Alla inlägg under februari 2011

Av NAT:s redaktion - 23 februari 2011 20:57

 

(Denna text är hämtad från "nyhetsbrev för folkrörelsen nej till eu:s fackliga nätverk nr 22 februari 2011")


Kritiken mot Ungerns nya medielag har varit kraftig. Men i skuggan av kritikerstormen har två andra lagar trätt i kraft – lagar som inskränker

strejkrätten och ger myndigheterna full rätt att säga upp obekväma statsanställda.


Ungerska oppositionspolitiker menar att medielagen bara är en ur en hel katalog av odemokratiska lagar som regeringspartiet Fidesz drivit igenom. Hela 157 nya lagar och nio grundlagsändringar har tillkommit sedan regeringsskiftet.

Uppståndelsen kring medielagen har flyttat blickpunkten från två andra lagar som av den radikala oppositionen i Ungern uppfattas som mycket större hot mot den demokratiska utvecklingen än vad medialagen utgör. De lagarna begränsar strejkrätten och ger myndigheterna full rätt att säga upp statsanställda med motiveringen att de inte är nog effektiva. Det är redan tusentals personer som blivit utslängda från sina jobb inom statsförvaltning, forskning och media.


Regeringen har en väldigt brutal framtoning, säger Tamás Gáspár Miklós,

universitetslärare i Budapest och ledare för Ungerns Gröna Vänsterparti, till tidningen Arbetaren. Han riktar stark kritik mot att internationell

media inte uppmärksammat de många lagändringarna som tillkommit under president Viktor Orbáns tid.

– Som du förstår så är jag väldigt bitter över att allt fokus ligger på medielagen när det andra som händer här egentligen är en stor attack mot

hela samhället, säger Tamás Gáspár Miklós.


Den andra lagen gäller inskränkningar i strejkrätten för personer som arbetar i offentlig verksamhet. Regeringen har fråntagit facken deras rätt att

strejka om det råder oenighet mellan arbetsgivare och fackförbund om verksamheten klassas som nödvändig för att upprätthålla samhällsservicen.

Om servicen är nödvändig eller inte ska avgöras i domstol. Tamás Gáspár Miklós menar att regeringen genomfört flera försämringar för de allra fattigaste.

Den har ändrat antal månader för hur länge en person får arbetslöshetsersättning – från nio månader till tre.


– De har även infört samma skatt för alla, 16 procent. Detta gynnar de allra rikaste och det övre skiktet av medelklassen men är en stor försämring för de fattiga. Trots lagändringarna har de inhemska protesterna mot inskränkningarna i strejkrätten och uppsägningarna av statsanställda har varit få.

– Fackföreningarna är väldigt svaga här, organisationsgraden är låg, säger Tamás Gáspár Miklós.


Gösta Torstensson

 

Nyhetsbrevet kan beställas från gosta.torstensson(à)nejtilleu.se


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 18 februari 2011 19:19

Ett seminarium om Afghanistan på ABF-huset, Sveavägen 41.
Söndagen den 20 februari 2011 klockan 13.00-17.30 Entré 100 kr

Medverkande bland annat Carl Tham, Britt Marie Mattsson, Anders Fänge, Matthew Hoh och Pierre Schori.

Språk svenska/engelska. För komplett program se ABF:s kalendarium!

Arrangör: ABF-Stockholm, Leopard förlag och Tvärdrag

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 2 februari 2011 19:43

 

I senaste numret av Clarté recenserar Lennart Rahm ”Den store m-l boka”, som behandlar AKP(m-l):s utveckling i Norge. Jag har ännu inte läst boken, så jag lämnar den därhän. Han försöker utifrån boken göra jämförelser mellan Norge och Sverige och analysera varför det gick snett för den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige.


Det finns stora problem med hans analys. Han använder begreppen ”stalinistisk” och ”maoistisk” tradition utan att definiera deras innebörd och utan att precisera vari skiljaktigheterna egentligen bestod. Därmed reduceras begreppen till etiketter, som han strör omkring sig. Han ställer inledningsvis frågan:


Varför följde den partiledning som tog över SKP 1976, redan i majoritet 1973, mer Stalin än Mao. Nyckelbegrepp som partiet, organisationen främst, självklara ledaren för kampen, centrum slår fast politiken och kadern avgör allt, blev viktigare än de maoistiska, masslinjen, enhetsfronten, undersöka och analysera innan politiken slås fast, och praktiken avgör allt?”


Redan dessa fyra rader innehåller märkligheter. Den partiledning som tog över 1976 utgjorde minoritet i den dåvarande partistyrelsen fr.o.m 1975; den tidigare majoriteten förvandlades till minoritet i den partistyrelse som valdes på kongressen 1976. Han fantiserar ihop begrepp som aldrig användes av företrädare för andra kongressens linje som ”organisationen främst”, ”självklara ledaren för kampen”, ”centrum slår fast politiken” och ”kadern avgör allt”. Menar han exempelvis att Stalin var motståndare till att kommunistpartierna före andra världskriget tillämpade masslinjen och enhetsfronttaktiken. Varifrån kom då folkfronterna på 30-talet?


Lennart Rahm exempflierar med upgörelsen med ”Enad vänster”-linjen i samband med valet 1973. Han menar att detta i ”förlängningen var en uppgörelse med masslinjen och Maos linje om enhetsfronten”. Påståendet är direkt parodiskt med tanke på att representanter för Kinas Kommunistiska Parti inte insåg det ”maoistiska” i detta utspel, trots att Mao Zedong då ännu levde, utan ställde kritiska frågor till representanter för SKP. Kinesernas hållning var känd i hela partistyrelsen, men användes inte i den interna partidebatten.


KFML:s medlemmar blev lika överraskade över förslaget om en ”Enad vänster” i valet 1973 som SAP:s medlemmar, när Ingvar Carlssons regering skickade iväg sin ansökan om medlemskap i EU. Det var ett illa genomtänkt uppifrån-projekt från första början. Det grundläggande felet med förslaget var att det utgick från en förment ”kommunistisk” gemenskap med VPK, risken för att VPK skulle ramla ur riksdagen och att socialdemokraterna skulle förlora regeringsmakten. KFML/SKP skulle alltså fungera som ett stödparti till VPK, som i sin tur fungerade som ett stödparti till SAP. Det hade varit en annan sak om KFML/SKP i stället hade formulerat en valplattform bestående av ett antal krav att enas kring. Då hade valplattformens politiska innehåll varit avgörande och då hade det eventuellt också varit lättare att åstadkomma press på VPK. Det fanns inte den minsta anledning för VPK att ge KFML/SKP någon som helst legitimitet genom en valsamverkan, eftersom VPK såg KFML/SKP som sin svåraste konkurrent. Resolutionen ”Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!”, som ingick i paketet och som antogs på 1973 års kongress,  gav sken av att motsättningarna mellan VPK och SKP var minimala och enbart gällde käbbel inom familjen. De frågor som angavs som partiskiljande var inställningen till kommunistiska fackklubbar och frågan om att kapitalismen hade återupprättats i Jugoslavien! I Sovjetunionen ”hade byråkratin tagit makten” – ingenting alltså om Sovjetunionens aggressiva utrikespolitiska roll.


När SKP:s medlemmar på en valkonferens 1975 värderade ”Enad vänster”-linjen, ställde sig 80 procent av delegaterna sig bakom en starkt kritiskt resolution. PS-majoriteten tog sedan initiativ till en medlemsomröstning om att skjuta på den andra kongressen, ett förslag som emellertid bara stöddes av 35 procent av medlemmarna. Detta styrkeförhållande bestod på andra kongressen 1976.


Lennart Rahm påstår att SKP ”stod som bäst i arbetarklassen” vid kongressen 1973. Detta påstående bygger inte på några som helst fakta eller undersökningar, ett förhållningssätt som han annars säger sig omhulda. Under kongressperioden 1973 – 1976 ökade antalet avdelningar från 64 till 103, antalet medlemmar med 85,3 procent och antalet LO-anslutna medlemmar steg till 40 procent. När det gäller SKP:s planmässiga utbyggnad, beskrivs den av Lennart Rahm som att ”alla skulle drivas ut till industrin”. Detta är nonsens. Planen för partiets utbyggnad och koncentration till storindustrin antogs först under 1975 och innehöll inget mått av tvång utan syftade endast till uppmuntra medlemmar till att söka sig ut till industrin. Detta står inte i motsättning till att det lokalt kan ha förekommit överslag, att vissa medlemmar utsattes för en alltför stor press, men detta var inte sanktionerat uppifrån. Alla kommunistiska partier har självklart genom historien genomfört en planmässig utbyggnad. Jämfört med tiden före andra världskriget fanns det emellertid ett aber med utbyggnaden på 70-talet; de som proletariserades kunde enkelt sadla om för en annan karriär, om den politiska medvinden mojnade, genom att börja studera, återuppta sina studier eller gå tillbaka till sitt gamla jobb. Självfallet rekryterades också genuina arbetare genom denna planmässiga utbyggnad, sådana som inte hade en enkel reträttväg. Under åren 1970 – 1974 arbetade jag på Kockums varv med 4500 kollektivanställda. Vi var flera KFML/SKP:are som arbetade där och vi lyckades med internrekrytering, men framförallt upprättade vi ett stort kontaktnät. Jag kunde enkelt sälja 20 exemplar av Gnistan varje vecka på min avdelning, maskinverkstaden. När jag och en annan SKP:are ställde upp i  de fackliga valen till verkstadsklubben, fick vi 25 procent av rösterna. Vi togs på allvar. Några fackligt aktiva VPK:are fanns däremot inte på Kockums.


Däremot vill jag ge Lennart Rahm rätt, när han skriver att vi ”lämnar kampen mot den inhemska klassfienden för det sovjetiska krigshotet”, men detta skedde inte förrän januari 1978, då en ny högerlinje vann majoritet i partistyrelsen.  Lennart Rahm ställer den retoriska frågan: ”Vad gjorde AKP och SKP för egen analys av krigsfaran? Antogs den kinesiska linjen utan egen värdering?”


Problemet låg inte där. Den internationella marxist-leninistiska rörelsen anammade KKP:s analys av Sovjet som en socialimperialistisk stat, en supermakt på uppgång, och att detta ledde till att krigsfaran ökade,  men många m-l partier, däribland SKP och AKP, utvecklade dessutom egna analyser. SKP:s första broschyr om Sovjet, ”Sovjet idag”, gavs ut redan 1974. De två världskrigen visar att det är den uppåtsträvande supermakten som utgör källan till de imperialistiska omfördelningskrigen. Fr.o.m mitten av 60-talet fram till slutet av 70-talet utvecklade Sovjetunionen en militär slagkraft, som överträffade USA:s på de flesta områden, alltifrån landsstridskrafter, interkontinentala robotar till en översjöisk flotta. Dessutom skaffade sig Sovjetunionen allierade, antingen i form av stater eller befrielserörelser, i strategiskt viktiga områden. Detta var något helt annat än annekteringen av ett antal buffertstater i Östeuropa efter andra världskriget, som i grund och botten var en defensiv åtgärd. Att Sovjetunionen imploderade runt 1990 motsäger inte alls analysen att Sovjet var en uppåtstigande supermakt. När Japan anföll Pearl Harbor 1941, hade Japan enbart en bråkdel av USA:s ekonomiska resurser – och därmed rustningskapacitet – vilket innebar att Japan var dömt att förlora detta krig.


Sovjetunionens kollaps berodde på flera faktorer. I Sovjet och dess satellitstater hade det utvecklats, ett byråkratborgerskap eller en nomenklatura, som fick en oproportionerligt stor del av det sociala mervärdet, och som förhindrade all konstruktiv kritik. Denna nomenklatura representerade helt enkelt inte längre arbetarklassen. De arbetande massornas motivation och tilltro till systemet minskade i samma takt som de sociala klyftorna ökade. Detta ledde till att det började jäsa i Östeuropa och Gorbatjovs makttillträde öppnade steg för steg slussarna för en omfattande kritik. USA:s militära upprustning under Reagan utsatte den sovjetiska ekonomin för stora påfrestningar, eftersom Sovjetunionens ekonomiska bas var betydligt mindre än USA:s. Idag har Ryssland till exempel en BNP som motsvarar Texas.  Den sovjetiska upprustningen ledde också till att konsumtionsvaruindustrin eftersattes. Invasionen av Afghanistan, som var det tydligaste beviset på Sovjetunionens expansionism, eftersom den ägde rum utanför Sovjetunionens traditionella intressesfär, ledde till en neslig reträtt som visade på Sovjetunionens inneboende svagheter. Redan 1985 avskrev SKA också krigsfaran i sitt principprogram: ”På grund av socialimperialismens kris har ett imperialistisk omfördelningskrig uppskjutits på obestämd tid.”


Nej, SKP:s problem berodde på två avgörande misstag, som den nya partistyrelsemajoriteten fr.o.m januari 1978 gjorde:


1.Partistyrelsemajoriteten insåg inte att ett revolutionärt parti och ett statsbärande parti inte kan bedriva samma slags utrikespolitik. Det förra kämpar för en socialistisk revolution – det senare för att försvara de revolutionära landvinningarna. Denna distinktion framfördes mycket tydligt från KKP:s sida i den stora polemiken och det var också därför som KKP aldrig tog initiativ till en ny international.


2. Partistyrelsemajoriteten överskattade krigsfaran och behandlade den som om den var akut.


De största m-l partier som överlevde i Europa, exempelvis AKP, MLPD i Tyskland och PTB i Belgien, begick aldrig dessa misstag.


Partistyrelsemajoriteten behandlade teorin om tre världar som ett helt partiprogram, som togs som förevändning att rikta huvudslaget mot Sovjet – inte mot det egna monopolborgerskapet. Huvudmotsättningen gick alltså i praktiken mellan den svenska nationen och Sovjetunionen. Kampen för ”freden” blev huvudfrågan och fokus riktades mot Europa. Konsekvensen av denna analys blev en smått parodisk klassamarbetspolitik, som sammanfattades av en skribent i Arbetet redan i juni 1980:


  • ”För första gången stöddes LO:s krav redan från start.
  • I sort sett alla konfliktåtgärder från LO fick stöd av SKP, och elden riktades mot arbetsgivarna.
  • För första gången ställde SKP villkorslöst upp i SAP-LO:s första majtåg för att ’storkonflikten krävde enhet’.
  • För första gången godkändes ett LO-avtal, och SKP kallade det till och med bra.”

Kursändringen kulminerade sedan i beslutet att stödja SAP i 1982 års val. Om den nya partistyrelsemajoriteten hade inspirerats av konkreta diskussioner med representanter från KKP kan jag inte avgöra, men de avgörande misstagen var deras eget verk. Dessutom förberedde den nya partistyrelsemajoriteten marken för den nya politiska linjen genom att steg för steg avskaffa den interna partidemokratin genom att med organisatoriska medel förhindra en löpande diskussion och – när det inte hjälpte – successivt utesluta vänsteroppositionen. Företrädare för denna hade faktiskt varnat för den antågande högerlinjen redan hösten 1977!


Även om det osjälvständiga förhållandet till KKP och AAP i första hand inte kom till uttryck i form av analysen av Sovjets karaktär, fanns det andra exempel på vår osjälvständighet. Vi diskuterade aldrig i princip hur socialismen fungerade i Kina och Albanien, annat än sporadiskt och oorganiserat. Vi utgick helt och hållet från de officiella dokumenten, vad KKP och AAP sade om sig själva. Inte heller diskuterade vår vision av ett socialistiskt Sverige. KFML/SKP nöjde sig med att kunna använda Kina och Albanien som slagträn mot Sovjetunionen och dess vasallstater. Det betydde att SKP och den internationella marxist-leninistiska rörelsen fick problem redan 1977, då AAP bröt med KKP. De flesta partierna följde i huvudsak KKP, men splittringen fick ändå negativa konsekvenser och visade att linjen att hänvisa till socialistiska föregångsländer inte alls är problemfri. Å andra sidan har det vissa fördelar så länge det är möjligt. Medan Albanien så småningom kollapsade, hamnade de som stödde KKP ur askan i elden redan 1978, då de första konsekvenserna av Deng Xiaoping revisionistiska maktövertagande började visa sig. Idag har vi facit: en fullt genomförd kapitalistisk restauration i Kina och en ny supermakt i vardande.


Men i grund och botten måste alla revolutionära partier kunna tänka själva och applicera marxismen-leninismen på de egna konkreta förhållanden. Att göra sig beroende av andras lyskraft är aldrig hållbart i längden.


Greger Bogården


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se