Alla inlägg under juni 2017

Av NAT:s redaktion - 28 juni 2017 22:07

I ett kapitalistiskt land består den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen, vilken på den politiska nivån manifesterar sig som motsättningen mellan proletariat och borgerskapet, vilken utgör samhällets huvudmotsättning. Huvudmotsättningen kan ändras på grund av såväl yttre faktorer som inre faktorer.


Huvudmotsättningen är den motsättning som först måste lösas innan alla andra motsättningar, d.v.s sekundära motsättningar, slutgiltigt kan lösas. Mao Zedong skriver exempelvis:


”Härav följer att, om det i någon process finns ett flertal motsättningar, en av dem måste vara huvudmotsättningen, som spelar den ledande och avgörande roll, medan de övriga intar en sekundär och underordnad plats. Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi har fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas.” (”Om motsättningar”, sid. 72 i ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016)


Det vimlar av sekundära motsättningar i det kapitalistiska Sverige. Det finns motsättningar mellan proletariat och småborgerskap, mellan borgerskap och småborgerskap, mellan stad och land, mellan män och kvinnor, mellan politiska partier, mellan svenskar och invandrare, mellan religiösa och icke-religiösa, mellan människor av olika sexuell läggning etcetera.


Det är avgörande att hålla fast vid huvudmotsättningen, eftersom denna bestämmer strategin för ett kommunistiskt parti under den aktuella perioden.


Sekundära motsättningar

 

Sekundära motsättningar kan behandlas på två felaktiga sätt. Det ena felet är att i praktiken behandla en sekundär motsättning som vore den en huvudmotsättning. Det gäller exempelvis Sverigedemokraterna som gör motsättningarna mellan etniska svenskar och invandrare till huvudmotsättning, vilket enbart gynnar borgerskapet. Detsamma gäller Feministiskt initiativ som gör motsättningen mellan män och kvinnor till huvudmotsättning. De övriga partierna förnekar, alltifrån Moderaterna till Vänsterpartiet, öppet eller i praktiken, att huvudmotsättningen går mellan proletariat eller borgerskap utan alla ”sitter i samma båt” och måste acceptera systemets spelregler. Konsekvensen av att i praktiken upphöja en sekundär motsättning till huvudmotsättning är att det leder till splittríng av motståndet gentemot borgerskapet och det kapitalistiska systemet och föreställningen att sekundära motsättningar slutgiltigt kan lösas inom det kapitalistiska systemets ram. Det andra felet består i att förneka att det finns sekundära motsättningar, låtsas som att de inte finns eller sopa dem under mattan. Men kommunister måste också ha en politik för att tackla de sekundära motsättningarna, annars kommer de att påverka arbetet med att lösa huvudmotsättningen. Bland småborgerliga socialister finns det en benägenhet att lyfta upp sekundära motsättningar som könstillhörighet och sexuell läggning, så att de i praktiken överskuggar den objektiva klasstillhörigheten.  Den objektiva klasstillhörigheten och en människas politiska ställningstaganden är den avgörande identiteten.


Ytterligheterna berör varandra

 

Faktum är att det finns många beröringspunkter mellan å ena sidan högerextremistiska och högerpopulistiska uppfattningar om identitetspolitik vid den ena polen och den småborgerligt socialistiska, läs liberala, å den andra.

Under 2016 lanserades en ”ny politisk skala”, GAL-TAN, som skulle beskriva det politiska landskapet bättre än den traditionella höger-vänsterskalan. GAL står för grön, alternativ och frihetlig, medan TAN står för traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk.  Som bevis anfördes att Geert Wilders högernationalistiska Frihetsparti utmanades av typiska GAL-partier som Grön vänster (Groen Links) och D66. Emmanuel Macron i Frankrike anses ha stått för ett GAL-program i motsats till Marine Le Pens TAN-program.  Vissa företrädare för GAL-lägret vill t.o.m placera allt EU-motstånd, oavsett bevekelsegrund, inom TAN-lägret.


Samtidigt måste det konstateras att det delvis sker en omorientering vad gäller identitetsfrågor inom det högerpopulistiska blocket. Vissa partier företräder en slags homonationalism. Det gäller såväl Geert Wilders, som hela tiden sökt stöd från den nederländska HBTQ-rörelsen, som Marine Le Pen, som friat till de homosexuella. Enligt en opinionsundersökning i Frankrike inför den andra presidentvalsomgången var 36,5 procent av de tillfrågade homosexuella männen beredda att rösta på Le Pen. I USA stödde vissa homosexuella kretsar Trump i samband med presidentvalet och ordnade en ”Homosexuella för Trump”-fest. En företrädare för Fremskrittspartiet invigningstalade på Europride i Oslo 2014. I Sverige anordnades en Järva Pride-marsch 2017, men med få deltagare. Det har också dykt upp en s.k femonationalistisk riktning, som tar upp feministiska frågor. Denna framställer Europa som i princip redan jämställt mellan män och kvinnor och utmålar invandrarmän, särskilt från den muslimska världen, som förövare och invandrarkvinnor som offer som måste räddas. (1)


Varför denna omorientering? Vissa högerpopulistiska rörelser har insett att det inte längre lönar sig att spela ut det homofoba kortet, eftersom acceptansen för homosexuella är relativt stor i Västeuropa och USA. På samma sätt förhåller det sig med anti-feminismen. I ett läge då flertalet etablerade riksdagspartier i Sverige säger att de solidariserar sig med feminismen, är det fördelaktigare att bunta ihop alla muslimer och angripa dem för bristande vidsynthet vad gäller homosexualitet och kvinnors jämställdhet. Därmed har den nödvändiga syndabocken skapats.


Identitetspolitikens ursprung finns i USA

 

Identitetspolitikens ursprung – och här talar vi om den med radikala förtecken – finns i USA. Detta är ingen tillfällighet, eftersom USA har varit den dominerande ekonomiska, politiska, militära och kulturella supermakten sedan andra världskriget. Det betyder att många idéer emanerar från USA, såväl reaktionära, borgerliga som småborgerliga. Samtidigt som det aldrig funnits ett starkt kommunistiskt parti, en välorganiserad fackföreningsrörelse eller ett starkt marxistisk inflytande i USA, har det ändå funnits olika radikala rörelser i USA, som i kraft av sin position har kunnat utöva inflytande på akademikerkretsar och intellektuella utanför USA, särskilt i Europa.


Identitetspolitiken växte successivt fram i USA från och med slutet av 1960-talet. Från början är det fråga om rörelser, som bekämpar diskriminering mot afroamerikaner, indianer och homosexuella med varierande framgång. Det gick mycket väl att förena kamp mot diskriminering med ett klasskampsperspektiv, vilket Svarta Pantrarna visade. Svarta Pantrarna var också den organisation, som utsattes för den grövsta repressionen från den amerikanska våldsapparatens sida under 1970-talet. Samtidigt har den härskande klassen på grund av medborgarrättsrörelsens framgångar exempelvis steg för steg kunnat inkorporera företrädare för afroamerikanerna, med Barack Obama som det tydligaste fallet i sina led, liksom förstärkt kvinnorepresentationen inom såväl de politiska församlingarna som affärsvärlden. Detta har naturligtvis inte ruckat en tum på maktförhållandena i USA.


Under 1980-talet blir identitetspolitiken steg för steg mer framträdande. Identitetspolitikens kärna är att den överger klassperspektivet och i stället fokuserar på rastillhörighet, könstillhörighet eller sexuell läggning etcetera. Detta kan illustreras med exemplet Asad Haidar. Asad Haidar, en pakistan-amerikan, kvarhölls på en flygplats i USA i samband med 11 september 2001 på grund av sin etnicitet. Han startade senare den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine och driver linjen att identitetspolitiken är en återvändsgränd. Nu anklagas han för att vara ”vit” av sina identitetspolitiska kritiker, som om hans åsikter satt i hudfärgen. (2)


Identitetspolitikerna har utvecklat en snårskog med begrepp som ”intersektionalitet”, ”appropiering” , ”cisperson”,”rasifiering” etcetera . Det är ingen större mening att ta analysen av dessa begrepp alltför allvarligt.


                                                 Svenska exempel

 

I artikeln ”Det ska fan vara politiskt korrekt” i Aftonbladet (3) tar Åsa Lindborg upp några exempel på identitetspolitikens konsekvenser.  Hon berättar att Kajsa Ekis Ekman i sin bok Varat och varan kallade en transkvinna för ”han”. Det skulle hon inte ha gjort, eftersom vissa transpersoner och feminister utsatte henne för en bojkott i samband med att Ekis gjorde framträdandande i på Södra teatern i Stockholm och på ett möte i Malmö i år. Ekis är också kolumnist i ETC. Fyra år efter boken kom ut, blev ETC-redaktionen kontaktad, varvid det krävdes att Ekis skulle sluta skriva där. Efter 8-marstillställningen på Södra teatern uppstod en infekterad debatt på sociala medier, där Ekis alla sympatisörer hotades med olika slags konsekvenser om de inte ändrade sig. Nina Björk skrev en artikel i Dagens Nyheter om förlossningsvården och kvinnor som föder barn. Den ”ansågs i sociala medier för att vara cisnormativ eftersom även män kan föda barn (det vill säga män som tidigare har definierats som kvinnor och som behållit sitt könsorgan)”.  Liv Strömquist, känd serietecknare, skrev ett seriealbum med titeln Kunskapens frukt, som handlarom ”det som brukar kallas för det kvinnliga könsorganet”. Strömquist ansågs vara fördomsfull, när hon ansåg att det bara var kvinnor som hade slidor.


Åsa Lindeborg skriver vidare:


” Jag kan förstå att transpersonerna känner sig exkluderade, men faktum är att 99,5 procent eller fler av alla kvinnor har en fitta och den ger oss en massa gemensamma erfarenheter såsom lönediskriminering, dubbelarbete, högre sjuktal, förminskning i det offentliga rummet etc. Det är klart att transkvinnor är kvinnor och transmän är män, men kan vi inte prata om snopp och snippa förnekar vi könsförtrycket. Då kan vi heller inte prata om patriarkatet eller ens kämpa för jämställdhet.”


Åsa Lindeborgs uppskattning är lite för snäll; förmodligen är det minst 99,9 procent av alla kvinnor som har en fitta. Det intressanta i det här sammanhanget är också synen på hur motsättningar ska lösas. Den som anser att motsättningarna är icke-antagonistiska, d.v.s inom folket, använder man övertygelsens alla medel och diskuterar med den som är av annan åsikt. Om man däremot anser att motsättningarna är antagonistiska, d.v.s mellan dessa kritiker och dem man betraktar som fienden, använder man hot och uppmaning till bojkott. Men därmed har man ju också avslöjat sitt släktskap med högerextremistiska och högerpopulistiska rörelser.


Den kommunistiska rörelsen bekämpar allt slags förtryck

 

Alltifrån Marx/Engels tid har den kommunistiska rörelsen utvecklat en teori och en politik, som har avsett att befria arbetarklassen och alla förtryckta folk i världen. Den kommunistiska rörelsen har alltså uttalat sig i arbetarklassens och de förtryckta folkens namn. Detta trots att de kommunistiska partierna i början alltid varit små och dominerats av intellektuella.


Givetvis bekämpar kommunister det dubbla förtrycket av kvinnorna, d.v.s dels borgerskapets förtryck och dels det som utövas av männen inom proletariatet, men kvinnan kan bara nå fullständig befrielse under kommunismen. Alla klassiker, alltifrån Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, tog ställning för kvinnans frigörelse.  Dessutom framträdde tidigt marxistiska teoretiker som August Bebel, Clara Zetkin och Alexandra Kollontay som tog upp kvinnofrågan. Redan innan Mao Zedong blev marxist, krävde han i artiklar att arrangerade äktenskap skulle förbjudas i Kina. Arrangerade äktenskap förbjöds också strax efter Folkrepublikens grundande 1949. Samtidigt måste man komma ihåg att de kvinnor, som deltar i den samhälleliga produktionen och är ekonomiskt oberoende, är långt mer självständiga än kvinnor i tidigare samhällsformationer. Som redan Engels påpekade:


”Mannens dominerande ställning i äktenskapet är helt enkelt följden av hans dominerande ställning i ekonomiskt avseende och bortfaller med denna av sig självt”. (5)


Givetvis har den kommunistiska rörelsen alltid bekämpat rasismen. Marx var av tyskjudisk börd, Engels tysk, Lenins far- och morföräldrar var vardera ryss/kalmuck/jude och svensk, Stalin var georgier och Mao Zedong var hankines. Den kommunistiska ideologin är färgblind och har anammats av alla oberoende av ursprung som önskar revolution eller befrielse från allsköns förtryck. Den kommunistiska ideologin har haft anhängare i hela världen, på varje kontinent. Kominterns partier var de främsta i att bekämpa nazismen och fascismen och stödde de koloniala folkens nationella befrielsekamp. Det finns givetvis rasism i Sverige, men alla är inte rasister. Det går att identifiera vilka som är rasister genom deras åsikter och handlingar. Åsikter sitter inte generellt i hud-, ögon- eller i hårfärg; det avgörande är varje individs ideologi. Därför kommer man ingen vart med att tala om strukturer eller rasifiering. Strukturer kan man bara tala om när rasismen är organiserad och institutionaliserad, som den organiserade utrotningen av judar och romer med flera i Nazityskland, rasåtskillnadspolitiken i sydstaterna i USA, apartheid i Sydafrika, den rasbiologiska verksamheten i Sverige på 1930-talet och framåt för att ta några exempel från 1900-talet.


Givetvis bekämpar kommunisterna homofobi och förtryck av sexuellt avvikande. Sexuell läggning är en privatsak så länge den inte skadar andra. Pedofili och incest skadar däremot andra. Samtidigt ska man inte sätta sig på alltför höga hästar när det gäller den förhärskande sexualmoralen i olika kulturer; det kan finnas stora skillnader, som är historiskt betingade. Inom den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige, d.v.s KFML/SKP, fr.o.m 1967, var medlemmarnas sexuella läggning en icke-fråga.  Det betydde att man inte brydde sig om vederbörande var heterosexuell, bisexuell eller homosexuell. Huvudsaken var att man tog ställning för det kommunistiska partiet och arbetarklassen. De flesta s.k vänsterorganisationer på den tiden hade ingen uttalad sexualpolitik utan deras sexualmoral återspeglade i praktiken i huvudsak de förhärskande strömningarna inom den progressiva rörelsen. Det enda undantaget utgjordes av KFML(r), som antog ett homofobiskt uttalande 1973. Vissa gör idag sin egen könstillhörighet eller sexuella läggning till huvudfråga; detta är ett frasradikalt navelskådarperspektiv, som går stick i stäv med klasskampens intressen.


GAL-TAN-skalan är falsk

 

GAL-TAN-skalan passar dem som vill bevara kapitalismen som handen i handsken. Man måste komma ihåg att det politiska etablissemanget mycket väl kan acceptera en feminism som reducerar kvinnokampen till ett individuellt projekt, som innebär anpassning till arbetsköparnas krav och karriärism på lika villkor som männen. Hillary Clinton stod för den linjen i det senaste amerikanska presidentvalet. Överklass- och medelklasskvinnor kan fortfarande utnyttja sent anlända invandrarkvinnor för s.k hushållsnära tjänster.


Samtliga riksdagspartier – utom Sverigedemokraterna – uttalar sig emot rasismen. Men man kan mycket väl vara emot rasismen i ord, men samtidigt se till ens barn inte går i en skola med många invandrare eller under inga förhållanden bosätta sig en invandrartät förort. Det finns inget som hindrar de etablerade partierna att i praktiken genomföra en politik som just gynnar en segregering av samhället. Det politiska etablissemanget kan mycket väl inkorporera invandrare, huvudsaken är att de ansluter sig till de etablerade partiernas politiska linje.


Det politiska etablissemanget kan mycket väl acceptera homosexuella, bisexuella och transsexuella. På senare år har t.o.m många borgerliga politiker kommit ut. Identitetspolitiken utgör inget hot mot det kapitalistiska systemets fortbestånd. Tvärtom släpps de ofta fram på de liberala och socialdemokratiska tidningarnas kultursidor. När det könsneutrala ordet ”hen” lanserades, bland annat med hänvisning till de transsexuellas könsuppfattning, hade det starkt stöd bland såväl röd-gröna som liberala skribenter. Identitetspolitiken har ett starkt inflytande inom FI och Miljöpartiet, men även i Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och de båda mittenpartierna. Identitetspolitiken bärs upp småborgerliga intellektuella, som inte delar proletariatets levnadsvillkor och intressen. Det räcker med att se FI:s och Miljöpartiets sociala sammansättning på deras vallistor, så inser man att ytterst få arbetarkvinnor är verksamma i dessa partier.


Höger-vänsterskalan är den enda korrekta skalan. Längst till höger på skalan finns alla partier som öppet försvarar kapitalismen och kämpar för dess fortbestånd. Till höger finns också de partier, som säger sig bekämpa det kapitalistiska systemets avigsidor men inte vill avskaffa det som sådant. Till vänster finns de som inte bara vill avskaffa det kapitalistiska systemet utan också är beredda är kämpa för detta mål. De som gör en annan motsättning än den mellan proletariat och borgerskap till huvudmotsättning i det svenska samhället, tjänar objektivt borgerskapets intressen och bedriver i praktiken splittringspolitik.


Rickard B. Turesson

25/6 2017


1)     De flesta exempel är hämtade från Johan Perssons artikel, ”Hotet kommer utifrån”, i Norrskensflamman den 1/6 2017.

2)     ”A Marxist Critiques Identity Politics”, Seattle Weekly 25/4 2017 – http://www.seattleweekly.com/news/a-marxist-critiques-identity-politics/

3)     http://story.aftonbladet.se/politisktkorrekt

4)     http://story.aftonbladet.se/politisktkorrekt

5)     ”Familjens, privategendomens och statens ursprung”, Proletärkultur 1982, sid. 104


 (Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


 


ANNONS
Av NAT:s redaktion - 12 juni 2017 11:30

  1. 1.   Det kommunistiska partiet är en förtrupp

 

Det behövs en förtrupp, en slags generalstab, som kan samordna klasskampen i varje land. Under de senaste decennierna har många rörelser kommit och gått. Ta bara Attac och Occupyrörelsen, som försvunnit i det blå. Se på massdemonstrationerna på Tahirtorget i Kairo, som ledde till att Mubarak avsattes. Samma rörelse kunde inte förhindra att Mursi vann valet och inte heller den senare militärkuppen. Varför? Det saknades kommunistiska partier, som kunde leda och samordna dessa massrörelser eller skapa slagkraftiga enhetsfronter. Kampen måste vara uthållig och utdragen och partier måste även kunna överleva temporära bakslag.


  1. 2.   Det kommunistiska partiet är ett kaderparti.

 

Den grundläggande skiljelinjen mellan kommunistiska kaderpartier och borgerliga och småborgerliga partier i olika skepnad är att de förra bygger på ett aktivt medlemskap och tillämpar demokratisk centralism. Det aktiva medlemskapet innebär att alla medlemmar förutsätts ta del i utformningen av partiets politik. I borgerliga partier i olika skepnad krävs inget aktivt medlemskap; en medlem kan vara hur passiv som helst. Det leder inte till uteslutning. I Sverige är det heller egentligen inte viktigt att medlemmarna betalar sin medlemsavgift. Samtliga riksdagspartier i Sverige finansieras till 90 procent av bidrag från stat, landsting och kommuner. Därför minskar också de flesta partiers medlemsantal.


  1. 3.   Det kommunistiska partiet tillämpar alltså demokratisk centralism.

Det demokratiska momentet innebär att partiets politik bygger på demokratiska diskussioner. När väl beslut har fattats, genomförs beslutet samfällt och genom en enad front utåt, d.v.s centralismen träder i funktion. Det finns alltid ett spänningsförhållande mellan demokrati och centralism. Det går inte att diskutera vissa frågor i det oändliga, fr.a inte frågor, där klasskampen kräver att partiet agerar. I så fall blir partiet handlingsförlamat och förlorar initiativet i klasskampen. Om ledningen avstår från att försöka förankra politiska ställningstaganden hos kadern, påverkar detta ofelbart partimoralen om kadern inte är övertygad om linjens riktighet. Ett parti, som tillämpar byråkratisk centralism i den förrevolutionära perioden, är dömt att förr eller senare att splittras.


Mao Zedong uttrycker detta på följande sätt:


”Utan demokrati kan det inte finnas någon riktig centralism, eftersom centralism inte kan uppnås när människor har skilda åsikter och inte har en enhetlig förståelse. Vad menas med centralism? För det första måste riktiga idéer koncentreras. Enhet i fråga om förståelse, politik, planering, ledning och handling uppnås genom att riktiga idéer koncentreras. Detta är enhet genom centralism. Men om alla berörda människor fortfarande inte förstår problemen, om de har idéer men inte har uttryckt dem, om de är ilskna men fortfarande inte har gett utlopp för sin ilska, hur kan man då uppnå denna enhet genom centralism? Utan demokrati är det omöjligt sammanfatta erfarenheter på ett riktigt sätt.” (”Talk at an Enlarged Working Conference Convened by the Central Committee of The Communist Party of China” – 30 januari 1962 – översatt från Peking Review 7 juli 1978)


I det kommunistiska partiet tillämpas också kritik och självkritik i syfte att bota sjukdomen för att rädda patienten.



  1. 4.   Ett kommunistiskt parti måste tillämpa säkerhetspolitik

 

Varför har den borgerliga statsapparaten via säkerhetspolisen bevakat den kommunistiska rörelsen i Sverige? Den kartlägger den naturligtvis för att kunna slå till mot den i ett krisläge. Under andra världskriget internerades ett stort antal kommunister i arbetsläger i Sverige liksom en del socialdemokrater och syndikalister som var motståndare till ett reguljärt svenskt stöd till Finland i kriget mot Sovjetunionen. I andra länder som tyskarna ockuperade under andra världskriget kunde Gestapo i flera fall överta den nationella säkerhetspolisens register över kommunister, ja, i vissa fall överlämnades registren frivilligt till dem. Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär stat. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades nästan "över en natt" 1964, eller i Iran efter Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut. Det vanligaste misstaget i fråga om säkerhetspolitiken för en kommunistisk organisation är att inte ha någon säkerhetspolitik alls och alltså ha en helt vidöppen organisation. Å andra sidan är det naivt att tro att en kommunistisk organisation kan skydda sina medlemmar helt och fullt under legala förhållanden. Det skulle inkräkta på såväl rekrytering och massarbetet. Under legala förhållanden bör man skilja mellan medlemmar som framträder öppet, medlemmar som delvis är hemliga och medlemmar som är helt hemliga. Under illegala förhållanden säger det sig självt att säkerhetspolitiken måste vara maximal.


  1. 5.   Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt

 

Den ideologiska och politiska linjen måste vara riktig. Hur avgör man det? I slutändan kan det bara avgöras genom att dess riktighet bevisas i praktiken; det ultimata är naturligtvis att den bevisas genom en seger som oktoberrevolutionen 1917 eller som det kinesiska folkets befrielse 1949 efter segern över den japanska imperialismen och Guomindang. Fram till en sådan bekräftelse måste man utgå från den kommunistiska rörelsens samlade erfarenheter, såväl internationellt som nationellt, och lära av egna framgångar och misslyckanden. Det är ytterst viktigt att vara väl förtrogen med sitt eget lands historia och kultur.


Högeropportunism, som är ett förstadium till revisionism, innebär att man successivt överger princippolitiken till förmån för lättköpta framgångar, och att man förlorar slutmålet ur sikte. I borgerligt-demokratiska länder börjar det gärna med att partier förlägger sin huvudsakliga verksamhet till de parlamentariska församlingarna på bekostnad av den utomparlamentariska kampen. Till slut glider de över i föreställningen att socialismen kan genomföras på fredlig väg. Syriza i Grekland gick till val på en radikal plattform, men det slutade med att Syriza administrerade EU-trojkans åtstramningspaket. ”Vänster”opportunism och ”vänster”dogmatism innebär att man inte tillämpar masslinjen utan förfaller till plakatpolitik, frivilligt avskärmar sig från massorna och ofta också överskattar partiets och arbetarklassens styrka liksom den politiska situationen, vilket resulterar i äventyrspolitik. Båda avvikelserna åstadkommer lika mycket skada; ofta åtföljs en högeravvikelse av en vänsteravvikelse och vice versa.


  1. 6.   Vad innebär masslinjen?

Mao Zedong skriver:


”I allt vårt partis praktiska arbete måste formeln för all riktig ledning vara ’från massorna och till massorna’. Detta innebär: ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer), gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem, omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i dessa handlingar.” (”Några frågor rörande metoder för ledningen”, Valda verk, band III, sid.117)


Denna utgångspunkt är den enda möjliga för ett kommunistiskt parti som bedriver praktisk politik. Masslinjen innebär också att kommunisterna verkar överallt där de arbetande massorna befinner sig och kombinerar legala med illegala metoder.


Ta individuell terror exempelvis. Den avgörande aspekten vad gäller den revolutionära terrorn är massornas inställning till densamma. Sympatiserar massorna med den revolutionära terrorn? Reser den revolutionära terrorn massorna? Åstadkommer den revolutionära terrorn en förändring i ockupanternas eller förtryckarnas maktstruktur? I ett läge då huvudmotsättningen är en produkt av de inre klassförhållandena, kan motterror endast utövas, om den överväldigande majoriteten av de förtryckta anser att den är den enda och lämpligaste utvägen. Lenin skriver exempelvis:


"Terrorn kan aldrig bli en daglig krigsoperation: i bästa fall ägnar den sig bara till att vara en av metoderna för det avgörande stormangreppet." (Samlade Skrifter i urval, band 3, sid.26)



  1. 7.   Enhetsfrontarbetet

Kommunisterna strävar efter att stödja sig på de progressiva, vinna över eller åtminstone neutralisera mellangruppen för att isolera den yttersta högern. Den formeln vägleder också kommunisterna i allt enhetsfrontarbete. Enhetsfrontarbete kan ske i olika former: aktionsenhet, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån. Aktionsenhet innebär att organisationer och enskilda går samman i en tillfällig aktion, som upplöses efter att den är genomförd. Enhetsfront underifrån innebär att det skapas en organisation kring en begränsad plattform med individuellt medlemskap. Enhetsfront ovanifrån innebär att organisationer samarbetar stadigvarande; exempel på detta är folkfrontsregeringarna på 1930-talet och KKP:s samarbete med Guomindang i olika perioder fram till 1945. Alla dessa typer av enhetsfrontarbete har förekommit och förekommer i Sverige. Den mest kända och framgångrikaste enhetsfronten underifrån i Sverige från 1960-talet och framåt var naturligtvis DFFG, som byggdes upp kring tre paroller: USA ut ur Vietnam!, Stöd Vietnams folk på dess egna villkor! och Bekämpa USA-imperialismen! DFFG hade som mest runt 200 lokalavdelningar i Sverige och i samband med bombningarna av Hanoi 1973 samlade exempelvis en demonstration i Söderhamn, en stad med 14 000 invånare, 2000 deltagare.


  1. 8.   Det går inte att skapa revolutionära situationer eller uppsving. Ett framtida uppsving?

Lenin skriver:


”Revolutionens grundlag, vilken bekräftats av alla revolutioner och speciellt av alla de tre ryska revolutionerna under 1900-talet, består i följande: för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när 'underskikten' inte vill och när 'överskikten' inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra (min fetstil).” (”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”  – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h2)


Det går varken att önska eller provocera fram en revolutionär situation. Oktoberrevolutionen och de framgångsrika befrielsekrigen i Kina, Vietnam, Jugoslavien och Albanien etcetera skedde i samband med två mycket exceptionella händelser, nämligen de två världskrigen. I slutet av 1960-talet inleddes ett radikalt uppsving inom det imperialistiska blocket som en följd av kulturrevolutionen i Kina, befrielsekriget i Vietnam och studentrevolterna, som också spred sig till arbetarklassen i Sverige i form av en strejkvåg. Yttre faktorer verkade genom inre förhållanden. Det fanns ett stort uppdämt missnöje inom den svenska arbetarklassen, trots att den hade upplevt en fortgående höjning av sin levnadsstandard sedan andra världskrigets slut. Men samma uppsving ebbade ut i och med det vietnamesiska folkets seger 1975, splittringen inom den internationella marxist-leninistiska rörelsen 1977, Deng Xiaopings maktövertagande i Kina 1978 och slutligen Sovjets och östblockets successiva förfall och kollaps 1991.


Fram till dess att det uppstår en gynnsam objektiv situation för en revolution måste kommunisterna arbeta uthålligt och metodiskt och för att stärka det kommunistiska partiets och arbetarklassen ställning utifrån en riktig princippolitik.


I KFML/SKP använde vi Mao Zedongs de tre ständigt lästa som studiematerial. Vi måste ha samma inställning som den narraktige mannen:


”Det finns en gammal kinesisk fabel som heter ’Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen’. Den berättar om en gammal man som levde i norra Kina för länge, länge sedan och var känd som den narraktige gamle mannen på Norra berget. Hans hus vette mot söder och bortom dess port stod de två stora topparna Taihang och Wangwu och stängde vägen. Med stor beslutsamhet ledde han sina söner i arbetet för att med hackor gräva bort dessa berg. Ett annat gråskägg, bekant som den vise gamle mannen, såg dem och sade spefullt: ’Så dumt ni bär er åt! Det är alldeles omöjligt för ett fåtal som er att gräva bort dessa båda väldiga berg.’ Den narraktige gamle mannen svarade: ’När jag dör, kommer mina söner att fortsätta, och när de dör kommer mina sonsöner och sedan deras söner och sonsöner att göra det och så vidare i all evighet. Bergen är höga, men de kan inte bli högre, och för varje bit vi gräver bort, kommer de att bli så mycket lägre. Varför skulle vi inte kunna få bort dem?’ (”Skrifter i urval”, sid.  294)


Rickard B. Turesson

8/6 2017


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

 

ANNONS

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se