Alla inlägg under april 2018

Av NAT:s redaktion - 25 april 2018 21:00

(Presentationen hölls i samband med ett boksläpp den 25 april 2018)

 

SKP och Förlaget Oktober gav ut den fackliga cirkeln ”Gör facket till en kamporganisation” 1973 och den trycktes i mer än 7000 exemplar. Det var en mycket stor upplaga.


Varför fanns det ett stort behov av en facklig cirkel vid den tiden?


För det första slogs myten om den permanenta arbetsfreden i Sverige sönder av både hamnarbetarstrejken och gruvarbetarstrejken 1969-70. Under 70-talet skedde också ett allmänt uppsving för arbetarklassens kamp, som innebar ett brott i förhållande till den relativa stiltje, som rådde fram till hamnarbetarstrejken. Antalet strejker ökade, men även omfattningen av strejkerna. Skogsarbetarstrejken omfattade som mest 15000 strejkande. Även om strejkrörelsen mattades av något under andra halvan av 70-talet, så låg den dock betydligt högre än under både 50- och 60-talet.


För det andra hade Vänsterpartiet Kommunisterna, som fortfarande hade starka positioner inom arbetarklassen och fackföreningsrörelsen i slutet av 1940-talet, successivt skrotat sitt organiserade fackliga arbete. Det är symptomatiskt att när KFML bildades i Malmö 1970, hade VPK inget organiserat fackligt arbete alls på Kockums varv, Malmös största industriarbetsplats med 4000 kollektivanställda och 1500 tjänstemän. KFML/SKP byggde snabbt en partigrupp på Kockums, gav ut en anonym arbetsplatstidning som hette ”Omformaren” och i de fackliga valen 1974 fick SKP:s kandidater 25 procent av rösterna.


För det tredje måste fackligt arbete bedrivas långsiktigt och uthålligt. En strejkvåg ebbar så småningom ut, om det inte är fråga om en revolutionär situation som under Oktoberrevolutionen.  Arbetarklassen kan inte strejka för jämnan. KFML(r):s paroll ”Leve de vilda strejkerna! Framåt mot den socialistiska revolutionen!” uttryckte en våldsam överskattning av läget och var helt malplacerad.


Det organiserade fackliga arbetet var alltså tvunget att starta från scratch. Då behövdes en facklig cirkel som utgick från en riktig taktisk huvudlinje, som uttrycktes i parollerna ”Gör facket till en kamporganisation – enhet på klasskampens grund!” och ”Högre lön på profitens bekostnad!”.


I och med att KFML/SKP var ett parti, vilket som mest hade 1800 medlemmar, kunde vi samordna kampen på arbetsplatserna i hela Sverige. Särskilt fr.o.m 1975 slog SKP:s partiledning fast nödvändigheten att bygga ut partiet planmässigt och uppmuntrade kadern att medvetet söka sig till utvalda industrier. Detta ledde till snabba resultat i fråga om SKP:s fackliga inflytande. Baksidan var naturligtvis att en del kader inte blev särskilt långvarig på vissa arbetsplatser, särskilt när vänsteruppsvinget ebbade ut runt 1977.


Men ett parti uppträder som en generalstab, som en enhetlig kraft. Det ger understöd till den dagliga kampen, det uppträder som kollektiv propagandist och agitator i avtalsrörelser och leder om möjligt lokala strejker eller andra aktioner.  I skogsarbetarstrejken 1975 hade partiet representanter i strejkkommittén, men SKP stod också för omfattande stödarbete.   


Det har hänt mycket sedan 1975. Proletariatet har genomgått kvantitativa förändringar; tjänstemännens relativa andel har ökat, medan andelen tillverkningsarbetar har minskat. Varven har t. ex. i princip försvunnit från Sverige. Arbetslösheten har ökat från runt 2 procent på 1970-talet till dagens 6 – 8 procent, vilket till stor del beror på EU-medlemskapet. Organisationsgraden har sjunkit till under 70 procent. Bemanningsföretag var en okänd företeelse på 1970-talet. Andelen otrygga anställningar har ökat avsevärt. De borgerliga partierna bedriver en konstant propaganda mot arbetsrättsliga landvinningar och mot de alltför höga ingångslönerna. Den socialdemokratiska regeringen och LO-ledningen är beredda att gå Svenskt Näringsliv till mötes genom att försöka inskränka strejkrätten och krossa Hamnarbetarförbundet. Sammanslagningarna av fackförbunden och byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen har fortsatt. Det är en positiv sak att socialdemokratins hegemoni över fackföreningsrörelsen har försvagats, men problemet är att Socialdemokraterna mest har förlorat sympatisörer högerut, till de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna.


Den fackliga kampen behöver en nystart. Därför återutger Oktoberförlaget ”Gör facket till en kamporganisation”. Självklart behöver utvecklingen på arbetsplatserna alltsedan 1973 analyseras och lärdomar dras av denna utveckling. Vi hoppas så småningom kunna aktualisera ”Gör facket till en kamporganisation” som ett led i reorganiseringen av den fackliga kampen i Sverige.


RBT


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


ANNONS
Av NAT:s redaktion - 5 april 2018 19:28

Lenins korta definition av imperialismen var att imperialismen är kapitalismens monopolistiska stadium. Stämmer detta på Kina?


Sedan 1978 har Kina i rasande takt omvandlats till en kapitalistisk och imperialistisk stormakt. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och är nummer två efter USA i fråga om nominell BNP. Den avgörande förutsättningen för denna omvandling har varit Kinas Kommunistiska Partis borgerliga diktatur. Partiet har genomdrivit en fullständig omvälvning av ägandeförhållandena och den ekonomiska politiken. I motsats till kaoset i Ryssland efter 1991 har KKP haft fullständig kontroll över den ekonomiska utvecklingen. Utländska ägarintressen har aldrig tillåtits att dominera ekonomin. De statsägda företagens roll i ekonomin har successivt minskat till förmån för de privatkapitalistiska företagens.


Kina leds idag av ett storborgerskap, som är framsprunget ur KKP. Det består av partiföreträdare, monopolkapitalister med nära band, inklusive släktband, till partieliten och en del uppkomlingar. Forbes har en lista på 400 kinesiska dollarmiljardärer. Bara USA har fler dollarmiljardärer. Fem av världens tio största företag är idag kinesiska.


Kina sitter på världens största valutareserver. Samtidigt som Kina är världens ledande varuexportör är Kina också ett kapitalexporterande land. Kina investerar inte bara i form av uppköp av utländska företag, hamnar och i bygget av ny infrastruktur, exempelvis Sidenvägen, utan också för att försäkra sig om säker tillförsel av strategiska råvaror, framför allt från Afrika.


Lagen om kapitalismens ojämna utveckling har hitintills visat att förr eller senare kommer uppåtstigande imperialistiska stormakter att hamna i konflikt med tidigare dominerande stormakter. Rivaliteten mellan två imperialistiska block utmynnade i två världskrig. Men måste rivalitet mellan imperialistiska stormakter alltid sluta i världskrig?  Nej, rivaliteten mellan USA-imperialismen och den sovjetiska socialimperialismen, som var särskilt intensiv på 1970-talet, slutade med den sovjetiska socialimperialismen kollapsade 1991 på grund av interna faktorer.


Det finns ytterligare ett tänkbart scenario. USA gick förbi Storbritannien mätt i BNP på 1890-talet, men USA kunde inte konkurrera med Storbritannien om sjöherraväldet ens fram till andra världskriget.  Det enda sättet för Storbritannien att förhindra att det överflyglades av USA hade varit att ge Sydstaterna ett resolut stöd under amerikanska inbördeskriget. Först efter andra världskriget överflygladet USA helt Storbritannien och Frankrike liksom att de senares kolonialvälden demonterades. Tyskland och Japan hade besegrats. Storbritannien och Frankrike kunde inte längre föra några självständiga krig, i exempelvis Grekland och Indokina.

Det är redan för sent för USA att starta ett preventivkrig mot Kina. Kina har bedrivit en mycket försiktig ekonomisk, politisk och militär uppbyggnad alltsedan Deng Xiaopings maktövertagande. 1990 formulerade han den s.k 24-teckenstrategin:


”Observera lugnt; säkra vår position; ta lugnt itu med affärerna; dölj våra förmågor och bida vår tid; var duktiga på att upprätthålla en låg profil; och gör aldrig anspråk på ledarskap.” I motsats till den sovjetiska socialimperialismen har Kina hittills inte hamnat i några ställföreträdande lokala krig med USA, än mindre har Taiwan återtagits. Men säkerligen kommer Kina att så småningom att göra ”anspråk på ledarskap.”


Militärt kan Kina än så länge inte mäta sig med USA. Enligt Sipris beräkningar 2016 var USA:s militära utgifter tre gånger så stora som Kinas; enligt International Institute for Strategic Studies 2017 fyra gånger så stora. Kinas militära uppbyggnad är dock snabbare än USA:s. Företrädare för USA:s militära etablissemang förutspår att Kina kommer att passera US Air Force i fråga om antal flygvapen och ha dubbelt så många u-båtar 2030. Även ifråga om rymd- och missilteknologin kommer Kina att gå förbi.  Avgörande i långa loppet för ett lands förmåga till att bygga upp en slagkraftig militär kapacitet är dess ekonomiska styrka. Även om Kinas ekononomiska tillväxt, som för närvarande uppgår till knappt sju procent per år, skulle plana ut, så att Kina så småningom skulle landa på en köpkraftsviktad BNP per capita motsvarande Portugals, skulle Kinas ekonomiska styrka vara dubbelt så stor som USA:s.


Det är omöjligt att idag förutsäga exakt vilka former som rivaliteten mellan USA och Kina kommer ta sig uttryck i. Men det kommer att finnas gott om konfliktanledningar, bland annat ifråga om kontrollen av vissa strategiska råvaror. Det hänger också på vilken allianspolitik, som USA respektive Kina kommer att genomföra i framtiden.

Mitt stalltips är dock att Kina kommer att överflygla USA på alla plan utan att USA kan göra något åt saken.


Per-Åke Lindblom


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



ANNONS

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se