På Svenskt Näringsliv, som stått bakom och finansierat det lettiska byggbolaget i Lavalmålet vid EU-domstolen i Luxemburg, är man mycket nöjd med Lavaldomen.

”Domen är mycket tillfredsställande”, säger Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström, tidigare moderatpolitiker och riksbankschef. Enligt honom är EU-domstolens yttrande en seger för det lettiska företaget Laval un Partneri och den fria rörligheten för företag över gränserna. ”Att få rättsläget klarlagt har hela tiden varit Svenskt Näringslivs motiv för vårt engagemang i målet. Vi har nu fått en mycket tydlig och vägledande dom, vilket är glädjande”, säger Urban Bäckström.

Under de senaste decennierna har Svenskt Näringsliv utmärkt sig med en opinionsbildning som mer är inriktad på att understödja ett systemskifte på svensk arbetsmarknad än att faktiskt företräda sina medlemsföretags intressen.

Ett exempel på detta är det förhållande att Svenskt Näringsliv, som bara organiserar kollektivavtalsbundna arbetsgivare, använder före­tagens medlemsavgifter för att på rättslig väg se till att ett företag som inte är medlem i någon medlemsorganisation och inte är delägare i Svenskt Näringsliv skulle slippa underkasta sig de kollektivavtal som de egna medlemmarna är skyldiga att följa. [Svenskt Näringsliv samlar 50 medlemsorganisationer och drygt 55.000 företag med 1,5 miljoner anställda.]

”När Laval tvingades avbryta sitt arbete och de anställda att återvända till Lettland stod det klart för oss på Svenskt Näringsliv att bolagets ekonomiska möjligheter att få sin sak rättsligt prövad var uttömda”, berättar Jan-Peter Duker, vice vd i Svenskt Näringsliv, på Svenska Dagbladets debattsida den 7 januari 2008. ”Det var då vi bestämde oss för att genom en ekonomisk garanti för rättegångskostnaderna se till att vad som hänt i Vaxholm blev föremål för en fortsatt rättslig prövning.”

Svenskt Näringsliv ansåg, enligt Jan-Peter Duker, att de fackliga organisationernas stridsåtgärder ”var oproportionerliga och stod i strid mot en av EG-rättens grundläggande principer, fri rörlighet för tjänster”. Dessutom, framhåller Jan-Peter Duker, ”hade redan SAF 1991 ifrågasatt om inte den så kallade Lex Britannia stred mot EG-rätten, en uppfattning som Svenskt Näringsliv”.

I klartext var Svenskt Näringslivs syfte med att ställa sig som finansiärer bakom det lettiska byggbolagets rättsprocess, att med hjälp av EU-domstolen i Luxemburg driva igenom av organisationen önskade politiska förändringar i Sverige, först och främst bli kvitt Lex Britannia som riksdagen tog beslut om under stark kritik från SAF [Svenskt Näringslivs föregångare] och införa den proportionalitetsprincip som Svenskt Näringsliv krävde i ett brev den 16 januari 2007 till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

Det är ingen nyhet för att Svenskt Näringsliv är kritiska till fackens lagliga rätt att ta till stridsåtgärder för att få till stånd kollektivavtal. I sin propaganda har Svenskt Näringsliv [och andra nyliberala debattörer] bland annat an­vänt Vaxholmblockaden som exem­pel på de – enligt deras mening – orimliga ef­fekterna av konfliktreglerna i Sverige.

Men att Svenskt Näringsliv ekonomiskt stöttar ett företag som vägrar teckna kollektivavtal är anmärkningsvärt. Men ändamålet helgar väl medlen. Svenskt Näringsliv är ute efter att skjuta den svenska arbetsmarknadsmodellen i sank.

”Vi vill värna kollektivavtalen”, skriver Svenskt Näringsliv på sin hemsida. ”Deras ställning hotas av obegränsade konfliktregler och den obalans som finns mellan arbetsmarknadens parter.”

Det är, enligt Svenskt Näringsliv, för lätt för fackföreningar att varsla om och tillgripa stridsåtgärder. Sverige har större möjligheter till stridsåtgärder än vad som gäller i andra länder. Tröga ventiler, som till exempel krav på proportionalitet, som finns i andra länder, saknas i Sverige. I flera länder är sympatistrejker förbjudna.

Svenskt Näringsliv vill ”värna kollektivavtalen” genom att ”modernisera spelreglerna”. Det innebär bland annat:

• Inför en proportionalitetsregel, dvs. en konflikts omfattning och syfte ska stå i proportion till dess konsekvenser och dess effekter för företagen och tredje man.
• Förbjud sympatiåtgärder, dvs. säkerställ fredsplikten så att utomstående arbetsgivare inte tvingas in i andras konflikter
• Inför möjlighet till tvångsskiljedom via lag för att tvinga parterna till ansvarsfulla avtal
• Ge medlare ökade befogenheter att skjuta upp/ställa in varslade stridsåtgärder
• Förbjud samhällsfarliga konflikter
• Förbjud organisation som saknar kollektivavtal att vidta stridsåtgärder inom områden där det finns gällande kollektivavtal
• Inför förbud för fackliga organisationer att vidta stridsåtgärder mot företag där organisationen saknar medlemmar.

Kort sagt, Svenskt Näringsliv vill bannlysa stridsåtgärder. Och i den missionen är EU i allmänhet och EU-domstolen i synnerhet, verksam redskap för storkapitalet.

Den nyliberala propagandabyrån Timbro, som kan sägas vara Svenskt Näringslivs ideologiska spjutspets, är mycket tillfreds med EU-domstolens avgörande i Vaxholmsfallet.

"Tack vare EG-domstolens utslag kan utländska företag konkurrera om att erbjuda svenskarna bättre tjänster och arbetskraft, precis som vi tjänar på att kunna köpa bättre och billigare varor från omvärlden. I praktiken är denna möjlighet som domstolsutslaget öppnar för viktigare för vårt framtida välstånd, än aldrig så stora byråkratiska initiativ från Bryssel och politiska toppmöten", förklarar Fredrik Segerfeldt, programansvarig på Timbro, med bakgrund i SAF, Svenskt Näringsliv och den europeiska näringslivsorganisationen Unice.

[Bakom Timbro står Stiftelsen Fritt Näringsliv som bildades 2003 av Svenskt Näringsliv tillsammans med Näringslivets Fond. Syftet var att skapa en hållfast bas för opinionsarbete för marknadsekonomi och fri företagsamhet. Vid stiftelsebildandet sköt Svenskt Näringsliv till 300 miljoner kronor och Näringslivets Fond hela sitt kapital om cirka tjugo miljoner kronor. Tidigare var Timbro ett dotterbolag till Näringslivet Fond.]

Nu har Svenskt Näringsliv fått det klargörande från EU-domstolen som organisationen betalt för. Lavaldomen kommer att underlätta för Svenskt Näringsliv att förverkliga sin antifackliga dagordning. Domen innebär att de fackliga organisationernas ställning på arbetsmarknaden kommer att försvagas samtidigt som högerpolitiken och de marknadsliberala krafterna flyttar fram sina positioner. Inte undra på att Urban Bäckström känner sig tillfredställd. Med biträde av EU-domstolen jämnar Svenskt Näringsliv vägen för ett maktskifte på den svenska arbetsmarknaden som ingen moderatledd regering knappt vågat hoppas på.

Kanske är det så att Svenskt Näringslivs agerande bottnar i en förhoppning om att någon gång i framtiden uppnå en arbetsmarknad med totalt fri konkurrens där djungelns lag råder mellan enskilda löntagare. I det perspektivet är man tydligen beredd att offra många av sina egna medlemmar. Det är ju nämligen små och medelstora delägarföretag i Svenskt Näringsliv som kommer att drabbas av den låglönekonkurrens som Laval un Partneris framgång i EU-domstolen banar väg för.

Gösta Torstensson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)