Alla inlägg under februari 2016

Av NAT:s redaktion - 25 februari 2016 12:00

 

Mao Zedong var kristallklar på frågan om att folkkrig inte är den rätta vägen för proletariatet i de imperialistiska staterna, då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap, utan den väpnade stadsrevolutionen, oktoberrevolutionens väg. I min förra artikel återgav jag ett längre citat från ”Problem rörande krig och strategi” (Valda verk, band 2, sid. 213 – 214) från 1938, där Mao Zedong skriver:


”Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.


Nu menar Arvid att detta citat är lösryckt. Han skriver:


”Det handlar alltså inte om att de ”sagt” si eller så i ett givet läge. Att Mao upprepade kominternlinjen i en text 1938 har ingen större betydelse i ljuset av dagens erfarenheter. Med lösrykta citat kan man bevisa vad som helst.”


För det första är detta citat inte lösryckt, eftersom jag har angett källan, vilket innebär att varje läsare kan kontrollera i vilket sammanhang det skrevs. Däremot är Arvids ursprungliga citat från den 5/9 2015 om de tre magiska vapnen lösryckt, eftersom han inte anger någon källa och inte heller diskuterar i vilket sammanhang det skrevs. För det andra tycks han mena att citat från Mao Zedong i sig är irrelevanta. Men Mao Zedong citerade Stalin, Lenin, Marx och Engels; Stalin citerade Lenin, Marx och Engels; Lenin citerade Marx och Engels. Vad är det för märkligt med det? Frågan är om citaten är relevanta eller inte. För det tredje påstår han att Mao Zedong ”upprepade” kominternlinjen och att ”detta inte har någon större betydelse i ljuset av dagens erfarenheter”. Mao Zedong levde faktiskt till 1976 och hade 38 år på sig att korrigera ”kominternlinjen”, men förespråkade aldrig i någon text att folkkrigets väg också gällde för de imperialistiska staterna. Detta kan man se i såväl Valda verk som i den Stora polemiken. Fr.o.m början av 1960-talet och till 1977 fanns det en internationell marxist-leninistisk rörelse med förbindelser med både Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. Det betydde att de partier som ingick i denna rörelse hade bilaterala kontakter och diskussioner med KKP och AAP. I Sverige hade KFML/SKP sådana kontakter. Vid inget tillfälle förde representanter från KKP fram idén att KFML/SKP borde lägga om huvudstrategi och i stället satsa på ett långvarigt folkkrig. När SKP initierade en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 var denna direkt inspirerad av diskussioner med de kinesiska kamraterna. KKP skulle aldrig ha tvekat att lägga fram teorin om att folkkriget var det enda rätta revolutionsmodellen i sådana diskussioner, om partiet verkligen ansett det. Mig veterligt fanns det heller inget kommunistiskt parti verksamt i en imperialistisk stat och med förbindelser med KKP fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, som tillämpade denna huvudstrategi. Varken RCP (Canada) eller PCP (Sendero Luminoso) hade några sådana kontakter med KKP fram till 1976. RCP (Canada) bildades 2004 och PCP (Sendero Luminoso) bildades 1969 – 1970, men hade inga förbindelser med KKP. Ordförande Gonzales besökte visserligen Kina 1965, men han hade en underordnad ställning i PCP (Bandera Roja):s delegation. Det enda maoistiska parti, som med säkerhet kan uppvisa en oavbruten kontinuitet tillbaka till tiden före Mao Zedongs död är Filippinernas Kommunistiska Parti.


Arvid skriver:


”Det är svårt att förstå att någon idag i ljuset av de senaste 100 årens händelser ens vill tala om en ’oktoberväg’.”


Det har bara gått 40 år sedan Mao Zedongs död. Vilka avgörande händelser har egentligen inträffat sedan dess, som gör att man måste skrota teorin om den väpnade stadsrevolutionen, vilket definitivt inte Mao Zedong gjorde?


II.

Är oktoberrevolutionens väg förbrukad?

Arvid skriver:


”Faktum är att Oktoberrevolutionens ’väg’ aldrig har upprepats och att den inte kan upprepas (märk väl! – min anm.) eftersom den förutsätter att borgarklassen till viss mån tas med överraskning (de har ju också lärt sig en del) och att en stor del av den reaktionära armén är en värnpliktsarmé som byter sida.”


Och senare:


”Vad har låsningen på ’oktobervägen’ bidragit till de senaste hundra åren? Den har i alla fall varit perfekt för den opportunistiska strömning som dominerat den kommunistiska rörelsen i de imperialistiska länderna under 60-70 år. Den har i Europa blivit till en del av en ”vänta och se”-linje som aldrig tar den militära frågan på allvar och inte har vilja att diskutera den eftersom man är så upptagen med att planera nästa valkampanj.”


Arvid glömmer att även franska revolutionen 1789 och Pariskommunen 1871 var väpnade stadsrevolutioner och att den förstnämnda segrade. Han glömmer också att segerrika revolutioner och folkkrig hittills har skett under exceptionella förhållanden. Oktoberrevolutionen skedde i slutskedet av första världskriget och de segerrika folkkrigen i Kina, Jugoslavien och Albanien skedde under och omedelbart efter andra världskriget. Det vietnamesiska befrielsekriget inleddes under andra världskriget, men slutfördes först 1975.  I samtliga dessa fall hade en utländsk aggressor förorsakat att huvudmotsättningen i respektive land hade ändrats. Mao Zedong skriver:


”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning,

proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeiosin och bourgeoisin, mellan proletariatet och bondesmåbourgeiosien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.


I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och

de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.


När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Om motsättningar”, Skrifter i urval, Oktoberförlaget, sid. 99)


Det enda undantaget representeras av den kubanska revolutionen, som störtade den korrumperade Batistaregimen, samtidigt som USA-imperialismen togs med överraskning. Detta visar också att varje befrielsekrig eller revolution företer sina egna särdrag.


Den revolutionära strategin är avhängig huvudmotsättningen i varje givet land. Begreppen huvudmotsättning, sekundär motsättning etcetera är helt frånvarande i Arvids analys, vilket inte är någon tillfällighet. I hans fall svävar den revolutionära strategin i luften, eftersom den är helt oberoende av huvudmotsättningen, klasskampsläget och de aktuella styrkeförhållandena.


Arvid påstår t.o.m att oktoberrevolutionens väg ”inte kan upprepas”, vilket innebär att han tydligen kan se in i framtiden. Det har ingen före honom kunnat göra. USA togs som sagt med överraskning av den kubanska revolutionen. Den s.k arabiska våren tog de flesta med överraskning och den folkliga mobiliseringen och resningarna tog sig olika uttryck beroende på land. Det är intressant att studera i vilka geografiska rum dessa resningar utspelade sig. Var det första steget att ”inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, eller tvärtom”? I Tunisien störtades den auktoritära Ben Ali-regimen i en folklig resning 2011 och borgerlig demokrati infördes. I Libyen understödde USA-imperialismen och dess allierade en resning mot Ghaddafi, vilket resulterade i ett inbördeskrig som fortfarande pågår. I Egypten lyckades de folkliga krafterna avsätta Mubarak-regimen, men Muslimska Brödraskapet vann valet och avsattes i sin tur av militären, som inrättade ett rent militärstyre. I Bahrain slogs de folkliga protestaktionerna snabbt ner med saudisk hjälp. I Syrien och Jemen pågår inbördeskrig, i vilka USA i allians med andra västmakter, Ryssland, Turkiet, Saudi-Arabien och Iran är inblandade. I samtliga dessa fall inleddes resningarna i städerna, inte utifrån landsbygden. I samtliga dessa fall har det också saknats starka kommunistiska partier, som kunnat bygga breda allianser och ställa sig i spetsen för borgerligt-demokratiska revolutioner. Det enda undantaget representeras av Tunisien, där det visserligen inte fanns något starkt kommunistiskt parti, men väl progressiva borgerligt-demokratiska krafter och en relativt stark fackföreningsrörelse. I Egypten skedde en massmobilisering i såväl Kairo som Alexandria, men anti-Mubarakrörelsen var från första början delad i två, dels Muslimska brödraskapet och salafister och dels moderata liberala och progressiva krafter. De senare drog till slut det kortaste strået, eftersom de saknade en stark ledning och som heller inte kunde bygga breda allianser. Det är dessutom svårt att se hur det skulle gå att bedriva ett folkkrig i Egypten med tanke på den tättbefolkade Nildalen och den libyska öknen, som inte lämpar sig för basområden. Det enda ställe som lämpar sig för folkkrig är Sinaihalvön, som är mycket kuperad. Om en militärregering eller en annan form av klassdiktatur ska störtas i Egypten, måste det förmodligen ske i form av en allmän väpnad resning i de största städerna, Kairo och Alexandria, för att sedan sprida sig i resten i Nildalen.


Arvid påstår alltså låsningen vid ”oktobervägen” har använts för att legitimera den opportunistiska strömning, som dominerade den kommunistiska rörelsen sedan 1946 – 1956. Faktum är att vissa Kominform-partier började överge oktoberrevolutionens väg redan i slutet av 1940-talet, d.v.s de började förespråka den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen, en linje som utvecklades fullt ut av Chrusjtjov-revisionismen. I början av 1960-talet intensifierades polemiken mellan SUKP och KKP. 1963 publicerade KKP ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”. Detta ledde till att det återuppstod en internationell marxist-leninistisk rörelse, inklusive i Europa. Detta betydde att oktoberrevolutions väg återigen förespråkades av dessa partier i Europa, eftersom de förordade den väpnade revolutionen. Men menar Arvid att dessa partier, inklusive KKP, var en del av sagda opportunistiska strömning!?! KKP föreslog ju aldrig under den stora polemiken att de marxist-leninistiska partierna i de imperialistiska och kapitalistiska staterna skulle byta ut oktoberrevolutionens väg mot folkkrigets.


Om man analyserar varför en revolution eller ett befrielsekrig misslyckats, måste man studera motsättningarnas säregenhet. Rådde det verkligen en djupgående kris enligt Lenins och Mao Zedongs definition? Vilket var styrkeförhållandet mellan klasserna? Vilka konsekvenser fick närvaron av en utländsk aggressor i landet? Fanns det verkligen ett starkt revolutionärt parti? Formulerade detta revolutionära parti en riktig handlingslinje? Den som hävdar att den kommunistiska rörelsen i de imperialistiska staterna borde ha startat folkkrig ägnar sig åt kontrafaktisk historieskrivning, d.v.s spekulerar i hur historien skulle ha förlöpt om en annan handlingslinje hade tillämpas.


Arvid hänvisar till att ”kampen för att komma bort från ’oktobervägen’ i Kina kostade extremt mycket” och att denna felsatsning skedde under inflytande av Komintern. Detta är naturligtvis sant, men samtidigt var detta inte så märkligt med tanke på att KKP var ett ungt parti och den stora auktoritet som Komintern, världspartiet, åtnjöt. Det var också därför som Mao Zedong hälsade beslutet om att upplösa Komintern med tillfredsställelse [1]och följaktligen tog heller inte KKP initiativ till bildandet av en ny Kommunistisk International efter splittringen med SUKP. Men är det inte ännu stolligare att frivilligt förorda folkkrig som huvudstrategi i de imperialistiska staterna i ett läge, då det inte ens finns något centrum à la Komintern som förordar denna strategi och då det definitivt inte går att bygga en sådan strategi på Mao Zedongs tänkande? Ingen vettig människa kan väl betrakta PCP (Sendero Luminoso) eller RCP (Canada) som några slags auktoriteter?


III.


Marxismen-leninismen består inte av ett antal mantran eller dogmer


Arvid Ådalen skriver:


”När marxisterna först enades om Marxismen som den första etappen och sedan Leninsmen och Maoismen som den andra och tredje etappen gjorde man det med insikten om att de allmänna erfarenheterna av den kamp som Marx, Lenin eller Mao ledde till stora delar hade ett världsomfattande värde (universellt tillämplig). En grundfråga som ofta förbises är när Lenin definierade Marxismen utgick han från ’Marxismens tre beståndsdelar’, ekonomin, filosofin och socialismen. En ny etapp förutsätts utveckla inte bara en av dessa delar utan alla.”

På vad sätt är detta ett argument i debatten om folkkriget? Menar han att marxismen-leninismen skulle bestå av en samling dogmer ungefär som en katekes? Mao Zedong skriver:


”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar(min fetstil). Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl.”  (”Om motsättningar”, Skrifter i urval, sid. 89, Oktoberförlaget 1979)


Faktum är alltså Mao Zedong aldrig har förordat folkkriget som revolutionär huvudstrategi i de imperialistiska och kapitalistiska staterna. Hur kan man då överhuvudtaget upphöja det till dogm? Det har ju absolut ingenting med maoism att göra.


Arvid Ådalen skriver vidare:


”Mao har utvecklat en generell teori för gerillakrigföring som erkänns som suverän av borgerliga militärteoretiker över hela världen. Teorin om hur man kan bygga upp en revolutionär armé med masstöd i basområden och hur denna armé långssiktigt genom gerillakrig kan besegra en långt större armé har naturligtvis inte bara värde för agrarländer. Hur kan man tänka sig att revolutionär armé skall byggas upp? Det måste ju ske vid någon tidpunkt eller hur? Om det inte går att få över några soldater från de moderna elitarméerna. Hur gör man då? Tror man sig kunna beväpna arbetare i hemlighet som sedan skall göra en plötslig revolt? Var skall vapnen i så fall komma ifrån? Folkkrigsstrategin förutsätter att man i stor omfattning och under lång tid till stor del erövrar vapen från motståndarna. Ett plötsligt uppror kommer inte ha vapen i någon nämnvärd usträckning. Lite svårt att segra då, inte sant?”


Arvid Ådalen reducerar folkkriget till en organisatorisk universalmedicin, som är tillämplig i alla politiska lägen, alldeles oavsett den aktuella huvudmotsättningen. Han skriver också i samma anda:


” Det finns vissa saker som man inte kan komma ifrån.


1.Ett plötslig massresning och snabb seger är inte möjlig i dagens värld.
2. En armé måste byggas upp bit för bit.
3. För att en arme´skall kunna byggas upp behövs masstöd.
4. För att armé skall kunna överleva krävs särskilda områden där armén kan återhämta sig.”


Orsaken till den kommunistiska rörelsen alltsedan oktoberrevolutionen förordat den väpnade stadsrevolutionen, ett massivt stormanfall, då de objektiva betingelserna är förhanden, i de imperialistiska och kapitalistiska staterna, är självfallet att borgerskapets makt är koncentrad till städerna, men så är också proletariatets. Bondebefolkningen uppgår till någon procent i de mest utvecklade imperialiststaterna. Därför går det inte att besegra borgerskapet bit för bit; borgerskapet kommer på grund av sitt militära övertag att kunna isolera försök att starta folkkrig, vare sig det sker från landsbygden eller från förorter. En allmän revolutionär resning kan bara lyckas om den har ett massivt stöd på grund av en djupgående kris samtidigt som den härskande klassen är mer eller mindre paralyserad. Det är en annan sak om huvudmotsättningen ändras i Sverige, d.v.s om Sverige skulle angripas av en imperialistisk supermakt. Möjligheten av detta scenario i Sverige var reell i mitten av 1970-talet.


Arvid Ådalen bekymrar sig över hur en revolutionär armé ska kunna byggas upp i Sverige. Om man ser till oktoberrevolutionen, så byggdes militära enheter, röda garden, upp successivt upp från februari 1917 till oktober 1917, så att de till slut omfattade 200 000 man. Detta räckte inte. Lenin skriver i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:


”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”[2]


Om det skulle uppstå en revolutionär situation i Sverige, då de arbetande massorna snabbt radikaliseras, kommer det då att råda någon brist på vapen? Det finns vapen hos militären och polisen, hos hemvärnet, skytteklubbar och massor av jaktvapen i Sverige. Om det skulle uppstå en revolutionär situation i Sverige, så kommer det sannolikt också förekomma liknande jäsningar i grannländerna, vilket skulle underlätta vapensmuggling om det behövdes. Vapensmuggling till Sverige förekommer redan. Tids nog kommer det att bli dags att diskutera frågan om beväpning; idag vore en sådan diskussion enbart akademisk med tanke på det inte råder något revolutionärt uppsving, inte ens ett uppsving motsvarande 1968 års. Både AKP(m-l) och SKP hade militärpolitiska utskott på 1970-talet; längst gick förmodligen diskussionerna i AKP(m-l):s militärpolitiska utskott – se Bo Brekkes redogörelse i hans biografi [3]över Tron Ögrim.


Arvid Ådalen gör sig skyldig till flera tvärsäkra och samtidigt ignoranta ställningstaganden:


”Ett plötslig massresning och snabb seger är inte möjlig i dagens värld.”


Hur vet han det? Kan han se in i framtiden? Faktum var att senast händelserna i Tunisien 2011 var en plötslig massresning, som lyckades störta den auktoritära Ben Ali-regimen.


Om man inte tillämpar ett dialektiskt och historiematerialistiskt synsätt, är det självklart att man letar efter halmstrån. Ett sådant halmstrå är teorin om att folkkriget är huvudstrategin även i imperialistiska stater.

Orsakerna till att revolutioner och befrielsekrig, eller det socialistiska uppbygget för den delen, misslyckas, är komplexa och kan inte reduceras till enkla formler. För det första måste det konstateras att oktoberrevolutionen ägde rum i ett exceptionellt läge, d.v.s i slutskedet av första världskriget. För det andra ägde befrielsekrigen i Kina, Jugoslavien och Albanien och den efterföljande socialistiska omvandlingen i dessa länder rum i samband med andra världskriget, ett annat exceptionellt läge. De indokinesiska folkens befrielsekrig – med Vietnam i spetsen – inleddes 1941 av Vietminh, och riktades först mot Frankrike, därefter Japan, sedan mot Frankrike igen och slutligen mot USA, varvid Indokina befriades 1975. Upprättandet av folkdemokratierna i Östeuropa var en direkt följd av att Sovjetunionens seger i andra världskriget och att de nazityska ockupanterna hade fördrivits. Detta scenario är mycket speciellt. I Korea fördrevs likaledes de japanska ockupanterna och en sovjetisk ockupationszon upprättades. Under koreakriget 1950 - 53 försvarades denna av nordkoreanerna, med stöd av sovjetisk militär utrustning och en halv miljon kinesiska frivilliga. Det enda tillfälle då ett befrielsekrig har lyckats – och det efteråt skett en social revolution -  utan att det har stått en utländsk aggressor i landet var den kubanska revolutionen 1953 – 1959. Denna inleddes på allvar december 1956, då Fidel Castro och en grupp på 80 man landsattes på Kuba. Det tog denna grupp bara tre år att växa sig så stark att Batistaregimen kunde störtas januari 1959. Detta berodde delvis på tursamma omständigheter: en genomkorrumperad Batistaregim, som i slutskedet motarbetades även av den amerikanska regeringen, och politiska felbedömningar av USA-imperialismen. När Che Guevara försökte upprepa det kubanska revolutionsreceptet i Bolivia, misslyckades han helt, eftersom han och hans grupp inte alls förstod eller kunde analysera de säregna förhållandena i Bolivia.


Om huvudmotsättningen går mellan en imperialistisk aggressor, Nazityskland, det fascistiska Italien och Japan, och ett ockuperat folk som under andra världskriget, är det givet att de ockuperade folken måste bygga upp motståndsrörelser och befrielsearméer bit för bit. De kommer successivt att erövra befolkningsmajoritetens stöd, eftersom aggressionen riktas mot samma befolkningsmajoritet, minus ett antal förrädare som går över till ockupanterna som Mao Zedong påpekar. Försvarskrig är rättfärdiga i motsats till angreppskrig och försvararna har dessutom fördelen av lokalkännedom. Men alla krig är inte folkkrig. Inbördeskriget mellan KKP och Röda armén och Guomindang 1945 – 1949 var i huvudsak ett reguljärt krig, eftersom Röda arméns styrkor 1945 omfattade flera miljoner man och kunde utkämpa regelrätta slag. I inbördeskrigets slutskede kapitulerade t.o.m en armékår från Guomindang på 400 000 man. Koreakriget 1950 – 1953 var också ett reguljärt krig.


Avslutningsvis skriver Arvid Ådalen:


” En bra början för att kunna öka vår förståelse av den militära frågan är att ta fram relevanta texter om hur Oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen m.fl egentligen gick till och sedan diskutera igenom detta ordentligt.”


Jag förstår faktiskt inte vad som menas med ”egentligen gick till”. Är inte exempelvis Lenins och Stalins texter om oktoberrevolutionen och Mao Zedongs texter om folkkriget relevanta? Lenin, Stalin och Mao Zedong var ju de verkliga experterna på oktoberevolutionen respektive den kinesiska revolutionen.  Dessa texter skrevs under kampens gång, eller strax efteråt, och skulle såväl vägleda som mobilisera partiet som massorna. Om texterna hade innehållit felaktiga analyser, lögnaktiga beskrivningar av läget etcetera, skulle de aldrig ha bidragit till revolutionens seger. Praktiken är det viktigaste kriteriet på sanning. Andra ledande medlemmar av bolsjevikpartiet eller KKP har naturligtvis också bidragit med värdefulla analyser, men deras analyser kan inte tillnärmelsevis mäta sig med de nämnda ledarnas.  Alla efterföljande analyser, gjorda av dem som aldrig deltog i de nämnda striderna, är av historisk karaktär och har per definition varken påverkat utvecklingen i Ryssland som i Kina. Man kan lära av historien, fr.a misstagen, ja, men man kan aldrig skriva om historien och göra saker och ting ogjorda. Det går heller inte att förfalla till någon kontrafaktisk historieskrivning i bästa viktigpetteranda. Det utmanar bara löjet.


Rickard B. Turesson

23/2 2016


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




[1] https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm

[2] ”Lenin om den kommunistiska valkampanjen”, Proletärkultur 1973, sid. 239

[3] ”Tron Øgrim Det revolusjonære fyrverkeri”, Aschehoug 2015, sid. 196 - 198

ANNONS

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se