En växande lekfullhet.

En växande nyfikenhet.

En växande varsamhet.

Tack.

Bengt-Olof Lindbergh

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

Vid lunchtid torsdagen den 4 mars hade ett par hundra personer samlats på Mynttorget utanför Riksdagshuset i Stockholm för att protestera mot högeralliansens förslag till Lex Laval, dvs. ändringar i medbestämmandelagen och utstationeringslagen som medför att fackförbundens möjligheter att upprätthålla principen om lika lön för lika arbete kommer att undermineras.

I ett eldigt tal som värmde de församlade protestanterna i den bitande vinterkylan fördömde LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin högeralliansens lagförslag och hälsade de rödgröna oppositionspartiernas försök att stoppa lagändringarna alternativt löfte att riva upp dem i händelse av ett regeringsskifte efter höstens riksdagsval och att tillsätta en ny utredning om vilka lagändringar som riksdagen ska genomföra till följd av Lavaldomen.

Som för att gardera sig för att en omstöpt Lex Laval av rödgrön modell inte kommer att kunna garantera den svenska arbetsmarknadsmodellen, dvs. att det på svenska arbetsplatser ska vara svenska kollektivavtal som gäller och att fackförbunden har laglig rätt vidta konfliktåtgärder för att genomdriva svenska kollektivavtal, krävde Lundby-Wedin i sitt tal att EU:s utstationeringsdirektiv (som ligger till grund för den svenska utstationeringslagen) ska omförhandlas och förändras på det att den svenska kollektivavtalsmodellen inte äventyras. Svaret blev rungande applåder från åhörarna.

Två dagar tidigare, på kvällen tisdagen den 2 mars, var jag på ett seminarium i tidskriften Lag & Avtals fashionabla lokaliteter på Mäster Samuelsgatan i centrala Stockholm. Där utfrågades arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin om bland annat Lavaldomen och Lex Laval.

Han beklagade Lavaldomen och berättade att den borgerliga regeringen, precis som den socialdemokratiska föregångaren, hade agerat i EU-domstolen till stöd för de svenska fackförbunden Byggnads och Elektrikerna.

Han konstaterade att den svenska regeringen till följd av medlemskapet i EU är skyldigt att förändra den svenska lagstiftningen efter EU-rätten såsom den uttolkats av EU-domstolen i Lavalmålet. I annat fall skulle Sverige göra sig skyldigt till ett fördragsbrott och ställas inför EU-domstolen i Luxemburg och i slutändan bötfällas.

Sven Otto Littorin tog också upp ”den europeiska dimensionen”. Han konstaterade lakoniskt att Europafackets krav på ett socialt protokoll var överspelat efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Han tog också upp den svenska fackföreningsrörelsens och den rödgröna riksdagsoppositionen krav på att revidera EU:s utstationeringsdirektiv. Littorin förtäljde att han tagit upp frågan vid ett flertal tillfällen i EU:s ministerråd och i samband med andra kontakter med arbetsmarknadsministrarna i de andra EU-länderna. Summan av dessa försiktiga framstötar är att det inte finns någon regering i något av unionens medlemsländer som är intresserade av att omförhandla och förändra utstationeringsdirektivet i den riktning som den svenska arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar kräver.

Littorin påminde dessutom om att när utstationeringsdirektivet antogs 1996 var det 15 länder som var medlemmar i EU, idag har medlemsantalet ökat till 27 och vitsordade att inget av de 12 nya medlemsländerna är ”några stora anhängare av den svenska modellen”.

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva skriva att jag delar åsikt med en moderat arbetsmarknadsminister. Men när Sven Otto Littorin anmärkte att Wanja Lundby-Wedins (och andra EU-idealisters) krav på en omförhandling av utstationeringsdirektivet är ”att spela rysk roulett med den svenska modellen” så befarar jag mot bakgrund av den politiska situationen i unionens medlemsländer och lagstiftande institutioner att han gör en korrekt bedömning.

Gösta Torstensson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Denna vinter har SJ:s tåg haft svårt att ta sig fram på grund av den stränga vintern och de stora snömängderna. Massor av passagerare har tvingats vänta i timmar på tåg eller t.o.m blivit sittande i tåg, som inte kunnat ta sig vidare på banan.

Vad beror det på ? En delförklaring är faktiskt bristen på snöplogningslok. På 1970-talet fanns det 20 snöplogningslok som varje år vinsterutrustades och placerades ut i landet, så att de snabbt skulle kunna sättas in om det kom kraftiga snöfall. I början av 2010 fanns det bara två lok som kunde användas direkt. Elva hade skrotats, de flesta utan att de var särskilt slitna. De övriga var avställda med olika defekter.

Brist på planering? Nej, en konsekvens av privatiseringar och konkurrensutsättningar. Som ett led i denna politik fr.o.m 1980-talet delades SJ upp i ett antal bitar. Banverket var en av dessa delar, men från Banverket separarerades Banverket Produktion som skulle konkurrensutsättas. Där hamnade snöplogningsloken.

När Banverket Produktion, som inte behöver ta hänsyn till helheten, skulle pressa sina kostnader, blev snöplogningsloken en belastning. De användes ju bara under en del av året. Banverket Produktion började med att dra ner på underhållet, men även det kostade för mycket. Då återstod inget annat än att skrota loken eller att ställa av dem. I slutändan får dagens tågresenärer alltså betala priset.

Källa: Hur tjugo snöplogningslok blev två - Internationalen 26/2 2010 

Rickard B. Thuresson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

1979 gjorde en grupp konstnärer konstutställningen Härlig är jorden. Utställningen gisslade Sovjetunionens ockupation av Afghanistan. Enligt uppropet: Vi förklarar krig mot kriget, så var opinionsläget svårt när utställningen genomfördes. Många var tveksamma, var det inte bra att de sovjetiska soldaterna bekämpade de reaktionära mullorna, knarklangarna och kvinnoförtryckarna?

Konstnärsgruppen bakom utställningen bestod av Jim Berggren, Rolf Gustafsson, Johan Lagergård, Britt-Marie Jern, Torsten Jurell och Nils-Erik Mattson. Samma grupp försöker nu samla konstnärer i en bred sammanslutning ”Konstnärer mot kriget.”

Som konstnärer ska gruppen arbeta för att de svenska trupperna tas hem från Afghanistan och för humanitärt stöd till Afghanistan. Uppropet kan läsas på www.nyhetsbanken.se .

Bengt-Olof Lindbergh

(Bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

”Inte ett enda av Vänsterpartiets motsvarigheter i Europa har lyckats öka sitt röstantal i regeringsställning.” Så skriver Aron Etzler i Flammans ledare 2010-02-11.

Aron Etzler vill att Vänsterpartiet ska bli det första vänsterparti i Europa som ökar samtidigt som det ingår i en regering. Därför har han skrivet fem råd till vänsterpartiet.

”1. Skilj på mandat och program.” Med mandat menar Aron Etzler det som ska genomföras under mandat perioden. Med program menar han de långsiktiga målen. Så som jag ser det måste mandatet sträva åt samma håll som program för att det inte ska uppstå svekdebatt bland Vänsterpartiets väljare. Det är mycket troligt att Vänsterpartiet – om de rödgröna vinner valet - kommer att rösta för att den offentliga sektorns andel av BNP ska minska. När ”mandatpolitiken” inte går åt samma håll som program så minskar väljarstöd och trovärdighet.

” 2. Egen framtidsdebatt.” Helt rätt. Vänstern debatterar för lite.

”3. Värna egna framgångar.” Javisst! Om Vänsterpartiet får igenom något så ska de basunera ut det.

”4. Snabb information.” Självklart att medlemmarna ska få information om partiets överenskommelser. Men om Vänsterpartiet förhandlar bort något som medlemmarna tycker är oerhört viktigt som om de exempelvis skulle stödja de svenska trupperna i Afghanistan så hjälper de inte hur många brev de skriver. De kommer ändå att tappa stöd och förtroende hos de antiimperialistiska väljarna.

”5. Bestäm er.” Aron Etzler menar att regeringssamarbete ska försvaras helhjärtat. Javisst, för om Vänsterpartiet bedriver opinionsarbete mot ett eventuellt framtida regeringssamarbete så bedriver de opinion mot sig själv.

Mitt alternativ till regeringssamarbete är att Vänsterpartiet går till val på en egen valplattform. Samtidigt som de går till val på en egen valplattform ska de klargöra att de kommer att stödja bildandet av en socialdemokratisk och miljöpartistisk regering. Fördelen med den här politiken är att den:

Motarbetar bildandet av en öppet borglig regering.

Vänsterpartiet behöver inte underordna sig socialdemokraternas och Miljöpartiets politik som förutom enskilda positiva inslag innehåller stöd för deltagande av ockupationen av Afghanistan, privatiseringar och sociala nedskärningar.

Vänsterpartiet kan rösta på de socialdemokratiska och miljöpartistiska förslag som gynnar arbetarklassen och miljön.

Bengt-Olof Lindbergh

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)