Alla inlägg under februari 2017

Av NAT:s redaktion - 15 februari 2017 22:56

Det kan tyckas underligt att kommentera en artikel, ”Några politiska grundfrågor”, från 2011, men ingenting hindrar att dessa idéer fortfarande lever kvar. Genom arbetarrörelsens historia har de av och till dykt upp.


”Proletariatets undre skikt består av de mest utsugna och förtryckta delarna av befolkningen. Här återfinns städerskor, lantarbetare, hemtjänstpersonal, rivare, bemanningsföretagens slavar och inte minst det stora flertalet av de arbetslösa, fas 3:are m.fl Detta är det skikt av befolkningen vars situation blir allt mer outhärdlig. Detta är de längst ner i samhället och det skikt som kommunisterna måste verka bland i främsta hand. Här måste vi bygga våra baser för att vinna de andra delarna av proletariatet i första hand och – inför revolutionens seger – de delar som kan vinnas av andra klasser. Detta skikt behöver inte i första hand marginella förändringar, de behöver en helt ny levnadssituation, det har ett behov av revolutionen – idag. Här är frågan om att utveckla kommunisternas massarbete en skriande nödvändighet (som vi återkommer till nedan). ” (http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc24sep/dokument/1103_pol_grundfr.htm 2011)


Författaren menar alltså att kommunisterna i främsta hand ska verka bland ”de mest utsugna och förtryckta delarna av befolkningen, d.v.s städerskor, lantarbetare, hemtjänstpersonal, rivare, bemanningsföretagens slavar och inte minst det stora flertalet arbetslösa, fas 3:are m.fl..”


För det första måste man komma ihåg att ”mest utsugen” och ”fattigast” inte är samma sak. Det troligaste är att de arbetare, som arbetar inom den industri- och transportsektorn,  producerar mest mervärde åt kapitalisterna, d.v.s är mest utsugna. Marx mervärdeskvot anger mervärdet i förhållande till det variabla kapitalet.  Men det betyder inte att bilarbetarna i Sverige på Volvo och Scania skulle ha de sämsta lönerna av alla inom arbetarklassen i Sverige. Tvärtom ligger de relativt högt i löneligan.


För det andra har aldrig arbetarrörelsen, varken första eller andra Internationalen före första världskriget, Komintern efter första världskriget eller den internationella marxist-leninistiska rörelse, som återuppstod på 1960-talet, haft denna inriktning. Den kan naturligtvis vara korrekt ändå. Ett av de viktigaste skälen till att Oktoberrevolutionen segrade 1917 var att den ryska arbetarklassen, trots att den maximalt utgjorde 10 procent av befolkningen, var extremt koncentrerad. De största fabrikerna som exempelvis Putilovverken sysselsatte 20 000 arbetare.


För det tredje: Vilka materiella faktorer bestämmer ytterst arbetarnas klassmedvetenhet? Det som bestämmer deras klassmedvetande är dels deras ställnings i produktionsprocessen och dels deras antal. Ta Volvo Cars till exempel. Volvo Cars har 17 300 anställda i Sverige; enbart i Torslandafabriken arbetar 4 800 personer. Omsättningen var c:a 130 miljarder kronor. Fastän de anställda i tillverkningsindustrin i Sverige har minskat till följd av rationaliseringar och utflyttning av produktion till utlandet, finns det fortfarande kvar storindustri i Sverige som Volvo Lastvagnar, SAAB-gruppen, Alfa Laval, Atlas Copco, stålverk, gruvor och pappersmasse- och trävaruindustrier etcetera. Denna tillverkningsindustri har mycket stor strategisk betydelse. Den farligaste strejken i Sverige omedelbart efter andra världskriget sett ut kapitalisterna och den socialdemokratiska LO-ledningens synpunkt var naturligtvis metallarbetarstrejken 1948.


Även om antalet anställda på en viss industriarbetsplats har minskat till följd av rationaliseringar, kvarstår det faktum att det färre antalet arbetare kan stänga ner produktionen i lika hög grad som den tidigare större arbetarstyrkan.


För det fjärde var det ingen tillfällighet att det var hamnarbetarstrejken och gruvarbetarstrejken 1969 – 1970 som inledde strejkvågen på 1970-talet. Hamnarbetare har en nyckelroll i produktions- och transportkedjan; de kontrollerar de sjöburna transporterna, som är viktiga för såväl Sveriges import som export.  Därtill kommer att hamnarbetarnas arbetsorganisation i form av rullande arbetslag leder till att sammanhållningen blir mycket stark, eftersom alla hamnarbetare i en hamn i princip känner varandra. Hamnarbetare har dessutom en lång kamptradition.  Tidigare har den lokala hamnarbetaravdelningen också haft vetorätt vad gäller nyanställningar. Även om antalet hamnarbetare har minskat (Hamnarbetarförbundet har c:a 1 400 medlemmar) till följd av containertrafikens genomslag och ökningen av de lastbilsburna transporterna, har hamnarbetarna samma strategiska betydelse som tidigare.  Gruvarbetarna i Kiruna och Gällivare-Malmberget innehade också en nyckelposition med tanke på järnmalmsexporten strategiska betydelse. Det var ingen tillfällighet att den socialdemokratiska regeringen höll trupper i beredskap i samband med gruvarbetarstrejken.


Det förekom också städerskestrejker, bland annat 1975. SKP var inblandad i åtminstone en av dessa strejker. Det är dock betecknande att dessa strejker i de flesta fall ägde rum inom industrin och att städerskorna hade sina arbetskamraters aktiva stöd. Den stora skogsarbetarstrejken 1975 omfattade 15 000 arbetare i fr.a Norrland. Strejkkommittén kunde ändå hålla ihop strejken trots de stora avstånden. Skogsarbetarna hade också en nyckelroll i produktionen, eftersom de försåg pappersmasse- och trävaruindustrin med råmaterialet.


Naturligtvis är inte kampvilligheten uteslutande, eller mekaniskt relaterad, till det mervärdesproducerande skiktet inom proletariatet – se sjuksköterskestrejken 2008 eller lärarstrejken 1989.  Försämringar  – eller förändringar – av arbetssituationen eller lönevillkoren kan mycket väl utlösa en strejk.


För det femte; om vi granskar de arbetargrupper, som omnämns i det inledande citatet, ser vi att det är grupper som aldrig uppträder i stort antal på en och samma arbetsplats. De kan alltså inte utöva någon styrka genom sitt blotta antal; inte heller innehar de någon nyckelposition i fråga om mervärdesproduktionen. Ta lantarbetarna till exempel. 1980 fanns 11 000 lantarbetare i Sverige, men 2001 kunde Lantarbetarförbundet inte längre upprätthållas utan det uppgick i Kommunalarbetarförbundet. De flesta jordbruk i Sverige är s.k familjejordbruk. På det relativt få storgods som finns i Sverige är mekaniseringen så långt driven att det inte behövs så många lantarbetare på varje ställe.  Jag känner inte till en enda lantarbetarstrejk i modern tid. Det visar hur verklighetsfrämmande talet om att lyfta upp lantarbetarna är.


Sist och slutligen står de tidigare resonemangen inte i motsättning till att kommunisterna också måste bedriva massarbete i förorterna eller i typiska industrisamhällen. Men i sin egenskap som boende har man inga maktmedel förutom hyresmaskning och -strejk, demonstrationer och vanlig opinionsbildning. Man slår inte mot kapitalismens hjärta, mervärdesproduktionen. Självfallet leder politisk propaganda och agitation i bostadsområdena till att det också upprättas kontakter inne på arbetsplatserna. Men egentligen är propaganda inne på en arbetsplats effektivare. Den som når alla kollektivanställda  på Torslandaverken med revolutionär propaganda, når samtidigt dem också i deras egenskap av boende runtom i hela Göteborg, eftersom  de kollektivanställda inte bor i en och samma stadsdel.


Rickard B. Turesson

15/2 2017


(Denna blogg är knuten Nya Arbetartidningen)


ANNONS
Av NAT:s redaktion - 3 februari 2017 16:43

 

Se också tidigare artikel ”Kommunisterna och den nationella frågan” (2015)


  1. 1.     KFML/SKP har bekämpat EG/EEC/EU från första början

Redan då KFML bildades 1967 ställdes parollen ”Bekämpa monopolkapitalets, regeringens och LO:s planer att ansluta Sverige till EEC!” i handlingsprogrammet. I valrörelsen 1970 reste KFML parollen ”Stoppa planerna på anslutning till EEC – Nationell självbestämmanderätt!”. Denna paroll bekämpades av vänsteropportunisterna och trotskisterna i KFML(r), MLF och RMF/Socialistiska partiet.


Vänsteropportunisterna och trotskisterna ställde paroller som ”Nej till EEC – för den socialistiska revolutionen!”, ”Nej till EEC – för den proletära internationalismen!” och ”Nej till EEC – för ett rött Europa!”.

 

  1. 2.     Revolutionärerna fortsätter kampen mot svenskt medlemskap i EU

Inte förrän juli 1991 överlämnade den dåvarande socialdemokratiska regeringen Sveriges officiella medlemsansökan till EG. SAP-ledningen agerade över medlemmarnas huvuden, vilket ledde till en spricka i partiet. Folkomröstningen 1994  resulterade i att 52,3 procent röstade för svensk anslutning, medan 46,8 procent röstade emot. Många f.d SKP:are och SKA:are deltog aktivt i motståndet. Inför EMU-omröstningen 2003 drog många svenskar slutsatsen att de hade blivit inlurade i EU. Trots fullständig dominans i massmedierna och med överlägsna ekonomiska resurser, trots att det inte fanns ett starkt kommunistiskt parti som kunde leda motståndet, kunde de ändå inte övertyga majoriteten av folket om det fördelaktiga att ansluta sig till EMU. Nej-alternativet stöddes av en klar majoritet av arbetarklassen, delar av småborgerskapet och den icke-monopolistiska delen av borgerskapet. I praktiken var det en klassfront.


De partier som ingick i nej-motståndet 1994 som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har idag släppt utträdeskravet. Det är bara två nationella organisationer som driver kravet fortfarande.


  1. 3.     Det finns inget alternativ till nationalstaten som klasskampsarena.

 

Alla revolutioner eller befrielsekrig/försvarskrig har ägt rum inom nationalstatens ram. Det gäller oktoberrevolutionen; det gäller befrielsekrigen i Kina, Vietnam, Laos, Kampuchea, Jugoslavien, Albanien och Kuba samt försvarskriget i Nordkorea. Det gäller befrielsekrigen i de olika kolonierna i Afrika, Asien och Latinamerika, som sedermera omvandlades till nationalstater.

Det är därför som Kommunistiska Manifestet talar om att proletariatets kamp är nationell till formen men internationell till innehållet. Med ”internationell till innehållet” menas naturligtvis att den nationella kampen har internationella efterverkningar och kan inspirera och understödja kamp i andra länder.


”Proletariatets kamp mot bourgeoisien är att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdig med sitt eget lands bourgeoisie”. (Oktoberförlaget, sid.35)


I och med det svenska medlemskapet har det svenska monopolborgerskapet delegerat beslutanderätten ett steg uppåt; 70 procent av de lagar som numera antas i Sverige sägs härröra från Bryssel. Det gör bekämpandet av dessa lagar ännu svårare. Det svenska EU-medlemskapet minskar arbetarklassens handlingsutrymme.


  1. 4.     Det finns motsättningar mellan större och mindre imperialistiska och kapitalistiska stater.

 

Trotskisterna förnekar att det finns motsättningar mellan stora och mindre imperialistmakter. De inbillar sig konstellationerna inför första världskriget och detta krigs karaktär som omfördelningskrig fortfarande gäller.


Men redan andra världskriget visade hur fel trotskisterna hade. Italien anföll självständiga stater som Libyen, Abessinien, Albanien och Grekland; Tyskland anföll Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Jugoslavien, Albanien och Grekland, länder som inte var socialistiska. I och med nazityska angreppet på Sovjet 1941 förvandlades också andra världskriget till ett allmänt anti-fascistiskt krig, där en borgerligt-demokratisk allians, USA och Storbritannien, tillsammans med Sovjetunionen och en rad befrielserörelser runtom i världen stod mot axelmakterna, Tyskland, Italien och Japan.


Vänsteropportunister av olika schatteringar förnekar också att det kan ske kvantitativa förändringar som slår över i kvalitativa förändringar. Mycket av sovjetisk diplomati före andra världskriget gick ut på att försöka splittra de olika imperialistmakterna sinsemellan för att förhindra eller fördröja en attack mot Sovjetunionen. När Storbritannien och Frankrike vägra att sluta en pakt med Sovjetunionen, eftersom de gärna såg ett nazityskt angrepp mot Sovjetunionen först, slöt Sovjetunionen en icke-angreppspakt med Nazityskland i stället. Till slut kom ändå det kvalitativa språnget i form av det nazityska angreppet, men Sovjetunionen hade vunnit tid.


Man kan inte säga att Sverige antingen är hotat eller inte alls hotat av t.ex USA och NATO. Det finns faktiskt ett mellanläge, eftersom det hela tiden sker kvantitativa förändringar i Sveriges förhållande till NATO. Det enda som saknas idag är det kvalitativa språnget, d.v.s fullt medlemskap.


När KFML/SKP/SKA försvarat Sveriges nationella oberoende, har vi aldrig stött den svenska regeringen om den försökt ”sätta sig på” mindre kapitaliststater eller koloniala eller halvkoloniala länder. I mitten av 70-talet stödde SKP den svenska regeringen i motsättningen gentemot Sovjetunionen angående sjömilsgränserna i Östersjön, men vi stödde också Island när Island utvidgade sina sjömilsgränser, och hamnade i konflikt med fr.a Storbritannien och Norge.


  1. 5.     Arbetarklassen är den enda garanten för försvaret av nationen.

I ett tal på SUKP:s 19:e kongress 1952 sade Stalin:


”Förut betraktades bourgeoisin som nationernas ledare, den försvarade nationen och satte dessa ting ’högst av allt’. Idag återstår inte ett spår av ’den nationella principen’. Idag säljer bourgeoisin nationernas rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens och den nationella suveräniteten över bord. Det råder inget tvivel om att denna fana måste höjas av er representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna och bäras fram, om ni vill vara patrioter i ert land, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns annan som kan höja denna fana. Så ligger saken till för närvarande.”


Borgerskapet sätter sina klassintressen före nationens intressen. Det är borgerskapet som lägger ner fabriker och flyttar jobben utomland; det är det svenska borgerskapet som allierar sig med särskilt det angloamerikanska och europeiska borgerskapet; det är det svenska borgerskapet som placerar delar av sina förmögenheter i skatteparadis; det är det svenska borgerskapet som kan köpa egendom utomlands. Den svenska arbetarklassen är däremot bunden till nationen och kan på sin höjd åka på charterresor. Om delar av den vore tvingad att emigrera, skulle den tvingas börja om från början helt och hållet.


Redan på tidigt 1970-tal hävdade vänsteropportunisterna i KFML(r) att


”I EEC rör det sig om nationella suveräna stater och likaberättigade sådana, där respektive lands härskande klass frivilligt (min fetstil) ingår i en federation, således inget nationellt förtryck.” (Peter Dencik, Klasskampen nr 4, sid. 69)


Men har den behärskade klassen, arbetarklassen i Sverige, frivilligt gått med i EU? Det är sakens kärna. Det är irrelevant i sammanhanget om de olika borgerskapen i Europa frivilligt har gått in EU eller inte. Konsekvensen av EU-inträdet är att borgerskapet i ett land har ingått en allians med andra borgerskap, vilket har lett till att förtrycket av den egna arbetarklasen självfallet har ökat, inte minskat.


Kommunister är patriotiska internationalister eller internationalistiska patrioter. På frågan om en kommunist, som är internationalist, på samma gång kan vara patriot, svarade Mao Zedong:


”Vi menar att han inte bara kan vara patriot, men att han måste vara det. Innehållet i patriotismen är bestämt av speciella historiska förhållanden. Vi har den falska patriotismen till Hitler och de japanska, och vi har vår patriotism.”


  1. 6.     Försvaret av det nationella oberoende har ingenting att göra med Deng Xiaoping och SKP:s partihöger att göra.

Felet med partihögern i SKP var inte att de försvarade Sveriges nationella oberoende; det gjorde också partivänstern i SKP/SKA. Felet var att den under inflytande av Deng Xiaoping upphöjde kampen för freden och det nationella oberoendet till huvudfråga och i praktiken ändrade på huvudmotsättningen till att gå mellan det svenska folket och den sovjetiska socialimperialismen. Partihögern överskattade dels krigsfaran och dels insåg de inte att ett revolutionärt kommunistiskt parti, som ännu inte erövrat statsmakten, och ett kommunistiskt parti, som innehar statsmakten, inte alls behöver tillämpa samma utrikespolitik som det senare. Det senare måste utveckla diplomatiska förbindelser med andra stater.


Partivänstern i SKP/SKA ansåg inte faran för ett nytt världskrig mellan USA och Sovjet var akut, utan endast ständigt växande, vilket innebar att partivänstern i SKP/SKA höll fast vid huvudmotsättningen proletariat och borgerskap. SKA fick helt rätt: Sovjet invaderade Afghanistan (och Vietnam Kampuchea) 1979, vilket blev Sovjets vietnamkrig. Tillsammans med jäsningen i Östeuropa och de påfrestningar på den sovjetiska ekonomin, som kapprustningen med USA innebar, ledde detta till Sovjets kollaps. SKA avskrev krigsfaran 1985 och förutsåg också kollapsen, men självfallet inte den exakta tidpunkten.


Rickard B. Turesson


3/2 2017


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

ANNONS

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se