Alla inlägg under januari 2016

Av NAT:s redaktion - 6 januari 2016 22:01

 

I en kommentar till programutkastet skriver Arvid Ådalen den 5/9 2015:


”De tre instrumenten. Förhållandet mellan partiet, armén och enhetsfronten, som byggs upp under revolutionen.
– Armén uppfyller politiska uppgifter, tre uppgifter: strida, producera för att inte vara en börda och mobilisera massorna. Armén baserar sig på människorna, inte på vapnen, armén är uppkommen ur massorna och är förbunden till dem som den helhjärtat tjänar, detta gör det möjligt för den att röra sig som fisken i vattnet. Utan en folkarmé har folket ingenting, partiet för befälet över geväret. Lenins tes om folkmilisen och frågan om en allmän folkbeväpning som leder framåt mot en fullständig frigörelse, med ett samhälle utan stat som vi känner den.”


Frågan om parti, armé och enhetsfront tas upp på olika ställen i utkastet tillprincipprogram.   Communist Party of India (Maoist) talar om partiet, armé och enhetsfront som ”magiska vapen” i sitt principprogram. Detta är naturligtvis hämtat från Mao Zedong, men i vilket sammanhang tar han upp detta? Det är hämtat från ”Kommunisten presenteras” (Valda verk, band 2, sid. 274 – 285) från 1939:


”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kinesiska kommunistpartiets tre ’magiska vapen’, dess tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen.” (sid. 277)


Menar Mao Zedong nu att dessa tre vapen är universella, d.v.s de gäller oberoende av klasstrukturen i ett givet land, oavsett om landet ifråga är imperialistiskt, kapitalistiskt, halvfeodalt eller feodalt eller oavsett huvudmotsättning?  Naturligtvis inte.


Det räcker med att läsa innantill:


”Det är genom detta slag av invecklat förhållande till den kinesiska bourgeoisin som den kinesiska revolutionen och kinas Kommunistiska parti har gjort framsteg i sin utveckling. Detta är ett speciellt historiskt drag, ett särdrag för revolutionen i koloniala och halvkoloniala länder, som inte finns i något kapitalistiskt lands revolutionshistoria (min fetstil). Vidare, eftersom Kina är ett halvkolonialt och halvfeodalt, eftersom dess ekonomiska och kulturella utveckling är ojämn, eftersom dess ekonomi i huvudsak är halvfeodal och dess territorium väldigt, följer härav att den kinesiska revolutionens karaktär i dess nuvarande skede är borgerlig-demokratisk, att dess viktigaste angreppsmål är imperialismen och feodalismen och att dess grundläggande drivkraft är proletariatet, bönderna och städernas småborgare, medan den nationella bourgeoisien deltar vid vissa tidpunkter och i viss utsträckning. Härav följer också att den viktigaste kampformen i den kinesiska revolutionen är väpnad kamp (sid. 275 – 276).”


Och vidare:


” Det halvkoloniala Kinas särdrag finns inte, eller finns inte på samma sätt, i historien om de revolutioner som letts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder. Således finns det två grundläggande särdrag i den kinesiska borgerligt-demokratiska revolutionen (min fetstil): 1) proletariatet upprättar antingen en revolutionär nationell enhetsfront med bourgeoisin, eller tvingas bryta den; och 2) väpnad kamp är revolutionens huvudform. Här beskriver vi inte partiet förhållande till bönderna och städernas småborgare såsom ett grundläggande särdrag, för det för första, därför att detta förhållande i princip är detsamma som det som kommunistiska partier över hela världen står inför, och för det andra, därför att den väpnade kampen i Kina till sitt väsen är ett bondekrig och partiets förhållande till bönderna och dess nära förhållande till bondekriget är en och samma sak(sid. 276)”.


Mao Zedong understryker alltså den kinesiska revolutionens särdrag, vilket är raka motsatsen till att upphöja folkkriget till en allmängiltig revolutionsmodell. Frågan om relationen mellan parti, enhetsfront och armé kan därför inte heller behandlas som en formel och att uppbygget av dessa ska ske enligt en viss bestämd tågordning.


Det är rimligt utifrån CPI (Maoist):s utgångspunkt att tala om tre magiska vapen, eftersom partiet bedriver ett folkkrig utifrån landsbygden (60 procent av Indiens befolkning lever på landsbygden). Dessutom har CPI (Maoist) möjlighet att arbeta legalt och halvlegalt med olika fronter och inom olika massorganisationer. Men det finns en mycket viktig skillnad mellan Kina av år 1939 och Indien av år 2015. Huvudmotsättningen i Kina hade ändrats i och med den japanska imperialismens angrepp på Kina 1937; den stod alltså mellan den japanska imperialismen och det kinesiska folket. Detta betydde att det japanska imperialismens angrepp inte bara var ett angrepp de kinesiska massorna, arbetare, bönder, småborgare och det nationella borgerskapet utan också ett angrepp på delar av det kinesiska borgerskapet, inkl. delar av storborgerskapet, och godsägarna. Därför bildade KKP en enhetsfront med Guomindang, en enhetsfront ovanifrån, som samtidigt var en klassfront. 1945 bröts enhetsfronten med Guomindang, varvid Guomindang efter fyra år besegrades i ett huvudsakligen reguljärt krig.  Indien idag står inte under utländsk militär ockupation, varken helt eller delvis, vilket har stor betydelse för hur klasskrafterna grupperar sig eller kommer att gruppera sig.


I Ryssland ägde en borgerlig revolution rum februari 1917, varvid tsarväldet störtades och ersattes med en borgerlig regering. Men denna regering ville inte avsluta kriget mot Tyskland och kunde heller lösa den hungersnöd i landet, som hade uppstått på grund av det misslyckade kriget. Detta betydde att missnöjet hos det arbetande folket, arbetare och bönder, bara växte. Bolsjevikerna gick i april fram under parollen ”All makt åt sovjeterna!” och deras inflytande, särskilt inom arbetarklassen, växte oavbrutet. I Ryssland tillhörde den väldiga befolkningsmajoriteten småborgerskapet (bönderna), medan proletariatet endast utgjorde tio procent av befolkningen. Å andra sidan var proletariatet extremt koncentrerat till stora fabriker och stora städer. I oktober 1917 var läget moget för arbetarklassen under bolsjevikernas ledning för att genomföra ett stormanfall, en väpnad stadsrevolution, mot maktens centrum. Varför kunde den socialistiska revolutionen segra? Lenin skrev att bolsjevikerna hade


”I. den överväldigande majoriteten bland proletariatet; II, nästan hälften av armén; III. en överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande ställena, nämligen i huvudstäderna och på de fronter, som låg nära centrum.” (”Lenin om den kommunistiska valkampanjen,” Proletärkulturs förlag 1973, sid. 239)

Bara några timmar efter att proletariatet hade erövrat statsmakten utfärdade den nya sovjetregeringen ett jorddekret, som innebar att godsägarnas jord beslagtogs och utdelades bland jordlösa och böndernas massa. Därigenom vanns stora delar av bondeklassen för revolutionens sak.


I SUKP(b):s historia sammanfattas varför oktoberrevolutionen segrade (här i förkortad form – se sid. 213, Proletärkultur), varvid särdragen framgår med all önskvärd tydlighet:


  1. Den ryska bourgeoisien var en relativt svag, dåligt organiserad och oerfaren fiende.
  2. Rysslands arbetarklass hade redan härdats i två tidigare revolutioner (1905 års revolution och februarirevolution 1917).
  3. Rysslands arbetarklass hade en betydande bundsförvant i de fattiga bönderna.
  4. I spetsen för arbetarklassen stod bolsjevikpartiet, som förmådde staka ut en riktig linje som motsvarade situationens krav.
  5. På grund av världskriget var de borgerliga staterna splittrade i två läger, vilket omöjliggjorde en direkt intervention från deras sida.

Det ägde rum ett inbördeskrig 1918 – 1920, men oktoberrevolutionens landvinningar var aldrig på allvar hotade, eftersom de vita styrkorna och de imperialistiska interventionsstyrkorna inte var koordinerade. De besegrades en efter en.


Rysslands socialdemokratiska arbetareparti (RSDAP) bildades 1883. 1903 splittrades partiet i två fraktioner, bolsjeviker och mensjeviker, men först fr.o.m 1912 fungerade bolsjevikerna som ett eget parti. Bolsjevikerna bedrev både ett legalt och illegalt arbete i såväl befintliga massorganisationer som i duman liksom i egna enhetsfrontorganisationer. Under perioden 1907 – 1912 var den revolutionära rörelsen tillbakapressad i Ryssland som en följd av nederlaget 1905.  Efter februarirevolutionen 1917 bildades Röda garden mars 1917. I samband med oktoberrevolutionen uppgick Röda gardenas numerär till 200 000 personer. Röda gardena utgjorde stommen till Röda armén, som bildades först januari 1918. Redan i september 1917 skrev Lenin:


"There is only one way to prevent the restoration of the police, and that is to create a people's militia and to fuse it with the army (the standing army to be replaced by the arming of the entire people. ("Tasks of the Proletariat in our Revolution", Collected Works band 24, sid. 70)

 

De viktigaste enhetsfronterna från och med februarirevolutionen var självfallet sovjeterna, arbetar-, soldat- och bondesovjeter, som växte explosionsartat fram till oktoberrevolutionen. Det var därför som bolsjevikerna i ett givet läge också kunde ställa parollen ”All makt åt sovjeterna!”. För att summera: Oktoberrevolutionen var en väpnad stadsrevolution. Bolsjevikpartiet var ett beprövat parti, som alltid bedrev ett massarbete och tillämpade enhetsfronttaktik. De viktigaste enhetsfronterna var sovjeterna som växte upp som svampar efter februarirevolutionen. Bolsjevikerna började organisera väpnade enheter redan i mars 1917. Oktoberrevolutionen, som var ett stormanfall i maktens centra, möjliggjordes av att bolsjevikerna hade stöd av den överväldigande majoriteten av proletariatet, nästan hälften av armén och de Röda gardena.


I kölvattnet på Oktoberrevolutionen gjordes flera misslyckade revolutionsförsök, bl.a i Ungern, Reval (Tallinn), Hamburg, Kanton och Shanghai med flera. I Ungern bestod den ungerska rådsrepubliken i drygt fyra månader, innan den störtades. En bidragande orsak till rådsregeringens fall var att den inte vann böndernas stöd, eftersom den konfiskerade godsägarnas jord och förstatligade den i stället för att dela ut den bland bönderna. I de övriga fallen var kommunistpartierna för svaga och hade ett otillräckligt stöd bland arbetarklassen och missbedömde helt enkelt styrkeförhållandena.


I samband med andra världskriget genomfördes framgångsrika befrielsekrig gentemot       utländska angripare. Detta betydde att huvudmotsättningen i respektive land hade ändrats; den stod mellan folket och utländske angriparen i respektive land. Det gällde alltså Kina, Jugoslavien och Albanien, som alla befriade sig av egen kraft. I Vietnam tog befrielsekriget betydligt längre tid; kampen riktades först mot Frankrike, sedan Japan, sedan Frankrike igen och slutligen mot USA. Först 1975 befriades hela Vietnam. I Kampuchea störtade Röda Khmererna efter ett utdraget folkkrig Lon Nol-regimen, som var en amerikansk marionettregim, 1975. Röda Khmererna ledde landet fram till 1979, då Vietnam invaderade Kampuchea. I samtliga dessa länder fanns det kommunistiska partier, som – utom i fallet med Kampuchea – var anslutna till Kommunistiska Internationalen.  I alla dessa länder hade befrielsekriget och den efterföljande revolutionen sina särdrag. Mitt intryck från befrielsekampen i Albanien och Jugoslavien är att den väpnade kampen under befrielsekriget och enhetsfrontarbetet sammanföll, d.v.s partisanstyrkorna fungerade samtidigt som enhetsfronter. Detta berodde naturligtvis på Italiens och Tysklands brutala repression mot befolkningen i dessa länder. Inte heller bildade de kommunistiska partierna i Jugoslavien och Albanien någon liknande enhetsfront som den mellan KKP och Guomindang. Både de jugoslaviska och albanska partisanerna tvingades från första början utkämpa ett inbördeskrig mot inhemska kollaboratörer – i Jugoslaviens fall mot ustasja och cetniks.


Den kubanska revolutionen utgör ett gränsfall; den representerar varken en revolution i en imperialistisk stat eller ett folkkrig i ett neokolonialt land mot en utländsk aggressor. Men Batista-regimen var mycket korrumperad och USA missbedömde Castro i början.  I ett samtal med Kang Sheng 1964 (https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-9/mswv9_27.htm ) säger Mao Zedong just att den kubanska revolutionen segrade 1959. Det spelar ingen roll att Kuba senare anslöt sig till Sovjetlägret i stället för Kina; det var inte avgjort från början.


Lika lite som varje försök till väpnad stadsrevolution har lyckats, lika lite har varje folkkrig lyckats. Det gäller exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) med flera.

Komintern tillämpade naturligtvis olika typer av enhetsfronttaktik, aktionsenhet, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån. Enhetsfronter underifrån innebär att man skapar organisationer på begränsade kampavsnitt med begränsade plattformar (som motsvarar en del av det kommunistiska partiets program). Denna taktik tillämpades i huvudsak fram till 1935. Enhetsfronter ovanifrån, d.v.s enhetsfront mellan det kommunistiska partiet och andra organisationer, tillämpades främst fr.o.m Kominterns sjunde kongress 1935, eftersom den taktiska huvuduppgiften i bl.a Europa bestod i att hejda fascismens och nazismens frammarsch. De mest kända exemplen i Europa är den spanska republiken och folkfrontsregeringen i Frankrike och som sagt alliansen mellan KKP och Guomindang var också en enhetsfront ovanifrån.


SKP i Sverige arbetade som ett sedvanligt Kominterparti; huvudsakligen användes enhetsfronter underifrån och aktionsenheter. 1930 bildades Röd Front-Förbundet efter tyskt mönster i Köpenhamn av de skandinaviska kommunistpartierna. Röd Front-Förbundet, som var en militant självförsvarsorganisation, skulle främst agera vid gatuoroligheter och mot strejkbryteri.  Förmodligen lades Röd Front-förbundet i Sverige ner redan 1933, då den svenska regeringen införde ett uniformsförbud.


Den marxist-leninistiska rörelsen med KFML i spetsen, som uppstod i mitten av 1960-talet, tog naturligtvis tillvara på de bästa erfarenheterna från det enhetsfrontarbete, som Komintern och KKP hade bedrivit. Det mest lyckade exemplet var De Förenade FNL-grupperna (DFFG), en enhetsfront underifrån med tre paroller enbart i sin plattform, som utvecklades till västvärldens relativt starkaste solidaritetsorganisation med Vietnams folk. KFML/SKP/SKP(m-l)/SKA arbetade alltså alltid med enhetsfronter. Detta kritiserades av såväl KFML(r) och trotskisterna under 70-talet. Däremot gjorde vi aldrig några militära förberedelser utan arbetade bland de värnpliktiga soldaterna i stället. Strategin utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap och att revolutionen skulle ske i form av en väpnad stadsrevolution. Däremot var marxist-leninisterna inställda på att skapa en folkarmé i händelse av att huvudmotsättningen ändrades och Sovjet angrep Sverige (vilket var en realistisk analys fram till 1979, även sett i efterhand). I ”Dokument från Sveriges Kommunistiska Partis andra kongress” från 1976 heter det:


”Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig (Oktoberförlaget, sid.18).”


I Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster” (2003), om SKP(m-l)/SKA heter det:

”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?


Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen (sid. 78). ”


De stora skillnaderna mellan Kina av år 1939 och Sverige 2015 är att


  • Sverige är en kapitalistisk och imperialistisk stat, där huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap, i motsats till det halvfeodala Kina.
  • Borgerskapets makt och befolkningens flertal, inklusive proletariatet, är koncentrad till städerna och tätorterna i Sverige. Endast 1,5 procent av befolkningen ingår i bondeklassen.
  • Sverige har inte delvis ockuperats av en utländsk makt motsvarande Japans ockupation av kustområdena i Kina 1937 – 1945. Ett anfallskrig och ockupation av en främmande makt leder till att denna inte bara kommer i motsättning till proletariat, småborgerskapet och småborgerliga mellanskikt utan även till delar av borgerskapet i landet i fråga (se Nazitysklands ockupation av olika länder i Europa).

Mao Zedong har aldrig förfäktat teorin om att ett utdraget folkkrig skulle fungera som en slags huvudstrategi i de imperialistiska staterna i ett läge, då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap. Det går inte anföra ett enda exempel därpå i hans skrifter. Det framgår redan av hans förbehåll i artikeln ”Kommunisten presenteras”. Detta framgår också av ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsen allmänna linje” (Oktoberförlaget 1977, sid. 15 – 53). Tre partier från den nordiska marxist-leninistiska rörelsen, AKP(m-l), KFML/Danmark och KFML/SKP hade regelbundet möten med representanter från Kinas kommunistiska Parti fram till 1976, medan Mao Zedong ännu levde. Vid inget tillfälle framkastade någon representant från KKP idén att de marxist-leninistiska broderpartierna skall bilda väpnade styrkor, upprätta basområden och inleda utdragna och långvariga folkkrig inom de imperialistiska staterna. KKP var helt på det klara med att oktoberrevolutionens väg, den väpnade stadsrevolutionen, gällde för de imperialistisk och kapitalistiska staterna. Men för att en revolution ska vara möjlig krävs en omfattande och djupgående ekonomisk och politisk kris, som gör att de arbetande massorna inte har någon annan utväg, och att den härskande klassen är oförmögen att hindra en sådan utveckling. Först då kan det bli aktuellt med ett stormanfall.


I själva verket var naturligtvis Mao Zedong kristallklar på frågan om att folkkrig inte är den rätta vägen för proletariatet i de imperialistiska staterna utan att det är oktoberrevolutionens väg som gäller. I ”Problem rörande krig och strategi” (Valda verk, band 2, sid. 213 – 214) från 1938 skriver han:


”Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)(min fetstil).Vad frågan om krig beträffar, bekämpar de kommunistiska partierna i de kapitalistiska länderna de imperialistiska krig som förs av deras egna länder. Därest sådana krig utbryter, går dessa partiers politik ut på att framkalla nederlag för de reaktionära regeringarna i deras egna länder. Det enda krig de önskar utkämpa är det inbördeskrig för vilket de förbereder sig.[1] Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisin blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).


Den som påstår att Mao Zedong förordade folkkrigets väg i de imperialistiska staterna i ett läge då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap ägnar sig bara åt historieförfalskning. Vad är det för slags maoist?


Rickard B. Turesson

13/12 2015


(Denna blogg är kinuten till  Nya Arbetartidningen)


ANNONS

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se