Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - Torsdag 29 nov 16:28


Det kommunistiska partiet kan varken genomföra en socialistisk revolution eller ett segerrikt befrielsekrig på egen hand. Det måste först och främst vinna proletariatet, den revolutionära klassen, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt samhälle; om huvudmotsättningen ändras, antingen i form av hot om ett fascistiskt maktövertagande eller i form av imperialistisk aggression, ökar förutsättningarna att enas med andra klasser, framför allt med småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten.


Enhetsfronttaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, eller i en nation som helhet, genom att ena alla som kan enas kring en plattform, en uppsättning krav eller en gemensam målsättning. Kommunisterna använder sig alltid av någon form av enhetsfronttaktik. Så länge arbetarklassen inte är enad kring behovet av en socialistisk revolution, måste enhet inom klassen dessutom upprättas på en rad enskilda klasskampsavsnitt. I ett nationellt befrielsekrig är det likaledes en tvingande nödvändighet för arbetarklassen att upprätta enhet med andra klasser och skikt för att mobilisera maximalt motstånd mot en aggressor. Under det socialistiska uppbygget måste det också upprättas enhet mellan proletariatet och andra klasser och skikt, mellan det kommunistiska partiet och de partilösa massorna. Först under kommunismen, då klassmotsättningarna har upphört, kan det bli tal om att överge enhetsfronttaktiken.


Den aktuella huvudmotsättningen bestämmer strategin och därmed utformningen av enhetsfronten. På detta område har den kommunistiska rörelsen rika erfarenheter att ösa ur, från såväl Komintern, Kinas Kommunistiska Parti som den maoistiska rörelsen på 1960- och 1970-talet. Man skiljer mellan aktionsenhet, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån.


Enhetsfrontens huvudtyper


Som tidigare har sagts är enhetsfrontens utformning beroende av den aktuella huvudmotsättningen. I princip finns det tre huvudtyper: enhetsfront underifrån, enhetsfront ovanifrån och aktionsenhet.


Enhetsfronten underifrån inriktar sig på att ena individer kring en uppsättning krav eller en minimiplattform på ett bestämt klasskampsavsnitt. Den proletära enhetsfront som Komintern talade om är just en sådan och behöver inte vara formaliserad. Fr.o.m 1929 tog Komintern initiativ till Röd Facklig Opposition, som var en formaliserad variant. Med formaliserad variant menas att en organisation har program, stadgar och avkräver medlemmarna medlemsavgift. Men RFO övergavs senare, eftersom den gav de högersocialdemokratiska ledarna möjlighet att hävda att kommunisterna byggde en fackförening i fackföreningarna.


Men enhetsfronten underifrån kan också vara formaliserad från första början som DFFG.  KFML/SKP startade och ledde inte bara DFFG utan även Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, FIB-Kulturfront, Palestinagrupperna, Nej till EG-grupper m.fl  enligt samma koncept liksom arbetade i Svensk-albanska Vänskapsföreningen och använde dessutom enhetsfronttaktiken i fackföreningarna, hyresgästföreningarna, soldatrörelsen och överallt där det var möjligt.

 

Enhetsfronten ovanifrån innebär att det kommunistiska partiet samarbetar med andra partier och t.o.m kan ingå formella överenskommelser med dessa. Den enhetsfrontpolitik, som antogs på Kominterns sjunde kongress 1935, baserade sig på den proletära enhetsfronten och avsåg att bygga enhet med bönder och småborgerskapet samt när det var möjligt borgarklassens partier. Trotskisterna motsatte sig allt samarbete med borgerliga partier av princip. Den anti-fascistiska enhetsfronten utvecklades i praktiken till en enhetsfront ovanifrån; de spanska kommunistern gick så småningom in i den republikanska regeringen under inbördeskriget 1936 - 1939, medan de franska kommunisterna nöjde sig med att stödja folkfrontsregeringen i Frankrike 1936 – 1938, ett icke-formaliserat samarbete. Enhetsfronten mellan KKP och Guomindang 1937 – 1945 var också en enhetsfront ovanifrån. Den japanska imperialismens aggression mot Kina drabbade inte bara proletariatet och bönderna utan även delar av städernas småborgerskap, det nationella borgerskapet och t.o.m de mindre godsägarna.


En enhetsfront ovanifrån behöver inte vara formaliserad i form av ett organiserat samarbete mellan olika organisationer. Inför EMU-omröstningen i Sverige 2003 uppstod en bred rörelse bestående av rad organisationer, som baserade sig på proletariatet, delar av småborgerskapet och t.o.m delar av borgerskapet, och som lyckades förhindra att Sverige anslöt sig till euron. Vissa organisationer samarbetade med varandra, men det fanns ingen paraplyorganisation som omfattade hela EU-motståndet.


Aktionsenhet avser helt enkelt en tillfällig enhet, som t.o.m kan vara spontan, och ofta inte är menad att permanentas. Exempel på en aktionsenhet är den nämnda demonstrationen på Norra Bantorget 1972, som initierades av DFFG och som samlade 50 000 deltagare. Demonstrationerna mot USA:s angreppskrig 2003 mot Irak samlade 75 000 deltagare i Sverige, varav 35 000 i Stockholm. Dylika aktioner kan vara resultat av att ett kommunistiskt parti ytterst tagit initiativet, men de kan också vara helt spontana.


Komintern om enhetsfronten

 

År 1921 antog Kominterns exekutivkommitté 25 teser "om arbetarnas enhetsfront" som handlade om förhållandet till  till reformistiskt sinnade arbetare och till anarkosyndikalistiska organisationer. Komintern utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap i de kapitalistiska länderna.


"23. Med arbetarnas enhetsfront skall man förstå enigheten bland alla arbetare som vill kämpa mot kapitalismen, alltså även de arbetare som fortfarande följer anarkister, syndikalister o.s.v I de andra länderna kan sådana arbetare även bistå i den revolutionära kampen. Kommunistiska Internationalen har alltsedan de första dagarna under dess existens intagit en vänskaplig hållning gentemot dessa arbetarelement, som så småningom kommer att övervinna sina fördomar och komma till kommunismen."[1]


1922 använde Komintern begreppet "enhetsfrontstaktiken":


"Enhetsfrontstaktiken innebär också ingalunda några s.k ”valkombinationer” av ledarna, för något parlamentariskt ändamål. Enhetsfrontstaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare, som tillhör andra partier eller grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetarklassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje aktion, även det mest triviala dagskrav, kan leda till revolutionärt medvetande och revolutionär skolning; det är erfarenheter från kampen som kommer att övertyga arbetarna om revolutionens nödvändighet och kommunismens historiska betydelse."[2]


Komintern såg enhetsfronttaktiken som ett led i att vinna majoriteten av arbetarklassen, en nödvändig förutsättning för seger i den socialistiska revolutionen:  


”Huvudsyftet med enhetsfronttaktiken är att ena arbetarklassen genom agitation och organisation. Enhetsfronttaktikens framgångar är beroende på rörelsen ’underifrån’, de vanliga arbetande.” (A.a)


Kominterns enhetsfronttaktik, främst i form av den proletära enhetsfronten, ingick i den överordnade strategin att vinna arbetarklassens majoritet som en nödvändig förutsättning för den socialistiska revolutionen. Denna strategi tillämpades fram till Kominterns sjunde kongress 1935, även om taktiken redan hade korrigerats i vissa länder.


Stalin beskrev begreppet strategi så här:


"Strategin är fastställandet av riktningen för proletariatets huvudangrepp med utgångspunkt från revolutionens innevarande etapp, utarbetandet av en därmed överensstämmande plan för fördelningen av de revolutionära krafterna (reserverna av första och andra rangen), kampen för genomförandet av denna plan under hela den givna revolutionsetappen."[3]


Taktiken var enligt Stalin en del av strategin och underordnad denna:

 

"Taktiken är fastställandet av linjen för proletariatets uppträdande under en jämförelsevis kort period av rörelsens ebb eller flod, av revolutionens uppsving eller nedgång, den innebär kamp för genomförandet av denna linje genom de gamla kampformernas och organisationernas ersättande med nya, de gamla parollernas ersättande med nya, genom dessa formers kombinering o.s.v Om strategin har till ändamål att vinna kriget exempelvis mot tsarismen eller bourgeoisin, så ställer sig taktiken mindre väsentliga mål, ty den strävar inte att vinna kriget i dess helhet, utan den ena eller andra drabbningen, den ena eller andra bataljen, den strävar att framgångsrikt genomföra den ena eller andra kampanjen, den ena eller andra aktionen i överensstämmelse med den konkreta situationen under en given period av revolutionens uppsving eller nedgång."[4] (vår fetstil)


Komintern skilde på "enhetsfront underifrån" och "enhetsfront ovanifrån":

 

"Enhetsfront-taktik endast uppifrån. Denna metod förkastas kategoriskt och på det bestämdaste av Kommunistiska Internationalen.

 

Den största betydelsen ligger hos enhetsfront-taktiken underifrån, d. v. s. en enhetsfront, som förverkligas under ledning av det kommunistiska partiet bland kommunistiska, socialdemokratiska och partilösa arbetare på arbetsplatserna, driftsråd, fackföreningar och vidare i ett industricentrum, eller inom ett helt område, ett helt land eller ett helt yrke o. s. v." [5]


Komintern tog i detta läge avstånd från idén om en enhetsfront uppifrån, dvs en enhet med ledningen för borgarklassens partier (inklusive socialdemokrater).

 

"Enhetsfront-taktiken var och förblir en revolutionstaktik, men icke en taktik för den fredliga evolutionen. Enhetsfront-taktiken var och förblir en revolutionär strategisk manöverstaktik från den av fiender omringade kommunistiska förtruppen i dess kamp mot, framför allt, de förrädiska ledarna av den kontrarevolutionära socialdemokratin. Den är ingen taktik för upprättande av förbund med dessa ledare. Enhetsfront-taktiken var och förblir den taktik, som så småningom leder till att de socialdemokratiska och de partilösa arbetarna dragas över på vår sida, får däremot icke under några omständigheter degraderas till en taktik, som prutar av

på våra mål i en för nämnda grupper lämpad grad."[6]


Den anti-fascistiska folkfronten

 

Mussolinis fascister tog makten i Italien 1925. Ännu viktigare var det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933. Samtidigt var fascismen och högerauktoritära strömningar på frammarsch i hela Europa, framför allt i Centraleuropa. I praktiken stod huvudmotsättningen nu i många länder mellan fascism och borgerlig demokrati. Därför korrigerade Komintern den politiska linjen på sin sjunde kongress 1935. Dinitrov beskrev den på följande sätt:


"In mobilizing the mass of working people for the struggle against fascism, the formation of a wide anti-fascist People's Front on the basis of the proletarian united front is a particularly important task. The success of the whole struggle of the proletariat is closely bound up with the establishment of a fighting alliance between the proletariat, on the one hand, and the laboring peasantry and basic mass of the urban petty bourgeoisie who together form the majority of the population even in industrially developed countries, on the other."[7] (vår fetstil)


Den anti-fascistiska folkfronten var alltså en klassfront som utgick från en proletär enhetsfront och på dennas grund var tanken att enhet i kamp skulle byggas med bönder och småborgerskapet. Men inte nog med det...

 

"In the capitalist countries the majority of these parties and organizations, political as well as economic, are still under the influence of the bourgeoisie and follow it. The social composition of these parties and organizations is heterogeneous. They include rich peasants side by side with landless peasants, big businessmen alongside petty shopkeepers; but control is in the hands of the former, the agents of big capital. This obliges us to approach the different organizations in different ways, remembering that often the bulk of the membership ignores the real political character of its leadership. Under certain conditions we can and must try to draw these parties and organizations or certain sections of them to the side of the anti-fascist People's Front, despite their bourgeois leadership. Such, for instance, is today the situation in France with the Radical party, in the United States with various farmers' organizations, in Poland with the "Stronnictwo Ludowe," in Yugoslavia with the Croatian Peasants' Party, in Bulgaria with the Agrarian Union, in Greece with the Agrarians, etc. But regardless of whether or not there is any chance of attracting these parties and organizations as a whole to the People's Front, our tactics must under all circumstances be directed towards drawing the small peasants, artisans, handicraftsmen, etc., among their members into an anti-fascist People's Front."


I den anti-fascistiska enhetsfronten så skulle kommunisterna alltså även försöka dra med partier som leddes av borgarklassen.  

 

Maos definition av enhetsfronten


Redan 1923 skriver Mao om behovet av en enhetsfront mellan alla progressiva klasser i kampen för den nationella revolutionen.


"The only solution is to call upon the merchants, the workers, the peasants, the students, and the teachers of the whole country, as well as all the others who constitute our nation and who suffer under a common oppression, and to establish a closely knit united front. It is only then that this revolution will succeed."[8]

 

Vid denna tid gick huvudmotsättningen i Kina mellan de krafter, som ville ena den kinesiska nationen, bland annat Kinas Kommunistiska Parti och Guomindang, och de krafter, främst krigsherrar med stöd av utländska imperialister, som motsatte sig ett enat Kina. Därför initierade den nationella armén, som stöddes av Guomindang, KKP och Komintern, en nordexpedition 1925, som slutade med krigsherrarnas nederlag 1928.

 

KKP:s och Maos enhetsfronttaktik skiftade med läget och berodde på huvudmotsättningen. Under den första perioden 1921 – 27 ingick KKP t.o.m i Guomindang; detta samarbete tog slut i och med massakern på kommunister i Shanghai och Kanton.  Under den andra perioden 1927 – 1935 bildades fr.a sovjeter och även fattigbondekommittéer, främst i Jiangxi, typiska enhetsfronter underifrån, som var riktade mot det kinesiska stor- och kompradorborgerskapet liksom godsägarna. Under den tredje perioden 1937 – 1945 upprättades en enhetsfront ovanifrån mellan KKP och Guomindang, riktad mot den japanska imperialismens ockupation. Samarbetet skedde genom att respektive organisation placerade företrädare i varandras högkvarter. Den förändrade huvudmotsättningen innebar t.o.m att småborgerskapet i städerna, det nationella borgerskapet och de lägre delar av godsägarklassen hamnade på samma sida av barrikaderna som proletariatet och bondeklassen. Under den fjärde perioden 1945 – 1949 ändrades återigen huvudmotsättningen, eftersom den nu stod mellan KKP och det arbetande folket och Guomindang, som representerade stor- och kompradorborgerskapet liksom de stora godsägarna i samarbete främst med USA-imperialismen. Nu samarbetade KKP med de s.k demokratiska partierna och genomförde jordreformer, främst genom olika bondekommittéer, d.v.s enhetsfronter underifrån, på de befriade områdena.


1937 anföll Japan alltså Kina på bred front. Detta innebar att huvudmotsättningen i Kina ändrades. Mao Zedong skriver i ”Om motsättningar”:


I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

 

När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen (vår fetstil), medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget, sid. 70)


Kommunisterna gick i spetsen för att ena motståndet mot den japanska ockupationen i en anti-japansk enhetsfront. Perioden med den anti-japanska enhetsfronten blev en särskild period i den kinesiska revolutionen.


Mao beskriver[9] 1940 hur den anti-japanska enhetsfronten delade sig i tre delar.


"Den pro-europeiska och pro-amerikanska storbourgeoisin kanske fortsätter sitt motstånd mot Japan, men dess fallenhet för eftergifter utgör fortfarande ett allvarligt problem. Den bedriver en dubbelpolitik. ... . Den utgör den Antijapanska enhetsfrontens yttersta höger." (vår fetstil)

 

"Mittenkrafterna, däribland mellanbourgeoisin, de upplysta herrskapen och de regionala maktgrupperna intar ofta till följd av sina motsättningar med å ena sidan de viktigaste härskande skikten bland storgodsägarna och storbourgeoisin och, å andra sidan, arbetarklassen och bönderna, en ställning mitt emellan de progressiva och den yttersta högern. Mittenkrafterna utgör den Antijapanska enhetsfrontens mittsektion." (vår fetstil)

 

"Nyligen har de kommunistledda progressiva krafterna bland proletariatet, bönderna och städernas småbourgeoisi blivit mycket starkare och har i allmänhet lyckats skapa basområden i vilka antijapansk demokratisk politisk makt har upprättats. ... De utgör den Antijapanska enhetsfrontens progressiva sektion." (vår fetstil)


Utifrån dennan analys utvecklade kommunisterna följande taktik.


"Den grundläggande betingelsen för seger i försvarskriget är den Antijapanska enhetsfrontens utbyggande och konsolidering. Den taktik som krävs i detta syfte är att utveckla de progressiva krafterna, vinna mittenkrafterna och bekämpa den yttersta högern; dessa är tre oskiljbara länkar, och metoden som bör användas för att ena alla de antijapanske krafterna är kamp. I den antijapanska enhetsfrontens period är kamp medlet att uppnå enhet, och enhet är målet för kampen. Om enhet söks medelst kamp, kommer den att bestå; om enhet söks genom eftergifter, kommer den att gå förlorad. " (vår fetstil)


När den japanska ockupationen upphörde 1945, ändrades också enhetsfrontens inriktning på grund av att huvudmotsättningen hade ändrats.

 

"I nuvarande skede är den kinesiska revolutionen till sin ka­raktär en revolution mot imperialism, feodalism och byråkrat­kapitalism, vilken de breda folkmassorna utkämpar under proletariatets ledning. Med de breda folkmassorna menar vi alla som är förtryckta, förorättade eller fjättrade av imperia­lismen, feodalismen och byråkratkapitalismen, nämligen ar­betare, bönder, soldater, intellektuella, affärsmän och andra patrioter såsom klart utsagts i det kinesiska Folkets Befrielse­armés manifest av oktober 1947. ... Den kinesiska revolutionen är i nuvaran­de skede en revolution i vilken alla dessa människor, med det arbetande folket som huvudgrupp, bildar enhetsfront mot im­perialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen."[10](vår fetstil)


Enhetsfronten skulle alltså tjäna till uppnå den politiska målsättningen att krossa imperialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen.


"Ett väldisciplinerat parti, som är beväpnat med marxismen-leninismens teori, använder självkritikens metod och är förbundet med folkets massor; en armé, som ledes av detta parti; en enhetsfront av alla revolutionära klasser och grupper under ledning av detta parti - dessa är de tre huvudvapen med vilka vi besegrat fienden."[11] (vår fetstil)


Mao utgick från att enhetsfronten var en klassfront med de klasser som kunde enas för revolutionen och att enhetsfronten var ett "huvudvapen" tillsammans med partiet och armén.


Tillämpningar av enhetsfrontsteori i den svenska kommunistiska rörelsen på 70-talet

 

SKP:s verksamhetsberättelse från 1976 fokuserade på "proletära enhetsfronten", d.v.s enhet på klasskampens grund mellan arbetare från olika ideologiska riktningar.

 

"SKP strävar hela tiden efter att bygga den proletära enhetsfronten, dvs ena de kämpande arbetarna på klasskampens grund. I den proletära enhetsfront som byggs underifrån strävar SKP efter att ena arbetarna oavsett partitillhörighet. Enhetsfront ovanifrån ska också användas. Men SKP:s enhetsfrontstaktik får inte göras avhängig av hur många organisationer som deltar."[12]


"Den nuvarande linjen i 1 maj-demonstrationerna anknyter direkt och omedelbart till massrörelsen, ingår som ett led i att bygga den proletära enhetsfronten och frigör de klassmedvetna arbetarnas och de progressiva initiativförmåga. Dessutom utformar partiet och dess kader linjen tillsammans med de kämpande arbetarna. Denna linje innebär dessutom ett radikalt brott med den högeropportunistiska sjukan att betrakta en enhetsdemonstration som enhetsdemonstration först om revisionistpartiet anslutit sig." (vår fetstil)


Detta betydde naturligtvis inte att SKP inskränkte sitt arbete till industriarbetarklassen:


”Samtidigt som SKP koncentrerar krafterna till industriarbetarklassen ska arbetet utvecklas bland tjänstemän i mellanskikten, bönder och fiskare, studenter och intellektuella osv. Partiet stöder dessa klassers och skikts kamp mot monopolkapitalet och imperialismen, deltar i den efter förmåga och strävar efter att öva inflytande över deras rörelse. SKP verkar för bredast möjliga enhetsfront till försvar för de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna. Monopolkapitalets och statens attacker idag är en förberedelse för öppen repression i framtiden. ” (A.a)


Eftersom KFML/SKP verkade i en tid, då huvudmotsättningen i Sverige gick mellan proletariat och borgerskap, influerades självfallet KFML/SKP:s taktiska huvudlinje i första hand av bolsjevikernas linje fram till oktoberrevolutionen 1917 och Kominterns linje fram till 1935.


KFML/SKP var den ledande kraften bakom De Förenade FNL-grupperna (DFFG) 1964 - 1975, som utvecklades till den relativt sett starkaste solidaritetsrörelsen inom det imperialistiska blocket med Vietnams – och de övriga indokinesiska folkens – befrielsekrig mot USA-imperialismen.


 De Förenade FNL-grupperna (DFFG) var en enhetsfront underifrån:


"DFFG är en antiimperialistisk enhetsfrontsorganisation vars målsättning är att stödja det vietnamesiska folket i dess kamp mot USAimperialismen och för fred, oberoende, suveränitet, enhet och territoriell integritet."[13]

 

DFFG:s plattform bestod av tre paroller och medlemskapet var individuellt och inriktat på aktivitet. De tre parollerna – den exakta formuleringen kunde skifta – var ”USA ut ur Vietnam (senare Indokina)!”, ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor! (Stöd FNL!)” och ”Bekämpa USA-imperialismen!”.


Utifrån denna minimiplattform kunde sedan tillfälliga breda "enhetsfronter" eller ”aktionsenheter” upprättas.


"Det andra är de tidsbestämda landsomfattande Vietnamvecko-kampanjerna, då vi under huvudparollerna ”USA ut ur Vietnam” och ”Stöd FNL” genom tillfälliga breda enhetsfronter söker mobilisera hela folket i Sverige för Vietnam."[14]


Det mest kända exemplet på en sådan aktionsenhet var demonstrationen på Norra Bantorget 1972, som DFFG initierade i samarbete med SAP och VPK, en demonstration som samlade 50 000 deltagare. I Malmö vid samma tidpunkt deltog uppemot 10 000 deltagare.


I dokumentet "Sammanfattning av enhetsfrontsdiskussionen" utvecklar de sin syn på enhetsfronten och anknyter till Maos idé om att enheten inom enhetsfronten måste byggas genom kamp och inte genom eftergifter. De anknyter också till Kominterns 20-tals uppfattning att enhet i första hand söks med enskilda personer och inte med olika politiska partier "uppifrån".

 

"Enhetsfronten utvecklas genom enhet-kamp-enhet

 

Eftersom vår enhetsfront är uppbyggd på begränsade krav som uttryckes i våra paroller, är det möjligt för människor med olika syn på många andra politiska frågor att ändå delta i arbetet. Detta är det fundamentala i enhetsfronten, och det har stora praktiska konsekvenser för vårt arbete. Olika människor menar ofta olika saker med parollerna och det innebär diskussion och kamp mellan individer och grupper. Frågor kommer upp som stöts och blöts. Detta innebär en kamp inom fronten, som ger den inre liv och som utvecklar den framåt. Denna egenskap hos fronten kan beskrivas som ”enhet-kamp-enhet”. Det betyder att våra medlemmar och sympatisörer kommer till fronten, eftersom de har olika ideologisk grundsyn, diskuterar de vietnamarbetet och vad parollerna innebär, varefter de kommer fram till en ny och högre grad av enighet. Detta förhållande understrykes av att enhetsfronten DFFG till skillnad från många andra frontkampanjer inte i första hand söker ena olika politiska organisationer i arbetet, utan ena och aktivera enskilda personer."[15]

 

Det fördes en hård kamp mot de som ville göra grunden för enhet smalare genom att lägga till socialismen i grunden för enhet inom DFFG.

 

"Fronten tar bara ställning för konkreta krav, det är grunden för att människor med olika ideologisk grundsyn kan enas. Det betyder bl a att enhetsfronten DFFG ej tar ställning för socialismen, vilket likvidatorerna krävde att vi skulle göra." [16]


Syftet med DFFG:s arbete var att samla ett så stort stöd för kampen i Vietnam som möjligt. Det blev därför en avgörande fråga att inte göra grundvalen för enhet alltför smal.

 

" Den helhet som uttryckes i våra tre paroller utgör ett konkret och begränsat krav: att bekämpa

USA-imperialisterna genom att hjälpa till att driva dem ut ur Vietnam. För att få så stor styrka som är möjligt bakom detta krav vill vi ena så stora delar av det svenska folket som möjligt. Därför är DFFG en enhetsfront."

 

DFFG:s framgångar byggde just på att dess plattform innehöll tre enkla paroller, speciellt de två första parollerna, som med tiden kunde mobilisera ett mycket brett stöd i Sverige, inklusive på borgerliga ledarsidor.


Vänster- och högerfel i förhållande till enhetsfronten


Den småborgerliga trotskismen avvisar av princip allt samarbete med borgerliga partier utan förordar endast samarbete med ”arbetarpartier”, läs socialdemokratiska och revisionistiska partier. Under första halvan av 1970-talet bedrev KFML(r) en ännu mer sekteristisk ultravänsterlinje, eftersom förbundet överhuvudtaget inte var beredd att samarbeta med andra organisationer. Men faktum var att den folkfrontstaktik, som Kominterns sjunde kongress antog1935, var den enda rimliga taktiken för att förhindra fascistiska maktövertaganden i andra länder efter att fascismen tagit makten i Italien 1925 och nazismen i Tyskland 1933. Det lyckades i Frankrike och kunde också ha lyckats i Spanien. Kinas Kommunistiska Parti tillämpade med framgång Kominterns enhetsfrontpolitik från 1935. Man måste komma ihåg att Guomindang från och med Chiang Kai-cheks maktövertagande 1927 var en reaktionär organisation, som hade anställt massakrer på kommunisterna i Shanghai och Kanton och som ofta angrep Röda armén, mitt under den gemensamma kampen mot den japanska imperialismen 1937 – 1945.

Även om man ord kan stödja enhetsfronttaktiken, undersluter inte detta högerfel, framför allt inte en allt-genom-fronten-politik. Allt-genom-fronten-politiken innebär att det kommunistiska partiets ledande roll förringas eller att man helt enkelt försöker osynliggöra partiet.


Redan Kommunistiska Manifestet förklarade:


”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning.”


Alla revolutionära partier, bolsjevikpartiet liksom de kommunistiska partier som kom att tillhöra Komintern, startade egna tidningar och tidskifter och upprättade egna förlag, som spred kommunistisk propaganda. Om de illegaliserades, fortsatte de ändå att sprida kommunistisk propaganda. Men det fanns inget parti som gick under jorden på förhand så länge de kunde verka relativt öppet i borgerliga demokratier. Kinas Kommunistiska Parti dolde inte sin existens under samarbetet med Guomindang 1937 – 1945; KKP inrättade en partihögskola i Yan´an liksom startade tidskriften ”Kommunisten”.


De partier, som tog ställning för Kina under Den stora polemiken under 1960-talet, gav ut egna tidningar och öppnade egna förlag. Det fanns ett intressant undantag, en nederländsk marxist-leninistisk organisation, MLPN, som var helt hemlig utåt i Nederländerna och som inte bedrev något massarbete. MLPN var en täckorganisation skapad av den nederländska säkerhetspolisen. Dess enda syfte var att infiltrera den internationella marxist-leninistiska rörelsen.


Men det finns också sentida exempel på principlös enhetsfronttaktik. SKP föreslog VPK ett Enad Vänster-samarbete 1973. Säkert föddes idén om Enad Vänster dagarna efter det stora 1 maj-mötet på Norra Bantorget 1972. Enad Vänster-kampanjen drevs igenom med kupptaktik av SKP:s partihöger: ett förslag till teknisk valsamverkan urartade snabbt till en paketlösning, i vilken skiljelinjerna gentemot VPK suddades ut. Det började uppstå tvivel om KFML/SKP:s existensberättigande. Denna Enad Vänster-linje sammanfattades i resolutionen «Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!», som antogs på SKP:s första kongress 1973, andra halvan. Denna resolution påskinade att ett samgående mellan de båda organisationerna var möjligt. Skiljelinjerna reducerades till frågan om «kommunistiska fackklubbar» och till frågan «om hur socialismen skulle se ut».  På SKP:s andra kongress 1976 gjorde partiet upp med denna högerlinje, som annars skulle ha inneburit partiets undergång.


Enad Vänster-linjen understöddes också av att partihögern företrädde en felaktig uppfattning i fråga om huvudmotsättningen i Sverige, som enligt dem gick mellan monopolkapitalet och folket. Detta var en omskrivning av det gamla SKP:s storfinansen mot folket. Men det är inte så att 99,9 procent av folket står emot 0,1 procent, d.v.s monopolkapitalet. Tvärtom går huvudmotsättningen i kapitalistiska länder mellan proletariatet och borgerskapet, som representerar de båda polerna i motsättningen. Småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten utgör en vacklande mellangrupp, som inte automatiskt ställer sig på proletariatets sida. De måste vinnas över eller åtminstone neutraliseras. Den stora skillnaden mot Tsarryssland och Kina är att proletariatet utgör 70 procent av befolkningen i Sverige, medan den bara utgjorde 10 procent i Tsarryssland 1917 och 1 procent i Kina på 1920-talet. Kommunisternas uppgift är att först av allt vinna majoritet inom proletariatet.

 

Frågor för dagens kommunister i Sverige


Vilken slags enhetsfront kommunisterna avser att bygga beror alltså ytterst på en konkret analys av de konkreta förhållandena och av den aktuella huvudmotsättningen. För närvarande går huvudmotsättningen i Sverige mellan proletariat och borgerskap. Enligt en tidigare klassanalys utgör proletariatet utgör ungefär 70 procent av folket, småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten 28 procent och borgerskapet 2 procent. Först och främst måste det kommunistiska partiet vinna majoritet inom proletariatet. Redan denna uppgift är idag en mäktig utmaning.


Det kommunistiska partiet använder sig av enhetsfronttaktiken för att maximera slagkraften för dess politik, d.v.s att ena sig med så många som möjligt i varje given fråga, på varje givet kampavsnitt, som dessutom understödjer kampen för slutmålet. Det viktigaste kampavsnittet utgörs idag av arbetsplatserna och de proletära bostadsområdena. Allt i syfte att flytta fram proletariatets positioner i kampen för den socialistiska revolutionen. Det går inte att på förhand säga vilka enhetsfrontorganisationer som kommer att behövas eller skapas. Det kommer att ge sig under kampens gång. Men t.o.m solidaritetsorganisationer som en gång DFFG har stor betydelse för rekryteringen till det kommunistiska partiet.


Om huvudmotsättningen, som bestämmer strategin, i Sverige skulle ändras, förändras också betingelserna för enhetsfrontarbetet. Huvudmotsättningen kan ändras till att gå mellan fascism och borgerlig demokrati; Sverige kan utsättas för imperialistisk aggression av en övermäktig supermakt eller en imperialistisk allians, vilket också innebär ett förtryck av småborgerskapet och kanske t.o.m delar av borgerskapet; Sverige kan tillhöra en imperialistisk allians, som lider ett nederlag mot en annan imperialistisk allians och så vidare.


Under alla förhållanden måste kommunisterna i sådana fall använda sig av den enhetsfronttaktik som läget kräver.


Det är viktigt att studera den internationella kommunistiska rörelsen erfarenheter och lärdomar, alltifrån Marx och Första internationalen fram till Mao Zedong, inte att förglömma den kommunistiska rörelsens erfarenheter och lärdomar i Sverige. Vi börjar absolut inte från noll.


 Rickard B. Turesson




[1]    Teser om arbetarnas enhetsfront antagna av Kommunistiska Internationalen, 28 december 1921

[2]    Teser om internationalens taktik, Antagna på IV världskongressens 31:sta sammanträde den 5 december

      1922

[3]    Om Leninismens grunder, Föreläsningar hållna vid Sverdlovuniversitetet av J.V Stalin. April 1924

[4]    Om Leninismens grunder, Föreläsningar hållna vid Sverdlovuniversitetet av J.V Stalin. April 1924

[5]    Teser om Kominterns taktik, Kominterns femte kongress 1924

[6]    Teser om Kominterns taktik, Kominterns femte kongress 1924

[7]    https://www.marxists.org/reference/archive/dimitrov/works/1935/08_02.htm#s9

[8]    https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_07.htm

[9]    Aktuella problem om taktiken inom den Antijapanska enhetsfronten, Den 11 mars 1940

[10]  Mao Zedong "Till frågan om den nationella bourgeoisien och de framstegsvänliga lantjunkarna", l mars 1948

[11]  "Om folkets demokratiska diktatur" (30 juni 1949), Valda verk, bd IV, s. 451, o. Skrifter i urval, s. 353-354.

[12]  https://www.marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/skp_2_kongress.pdf

[13]  https://www.marxistarkiv.se/sverige/fnlrorelsen/dffg-dokument_nr5.pdf

[14]  https://www.marxistarkiv.se/sverige/fnlrorelsen/fnlrorelsen_i_sverige_65-68.pdf

[15]  https://www.marxistarkiv.se/sverige/fnlrorelsen/dffg-dokument_nr5.pdf

[16]  https://www.marxistarkiv.se/sverige/fnlrorelsen/dffg-dokument_nr5.pdf

ANNONS
Av NAT:s redaktion - Måndag 15 okt 21:19

Oktoberförlaget släpper Gert Nygårdshaugs bok “Mengele zoo”.

 

Gert Nygårdshaugs bok “Mengele zoo” är en av de mest sålda böckerna i Norge någonsin och har utsetts till tidernas bästa norska bok enligt en omröstning anordnad av norsk radio och tv (NRK) och tidningen Dagbladet.


Mino Portoguesa som är huvudpersonen berättelsen föds i en liten by i Latinamerikas regnskogar. Fadern säljer fjärilar till en uppköpare i närmaste stad, och Mino blir hans lärjunge. En dag drabbas byn av en stor katastrof, och Mino tvingas ensam ut i världen. Efter många äventyr blir han ledare för Mariposagruppen, uppkallad efter (den fiktiva) fjärilsarten Mariposa mimosa. Bokens främsta teman är miljöförstöring och imperialism, samt valet av kampmetod. Trots att Mengele Zoo är skriven ur världens mest eftersökta terroristers synvinkel är det lätt att ta parti för Mino.


Tid: lördag den 3/11 kl. 13–15

Plats: Victor Jara-lokalen. Pontonjärgatan 36 B i Stockholm

Oktoberförlaget

www.oktoberforlaget.se

Pris 150 kr för boken 


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

ANNONS
Av NAT:s redaktion - Lördag 15 sept 16:41

Riksdagsvalet bjöd inte på några större överraskningar. Det var väntat att Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle gå tillbaka. Liberalerna behöll sin röstandel. Däremot gick Vänsterpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framåt. Valdeltagandet låg på 87,1 procent.


Egentligen är den parlamentariska situationen när detta skrives i princip densamma som före riksdagsvalet. Det rödgröna blocket är störst med två mandats övervikt – 144 mot 143 mandat. Men allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna kan fälla Stefan Löfven som statsminister liksom också förkasta en kommande budgetproposition. Allianspartierna tänker inte ingå någon ny decemberöverenskommelse, eftersom detta endast skulle gynna Sverigedemokraterna. Men en ren alliansregering är beroende av stöd av något slag från Sverigedemokraterna. Två allianspartier, d.v.s Centerpartiet och Liberalerna, har sagt att de under inga förhållanden vill göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Samtidigt är deras förstaalternativ just en alliansregering.  Stefan Löfven försöker slå in en kil i det borgerliga blocket genom att erbjuda Centerpartiet och Liberalerna regeringssamarbete. Men om Centerpartiet och Liberalerna ingår i ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna väntar en annan svekdebatt.


Vilken regeringskonstellation som än blir slutresultatet, måste den tolereras av  riksdagsmajoriteten.


Socialdemokraternas tillbakagång

 

Socialdemokraterna uppnådde sitt högsta valresultat efter andra världskriget 1968 med 50,1 procent; därefter har röstandelen sakta men säkert fallit – med undantag för 1994 – till dagens 28, 2 procent. Vad beror det på?



För det första har det att göra med utvecklingen av Socialdemokraternas traditionella klassbas. Proletariatet har sedan 1970-talet förändrat karaktär. Tillverkningsarbetarnas andel av proletariatet uppnådde sitt maximum i mitten av 1970-talet för att därefter minska. Detta beror naturligtvis på såväl rationaliseringar av industrin som utflyttning av produktion till låglöneländer. Det är ett gemensamt fenomen inom det imperialistiska blocket.  Detta har inneburit att andelen arbetare inom handels- och tjänstesektorn liksom andelen tjänstemän successivt har ökat. Dessa, särskilt de senare, har inte alls samma klasskänsla som tillverkningsarbetarna, beroende på att de inte arbetar på stora arbetsplatser och inte har liknande fackliga kamptraditioner.  I detta val röstade exempelvis 55 procent av de LO-anslutna väljarna på de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna; Sverigedemokraterna är näst största parti efter Socialdemokraterna.


För det andra gick detrevolutionära vänsteruppsvinget i stå både i Sverige och övriga Europa mot slutet av 70-talet. Detta berodde i första hand på splittringen mellan Kina och Albanien, Albaniens kollaps och den kapitalistiska restaurationen av Kina. Därmed minskade successivt den revolutionära rörelsens förmåga att fungera som en pådrivande kraft i förhållande till de revisionistiska (läs Sovjetvänliga) och socialdemokratiska partierna i enlighet med fenomenet katten på råttan, råttan på repet etcetera. Ytterligare ett dråpslag, framför allt med konsekvenser för revisionistpartierna, kom 1990 i samband med berlinmurens och sovjetimperiets fall.


Den nyliberala offensiven hade i för sig startat före sovjetimperiets sönderfall, men nu fanns det absolut ingen anledning för finanskapitalet att ta några som helst taktiska hänsyn till arbetarrörelsen. Man måste också komma ihåg att de socialdemokratiska partiernas uppgift historiskt sett i första hand har bestått i att söka dämma upp det kommunistiska (och i några fall syndikalistiska) inflytandet inom arbetarklassen. Denna nyliberala offensiv, som i Sverige förstärktes av krisen 1991 – 1992, den senare EU-anslutningen och krisen 2008, har tagit sig uttryck i att de europeiska länderna alla har minskat på de offentliga utgifternas andel av BNP, det vill säga skurit ner välfärdssystemen, privatiserat stora delar av den offentliga sektorn, och prioriterat låg inflation framför låg arbetslöshet. Konsekvensen är också att förmögenhets- och inkomstskillnaderna har ökat i den industrialiserade världen, inte minst i Europa och i Sverige, det vill säga arbetarklassens andel av nettonationalinkomsten har konstant minskat. Situationen idag är ungefär densamma som före första världskriget. Det svenska finanskapitalet och de borgerliga partierna har hela tiden drivit Socialdemokraterna framför sig, särskilt från och med mitten av 1980-talet.


Varför går Sverigedemokraterna framåt?

 

Sverigedemokraterna gick framåt även i detta val och ökade från 12,9 procent till 17, 8 procent. I vissa delar av Sverige är Sverigedemokraterna största parti, framför allt i Skåne, där Sverigedemokraterna är största parti i 20 av 33 kommuner.


Sverigedemokraterna utnyttjar den frustration, som finns bland småfolk, delar av proletariatet, de lågutbildade och de arbetslösa över samhällsutvecklingen sedan 1980-talet. I en artikel på DN Debatt skriver tre forskare:


Både SD:s politiker och dess väljare kommer i högre grad än i andra partier från gruppen som fått det sämre sedan 2006. Vår forskning visar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktigare för att förstå partiets framgångar än ökad invandring”.

 

Forskarna menar att Sverigedemokraternas tillväxt sammanfaller med två ekonomiska skeenden som påverkade de flesta väljares ekonomi. Regeringen Reinfeldt började 2006 genomföra den så kallade arbetslinjen, med jobbskattavdrag samt åtstramade socialförsäkringar och a-kassa. Under 2008 drabbades Sverige också av den globala finanskrisen och högre arbetslöshet. Arbetslinjen gav stora väljargrupper sämre ekonomiska villkor, särskilt i relativa termer.Reformerna av skatter och socialförsäkringar vidgade gapet i genomsnittlig disponibel inkomst med 20 procentenheter mellan de fast förankrade på arbetsmarknaden, så kallade insiders, och de utan fast förankring, outsiders.


Sverigedemokraternas väljarunderlag utgörs i stor utsträckning av förlorarna på den ekonomiska utvecklingen. Samma forskare hävdar att en jämförelse av valresultaten visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden. Jämfört med övriga partier är 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.


I första hand proteströstar därför Sverigedemokraternas väljare mot de partier, som har suttit i regeringsställning och är ansvariga för den förda politiken. Frågan om invandringspolitiken spelar egentligen mindre roll.  Vänsterpartiet har visserligen kritiserat den förda politiken, men fokuserar på den parlamentariska verksamheten och har numera ett mycket svagt stöd bland de LO-anslutna väljarna – 10 procent liksom Moderaterna. Dessutom har de fungerat som regeringsunderlag för den senaste S/MP-regeringen i utbyte mot marginella reformer. Vänsterpartiets bristande massarbete kan illustreras av demonstrationen mot inskränkningarna av strejkrätten på Norra bantorget den 25 augusti. Den samlade 2000 deltagare, men var fanns Vänsterpartiets 6500 medlemmar i Stockholm?


Sverigedemokraterna ger invandrarna skulden för den uppkomna situationen. Därmed avleder de kampen mot borgerskapet. De högerpopulistiska partierna kämpar för en kapitalism med färre eller inga alls invandrare, som om detta skulle lösa några av kapitalismens problem. De högerpopulistiska partierna letar efter syndabockar, men inte rätt syndabockar. Huvudansvaret för samhällsutvecklingen, inklusive för invandringens utveckling, bär nämligen i stället borgerskapet och dess nyliberala politik sedan 80-talet. Sverigedemokraterna står också närmast Moderaterna och Kristdemokraterna i politiken.


Av de fyra högerpopulistiska partier, som finns i Norden, har Danskt Folkeparti varit det framgångsrikaste. I Finland sprack Sannfinländarna som parti i regeringsställning och Fremskrittspartiet, som sitter i den norska regeringen, har förlorat väljarstöd. Dansk Folkeparti har tjänstgjort som regeringsunderlag för olika borgerliga regeringar i Danmark, men undvikit representation i själva regeringen. Därmed har de sluppit ”ta ansvar”, men kan ta åt sig äran för diverse invandrarfientliga beslut. Det är möjligt att Sverigedemokraterna försöker kopiera Danskt Folkepartis taktik.


Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas?

 

Den enda framgångsmetoden för kommunisterna i detta sammahang är att fokusera på huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerkap, söka förankra sig i arbetarklassen och ena alla som kan enas, oberoende av härkomst, religion etcetera, på klasskampens grund, samtidigt som alla försök att splittra arbetarklassen politiskt bekämpas.



Den rörelse som vill bekämpa rasism, högerextremism och högerpopulism i praktiken i stället för att ägna sig åt meningslös plakatpolitik måste därför


  • prioritera proletariatets frågor, d.v.s kämpa för att förbättra proletariatets levnadsstandard, bekämpa de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, lönedumpning, avskaffandet av fackliga minimilöner och bekämpa bemanningsföretagen och försämrade anställningsvillkor och öka den fackliga organisationsgraden;
  • finnas ute på LO- och TCO-kollektivets arbetsplatser och inte instängda i medelklassghetton;
  • kräva och verka för att Sverige utträder ur EU. I och med medlemskapet i EU dikteras den ekonomiska politiken i Bryssel och det går aldrig att uppnå full sysselsättning igen i Sverige, eftersom EU:s anti-inflationistiska politik går stick i stäv mot denna;
  • bekämpa den nuvarande bostadspolitiken, som har lett till att andelen villor och bostadsrätter ökar på bekostnad av andelen hyresrätter, vilket leder till ökad segregering;
  • bekämpa den nuvarande skolpolitiken med fritt skolval och friskolor, vilket leder till ökad segregering;
  • fokusera på befrielsekampen i de neo-koloniala länderna och stödja de folk och nationer som intar en konsekvent anti-imperialistiska hållning;
  • föra en skoningslös ideologisk kamp i sak mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska föreställningar.

På 1960- och 1970-talet existerade knappt några högerextremistiska organisationer i Sverige; Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen var försvinnande små.  Bevara Sverige svenskt (BSS), förlagan till Sverigedemokraterna, bildades först 1979, d.v.s efter att vänsteruppsvinget börjat avta. Avsaknaden av högerextremism berodde dels på att Sverige upplevde en kontinuerlig ekonomisk expansion 1950 – 1973 och dels på att den utomparlamentariska vänstern i Sverige med KFML/SKP i spetsen gjorde korrekta politiska prioriteringar. Den utomparlamentariska vänstern hade helt enkelt tolkningsföreträde. KFML/SKP prioriterade den inhemska klasskampen fram till 1978 och förenade den med den proletära internationalismen, vilket främst kom till uttryck i solidaritetsarbetet med Indokinas folk. KFML/SKP bedrev alltså ingen plakatpolitik utan fokuserade på arbetarklassen och dess intressen.



Det är helt felaktigt att tillåta de borgerliga partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet att posera som Sverigedemokraternas värsta vedersakare. Tvärtom har olika borgerliga och socialdemokratiska regeringar berett vägen för Sverigedemokraterna genom sin politik. Speciellt de borgerliga partierna har gått i spetsen för den pågående segregeringen genom att driva fram en omvandling av hyresrätter till bostadsrätter och friskolereformen. Dessutom har de tagit varje tillfälle i akt för att propagera för en sänkning av minimilönerna.



Vissa av de borgerliga partierna försöker också posera som invandringsvänliga, trots att de samtidigt har ställt allt hårdare krav på invandrare, läs fr.a fattiga utomeuropeiska invandrare. Vad har borgerskapet för intresse av invandring? Först och främst vill kapitalisterna täcka behovet av arbetskraft, både av kvalificerad och okvalificerad, eftersom det är arbetskraften som skapar mervärdet och därmed vinsten. Rekryteringen av arbetskraft kan ske med vilka medel som helst. För det andra är det en fördel ur kapitalistklassen synvinkel om arbetarklassen är splittrad i politiskt, religiöst eller etniskt hänseende, speciellt om de olika grupperna inom arbetarklassen fokuserar alltmer på de inbördes motsättningarna framför huvudmotsättningen gentemot borgerskapet. Detta är huvudförklaringen till varför den amerikanska arbetarklassen aldrig lyckats en stark fackföreningsrörelse eller ett starkt arbetarparti. En fördel med invandring av okvalificerad arbetskraft är att den skapar en nedåtgående press på lönenivån för den lågutbildade arbetskraften i ett land.



Redan Marx konstaterade[ii]:


”Denna antagonism (d.v.s. mellan engelska och irländska arbetare) hålls konstgjort vid liv och intensifieras av pressen, predikostolen, serietidningar, kort sagt, med alla medel som står till de härskande klassernas förfogande. Denna antagonism är hemligheten bakom den engelska arbetarklassens impotens, trots dess organisation. Det är hemligheten genom vilken kapitalistklassen upprätthåller sin makt. Och den klassen är fullt medveten om det. (Vår översättning och vår fetstil)

 

15/9 2018




[ii] Marx to S. Meyer and A. Vogt in New York 9/4 1870 – Selected Correspondence, Progress Publishers 1965, sid. 237

Av NAT:s redaktion - Söndag 2 sept 20:23

(Tal den 1 september)


Oktoberlaget har alltså gett ut antologin ”Borgerlig demokrati är borgerlig diktatur”. Den innehåller en rad texter, som kritiserar den borgerliga demokratin utifrån en revolutionär utgångspunkt.


Varför? I en del avancerade kapitalistiska stater råder borgerlig demokrati, men detta betyder på intet sätt att det egentligen är folkflertalet som bestämmer.


För det första har borgarklassen den egentliga makten i ett kapitalistiskt samhälle. I Sverige uppgår borgarklassen till runt två procent av befolkningen. Alltsedan 1980-talet har återigen förmögenhets- och inkomstklyftorna ökat i Sverige. Olika regeringar, oavsett partifärg, har bedrivit en nyliberal offensiv, som har pressat tillbaka arbetarklassens positioner. Arbetarklassen får en allt mindre andel av nationalinkomsten. Samtliga regeringar har genomfört skattelättnader för de rika, minskat på de offentliga utgifternas andel av BNP, skurit ner på välfärdssystemen, privatiserat stora delar av den privata sektorn och prioriterat låg inflation framför låg arbetslöshet. Det politiska etablissemanget har manövrerade in Sverige i EU och har upprättat ett nära samarbete med NATO. Det är bara ett fikonlöv som skiljer Sverige från ett fullt medlemskap.


För det andra kontrollererar borgarklassen statsapparaten, som ytterst sett är en våldsapparat. Den förfogar över militär, säkerhetspolis och polis. Under andra världskriget såg den dåvarande samlingsregeringen till att spärra in kommunister i arbetsläger, men inga nazister. Från och med slutet av 1960-talet fokuserade säkerhetspolisen med den socialdemokratiska regeringens goda minne på att kartlägga vänsteraktivister, men när nynazistiska grupper börjar dyka upp på 1980-talet ägnades de förströdd uppmärksamhet. Staten är inte neutral och står inte över klasserna; den är tvärtom borgarklassens redskap.


För det tredje är de förhärskande idéerna den härskande klassens idéer. Borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler och har under kapitalismens fredliga perioder en nästan fullständig propagandistisk övermakt. Men är denna propagandistiska övermakt absolut? Nej, en rad folkomröstningar, bland annat i Norge, Irland, Sverige och Storbritannien efter andra världskriget visar att dessa inte alltid går borgerklassens väg trots denna propagandistiska övermakt. Orsak? Därför att folkets engagemang kan uppväga den propagandafördel som monopolborgerskapet har i en enstaka fråga. Idag har borgarklassen också problem med de s.k sociala medierna.


För det fjärde försvarar de etablerade riksdagspartierna i Sverige i varierande utsträckning kapitalismens fortbestånd och därmed borgarklassens. Det är fråga om ”i varierande utsträckning”, eftersom partierna har olika historia och vänder sig till olika väljargrupper.  De etablerade riksdagspartierna finansieras idag i huvudsak av skattemedel och fungerar i praktiken endast som valmaskiner, som aktiveras vart fjärde år. Under valrörelserna strör partierna löften kring sig, som de sedan alls inte behöver hålla. De behöver heller inte gå till val på den politik som de tänker genomföra efter ett val. När den socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson lämnade in Sverige medlemsansökan till EU 1991, lämnades den in över huvudet på det svenska folket, inklusive de egna partimedlemmarna. Under den nuvarande mandatperioden har Sverige successivt utökat samarbetet med NATO, men när gick Socialdemokraterna och Miljöpartiet till val på den frågan? Det mest radikala partiet i riksdagen, Vänsterpartiet, har förbundit sig att verka inom den borgerliga demokratins ramar och för länge sedan avsvurit sig den revolutionära vägen.


För det femte måste de demokratiska fri- och rättigheterna som allmän och lika rösträtt, yttrande-, organisations-, tryck- och demonstrationsfrihet, strejkrätten etcetera konsekvent försvaras mot varje inskränkning av desamma.  Detta beror på att kommunisternas slutmål är fullständig demokrati för det arbetande folket, vilket förutsätter att borgarklassen och kapitalismen avskaffas, Det beror också på att kommunisterna drar en skarp gräns gentemot nazism och fascism. Om den borgerliga demokratin hotas av ett fascistiskt eller högerauktoritärt styre, är vi t.o.m beredda att försvara den borgerliga demokratin gentemot dessa. Fascism är öppen, terroristisk diktatur över proletariatet, borgerskapets sista utväg för att förhindra att proletariatet erövrar statsmakten.


Sist och slutligen: Under alla förhållanden är den utomparlamentariska kampen viktigare än den parlamentariska. Även när kommunistiska partier har ställt upp och erövrat representation  i de parlamentariska församlingarna, har den parlamentariska kampen burits upp av massrörelsen. Det är omöjligt att genomföra en socialistisk revolution med fredliga medel, genom ett borgerligt parlamentet. Det borgerliga parlamentet tjänar i första hand som tribun för revolutionär agitation och för att avslöja att de borgerliga, socialdemokratiska och revisionistiska partierna blott stödjer kapitalismens fortbestånd. Inte heller inbillar vi oss att den borgerliga demokratin och parlamentarismen kan avslöjas med enbart propaganda. Det behövs en revolutionär kris, som paralyserar den härskande klassen och att den förtryckta klassen inte längre kan leva på det gamla sättet, för att hela det etablerade systemet ska kunna vältas över ända.


Rickard B. Turesson


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




 

Av NAT:s redaktion - Torsdag 16 aug 20:34

Det finns de som kallar sig kommunister, som påstår att invandrare och invandring överhuvudtaget inte utgör ett problem i Sverige.  Kan det verkligen stämma?


För det första är redan det förhållandet att det Sverigedemokraterna lyckats göra invandrare och invandringen till huvudproblemet ett problem i sig. Tack vare denna problemformulering har Sverigedemokraterna inte bara lyckats ta sig in i riksdagen utan tävlar också med Moderaterna i opinionsundersökningarna om att vara Sveriges nästa största parti. Bland LO-anslutna är Sverigedemokraterna redan näst största parti. Det finns även invandrare, främst inom-europeiska, som sympatiserar med SD:


”I SCB:s stora undersökning som publicerades den 11 juni om vilket parti du står närmast eller sympatiserar med svarar 14,7 procent av samtliga 4 632 intervjuade SD. Bland utrikes födda är det 11,3 procent som sympatiserar med SD, och bland dem som klassas som att ha utländsk bakgrund är det 12 procent.” (Källa: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/A2Vrax/sd-stod-bland-invandrare-okar)


För det andra skiljer sig dagens situation radikalt från den under 1960- och 1970-talen, då det endast fanns två högerextrema organisationer, Nordiska rikspartiet (nazistisk) och Nysvenska rörelsen (fascistisk), som var helt betydelselösa. Betecknande nog bildades Bevara Sverige Svenskt, Sverigedemokraternas föregångare, först 1979, då krisen inom SKP redan hade inletts. Sverigedemokraterna bildades 1988. Först 2010, efter 22 år, lyckades Sverigedemokraterna ta sig in i riksdagen. Till höger om Sverigedemokraterna finns dessutom såväl Alternativ för Sverige som Nordiska motståndsrörelsen. Jag ska inte här diskutera varför denna utveckling har skett; det har jag gjort i andra sammanhang.


För det tredje vore det lika korkat att skriva att ”svenskarna överhuvudtaget inte är något problem i Sverige”.  Det finns massor av svenskar som representerar ett problem: det gäller de svenskar, som tillhör borgarklassen och många som tillhör småborgerskapet och trasproletariatet; det gäller de gäller de svenskar, som är de mest aktiva i Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen; det gäller de ledande spetsarna i övriga riksdagspartierna, särskilt de borgerliga partierna och Socialdemokraterna; det gäller de svenskar som sätter skattesmitning i system och placerar sina pengar i skatteparadis; det gäller kriminella. Listan kan göras mycket lång.


Sist och slutligen vittnar påståendet om ett idealistiskt synsätt, inte om ett synsätt baserat på den dialektiska materialismen. Det utgår från att någonting är 100 procent svart eller 100 procent vitt, i det här fallet 100 procent vitt. Detta är mekanisk materialism, som alltid i grunden är idealistisk. Den dialektiska materialismen lär också att det finns motsättningar i allt. Påståendet förnekar alla motsättningar, inklusive sekundära motsättningar, mellan svenskar och invandrare. Kommunisterna gör aldrig sekundära motsättningar till en huvudmotsättning, men vi förnekar dem heller inte.


I varje fall står jag, i likhet med flertalet svenska medborgare, i motsättning till jihadister (c:a 300 i Sverige), till de reaktionära mullor, som predikar ett wahabitiskt eller salafistiskt budskap i svenska moskéer, till den kvinnosyn och syn på föräktenskapliga förbindelser som dessa står för och som de försöker sprida i vissa invandrarförorter, inklusive införandet av sharialagar. Jag är också emot andra kulturella uttryck som kvinnlig omskärelse, som i och för sig inte i första hand är religiöst motiverad. Jag är också emot arrangerade äktenskap. Här är jag i gott sällskap: En av de första beslut som Folkrepubliken tog  1949 var just att förbjuda arrangerade äktenskap. Jag är också emot kriminella gäng i förorterna, alldeles oavsett de domineras av invandrare eller svenskar, eftersom de utgör en reaktionär del av trasproletariatet.


Man måste komma ihåg att de som utvandrar till ett annat land, antingen gör det för det att undkomma krig eller politiska förföljelse eller för att höja sin ekonomiska standard, ibland bådadera. Det betyder att de ibland har seder och bruk med sig i bagaget, som krockar med de förhärskande sederna och bruken i Sverige. I det långa perspektivet, särskilt efter tre generationer, kommer de flesta invandrare, inklusive det överväldigande flertalet invandrare från muslimska länder, att assimileras och sekulariseras i Sverige. Iranier och bosnier är exempel på invandrare från muslimska länder som har lyckats väl i Sverige. Det går aldrig att dra alla invandrare över en kam; de sönderfaller i etniska grupper och framför allt i individer. I den förra undersökningen som Brottsförebyggande rådet  lät göra om invandrares kriminalitet var till exempel vissa invandrargrupper underrepresenterade (jämfört med etniska svenskar) som japaner, koreaner, kineser och indier, medan finnar, norrmän och danskar var överrepresenterade.


Rickard B. Turesson

16/8 2018


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - Lördag 11 aug 17:08

Vart fjärde år sker ett riksdagsval i Sverige. Lika lite som tidigare riksdagsval i grunden har förändrat situationen i Sverige kommer detta års riksdagsval att göra det. I Sverige råder borgerlig demokrati. På pappret innebär detta att all makt utgår från folket och att denna makt utövas genom valsedeln.


Vilka bestämmer egentligen?

 

Sverige har ett kapitalistiskt system och ytterst sett bestämmer borgerskapet, det vill säga kapitalistklassen, politiken.  Sedan mitten av 1980-talet har kapitalistklassen befunnit sig på offensiven och den politik, som olika regeringar i Sverige oavsett partifärg har fört, har konsekvent gynnat kapitalistklassen. Förmögenhets- och inkomstskillnaderna har ökat drastiskt i Sverige; en allt större andel av nationalinkomsten tillfaller den rikaste tiondelen av folket, och inom denna den rikaste procenten, medan en allt mindre andel tillfaller majoriteten av folket, proletariatet. Samtliga regeringar i Sverige har minskat på de offentliga utgifternas andel av BNP, det vill säga skurit ner på välfärdssystemen, privatiserat stora delar av den offentliga sektorn, och prioriterat låg inflation framför låg arbetslöshet. Idag ligger arbetslösheten konstant på sex till åtta procent, och ungdomsarbetslösheten ännu högre. Före mitten av 1980-talet låg arbetslösheten kring två procent.  Denna ekonomiska politik sammanfaller helt med  EU:s och detta var också syftet med att Sverige blev medlem av EU. Dessutom förflyttade medlemskapet i EU beslutanderätten över svensk ekonomi, eftersom 70 procent av alla lagar i Sverige ytterst stiftas i Bryssel.


Arbetarklassen har systematiskt pressats tillbaka, inte bara genom ökad arbetslöshet, utan även genom osäkra anställningar och bemanningsföretag och försämrade villkor vid facklig anslutning. EU-medlemskapet har också öppnat dörren för lönedumpning. Den sittande socialdemokratiska regeringen har tillsatt en utredning för att ytterligare inskränka strejkrätten. Idag ökar bostadsbristen i Sverige; det byggs för lite och de bostäder som byggs är för dyra för den genomsnittlige lönearbetaren.


Sveriges utrikespolitik har successivt lagts om utan att folket haft något att säga till om. I dag har Sverige, oavsett regering, utvecklat ett mycket nära samarbete med USA och NATO. Detta trots att USA och NATO har initierat en rad aggressionskrig i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och nu senast i Jemen. Ryssland utmålas som det stora hotet, trots att NATO är flerfaldigt starkare militärt än Ryssland.


Riksdagspartierna försvarar öppet eller i praktiken kapitalismens fortbestånd

 

De borgerliga partierna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet förespråkar öppet privatkapitalismens välsignelser. Miljöpartiet startade som ett småborgerligt enfrågeparti, som ömsom samarbetar med de borgerliga partierna och ömsom med Socialdemokraterna, och som inbillar sig att klimat- och miljöfrågorna kan lösas inom det kapitalistiska systemets ram. Socialdemokraterna, som utger sig för att representera arbetarklassens intressen, är i själva verket kapitalismens bästa förvaltare, så länge partiet kan dominera arbetarklassen med sin klassamarbetsideologi. I dag har borgerskapet inte längre ett lika stort behov av ett reformistiskt arbetarparti, ett parti som dessutom steg för steg anpassat sig till nyliberalismen. Detta är en av anledningarna till att såväl Sverigedemokrater som Moderaterna har flyttat fram sina positioner inom LO-kollektivet.  Vänsterpartiet, som länge fungerar som ett stödparti till Socialdemokraterna i utbyte mot marginella eftergifter, har länge prioriterat den parlamentariska kampen och övergivit masskampen. I praktiken har Vänsterpartiet helt och hållet accepterat att verka inom det kapitalistiska systemets ram.


Borgerskapet är huvudmotståndaren

 

Varje regering under kapitalismen måste förvalta borgerskapets intressen. Den nuvarande situationen för det arbetande folket, som är ett resultat av decenniers försämringar, har skapats av borgerliga och socialdemokratiska regeringar om vartannat.  Därför måste de flesta av de etablerade riksdagspartierna försöka avleda väljarnas uppmärksamhet från kärnfrågan: Vilka styr i själva verket Sverige? Vilken klass har systematiskt gynnats av den förda politiken?


Sverigedemokraterna går i spetsen bland riksdagspartierna för att utmåla invandrarna och invandringen som huvudproblemet. Därmed avleder de kampen mot borgerskapet och det kapitalistiska systemet, som är den allt överskuggande huvudfrågan. De andra borgerliga partierna och Socialdemokraterna tävlar med Sverigedemokraterna om att ställa ”hårda” krav på invandrare och fokuserar på förhållandena i de invandrartäta storstadsförorterna. Men det är de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna som är ansvariga för nedrustningen av dessa förorter. Det är också dessa som har skapat jordmånen för Sverigedemokraternas framväxt. De borgerliga partierna försöker också utnyttja invandringen genom att ställa krav på sänkta ingångslöner, allt i syfte att skapa ett låglöneproletariat, som inte kan leva på sina löner, och för att splittra proletariatet. Den ena dagen har de borgerliga partierna och Socialdemokraterna framställt sig som stora humanister som ”har öppnat famnen” för flyktinginvandringen; den andra dagen svänger de på en femöring och stänger gränserna.


Vad borde valet egentligen handla om?

 

Valet borde handla om vilken klass som egentligen har makten i Sverige. Valet borde handla om hur skattesystemet ska reformeras, det vill säga hur beskattningen av kapitalisterna och de rika ska skärpas och hur de indirekta skatterna ska kunna avskaffas. Bostadsbristen måste byggas bort, hur billiga och ändamålsenliga lägenheter ska byggas och att hyrorna måste sänkas. Valet borde handla om hur arbetslösheten ska kunna avskaffas, om arbetstidsförkortning med oavkortad lön och ovillkorlig rätt till heltid. Bemanningsföretagen måste förbjudas.  Det privata vinstintresset i sjukvård, äldrevård och skola måste avskaffas. Valet borde handla om den antifackliga lagstiftningen och att det måste sättas stopp för alla ytterligare inskränkningar av strejkrätten. Varje försök från etablissemangets sida att skapa motsättningar mellan svenskar och invandrare måste slås tillbaka.


Valet borde handla om att Sverige måste utträda ur EU och avbryta allt samarbete med NATO. Sverige måste upphöra med att gå i USA-imperialismens ledband i utrikespolitiska frågor och upphöra med att stödja USA:s och deras allierades olika aggressionskrig.  Sverige borde tvärtom stödja alla stater, nationer och folk som utsätts för imperialistisk aggression.

Valets förutsättningar

 

Eftersom borgarklassen kontrollerar huvudelen av press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler utövar den ett massivt propagandistiskt övertag inför varje riksdagsval.  Detta kan inte kompenseras av de sociala medierna. Dessutom bärs de etablerade riksdagspartierna inte i första hand längre upp av medlemmarna och deras medlemavgifter utan de finansieras av skattemedel; de är helt enkelt valmaskiner, som aktiveras vart fjärde år.


Borgarklassen har alltså makten i Sverige. Det betyder också att lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer fungerar som borgarklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting, kommunfullmäktige) påstås representera folket, men tjänar i praktiken borgarklassens intressen och håller arbetarklassen utanför samhällets förvaltning. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Så länge kapitalismen inte drabbas av en djupgående kris eller krig, så sitter borgarklassen i relativt rika kapitalistiska länder också tämligen säkert i sadeln. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismen att få majoritet i parlamentet. Om detta hot skulle bli allvar, förfogar borgarklassen över en statsapparat, som är beredd att med våld slå ner varje försök att störta dess makt och det kapitalistiska systemet. Arbetarklassens maktövertagande kan inte gå via borgarklassens parlament.


Vilket parti ska man rösta på?

 

Svar: Det finns inget parti som man kan rösta på. Samtliga riksdagspartier stöder antingen öppet  - eller i praktiken – det kapitalistiska systemet och de olika regeringarnas åtstramningspolitik, som drabbar det arbetande folket. Antingen röstar man blankt eller så röstar man inte alls i riksdagsvalet. Idag är det viktigaste att delta i massrörelsen, i den utomparlamentariska kampen, att resa kampen på arbetsplatserna och i bostadsområdena och att bedriva anti-imperialistiskt solidaritetsarbete. Bara på det sättet kommer progressiva och arbetarklassen att kunna driva de etablerade riksdagspartierna framför sig; bara så kommer det att uppstå ett kommunistiskt parti, som konsekvent företräder proletariatets intressen och har kommunismen som slutmål.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

 

Av NAT:s redaktion - Onsdag 13 juni 20:00

(Inledning på sommarläger 2018)


På samma sätt som kapitalismen representerade ett historiskt framsteg i förhållande till feodalismen representerade framväxten av den borgerliga demokratin ett historiskt framsteg i förhållande till kungligt envälde eller kungamakt i förening med adelsmakt. Kampen mot kungligt envälde till förmån för ett begränsat parlamentariskt styre inleddes i Storbritannien, eftersom kapitalismen och ett industriborgerskap först uppstod där. Franska revolutionen 1789, som var en borgerlig revolution och framför allt riktad mot feodalismen, fokuserade på de medborgerliga rättigheterna och rösträtten, dock bara den manliga. I en del länder fanns på 1800-talet ännu ståndsriksdagar, där de olika stånden var representerade.  I Sverige fanns fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder i ståndsriksdagen, som upplöstes 1866. Rösträtten var starkt begränsad.


Samtliga socialdemokratiska partier, inklusive det ryska, som uppstod i slutet av 1800-talet krävde allmän och lika rösträtt. Allmän och lika rösträtt, d.v.s utan eller med begränsningar av inkomst- eller egendomskraven, genomfördes i de kapitalistiska länderna i Europa och Amerika i varierande takt fram till första världskriget och efter oktoberrevolutionen.  Den allmänna rösträttens genomförande är dels ett resultat av arbetarrörelsens kamp och dels ett uttryck för eftergifter från borgerskapets sida.


Därmed uppstod en ny situation för såväl borgerskap och proletariat. Eftersom borgerlig demokrati samtidigt är borgerskapets diktatur, måste borgerskapet upprätthålla sin diktatur  genom regelbundna val till en parlamentarisk församling. Borgerskapet måste så att säga säkerställa röstutfallet.  Eftersom borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler har den dock ett kraftigt propagandistiskt övertag. De förhärskande idéerna i ett samhälle är den härskande klassens.


Men det är inte alltid detta propagandistiska övertag räcker. Under 1920- och 1930-talet i Europa tillspetsades klasskampen på grund av djupa kriser i kapitalismen och av den växande kommunistiska rörelsen, därtill inspirerad av oktoberrevolutionen. I rad länder ansåg sig borgerskapet tvunget att initiera och stödja fascistiska och nazistiska rörelser för att med systematiskt våld slå ner på arbetarrörelsen. I dessa sammanhang förhöll sig den borgerliga våldsapparaten självfallet inte neutral, eftersom den är den yttersta garanten för borgerskapets klassherravälde. Vissa av dessa fascistiska regimer överlevde t.o.m till 1970-talet.  I modern tid har borgerskapet i Sverige heller inte kunnat kontrollera utfallet av alla folkomröstningar, exempelvis folkomröstningen om euron 2003.


Hur ska då kommunisterna förhålla sig till den borgerliga demokratin och valen till de parlamentariska församlingarna?


Engels skriver:


" Och slutligen härskar den besittande klassen direkt genom den allmänna rösträtten. Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel. Men i den mån den mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”("Familjens, statens och privategendomens ursprung" ).


Kommunisternas linje sammanfattas utmärkt i Kinas Kommunistiska Partis ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” från 1963:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”


För det första visar den historiska erfarenhetenhittills att det är omöjligt att genomföra socialismen genom att vinna majoritet i parlamentariska församlingar. Det går inte genomföra socialismen på fredlig väg, eftersom borgerskapet aldrig frivilligt skulle släppa ifrån sig makten.


För det andra börjar all urartning av arbetarpartierna inom de borgerliga demokratierna med att de steg för steg lägger tonvikten på parlamentarisk kamp framför masskampen. Detta hände de flesta socialdemokratiska partier före första världskriget; detta hände alla kommunistiska partier, som följde SUKP(b):s linje efter andra världskriget. Från att ensidigt betona den parlamentariska kampen är inte steget långt till att acceptera att kampen helt ska ske inom den borgerliga demokratins ramar, vilket är detsamma som att ge upp kampen för den socialistiska revolutionen.


För det tredje måste den anarkistiska linjen om avståndstagande från den politiska kampen och principiell valbojkott avvisas. Redan Marx/Engels utkämpade en hård strid med anarkisterna i denna fråga. Enligt Lenin i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” var bojkotten av duman 1905 korrekt, men de två efterföljande bojkotterna 1906 och 1907 var felaktiga. Från och med 1908 och fram till 1917 deltog bolsjevikerna följaktligen i alla val.


För det fjärde är det omöjligt att avslöja den borgerliga demokratin och parlamentarismen  medelst endast propaganda. Lenin skriver i ”Radikalismen”:


”Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans (och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”


Fakta idag är att det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen i Sverige har legat på 86,4 procent under efterkrigstiden.


För det femte måste den borgerliga demokratin, parlamentarismen och de etablerade politiska partierna avslöjas i praktiken. De arbetande massorna måste inse att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräva förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det också avgö­rande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet.  Detta förutsätter att det har utvecklats en mycket djupgående kris, antingen till följd av kapitalismens inneboende motsättningar eller krig.


För det sjätte finns det tre skäl att på olika sätt delta i valen:

a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som revolutionära agitatorer;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande;
c) För utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.


Om en kommunistisk organisation är liten, är det naturligtvis meningslöst att ställa upp med kandidater i ett val. Då demonstrerar man endast organisationens litenhet. KFML/SKP ställde upp i riksdagsvalen 1970, 1973 och 1976 och fick en gradmätare på sitt inflytande.


Slutligen; då det inte råder något revolutionär situation, än mindre ett revolutionärt uppsving inom det imperialistiska blocket, eller ett enskilt land inom detta, är det inte möjligt att i praktiken förkasta den borgerliga demokratin och parlamentarismen. Då är alternativet för de arbetande massorna i praktiken endast borgerlig demokrati eller olika former av auktoritärt eller t.o.m fascistiskt styre (se utvecklingen i Central- och Östeuropa). Kommunisternas uppgift består därmed i att tålmodigt och uthålligt försöka förena sig med de arbetande massorna i kampen mot borgerskapet, mot klassklyftorna, för bättre levnadsförhållanden, mot alla inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna, samtidigt som kommunisterna visar att någon varaktig förbättring aldrig kan uppnås under kapitalismen utan att det krävs en socialistisk revolution.

Det viktigaste idag är att propagandistiskt angripa de etablerade riksdagspartierna i samband med riksdagsvalet och visa att de antingen öppet – eller i praktiken – företräder borgerskapets intressen och att inget parti företräder proletariatets intressen. Det finns idag inget skäl att rösta på något riksdagsparti; det finns därför bara två linjer, antingen blankröstning eller valbojkott i 2018 års riksdagsval. Personligen föredrar jag blankröstning, eftersom man då uttryckligen demonstrerar att det inte finns något parti att rösta på liksom att det senare är lättare att motivera ett valdeltagande.


Rickard B. Turesson

13/6 2018


(Denna nätdagbok är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - Måndag 7 maj 17:46

En del s.k socialister vill idag inte erkänna att Kina helt har skiftat färg, det vill säga att ett nytt monopolborgerskap har tagit statsmakten och förtrycker det kinesiska proletariatet och bönderna. De ser bara till de ekonomiska framgångar som Kina som stat har uppnått sedan Deng Xiaopings reformer 1978. De ser inte att denna ekonomiska utveckling har skett till priset av våldsamt accelererande förmögenhets- och inkomstskillnader, som gör att Kina är ett av världens mest ojämlika samhällen idag. På Mao Zedongs tid fanns det bara en åttagradig löneskala.

 

Om det 1977, d.v.s före Deng Xiaopings reformer, inte fanns en enda dollarmiljardär i Kina, och det idag finns 400 dollarmiljardärer i Kina, så är det fråga om en mycket drastisk förändring.  Dessa dollarmiljardärer ingår naturligtvis i det kinesiska storborgerskapet. Jag känner inte till enda land i världen där det finns ett storborgerskap som inte också innehar statsmakten.


Jag känner inte till en enda marxistisk klassanalys av de kinesiska förhållandena idag. En sådan låter sig också svårligen göras idag. Det förutsätter att forskarna är marxister, behärskar kinesiska och har full tillgång till statistiskt material. Med en marxistisk klassanalys avser jag en sådan som använder Lenins kriterier:


"Klasser är stora grupper som skiljer sig från varandra genom den ställning som de intar i ett historiskt bestämt socialt produktionssystem, genom deras relation (i de flesta fall bestämt och formulerat i lag) till produktionsmedlen, genom deras roll i arbetets sociala organisation, och följaktligen, genom omfattningen av den andel av den sociala rikedomen som de förfogar över och deras sätt att förvärva den". (Vladimir I. Lenin: 'A Great Beginning: Heroism of the Workers in the Rear: 'Communist Subbotniks' i Collected Work', band 29; Moscow; 1965; sid. 421 – min översättning).


Borgerliga “klassanalyser” konstruerar antingen socialgrupper eller utgår endast från förmögenhets- och inkomstförhållanden, d.v.s den tredje aspekten (i Lenins kriterier). Men även sådana analyser indikerar hur det förhåller sig i verkligheten.


Konsultfirman McKinsey publicerade 2013 en rapport , i vilken den angav att 3 procent av 256 miljoner hushåll i de kinesiska städerna, förfogade över en årlig disponibel inkomst på över 34 000 dollar (multiplicera med 8,43 för svenska kronor), 14 procent som övre medelklass (16 000 – 34 000 dollar), 54 procent som den stora medelklassen (9 000 – 16 000 dollar). Övriga, d.v.s 29 procent, betecknades som fattiga. Det gjordes också en indelning i skikt (tier – på engelska), som även innefattade landsbygdsbefolkningen. De tre övre skikten omfattade runt 5 000 personer (och där inryms naturligtvis storborgerskapet), medan de tre lägsta skikten, som betecknades som de marginaliserade, underklassen och de utblottade omfattade totalt en miljard människor.


Det finns naturligtvis också andra indikatorer, som kan användas för att påvisa förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Kina, exempelvis ginikoefficienten [ii]. Stora, folkrika länder som Brasilien, Mexiko, Kina och USA hade alla en ginikoefficient på över 0,4[iii] 2008. Sverige hade som jämförelse en ginikoefficient på 0,32 (2009), men den har legat under 0,3 tidigare.


I ”The rise of China and the Demise of the Capitalist World-Economy” (2008) konstaterar Minqi Li att

“Kinas ekonomiska tillväxt har åtföljts av våldsamma ökningar i ekonomisk och social ojämlikhet. Arbetarnas och böndernas inkomstökningar släpar rejält efter den allmänna ekonomiska tillväxten, och nästan 100 miljoner människor måste uthärda med en inkomst på mindre än två yuan per dag (vilket grovt motsvarar en köpkraftsparitet om en dollar per dag).” (Min översättning) Han visar också att de kinesiska hushållens arbetsinkomster och konsumtion som andel av BNP båda föll från c:a 50 procent 1980 till c:a 37 procent 2005. I gengäld har investeringarnas och exportens andel ökat i motsvarande grad. Kinas ekonomiska utveckling har varit extremt exportinriktad. [iv]


Proletariatets kamp i Kina tar sig huvudsakligen formen av vilda strejker, som tidvis är mycket omfattande. Jag hittar ingen övergripande statistik just nu om strejkrörelsen i Kina alltsedan Deng Xiaopings maktövertagande 1978. Men strejken vid alla sex Yue Yuen -fabrikerna i Dongguan i april 2014, där upp till 50 000 arbetare deltog, är mycket talande [v]


En arbetare sammanfattade strejkens lärdomar på följande sätt:


"I de tidiga skedena av strejken hoppades arbetarna att regeringen skulle kunna hjälpa till med att medla i tvisten, men de såg regeringens sanna färger när fackföreningens ingripande intensifierade förtrycket. De är företagets hantlangare och lakejer. Elden släcktes, men glöden finns kvar och den kommer att antändas igen. Och i nästa strejk kommer vi definitivt att vara bättre organiserade och stridsberedda! " (Min översättning)[vi]

 

De kinesiska fackföreningarna kontrolleras av KKP och är helt korrumperade. KKP tillåter inga självständiga fackföreningar.


När jag besökte Kina under tio dagar 2005, följde jag engelskspråkig kinesisk press. Under mina tio dagar dog 140 kolgruvearbetare, d.v.s 14 per dag. Kina producerade 30 procent av världens kol, men hade 80 procent av kolgruveolyckorna. Den genomsnittliga månadslönen för en kolgruvearbetare låg på 900 yuan (1 yuan = 1,33 SEK 6/4 2018), eller 30 yuan utslaget per dag. Dessa gruvor var naturligtvis privatägda och helt utan arbetarskydd. Samtidigt fanns det inga genuina fackföreningar som kunde se till det infördes ett fungerande arbetarskydd.En fönsterputsare, som arbetade på skyskraporna i Shanghai, tjänade 25 yuan/per timme, vilket också en kopp kaffe på Starbucks i Shanghai kostade. Minimilönerna i Kina (2016)  låg på mellan 1000 yuan och 1720 per månad (Beijing).


Bönder, som bl.a utsätts för landstöld utförd av lokala myndigheter i maskopi med privata företag, kämpar ofta mycket militant, varvid kampen utvecklas våldsamt med arresteringar och dödsoffer som följd. Mobo Gao tar upp flera sådana exempel.


Det står enligt min mening fullständig klart att en ny borgarklass har tagit makten i Kina. Detta visar framväxten av ett kinesiskt finanskapital och de stora privatägda företagen; detta visar utvecklingen av förmögenhets- och inkomstsskillnaderna i Kina; det visar det våld som den kinesiska statsapparaten utövar mot kinesiska arbetare och bönder.  Kinas Kommunistiska Parti är lika lite kommunistiskt som Partido Revolucionario Institucional i Mexiko var revolutionärt 1980. Utvecklingen i Kina påminner mycket om den råkapitalism som utvecklades i USA från inbördeskrigets slut och fram till 1914.


I sin sista varning juni 1976 om kapitalismens återupprättande i Kina sade Mao: ” Jag har förutsagt att en fullskalig kapitalistisk restauration kan inträffa i Kina.” Det dröjde bara två år innan den processen inleddes.


NEP – en analogi som inte håller

 

Vissa menar att det nuvarande KKP bedriver någon slags sovjetisk NEP (Ny Ekonomisk Politik), en utvidgad NEP.


NEP var en begränsad ekonomisk reträtt, en ”tillfällig kompromiss med kapitalismen”,  fr.o.m. 1922 till 1928. Dess syfte var att få igång livsmedelsdistributionen från landsbygden och handeln med bristvaror efter inbördeskriget. Under NEP fick en viss del av böndernas skörd säljas på en fri marknad, och resten distribuerades via staten. Det uppstod temporärt ett handelsborgerskap, de s.k NEP-männen, som handlade just med bristvaror. Privat ägande av småindustrier tilläts i begränsad omfattning. Sovjetmakten försökte också locka till sig utländska kapitalinvesteringar.


Det var dock aldrig fråga om att återbörda de tidigare förstatligade industrierna till de tidigare ägarna eller att tillåta att nya kapitalister tog över de statliga industrierna. SUKP(b):s historia skriver:


”Sovjetmakten behöll i sina händer alla kommandopositioner i folkhushållningen: storindustrin, trafikväsendet, bankerna, jorden, inrikeshandel, utrikeshandeln. Partiet uppnådde ett genombrott på den ekonomiska fronten. Lantbruket började snart gå framåt. Industrin och trafikväsendet uppnådde sina första framgångar.”[vii]


1928 hade jordbruks- och industriproduktionen återställts till 1913 års nivå, d.v.s förkrigsnivå.


Efter Chrusjtjovs maktövertagande 1956 accelererade inkomstskillnaderna och nomenklaturasystemet [viii] i Sovjetunionen, d.v.s det härskande statsborgerskapet lade beslag på en allt större del av det sociala överskottet, medan arbetare, tjänstemän och bönder fick en allt mindre andel. Dessutom öppnades dörren för ekonomiska svindlerier och svartabörsaffärer.  Men det var inte fråga om någon omfattande privatisering av vare sig industri eller jordbruk. En dramatisk privatisering av näringslivet skedde först i och med Sovjetunionens fall, i och med Jeltsin. Delar av partieliten och närstående, som stod nära statsmakten, lade helt enkelt beslag på statlig egendom. Det är typiskt att både Putin och Medvedev själva är oligarker. Idag är Ryssland ett kapitalistiskt samhälle, även om andelen statsägda företag förmodligen är större än i Sverige, och en mellanstor imperialistmakt.


Sak samma i Kina. Kapitalismen har restaurerats i Kina alltsedan Deng Xiaopings ekonomiska reformer 1978. Det betyder att en mycket stor andel av statlig egendom, folkets egendom, har övergått i privat ägo, varigenom det har skapats ett nytt borgerskap. Det är KKP:s ledning, som har tagit initiativ till denna utveckling och konsekvent genomfört den. På samma sätt som i Ryssland har partieliten, direkt eller indirekt genom sina anförvanter, på grund av närheten till köttgrytorna kunnat lägga beslag på folkets egendom och omvandla den till privat. En av talarna på Anti-imperialistiskt Forum i april i år framhöll att andelen statliga företag i Kina fortfarande är större än andelen privata. Men de statliga företagen i Kina drivs inte längre på samma sätt som under Maos tid. Regeringen har gett dem ökat svängrum, d.v.s i princip fungerar de som privata företag, och ”risskålen av järn” har avskaffats. ”Risskålen av järn” innebar att arbetarna garanterades fast anställning, åtta timmars arbetsdag, en åttagradig löneskala, gratis sjukförsäkringsförmåner, pensioner, betald föräldra- och sjukfrånvaro och subventionerade livsmedel, bostäder och barnomsorg. [ix] Det är idag upp till varje statligt företag att avgöra vilka förmåner som arbetarna ska tillerkännas. För övrigt är de statliga företagens andel av det nationella förädlingsvärdet mindre än de privatas.

 

Kapitalism leder oundvikligen till imperialism

 

Kapitalisterna delar världen emellan sig inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit (min fetstil). Delningen utföres härvid ’efter kapital’, ’efter makt’ – någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system. Makten åter förändras i samband med den ekonomiska och politiska utvecklingen. För att förstå vad som sker måste man veta, vilka frågor som löses genom maktförskjutningar – om dessa förskjutningar är av "rent" ekonomisk eller av utomekonomisk (t.ex. militär) natur, det är en underordnad fråga, som på intet sätt kan förändra den grundläggande uppfattningen om kapitalismens senaste epok. ” (Lenin [x])


I och med kapitalismen har återupprättats i Kina, måste Kina också expandera som imperialistmakt. Som Lenin visade är imperialismen fr.a ekonomisk grundad; den ekonomiska styrkan är också utslagsgivande för politiska och militära framgångar i det långa loppet. Vissa likställer imperialism med enbart förmågan till militär aggression utomlands. Detta är en naiv uppfattning, som spänner vagnen framför hästen.


I samband med att SKP:s partidelegation besökte Albanien 1976, föredrog jag en rapport om SKP:s syn på läget i världen och i Sverige inför centralkommitténs representant, Ramiz Alia (som efterträdde Enver Hoxha). Jag använde då formuleringen att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”, varpå Ramiz Alia frågade: ”Är Schweiz också ett imperialistiskt land?” Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade, men hans fråga var avslöjande. Han likställde i själva verket imperialism med förmågan till självständig aggression utomlands. Det var visserligen sant att den enda militära styrka som Schweiz tillhandahåller utomlands är schweizergardet i Vatikanstaten, men Schweiz är en integrerad del av det imperialistiska världssystemet, kapitalexporterande och fungerar som en internationell bankir. Schweiz fungerar i hägn av större imperialistmakter, främst USA, EU, Japan, Kina m.fl., som upprätthåller den imperialistiska världsordningen.


Lenins fem viktigaste kännetecken på imperialismen stämmer helt och fullt in på dagens Kina:


”1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett. så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.

2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta ’finanskapital’.

3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.” [xi]


Som jag tidigare har påpekat har Kina samma ekonomiska styrka som USA, eftersom Kina har passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och är nummer två efter USA i fråga om nominell BNP. Det är bara en tidsfråga innan Kina även passerar USA ifråga om nominell BNP. Koncentrationen av produktion och kapital i Kina har skapat monopol i Kina, som spelar en avgörande roll i Kinas ekonomiska liv. Industrikapitalet har sammansmält med bankkapitalet och gett upphov till ett finanskapital. Kina är inte bara världen största varuexportör; Kina är t.ex Afrikas, Brasiliens och Rysslands största handelspartner. Samtidigt blir Kinas råvaruimport, i synnerhet från Afrika allt viktigare för Kinas ekonomi. Kinas kapitalexport blir allt mera betydelsefull och Kina har världens största valutareserv. Kina ingår i alla viktiga imperialistiska ekonomiska samarbetsorgan som WTO, IMF etcetera och har ingått en rad ekononomiska fördrag med andra stater. Kina uppvisar naturligtvis en del säregenheter, vilka främst beror på Kinas långa historia som enhetsstat och på att dagens kinesiska kapitalism har utgått från ett tidigare socialistiskt produktionssätt, som skapade den ekonomiska basen.


Kina har också inlett en militär upprustning, som inte uteslutande är inriktad på defensiv krigföring (som var fallet under Stalins tid fram till 1953 och under Maos tid fram till 1976). Ett säkert tecken på tecken på detta brukar vara uppbyggnaden av en högsjöflotta, bl.a med hangarfartyg, som kan operera på världens alla hav. Detta var vad som skedde i Sovjetunionen fr.o.m 1960-talet och det sker också i dagens Kina. Visserligen är USA:s militära utgifter 3 – 4 gånger så stora som Kinas, men Kinas ökningstakt i fråga om militära utgifter är större än USA:s. Det är omöjligt att förutse när Kina kommer att uppnå samma militära slagstyrka som USA, men gissningsvis runt 2030. En sak som jag har lärt mig genom att följa Kinas ekonomiska utveckling sedan 1980-talet är att alla prognoser hittills har underskattat hastigheten i Kinas ekonomiska utveckling.


Kinesiska militärteoretiker talar redan om behovet av att skydda kinesiska investeringar och upprätta militär baser utomlands (se för övrigt kapitel 20 ”Imperialism med kinesiska särdrag” i ”Är Kina ett imperialistiskt land?” [xii])


Observera att min ståndpunkt att Kina är en supermakt på uppåtgående, inte betyder att jag anser att fokus ska riktas mot Kina eller att Kina för närvarande är den farligaste supermakten. Däremot är jag emot varje försök att skönmåla Kina – eller Ryssland för den delen – och påstå att de är något annat är imperialistmakter. Kina är idag i ekonomiskt hänseende en lika stark imperialiststat som USA, men kan ännu inte mäta sig militärt med USA trots sin andraplats. Kina är heller inte för närvarande inbegripet i öppna militära konflikter eller i ställföreträdande krig. Ryssland är idag en mellanstor imperialistmakt, inte en supermakt, och saknar Kinas ekonomiska muskler. Även om Ryssland tävlar med Saudi-Arabien om tredjeplatsen i världen vad gäller militärutgifter, har Ryssland ett kärnvapeninnehav som kan mäta sig med USA:s och har dessutom en betydande vapenteknologisk kompetens (det saknar Saudi-Arabien helt). Men det är naturligtvis nonsens att Ryssland är den aggressiva parten i förhållandet till USA.


Tyskland, den uppgående imperialistiska stormakten, före första världskriget var inte mer progressivt än Storbritannien eller Frankrike. USA, som tillhörde det andra lägret, hade redan överflyglat Storbritannien, men var för den skull inte mer progressivt än vare sig Tyskland eller Storbritannien. På sin höjd kan imperialistmakter i vissa lägen fungera som motvikter till andra imperialistmakter, vilket var särskilt uppenbart under andra världskriget efter den nazityska attacken mot Sovjetunionen 1941. Samtidigt förebådade alliansen mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien nya motsättningar efter att axelmakterna hade besegrats.


På senare tid har inga andra imperialistmakter lyckats förhindra USA:s krig i Afghanistan, Irak eller Libyen. När det gäller Libyen, evakuerade Kina helt sonika sin personal innan de västimperialistiska attackerna inleddes. Det är först i och med Syrien som USA:s offensiv har kunnat hejdas på grund av att Ryssland – och Iran – har gett ett framgångsrikt stöd till Assads regim, d.v.s uppträtt som motvikter.


I vissa lägen kan alltså det förhållande att en imperialistmakt uppträder som motvikt till en annan alltså tjäna en mindre stats kamp för oberoende eller kampen för nationell befrielse. Interimperialistisk rivalitet har för övrigt en god sida: Små och mellanstora stater – och t.o.m befrielserörelser – kan utnyttja de motsättningar som uppstår på grund av denna rivalitet. Detta är en lärdom från rivaliteten mellan USA och den sovjetiska socialimperialismen. Den alliansfria rörelsen, som uppstod i slutet på 1950-talet, är ett talande exempel. Regimer i tredje världen kunde byta ”beskyddare” eller åtminstone hota med att göra detta för att därigenom spela ut supermakterna mot varandra. T.o.m Sverige kunde på 1960-1970-talet frondera mot USA och övriga västmakter i såväl Vietnam- som Sydafrikafrågan.


USA är fortsatt den farligaste supermakten, men är inte ensamt på banan, vilket det amerikanska etablissemanget inbillade sig efter Sovjetunionens kollaps. USA:s militärutgifter, bl.a kostnaden för att upprätthålla uppemot 1000 militärbaser världen över, är samtidigt en kvarnsten om USA:s hals. USA har dessutom förlorat massor av prestige och anseende genom sina krig i Mellanöstern, särskilt just i Mellanöstern, medan Kina i lugn och ro har kunnat bygga upp sin ekonomiska, politiska och militära styrka, helt i enlighet med Deng Xiaopings 24-teckenstrategi.[xiii]


Rickard B. Turesson

7/5 2018



“China´s New Class Hierarchy: A Guide” – http://foreignpolicy.com/2014/04/25/chinas-new-class-hierarchy-a-guide/

[ii] Ginikoefficienten har ett värde mellan noll (0) och hundra procent (1). 0 innebär att alla individer har exakt lika stora tillgångar (d.v.s. total jämlikhet) medan 1 innebär total ojämlikhet.

[iv] Monthly Review Press, sid. 88 – 89.  Minqi Li tillhörde de dissidenter som radikaliserades på grund av händelserna vid Tien Anmin och som lämnade Kina. Mobo Gao återvände inte till Kina av samma skäl.

[vi] A.a

[vii] SUKP(b:s) historia, Proletärkultur 1972, sid. 279

[viii] Nomenklatura – ett system med naturaförmåner som var förbehållet partieliten och ledande befattningshavare i staten. Det innefattade datjor, tjänstebil med chaufför, rätt att handla i särskilda affärer med västvaluta etcetera. En pikant detalj från Albanien: Barn till partieliten under Hoxhas tid kunde skylla på någon sjukåkomma, som inte kunde behandlas i Albanien utan bara i Paris. De fick möjlighet att resa till Paris för behandling, varvid tiden också utnyttjades för shopping.

[ix] Är Kina ett imperialistiskt land? – Oktoberförlaget 2017, sid. 47

[x] Imperialismen som kapitalismens högsta stadium – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[xi] Imperialismen som kapitalismens högsta stadium –https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h9 eller Proletärkultur 1983, sid. 100 - 101

[xii] Sid.128 – 139

[xiii]  ”Observera lugnt; säkra vår position; ta lugnt itu med affärerna; dölj våra förmågor och bida vår tid; var duktiga på att upprätthålla en låg profil; och gör aldrig anspråk på ledarskap.”

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se