Det har i dagarna avslöjats att Jan Guillou hade kontakter med KGB från slutet av 60-talet under fyra års tid enligt egen utsago. När det 1998 framkom att Guillou hade förhandstipsat två socialdemokratiska ministrar inför avslöjande av IB i FIB-Kulturfront 1973, skrev jag följande i KK-forum, ett diskussionsforum knutet till norska Klassekampen.

”Jag skulle vilja tillägga några detaljer angående fallet Jan Guillou. När han informerade Pierre Schori och Anders Thunborg om de kommande avslöjanden om IB i FIB-Kulturfront, så gick han inte bara bakom ryggen på sin kollega, Peter Bratt, utan även det parti, till vilket han själv hörde, nämligen SKP! Jag själv fick i förväg reda på avslöjandena genom Gunnar Bylin, dåvarande ordförande i SKP, som i sin tur hade informerats av Guillou. Guillou hade naturligtvis ingen sanktion av SKP att berätta om de kommande avslöjandena för utvalda socialdemokratiska ministrar. Men Guillou drev alltså sitt eget spel. Motivet? Jag tror att Guillou tycker om att agera som spindeln i nätet, samtidigt som han hyser/och hyste en motvillig beundran för dem vilka han sade sig bekämpa. Dessutom är han mycket förtjust i sig själv. Någon dubbelagent tror jag däremot inte att han har varit.

Någon gång 1976 uteslöts han ur SKP för att han inte hade betalat sina medlemsavgifter. Jan Guillou passar inte in i något kollektiv utan snarare som salongsrevolutionär (med en del goda sidor och en del goda insatser bakom sig).”

Jag har ingen anledning att ändra min bedömning av Guillou ens efter detta avslöjande. Jag vet inte exakt när Guillou blev medlem i KFML/SKP, även om jag skulle kunna ta reda på det. Jag veta bara när han uteslöts, eftersom jag var med om att godkänna uteslutningen. Guillous kontakter med KGB var ingenting som den dåvarande ledningen i KFML/SKP kände till. Om han var medlem i KFML/SKP vid tiden för sina kontakter med KGB, och om han hade berättat om dessa för partiledningen, skulle dessa förmodligen aldrig ha godkänts. Det skulle ha förutsatt att vi hade litat på honom till 100 procent, vilket vi naturligtvis aldrig gjorde. Tvärtom betraktades han alltid med viss misstänksamhet på grund av sin individualism. Även i detta fall undanhöll han alltså viktig information för partiledningen. Vi tog emot insidesinformation från olika håll, men jag kommer inte ihåg att vi medvetet skickade in några dubbelagenter någonstans, inte ens till våra fiender, som exempelvis Sovjet/KGB, som redan i slutet av 60-talet tillhörde våra huvudmotståndare.  

Per-Åke Lindblom

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)