Alla inlägg under oktober 2017

Av NAT:s redaktion - 24 oktober 2017 15:41

De som vill återskapa ett revolutionärt kommunistiskt parti i Sverige måste bygga på den vetenskapliga socialismen, som den framför allt har utvecklats av Marx/Engels, Lenin och Mao Zedong. Stalin begick många fel i samband med det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen, men ledde Sovjetunionen under den heroiska kampen för att krossa Nazityskland. I motsats till Chrusjtjov stod han också för en marxist-leninistisk princippolitik.


Varför lyfter vi särskilt fram Lenin och Mao Zedong?  Lenins linje bekräftades av praktiken, eftersom bolsjevikpartiet under hans ledning ledde arbetarklassen till seger i Oktoberrevolutionen. Detsamma gällde Mao Zedong, som stod i spetsen för Kinas Kommunistiska Parti och det kinesiska folket, när först den japanska imperialismen och därefter Guomindang besegrades.


Men hur ska vi förhålla oss till de ledare och rörelser som har misslyckats, vilkas linjer inte har bekräftats av praktiken? I det fallet måste vi framför allt lära av deras misstag. Vilka misstag gjorde de ungerska kommunisterna 1918, Gramsci och de italienska kommunisterna på 1920-talet, Tysklands Kommunistiska Parti och Thälmann på 1930-talet, de indonesiska kommunisterna på 1960-talet och vilka misstag gjorde Perus Kommunistiska Parti (Sendero Luminoso) på 1990-talet?


PKP tycks fortfarande ha beundrare, som anser att PKP inte gjorde några misstag alls. Var det ren otur att Gonzalo och stora delar av centralkommittén greps 1992 eller halkade de på ett bananskal? Detta ledde till att partiet kollapsade. I stället lyfter vissa upp Gonzalo som den store uttolkaren av Mao Zedong, ja, han till och med vidareutvecklade Mao Zedongs teorier. Det betyder att de sätter Gonzalo högre än Mao Zedong, trots att riktigheten av PKP:s och Gonzales linje inte bekräftades av praktiken. Hur kan då Gonzales överhuvudtaget ha bidragit till att utveckla maoismen? På varje punkt där Gonzales skiljer sig från Mao Zedong, har Gonzales naturligtvis fel.

Folkkriget är inte universellt

 

En av Gonzales dogmer är att folkkriget är universellt. Detta har Mao Zedong aldrig hävdat. När vissa hävdar att ”då det på 60- och 70-talet inte var helt helt klart bland världens ”Mao Tsetung-tänkande”-partier och grupper med om man skulle föra folkkrig eller gå den så kallade oktobervägen.” Men hos KKP…var det ganska klart (sic!) att revolutionen måste göras med …ett folkkrig.” Detta är inte bara en lögn, utan t.o.m ett angrepp på KKP och Mao Zedong.


Detta framkommer redan i ”Om motsättningar”:


”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafter­na som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvud­motsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoi­sien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopol­kapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.


I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild. När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil).”  


Tidigare i samma artikel [ii]skriver Mao Zedong också att


”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalita­tivt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proleta­riatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutio­nens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod (min fetstil).”  


Mao Zedong skriver i ”Problem rörande krig och strategi” [iii] (1938):


”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).”  


I ett samtal 1956 [iv] med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – dvs att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”  


I ”Den stora polemiken” från 1963 behandlas de revolutionära striderna som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och folkens kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna i två separata kapitel [v]. Ingenstans hävdas det att strategin och kampformerna i dessa områden skulle vara identiska och att folkkriget skulle vara tillämpligt för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land.


Inte ens Lin Biao hävdade att folkkriget var universellt:


” Naturligtvis hade den kinesiska revolutionen sina egna särdrag. Oktoberrevolutionen ägde rum i det imperialistiska Ryssland, medan den kinesiska revolutionen bröt ut i ett halvkolonialt och halvfeodalt land. Den förra var en proletär socialistisk revolution, medan den senare utvecklades till en socialistisk revolution efter den fullständiga segern i den nydemokratiska revolutionen. Oktoberrevolutionen började med väpnade resningari städerna och spridde sig därefter till landsbygden, medan den kinesiska revolutionen vann sin landsomfattande seger genom inringning av städerna från lantdistrikten och den slutliga erövringen av dem (min fetstil).”[vi]


Och vidare:


”Det måste eftertryckligt framhållas, att kamrat Mao Tsetungs teori om upprättandet av

revolutionära basområden och inringningen av städerna från landsbygden är av ytterst viktig och allmängiltig praktisk betydelse för den revolutionära kamp som i dag förs av alla förtryckta nationer och folk, och särskilt för den revolutionära kamp som utkämpas av de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika mot imperialismen och dess lakejer (min fetstil).” [vii]


Fr.o.m början av 1960-talet och till 1977 fanns det en internationell marxist-leninistisk rörelse, som hade förbindelser med både Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. Det betydde att de partier som ingick i denna rörelse hade bilaterala kontakter och diskussioner med KKP och AAP. I Sverige hade KFML/SKP sådana kontakter. Vid inget tillfälle förde representanter från KKP fram idén att KFML/SKP borde lägga om huvudstrategi och i stället satsa på ett långvarigt folkkrig. När SKP initierade en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 var denna direkt inspirerad av diskussioner med de kinesiska kamraterna. KKP skulle aldrig ha tvekat att lägga fram teorin om att folkkriget var det enda rätta revolutionsmodellen i sådana diskussioner, om partiet verkligen ansett det. Mig veterligt fanns det heller inget kommunistiskt parti verksamt i en imperialistisk stat och med förbindelser med KKP fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, som tillämpade denna huvudstrategi.


Folkkriget har lyckats i de länder, som har varit utsatta för imperialistisk aggression, varvid huvudmotsättningen har gått mellan aggressorn/ockupationsmakten och folket i respektive land. Det gäller Kina, Jugoslavien och Albanien under andra världskriget; det gäller Vietnam, Laos och Kampuchea efter andra världskriget. Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa är specialfall. Om ett land utsätts för imperialistisk aggression, förändras huvudmotsättningen, eftersom aggressionen också drabbar bönderna och andra delar av småborgerskapet, det nationella borgerskapet och t.o.m vissa delar av storborgerskapet och godsägarklassen.  I samtliga dessa länder utgjorde bönderna en mycket stor del av befolkning; i Kina 80 procent enligt Lin Biao, minst 75 procent i Jugoslavien och Albanien och förmodligen lika mycket i Vietnam, Laos och Kampuchea. Dessutom spelade geopolitiska och topografiska förhållanden liksom historiska kamptraditioner in. De enda gånger som folkkrig, d.v.s i bemärkelsen att städerna inringas från landsbygden, har lyckats i neokoloniala länder utan att en ockupationsmakt befunnit sig i landet är Cuba 1953 – 1959 och Nicaragua (1961 - 1979). Det saknar betydelse för resonemanget att Cuba senare allierade sig med Sovjetunionen och att sandinisterna senare störtades och att organisationen numera är ett socialdemokratiskt parti.


Jag kan heller inte konkret se den minsta militärtaktiska fördel med att inleda ett folkkrig i ett imperialistiskt land som Sverige, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskap. I Sverige uppgår böndernas andel till drygt en procent, medan proletariatet uppgår till 70 procent. Folkkrig innebär att beväpnade styrkor successivt tar kontroll över områden utanför städerna och inringar dessa. Om inte de revolutionära krafterna redan från början har majoritetens stöd, kommer den härskande klassen och dess våldsapparat mycket enkelt att kunna isolera och slå ut varje enskilt befriat område. I motsats till den situation, då ett folk är utsatt för en imperialistisk aggression, kommer småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, inte mer eller mindre automatiskt att ställa sig på proletariatets sida i samband med ett folkkrig mot en inhemsk fiende. Dessutom kommer de revolutionära krafterna heller inte att ha någon fördel av lokalkännedom framför den inhemska klassfienden. Det avgörande är i stället att vinna folkmajoritetens stöd på grund av att situationen för den är outhärdlig och genomföra ett stormanfall, då den härskande klassen är handlingsförlamad och inte längre förmår härska. Det kommer inte att råda någon brist på vapen hos proletariatet i ett sådant läge.


Världsrevolutionens tre moment

 

Gonzalo hävdar att folkkrigets tre moment enligt Mao Zedong, d.v.s strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv, kan överföras på världsrevolutionens förlopp.


Enligt honom pågick den strategiska defensiven mellan 1871 och 1945, strategisk jämvikt rådde mellan 1945 och 1980, varvid den strategiska offensiven har pågått alltsedan 1980. Detta är fullständigt stolligt och uppochnervända världen.


Under ett folkkrig eller ett försvarskrig står två distinkta stridande styrkor mot varandra. Om angriparen till att börja med är överlägsen, måste den försvarande sidan slå till reträtt. Efter att Nazityskland hade angripit Sovjetunionen 1941, befann sig Nazityskland på strategisk offensiv och Sovjetunionen på strategisk defensiv fram till slaget om Stalingrad 1943; det nazityska nederlaget vid Stalingrad innebar att jämvikt upprättades, varvid Sovjetunionens Röda armé kunde gå på offensiven. Sak samma i Kina. När Japan angrep Kina i full skala 1937, var till en början de japanska styrkorna helt överlägsna och den japanska offensiven pågick fram till 1942, även om bara halva Kina erövrades. Först fr.o.m 1943 återställdes KKP:s och folkarméns basområden, varvid folkarmén kunde inleda en allmän offensiv. I samband med krigslutet 1945 bodde 160 miljoner i dessa basområden. Därpå kunde befrielsearmén på grund av den styrka den hade ackumulerat i försvarskriget mot Japan, inleda uppgörelsen med Guomindang, vilket i huvudsak skedde i form av ett reguljärt krig.


Det är absurt att påstå att den revolutionära rörelsen befann sig på defensiven under perioden 1871 – 1945 (varför glömmer Gonzalo Folkrepubliken Kinas utropande 1949?). Den internationella arbetarrörelsen inledde sin offensiv i och med Kommunistiska Manifestet 1848 och bildandet av Första Internationalen 1864 (nedlagt 1876). Den andra internationalen bildades 1889 (nedlagt 1912), men då hade det redan skapats flera socialdemokratiska partier, framför allt i Europa. Första världskriget ledde till andra internationalens splittring, men fr.a till oktoberrevolutionen 1917, skapandet av den första socialistiska staten och bildandet av Komintern. Komintern resulterade i bildandet av kommunistiska partier runtom i världen, inklusive i Kina. Under mellankrigstiden pressades de kommunistiska partierna tillbaka i olika nazistiska och fascistiska stater; i Kina tvingades KKP och Röda armén anträda den långa marschen 1935. Andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret växte enormt. Förutom Kina och Nordvietnam tillkom folkdemokratierna i Östeuropa samt Jugoslavien och Albanien, som hade befriat sig själva. Eftersom Nordkorea, Kina och Sovjetunionen med gemensamma krafter lyckades slå tillbaka den USA-ledda aggressionen på Koreahalvön 1951-1953, kan man säga att det socialistiska lägret aldrig hade varit så starkt som 1953.


I och med SUKP:s 20:e kongress 1956, då Chrusjtjov angrep Stalin, inleddes motsättningarna mellan SUKP och KKP, vilket ledde till en öppen brytning mellan de två partierna 1963 och att det socialistiska blocket sprack. Detta innebar att en slags jämvikt upprättades mellan imperialismens krafter å ena sidan och kvarvarande socialistiska stater som Kina och Albanien, och de förtryckta nationerna och folken å den andra sidan. Samtidigt måste man komma ihåg att en rad f.d kolonier, fr.a i Afrika, blev självständiga på 1960- och 1970-talet. En del stater och befrielserörelser kunde också utnyttja motsättningarna mellan USA-imperialismen och den framväxande sovjetiska socialimperialismen. 1975 segrade de indokinesiska folken, vilket var ett svidande nederlag för USA-imperialismen.


Utvecklingen efter 1978 kan däremot karakteriseras som övervägande defensiv från den internationella rörelsens sida. Sovjetunionens urartning och förvandling till en socialimperialistisk supermakt hade redan lett till att en rad tidigare kommunistiska partier omvandlats till vänsterreformistiska partier. Splittringen mellan KKP och AAP 1977 ledde i sin tur till att den internationella marxist-leninistiska rörelsen sprack. Deng Xiaopings maktövertagande i KKP 1978 innebar att hans inflytande spred sig bland de partier, särskilt inom det imperialistiska blocket, som hade tagit ställning för KKP och mot AAP. Detta resulterade i att många marxist-leninistiska partier förtvinade och gick under på 1980- och 1990-talet.


Idag finns det ytterst få livskraftiga maoistiska partier i världsmåttstock. De starkaste utanför det imperialistiska blocket torde vara Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti. När Gonzalo har talat om strategisk offensiv i världsmåttstock, så tänkte han nog i sin hybris på PKP och RIM, som emellertid båda har kollapsat.  I det tomrum som har uppstått efter den revolutionära vänsterns försvagning har diverse fascistiska, högerextremistisk och högerpopulistiska riktningar vuxit fram inom det imperialistiska blocket och liknande grupperingar i t.ex Mellanöstern, men med religiösa förtecken.


Militariseringen av de kommunistiska partierna och den koncentriska uppbyggnaden

 

I ”Linjen för uppbyggnad av revolutionens tre instrument” från PKP:s första kongress 1988 heter det:


”Militariseringen av de Kommunistiska Partierna är en politisk riktlinje, som har strategiskt innehåll, ty det är ’summan av de förvandlingar, ändringar och justeringar som behövs för att leda folkkriget som kampens huvudform, vilket frambringar den nya Staten’. Därför är militariseringen av de Kommunistiska Partierna nyckeln till den demokratriska och den socialistiska revolutionen samt kulturrevolutionen.”


Notera att det här talas om de ”kommunistiska partierna”, inte bara PKP. Gonzalo och PKP anser alltså att deras uppfattning är allmängiltig. Därför deltog också PKP i RIM (Revolutionära Internationalistiska Rörelsen), som bildades 1984 och som i praktiken upphörde att fungera 2007. Observera att Mao Zedong stödde nedläggningen av Komintern och att KKP och Mao Zedong inte försökte bygga upp en ny kommunistisk international efter brytningen med Sovjetunionen 1963. Varför? Det går inte att leda världsrevolutionen från en enda kommandocentral. Förhållandena och förutsättningar skiljer sig radikalt mellan olika länder och folk. I stället hade KKP bilaterala förbindelser på jämställd fot med en rad marxist-leninistiska partier världen över.


Citatet från PKP:s första kongress är bara snömos. Ingen klassiker har någonsin talat om ”kommunistpartiernas militarisering”, självfallet aldrig Mao Zedong. Menade PKP och Gonzalo att ett kommunistiskt parti skulle tillämpa samma ordergivning, uppifrån och ned, inom partiet som i militären på bekostnad av den inre partidemokratin? Det är i så fall samma linje som Trotskij förfäktade i fråga om förhållandet mellan bolsjevikpartiet och fackföreningarna efter krigskommunismens slut i Sovjetunionen.  De tre instrumenten syftar på parti, armé och front. De tre instrumenten presenteras också som en dogm. Formuleringen förekommer på ett ställe i Mao Zedongs artikel ”Kommunisten presenteras” (1939): [viii]


”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kommunistpartiet tre ’magiska vapen’, de tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen (min fetstil).”


Redan en snabb jämförelse med oktoberrevolutionen visar att varje revolution har sina säregenheter. Bolsjevikpartiets inflytande inom arbetarklassen växte mycket snabbt från februari 1917 till oktober 1917. Under samma tid byggdes militära enheter, röda garden, successivt upp, så att de till slut omfattade 200 000 man. Arbetade bolsjevikpartiet i enhetsfronter? Ja, i sovjeterna, som hade uppstått spontant redan under 1905 års revolution och som nu återuppstod i form av arbetar-, soldat och bondesovjeter. I ett visst läge kunde därför parollen ”All makt åt sovjeterna!” resas. Detta räckte inte. Lenin skriver i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:


”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”


De ”koncentriska cirklarna” är en märklig historia, som inte har någon som helst täckning i den kommunistiska rörelsens historia. Alla medlemmar i PKP skulle samtidigt vara medlemmar i partiet, armén och i fronten. Detta leder naturligtvis till en övertung organisation; om en medlem grips, försvinner han/hon från tre ställen samtidigt. Denna korkade organisatoriska modell var säkert en bidragande orsak till PKP kollapsade efter att Gonzalo och annan ledande kader greps 1992. Ett kommunistiskt parti fördelar i stället sin kader och upprätthåller de fraktioner som behövs i armén eller olika fronter, varken mer eller mindre. Vissa medlemmar som arbetar underjordiskt eller under täckmantel kan naturligtvis heller inte verka inom parti, armé och front samtidigt.


Har Gonzalo utvecklat maoismen?

 

”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar. Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl (min fetstil).” [ix]


Gonzalo utger sig för att ha vidareutvecklat maoismen, men reducerar Maos princippolitik till formler och dogmer. Påståendet att folkkriget är universellt, oberoende av huvudmotsättning och det objektiva läget, är lögnaktigt och en revidering från ”vänster” av Mao Zedongs ståndpunkter. Påståendet att världsrevolutionen hittills har genomgått en strategisk defensiv, en strategisk jämvikt och nu befinner sig på en strategisk offensiv vänder upp och ner på de verkliga förhållandena. Nödvändigheten av de kommunistiska partiernas militarisering och de koncentriska cirklarna är hans egna, vänsteropportunistiska påfund. Frågan om de tre instrumenten, som Mao Zedong bara behandlar i en text, lyfts upp som en formel lösryckt från sitt sammanhang. Redan oktoberrevolutionen visade att parti, fronter och armén kan byggas upp på annat sätt än i Kina.


Vissa påstår också Gonzalo ”rätt har definierat maoismen som marxismen som den tredje etappen” och att hans falska uttolkning är ”ett helgjutet och harmoniskt (sic!) system”. Menar vissa att de marxist-leninistiska partier som tog ställning för KKP:s och Mao Zedong under Den stora polemiken och som sedan upprättade förbindelser med KKP fick Mao Zedongs teorier om bakfoten? Dessa partier hade dessutom förmånen att kunna föra diskussioner på bilateral basis med KKP fram till Mao Zedongs död 1976. Gonzalo förde aldrig några diskussioner med KKP:s ledning eller Mao Zedong.


KKP och Mao Zedong upphöjde aldrig Mao Zedongs tänkande till en –ism. Mao Zedong var t.o.m kritisk mot att beteckningen Mao Zedongs tänkande användes. Betydde det att Mao Zedong var högeropportunist? För det andra innebär det att det finns fyra etapper. Om inte Mao Zedongs tänkande och MLM är identiska, är det fråga om olika etapper. För det tredje innebär det förhållandet att det finns en fjärde etapp att någon teori, eller något moment, har tillförts Mao Zedongs tänkandet. I det här fallet syftar förmodligen Gonzalo på sina egna ”bidrag”.


Det är helt sant att Mao Zedong utvecklade den dialektiska och historiska materialismen, bl.a i ”Om motsättningar” och ”Om praktiken. Se också Nagalingam Sanmugathasans utmärkta sammanfattning av Maos filosofi.[x] Mao Zedong har också utvecklat teorin om det socialistiska uppbygget, speciellt utifrån Sovjetunionens negativa erfarenheter, och läran om klasskampens fortsättning under socialismen. Det är märkligt att vissa inte kan hänvisa till några representativa texter av Mao Zedong i fråga om det socialistiska uppbygget, som exempelvis ”Om de tio viktiga förhållandena” (1956) [xi] eller ”En kritik av Sovjetekonomin”. [xii] Sak samma med teorin om folkkriget: Mao Zedong är den som mest djupsinnigt har utvecklat teorin om folkkriget, men aldrig hävdat att den är universell.


Både AKP(m-l) och SKP, särskilt SKA, var fr.o.m mitten av 1970-talet förberedda på ett tredje världskrig, med Sovjetunionen som den troligaste krigsanstiftaren. Vid ett angrepp mot Sverige var SKA fullt berett att initiera ett folkkrig. I Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster”, heter det:


”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?


Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”[xiii]


Vissa påstår också att Gonzalo har utvecklat Mao Zedongs teori om byråkratkapitalismen i neokoloniala länder. Vilka texter av Mao Zedong åsyftas egentligen? Gonzalo lär också ha utvecklat teorin om fascism och korporativism, förnekandet av folkets rättigheter (sic!) samt att man tvingar in massorna i de härskandes organisationer (bara i Peru eller överallt?). Det vore intressant om vissa kunde ange källorna, så att eventuella läsare själva skulle kunna ta ställning.


Eftersom PKP under Gonzalos ledning kollapsade, bekräftas ånyo Mao Zedongs tes att dogmatikerna godtyckliga användande av formler ”blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl”.


Varför uppstår en sådan strömning som PKP:s och Gonzalos? På en högeravvikelse följer oftast en vänsteravvikelse. Efter Mao Zedongs död gick Arbetets Parti Albanien (AAP) till öppet angrepp mot KKP och Mao Zedong. AAP:s kritik var ”vänster” i formen men höger till innehållet. De partier som stödde KKP mot AAP delade sig i flera falanger; många stödde Deng Xiaopings linje, andra blev centrister och slutligen fanns det de som tänkte självständigt och som inte ansåg att trevärldar-teorin kunde tillämpas som ett helt partiprogram.  Som Mao Zedong har påpekat åstadkommer högeravvikelser och vänsteravvikelser samma skada för revolutionen.


De som stödjer PKP och Gonzalo har inte dragit de rätta lärdomarna av KKP:s urartning. De reducerar marxismens klassiker till en katekes, som innehåller en uppsättning dogmer och formler, som de försöker påtvinga verkligheten. Ofta har de också begränsade kunskaper i marxismens klassiker och lider av småborgerlig revolutionism. Som Lenin säger är ”marxismens levande själ den konkreta analysen av konkreta förhållanden”, en inställning som till fullo delades av Mao Zedong.


Rickard B. Turesson

 

24/10 2017

 
(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69

[ii]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56

[iii] Valda verk, band 2, sid. 213 - 214

[iv] Valda verk band 5, sid. 310

[v] Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977, sid. 24 - 27

[v]http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/SIU/SIU_24_den%20narraktige%20gamle%20mannen.htm

[vi] ”Leve segern i folkkriget”, sid 18 - http://marxistarkiv.se/klassiker/linbiao/leve_segern_i_folkkriget.pdf

[vii]  A.a sid. 20

[viii]  Valda verk, band 2, sid. 277

[ix] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56 -57

[x] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 219 - 226

[xi]  Valda verk, band, 5, sid. 271 - 292

[xii] “Mao Tsetung A critique of Soviet Economics”, Monthly Review Press 1977

ANNONS

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se