(Presentationen hölls i samband med ett boksläpp den 7/3 2018)

1925 höll Alexandra Kollontaj en serie föreläsningar vid Sverdlovuniversitet, som senare utgavs i bokform med titeln ”Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen”.

Vilken är huvudtesen i denna bok, som Oktoberförlaget nu återutger?

Kollontajs huvudtes är att kvinnans ställning i samhället ytterst bestäms av hennes roll i produktionen. För att underbygga denna tes går hon igenom kvinnans ställning från och med det tidigaste produktionssättet, urkommunismen, via slavsamhället, feodalismen, kapitalismen och fram till socialismen.

Under kapitalismen är det materiella faktorer som driver fram förändringar i kvinnans ställning. Utvecklingen i Sverige kan illustrera detta; först efter andra världskriget lönearbetade majoriteten av kvinnorna. Detta ledde i sin tur till en liberaliserad skilsmässolagstiftning, avskaffandet av sambeskattningen, utbyggnad av barnomsorgen och förlängning av skolplikten. Idag är t.o.m majoriten av studenterna vid den svenska högskolan kvinnor. Den borgerliga staten måste successivt anpassa sig till grundläggande ekonomiska förändringar i kapitalismen.

Enligt marxismen går huvudmotsättningen i ett kapitalistiskt samhälle mellan proletariat och borgerskap. Denna motsättning kan bara lösas genom en socialistisk revolution, varvid  proletariatet griper statsmakten och krossar den borgerliga statsapparaten. I ett slag förändras också förutsättningarna för att radikalt förändra kvinnans ställning. Det visar erfarenheterna från såväl Sovjetunionen som Kina. Eftersom en annan kamrat kommer att tala/redan har talat/om utvecklingen i Sovjetunionen, vill jag bara påpeka att en av de första åtgärder som folkrepubliken Kina genomförde 1949 var förbudet mot arrangerade äktenskap och att prostitutionen avskaffades. Miljoner flickor kunde erhålla utbildning och miljoner kvinnor kunde inträda i den samhälleliga produktionen på samma villkor som männen.

Kollontaj konstaterar också att alltsedan kvinnorörelsen tog form i slutet av 1700-talet har den spaltat upp sig i två helt skilda riktningar. ”Den ena utvecklades under den borgerliga kvinnorörelsens banér, den andra utgjorde en del av arbetarklassens rörelse.”  Den borgerliga kvinnorörelsens huvuduppgift var att uppnå kvinnornas likställighet och samma rättigheter som männen på alla områden inom det borgerliga kapitalistiska samhällets ramar. I en artikel från 1909 skriver Kollontay:

”Feministerna ser männen som den främsta fienden, för män har otillbörligt lagt beslag på alla rättigheter och privilegier för sig själva, och lämnat bara kedjor och plikter åt kvinnorna.  För dem vinns en seger när en företrädesrätt, som tidigare exklusivt åtnjutits av det manliga könet, tillfaller det ’täcka könet’. Proletära kvinnor har en annan attityd. De ser inte sina män som fiender och förtryckare; tvärtom tänker de på män som kamrater, som delar det dagliga slitet och kämpar tillsammans för en bättre framtid. Kvinnan och hennes manliga kamrat föreslavas av samma sociala förhållanden; kapitalismens hatade kedjor förtrycker bådas vilja och berövar dem livets glädje och charm.” (1)

Om proletariatet ska kunna segra, kan det inte tillåta att sekundära motsättningar tar överhanden inom dess led. Det finns exempelvis sekundära motsättningar mellan stad och landsbygd, mellan män och kvinnor och mellan svenskar och invandrare. Arbetarkvinnorna är en del av proletariatet; deras främsta allierade är männen inom proletariatet och inte borgerskapets eller småborgerskapets kvinnor. Givetvis lider arbetarkvinnorna under ett dubbelt förtryck, först och främst det förtryck som utövas av kapitalisterna, men också av ett ideologiskt och kulturellt förtryck, som t.o.m utövas av män inom den egna klassen. Detta är en återspegling av reaktionära och efterblivna idéer inom överbyggnaden, som har spridit sig till proletariatet. Borgerskapet har allt intresse av att understödja pornografi och objektifiering av kvinnan, sexindustrin och en nedvärderande syn på kvinnan.

Det är typiskt att när vissa reformer ”korrigeras”, så drabbas kvinnorna hårdast. När ATP-systemet i Sverige lades om så att regeln att de femton bästa åren skulle vara pensionsgrundande ersattes med att hela livsinkomsten skulle räknas, förlorade kvinnorna mest på denna regeländring. Höjningen av pensionsåldern kommer också att leda till kvinnor och män, som har fysiskt tunga och monotona jobb, blir lidande.  Om vi går tillbaka till Kina, så innebar ettbarnspolitikens genomförande från 1979 att det snabbt uppstod en kraftig övervikt för födda gossebarn. Detta visar hur djupt rotade fördomarna om kvinnans värde är.

Kampen för kvinnans fullständiga frigörelse kan inte uppnås under kapitalismen utan kommer att bli långvarig och först uppnås under kommunismen, då allt förtryck kan avskaffas.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)