Förra månadens höghastighetstågskrasch i Kina har väckt en storm av offentlig indignation som kan ge ett intryck av att folkets missnöje och ilska över regeringen är på uppgång i landet, särskilt bland den växande kinesiska medelklassen. Den stora demonstrationen mot en kemisk fabrik i Dalian för drygt en vecka sedan har förstärkt detta intryck.

Men laddar verkligen Kinas medelklass upp för att gå till politisk aktion?

Medan missnöjet bland friställda arbetare, bönder som har förlorat sin mark, lågavlönade gästarbetare och andra i den så kallade "lägsta skiktet" av det kinesiska samhället om och om igen har bubblat upp till ytan i gatuprotester över hela landet, så sägs Kinas medelklass ha spelat rollen av social stabilisator. Det finns en teori om att den kinesiska medelklassen kanske inte är helt nöjd med sin nuvarande situation men att den trots det har ett litet intresse av att ifrågasätta den nuvarande politiska ordningen.

Reaktionen på den dödliga tågkollision 23 juli har väckt en del frågor om det tidigare antagandet om Kinas medelklass kan ha varit fel. Som Pan Caifu, kolumnist för Hongkongs Phoenix New Media, skrev: "Den mest direkta konsekvensen av denna tågolycka har varit att tända medelklassens ilska. För mig är att de allvarligaste "sekundära katastrof" i spåret av katastrofen med höghastighetståget 723. "

I raseri har medelklassen protesterat mot olyckan, i huvudsak via protester på nätet. Omfattningen av protesten var utan motstycke. Inom fem dagar efter olyckan, postade kinesiska microbloggare nära 10 miljoner meddelanden om tågkraschen. De flesta av dem attackerade regeringen för allt den lät olyckan ske och att offren behandlades okänsligt i vad som för många verkade många vara ett försök att dölja olyckan. En betydande del av kritiken var postat till Sina Weibo, Kinas mest aktiva microblogg, vars huvudsakliga användare är intellektuella och tjänstemän.

Men tågkollisionen var inte den enda händelsen som på senare tid väckt vrede på Internet bland Kinas medelklass. Månaden innan väckte misstankar om korruption i det statliga kinesiska Röda Korset, en våg av indignation med tiotusentals upprörda meddelanden om dagen.

Frivilliginsatser och välgörande aktiviteter har lockat växande skaror ur medelklassen under senare år. Den massiva jordbävningen i Sichuan under 2008 ledde till en stor ökning av donationer till välgörenhetsorganisationer. 2008 översteg det sammanlagda beloppet av donationer 100 miljarder yuan, motsvarande 0,4% av Kinas BNP, enligt en färsk rapport från Guangzhou Daily. De flesta donationerna har gått till stora statliga anslutna välgörenhetsorganisationer som länge kritiserats för bristande öppenhet. Skandalen i det kinesiska Röda Korset har startat en våg av protester på nätet. Många protesterade också genom att hota att inte donera till Röda Korset igen, trots organisationens upprepade försäkringar om att någon korruption inte förekom. Guangzhou Daily rapporterar att donationerna till några av Röda Korset lokalföreningar helt upphört och kraven på granskning och insyn omfattar nu även andra statliga välgörenhetsorganisationer.

Och sedan, i augusti, har några av de största protesterna på länge brutit ut i staden Dalian - en förmögen och pittoresk kuststad, populär bland turister och den kinesiska medelklassen, vilket överraskat många bedömare. Gatorna i staden har fyllts med protesterande och stadens ledning har pressats till att påskynda stängningen av Fujias kemiska anläggning. Enligt rapporter i media, har en betydande del av de protesterande i Dalian varit tjänstemän som vanligtvis inte utgör den grupp som går ut på gatorna med plakat och går i konfrontation med säkerhetsstyrkorna.

Är den senaste tidens incidenter, där medelklassens går ut i öppna protester, ett tecken på att Kina har gått in i en ny era av politisk utveckling som drivs av medelklassen krav på förändring? Det är frestande att säga ja, särskilt efter Dalian- protesten.

Förra gången en liknande protest ägde rum var i Xiamen i 2007. I båda fallen var demonstranterna motståndare till anläggningar som producerar potentiellt farliga industrikemikalier som hotar människors hälsa. Ofta klagar de närboende över problemen på Internet, men är ovilliga att gå till direkt konfrontation med myndigheterna.

I Shanghai, till exempel, luftade invånare i ett samhälle som hade drabbats av kraftiga föroreningar från en läderfabrik i över ett decennium sin ilska och frustration på lokala Internetforum. Men när miljöaktivister kontaktade de boende och erbjöd sig att hjälpa dem att bekämpa fabriken och den lokala regering som misslyckats med att upprätthålla miljönormerna, var de boende rädda för att träda fram för att utmana myndigheterna. Advokater bland aktivisterna erbjöd sina tjänster för att ge invånarna gratis juridisk hjälp, men ingen var villig att sätta sitt namn under en stämningsansökan mot fabriken.

För varje protest som går över i öppna gatudemonstrationer, finns det kanske ett tiotal fall som det i Shanghai. Internet har gett det kinesiska folket ett relativt säkert, anonymt och enkelt sätt att kritisera regeringen och visa sitt missnöje men den stora majoriteten av Kinas medelklass är tveksam till att engagera sig i organiserat motstånd utanför Internet. Den välutbildade och teknikkunniga medelklassen har därför huvudsakligen lagt sin politiska energi på nätet. För närvarande är det tveksamt om deras politiska deltagande i någon större utsträckning kommer att sträcker sig utanför den virtuella världen.

Källa:ChinaReal Time Report 2011-08-24

BS

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen.)