det fråga om en mycket drastisk förändring.  Dessa dollarmiljardärer ingår naturligtvis i det kinesiska storborgerskapet. Jag känner inte till enda land i världen där det finns ett storborgerskap som inte också innehar statsmakten.


Jag känner inte till en enda marxistisk klassanalys av de kinesiska förhållandena idag. En sådan låter sig också svårligen göras idag. Det förutsätter att forskarna är marxister, behärskar kinesiska och har full tillgång till statistiskt material. Med en marxistisk klassanalys avser jag en sådan som använder Lenins kriterier:


"Klasser är stora grupper som skiljer sig från varandra genom den ställning som de intar i ett historiskt bestämt socialt produktionssystem, genom deras relation (i de flesta fall bestämt och formulerat i lag) till produktionsmedlen, genom deras roll i arbetets sociala organisation, och följaktligen, genom omfattningen av den andel av den sociala rikedomen som de förfogar över och deras sätt att förvärva den". (Vladimir I. Lenin: 'A Great Beginning: Heroism of the Workers in the Rear: 'Communist Subbotniks' i Collected Work', band 29; Moscow; 1965; sid. 421 – min översättning).


Borgerliga “klassanalyser” konstruerar antingen socialgrupper eller utgår endast från förmögenhets- och inkomstförhållanden, d.v.s den tredje aspekten (i Lenins kriterier). Men även sådana analyser indikerar hur det förhåller sig i verkligheten.


Konsultfirman McKinsey publicerade 2013 en rapport , i vilken den angav att 3 procent av 256 miljoner hushåll i de kinesiska städerna, förfogade över en årlig disponibel inkomst på över 34 000 dollar (multiplicera med 8,43 för svenska kronor), 14 procent som övre medelklass (16 000 – 34 000 dollar), 54 procent som den stora medelklassen (9 000 – 16 000 dollar). Övriga, d.v.s 29 procent, betecknades som fattiga. Det gjordes också en indelning i skikt (tier – på engelska), som även innefattade landsbygdsbefolkningen. De tre övre skikten omfattade runt 5 000 personer (och där inryms naturligtvis storborgerskapet), medan de tre lägsta skikten, som betecknades som de marginaliserade, underklassen och de utblottade omfattade totalt en miljard människor.


Det finns naturligtvis också andra indikatorer, som kan användas för att påvisa förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Kina, exempelvis ginikoefficienten [ii]. Stora, folkrika länder som Brasilien, Mexiko, Kina och USA hade alla en ginikoefficient på över 0,4[iii] 2008. Sverige hade som jämförelse en ginikoefficient på 0,32 (2009), men den har legat under 0,3 tidigare.


I ”The rise of China and the Demise of the Capitalist World-Economy” (2008) konstaterar Minqi Li att

“Kinas ekonomiska tillväxt har åtföljts av våldsamma ökningar i ekonomisk och social ojämlikhet. Arbetarnas och böndernas inkomstökningar släpar rejält efter den allmänna ekonomiska tillväxten, och nästan 100 miljoner människor måste uthärda med en inkomst på mindre än två yuan per dag (vilket grovt motsvarar en köpkraftsparitet om en dollar per dag).” (Min översättning) Han visar också att de kinesiska hushållens arbetsinkomster och konsumtion som andel av BNP båda föll från c:a 50 procent 1980 till c:a 37 procent 2005. I gengäld har investeringarnas och exportens andel ökat i motsvarande grad. Kinas ekonomiska utveckling har varit extremt exportinriktad. [iv]


Proletariatets kamp i Kina tar sig huvudsakligen formen av vilda strejker, som tidvis är mycket omfattande. Jag hittar ingen övergripande statistik just nu om strejkrörelsen i Kina alltsedan Deng Xiaopings maktövertagande 1978. Men strejken vid alla sex Yue Yuen -fabrikerna i Dongguan i april 2014, där upp till 50 000 arbetare deltog, är mycket talande [v]


En arbetare sammanfattade strejkens lärdomar på följande sätt:


"I de tidiga skedena av strejken hoppades arbetarna att regeringen skulle kunna hjälpa till med att medla i tvisten, men de såg regeringens sanna färger när fackföreningens ingripande intensifierade förtrycket. De är företagets hantlangare och lakejer. Elden släcktes, men glöden finns kvar och den kommer att antändas igen. Och i nästa strejk kommer vi definitivt att vara bättre organiserade och stridsberedda! " (Min översättning)[vi]

 

De kinesiska fackföreningarna kontrolleras av KKP och är helt korrumperade. KKP tillåter inga självständiga fackföreningar.


När jag besökte Kina under tio dagar 2005, följde jag engelskspråkig kinesisk press. Under mina tio dagar dog 140 kolgruvearbetare, d.v.s 14 per dag. Kina producerade 30 procent av världens kol, men hade 80 procent av kolgruveolyckorna. Den genomsnittliga månadslönen för en kolgruvearbetare låg på 900 yuan (1 yuan = 1,33 SEK 6/4 2018), eller 30 yuan utslaget per dag. Dessa gruvor var naturligtvis privatägda och helt utan arbetarskydd. Samtidigt fanns det inga genuina fackföreningar som kunde se till det infördes ett fungerande arbetarskydd.En fönsterputsare, som arbetade på skyskraporna i Shanghai, tjänade 25 yuan/per timme, vilket också en kopp kaffe på Starbucks i Shanghai kostade. Minimilönerna i Kina (2016)  låg på mellan 1000 yuan och 1720 per månad (Beijing).


Bönder, som bl.a utsätts för landstöld utförd av lokala myndigheter i maskopi med privata företag, kämpar ofta mycket militant, varvid kampen utvecklas våldsamt med arresteringar och dödsoffer som följd. Mobo Gao tar upp flera sådana exempel.


Det står enligt min mening fullständig klart att en ny borgarklass har tagit makten i Kina. Detta visar framväxten av ett kinesiskt finanskapital och de stora privatägda företagen; detta visar utvecklingen av förmögenhets- och inkomstsskillnaderna i Kina; det visar det våld som den kinesiska statsapparaten utövar mot kinesiska arbetare och bönder.  Kinas Kommunistiska Parti är lika lite kommunistiskt som Partido Revolucionario Institucional i Mexiko var revolutionärt 1980. Utvecklingen i Kina påminner mycket om den råkapitalism som utvecklades i USA från inbördeskrigets slut och fram till 1914.


I sin sista varning juni 1976 om kapitalismens återupprättande i Kina sade Mao: ” Jag har förutsagt att en fullskalig kapitalistisk restauration kan inträffa i Kina.” Det dröjde bara två år innan den processen inleddes.


NEP – en analogi som inte håller

 

Vissa menar att det nuvarande KKP bedriver någon slags sovjetisk NEP (Ny Ekonomisk Politik), en utvidgad NEP.


NEP var en begränsad ekonomisk reträtt, en ”tillfällig kompromiss med kapitalismen”,  fr.o.m. 1922 till 1928. Dess syfte var att få igång livsmedelsdistributionen från landsbygden och handeln med bristvaror efter inbördeskriget. Under NEP fick en viss del av böndernas skörd säljas på en fri marknad, och resten distribuerades via staten. Det uppstod temporärt ett handelsborgerskap, de s.k NEP-männen, som handlade just med bristvaror. Privat ägande av småindustrier tilläts i begränsad omfattning. Sovjetmakten försökte också locka till sig utländska kapitalinvesteringar.


Det var dock aldrig fråga om att återbörda de tidigare förstatligade industrierna till de tidigare ägarna eller att tillåta att nya kapitalister tog över de statliga industrierna. SUKP(b):s historia skriver:


”Sovjetmakten behöll i sina händer alla kommandopositioner i folkhushållningen: storindustrin, trafikväsendet, bankerna, jorden, inrikeshandel, utrikeshandeln. Partiet uppnådde ett genombrott på den ekonomiska fronten. Lantbruket började snart gå framåt. Industrin och trafikväsendet uppnådde sina första framgångar.”[vii]


1928 hade jordbruks- och industriproduktionen återställts till 1913 års nivå, d.v.s förkrigsnivå.


Efter Chrusjtjovs maktövertagande 1956 accelererade inkomstskillnaderna och nomenklaturasystemet [viii] i Sovjetunionen, d.v.s det härskande statsborgerskapet lade beslag på en allt större del av det sociala överskottet, medan arbetare, tjänstemän och bönder fick en allt mindre andel. Dessutom öppnades dörren för ekonomiska svindlerier och svartabörsaffärer.  Men det var inte fråga om någon omfattande privatisering av vare sig industri eller jordbruk. En dramatisk privatisering av näringslivet skedde först i och med Sovjetunionens fall, i och med Jeltsin. Delar av partieliten och närstående, som stod nära statsmakten, lade helt enkelt beslag på statlig egendom. Det är typiskt att både Putin och Medvedev själva är oligarker. Idag är Ryssland ett kapitalistiskt samhälle, även om andelen statsägda företag förmodligen är större än i Sverige, och en mellanstor imperialistmakt.


Sak samma i Kina. Kapitalismen har restaurerats i Kina alltsedan Deng Xiaopings ekonomiska reformer 1978. Det betyder att en mycket stor andel av statlig egendom, folkets egendom, har övergått i privat ägo, varigenom det har skapats ett nytt borgerskap. Det är KKP:s ledning, som har tagit initiativ till denna utveckling och konsekvent genomfört den. På samma sätt som i Ryssland har partieliten, direkt eller indirekt genom sina anförvanter, på grund av närheten till köttgrytorna kunnat lägga beslag på folkets egendom och omvandla den till privat. En av talarna på Anti-imperialistiskt Forum i april i år framhöll att andelen statliga företag i Kina fortfarande är större än andelen privata. Men de statliga företagen i Kina drivs inte längre på samma sätt som under Maos tid. Regeringen har gett dem ökat svängrum, d.v.s i princip fungerar de som privata företag, och ”risskålen av järn” har avskaffats. ”Risskålen av järn” innebar att arbetarna garanterades fast anställning, åtta timmars arbetsdag, en åttagradig löneskala, gratis sjukförsäkringsförmåner, pensioner, betald föräldra- och sjukfrånvaro och subventionerade livsmedel, bostäder och barnomsorg. [ix] Det är idag upp till varje statligt företag att avgöra vilka förmåner som arbetarna ska tillerkännas. För övrigt är de statliga företagens andel av det nationella förädlingsvärdet mindre än de privatas.

 

Kapitalism leder oundvikligen till imperialism

 

Kapitalisterna delar världen emellan sig inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit (min fetstil). Delningen utföres härvid ’efter kapital’, ’efter makt’ – någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system. Makten åter förändras i samband med den ekonomiska och politiska utvecklingen. För att förstå vad som sker måste man veta, vilka frågor som löses genom maktförskjutningar – om dessa förskjutningar är av "rent" ekonomisk eller av utomekonomisk (t.ex. militär) natur, det är en underordnad fråga, som på intet sätt kan förändra den grundläggande uppfattningen om kapitalismens senaste epok. ” (Lenin [x])


I och med kapitalismen har återupprättats i Kina, måste Kina också expandera som imperialistmakt. Som Lenin visade är imperialismen fr.a ekonomisk grundad; den ekonomiska styrkan är också utslagsgivande för politiska och militära framgångar i det långa loppet. Vissa likställer imperialism med enbart förmågan till militär aggression utomlands. Detta är en naiv uppfattning, som spänner vagnen framför hästen.


I samband med att SKP:s partidelegation besökte Albanien 1976, föredrog jag en rapport om SKP:s syn på läget i världen och i Sverige inför centralkommitténs representant, Ramiz Alia (som efterträdde Enver Hoxha). Jag använde då formuleringen att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”, varpå Ramiz Alia frågade: ”Är Schweiz också ett imperialistiskt land?” Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade, men hans fråga var avslöjande. Han likställde i själva verket imperialism med förmågan till självständig aggression utomlands. Det var visserligen sant att den enda militära styrka som Schweiz tillhandahåller utomlands är schweizergardet i Vatikanstaten, men Schweiz är en integrerad del av det imperialistiska världssystemet, kapitalexporterande och fungerar som en internationell bankir. Schweiz fungerar i hägn av större imperialistmakter, främst USA, EU, Japan, Kina m.fl., som upprätthåller den imperialistiska världsordningen.


Lenins fem viktigaste kännetecken på imperialismen stämmer helt och fullt in på dagens Kina:


”1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett. så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.

2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta ’finanskapital’.

3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.” [xi]


Som jag tidigare har påpekat har Kina samma ekonomiska styrka som USA, eftersom Kina har passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och är nummer två efter USA i fråga om nominell BNP. Det är bara en tidsfråga innan Kina även passerar USA ifråga om nominell BNP. Koncentrationen av produktion och kapital i Kina har skapat monopol i Kina, som spelar en avgörande roll i Kinas ekonomiska liv. Industrikapitalet har sammansmält med bankkapitalet och gett upphov till ett finanskapital. Kina är inte bara världen största varuexportör; Kina är t.ex Afrikas, Brasiliens och Rysslands största handelspartner. Samtidigt blir Kinas råvaruimport, i synnerhet från Afrika allt viktigare för Kinas ekonomi. Kinas kapitalexport blir allt mera betydelsefull och Kina har världens största valutareserv. Kina ingår i alla viktiga imperialistiska ekonomiska samarbetsorgan som WTO, IMF etcetera och har ingått en rad ekononomiska fördrag med andra stater. Kina uppvisar naturligtvis en del säregenheter, vilka främst beror på Kinas långa historia som enhetsstat och på att dagens kinesiska kapitalism har utgått från ett tidigare socialistiskt produktionssätt, som skapade den ekonomiska basen.


Kina har också inlett en militär upprustning, som inte uteslutande är inriktad på defensiv krigföring (som var fallet under Stalins tid fram till 1953 och under Maos tid fram till 1976). Ett säkert tecken på tecken på detta brukar vara uppbyggnaden av en högsjöflotta, bl.a med hangarfartyg, som kan operera på världens alla hav. Detta var vad som skedde i Sovjetunionen fr.o.m 1960-talet och det sker också i dagens Kina. Visserligen är USA:s militära utgifter 3 – 4 gånger så stora som Kinas, men Kinas ökningstakt i fråga om militära utgifter är större än USA:s. Det är omöjligt att förutse när Kina kommer att uppnå samma militära slagstyrka som USA, men gissningsvis runt 2030. En sak som jag har lärt mig genom att följa Kinas ekonomiska utveckling sedan 1980-talet är att alla prognoser hittills har underskattat hastigheten i Kinas ekonomiska utveckling.


Kinesiska militärteoretiker talar redan om behovet av att skydda kinesiska investeringar och upprätta militär baser utomlands (se för övrigt kapitel 20 ”Imperialism med kinesiska särdrag” i ”Är Kina ett imperialistiskt land?” [xii])


Observera att min ståndpunkt att Kina är en supermakt på uppåtgående, inte betyder att jag anser att fokus ska riktas mot Kina eller att Kina för närvarande är den farligaste supermakten. Däremot är jag emot varje försök att skönmåla Kina – eller Ryssland för den delen – och påstå att de är något annat är imperialistmakter. Kina är idag i ekonomiskt hänseende en lika stark imperialiststat som USA, men kan ännu inte mäta sig militärt med USA trots sin andraplats. Kina är heller inte för närvarande inbegripet i öppna militära konflikter eller i ställföreträdande krig. Ryssland är idag en mellanstor imperialistmakt, inte en supermakt, och saknar Kinas ekonomiska muskler. Även om Ryssland tävlar med Saudi-Arabien om tredjeplatsen i världen vad gäller militärutgifter, har Ryssland ett kärnvapeninnehav som kan mäta sig med USA:s och har dessutom en betydande vapenteknologisk kompetens (det saknar Saudi-Arabien helt). Men det är naturligtvis nonsens att Ryssland är den aggressiva parten i förhållandet till USA.


Tyskland, den uppgående imperialistiska stormakten, före första världskriget var inte mer progressivt än Storbritannien eller Frankrike. USA, som tillhörde det andra lägret, hade redan överflyglat Storbritannien, men var för den skull inte mer progressivt än vare sig Tyskland eller Storbritannien. På sin höjd kan imperialistmakter i vissa lägen fungera som motvikter till andra imperialistmakter, vilket var särskilt uppenbart under andra världskriget efter den nazityska attacken mot Sovjetunionen 1941. Samtidigt förebådade alliansen mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien nya motsättningar efter att axelmakterna hade besegrats.


På senare tid har inga andra imperialistmakter lyckats förhindra USA:s krig i Afghanistan, Irak eller Libyen. När det gäller Libyen, evakuerade Kina helt sonika sin personal innan de västimperialistiska attackerna inleddes. Det är först i och med Syrien som USA:s offensiv har kunnat hejdas på grund av att Ryssland – och Iran – har gett ett framgångsrikt stöd till Assads regim, d.v.s uppträtt som motvikter.


I vissa lägen kan alltså det förhållande att en imperialistmakt uppträder som motvikt till en annan alltså tjäna en mindre stats kamp för oberoende eller kampen för nationell befrielse. Interimperialistisk rivalitet har för övrigt en god sida: Små och mellanstora stater – och t.o.m befrielserörelser – kan utnyttja de motsättningar som uppstår på grund av denna rivalitet. Detta är en lärdom från rivaliteten mellan USA och den sovjetiska socialimperialismen. Den alliansfria rörelsen, som uppstod i slutet på 1950-talet, är ett talande exempel. Regimer i tredje världen kunde byta ”beskyddare” eller åtminstone hota med att göra detta för att därigenom spela ut supermakterna mot varandra. T.o.m Sverige kunde på 1960-1970-talet frondera mot USA och övriga västmakter i såväl Vietnam- som Sydafrikafrågan.


USA är fortsatt den farligaste supermakten, men är inte ensamt på banan, vilket det amerikanska etablissemanget inbillade sig efter Sovjetunionens kollaps. USA:s militärutgifter, bl.a kostnaden för att upprätthålla uppemot 1000 militärbaser världen över, är samtidigt en kvarnsten om USA:s hals. USA har dessutom förlorat massor av prestige och anseende genom sina krig i Mellanöstern, särskilt just i Mellanöstern, medan Kina i lugn och ro har kunnat bygga upp sin ekonomiska, politiska och militära styrka, helt i enlighet med Deng Xiaopings 24-teckenstrategi.[xiii]


Rickard B. Turesson

7/5 2018



“China´s New Class Hierarchy: A Guide” – http://foreignpolicy.com/2014/04/25/chinas-new-class-hierarchy-a-guide/

[ii] Ginikoefficienten har ett värde mellan noll (0) och hundra procent (1). 0 innebär att alla individer har exakt lika stora tillgångar (d.v.s. total jämlikhet) medan 1 innebär total ojämlikhet.

[iv] Monthly Review Press, sid. 88 – 89.  Minqi Li tillhörde de dissidenter som radikaliserades på grund av händelserna vid Tien Anmin och som lämnade Kina. Mobo Gao återvände inte till Kina av samma skäl.

[vi] A.a

[vii] SUKP(b:s) historia, Proletärkultur 1972, sid. 279

[viii] Nomenklatura – ett system med naturaförmåner som var förbehållet partieliten och ledande befattningshavare i staten. Det innefattade datjor, tjänstebil med chaufför, rätt att handla i särskilda affärer med västvaluta etcetera. En pikant detalj från Albanien: Barn till partieliten under Hoxhas tid kunde skylla på någon sjukåkomma, som inte kunde behandlas i Albanien utan bara i Paris. De fick möjlighet att resa till Paris för behandling, varvid tiden också utnyttjades för shopping.

[ix] Är Kina ett imperialistiskt land? – Oktoberförlaget 2017, sid. 47

[x] Imperialismen som kapitalismens högsta stadium – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[xi] Imperialismen som kapitalismens högsta stadium –https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h9 eller Proletärkultur 1983, sid. 100 - 101

[xii] Sid.128 – 139

[xiii]  ”Observera lugnt; säkra vår position; ta lugnt itu med affärerna; dölj våra förmågor och bida vår tid; var duktiga på att upprätthålla en låg profil; och gör aldrig anspråk på ledarskap.”

ANNONS
Av NAT:s redaktion - Fredag 4 maj 22:55

Inför första maj publicerades en ledare, ”Varför går vi inte tillsammans på första maj?”, av Kajsa Ekis Ekman i ETC, i vilken hon förespråkar principlös enhet första maj, skönmålar den borgerliga demokratin och suddar ut skiljelinjen mellan reform och revolution.


Hon menar att ”Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, syndikalisterna, kommunisterna, socialisterna, anarkisterna, antinazisterna, Feministiskt initiativ och så vidare” borde gå tillsammans första maj, d.v.s alla som kallar sig vänster oavsett om de egentligen är det eller inte.


Kommunister är inte emot att enas med så många som många som möjligt i varje enskilt slag, men enheten måste upprättas på principiell grund. Om någon organisation inför årets första maj skulle ha föreslagit enhet kring parollen, ”Försvara strejkrätten! Regeringen måste dra tillbaka utredningen om begränsningar i strejkrätten!”, skulle denna enhet ha varit baserad på principiell grund och om den enheten hade kommit till stånd skulle den ha befrämjat försvaret av strejkrätten och klasskampen. Men skulle Socialdemokraterna velat gå i en sådan demonstration? Självklart inte; det är ju den rödgröna regeringen som har gått Svenskt Näringsliv till mötes och tillsatt en sådan utredning.


Faktum är att det arrangerats flera demonstrationer eller möten i Sverige i modern tid med ett mycket brett deltagande av såväl organisationer som enskilda. Enhet-Solidaritet första maj 1972 samlade 50 000 mötesdeltagare på Norra Bantorget kring de två parollerna ”USA måste sluta bomba Vietnam!” och ”USA ut ur Indokina”! Enheten omfattade alltifrån Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, DFFG till KFML.  Parollerna var naturligtvis helt korrekta. 2003 demonstrerade minst 75 000 människor i Sverige, varav 35 000 i Stockholm, mot USA:s planerade anfallskrig mot Irak.


Vilka paroller menar Ekis Ekman skulle denna ”vänster” ha samlats kring första maj? Inga? Eller skulle det ha rått tendensfrihet, så att t.o.m paroller kunde ha motsagt varandra? Vem inbillar sig att Socialdemokraterna skulle velat gå i sådana tåg? Vem tror att anarkister och syndikalister skulle ha velat gå i sådana tåg tillsammans med ”statssocialister” för att visa upp sig? Betraktar Feministiskt Initiativ sig ens som socialister?


Enheten måste grunda sig på enhet kring bestämda krav och paroller, som utvecklar klasskampen. En principlös enhet är meningslös och leder ingenstans.


Är motsättningen mellan den reformistiska och den revolutionära vägen till socialismen förlegad?

 

Kajsa Ekis Ekman hävdar att ”vi har fastnat i en förlegad konflikt mellan Eduard Bernstein och Rosa Luxemburg”.


För det första har det aldrig lyckats att genomföra socialismen genom fredliga, gradvisa reformer inom det borgerliga parlamentets ram. Däremot lyckades Oktoberrevolutionen, som leddes av Lenin och inte av Luxemburg, som var en väpnad stadsrevolution liksom den franska revolutionen 1789. Under andra världskriget genomfördes en rad segerrika befrielsekrig mot fr.a Nazityskland och Japan, som ledde till upprättande av en rad socialistiska stater. I Kina genomfördes först en nydemokratisk revolution som senare följdes av en socialistisk revolution. 1953 omfattade det socialistiska lägret en tredjedel av mänskligheten.


För det andra tycks inte Ekis Ekman förstå att den grundläggande motsättningen inom kapitalismen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen, som på den nationella nivån manifesterar sig som motsättningen mellan proletariat och borgerskap och på den internationella nivån manifesterar sig som motsättningen mellan de imperialistiska staterna och de neokoloniala staterna och de förtryckta folken, är olöslig. Monopolkapitalismen genererar oavbrutet förmögenhets- och inkomstsskillnader inom staterna men också mellan stater liksom att dess yttre form, imperialismen, genererar krig, varav två världskrig som de mest talande exemplen. Piketty visade senast att förmögenhets- och inkomstskillnaderna inom det imperialistiska blocket konstant har ökat sedan 1980-talet igen.


För det tredje tycks Ekis Ekman tro att den borgerliga demokratin är en styrelseform, som svävar fritt över kapitalismen och klasskampen. Men i princip är den borgerliga demokratin relativt stabil endast i relativt välmående kapitalistiska stater och detta i ett kort perspektiv. Så sent som på 1930-talet ersattes en rad borgerliga demokratier av nazistiskt och fascistiskt styrelseskick i fr.a Europa, men även i del andra stater utanför Europa. Det är ingen tillfällighet att den borgerliga demokratin först utvecklades i Storbritannien, den första kapitalistiska staten och den ledande imperialistmakten till 1890-talet. Borgarklassen använder sig av borgerlig demokrati så länge den anser sig ha råd med det. Idag är olika högerextremistiska och högerpopulistiska partier världen över, inte minst i Europa, på frammarsch och i samma takt som deras inflytande ökar, sker också inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna.


För det fjärde menar Ekis Ekman att ”konflikten mellan reform och revolution är överspelad” och att ”revolutioner är nödvändiga i tider och länder där det rådde (sic!) diktatur”. Vidare: ”Men en revolution i en demokrati är något annat – det är en statskupp…” Ekis Ekman tycks föreställa sig att kapitalismen numera är helt krisfri och att världen aldrig mer kommer att uppleva något världskrig eller omfattande krigshandlingar. Hur kan hon veta det? De flesta av de hittillsvarande socialistiska revolutionerna skedde just i samband med de båda världskrigen. Proletariatet ensamt eller i förbund med bönderna genomför aldrig några statskupper. Det är förbehållet delar av det härskande borgerskapet. Om den härskande klassen är politiskt paralyserad till följd av en djupgående kris, och om den behärskade klassen, som utgör folkets flertal, inte längre kan eller vill leva på det gamla sättet, kommer den också att göra revolution, oavsett om staten ifråga på pappret är en borgerlig demokrati eller inte.


För det femte har socialdemokratin spelat ut sin historiska roll att dämma upp för det kommunistiska inflytandet, helt enkelt för att arbetarrörelsen i såväl de kapitalistiska länderna som de neokoloniala länderna inte längre kan hämta någon inspiration från ett socialistiskt läger. Borgerskapet har inte lika stort behov av socialdemokratin längre. I land efter land i Europa, med något undantag, har de socialdemokratiska partierna starkt försvagats, särskilt i Frankrike, Nederländerna och de forna öststaterna. Så länge den revolutionära vänstern är svag, kommer tomrummet att fyllas upp av högerextremistiska och högerpopulistiska partier, som uppfattas som det enda alternativet till nyliberalismen, eftersom de socialdemokratiska och tidigare revisionistiska, pro-sovjetiska partierna steg för steg har anammat denna nyliberalism.


Slutligen; det faktum att kapitalismen har återupprättats i såväl Sovjetunionen, det forna östblocket, Kina och en rad andra s.k socialistiska stater är inget argument för att reform och revolution är likvärdiga.  I dessa stater, främst Sovjetunionen och Kina, har det skett statskupper, som har öppnat dörren för en kapitalistisk restauration samtidigt som de statsbärande regimerna i t.ex Östeuropa förlorade all auktoritet till följd av denna utveckling. Denna utveckling är historiskt betingad och kunde eventuellt ha undvikits, om kommunistpartierna hade tillämpat en korrekt politik. Det var inget som skedde med automatik. Självfallet måste dagens och framtidens kommunister göra allt för att undvika att dessa historiska misstag upprepas.


Men det hindrar att kapitalismens inneboende motsättningar är och förblir olösliga. Därför måste kapitalismen upphävas – och det kommer också att ske. När är omöjligt att säga.


Rickard B. Turesson

4/5 2018


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

ANNONS
Av NAT:s redaktion - Onsdag 25 april 21:00

(Presentationen hölls i samband med ett boksläpp den 25 april 2018)

 

SKP och Förlaget Oktober gav ut den fackliga cirkeln ”Gör facket till en kamporganisation” 1973 och den trycktes i mer än 7000 exemplar. Det var en mycket stor upplaga.


Varför fanns det ett stort behov av en facklig cirkel vid den tiden?


För det första slogs myten om den permanenta arbetsfreden i Sverige sönder av både hamnarbetarstrejken och gruvarbetarstrejken 1969-70. Under 70-talet skedde också ett allmänt uppsving för arbetarklassens kamp, som innebar ett brott i förhållande till den relativa stiltje, som rådde fram till hamnarbetarstrejken. Antalet strejker ökade, men även omfattningen av strejkerna. Skogsarbetarstrejken omfattade som mest 15000 strejkande. Även om strejkrörelsen mattades av något under andra halvan av 70-talet, så låg den dock betydligt högre än under både 50- och 60-talet.


För det andra hade Vänsterpartiet Kommunisterna, som fortfarande hade starka positioner inom arbetarklassen och fackföreningsrörelsen i slutet av 1940-talet, successivt skrotat sitt organiserade fackliga arbete. Det är symptomatiskt att när KFML bildades i Malmö 1970, hade VPK inget organiserat fackligt arbete alls på Kockums varv, Malmös största industriarbetsplats med 4000 kollektivanställda och 1500 tjänstemän. KFML/SKP byggde snabbt en partigrupp på Kockums, gav ut en anonym arbetsplatstidning som hette ”Omformaren” och i de fackliga valen 1974 fick SKP:s kandidater 25 procent av rösterna.


För det tredje måste fackligt arbete bedrivas långsiktigt och uthålligt. En strejkvåg ebbar så småningom ut, om det inte är fråga om en revolutionär situation som under Oktoberrevolutionen.  Arbetarklassen kan inte strejka för jämnan. KFML(r):s paroll ”Leve de vilda strejkerna! Framåt mot den socialistiska revolutionen!” uttryckte en våldsam överskattning av läget och var helt malplacerad.


Det organiserade fackliga arbetet var alltså tvunget att starta från scratch. Då behövdes en facklig cirkel som utgick från en riktig taktisk huvudlinje, som uttrycktes i parollerna ”Gör facket till en kamporganisation – enhet på klasskampens grund!” och ”Högre lön på profitens bekostnad!”.


I och med att KFML/SKP var ett parti, vilket som mest hade 1800 medlemmar, kunde vi samordna kampen på arbetsplatserna i hela Sverige. Särskilt fr.o.m 1975 slog SKP:s partiledning fast nödvändigheten att bygga ut partiet planmässigt och uppmuntrade kadern att medvetet söka sig till utvalda industrier. Detta ledde till snabba resultat i fråga om SKP:s fackliga inflytande. Baksidan var naturligtvis att en del kader inte blev särskilt långvarig på vissa arbetsplatser, särskilt när vänsteruppsvinget ebbade ut runt 1977.


Men ett parti uppträder som en generalstab, som en enhetlig kraft. Det ger understöd till den dagliga kampen, det uppträder som kollektiv propagandist och agitator i avtalsrörelser och leder om möjligt lokala strejker eller andra aktioner.  I skogsarbetarstrejken 1975 hade partiet representanter i strejkkommittén, men SKP stod också för omfattande stödarbete.   


Det har hänt mycket sedan 1975. Proletariatet har genomgått kvantitativa förändringar; tjänstemännens relativa andel har ökat, medan andelen tillverkningsarbetar har minskat. Varven har t. ex. i princip försvunnit från Sverige. Arbetslösheten har ökat från runt 2 procent på 1970-talet till dagens 6 – 8 procent, vilket till stor del beror på EU-medlemskapet. Organisationsgraden har sjunkit till under 70 procent. Bemanningsföretag var en okänd företeelse på 1970-talet. Andelen otrygga anställningar har ökat avsevärt. De borgerliga partierna bedriver en konstant propaganda mot arbetsrättsliga landvinningar och mot de alltför höga ingångslönerna. Den socialdemokratiska regeringen och LO-ledningen är beredda att gå Svenskt Näringsliv till mötes genom att försöka inskränka strejkrätten och krossa Hamnarbetarförbundet. Sammanslagningarna av fackförbunden och byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen har fortsatt. Det är en positiv sak att socialdemokratins hegemoni över fackföreningsrörelsen har försvagats, men problemet är att Socialdemokraterna mest har förlorat sympatisörer högerut, till de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna.


Den fackliga kampen behöver en nystart. Därför återutger Oktoberförlaget ”Gör facket till en kamporganisation”. Självklart behöver utvecklingen på arbetsplatserna alltsedan 1973 analyseras och lärdomar dras av denna utveckling. Vi hoppas så småningom kunna aktualisera ”Gör facket till en kamporganisation” som ett led i reorganiseringen av den fackliga kampen i Sverige.


RBT


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - Torsdag 5 april 19:28

Lenins korta definition av imperialismen var att imperialismen är kapitalismens monopolistiska stadium. Stämmer detta på Kina?


Sedan 1978 har Kina i rasande takt omvandlats till en kapitalistisk och imperialistisk stormakt. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och är nummer två efter USA i fråga om nominell BNP. Den avgörande förutsättningen för denna omvandling har varit Kinas Kommunistiska Partis borgerliga diktatur. Partiet har genomdrivit en fullständig omvälvning av ägandeförhållandena och den ekonomiska politiken. I motsats till kaoset i Ryssland efter 1991 har KKP haft fullständig kontroll över den ekonomiska utvecklingen. Utländska ägarintressen har aldrig tillåtits att dominera ekonomin. De statsägda företagens roll i ekonomin har successivt minskat till förmån för de privatkapitalistiska företagens.


Kina leds idag av ett storborgerskap, som är framsprunget ur KKP. Det består av partiföreträdare, monopolkapitalister med nära band, inklusive släktband, till partieliten och en del uppkomlingar. Forbes har en lista på 400 kinesiska dollarmiljardärer. Bara USA har fler dollarmiljardärer. Fem av världens tio största företag är idag kinesiska.


Kina sitter på världens största valutareserver. Samtidigt som Kina är världens ledande varuexportör är Kina också ett kapitalexporterande land. Kina investerar inte bara i form av uppköp av utländska företag, hamnar och i bygget av ny infrastruktur, exempelvis Sidenvägen, utan också för att försäkra sig om säker tillförsel av strategiska råvaror, framför allt från Afrika.


Lagen om kapitalismens ojämna utveckling har hitintills visat att förr eller senare kommer uppåtstigande imperialistiska stormakter att hamna i konflikt med tidigare dominerande stormakter. Rivaliteten mellan två imperialistiska block utmynnade i två världskrig. Men måste rivalitet mellan imperialistiska stormakter alltid sluta i världskrig?  Nej, rivaliteten mellan USA-imperialismen och den sovjetiska socialimperialismen, som var särskilt intensiv på 1970-talet, slutade med den sovjetiska socialimperialismen kollapsade 1991 på grund av interna faktorer.


Det finns ytterligare ett tänkbart scenario. USA gick förbi Storbritannien mätt i BNP på 1890-talet, men USA kunde inte konkurrera med Storbritannien om sjöherraväldet ens fram till andra världskriget.  Det enda sättet för Storbritannien att förhindra att det överflyglades av USA hade varit att ge Sydstaterna ett resolut stöd under amerikanska inbördeskriget. Först efter andra världskriget överflygladet USA helt Storbritannien och Frankrike liksom att de senares kolonialvälden demonterades. Tyskland och Japan hade besegrats. Storbritannien och Frankrike kunde inte längre föra några självständiga krig, i exempelvis Grekland och Indokina.

Det är redan för sent för USA att starta ett preventivkrig mot Kina. Kina har bedrivit en mycket försiktig ekonomisk, politisk och militär uppbyggnad alltsedan Deng Xiaopings maktövertagande. 1990 formulerade han den s.k 24-teckenstrategin:


”Observera lugnt; säkra vår position; ta lugnt itu med affärerna; dölj våra förmågor och bida vår tid; var duktiga på att upprätthålla en låg profil; och gör aldrig anspråk på ledarskap.” I motsats till den sovjetiska socialimperialismen har Kina hittills inte hamnat i några ställföreträdande lokala krig med USA, än mindre har Taiwan återtagits. Men säkerligen kommer Kina att så småningom att göra ”anspråk på ledarskap.”


Militärt kan Kina än så länge inte mäta sig med USA. Enligt Sipris beräkningar 2016 var USA:s militära utgifter tre gånger så stora som Kinas; enligt International Institute for Strategic Studies 2017 fyra gånger så stora. Kinas militära uppbyggnad är dock snabbare än USA:s. Företrädare för USA:s militära etablissemang förutspår att Kina kommer att passera US Air Force i fråga om antal flygvapen och ha dubbelt så många u-båtar 2030. Även ifråga om rymd- och missilteknologin kommer Kina att gå förbi.  Avgörande i långa loppet för ett lands förmåga till att bygga upp en slagkraftig militär kapacitet är dess ekonomiska styrka. Även om Kinas ekononomiska tillväxt, som för närvarande uppgår till knappt sju procent per år, skulle plana ut, så att Kina så småningom skulle landa på en köpkraftsviktad BNP per capita motsvarande Portugals, skulle Kinas ekonomiska styrka vara dubbelt så stor som USA:s.


Det är omöjligt att idag förutsäga exakt vilka former som rivaliteten mellan USA och Kina kommer ta sig uttryck i. Men det kommer att finnas gott om konfliktanledningar, bland annat ifråga om kontrollen av vissa strategiska råvaror. Det hänger också på vilken allianspolitik, som USA respektive Kina kommer att genomföra i framtiden.

Mitt stalltips är dock att Kina kommer att överflygla USA på alla plan utan att USA kan göra något åt saken.


Per-Åke Lindblom


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



Av NAT:s redaktion - Onsdag 7 mars 20:45

(Presentationen hölls i samband med ett boksläpp den 7/3 2018)


1925 höll Alexandra Kollontaj en serie föreläsningar vid Sverdlovuniversitet, som senare utgavs i bokform med titeln ”Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen”.


Vilken är huvudtesen i denna bok, som Oktoberförlaget nu återutger?


Kollontajs huvudtes är att kvinnans ställning i samhället ytterst bestäms av hennes roll i produktionen. För att underbygga denna tes går hon igenom kvinnans ställning från och med det tidigaste produktionssättet, urkommunismen, via slavsamhället, feodalismen, kapitalismen och fram till socialismen.


Under kapitalismen är det materiella faktorer som driver fram förändringar i kvinnans ställning. Utvecklingen i Sverige kan illustrera detta; först efter andra världskriget lönearbetade majoriteten av kvinnorna. Detta ledde i sin tur till en liberaliserad skilsmässolagstiftning, avskaffandet av sambeskattningen, utbyggnad av barnomsorgen och förlängning av skolplikten. Idag är t.o.m majoriten av studenterna vid den svenska högskolan kvinnor. Den borgerliga staten måste successivt anpassa sig till grundläggande ekonomiska förändringar i kapitalismen.


Enligt marxismen går huvudmotsättningen i ett kapitalistiskt samhälle mellan proletariat och borgerskap. Denna motsättning kan bara lösas genom en socialistisk revolution, varvid  proletariatet griper statsmakten och krossar den borgerliga statsapparaten. I ett slag förändras också förutsättningarna för att radikalt förändra kvinnans ställning. Det visar erfarenheterna från såväl Sovjetunionen som Kina. Eftersom en annan kamrat kommer att tala/redan har talat/om utvecklingen i Sovjetunionen, vill jag bara påpeka att en av de första åtgärder som folkrepubliken Kina genomförde 1949 var förbudet mot arrangerade äktenskap och att prostitutionen avskaffades. Miljoner flickor kunde erhålla utbildning och miljoner kvinnor kunde inträda i den samhälleliga produktionen på samma villkor som männen.


Kollontaj konstaterar också att alltsedan kvinnorörelsen tog form i slutet av 1700-talet har den spaltat upp sig i två helt skilda riktningar. ”Den ena utvecklades under den borgerliga kvinnorörelsens banér, den andra utgjorde en del av arbetarklassens rörelse.”  Den borgerliga kvinnorörelsens huvuduppgift var att uppnå kvinnornas likställighet och samma rättigheter som männen på alla områden inom det borgerliga kapitalistiska samhällets ramar. I en artikel från 1909 skriver Kollontay:


”Feministerna ser männen som den främsta fienden, för män har otillbörligt lagt beslag på alla rättigheter och privilegier för sig själva, och lämnat bara kedjor och plikter åt kvinnorna.  För dem vinns en seger när en företrädesrätt, som tidigare exklusivt åtnjutits av det manliga könet, tillfaller det ’täcka könet’. Proletära kvinnor har en annan attityd. De ser inte sina män som fiender och förtryckare; tvärtom tänker de på män som kamrater, som delar det dagliga slitet och kämpar tillsammans för en bättre framtid. Kvinnan och hennes manliga kamrat föreslavas av samma sociala förhållanden; kapitalismens hatade kedjor förtrycker bådas vilja och berövar dem livets glädje och charm.” (1)


Om proletariatet ska kunna segra, kan det inte tillåta att sekundära motsättningar tar överhanden inom dess led. Det finns exempelvis sekundära motsättningar mellan stad och landsbygd, mellan män och kvinnor och mellan svenskar och invandrare. Arbetarkvinnorna är en del av proletariatet; deras främsta allierade är männen inom proletariatet och inte borgerskapets eller småborgerskapets kvinnor. Givetvis lider arbetarkvinnorna under ett dubbelt förtryck, först och främst det förtryck som utövas av kapitalisterna, men också av ett ideologiskt och kulturellt förtryck, som t.o.m utövas av män inom den egna klassen. Detta är en återspegling av reaktionära och efterblivna idéer inom överbyggnaden, som har spridit sig till proletariatet. Borgerskapet har allt intresse av att understödja pornografi och objektifiering av kvinnan, sexindustrin och en nedvärderande syn på kvinnan.


Det är typiskt att när vissa reformer ”korrigeras”, så drabbas kvinnorna hårdast. När ATP-systemet i Sverige lades om så att regeln att de femton bästa åren skulle vara pensionsgrundande ersattes med att hela livsinkomsten skulle räknas, förlorade kvinnorna mest på denna regeländring. Höjningen av pensionsåldern kommer också att leda till kvinnor och män, som har fysiskt tunga och monotona jobb, blir lidande.  Om vi går tillbaka till Kina, så innebar ettbarnspolitikens genomförande från 1979 att det snabbt uppstod en kraftig övervikt för födda gossebarn. Detta visar hur djupt rotade fördomarna om kvinnans värde är.


Kampen för kvinnans fullständiga frigörelse kan inte uppnås under kapitalismen utan kommer att bli långvarig och först uppnås under kommunismen, då allt förtryck kan avskaffas.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


 1) The feminists see men as the main enemy, for men have unjustly seized all rights and privileges for themselves, leaving women only chains and duties. For them a victory is won when a prerogative previously enjoyed exclusively by the male sex is conceded to the “fair sex”. Proletarian women have a different attitude. They do not see men as the enemy and the oppressor; on the contrary, they think of men as their comrades, who share with them the drudgery of the daily round and fight with them for a better future. The woman and her male comrade are enslaved by the same social conditions; the same hated chains of capitalism oppress their will and deprive them of the joys and charms of life. (The Social Basis of the Woman Question - https://www.marxists.org/archive/kollonta/1909/social-basis.htm)

Av NAT:s redaktion - Måndag 26 feb 12:38

Borgerlig demokrati är samtidigt borgerskapets diktatur

1. I Sverige råder borgerlig demokrati. Formellt innebär detta medborgarnas likhet inför lagen och att all makt utgår från folket. I verkligheten är emellertid lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer borgarklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting, kommunfullmäktige) påstås representera folket, men tjänar i stället borgarklassens intressen och håller arbetarklassen utanför samhällets förvaltning. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Det faktum att arbetarklassen vart fjärde år kan rösta på vilket som helst parti i valen förändrar inte detta. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismen att få majoritet i parlamentet. Arbetarklassens maktövertagande kan inte gå via borgarklassens parlament.

Kommunisterna är de främsta i att försvara de demokratiska fri-och rättigheterna

2. Kommunisterna försvarar de demokratiska rättigheterna, som allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, organisationsfrihet, tryckfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig alltsedan arbetarörelsens uppkomst, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning. Eftersom borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler utövas dessa rättigheter ytterst på den härskande klassens villkor. Försvaret av de demokratiska fri- och rättigheterna blir därför alltid en kampfråga, och vårt försvar av dem blir ofta en kamp mot borgarklassens sätt att förvalta dem och en kamp om deras konkreta innehåll.

De etablerade partierna försvarar statsmonopolkapitalismen på det ena eller andra sättet

3. Statsmonopolkapitalismens fortbestånd försvaras också av ett antal partier. Dels av öppet borgerliga partier, främst Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern, som förespråkar privatkapitalismens välsignelser, liksom av det småborgerliga Miljöpartiet, som tror att miljöfrågorna kan lösas inom ramen för kapitalismen. Dels av borgerliga arbetarpartier som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det socialdemokratiska partiet, som utger sig för att representera arbetarklassen, har förvandlats från ett reformistiskt parti till ett parti, vars ledning öppet och aggressivt försvarar det kapitalistiska systemet. De socialdemokratiska spetsarna har utvecklats till ett skikt inom borgarklassen och förvaltare av ett enormt samhälleligt kapital genom staten, kommunerna, landstingen , pensionsfonderna, fackföreningarna, kooperationen och hyresgäströrelsen med mera. Eftersom det är borgarklassens intresse att den öppna klasskampen inte skärps, är socialdemokratin kapitalismens bästa förvaltare så länge den kan dominera arbetarklassen med sin klassamarbetsideologi, som bland annat innebär att arbetarklassen skall ta ansvar för de enskilda företagens vinster och samhällsekonomin som helhet. Vänsterpartiet är idag ett vänstersocialdemokratiskt parti, som fungerar som en vänlig pådrivare till socialdemokratin, och som fokuserar sin verksamhet på de parlamentariska församlingarna. Idag finansieras alla etablerade partier inte längre av medlemmarna utan huvudsakligen av stat, kommuner, landsting, det vill säga via skattsedeln.
Revolution är huvudstrategin

Alltsedan Kommunistiska manifestet har den kommunistiska rörelsens huvudstrategi varit att inrikta kampen om statsmakten genom revolution:

4. ”Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet från en klass för att undertrycka en annan klass. När proletariatet med nödvändighet förenar sig som klass i kampen mot bourgeoisien, gör sig till härskande klass genom en revolution och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver proletariatet med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensvillkor, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass.”

Detta betydde emellertid inte att Marx/Engels och Första internationalen förnekade betydelsen av kampen för allmän rösträtt, deltagande i parlamentsval och de parlamentariska församlingarna. Marx/Engels stödde naturligtvis det tyska socialdemokratiska partiet, när det deltog i parlamentsvalen och vann insteg i riksdagen.
 
" Och slutligen härskar den besittande klassen direkt genom den allmänna rösträtten. Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel. Men i den mån den mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”(Engels: "Familjens, statens och privategendomens ursprung" i).

Den avgörande skillnaden mellan Marx/Engels å ena sidan och olika anarkistiska riktningar å den andra sidan var att de förra ansåg att arbetarrörelsen och dess partier inte skulle avstå från att bedriva politisk kamp, det vill säga rikta krav till den borgerliga staten, och utnyttja alla möjligheter till att bedriva denna politiska kamp, inklusive genom deltagande i valen. Anarkisterna avstod frivilligt från den politiska kampen och satte ensidigt sitt hopp till generalstrejk, direkt aktion eller till och med individuell terror. Därför reducerades anarkisterna till ett antal sekter, som aldrig på allvar förmådde påverka samhällsutvecklingen i något land, än mindre har den anarkistiska rörelsen någonsin uppnått sitt föregivna slutmål. I stället har anarkisterna, en i grunden småborgerlig rörelse, konsekvent splittrat arbetarrörelsen.

I en berömd artikel 1873 ”Bakunisterna i arbete” angriper Engels exempelvis direkt anarkisternas bojkottlinje. ii

Parlamentarisk representation kan understödja att arbetarpartier urartar

5. Det finns givetvis en fara för att parlamentarisk representation för ett kommunistiskt parti kan understödja en fortgående högervridning. Detta visade sig hos en rad socialdemokratiska partier före första världskriget, först och främst hos det tyska socialdemokratiska partiet, men det visade sig också hos en rad kommunistiska partier efter andra världskriget, speciellt efter 1953. De marxist-leninistiska partier, som solidariserade sig Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien efter den Den stora polemiken på 1960-talet, var i ringa utsträckning företrädda i parlamentariska församlingar. Orsakerna till att många av dessa urartade var andra.

Det kan lätt uppstå en tendens, särskilt hos parlamentsledamöter, att betrakta den parlamentariska verksamheten som viktigare än massarbetet, att parlamentsledamöterna vänjer sig vid det bekväma livet liksom löneförhållandena i parlamenten och att de ser sig själva som partiets centrum. Kommunistiska Internationalens andra kongress 1920 diskuterade denna fråga mycket noga och antog en resolution ”Det kommunistiska partiet och parlamentet”, vilken innehöll ett antal förhållningsregler.

”11. Det borgerliga parlamentets plattform är ett sådant hjälpcentrum. Det faktum att parlamentet är en borgerlig statlig institution är inget argument alls mot deltagande i den parlamentariska kampen. Det kommunistiska partiet inträder i denna institution inte för att fungera som en integrerad del av det parlamentariska systemet, men för att genomföra aktioner inom parlamentet som bidrar till att krossa det borgerliga statsmaskineriet och parlamentet självt (exempel på detta är Liebknecht i tyskland och bolsjevikerna i den tsaristiska duman, den ’Demokratiska konferensen’, Kerenskys förparlament, den konstituerande församlingen och stadsdumor och slutligen de bulgariska kommunisternas aktioner).
12. Parlamentarisk aktivitet, som huvudsakligen består av att sprida revolutionära idéer, avslöja klassfiender utifrån den parlamentariska plattformen, och befrämja massornas ideologiska mognad, som speciellt i de efterblivna områdena, fortfarande respekterar parlamentet och hyser demokratiska illusioner – denna aktivitet måste absolut underordnas masskampens syften och uppgifter utanför parlamentet (min fetstil)…
16. Anti-parlamentarism som princip, som ett absolut och kategoriskt förnekande av deltagande i val eller i revolutionärt parlamentariskt arbete, är därför en naiv och barnslig inställning, som inte håller för kritik…
17. Samtidigt innebär inte ett erkännande av parlamentariskt verksamhet en fullständig acceptans av behovet att delta, oavsett omständigheterna, i alla val och all parlamentarisk verksamhet. Deltagande i ett visst val eller i viss parlamentarisk verksamhet beror på en hel serie specifika villkor…( Theses Resolutions & Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, Pluto Press 1983, sid. 101- 102)

När ska val bojkottas?

6. I artikeln ”Skall man bojkotta Riksduman?” iii1906, som Lenin skrev efter att 1905 års revolution hade krossats och tsaren hade upprättat den första duman, förordade han aktiv valbojkott.  Denna duma saknade all verklig makt och byggde inte på allmän och lika rösträtt. Lenin motiverar i första hand sin uppfattning på följande sätt:

” Därför att vi nu som parti inte kan ha någon nytta av valen. Det finnes ingen agitationsfrihet. Arbetarklassens parti förföljes. Dess representanter arresteras utan domstolsbeslut, dess tidningar indrages, dess möten förbjudes. Partiet kan inte vid valen legalt slå ut sin fana, kan inte ställa upp sina kandidater inför hela folket utan att utlämna dem åt polisen. Vid ett sådant sakläge är ett revolutionärt utnyttjande av mötena utan att deltaga i valen mycket fördelaktigare för vår agitation och organisation än att deltaga i mötena för att verkställa legala val.”

Fjorton år senare, 1920, sammanfattade Lenin i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” bolsjevikernas erfarenheter av bojkottlinjen:

”De ryska erfarenheterna har skänkt oss en framgångsrik och riktig (1905) samt en annan, oriktig (1906), tillämpning av bojkott från bolsjevikernas sida (min fetstil). En analys av det förra fallet ger vid handen, att vi lyckades förhindra den reaktionära regeringen att sammankalla det reaktionära parlamentet i en situation, då massornas utomparlamentariska revolutionära aktioner (speciellt strejkerna) växte med utomordentlig hastighet, då inte ett enda skikt av proletariatet och bönderna på något sätt kunde stödja den reaktionära regeringen, då det revolutionära proletariatet tryggat sitt inflytande över de breda, efterblivna massorna genom strejkkampen och agrarrörelsen.”iv

Lenin skriver vidare i samma verk:

” Ett fel, fast ett mindre och lätt rättat sådant,[2] var redan bolsjevikernas bojkott av "duman" 1906. Ett mycket allvarligt fel och ett svårrättat sådant var bojkotten 1907, 1908 och följande år, då man å ena sidan inte kunde vänta någon mycket snabbt stigande revolutionsvåg som skulle gå över i uppror, och då å andra sidan nödvändigheten att koppla samman legal verksamhet med illegal framgick av hela den historiska situationen i den borgerliga monarki som höll på att renoveras. När vi nu blickar tillbaka på en fullständigt avslutad historisk period, vars samband med de följande perioderna redan tydligt framträtt, så framstår det särskilt klart att bolsjevikerna 1908-14 inte skulle ha kunnat bibehålla (långt mindre befästa, utveckla och förstärka) en fast kärna inom proletariatets revolutionära parti, om de ej i bittraste kamp hade hävdat oundgängligheten att förena illegala kampformer med legala under obetingat deltagande i det ärkereaktionära parlamentet och i en rad andra av reaktionära lagar kringskurna institutioner (försäkringskassor etc).”

Lenin konstaterar också:

” Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917). ”(A.a)

Valbojkott bör alltså endast genomföras i vissa situationer. Dit hör situationer då det kommunistiska partiet inte kan ställa upp kandidater om dessa riskerar liv och lem; dit hör situationer då det kan befaras ett omfattande valfusk, som förvandlar valet till en meningslös fars. Det är också riktigt att bojkotta valen till Europaparlamentet. Kommunisterna och arbetarklassen i Sverige är motståndare till EU; vi motsatte oss svensk medlemskap i EU och röstade emot svensk anslutning till EMU, det vill säga euron. Det finns därför ingen anledning att ge Europaparlamentet någon legitimitet genom att på något sätt delta i valen till detta. Valdeltagandet i Sverige 2014 till Europaparlamentet var endast 51,07 procent – lägst låg valdeltagandet 2004 med 37,85 procent. Brexit visade dessutom att det är möjligt att utträda ur EU.

Hur bekämpas de parlamentariska illusionerna bäst?

7. I ”Radikalismen…” skriver Lenin också:

” För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis "politiskt förlegad", men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans(och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”

I en relativt stabil borgerlig demokrati som Sverige har det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen legat på 86,4 procent under efterkrigstiden (vid 2014 års riksdagsval 84,6 procent). Propaganda för en valbojkott kommer inte att ha någon som helst effekt på valdeltagandet och den avgörande frågan är hur en valbojkott ska motiveras. Problemet är att folk röstar på fel partier, vilket i grund och botten beror på att de inte upplever något behov en socialistisk revolution för närvarande. Däremot är det enkelt att motivera varför de etablerade riksdagspartierna inte för en politik, som ligger i proletariatets långsiktiga intressen.

De etablerade riksdagspartierna kan bara avslöjas i praktiken. Detta var vad som skedde från februari till oktober 1917 i Ryssland, då kadetterna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fortsatte sin krigspolitik, trots att den inte låg i det absoluta folkflertalets intressen.  I en borgerlig demokrati som Sverige tenderar också de etablerade riksdagspartierna och folkets åsikter att gå isär i vissa fall. De etablerade riksdagspartierna är betydligt mer EU- och NATO-vänliga, starkare anhängare av privatisering av den offentliga sektorn, av inrättandet av friskolor etcetera än vad majoriteten av folket är.

Lenin skriver vidare:

” Naturligtvis kan den revolutionära taktiken inte omsättas i handling utan en revolutionär stämning hos massorna och utan de förutsättningar som gynnar utvecklingen av en sådan stämning. I Ryssland har vi emellertid genom en alltför lång, tung och blodig erfarenhet lärt oss den sanningen, att man inte får bygga den revolutionära taktiken endast på en revolutionär stämning. Taktiken måste vila på en nykter och strängt objektiv beräkning av alla klasskrafter i den givna staten (även i de omgivande staterna och i alla stater, i världsmått) samt med hänsyn tagen till de revolutionära rörelsernas erfarenheter. Att demonstrera sin ’revolutionära anda’ bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften (min fetstil)”.

Borgarklassens propagandistiska övermakt

8. Borgarklassen kontrollerar alltså press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler och har under kapitalismens fredliga perioder en fullständig propagandistisk övermakt. Men är denna propagandistiska övermakt absolut?


Nej, det visar en rad folkomröstningar, bland annat i Norge, Sverige och Storbritannien efter andra världskriget. I Norge sade det norska folket i folkomröstningar två gånger nej till medlemskap i EU, i Sverige röstade det svenska folket nej till euron 2003 och i Storbritannien röstade folket för Brexit, i samtliga dessa fall mot monopolborgerskapets politik i respektive land. Varför? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade.

I Sverige inför EMU-omröstningen hade monopolborgerskapet och deras lierade ett fullständigt propagandaövertag. Fyra partier, det vill säga Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna – och framför allt Svenskt Näringsliv – liksom den borgerliga pressen stödde ja-sidan. Svenskt näringsliv pumpade in ett okänt antal hundra miljoner i ja-sidans kampanj. Tusentals heltidsanställda funktionärer delade ut ja-glassar, ja-frisbees och annat krafs för att skapa en positiv stämning kring ja-sidan. Annonser och tv-reklam vräktes ut i mängder. Riksdagen anslog 120 miljoner till kampanjverksamhet inför folkomröstningen om EMU, varav 30 miljoner i extra partistöd, 48 till kampanjorganisationer på nej-sidan och 42 till motsvarande organisationer på ja-sidan. Av de 48 miljonerna gick endast 1,5 miljoner respektive 300 000 till Folkrörelsen Nej till EU (med ungdomsorganisationen Unga mot EU). Detta trots att FNEU med 2600 medlemmar var den enda och största aktivistorganisationen, som var specialiserad på EU-frågor, den enda nej-till-EU- organisation som har överlevt.

Men resultatet blev att 82,6 procent röstade och ja-sidan fick 42 procent av rösterna och nej-sidan 55,9 procent. De enda partier, där majoriteten av deras väljare röstade för ja, var Moderaterna och Folkpartiet.

Varför detta resultat? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade. Det bildades i praktiken en bred allians mellan proletariatet, småborgerskapet och t.o.m delar av borgerskapet. I samtliga de nämnda omröstningarna förekom varken förföljelser av meningsmotståndare eller organiserat valfusk; i samtliga dessa fall räknade också monopolborgerskapet och deras lierade med att vinna omröstningarna. Valen var alltså ”riggade” endast såtillvida att monopolborgerskapet besatt ett våldsamt propagandamässigt övertag.


Som kuriosa kan nämnas att en senderistisk grupp förordade bojkott av EMU-valet:

”Så, just därför att de vill att vi ska rösta ska vi inte göra det, just för att de vill invagga arbetarklassen och folket i ’demokratiska’ illusioner, måste vi avslöja dem och mana till bojkott av farsen de kallar ’folkomröstning’. Endast med gevär kan världen förändras, som Ordförande Mao sa: "makt växer ur en gevärspipa".” v

I praktiken hamnade denna grupp på monopolborgerskapets sida sina revolutionistiska fraser till trots. Detta brukar vara konsekvensen av en vänsteropportunistisk eller vänsterdogmatisk linje. I samband med en folkomröstning som i detta fall stod valet endast mellan två alternativ.  Ja-sidan skulle naturligtvis ha vunnit på ett lågt valdeltagande. Den klass som avgjorde valet var självfallet proletariatet, som i mycket stor utsträckning röstade nej.  Dessa vänsteropportunister resonerade som om frågan stod mellan allt eller intet, och förstod inte att klasskampen förutsätter ett stort antal delkamper och delsegrar. Det är därför som Engels talar om att arbetarna vet vad som gäller ”då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna”. Eftersom denna grupp var betydelselös påverkade de varken valdeltagandet i EMU-valet eller lyckades sätta igång ett folkkrig.

På vilket sätt kan kommunisterna delta i valen?

9. Det finns tre skäl att på olika sätt delta i de parlamentariska valen:

a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande:
c) För utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.


KFML/SKP ställde upp i tre val, 1970. 1973 och 1976. Några andra ”vänster”organisationer ställde också upp i valen på 1970-1980-talet som KFML(r)/Kommunistiska Partiet och Socialistiska Partiet – senare också Rättvisepartiet. KFML/SKP uppnådde som mest 0,4 procent av röstetalet, eller c:a 21000 röster; på vissa orter uppnådde partiet 2 procent. Dessutom vann partiet mandat i några kommunala församlingar. Fördelen med att ställa upp i kommunalvalen var att partiavdelningarna tvingades utforma kommunalpolitiska program, vilket krävde lokala undersökningar. Små ”vänster”organisationer som MLK och Förbundet Kommunist ställde inte upp i val under 1970-talet – inte heller SKA på 1980-talet. Det finns ingen anledning för en kommunistisk organisation att demonstrera sin litenhet.Under alla förhållanden kan en kommunistisk organisation ändå utnyttja valen för revolutionär propaganda.    

SKA tillämpade linjen att rösta blankt. Den linjen var enkel att motivera: För det första är regeringsfrågan, det vill säga valet mellan en öppet borgerlig och en socialdemokratisk regering, normalt ett val mellan pest och kolera. För det andra var det helt enkelt sant att det inte fanns något revolutionärt parti, som ställde upp i valen.

Att förorda principiell valbojkott är en anarkistisk och vänsteropportunistisk  linje. Det innebär också att frivilligt avstå från en kampform. Som Kinas Kommunistiska Parti skriver i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”vi

Då det inte råder något revolutionär situation, än mindre ett revolutionärt uppsving inom det imperialistiska blocket, eller ett enskilt land inom detta, är det inte möjligt att i praktiken förkasta den borgerliga demokratin och parlamentarismen. Då är alternativet för de arbetande massorna i praktiken endast borgerlig demokrati eller olika former av auktoritärt eller t.o.m fascistiskt styre (se utvecklingen i Central- och Östeuropa). Kommunisternas uppgift består i att tålmodigt och uthålligt försöka förena sig med dearbetande massorna i kampen mot borgerskapet, mot klassklyftorna, för bättre levnadsförhållanden, mot alla inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna, samtidigt som kommunisterna visar att någon varaktig förbättring aldrig kan uppnås under kapitalismen utan att det krävs en socialistisk revolution.

I nuvarande läge är den bästa linjen att förorda blankröstning i 2018 års riksdagsval. Detta står inte i motsättning till att det t.ex kan finnas skäl att ibland personrösta i landstings- och kommunalval, men detta är undantag som bekräftar regeln. Vår propaganda bör fokusera kritik på de etablerade riksdagspartiernas politik, vilket underlättar ett ställningstagande för blankröstning. Inför 1970 års val spred DFFG ett flygblad, som granskade riksdagspartiernas och KFML:s politik  i fråga om det vietnamesiska folkets befrielsekamp. Den enda slutsats man kunde dra av detta flygblad var att man borde rösta på – KFML.

Rickard B. Turesson


22/2 2018

i https://www.marxists.org/svenska/marx/1884/21-d039.htm
ii ”The Bakunists at Work” – https://www.marxists.org/archive/marx/works/1873/bakunin/index.htm
iii  Se http://kommak.org/?p=594 eller https://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1906/skall_man_bojkotta_duman.pdf
iv https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7
v http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc26dec/Dokument/EMU.htm
vihttp://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen )

Av NAT:s redaktion - 24 oktober 2017 15:41

De som vill återskapa ett revolutionärt kommunistiskt parti i Sverige måste bygga på den vetenskapliga socialismen, som den framför allt har utvecklats av Marx/Engels, Lenin och Mao Zedong. Stalin begick många fel i samband med det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen, men ledde Sovjetunionen under den heroiska kampen för att krossa Nazityskland. I motsats till Chrusjtjov stod han också för en marxist-leninistisk princippolitik.


Varför lyfter vi särskilt fram Lenin och Mao Zedong?  Lenins linje bekräftades av praktiken, eftersom bolsjevikpartiet under hans ledning ledde arbetarklassen till seger i Oktoberrevolutionen. Detsamma gällde Mao Zedong, som stod i spetsen för Kinas Kommunistiska Parti och det kinesiska folket, när först den japanska imperialismen och därefter Guomindang besegrades.


Men hur ska vi förhålla oss till de ledare och rörelser som har misslyckats, vilkas linjer inte har bekräftats av praktiken? I det fallet måste vi framför allt lära av deras misstag. Vilka misstag gjorde de ungerska kommunisterna 1918, Gramsci och de italienska kommunisterna på 1920-talet, Tysklands Kommunistiska Parti och Thälmann på 1930-talet, de indonesiska kommunisterna på 1960-talet och vilka misstag gjorde Perus Kommunistiska Parti (Sendero Luminoso) på 1990-talet?


PKP tycks fortfarande ha beundrare, som anser att PKP inte gjorde några misstag alls. Var det ren otur att Gonzalo och stora delar av centralkommittén greps 1992 eller halkade de på ett bananskal? Detta ledde till att partiet kollapsade. I stället lyfter vissa upp Gonzalo som den store uttolkaren av Mao Zedong, ja, han till och med vidareutvecklade Mao Zedongs teorier. Det betyder att de sätter Gonzalo högre än Mao Zedong, trots att riktigheten av PKP:s och Gonzales linje inte bekräftades av praktiken. Hur kan då Gonzales överhuvudtaget ha bidragit till att utveckla maoismen? På varje punkt där Gonzales skiljer sig från Mao Zedong, har Gonzales naturligtvis fel.

Folkkriget är inte universellt

 

En av Gonzales dogmer är att folkkriget är universellt. Detta har Mao Zedong aldrig hävdat. När vissa hävdar att ”då det på 60- och 70-talet inte var helt helt klart bland världens ”Mao Tsetung-tänkande”-partier och grupper med om man skulle föra folkkrig eller gå den så kallade oktobervägen.” Men hos KKP…var det ganska klart (sic!) att revolutionen måste göras med …ett folkkrig.” Detta är inte bara en lögn, utan t.o.m ett angrepp på KKP och Mao Zedong.


Detta framkommer redan i ”Om motsättningar”:


”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafter­na som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvud­motsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoi­sien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopol­kapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.


I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild. När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil).”  


Tidigare i samma artikel [ii]skriver Mao Zedong också att


”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalita­tivt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proleta­riatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutio­nens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod (min fetstil).”  


Mao Zedong skriver i ”Problem rörande krig och strategi” [iii] (1938):


”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).”  


I ett samtal 1956 [iv] med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – dvs att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”  


I ”Den stora polemiken” från 1963 behandlas de revolutionära striderna som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och folkens kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna i två separata kapitel [v]. Ingenstans hävdas det att strategin och kampformerna i dessa områden skulle vara identiska och att folkkriget skulle vara tillämpligt för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land.


Inte ens Lin Biao hävdade att folkkriget var universellt:


” Naturligtvis hade den kinesiska revolutionen sina egna särdrag. Oktoberrevolutionen ägde rum i det imperialistiska Ryssland, medan den kinesiska revolutionen bröt ut i ett halvkolonialt och halvfeodalt land. Den förra var en proletär socialistisk revolution, medan den senare utvecklades till en socialistisk revolution efter den fullständiga segern i den nydemokratiska revolutionen. Oktoberrevolutionen började med väpnade resningari städerna och spridde sig därefter till landsbygden, medan den kinesiska revolutionen vann sin landsomfattande seger genom inringning av städerna från lantdistrikten och den slutliga erövringen av dem (min fetstil).”[vi]


Och vidare:


”Det måste eftertryckligt framhållas, att kamrat Mao Tsetungs teori om upprättandet av

revolutionära basområden och inringningen av städerna från landsbygden är av ytterst viktig och allmängiltig praktisk betydelse för den revolutionära kamp som i dag förs av alla förtryckta nationer och folk, och särskilt för den revolutionära kamp som utkämpas av de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika mot imperialismen och dess lakejer (min fetstil).” [vii]


Fr.o.m början av 1960-talet och till 1977 fanns det en internationell marxist-leninistisk rörelse, som hade förbindelser med både Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. Det betydde att de partier som ingick i denna rörelse hade bilaterala kontakter och diskussioner med KKP och AAP. I Sverige hade KFML/SKP sådana kontakter. Vid inget tillfälle förde representanter från KKP fram idén att KFML/SKP borde lägga om huvudstrategi och i stället satsa på ett långvarigt folkkrig. När SKP initierade en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 var denna direkt inspirerad av diskussioner med de kinesiska kamraterna. KKP skulle aldrig ha tvekat att lägga fram teorin om att folkkriget var det enda rätta revolutionsmodellen i sådana diskussioner, om partiet verkligen ansett det. Mig veterligt fanns det heller inget kommunistiskt parti verksamt i en imperialistisk stat och med förbindelser med KKP fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, som tillämpade denna huvudstrategi.


Folkkriget har lyckats i de länder, som har varit utsatta för imperialistisk aggression, varvid huvudmotsättningen har gått mellan aggressorn/ockupationsmakten och folket i respektive land. Det gäller Kina, Jugoslavien och Albanien under andra världskriget; det gäller Vietnam, Laos och Kampuchea efter andra världskriget. Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa är specialfall. Om ett land utsätts för imperialistisk aggression, förändras huvudmotsättningen, eftersom aggressionen också drabbar bönderna och andra delar av småborgerskapet, det nationella borgerskapet och t.o.m vissa delar av storborgerskapet och godsägarklassen.  I samtliga dessa länder utgjorde bönderna en mycket stor del av befolkning; i Kina 80 procent enligt Lin Biao, minst 75 procent i Jugoslavien och Albanien och förmodligen lika mycket i Vietnam, Laos och Kampuchea. Dessutom spelade geopolitiska och topografiska förhållanden liksom historiska kamptraditioner in. De enda gånger som folkkrig, d.v.s i bemärkelsen att städerna inringas från landsbygden, har lyckats i neokoloniala länder utan att en ockupationsmakt befunnit sig i landet är Cuba 1953 – 1959 och Nicaragua (1961 - 1979). Det saknar betydelse för resonemanget att Cuba senare allierade sig med Sovjetunionen och att sandinisterna senare störtades och att organisationen numera är ett socialdemokratiskt parti.


Jag kan heller inte konkret se den minsta militärtaktiska fördel med att inleda ett folkkrig i ett imperialistiskt land som Sverige, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskap. I Sverige uppgår böndernas andel till drygt en procent, medan proletariatet uppgår till 70 procent. Folkkrig innebär att beväpnade styrkor successivt tar kontroll över områden utanför städerna och inringar dessa. Om inte de revolutionära krafterna redan från början har majoritetens stöd, kommer den härskande klassen och dess våldsapparat mycket enkelt att kunna isolera och slå ut varje enskilt befriat område. I motsats till den situation, då ett folk är utsatt för en imperialistisk aggression, kommer småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, inte mer eller mindre automatiskt att ställa sig på proletariatets sida i samband med ett folkkrig mot en inhemsk fiende. Dessutom kommer de revolutionära krafterna heller inte att ha någon fördel av lokalkännedom framför den inhemska klassfienden. Det avgörande är i stället att vinna folkmajoritetens stöd på grund av att situationen för den är outhärdlig och genomföra ett stormanfall, då den härskande klassen är handlingsförlamad och inte längre förmår härska. Det kommer inte att råda någon brist på vapen hos proletariatet i ett sådant läge.


Världsrevolutionens tre moment

 

Gonzalo hävdar att folkkrigets tre moment enligt Mao Zedong, d.v.s strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv, kan överföras på världsrevolutionens förlopp.


Enligt honom pågick den strategiska defensiven mellan 1871 och 1945, strategisk jämvikt rådde mellan 1945 och 1980, varvid den strategiska offensiven har pågått alltsedan 1980. Detta är fullständigt stolligt och uppochnervända världen.


Under ett folkkrig eller ett försvarskrig står två distinkta stridande styrkor mot varandra. Om angriparen till att börja med är överlägsen, måste den försvarande sidan slå till reträtt. Efter att Nazityskland hade angripit Sovjetunionen 1941, befann sig Nazityskland på strategisk offensiv och Sovjetunionen på strategisk defensiv fram till slaget om Stalingrad 1943; det nazityska nederlaget vid Stalingrad innebar att jämvikt upprättades, varvid Sovjetunionens Röda armé kunde gå på offensiven. Sak samma i Kina. När Japan angrep Kina i full skala 1937, var till en början de japanska styrkorna helt överlägsna och den japanska offensiven pågick fram till 1942, även om bara halva Kina erövrades. Först fr.o.m 1943 återställdes KKP:s och folkarméns basområden, varvid folkarmén kunde inleda en allmän offensiv. I samband med krigslutet 1945 bodde 160 miljoner i dessa basområden. Därpå kunde befrielsearmén på grund av den styrka den hade ackumulerat i försvarskriget mot Japan, inleda uppgörelsen med Guomindang, vilket i huvudsak skedde i form av ett reguljärt krig.


Det är absurt att påstå att den revolutionära rörelsen befann sig på defensiven under perioden 1871 – 1945 (varför glömmer Gonzalo Folkrepubliken Kinas utropande 1949?). Den internationella arbetarrörelsen inledde sin offensiv i och med Kommunistiska Manifestet 1848 och bildandet av Första Internationalen 1864 (nedlagt 1876). Den andra internationalen bildades 1889 (nedlagt 1912), men då hade det redan skapats flera socialdemokratiska partier, framför allt i Europa. Första världskriget ledde till andra internationalens splittring, men fr.a till oktoberrevolutionen 1917, skapandet av den första socialistiska staten och bildandet av Komintern. Komintern resulterade i bildandet av kommunistiska partier runtom i världen, inklusive i Kina. Under mellankrigstiden pressades de kommunistiska partierna tillbaka i olika nazistiska och fascistiska stater; i Kina tvingades KKP och Röda armén anträda den långa marschen 1935. Andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret växte enormt. Förutom Kina och Nordvietnam tillkom folkdemokratierna i Östeuropa samt Jugoslavien och Albanien, som hade befriat sig själva. Eftersom Nordkorea, Kina och Sovjetunionen med gemensamma krafter lyckades slå tillbaka den USA-ledda aggressionen på Koreahalvön 1951-1953, kan man säga att det socialistiska lägret aldrig hade varit så starkt som 1953.


I och med SUKP:s 20:e kongress 1956, då Chrusjtjov angrep Stalin, inleddes motsättningarna mellan SUKP och KKP, vilket ledde till en öppen brytning mellan de två partierna 1963 och att det socialistiska blocket sprack. Detta innebar att en slags jämvikt upprättades mellan imperialismens krafter å ena sidan och kvarvarande socialistiska stater som Kina och Albanien, och de förtryckta nationerna och folken å den andra sidan. Samtidigt måste man komma ihåg att en rad f.d kolonier, fr.a i Afrika, blev självständiga på 1960- och 1970-talet. En del stater och befrielserörelser kunde också utnyttja motsättningarna mellan USA-imperialismen och den framväxande sovjetiska socialimperialismen. 1975 segrade de indokinesiska folken, vilket var ett svidande nederlag för USA-imperialismen.


Utvecklingen efter 1978 kan däremot karakteriseras som övervägande defensiv från den internationella rörelsens sida. Sovjetunionens urartning och förvandling till en socialimperialistisk supermakt hade redan lett till att en rad tidigare kommunistiska partier omvandlats till vänsterreformistiska partier. Splittringen mellan KKP och AAP 1977 ledde i sin tur till att den internationella marxist-leninistiska rörelsen sprack. Deng Xiaopings maktövertagande i KKP 1978 innebar att hans inflytande spred sig bland de partier, särskilt inom det imperialistiska blocket, som hade tagit ställning för KKP och mot AAP. Detta resulterade i att många marxist-leninistiska partier förtvinade och gick under på 1980- och 1990-talet.


Idag finns det ytterst få livskraftiga maoistiska partier i världsmåttstock. De starkaste utanför det imperialistiska blocket torde vara Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti. När Gonzalo har talat om strategisk offensiv i världsmåttstock, så tänkte han nog i sin hybris på PKP och RIM, som emellertid båda har kollapsat.  I det tomrum som har uppstått efter den revolutionära vänsterns försvagning har diverse fascistiska, högerextremistisk och högerpopulistiska riktningar vuxit fram inom det imperialistiska blocket och liknande grupperingar i t.ex Mellanöstern, men med religiösa förtecken.


Militariseringen av de kommunistiska partierna och den koncentriska uppbyggnaden

 

I ”Linjen för uppbyggnad av revolutionens tre instrument” från PKP:s första kongress 1988 heter det:


”Militariseringen av de Kommunistiska Partierna är en politisk riktlinje, som har strategiskt innehåll, ty det är ’summan av de förvandlingar, ändringar och justeringar som behövs för att leda folkkriget som kampens huvudform, vilket frambringar den nya Staten’. Därför är militariseringen av de Kommunistiska Partierna nyckeln till den demokratriska och den socialistiska revolutionen samt kulturrevolutionen.”


Notera att det här talas om de ”kommunistiska partierna”, inte bara PKP. Gonzalo och PKP anser alltså att deras uppfattning är allmängiltig. Därför deltog också PKP i RIM (Revolutionära Internationalistiska Rörelsen), som bildades 1984 och som i praktiken upphörde att fungera 2007. Observera att Mao Zedong stödde nedläggningen av Komintern och att KKP och Mao Zedong inte försökte bygga upp en ny kommunistisk international efter brytningen med Sovjetunionen 1963. Varför? Det går inte att leda världsrevolutionen från en enda kommandocentral. Förhållandena och förutsättningar skiljer sig radikalt mellan olika länder och folk. I stället hade KKP bilaterala förbindelser på jämställd fot med en rad marxist-leninistiska partier världen över.


Citatet från PKP:s första kongress är bara snömos. Ingen klassiker har någonsin talat om ”kommunistpartiernas militarisering”, självfallet aldrig Mao Zedong. Menade PKP och Gonzalo att ett kommunistiskt parti skulle tillämpa samma ordergivning, uppifrån och ned, inom partiet som i militären på bekostnad av den inre partidemokratin? Det är i så fall samma linje som Trotskij förfäktade i fråga om förhållandet mellan bolsjevikpartiet och fackföreningarna efter krigskommunismens slut i Sovjetunionen.  De tre instrumenten syftar på parti, armé och front. De tre instrumenten presenteras också som en dogm. Formuleringen förekommer på ett ställe i Mao Zedongs artikel ”Kommunisten presenteras” (1939): [viii]


”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kommunistpartiet tre ’magiska vapen’, de tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen (min fetstil).”


Redan en snabb jämförelse med oktoberrevolutionen visar att varje revolution har sina säregenheter. Bolsjevikpartiets inflytande inom arbetarklassen växte mycket snabbt från februari 1917 till oktober 1917. Under samma tid byggdes militära enheter, röda garden, successivt upp, så att de till slut omfattade 200 000 man. Arbetade bolsjevikpartiet i enhetsfronter? Ja, i sovjeterna, som hade uppstått spontant redan under 1905 års revolution och som nu återuppstod i form av arbetar-, soldat och bondesovjeter. I ett visst läge kunde därför parollen ”All makt åt sovjeterna!” resas. Detta räckte inte. Lenin skriver i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:


”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”


De ”koncentriska cirklarna” är en märklig historia, som inte har någon som helst täckning i den kommunistiska rörelsens historia. Alla medlemmar i PKP skulle samtidigt vara medlemmar i partiet, armén och i fronten. Detta leder naturligtvis till en övertung organisation; om en medlem grips, försvinner han/hon från tre ställen samtidigt. Denna korkade organisatoriska modell var säkert en bidragande orsak till PKP kollapsade efter att Gonzalo och annan ledande kader greps 1992. Ett kommunistiskt parti fördelar i stället sin kader och upprätthåller de fraktioner som behövs i armén eller olika fronter, varken mer eller mindre. Vissa medlemmar som arbetar underjordiskt eller under täckmantel kan naturligtvis heller inte verka inom parti, armé och front samtidigt.


Har Gonzalo utvecklat maoismen?

 

”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar. Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl (min fetstil).” [ix]


Gonzalo utger sig för att ha vidareutvecklat maoismen, men reducerar Maos princippolitik till formler och dogmer. Påståendet att folkkriget är universellt, oberoende av huvudmotsättning och det objektiva läget, är lögnaktigt och en revidering från ”vänster” av Mao Zedongs ståndpunkter. Påståendet att världsrevolutionen hittills har genomgått en strategisk defensiv, en strategisk jämvikt och nu befinner sig på en strategisk offensiv vänder upp och ner på de verkliga förhållandena. Nödvändigheten av de kommunistiska partiernas militarisering och de koncentriska cirklarna är hans egna, vänsteropportunistiska påfund. Frågan om de tre instrumenten, som Mao Zedong bara behandlar i en text, lyfts upp som en formel lösryckt från sitt sammanhang. Redan oktoberrevolutionen visade att parti, fronter och armén kan byggas upp på annat sätt än i Kina.


Vissa påstår också Gonzalo ”rätt har definierat maoismen som marxismen som den tredje etappen” och att hans falska uttolkning är ”ett helgjutet och harmoniskt (sic!) system”. Menar vissa att de marxist-leninistiska partier som tog ställning för KKP:s och Mao Zedong under Den stora polemiken och som sedan upprättade förbindelser med KKP fick Mao Zedongs teorier om bakfoten? Dessa partier hade dessutom förmånen att kunna föra diskussioner på bilateral basis med KKP fram till Mao Zedongs död 1976. Gonzalo förde aldrig några diskussioner med KKP:s ledning eller Mao Zedong.


KKP och Mao Zedong upphöjde aldrig Mao Zedongs tänkande till en –ism. Mao Zedong var t.o.m kritisk mot att beteckningen Mao Zedongs tänkande användes. Betydde det att Mao Zedong var högeropportunist? För det andra innebär det att det finns fyra etapper. Om inte Mao Zedongs tänkande och MLM är identiska, är det fråga om olika etapper. För det tredje innebär det förhållandet att det finns en fjärde etapp att någon teori, eller något moment, har tillförts Mao Zedongs tänkandet. I det här fallet syftar förmodligen Gonzalo på sina egna ”bidrag”.


Det är helt sant att Mao Zedong utvecklade den dialektiska och historiska materialismen, bl.a i ”Om motsättningar” och ”Om praktiken. Se också Nagalingam Sanmugathasans utmärkta sammanfattning av Maos filosofi.[x] Mao Zedong har också utvecklat teorin om det socialistiska uppbygget, speciellt utifrån Sovjetunionens negativa erfarenheter, och läran om klasskampens fortsättning under socialismen. Det är märkligt att vissa inte kan hänvisa till några representativa texter av Mao Zedong i fråga om det socialistiska uppbygget, som exempelvis ”Om de tio viktiga förhållandena” (1956) [xi] eller ”En kritik av Sovjetekonomin”. [xii] Sak samma med teorin om folkkriget: Mao Zedong är den som mest djupsinnigt har utvecklat teorin om folkkriget, men aldrig hävdat att den är universell.


Både AKP(m-l) och SKP, särskilt SKA, var fr.o.m mitten av 1970-talet förberedda på ett tredje världskrig, med Sovjetunionen som den troligaste krigsanstiftaren. Vid ett angrepp mot Sverige var SKA fullt berett att initiera ett folkkrig. I Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster”, heter det:


”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?


Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”[xiii]


Vissa påstår också att Gonzalo har utvecklat Mao Zedongs teori om byråkratkapitalismen i neokoloniala länder. Vilka texter av Mao Zedong åsyftas egentligen? Gonzalo lär också ha utvecklat teorin om fascism och korporativism, förnekandet av folkets rättigheter (sic!) samt att man tvingar in massorna i de härskandes organisationer (bara i Peru eller överallt?). Det vore intressant om vissa kunde ange källorna, så att eventuella läsare själva skulle kunna ta ställning.


Eftersom PKP under Gonzalos ledning kollapsade, bekräftas ånyo Mao Zedongs tes att dogmatikerna godtyckliga användande av formler ”blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl”.


Varför uppstår en sådan strömning som PKP:s och Gonzalos? På en högeravvikelse följer oftast en vänsteravvikelse. Efter Mao Zedongs död gick Arbetets Parti Albanien (AAP) till öppet angrepp mot KKP och Mao Zedong. AAP:s kritik var ”vänster” i formen men höger till innehållet. De partier som stödde KKP mot AAP delade sig i flera falanger; många stödde Deng Xiaopings linje, andra blev centrister och slutligen fanns det de som tänkte självständigt och som inte ansåg att trevärldar-teorin kunde tillämpas som ett helt partiprogram.  Som Mao Zedong har påpekat åstadkommer högeravvikelser och vänsteravvikelser samma skada för revolutionen.


De som stödjer PKP och Gonzalo har inte dragit de rätta lärdomarna av KKP:s urartning. De reducerar marxismens klassiker till en katekes, som innehåller en uppsättning dogmer och formler, som de försöker påtvinga verkligheten. Ofta har de också begränsade kunskaper i marxismens klassiker och lider av småborgerlig revolutionism. Som Lenin säger är ”marxismens levande själ den konkreta analysen av konkreta förhållanden”, en inställning som till fullo delades av Mao Zedong.


Rickard B. Turesson

 

24/10 2017

 
(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69

[ii]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56

[iii] Valda verk, band 2, sid. 213 - 214

[iv] Valda verk band 5, sid. 310

[v] Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977, sid. 24 - 27

[v]http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/SIU/SIU_24_den%20narraktige%20gamle%20mannen.htm

[vi] ”Leve segern i folkkriget”, sid 18 - http://marxistarkiv.se/klassiker/linbiao/leve_segern_i_folkkriget.pdf

[vii]  A.a sid. 20

[viii]  Valda verk, band 2, sid. 277

[ix] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56 -57

[x] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 219 - 226

[xi]  Valda verk, band, 5, sid. 271 - 292

[xii] “Mao Tsetung A critique of Soviet Economics”, Monthly Review Press 1977

Av NAT:s redaktion - 14 juli 2017 15:07

När Reno Norden i Stockholm försökte ta kontrollen över sophämtarnas arbete och sänka deras löner med upp till 10 000 kronor i månaden och samtidigt öka arbetstiden, svarade sophämtarna med en vild strejk. Reno Norden är ett privat företag, som vann en av upphandlingarna i Stockholm, eftersom företaget lade ett lågt bud. Vd:n för Reno Norden, Peter Ekholm, har erkänt offentligt att en sänkning av lönerna låg inbakad i kalkylen då Reno Norden tog hem kontraktet i Stockholm.  Miljöborgarrådet i Stockholm, Katarina Luhr (MP), som är högsta politiskt ansvariga för sophanteringen, medger att lönefrågan aldrig har varit i fokus i upphandlingen. Reno Norden, ett norskt bolag, går för övrigt med förlust. Det är alltså meningen att de anställda ska betala förlusterna.


Ledarskribenten Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet (den 13/7) ställer villigt upp på arbetsköparens sida och jämför sophämtarnas strejk med ”maffians logik”. Han ondgör sig över att sophämtarna inte vill sänka sina löner från det nuvarande genomsnittet på 35 000 kr i månaden och samtidigt öka sin arbetstid. Sophämtarna har 40-timmars arbetsvecka, men arbetar samtidigt på beting, det vill säga slutar arbetet för dagen när de är färdiga. Det är också självklart att kunskapen om vart nycklarna till soprummen går måste betecknas som yrkeskunskaper, samtidigt som denna kunskap är ett utmärkt förhandlingsvapen. Per Gudmundsson har självfallet aldrig tidigare ondgjort sig över verkställande direktörers eller chefers löner, än mindre kapitalisternas vinster. Han sparkar nedåt.


Sophämtarnas arbete är hårt, tungt och stressigt och leder lätt till arbetsskador. Deras arbetsuppgifter har heller inte särskilt hög status. Det finns ingen anledning varför sophämtarna frivilligt skulle gå med på en lönesänkning, förlängning av arbetstiden och bestjälas på sina yrkeskunskaper. Sophämtarna utför ett i högsta grad samhällsnyttigt arbete och har gjort helt rätt i att strejka. De har visat vägen på samma sätt som Hamn4an i Göteborg; aktivt motstånd är det enda språk som arbetsköparna förstår.


Onsdagen den 12 juli sade 65 sophämtare upp sig från Reno Norden. Igår anslöt sig ett 40-tal sopgubbar från det andra sophämtningsföretaget i Stockholm, Liselotte Lööf, till strejken. Än är inte sista ordet sagt.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se