I Sverige har den ekonomiska tillväxten varit 3 procent i genomsnitt från 1900 till 2008. Den tillväxten visar att Karl Marx hade rätt när han hävdade att kapitalismen var bra på att utveckla produktivkrafterna. Att det varit flera kriser under tillväxtperioden visar att Marx även hade rätt när han hävdade att kapitalismen ständigt skapar kriser. 

Från 1900 till första världskriget var tillväxten hög. Under första världskriget var tillväxten låg. Efter första världskriget steg tillväxten.

Under 1930-tals krisen var tillväxten låg, men den låg högre än i många andra länder på grund av att vi exporterade till det rustande Tyskland.

Under andra världskriget var det en nedgång. Efter kriget var det en uppgång som varade ända till 1976. I början av 80-talet var det nedgång igen. I början av 1990-talet är det kris igen. Från 1994 till 2007 är det tillväxt. 2008 faller tillväxten och det fallet pågår nu.

Karl Marx lösning på de ekonomiska kriserna är att avskaffa kapitalismen, som tillverkar varor för att kunna realisera det mervärde som arbetarklassen skapar genom sitt arbete till profit. Istället för att tillverka varor för profit ville Marx att varor skulle tillverkas för att tillfredsställa mänskliga behov.

Bengt-Olof Lindbergh

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Om det rödgröna eller blåa blocket vinner valet har ingen avgörande skillnad för arbetarklassen. För oavsett vilket block som vinner kommer klasskillnaderna växa inom områden som hälsa, utbildning och boende. Att det inte har så stor betydelse vilket block som vinner valet beror på att båda blocken har anpassat sig till kapitalets behov och önskemål.

Vänsterpartiet avviker gentemot de övriga partierna genom att de propagerar för en arbetarpolitik. Men i praktiken är skillnaden liten: Huvudsidan av V:s agerande i riksdag, landsting och kommuner är att de röstar för sociala nedskärningar. V har röstat för en försämrad strejkrätt. V har röstat för utförsäljning av gemensam egendom.  

Bilda en motkraft!

Alla små vänstergrupper och alla vänstersinade människor som är överens om att de båda blocken för en borglig politik har ett ansvar för att det skapas ett alternativ till de två blocken. De som bildar en motkraft till de två blocken har ett stort ansvar för att motkraften blir framgångsrik. För om det bildas en motkraft som är svag och faller ihop kommer det att bidra till ett ökat missmod inom vänstern. Det viktigaste för att skapa en motkraft är givetvis en riktig politisk plattform. Innehållet i plattformen kan skapas genom debatt. Här är några punkter som jag anser ska vara med:

För socialismen. För en arbetarpolitik. Håll arbetarklassen skadelös - låt de välbeställda betala krisen. Rösta ja till alla förslag som gynnar arbetarklassen och nej till alla förslag som missgynnar arbetarklassen.

Mot imperialismen. Ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan. Om vänstern klarar av att ena sig bakom en plattform så börjar nästa steg att organisera valdeltagandet. Med tanke på vänsterns svaghet är det ett rimligt mål att börja med att ställa upp i några kommunala val.

Valdeltagandet får inte ske amatörmässigt, för att ställa upp krävs att det finns ledande kader, mellan kader och aktivister samt pengar.  

Om en motkraft kan ställa upp i några kommuner 2010 så har ett första steg tagits för att ställa upp i riksdagsvalet  längre fram i tiden.

Bengt-Olof Lindbergh

Hej Kenneth,

jag är helt ense om att andra kongressen inte slog fast att huvudmotsättningen gick mellan proletariat och borgerskap. Däremot hade i princip alla i PS-minoriteten då den uppfattningen, förmodligen också majoriteten av kongressdeltagarna, och när SKP(m-l) bildades var det självklart att vi hade den uppfattningen. Saken kunde dock ha formulerats annorlunda på sidan två, men det är säkert en formulering som har "hängt med" från något annat textställe.

När det gäller formulering nr två, föll den förmodligen bort när redaktionskommittén redigerade verksamhetsberättelsen. Det var säkert inte medvetet. Jag har inget minne av att Roland Pettersson rapporterade ert samtal vidare.

Greger Bogården

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Hej!

Först får jag tacka för ni sände det senaste och sista numret av Nya Arbetartidningen i pappersform och sedan naturligtvis beklaga att ni ser er tvungna upphöra med utgivningen av tidningen. 

Men jag undrar över en sak ni skriver på sidan två i detta sista nummer:

”Nya Arbetartidningen har hållit fast vid det bästa i SKP: s politiska plattform från kongressen 1976. Det betyder att redaktionen har ansett att huvudmotsättningen i Sverige har gått mellan proletariat och borgerskap och att denna motsättning endast kan lösas genom en socialistisk revolution.” 

Så minns jag det inte, dvs att SKP:s kongress 1976 skulle slagit fast att huvudmotsättningen i Sverige var den mellan  ”proletariat och borgerskap”.  Som stöd till min uppfattning har jag den av kongressen antagna verksamhetsberättelsen (VB) där står det:

”I de frågor som i vilka debatter pågår, gäller fortfarande de beslut som fattades på partiets första kongress. Det gäller bl.a att huvudmotsättningen går mellan monopolkapitalet och folket och att revolutionen är en proletär, socialistisk revolution se grundsatserna:..” (sidan 90  i Dokument från Sveriges Kommunistiska Partis andra kongress utgiven av Oktoberförlaget juni 1976) 

Jag minns också en annan sak, av underordnad betydelse, från kongressen som hade att göra med partiets syn på huvudmotsättning. Jag tror det gällde rubriken ”DET ARBETADE FOLKETS KAMP MOT MONOPOLKAPITALET” på sidan 26 i AA formuleringen gällde. (Jag upprepar "tror" eftersom det är över 30 år sedan och jag har inte hittat mitt eget kongressmaterial)  Som jag minns det hade ”PS-minoriteten” med denna formulering i sitt förslag till VB. Eftersom att jag tyckte skrivningen gled på frågan om huvudmotsättningen - som vi inte skulle ta ställning till - opponerade jag mig och föreslog det skulle stå: ”FOLKETS KAMP MOT MONOPOLKAPITALET”. Kongressens beslöt enligt mitt förslag men då de justerade och redigerade kongressbesluten skickades ut fanns inte mitt förslag till ändring med, utan PS-minoritetens förslag stod ograverat. 

Jag tog upp detta med SKP:s ordförande Roland Pettersson när han hösten 1976 besökte Örnsköldsvik på turnén inför valet 1976. Han lovade undersöka saken. Men hörde aldrig av sig i frågan. Och frågan (om den anförda formuleringen) var ju inte så viktig då (och än mindre nu) att jag brydde mig om att försöka få till en rättelse.

Men kongressen 1976 ändrade inte skrivningarna om SKP:s ställningstagande till huvudmotsättningen.

Med vänliga hälsningar

Kenneth  Lundgren   

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)