Onsdagen den 24 mars antogs Lex Laval av riksdagen. Med fem rösters övervikt beslöt den borgerliga majoriteten att godkänna regeringens antifackliga förslag.
Tre veckor tidigare, torsdagen den 4 mars, debatterade riksdagen Lex Laval, d.v.s regeringens förslag om villkor för stridsåtgärder för fackliga organisationer i samband med att ett utländskt företag som inte är etablerat i Sverige utför verksamhet här med egna anställda. Kontentan av den många timmar långa och stundtals fräna debatten blev att beslut i kammaren sköts upp till veckan därpå.

Utan vidare debatt beslöt riksdagen onsdagen den 10 mars att godkänna den borgerliga majoritetens i arbetsmarknadsutskottets betänkande som i princip är identiskt med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins proposition och att
avvisa de rödgröna oppositionspartierna reservation med avslagsyrkande. Röstsiffrorna var 152 mot 144. Den borgerliga majoriteten avslog dessutom
ett antal andra reservationer från de rödgröna partierna, bland annat om att Sveriges ska ratificera ILO:s konvention nr 94 (om krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling).

Men den 2 respektive 3 mars hade de kommit in två skriftliga yrkanden den rödgröna oppositionen på att lagförslagen ska vila i minst 12 månader eftersom det enligt dem strider mot den grundlagskyddande föreningsrätten. Den borgerliga majoriteten röstade emot detta yrkande, men eftersom det enligt regeringsformen krävs 5/6delsmajoritet var talmannen tvungen att skicka frågan till konstitutionsutskottet för en prövning om lagförslagen innebär en inskränkning av den grundlagsskyddade föreningsrätten.

Eftersom ärendet är juridiskt komplicerat så skickade konstitutionsutskottet den 11 mars frågan vidare till Lagrådet som granskar viktiga lagförslag innan de behandlas av riksdagen. Den 16 mars kom Lagrådets yttrande. Det anser att de fackliga stridsåtgärderna inte kan anses ingå bland de fri- och rättigheter som gör det möjligt att skjuta upp lagen. ”Enligt Lagrådets mening innehåller lagförslagen inte någon bestämmelse som självständigt i förhållande till begränsningen av rätten att vidta stridsåtgärder medför att det särskilda beslutsförfarandet i 2 kap. 12 § tredje stycket RF är tillämpligt.”

Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterar lagrådets juridiska bedömning men anser att lagen är alldeles för långtgående. Vänsterpartiet står fast vid att propositionen är ett ingrepp i den grundlagsskyddade föreningsfriheten.

Försöken från oppositionen att med hjälp av grundlagen få lagförslaget med anledning av Lavaldomen att vila i tolv månader misslyckades således. Den 24 mars antogs Lex Laval slutgiltligt av riksdagen. Med 140 röster mot 135.

Lex Laval börjar gälla den 15 april 2010.

Gösta Torstensson

(Denna nätdagbok är knuten till Nya Arbetartidningen)

Sedan den 12 mars 2010 är Azad spårlöst borta. Azad är talesman för Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), CPI (m). Partiet misstänker att Azad är fängslad och att det finns risk för hans liv. I ett upprop som den revolutionära poeten Varavara Rao tagit initiativ till krävs att Azad ska ställs inför rätta om det finns några åtalspunkter mot honom, annars ska han släppas fri.

CPI (m) är en del av den naxalitiska rörelsen, namnet kommer från ett bondeuppror i Naxalbari. Den naxalitiska rörelsen är delat i två riktningar. Den ena riktningen, där CPI (m) är det största partiet, för ett folkkrig mot den indiska staten. Den andra riktningen, där CPI (m-l) Libération är det största partiet, arbetar med att organisera fattigbönder och arbetare i masskamp för sina klassintressen och de arbetar parlamentariskt.

CPI (m) anser att CPI (m-l) Libération är reformistiskt och CPI (m-l) Libration anser att CPI (m) är anarkistiskt.

Mer information om CPI (m-l) Libération finns på: http://www.cpiml.org/ .

Mer information om CPI(m) finns på:

http://www.bannedthought.net/ . (Jan Myrdal har en lång artikel där.)

Bengt-Olof Lindbergh

Uppgiften om Azads färsvinnande är hämtat från www.nyhetsbanken.se

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)