I boken Välfärdsmyter granskar Daniel Ankarloo debatten om ålderschocken. Han börjar med att granska rapporten Ålderschocken, den bortglömda frågan, som publicerades 2002 av organisationen Pensionsforum. Så här definierar Ålderschocken, den bortglömda frågan problemet:

Snart kommer mer än hälften av befolkningen att bli äldre än 80 år. Med en genomsnittlig faktisk pensionsålder på drygt 60 år kommer de flesta att arbeta mindre än hälften av sina liv. Därmed är det lätt att inse att försörjningsbördan kommer att öka rejält för den krympande andel av befolkningen som fortfarande arbetar. (Välfärdsmyter, ETC-förlag, Daniel Ankarloo, sidan 68.)

Enligt Daniel Ankarloo passar det här sättet att beskriva problemet högern och arbetsgivarna. För det här sättet att beskriva problemet underlättar för högern att få stöd för krav som exempelvis: Lägre ingångslöner för ungdomar och invandrare. Högre pensionsålder.

Daniel Ankarloo kritiserar iden om att det är antalet pensionärer som skapar försörjningsbördan. Han tar som exempel att en familj med två barn inte nödvändigtvis har en högre försörjningsbörda än en familj med ett barn. Försörjningsbördan bestäms av familjens inkomst i förhållande till familjens utgifter. Om tvåbarnsfamiljen har större inkomster kan deras försörjningsbörda vara lägre än enbarnsfamiljens. Så här sammanfattar han sin syn på försörjningsbördan:

På samhällig nivå är frågan om försörjningsbördan likartad. Den måste räknas ut som relation mellan de samhälleliga utgifter som det ökade antalet äldre kommer att föra med sig och samhällets inkomster för att kunna bära denna ”börda” En försörjningskvot som i verkligheten mäter samhällsekonomins förmåga till att klara av försörjningsbördan av allt fler äldre ska alltså inte bestämmas som kvoten: antalet personer över 65 år/ personer 20-64 år, som SCB gör. Den relevanta försörjningsbördan ska beskrivas i kvoten: utgifter i kronor och ören för personer över 65 år/inkomster i kronor och ören för ”skattebetalarna” som finansierar. Det senare mäter vi för enkelhetens skull i BNP.” (Sidan 75.)

Enligt Daniel Ankarloo använder sig de som varnar för den ökade försörjningsbördan alltid påståenden som ” de äldre blir fler – de i arbetsför ålder minskar”. De redovisar inte inkomster och utgifter i kronor och ören.

Den ålderschock som det skrivs alarmistiskt om i massmedia är att antalet äldre än 85 år kommer att öka från 250 000 år 2020 till 420 000 äldre över 2035. Det är en ökning på 67 procent. Daniel Ankarloo visar att mellan 1990 och 2010 ökade antalet äldre över 85 år med 67 procent. 1990 fanns det 150 000 äldre över 85 år. 2010 finns det 250 000 äldre över 85 år. Daniel Ankarloo presenterar fakta om hur vi klarat av den 67 procentiga ökningen av äldre över 85 år mellan 1990 och 2010 samtidigt som:

# Sysselsättningsgraden har sänkts från 83 procent 1990 till 70,2 procent 2010. Under den här tiden kunde allt färre i arbete försörja allt fler i icke-arbete.

# Skattekvoten sänktes från 56 procent 1990 till 48 procent 2009. Under den tiden kunde skattekvoten alltså sänkas cirka åtta procentenheter. Under 1990 till 2009 drev inte det ökande antalet äldre upp skattekvoten.

En samhällsekonomi som klarar av en 67 procentig ökning av äldre över 85 år samtidigt som sysselsättningsgraden sjunker och skatterna sänks är en stark samhällsekonomi. Det visar att debatten om ålderschocken inte behöver vara alarmistisk.

Daniel Ankarloo använder den senaste budgetpropositionen bilaga 3 – PROP 2009/10:1 bilaga 3 – för att visa att vi har råd med äldrechocken. Enligt den så kan vi finansiera ålderschocken utan att arbeta mer och höja skatten.

Fördelen med Daniel Ankarloos bok är att den nyanserar debatten om ålderschocken. Den är ett viktigt bidrag till debatten om framtidens välfärd.

Bengt-Olof Lindbergh

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)