i Sverige, senast manifesterad i form av spektaklet kring Håkan Juholt, är inte resultat av tillfälliga misstag i fråga om personfrågor, inte heller beror den på Socialdemokraterna inte har lagt sig tillräckligt nära de borgerliga partierna, vilket gärna borgerliga analytiker hävdar.

Nej, socialdemokratins kris är kapitalismen kris. För att det ska finnas utrymme för en socialdemokratisk politik, läs reformpolitik inom ramen för kapitalismen, måste den ekonomiska utvecklingen utmärkas av hög tillväxt. Detta har den inte gjort i de västliga industriländerna sedan mitten av 70-talet – se Pål Steigans utmärkta analys i hans blogg.

Dessutom måste det finnas ett behov av reformistiska arbetarpartier sett ur monopolborgerskapets perspektiv. Detta behov minskade drastiskt efter Sovjetunionens och östblockets kollaps och inträde i den kapitalistiska världsekonomin.

Därtill kommer att de socialdemokratiska partierna måste ha en stabil klassbas. Problemet i de västliga industriländerna är att tillverkningsindustrins andel av den samlade produktionen successivt har minskat och därmed den traditionella mervärdesproducerande delen av arbetarklassen. De västliga storföretagen har flyttat sin tillverkning till Kina och andra låglöneländer i sin strävan efter profitmaximering.  I dessa länder växer däremot arbetarklassen både absolut och relativt. De objektiva motsättningarna skärps i motsvarande utsträckning.

Rickard B. Thuresson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)