Direktlänk till inlägg 22 maj 2016

Vad var KPML(r):s uppgörelse med maoismen värd?

Av NAT:s redaktion - 22 maj 2016 21:33

KPML(r) [1] publicerade en artikelserie, betitlad ”Marxism eller idealism”, i Proletären nr 12 – 25 1979, vilken Centralkommittén ställde sig bakom i februari 1979. ”Marxism eller idealism” ska ses som en självkritik för KPML(r):s ”handlande i vissa frågor”, i vilken man bekänner färg vad gäller maoismen. Varför granska den uppgörelsen idag, 37 år senare? Om ett parti gör anspråk på att vara kommunistiskt och revolutionärt, bör man också granska dess förflutna, speciellt dess opportunistiska förflutna. Om det inte har gjort upp med sitt opportunistiska förflutna, vad är då dess nuvarande politiska linje värd? ”Marxism eller idealism” framställs dessutom som en milstolpe i KPML(r):s utveckling.


Vem var expert på den kinesiska revolutionen?

 

I artikeln lyfts Stalin fram som den store experten på den kinesiska revolutionen. På sidan 10 [2] återges ett citat från Stalin från 1926, i vilket han pläderar för att ”de kinesiska kommunisterna först och främst skall orientera sig till proletariatet” och polemiserar mot de som anser att de kinesiska arbetarna inte skall strejka. Det är ett tämligen irrelevant citat; KPML(r):s skribent/-er kunde i stället ha lyft fram Stalins polemik mot Trotsky och Zinovjev, där han i stället kritiserar dem för att helt underskatta den agrarrevolutionära rörelsens betydelse. Det är heller ingen tillfällighet att mellanrubriken på samma sida är ”Staden leder landsbygden”. Mao Zedong betraktade inte alls Stalin som den store experten på den kinesiska revolutionen – tvärtom. I ett tal vid Chengtu-konferensen 1958 sade Mao Zedong bl.a.:


”Den kinesiska revolutionen segrade genom att handla i motsättning till Stalins vilja… Om vi hade följt Wang Mings metoder, eller med andra ord Stalins, kunde den kinesiska revolutionen inte ha segrat. När vår revolution segrade påstod Stalin att den var en bluff.”[3]


Sedan berömmer i och för sig KPML(r) Mao Zedongs klassanalyser. På sidan 12 citerar KPML(r) från ”Bekämpa bokdyrkan!” (1930), d.v.s från tiden för det agrarrevolutionära kriget 1927 – 1935:


”I de områden där vi nu arbetar saknas endast industriproletariatet och industribourgeoisien, och vi påträffar ständigt alla de övriga (klasserna, vår anm.). Vår kamptaktik är en taktik som står i förhållande till alla dessa klasser och skikt.” (Mao: Skrifter i urval, sid 40)


1930 när ”Bekämpa bokdyrkan!” skrevs befann sig Mao Zedong i Jiangxiprovisen, ett bergigt område i sydöstra Kina, där en provisorisk sovjetregering upprättades under Mao Zedongs ledning.  Det var också därifrån Den långa marschen anträddes 1934. Eftersom det var ett landsbygdspräglat basområde, så var det inte alls märkligt att det saknades såväl industriproletariat som industribourgeoisie inom detta område. Därefter drar KPML(r)  slutsatsen att ”det kinesiska proletariatets intressen hade en ställföreträdande talesman - Kommunistiska Partiet”.Förmodligen vill KPML(r) ge sken av att Mao Zedong inte ville rekrytera arbetare till Kinas kommunistiska Parti (KKP).


Det heter vidare i artikeln (sid. 13):


”Att det kommunistiska partiet i Kina fick fungera som ställföreträdare för proletariatet (min fetstil) är en av anledningarna till den hårda partikampen inom partiet. Partiet var den bäst organiserade kraften inom landet och den organiserade ledaren för kampen, därför anslöt sig naturligtvis karriärister, intellektuella representanter för andra klassintressen än arbetarklassen etc. till partiet.”


Varför poängteras egentligen att KKP var en ”ställföreträdare för proletariatet”? Eftersom inga revolutionära kommunistiska partier kan rymma hela arbetarklassen (i motsats till fackföreningar) på grund av de fungerar som avantgarden, så är i viss mening kommunistiska partier alltid ställföreträdande. Om man ser till bolsjevikpartiet i Ryssland, dominerades centralkommittén ända fram till oktoberrevolutionen av revolutionära intellektuella – och även i flera år efteråt. Först efter februarirevolutionen började arbetare att ansluta sig till bolsjevikpartiet i stort antal; medlemsantalet fullkomligt exploderade mellan februari och oktober 1917.


Givetvis var proletariatets andel av Kinas befolkning betydligt lägre än i Tsarryssland, tre miljoner eller 0,6 procent av befolkningen. Men på vilket sätt var den inre partikampen i Kinas Kommunistiska Parti hårdare än i SUKP(b)? Mao Zedong utkämpade linjekamper mot ledande företrädare i partiet som Chang Kuo-tao, Wang Ming, Gao Gang, Peng De-huai, Liu Shaoqi, Lin Biao och Deng Xiaoping; ingen av dessa avrättades. Den sistnämnde kunde t.o.m ta makten efter Mao Zedongs död. [4] Stalin däremot såg till att ledande politiska motståndare inom partiet som Bucharin, Kamenev, Zinovjev, Tomskij, Rykov med flera avrättades. Problemet med den linjen är ju som Mao Zedong säger:


”Det är inte bra att döda människor. Vi bör avrätta och döda så få människor som möjligt. Om vi arresterar människor och avrättar människor så fort vi ser ett tillfälle, så blir det slutliga resultatet att alla kommer att vara rädda om sitt eget skinn och att ingen vågar tala. I en sådan atmosfär kommer det inte att finnas mycket demokrati.”[5]


Vad visste KPML(r) om kulturrevolutionen och utvecklingen i Kina?

KPML(r) skriver:


”Till att börja var det i västerlandet svårt att finna motsättningarnas kärna (i kulturrevolutionen – min anm.)”


Skrivsättet är märkligt. Menar KPML(r) att västerlänningar tänker på ett helt annat sätt än ”österlänningar”? Påståendet luktar eurocentrism lång väg.


Den avgörande bristen med KPML(r):s beskrivning av kulturrevolutionen och utvecklingen i Kina i denna text var att KPML(r)överhuvudtaget inte redovisade sina källor. Man kan nog lugnt utgå från att representanter för det framtida KPML(r) inte befann sig på plats under kulturrevolutionen. I så fall bygger KPML(r):s ställningstagande på andrahandskällor, som inte redovisas öppet, eller enbart på löst tyckande. I och med att KPML(r):s källor inte redovisas öppet, finns det skäl att misstänka att KPML(r) i själva verket använder sig av borgerliga, revisionistiska och trotskistiska andrahandskällor, speciellt som KPML(r):s kritik råkar sammanfalla med revisionisternas och trotskisternas.


Det finns mycket skrivet om kulturrevolutionen; det finns seriösa, övergripande analyser som Mobo Gaos ”The Battle for Chinas´s Past” [6]. Redan på 1970-talet skrevs rapporter om kulturrevolutionens faktiska förlopp av marxister som William Hinton [7] och Charles Bettelheim [8] som hade befunnit sig på plats.


Ett stort problem hittills i de socialistiska övergångssamhällena, främst Sovjetunionen och Kina, har varit att ett nytt borgerskap har tagit makten inifrån partiet och statsapparaten, varvid övergången till kommunismen har avbrutits. Klasskampen har alltså fortsatt under socialismen, men tagit sig nya former. Frågan om hur detta ska kunna förhindras är en mycket viktig fråga. Det vore förmätet att påstå att någon sitter inne med det helt rätta svaret.


I varje samhällsformation bestämmer den ekonomiska basen i sista hand överbyggnaden, men under det socialistiska övergångsstadiet erhåller överbyggnaden en särskild betydelse. Staten styr ekonomin genom planering, produktionsförhållandena förändras fortlöpande och tänkandet måste förändras, eftersom det privata ägandet och vinstmaximeringsprincipen överges. Överbyggnaden kan t.o.m spela en stor roll under kapitalismen. Enligt Tomas Piketty [9] skedde en utjämning av inkomstskillnaderna från 1910 till 1950 i de viktigaste kapitalistiska länderna. Varför? Det berodde på de båda världskrigen, då de kapitalistiska staterna tvingades bedriva en statsinterventionistisk politik och en långtgående ekonomisk planering för att effektivisera krigsansträngningarna. I USA uppgick marginalskatten under andra världskriget till 93 procent. Idag är inkomstskillnaderna lika stora som före första världskriget.


KPML(r) menar i texten att kulturrevolutionen var felaktig, eftersom den kastade in Kina i anarkistiskt kaos och inte förhindrade Deng Xiaopings maktövertagande 1978. Det senare argumentet är poänglöst; Moskvaprocesserna i 30-talets Sovjetunionen förhindrade heller inte Chrustjevs maktövertagande 1956. Eftersom kampen mellan borgerliga och proletära idéer, d.v.s klasskampen, fortsätter under socialismen, är det omöjligt att vaccinera sig mot borgerliga idéer på förhand. Man kan också vända på steken och påpeka att Deng Xiaopings maktövertagande visade hur rätt Mao Zedong hade haft. Det visar också att den riktiga linjen i KKP hängde på en skör tråd.


När Mao Zedong initierade kulturrevolutionen, en massrörelse, kunde han och den grupp i KKP:s centralkommitté som stödde honom, inte förutse massrörelsens förlopp och alla vändningar den skulle genomgå. De följde helt enkelt Napoleons maxim: ”On s´engage et puis…on voit” (fritt översatt: ”Man kastar sig ut i slaget …och sedan får man se”). Klasskampen pågick inom överbyggnaden, såväl inom som utanför statsapparaten, partiet, fackföreningarna och andra massorganisationer.  Redan i inledningsskedet av kulturrevolutionen [10] påpekade Mao Zedong att det inte gick att göra någon boskillnad mellan partiet och massorna: ”Att använda undanflykter och göra åtskillnad mellan ’inre’ och ’yttre’ är att frukta revolutionen.”


Det avgörande var att Mao Zedong gjorde en korrekt diagnos, nämligen att det under socialismen alltid existerar en fara för en kapitalistisk restauration och att det 1966 fanns en grupp, ett borgerligt högkvarter, inom partiet och statsapparaten, som ville slå in på den kapitalistiska vägen. Självfallet begicks det ”vänster”fel under kulturrevolutionen, men stod Mao Zedong för dessa? Vilka? Det måste man i så fall kunna konkretisera. Man måste komma ihåg att ett sätt att bekämpa kulturrevolutionen faktiskt bestod i att drapera politiken i ”vänster”fraser och begå excesser för att diskreditera den. Ultravänsterns agerande under kulturrevolutionen kommenteras av Bettelheim:


” Allteftersom kampens fokus skiftade till fabrikerna, vilket ledde till ett stort uppsving för proletär aktivitet, blev ultravänsterns sociala bas (studenter och intellektuella – min anm.) allt mindre viktig. När arbetarklassen slutligen intervenerade på universiteten, skolorna, forskningsinstituten etcetera, minskade ultravänsterns inflytande drastiskt. Den proletära interventionen ledde till en växande massenhet kring den revolutionära linjen.” [11]


KPML(r) skriver däremot:


”Nu när vi känner historien och kan värdera kulturrevolutionens resultat är det klart att de krafter som stödde Mao i hans uppror mot Partiet, fackföreningarna och ungdomsförbundet, var allt annat än Kinas arbetarklass och fattigbönder. Istället var det småborgerligt anarkistiska element med centrum vid högskolor och universitet som blev de mest ivriga anhängarna (sid. 19). ”


Vilka källor använder sig KPML(r) av? Dessa redovisas naturligtvis inte. Dessutom är påståendet att Mao Zedong gjorde uppror mot partiet, fackföreningarna och ungdomsförbundet som sådana grundfalsk; Mao Zedong uppmanade till uppror mot dem som hade slagit in på den kapitalistiska vägen inom det kommunistiska partiet, ungdomsförbundet och fackföreningarna.


I det följande kommer jag att ta upp en del av KPML(r):s påståenden:


”Proletariatets organisationer”, främst partiet vilket skulle vara den stora garanten för proletariatets diktatur men också fackföreningsrörelsen upplöstes till förmån för ”massorna”.


På vilket sätt var Kinas Kommunistiska Parti nedlagt under kulturrevolutionen? Naturligtvis rådde stor turbulens på grund av kulturrevolutionen, men riktade sig Mao Zedong till ett parti som inte fanns, när han i sitt tal vid centralkommitténs möte den 28 april 1969 framhöll? :


”Ni är kommunister, ni är den del av massorna som är mest medveten, ni är den del av proletariatet som är mest medveten.” [12]


Om Kinas Kommunistiska Parti lades ner under kulturrevolutionen, måste det finnas ett datum för dess återskapande. Vilket i så fall?


KPML(r) påstår att militären tog makten 1969 (sid. 20). Konsekvensen av detta påstående måste vara att armén ledde partiet – och inte tvärtom. Hur reflekterades detta förhållande i fråga om arméns representation i KKP:s centralkommitté och politbyrå? KPML(r) anger naturligtvis inga källor för sitt påstående. Vad som är belagt är partiet uppdrog år Folkets befrielsearmé att ingripa i de fall då olika rödgardistfraktioner började använda väpnat våld mot varandra. Militärens inflytande började fasas ut under 1969, eftersom dess ingripande inte längre behövdes.


KPML(r) utdömer kulturrevolutionen rakt av:


”Initiativet och utlösandet av kulturrevolutionen byggde på en idealistisk och metafysisk analys av det kinesiska samhället och den begravdes följaktligen därför att den inte låg i linje med de kinesiska klasskrafterna och deras utveckling.”


I detta ställningstagande finns det inget som skiljer KPML(r) från sovjetrevisionisterna vid samma tidpunkt. Deng Xiaoping och hans anhängare, d.v.s det byråkratborgerskap, som tog makten efter Mao Zedongs död, utdömde senare kulturrevolutionen på ett liknande sätt.


Apropå Lin Biao

KPML(r) skriver (sid. 21):


”1971 likviderades Lin Piao. Som så många gånger tidigare i kinesisk politik slog beskedet om Lin Piaos störtande ner som en blixt från en klar himmel. Några år senare gav Chou En-lai inför partikongressen besked om att Lin Piao ”störtat med ett flygplan över Mongoliet”. Han skulle enligt Chou haft långt framskridna planer på att mörda ordförande Mao och när han ertappades med dessa illasinnande planer hade han tillgripit ett flygplan och flytt mot Sovjetunionen. Planet hade dock störtat innan det nådde sitt mål. Denna historiebeskrivning förtjänar inget förtroende. Det är som en historia hämtad från någon billig deckare eller äventyrsroman. Det mest troliga är att Lin Piao röjts ur vägen.”


KPML(r) avslöjar naturligtvis inte sina källor, men avslöjar samtidigt sin rabiata anti-maoism.  ”Störtandet” kom inte som en blixt från en klar himmel sett från KKP:s horisont. Lin Biaos brådstörtade flykt hade föregåtts av en inre partistrid, vilken han förlorade på ett plenarmöte i centralkommittén augusti-september 1970. Motsättningarna gällde bl.a militärens fortsatta roll i samhällsbygget[13]. Den intresserade kan också läsa ”Sammandrag av ordförande Maos samtal med ansvariga kamrater på olika platser under hans resa i provinserna” [14] från mitten av augusti till 12 september 1971. I dessa samtal kritiserade han bl.a genikulten av honom själv, som Lin Biao var den främste förespråkaren för.


Blev Lin Biao avrättad? Faktum är att en sovjetisk medicinsk undersökningsgrupp redan 1972 [15] drog slutsatsen att Lin Biao fanns med i det plan som kraschade i Ondorhaan i Mongoliet den 13 september 1971. Undersökningsgruppens resultat hemligstämplades i Sovjetunionen fram till början av 1990-talet. En sex månader lång undersökning 1994, som genomfördes i Ryssland, Mongoliet, Kina, USA och Taiwan, av en grupp västliga akademiker, kom också till slutsatsen att Lin Biao och flera anhöriga dödades i flygplanskraschen.  Speciellt den sovjetiska medicinska undersökningsgruppen var kompetent i fråga om att kunna identifiera Lin Biao, eftersom denne tidigare hade vistats i Sovjetunionen för sjukdom. Vad som utlöste flykten är däremot en annan sak. Där är inte alla detaljer kända. Det uppges också att en rad dokument, som rörde Lin Biao-incidenten, förstördes under Hua Guofengs ordförandeskap 1976 – 1978. Men enligt Jack Smith, som besökte Kina strax efter Lin Piaos flykt, var den kinesiska allmänheten väl informerad om Lin Biaos politiska linje. [16] Också Göran Leijonhufvud, mångårig korrespondent för Dagens i Kina, stöder denna uppfattning. [17] Den officiella förklaringen är att Lin Biao inför hotet att bli avsatt från sina poster tillsammans med anhängare inom armén försökte mörda Mao Zedong och genomföra en statskupp. När statskuppen misslyckades, flydde Lin Biao. Den förklaringen är fullt rimlig och det finns ingen anledning att ifrågasätta den så länge det inte finns några övertygande bevis för en annan version. Det är märkligt att KPML(r) inte ”köper” denna version, speciellt som KPML(r) alltid har accepterat moskvarättegångarna.


Trevärldarteorin och Deng Xiaopings utrikespolitik

 

KPML(r) kritiserar Deng Xiaopings tillämpning av trevärldarteorin liksom Gnistans syn på den och utvecklingen i Kina efter Deng Xiaopings maktövertagande. Kritiken av Gnistans och SKP:s tillämpning av trevärldarteorin efter 1978 är i mångt riktig. Men den drabbar inte partivänstern i SKP och dess efterföljare i SKP(m-l)/SKA.


Teorin om de tre världarna framfördes för första gången offentligt av Deng Xiaoping i FN:s generalförsamling april 1974. Detta tal var naturligtvis sanktionerat av KKP:s politbyrå [18] och gick tillbaka till ett yttrande av Mao Zedong i ett samtal med ett utländskt statsöverhuvud (Kenneth Kaunda) i februari 1974:


”Enligt min uppfattning utgör USA och Sovjetunionen den första världen. Japan, Europa och Canada, mellangruppen, tillhör den andra världen. Vi tillhör den tredje världen…Den tredje världen har en enorm befolkning. Med undantag för Japan, tillhör Asien den tredje världen. Hela Afrika tillhör tredje världen, och också Latinamerika. (Pamflett från Folkets Dagblad 1977 [19])


Treindelningen av världen måste i första hand ses i relation till de båda supermakterna och deras kamp om världsherraväldet på 1970 och en bit in på 1980-talet. Sovjet i dess egenskap av uppåtstigande supermakt sågs som den farligaste krigsanstiftaren. Det var ett enkelt strategiskt begrepp, som i världsmåttstock angav uppgiften att ena alla som kunde enas, försöka vinna över mellankrafterna eller åtminstone neutralisera dem och maximalt isolera huvudfienderna till världens folk, de båda supermakterna. Samma strategiska koncept tillämpade KKP under befrielsekriget mot Japan och kampen mot Guomintang.


Denna treindelning kan man bara vara emot om man förnekar att det fanns två supermakter vid den aktuella tidpunkten eller att man förnekar att det fanns – och finns – motsättningar mellan mindre och större imperialistmakter, d.v.s företräder en variant på Kautskys ultraimperialism, som Lenin avfärdade. Såväl Marx/Engels, Lenin och Stalin indelade världen i olika block vid olika tidpunkter.


Mao Zedong dog som bekant 1976. Eftersom det inte finns någon känd text av honom, där han vidareutvecklar teorin om de tre världarna, kan man inte lasta honom för hur hans efterföljare i KKP, särskilt Deng Xiaoping efter 1978, tolkade och tillämpade teorin om de tre världarna. Inte heller kan man lasta Mao Zedong för att en rad marxist-leninistiska partier runtom i världen slaviskt omsatte trevärldar-teorin till ett helt partiprogram. Det vore som att lasta Karl Marx för all idioti, som har skett efter hans död under åberopande av marxismen.


Ett statsbärande kommunistisk parti och ett revolutionärt parti, som ännu inte innehar statsmakten, behöver inte alls föra samma utrikespolitik, eftersom de utgår från helt olika förutsättningar.  Om man studerar de felaktiga råd, som Stalin gav Mao Zedong och KKP, speciellt i slutskedet i kampen mot den japanska imperialismen och Kuomintang, så ser man att de var felaktiga på grund av att Stalin i första hand utgick från sovjetiska intressen, och inte från KKP:s och det kinesiska folkets. En liknande situation inträffade i de länder i Europa, som Nazityskland angrep och ockuperade. Skulle de kommunistiska partierna inleda motståndskampen från dag ett eller vänta? Andra världskriget inleddes som ett imperialistiskt omfördelningskrig, men övergick till att bli ett anti-fascistiskt krig i samband med Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941. De kommunistpartier i Västeuropa som dröjde med motståndskampen till 1941 förlorade värdefull tid och förmodligen också i förtroende bland folket. Om denna senfärdighet berodde på centrala beslut från Komintern, d.v.s påbud att partierna borde respektera Molotov-Ribbentrop-pakten, eller på deras egen följsamhet, känner jag inte till i detalj.


Så sent som oktober 1977 skrev Sveriges Kommunistiska Partis (SKP:s) partistyrelse i ”Svar till ledaren i Zeri i Popullit av den 7 juli 1977 betitlad ’Revolutionens teori och praktik’”:


”Det är fullständigt korrekt och fullständigt förenligt att Sveriges kommunistiska parti samtidigt som det riktar huvudslaget mot den egna monopolbourgeoisien, eftersom huvudmotsättningen i Sverige fortfarande utgår från de inhemska klassrelationerna och att den strategiska huvudetappen fortfarande är den socialistiska revolutionen, också i ständigt växande utsträckning bekämpar de båda supermakterna, särskilt Sovjet. Ja, Sveriges kommunistiska parti och arbetarklassen måste t.o.m söka tvinga den egna imperialistiska bourgeoisien att bekämpa de båda supermakterna, mot krigsfaran och för Sveriges nationella oberoende.”


När den nya partihögern tog makten 1978 i SKP:s partistyrelse, övergav den denna syn och började tillämpa trevärldar-teorin som ett helt partiprogram. Det innebar i praktiken att huvudmotsättningen gick mellan Sovjetunionen och Sveriges folk, vilket i sin tur ledde till att SKP (senare Solidaritetspartiet) inställde kampen mot socialdemokratin och självt slutade som ett vänstersocialdemokratiskt parti, som ingen behövde.


Partivänstern, som stod på andra kongressens linje och som redan 1978 var kritisk mot Deng Xiaopings linje, uteslöts eller gick ur SKP, och bildade Sveriges Kommunistiska Parti(marxist-leninisterna)(senare Sveriges Kommunistiska Arbetarparti) 1980. SKP(m-l)/SKA övertog också de flesta av SKP:s internationella kontakter, utom med AAP och KKP. Ytterligare en viktig omständighet i motsättningarna mellan SKP:s partivänster och SKP:s nya partihöger var olika syn på hur akut krigsfaran var. SKP:s nya partihöger ansåg att krigsfaran var akut och att huvudfrågan var fred i Europa. Som bekant invaderade Sovjet i stället Afghanistan 1979. Partivänstern ansåg visserligen att krigsfaran ständigt ökade, men inte att den var akut. Det hade inte inträffat något som motsvarade Nazitysklands anslutning av Österrike, än mindre något som liknade en ockupation av Tjeckoslovakien.


1985 avskrev SKA krigsfaran, eftersom SKA ansåg att Sovjets problem var oöverstigliga och att allt talade för att Sovjet inte kunde initiera ett tredje världskrig. Sovjet hade stora inhemska problem beroende på att den militära upprustningen hade överansträngt ekonomin, en eftersatt konsumtionsvaruindustri; på grund av att Sovjet hade skaffat sig ett Vietnam på halsen i Afghanistan och på grund av att det hade börjat jäsa i Östeuropa, speciellt i Polen.  Sovjet kollapsade som bekant 1991.


Men stod KPML(r) för ett mer revolutionärt alternativ än Deng Xiaoping? Faktum var att KPML(r) i stället utvecklade en prosovjetisk, centristisk linje efter 1979.


”Till skillnad från det maoistiska SKP och andra antirevisionistiska kommunistiska strömningar var man kritisk mot det afghanska motståndet mot den sovjetiska ockupationen. Man menade att den sovjetiska närvaron kunde motiveras med att de försvarade socialistiska landvinningar mot afghanska rövarband (mujahedin). Partiets ståndpunkt försköts under kriget och man krävde senare Sovjets tillbakadragande från Afghanistan.”[20]


KPML(r) hade alltså full förståelse för Sovjets invasion av Afghanistan 1979. Konsekvensen är naturligtvis att KPML(r) inte såg Sovjet som en supermakt. ”Socialistiska landvinningar” kan bara försvaras av en socialistisk stat, eller syftar KPML(r) på Tarakipartiets politiska åtgärder från 1978 fram till den sovjetiska invasionen?

KPML(r) stödde också Vietnams invasion och ockupation av Demokratiska Kampuchea. I ledaren i Proletären nr 3/79 hette det: ”Pol Pot-regimen i Kampuchea har störtats och landets huvudstad Phnom Penh fallit i den kampucheanska befrielsefrontens händer...Vi hälsar med glädje upprättandet av ett folkets revolutionsråd under ledning av befrielsefrontens ordförande Heng Samrin i Phnom Penh.”


När Kina svarade med en straffexpedition, som syftade till att ge Vietnam en läxa och lätta på trycket mot Kampuchea, gick KPML(r) i taket och initierade ett upprop för en internationell brigad till Vietnams försvar. Den stora skillnaden var självklart att Vietnam störtade en legitim regering och installerade en marionettregering, medan Kina överhuvudtaget inte hade sådana ambitioner. KPML(r) belönades senare med förbindelser med Vietnams arbetarparti.


Efter 1979 upprättade alltså KPML(r) förbindelser med Vietnam, Nordkorea och Kuba, vars statsbärande partier alla hade intagit en centristisk position under den stora polemiken. KPML (r) skriver: ”Länder som Albanien, Vietnam och Cuba håller den proletära internationalismens och socialismens fana högt (sid.34)”. Av dessa länder kollapsade Albanien 1992; Nordkorea har inte bara övergivit marxismen-leninismen till förmån för den borgerligt-nationalistiska Juche-ideologin utan har dessutom upprättat en ärftlig dynasti, som omges med en helt absurd personkult. Vietnam, som gjorde sig skyldigt till en intervention i grannlandet Kampuchea, utvecklas idag i samma ekonomiska riktning som Kina. Kuba, som stödde invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och som under 1970-talet bistod Sovjetunionen med hjälptrupper i Afrika, har öppnat upp för marknadsekonomin. Man måste givetvis försvara dessa staters nationella oberoende gentemot USA-imperialismen, men ingen av dessa stater kan fungera som förebilder idag, även om Kuba förmodligen är den mest progressiva staten av dem. Se till exempel Kubas insatser mot den senaste ebolaepidemin i Afrika.


Det är också slående att KPML(r) ingenstans i detta dokument stödjer uppfattningen att Sovjetunionen var en socialimperialistisk stat på 1970-talet.  KPML(r) behandlar Sovjetunionen som om det vore en ”degenererad arbetarstat”. Dokumentet talar om ”revisionister i Moskva”, men ”borgare i Peking”. Under 1980-talet första hälft uppträdde KPML(r) genomgående försonligt gentemot Sovjetunionen – se stödet till Sovjets invasion av Afghanistan 1979 [21]. Den som är försonlig mot borgerlig ideologi och opportunism är själv borgare och opportunist för att travestera Lenin.

Några andra påståenden

 

Det skulle föra alldeles för långt att granska alla KPML(r):s påståenden i denna artikel, men några förtjänar ändå att kommenteras.


1. ”Den kinesiska parti- och statsledningen hade vid samtal med de vietnamesiska motsvarigheterna uppmanat de senare att inte söka befria södra delen av landet (sid. 25).”


Detta är ett magstarkt påstående. Varför skulle KKP vara emot att Sydvietnam befriades? Vem är uppgiftslämnare? Vietnams Arbetarparti? KKP brukade inte ens lägga sig i broderpartiernas förehavanden, eftersom KKP inte ansåg att det ingick i ett nytt Komintern. I samtal med broderpartierna förde företrädare för KKP fram sina åsikter, men insisterade aldrig på några kursändringar. Eftersom KKP åtnjöt stor auktoritet, lyssnade naturligtvis de utländska marxist-leninistiska partierna på KKP:s åsikter. I de flesta fall var självfallet deras åsikter värdefulla och inspirerande. SKP:s kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 hade inspirerats av diskussioner med de kinesiska kamraterna. Efter Mao Zedongs död 1976 och Deng Xiaopings maktövertagande blev sådana diskussioner alltmer irrelevanta.


Vad jag vet var KKP kritiska mot Têt-offensiven 1968, som misslyckades rent militärt. Men även Võ Nguyên Giáp, Vietminhs och Vietnams överbefälhavare (1946–54) och (1960 – 1975), var kritisk mot Têt-offensiven. [22] Det var inte hans plan utan han åkte till Ungern för medicinsk behandling strax före offensiven och återvände först efter att den hade inletts. På samma sätt var KKP kritiskt mot Kubas satsning på monokultur, d.v.s en ensidig satsning på sockerproduktion. Kuba träffade ett avtal med Sovjetunionen, som förband sig att köpa en stor del av den kubanska sockerproduktionen till ett pris som låg över världsmarknadens. På kort sikt var det ett fördelaktigt avtal, men på lång sikt var det negativt, eftersom Kuba gjorde sig beroende av Sovjetunionen. Det visade sig med all önskvärd tydlighet i samband med Sovjetunionens kollaps 1991, vilket fick förödande konsekvenser för den kubanska ekonomin.


2. ”Proletariatets diktatur kan näppeligen utövas och ledas av en bondebefolkning som sedan urminnes tider brukat jorden och vankat bak korumpan.”


Det är sant att det kinesiska proletariatet var relativt fåtaligt (se siffror tidigare), men proletariatets andel översteg heller inte 10 procent av befolkningen i Tsarryssland 1917. I inget fall utgjorde proletariatet majoriteten av befolkningen. Det är inte fråga om en kvalitativ skillnad mellan Tsarryssland och Kina i detta fall. Befrielsen av Kina 1949 ledde till en snabb industrialisering och en snabb ökning av arbetarklassens storlek. Jag hittar just nu inga exakta uppgifter angående arbetarklassens storlek 1966, då kulturrevolutionen startade. Men enligt Minqui Li [23], radikal kinesisk ekonom, uppgick andelen av befolkningen, som var sysselsatta utanför jordbruket till 31 procent 1980 för att öka till 50 procent år 2000 och till 60 procent 2008. 2020 beräknas andelen uppgå till 70 procent. Detta borde betyda att andelen uppgick till 20 – 30 procent 1976, då Mao Zedong dog. Om det enligt KPML(r) inte var något problem att upprätta proletariatets diktatur 1917 i Sovjetunionen i ett läge, då bönderna utgjorde den överväldigande befolkningsmajoriteten, varför skulle det då vara problem i Kina? Dessutom måste man komma ihåg att fattigbönderna utgjorde huvuddelen av Röda arméns trupper under försvarskriget mot Japan.  KPML(r):s formulering vittnar om ett sällsynt förakt för den kinesiska bondeklassen, som KPML(r) förmodligen bara sett på vykort. Idag finns världens största arbetarklass i Kina, en arbetarklass, som dessutom är mycket militant, om man ser till antalet strejker och andra protestaktioner.


3. ”En för omvärlden totalt okänd person, Hua Kuo-feng, gjordes till ordförande för partiet. Han hade aldrig tidigare nämnts som en politisk ledare i Kina, aldrig tidigare varit medlem i politbyrån, men benämndes från och med 1977 som ”ordförande Hua” och sades vara personligen utvald av Mao (!!!!)”(sid. 23).

 

Varför skulle Kina utse en ordförande för partiet, som var känd för omvärlden?!? Det har aldrig varit något krav inom den kommunistiska rörelsen. Var Chrusjtjov känd för omvärlden, när han tog makten i SUKP(b) 1956? De flesta utomstående bedömare hade utgått från att Malenkov, som bl.a föredrog verksamhetsberättelsen på SUKP(b):s 19:e partikongress 1952 och som fungerade som premiärminister  i två år efter Stalins död, skulle leda partiet. Hua Guofeng [24] hämtades inte från tomma intet. Han var verksam som partisekreterare i provinsen Hunan, också Mao Zedongs hemprovins. Hua Guofeng blev invald i centralkommittén 1969, tjänstgjorde under Zhou Enlai en kort period 1971 och invaldes också samma år i en undersökningskommission, som skulle utreda Lin Biao-affären. Han invaldes i politbyrån 1973. Samma år utsågs Hua Guofeng som ansvarig för jordbruksutvecklingen. Han blev inrikesminister och vice premiärminister 1975. När Zhou Enlai dog januari 1976, efterträdde Hua Guofeng  honom och utsågs till tillförordnad premiärminister. Efter Tiananmen-incidenten den 4 april 1976, då stora folkmassor hyllade den döde Zhou Enlai, utsågs Hua Guofeng  dessutom till ordförande för såväl KKP:s centralkommitté som militärkommissionen.


Hua Guofengs lojalitet gentemot Mao Zedongs och hands idéer var kända sedan Det stora språnget och kulturrevolutionen. Han hade uppenbart såväl Mao Zedongs som Zhou Enlais förtroende. Symptomatiskt för hans lojalitet var Hua Guofengs slagord ”Två Vilkaän”[25] under hans korta period som ordförande:”Vi kommer att bestämt upprätthålla vilka politiska beslut ordförande Mao än fattade och orubbligt följa vilka instruktioner ordförande Mao än gav."


Även om den inre partikampen försiggår i form av en öppen åsiktskamp kommer det att uppträda olika grupperingar, som ibland utvecklas till fraktioner. Politiska uppfattningar företräds av människor av kött och blod, och vissa är alltid mer drivande för en politisk linje än andra. Monolitisk enhet löser inga problem. Chrusjtjov var en stor beundrare av Stalin fram till dennes död; Ramiz Alia, som efterträdde Enver Hoxha, tvekade inte att avveckla socialismen som samhällssystem i Albanien 1992. Om det finns olika grupperingar i ett parti, särskilt inom ledningen, måste man ibland balansera dem mot varandra. Det är uppenbart att Hua Guofeng misslyckades med att hålla stånd mot Deng Xiaoping och hans följeslagare efter att  Hua Guofeng hade sett till att de fyras gäng fängslades. Hua Guofeng avsattes i sin ledande roll på ett möte i centralkommittén december 1978 och Deng Xiaoping övertog kommandot. Skiljelinjen gällde fr.a den ekonomiska politiken, eftersom Hua Guofeng ville hålla fast vid planekonomin. Dessutom vändes det tidigare citerade slagordet mot honom. Ifråga om utrikespolitiken var skillnaderna mindre mellan Hua Guofeng och Deng Xiaoping.


Slutord

 

I sin kritik mot Mao Zedong och hans politiska linje hamnade KPML(r) på samma sida som allsköns borgare, revisionister och trotskister och utvecklade en försonlig linje gentemot den sovjetiska socialimperialismen så länge den bestod. KPML(r) försökte också sudda ut skiljelinjen mellan Mao Zedongs politik och Deng Xiaopings; den förre förutsatte sig hela tiden att förhindra att kapitalismen återupprättades i Kina – den senare tog initiativ till att återupprätta kapitalismen i Kina. Skillnaden är som mellan natt och dag.


Rickard B. Turesson

17/5 2016



[1] KFML(r) bildades 1970 och behöll detta namn till 1977, då det bytte namn till KPML(r). 2005 bytte partiet namn till Kommunistiska Partiet. I fortsättningen kommer jag att huvudsakligen att använda beteckningen KPML(r), eftersom det var denna beteckning som användes när artikelserien skrevs.


[1] http://www.marxistarkiv.se/sverige/kfmlr-kp/marxism_eller_idealism.pdf  Hela Stalins tal finns här: https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1926/11/26.htm

[2] ”Tal vid Chengtu-konferensen 1958” – ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” (red. Stuart Schram), PAN 1974, sid. 91.


[3] ”Was Mao really a monster? “– (red. Gregor Benton/Lin Chun), Routledge 2010, sid. 159

[4] ”Tal vid den utvidgade centrala arbetskonferensen”, 30/1 1962 – ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” (red. Stuart Schram), PAN 1974, sid. 170 - 171.


[5] Pluto Press, 2008

[6] ”Turning Point in China”, Monthly Review Press 1972

[7] ”Cultural Revolution and Industrial Organization in China” , Monthly Review Press 1974

[8] Jesper Roine: “Thomas Pikettys Kapitalet” – Volante (ISBN 978-91-87419-40-9)

[9] “Tal till ledare i centrum”, 21 juli 1966, ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” (red. Stuart Schram), PAN 1974, sid. 235.


[10]  As the focus of struggle shifted to the factories, thereby creating a vast upsurge of working-class activity, this social base of the ultra-left became increasingly less important. When the working class finally intervened directly in the universities, middle schools, research institutes , etc., the influence of the ultra-left declined sharply. Working-class intervention led to growing mass unity around the revolutionary line.” (Cultural Revolution and Industrial Organization in China” , Monthly Review Press 1974, sid. 125 – 126)

[11] ”Tal vid Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés första plenum”, 28 april 1969 – ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” (red. Stuart Schram), PAN 1974, sid. 269.


[12] http://www.sacu.org/linbiao.html

[13] ” Mao Tse-tung Politiska skrifter” (red. Stuart Schram), PAN 1974, sid. 272 - 281

[14] https://en.wikipedia.org/wiki/Lin_Biao

[15] http://www.sacu.org/linbiao.html

[16] ”Det märkliga med det dramatiska kuppförsöket och den ödesdigra och panikartade flykten är att kinesiska folket i princip fick veta vad som hänt vid möten på arbetsplatser och i bostadsområden, men att väldigt lite läckte ut till oss utländska journalister eller till andra utlänningar. Inte förrän i juli 1972 var Kinas ledare redo att gå ut med en version för omvärlden om vad som hänt.” Se https://goranleijonhufvud.wordpress.com/tag/lin-biao/

[17] In March 1974, when the Political Bureau convened to choose who should lead the delegation to the United Nations, Jiang Qing disagreed with the decision to choose Deng Xiaoping. On 27 March Mao Zedong wrote to Jiang Qing: “Choosing Deng Xiaoping is my idea; it is best that you do not object.” Deng Xiaoping’s speech to the special U.N session was approved by the Political Bureau and reviewed by Mao Zedong. On 4 April Mao Zedong commented on the speech, “Good. I endorse it.”

Source: A Glossary of Political Terms of the People’s Republic of China, by Kwok-sing Li (Author), Mary Lok (Translator), published by the Chinese University Press (December 30, 1994). Citerat via https://espressostalinist.com/2011/08/30/series-on-maoist-revisionism-mao-endorses-the-three-worlds-theory-dengs-u-n-speech/


[18] https://www.marxists.org/history/erol/ncm-5/theory-3-worlds/index.hmt

[19] https://sv.wikipedia.org/wiki/Kommunistiska_Partiet

[20] En bok som granskar KPML(r):s förhållande till Sovjet under första halvan av 1980-talet är Benny Jacobssons ”Sovjetunionen idag: kritik av KPML(r):s pro-sovjetiska politik ” (1984).

[21] https://en.wikipedia.org/wiki/Tet_Offensive

[22] http://monthlyreview.org/2011/06/01/the-rise-of-the-working-class-and-the-future-of-the-chinese-revolution/

[23] https://en.wikipedia.org/wiki/Hua_Guofeng

[24] https://en.wikipedia.org/wiki/Two_Whatevers

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av NAT:s redaktion - Onsdag 27 mars 16:26

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...

Av NAT:s redaktion - Tisdag 26 mars 08:00

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskis...

Av NAT:s redaktion - Söndag 24 mars 14:16

  Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationale...

Av NAT:s redaktion - Fredag 8 mars 20:36

7 mars 2024   "Under det senaste århundradet har många förändringar skett i kvinnornas läge i Sverige. På snart sagt varje område har de i juridisk och formell mening samma rättigheter som männen. Den praktiska möjligheten att utnyttja dessa rätt...

Av NAT:s redaktion - Söndag 3 mars 20:57


Anmäl dig till en digital studiecirkel i marxismen-leninismen-maoismen!    I denna cirkel går vi igenom maoismens grunder som främst består av Marx, Lenins och Mao Zedongs teorier. Studiecirkeln passar både den politiska nybörjaren och den som vi...

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards