För att förstå hur och varför välfärden skapades är det nödvändigt att studera två faktorer:

Den materiella grunden för välfärden.

Arbetarrörelsens kamp för välfärd.

INDUSTRIALISERINGEN

I mitten av 1800 talet var Sverige ett jordbruksland med 3,5 miljoner invånare. 80 procent av befolkningen hade sin försörjning genom jordbruksarbete. Skiftesreformerna av odlingsmarken ökade jordbrukets produktivitet vilket lede till ökade inkomster och en ökad efterfrågan på industrivaror.

1870 var ett genombrott för en kapitalistisk industrialisering.  Tre industrigrenar dominerade utvecklingen:

Träindustrin och massaindustrin. Cellulosa metoden gjorde att trä råvaran användes effektivt.

Järn och malm. Thomasprocessen för järnframställning medförde att den fosfor rika malmen i norrbotten blev användbar.

Verkstadsindustrin. Många tekniska framsteg bidrog till verkstadsindustrins framgång, några exempel: separatorn, turbinen, förbränningsmotorn, gasackumulatorn och kullagret.

Vid 1900-talets början var grunden till industrialiseringen genomförd. Produktionen av varor skapade stora värden. De värdena var den materiella grunden för den välfärd som skapades. Den politiska grunden för välfärden var arbetarpartierna och fackföreningsrörelsens kamp.

MERVÄRDE

Under kapitalismen tillfaller de värden som skapas genom arbete kapitalägarna. Enligt Karl Marx teori om mervärde går det till så här:

Kapitalägare köper arbetskraft och produktionsmedel och sammanför dem.

Varor produceras och säljs. Priset för varorna som säljs överstiger priset som kapitalägarna betalat för arbetskraft och produktionsmedel. Det överskott som skapas tillfaller kapitalägarna på grund av att de äger det kapital som har investerats.

Värdet skapas genom att arbetskraften arbetar en del av dagen för att skapa det värde som de får i lön och en del av arbetsdagen arbetar de för att skapa det värde som blir kapitalägarnas vinst. Det värde som tillfaller kapitalägarna kallar Karl Marx för mervärde. (I boken Karl Marx en introduktion, förklarar Per Månson hur mervärdet uppkommer.)

ARBETARKLASSEN KAMP FRAM TILL 1945

I slutet av 1800-talet levde arbetarklassen i fattigdom. Arbetsdagarna var långa, 10 till 12 timmar. Arbetstiden var inte reglerad. Vid sjukdom fick arbetarna sparken utan arbetslöshetsersättning. När arbetarna var gamla fick de sparken utan pension. De lediga arbetena gick till de arbetare som krävde lägst lön. Det var av nödvändighet som arbetarklassen började att organisera sig och agera som ett kollektiv. Arbetarna började organisera sig i arbetarpartier och fackföreningsrörelsen. De politiska kraven var allmän rösträtt och drägliga levnadsvillkor. Från början av 1900-talet till 1945 gick utvecklingen långsamt åt rätt hål. Arbetarklassens levnadsvillkor förbättrades steg för steg. Här är några exempel:

1901 kom lagen om ersättning vid olycksfall i arbetet.

1905 gav arbetsgivarorganisationen Verkstadsföreningen upp efter en lång konflikt och gick med på ett kollektivavtal med minimilöner, 57 timmars arbetsvecka samt ett erkännande av fackföreningsrörelsens föreningsrätt.

1912 kom lagen om arbetsskydd.

1919 kom en provisorisk lag om 48 timmars arbetsvecka.

1921 infördes allmän rösträtt för kvinnor och män. Rösträtten ökade arbetarrörelsens möjligheter att få representanter invalda i de valda församlingarna.

1928 lagen om kollektivavtal antas av riksdagen.

1934 arbetslöshets försäkring införs.

1935 antogs lagen om folkpension. Familjebidrag införs. Statliga lån till barnrikehus (hus med lägenheter till familjer med många barn).

1937 kom lagen om två veckors semester. Beslut om folktandvård.

Bengt-Olof Lindbergh

(Bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)