Alla inlägg under maj 2018

Av NAT:s redaktion - 7 maj 2018 17:46

En del s.k socialister vill idag inte erkänna att Kina helt har skiftat färg, det vill säga att ett nytt monopolborgerskap har tagit statsmakten och förtrycker det kinesiska proletariatet och bönderna. De ser bara till de ekonomiska framgångar som Kina som stat har uppnått sedan Deng Xiaopings reformer 1978. De ser inte att denna ekonomiska utveckling har skett till priset av våldsamt accelererande förmögenhets- och inkomstskillnader, som gör att Kina är ett av världens mest ojämlika samhällen idag. På Mao Zedongs tid fanns det bara en åttagradig löneskala.

 

Om det 1977, d.v.s före Deng Xiaopings reformer, inte fanns en enda dollarmiljardär i Kina, och det idag finns 400 dollarmiljardärer i Kina, så är det fråga om en mycket drastisk förändring.  Dessa dollarmiljardärer ingår naturligtvis i det kinesiska storborgerskapet. Jag känner inte till enda land i världen där det finns ett storborgerskap som inte också innehar statsmakten.


Jag känner inte till en enda marxistisk klassanalys av de kinesiska förhållandena idag. En sådan låter sig också svårligen göras idag. Det förutsätter att forskarna är marxister, behärskar kinesiska och har full tillgång till statistiskt material. Med en marxistisk klassanalys avser jag en sådan som använder Lenins kriterier:


"Klasser är stora grupper som skiljer sig från varandra genom den ställning som de intar i ett historiskt bestämt socialt produktionssystem, genom deras relation (i de flesta fall bestämt och formulerat i lag) till produktionsmedlen, genom deras roll i arbetets sociala organisation, och följaktligen, genom omfattningen av den andel av den sociala rikedomen som de förfogar över och deras sätt att förvärva den". (Vladimir I. Lenin: 'A Great Beginning: Heroism of the Workers in the Rear: 'Communist Subbotniks' i Collected Work', band 29; Moscow; 1965; sid. 421 – min översättning).


Borgerliga “klassanalyser” konstruerar antingen socialgrupper eller utgår endast från förmögenhets- och inkomstförhållanden, d.v.s den tredje aspekten (i Lenins kriterier). Men även sådana analyser indikerar hur det förhåller sig i verkligheten.


Konsultfirman McKinsey publicerade 2013 en rapport , i vilken den angav att 3 procent av 256 miljoner hushåll i de kinesiska städerna, förfogade över en årlig disponibel inkomst på över 34 000 dollar (multiplicera med 8,43 för svenska kronor), 14 procent som övre medelklass (16 000 – 34 000 dollar), 54 procent som den stora medelklassen (9 000 – 16 000 dollar). Övriga, d.v.s 29 procent, betecknades som fattiga. Det gjordes också en indelning i skikt (tier – på engelska), som även innefattade landsbygdsbefolkningen. De tre övre skikten omfattade runt 5 000 personer (och där inryms naturligtvis storborgerskapet), medan de tre lägsta skikten, som betecknades som de marginaliserade, underklassen och de utblottade omfattade totalt en miljard människor.


Det finns naturligtvis också andra indikatorer, som kan användas för att påvisa förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Kina, exempelvis ginikoefficienten [ii]. Stora, folkrika länder som Brasilien, Mexiko, Kina och USA hade alla en ginikoefficient på över 0,4[iii] 2008. Sverige hade som jämförelse en ginikoefficient på 0,32 (2009), men den har legat under 0,3 tidigare.


I ”The rise of China and the Demise of the Capitalist World-Economy” (2008) konstaterar Minqi Li att

“Kinas ekonomiska tillväxt har åtföljts av våldsamma ökningar i ekonomisk och social ojämlikhet. Arbetarnas och böndernas inkomstökningar släpar rejält efter den allmänna ekonomiska tillväxten, och nästan 100 miljoner människor måste uthärda med en inkomst på mindre än två yuan per dag (vilket grovt motsvarar en köpkraftsparitet om en dollar per dag).” (Min översättning) Han visar också att de kinesiska hushållens arbetsinkomster och konsumtion som andel av BNP båda föll från c:a 50 procent 1980 till c:a 37 procent 2005. I gengäld har investeringarnas och exportens andel ökat i motsvarande grad. Kinas ekonomiska utveckling har varit extremt exportinriktad. [iv]


Proletariatets kamp i Kina tar sig huvudsakligen formen av vilda strejker, som tidvis är mycket omfattande. Jag hittar ingen övergripande statistik just nu om strejkrörelsen i Kina alltsedan Deng Xiaopings maktövertagande 1978. Men strejken vid alla sex Yue Yuen -fabrikerna i Dongguan i april 2014, där upp till 50 000 arbetare deltog, är mycket talande [v]


En arbetare sammanfattade strejkens lärdomar på följande sätt:


"I de tidiga skedena av strejken hoppades arbetarna att regeringen skulle kunna hjälpa till med att medla i tvisten, men de såg regeringens sanna färger när fackföreningens ingripande intensifierade förtrycket. De är företagets hantlangare och lakejer. Elden släcktes, men glöden finns kvar och den kommer att antändas igen. Och i nästa strejk kommer vi definitivt att vara bättre organiserade och stridsberedda! " (Min översättning)[vi]

 

De kinesiska fackföreningarna kontrolleras av KKP och är helt korrumperade. KKP tillåter inga självständiga fackföreningar.


När jag besökte Kina under tio dagar 2005, följde jag engelskspråkig kinesisk press. Under mina tio dagar dog 140 kolgruvearbetare, d.v.s 14 per dag. Kina producerade 30 procent av världens kol, men hade 80 procent av kolgruveolyckorna. Den genomsnittliga månadslönen för en kolgruvearbetare låg på 900 yuan (1 yuan = 1,33 SEK 6/4 2018), eller 30 yuan utslaget per dag. Dessa gruvor var naturligtvis privatägda och helt utan arbetarskydd. Samtidigt fanns det inga genuina fackföreningar som kunde se till det infördes ett fungerande arbetarskydd.En fönsterputsare, som arbetade på skyskraporna i Shanghai, tjänade 25 yuan/per timme, vilket också en kopp kaffe på Starbucks i Shanghai kostade. Minimilönerna i Kina (2016)  låg på mellan 1000 yuan och 1720 per månad (Beijing).


Bönder, som bl.a utsätts för landstöld utförd av lokala myndigheter i maskopi med privata företag, kämpar ofta mycket militant, varvid kampen utvecklas våldsamt med arresteringar och dödsoffer som följd. Mobo Gao tar upp flera sådana exempel.


Det står enligt min mening fullständig klart att en ny borgarklass har tagit makten i Kina. Detta visar framväxten av ett kinesiskt finanskapital och de stora privatägda företagen; detta visar utvecklingen av förmögenhets- och inkomstsskillnaderna i Kina; det visar det våld som den kinesiska statsapparaten utövar mot kinesiska arbetare och bönder.  Kinas Kommunistiska Parti är lika lite kommunistiskt som Partido Revolucionario Institucional i Mexiko var revolutionärt 1980. Utvecklingen i Kina påminner mycket om den råkapitalism som utvecklades i USA från inbördeskrigets slut och fram till 1914.


I sin sista varning juni 1976 om kapitalismens återupprättande i Kina sade Mao: ” Jag har förutsagt att en fullskalig kapitalistisk restauration kan inträffa i Kina.” Det dröjde bara två år innan den processen inleddes.


NEP – en analogi som inte håller

 

Vissa menar att det nuvarande KKP bedriver någon slags sovjetisk NEP (Ny Ekonomisk Politik), en utvidgad NEP.


NEP var en begränsad ekonomisk reträtt, en ”tillfällig kompromiss med kapitalismen”,  fr.o.m. 1922 till 1928. Dess syfte var att få igång livsmedelsdistributionen från landsbygden och handeln med bristvaror efter inbördeskriget. Under NEP fick en viss del av böndernas skörd säljas på en fri marknad, och resten distribuerades via staten. Det uppstod temporärt ett handelsborgerskap, de s.k NEP-männen, som handlade just med bristvaror. Privat ägande av småindustrier tilläts i begränsad omfattning. Sovjetmakten försökte också locka till sig utländska kapitalinvesteringar.


Det var dock aldrig fråga om att återbörda de tidigare förstatligade industrierna till de tidigare ägarna eller att tillåta att nya kapitalister tog över de statliga industrierna. SUKP(b):s historia skriver:


”Sovjetmakten behöll i sina händer alla kommandopositioner i folkhushållningen: storindustrin, trafikväsendet, bankerna, jorden, inrikeshandel, utrikeshandeln. Partiet uppnådde ett genombrott på den ekonomiska fronten. Lantbruket började snart gå framåt. Industrin och trafikväsendet uppnådde sina första framgångar.”[vii]


1928 hade jordbruks- och industriproduktionen återställts till 1913 års nivå, d.v.s förkrigsnivå.


Efter Chrusjtjovs maktövertagande 1956 accelererade inkomstskillnaderna och nomenklaturasystemet [viii] i Sovjetunionen, d.v.s det härskande statsborgerskapet lade beslag på en allt större del av det sociala överskottet, medan arbetare, tjänstemän och bönder fick en allt mindre andel. Dessutom öppnades dörren för ekonomiska svindlerier och svartabörsaffärer.  Men det var inte fråga om någon omfattande privatisering av vare sig industri eller jordbruk. En dramatisk privatisering av näringslivet skedde först i och med Sovjetunionens fall, i och med Jeltsin. Delar av partieliten och närstående, som stod nära statsmakten, lade helt enkelt beslag på statlig egendom. Det är typiskt att både Putin och Medvedev själva är oligarker. Idag är Ryssland ett kapitalistiskt samhälle, även om andelen statsägda företag förmodligen är större än i Sverige, och en mellanstor imperialistmakt.


Sak samma i Kina. Kapitalismen har restaurerats i Kina alltsedan Deng Xiaopings ekonomiska reformer 1978. Det betyder att en mycket stor andel av statlig egendom, folkets egendom, har övergått i privat ägo, varigenom det har skapats ett nytt borgerskap. Det är KKP:s ledning, som har tagit initiativ till denna utveckling och konsekvent genomfört den. På samma sätt som i Ryssland har partieliten, direkt eller indirekt genom sina anförvanter, på grund av närheten till köttgrytorna kunnat lägga beslag på folkets egendom och omvandla den till privat. En av talarna på Anti-imperialistiskt Forum i april i år framhöll att andelen statliga företag i Kina fortfarande är större än andelen privata. Men de statliga företagen i Kina drivs inte längre på samma sätt som under Maos tid. Regeringen har gett dem ökat svängrum, d.v.s i princip fungerar de som privata företag, och ”risskålen av järn” har avskaffats. ”Risskålen av järn” innebar att arbetarna garanterades fast anställning, åtta timmars arbetsdag, en åttagradig löneskala, gratis sjukförsäkringsförmåner, pensioner, betald föräldra- och sjukfrånvaro och subventionerade livsmedel, bostäder och barnomsorg. [ix] Det är idag upp till varje statligt företag att avgöra vilka förmåner som arbetarna ska tillerkännas. För övrigt är de statliga företagens andel av det nationella förädlingsvärdet mindre än de privatas.

 

Kapitalism leder oundvikligen till imperialism

 

Kapitalisterna delar världen emellan sig inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit (min fetstil). Delningen utföres härvid ’efter kapital’, ’efter makt’ – någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system. Makten åter förändras i samband med den ekonomiska och politiska utvecklingen. För att förstå vad som sker måste man veta, vilka frågor som löses genom maktförskjutningar – om dessa förskjutningar är av "rent" ekonomisk eller av utomekonomisk (t.ex. militär) natur, det är en underordnad fråga, som på intet sätt kan förändra den grundläggande uppfattningen om kapitalismens senaste epok. ” (Lenin [x])


I och med kapitalismen har återupprättats i Kina, måste Kina också expandera som imperialistmakt. Som Lenin visade är imperialismen fr.a ekonomisk grundad; den ekonomiska styrkan är också utslagsgivande för politiska och militära framgångar i det långa loppet. Vissa likställer imperialism med enbart förmågan till militär aggression utomlands. Detta är en naiv uppfattning, som spänner vagnen framför hästen.


I samband med att SKP:s partidelegation besökte Albanien 1976, föredrog jag en rapport om SKP:s syn på läget i världen och i Sverige inför centralkommitténs representant, Ramiz Alia (som efterträdde Enver Hoxha). Jag använde då formuleringen att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”, varpå Ramiz Alia frågade: ”Är Schweiz också ett imperialistiskt land?” Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade, men hans fråga var avslöjande. Han likställde i själva verket imperialism med förmågan till självständig aggression utomlands. Det var visserligen sant att den enda militära styrka som Schweiz tillhandahåller utomlands är schweizergardet i Vatikanstaten, men Schweiz är en integrerad del av det imperialistiska världssystemet, kapitalexporterande och fungerar som en internationell bankir. Schweiz fungerar i hägn av större imperialistmakter, främst USA, EU, Japan, Kina m.fl., som upprätthåller den imperialistiska världsordningen.


Lenins fem viktigaste kännetecken på imperialismen stämmer helt och fullt in på dagens Kina:


”1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett. så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.

2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta ’finanskapital’.

3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.” [xi]


Som jag tidigare har påpekat har Kina samma ekonomiska styrka som USA, eftersom Kina har passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och är nummer två efter USA i fråga om nominell BNP. Det är bara en tidsfråga innan Kina även passerar USA ifråga om nominell BNP. Koncentrationen av produktion och kapital i Kina har skapat monopol i Kina, som spelar en avgörande roll i Kinas ekonomiska liv. Industrikapitalet har sammansmält med bankkapitalet och gett upphov till ett finanskapital. Kina är inte bara världen största varuexportör; Kina är t.ex Afrikas, Brasiliens och Rysslands största handelspartner. Samtidigt blir Kinas råvaruimport, i synnerhet från Afrika allt viktigare för Kinas ekonomi. Kinas kapitalexport blir allt mera betydelsefull och Kina har världens största valutareserv. Kina ingår i alla viktiga imperialistiska ekonomiska samarbetsorgan som WTO, IMF etcetera och har ingått en rad ekononomiska fördrag med andra stater. Kina uppvisar naturligtvis en del säregenheter, vilka främst beror på Kinas långa historia som enhetsstat och på att dagens kinesiska kapitalism har utgått från ett tidigare socialistiskt produktionssätt, som skapade den ekonomiska basen.


Kina har också inlett en militär upprustning, som inte uteslutande är inriktad på defensiv krigföring (som var fallet under Stalins tid fram till 1953 och under Maos tid fram till 1976). Ett säkert tecken på tecken på detta brukar vara uppbyggnaden av en högsjöflotta, bl.a med hangarfartyg, som kan operera på världens alla hav. Detta var vad som skedde i Sovjetunionen fr.o.m 1960-talet och det sker också i dagens Kina. Visserligen är USA:s militära utgifter 3 – 4 gånger så stora som Kinas, men Kinas ökningstakt i fråga om militära utgifter är större än USA:s. Det är omöjligt att förutse när Kina kommer att uppnå samma militära slagstyrka som USA, men gissningsvis runt 2030. En sak som jag har lärt mig genom att följa Kinas ekonomiska utveckling sedan 1980-talet är att alla prognoser hittills har underskattat hastigheten i Kinas ekonomiska utveckling.


Kinesiska militärteoretiker talar redan om behovet av att skydda kinesiska investeringar och upprätta militär baser utomlands (se för övrigt kapitel 20 ”Imperialism med kinesiska särdrag” i ”Är Kina ett imperialistiskt land?” [xii])


Observera att min ståndpunkt att Kina är en supermakt på uppåtgående, inte betyder att jag anser att fokus ska riktas mot Kina eller att Kina för närvarande är den farligaste supermakten. Däremot är jag emot varje försök att skönmåla Kina – eller Ryssland för den delen – och påstå att de är något annat är imperialistmakter. Kina är idag i ekonomiskt hänseende en lika stark imperialiststat som USA, men kan ännu inte mäta sig militärt med USA trots sin andraplats. Kina är heller inte för närvarande inbegripet i öppna militära konflikter eller i ställföreträdande krig. Ryssland är idag en mellanstor imperialistmakt, inte en supermakt, och saknar Kinas ekonomiska muskler. Även om Ryssland tävlar med Saudi-Arabien om tredjeplatsen i världen vad gäller militärutgifter, har Ryssland ett kärnvapeninnehav som kan mäta sig med USA:s och har dessutom en betydande vapenteknologisk kompetens (det saknar Saudi-Arabien helt). Men det är naturligtvis nonsens att Ryssland är den aggressiva parten i förhållandet till USA.


Tyskland, den uppgående imperialistiska stormakten, före första världskriget var inte mer progressivt än Storbritannien eller Frankrike. USA, som tillhörde det andra lägret, hade redan överflyglat Storbritannien, men var för den skull inte mer progressivt än vare sig Tyskland eller Storbritannien. På sin höjd kan imperialistmakter i vissa lägen fungera som motvikter till andra imperialistmakter, vilket var särskilt uppenbart under andra världskriget efter den nazityska attacken mot Sovjetunionen 1941. Samtidigt förebådade alliansen mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien nya motsättningar efter att axelmakterna hade besegrats.


På senare tid har inga andra imperialistmakter lyckats förhindra USA:s krig i Afghanistan, Irak eller Libyen. När det gäller Libyen, evakuerade Kina helt sonika sin personal innan de västimperialistiska attackerna inleddes. Det är först i och med Syrien som USA:s offensiv har kunnat hejdas på grund av att Ryssland – och Iran – har gett ett framgångsrikt stöd till Assads regim, d.v.s uppträtt som motvikter.


I vissa lägen kan alltså det förhållande att en imperialistmakt uppträder som motvikt till en annan alltså tjäna en mindre stats kamp för oberoende eller kampen för nationell befrielse. Interimperialistisk rivalitet har för övrigt en god sida: Små och mellanstora stater – och t.o.m befrielserörelser – kan utnyttja de motsättningar som uppstår på grund av denna rivalitet. Detta är en lärdom från rivaliteten mellan USA och den sovjetiska socialimperialismen. Den alliansfria rörelsen, som uppstod i slutet på 1950-talet, är ett talande exempel. Regimer i tredje världen kunde byta ”beskyddare” eller åtminstone hota med att göra detta för att därigenom spela ut supermakterna mot varandra. T.o.m Sverige kunde på 1960-1970-talet frondera mot USA och övriga västmakter i såväl Vietnam- som Sydafrikafrågan.


USA är fortsatt den farligaste supermakten, men är inte ensamt på banan, vilket det amerikanska etablissemanget inbillade sig efter Sovjetunionens kollaps. USA:s militärutgifter, bl.a kostnaden för att upprätthålla uppemot 1000 militärbaser världen över, är samtidigt en kvarnsten om USA:s hals. USA har dessutom förlorat massor av prestige och anseende genom sina krig i Mellanöstern, särskilt just i Mellanöstern, medan Kina i lugn och ro har kunnat bygga upp sin ekonomiska, politiska och militära styrka, helt i enlighet med Deng Xiaopings 24-teckenstrategi.[xiii]


Rickard B. Turesson

7/5 2018



“China´s New Class Hierarchy: A Guide” – http://foreignpolicy.com/2014/04/25/chinas-new-class-hierarchy-a-guide/

[ii] Ginikoefficienten har ett värde mellan noll (0) och hundra procent (1). 0 innebär att alla individer har exakt lika stora tillgångar (d.v.s. total jämlikhet) medan 1 innebär total ojämlikhet.

[iv] Monthly Review Press, sid. 88 – 89.  Minqi Li tillhörde de dissidenter som radikaliserades på grund av händelserna vid Tien Anmin och som lämnade Kina. Mobo Gao återvände inte till Kina av samma skäl.

[vi] A.a

[vii] SUKP(b:s) historia, Proletärkultur 1972, sid. 279

[viii] Nomenklatura – ett system med naturaförmåner som var förbehållet partieliten och ledande befattningshavare i staten. Det innefattade datjor, tjänstebil med chaufför, rätt att handla i särskilda affärer med västvaluta etcetera. En pikant detalj från Albanien: Barn till partieliten under Hoxhas tid kunde skylla på någon sjukåkomma, som inte kunde behandlas i Albanien utan bara i Paris. De fick möjlighet att resa till Paris för behandling, varvid tiden också utnyttjades för shopping.

[ix] Är Kina ett imperialistiskt land? – Oktoberförlaget 2017, sid. 47

[x] Imperialismen som kapitalismens högsta stadium – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[xi] Imperialismen som kapitalismens högsta stadium –https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h9 eller Proletärkultur 1983, sid. 100 - 101

[xii] Sid.128 – 139

[xiii]  ”Observera lugnt; säkra vår position; ta lugnt itu med affärerna; dölj våra förmågor och bida vår tid; var duktiga på att upprätthålla en låg profil; och gör aldrig anspråk på ledarskap.”

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 4 maj 2018 22:55

Inför första maj publicerades en ledare, ”Varför går vi inte tillsammans på första maj?”, av Kajsa Ekis Ekman i ETC, i vilken hon förespråkar principlös enhet första maj, skönmålar den borgerliga demokratin och suddar ut skiljelinjen mellan reform och revolution.


Hon menar att ”Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, syndikalisterna, kommunisterna, socialisterna, anarkisterna, antinazisterna, Feministiskt initiativ och så vidare” borde gå tillsammans första maj, d.v.s alla som kallar sig vänster oavsett om de egentligen är det eller inte.


Kommunister är inte emot att enas med så många som många som möjligt i varje enskilt slag, men enheten måste upprättas på principiell grund. Om någon organisation inför årets första maj skulle ha föreslagit enhet kring parollen, ”Försvara strejkrätten! Regeringen måste dra tillbaka utredningen om begränsningar i strejkrätten!”, skulle denna enhet ha varit baserad på principiell grund och om den enheten hade kommit till stånd skulle den ha befrämjat försvaret av strejkrätten och klasskampen. Men skulle Socialdemokraterna velat gå i en sådan demonstration? Självklart inte; det är ju den rödgröna regeringen som har gått Svenskt Näringsliv till mötes och tillsatt en sådan utredning.


Faktum är att det arrangerats flera demonstrationer eller möten i Sverige i modern tid med ett mycket brett deltagande av såväl organisationer som enskilda. Enhet-Solidaritet första maj 1972 samlade 50 000 mötesdeltagare på Norra Bantorget kring de två parollerna ”USA måste sluta bomba Vietnam!” och ”USA ut ur Indokina”! Enheten omfattade alltifrån Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, DFFG till KFML.  Parollerna var naturligtvis helt korrekta. 2003 demonstrerade minst 75 000 människor i Sverige, varav 35 000 i Stockholm, mot USA:s planerade anfallskrig mot Irak.


Vilka paroller menar Ekis Ekman skulle denna ”vänster” ha samlats kring första maj? Inga? Eller skulle det ha rått tendensfrihet, så att t.o.m paroller kunde ha motsagt varandra? Vem inbillar sig att Socialdemokraterna skulle velat gå i sådana tåg? Vem tror att anarkister och syndikalister skulle ha velat gå i sådana tåg tillsammans med ”statssocialister” för att visa upp sig? Betraktar Feministiskt Initiativ sig ens som socialister?


Enheten måste grunda sig på enhet kring bestämda krav och paroller, som utvecklar klasskampen. En principlös enhet är meningslös och leder ingenstans.


Är motsättningen mellan den reformistiska och den revolutionära vägen till socialismen förlegad?

 

Kajsa Ekis Ekman hävdar att ”vi har fastnat i en förlegad konflikt mellan Eduard Bernstein och Rosa Luxemburg”.


För det första har det aldrig lyckats att genomföra socialismen genom fredliga, gradvisa reformer inom det borgerliga parlamentets ram. Däremot lyckades Oktoberrevolutionen, som leddes av Lenin och inte av Luxemburg, som var en väpnad stadsrevolution liksom den franska revolutionen 1789. Under andra världskriget genomfördes en rad segerrika befrielsekrig mot fr.a Nazityskland och Japan, som ledde till upprättande av en rad socialistiska stater. I Kina genomfördes först en nydemokratisk revolution som senare följdes av en socialistisk revolution. 1953 omfattade det socialistiska lägret en tredjedel av mänskligheten.


För det andra tycks inte Ekis Ekman förstå att den grundläggande motsättningen inom kapitalismen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen, som på den nationella nivån manifesterar sig som motsättningen mellan proletariat och borgerskap och på den internationella nivån manifesterar sig som motsättningen mellan de imperialistiska staterna och de neokoloniala staterna och de förtryckta folken, är olöslig. Monopolkapitalismen genererar oavbrutet förmögenhets- och inkomstsskillnader inom staterna men också mellan stater liksom att dess yttre form, imperialismen, genererar krig, varav två världskrig som de mest talande exemplen. Piketty visade senast att förmögenhets- och inkomstskillnaderna inom det imperialistiska blocket konstant har ökat sedan 1980-talet igen.


För det tredje tycks Ekis Ekman tro att den borgerliga demokratin är en styrelseform, som svävar fritt över kapitalismen och klasskampen. Men i princip är den borgerliga demokratin relativt stabil endast i relativt välmående kapitalistiska stater och detta i ett kort perspektiv. Så sent som på 1930-talet ersattes en rad borgerliga demokratier av nazistiskt och fascistiskt styrelseskick i fr.a Europa, men även i del andra stater utanför Europa. Det är ingen tillfällighet att den borgerliga demokratin först utvecklades i Storbritannien, den första kapitalistiska staten och den ledande imperialistmakten till 1890-talet. Borgarklassen använder sig av borgerlig demokrati så länge den anser sig ha råd med det. Idag är olika högerextremistiska och högerpopulistiska partier världen över, inte minst i Europa, på frammarsch och i samma takt som deras inflytande ökar, sker också inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna.


För det fjärde menar Ekis Ekman att ”konflikten mellan reform och revolution är överspelad” och att ”revolutioner är nödvändiga i tider och länder där det rådde (sic!) diktatur”. Vidare: ”Men en revolution i en demokrati är något annat – det är en statskupp…” Ekis Ekman tycks föreställa sig att kapitalismen numera är helt krisfri och att världen aldrig mer kommer att uppleva något världskrig eller omfattande krigshandlingar. Hur kan hon veta det? De flesta av de hittillsvarande socialistiska revolutionerna skedde just i samband med de båda världskrigen. Proletariatet ensamt eller i förbund med bönderna genomför aldrig några statskupper. Det är förbehållet delar av det härskande borgerskapet. Om den härskande klassen är politiskt paralyserad till följd av en djupgående kris, och om den behärskade klassen, som utgör folkets flertal, inte längre kan eller vill leva på det gamla sättet, kommer den också att göra revolution, oavsett om staten ifråga på pappret är en borgerlig demokrati eller inte.


För det femte har socialdemokratin spelat ut sin historiska roll att dämma upp för det kommunistiska inflytandet, helt enkelt för att arbetarrörelsen i såväl de kapitalistiska länderna som de neokoloniala länderna inte längre kan hämta någon inspiration från ett socialistiskt läger. Borgerskapet har inte lika stort behov av socialdemokratin längre. I land efter land i Europa, med något undantag, har de socialdemokratiska partierna starkt försvagats, särskilt i Frankrike, Nederländerna och de forna öststaterna. Så länge den revolutionära vänstern är svag, kommer tomrummet att fyllas upp av högerextremistiska och högerpopulistiska partier, som uppfattas som det enda alternativet till nyliberalismen, eftersom de socialdemokratiska och tidigare revisionistiska, pro-sovjetiska partierna steg för steg har anammat denna nyliberalism.


Slutligen; det faktum att kapitalismen har återupprättats i såväl Sovjetunionen, det forna östblocket, Kina och en rad andra s.k socialistiska stater är inget argument för att reform och revolution är likvärdiga.  I dessa stater, främst Sovjetunionen och Kina, har det skett statskupper, som har öppnat dörren för en kapitalistisk restauration samtidigt som de statsbärande regimerna i t.ex Östeuropa förlorade all auktoritet till följd av denna utveckling. Denna utveckling är historiskt betingad och kunde eventuellt ha undvikits, om kommunistpartierna hade tillämpat en korrekt politik. Det var inget som skedde med automatik. Självfallet måste dagens och framtidens kommunister göra allt för att undvika att dessa historiska misstag upprepas.


Men det hindrar att kapitalismens inneboende motsättningar är och förblir olösliga. Därför måste kapitalismen upphävas – och det kommer också att ske. När är omöjligt att säga.


Rickard B. Turesson

4/5 2018


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 1 maj 2018 08:00

Varför håller vi denna minnesstund över Set Persson? Idag är det inte särskilt många som känner till hans verksamhet, inte ens inom vänstern.  Svaret är att han i många stycken var unik.


Set Persson föddes den 5 mars 1897 i Stockholm, Klara församling. Hans mor var pigan Margareta Persson. Ingen far anges. Det förklarar också varför han växte upp bland släktingar i Hälsingland.


Set Persson höll alltid till vänster. Han började arbeta vid 14 års ålder och gick in i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Efter partisprängningarna 1917–21 anslöt han sig till kommunisterna, det vill säga SKP. Han höll naturligtvis till vänster i samband med partisprängningarna i SKP 1924 och 1929 och tvingades därför också lämna SKP 1953.


Set Persson var en klasskämpe. I samband med oroligheterna i Ådalen 1931 ledde Persson en tio dagars generalstrejk i Söderhamnsområdet, varvid polisen friställdes och Persson från talarstolen förklarade att ”staden är vår”. Senare i livet framhöll Persson att detta varit den stora händelsen i hans politiska liv och att den gett en försmak av revolutionen. 1932 talade han vid en demonstration mot strejkbrytare i Sandarne. Demonstranterna drabbade samman med polisen, som sköt skarpt och sårade tre. Persson dömdes senare för upplopp till fyra månaders straffarbete, avsked från sin anställning vid SJ och förlust av pension. Två gånger erbjöds han nåd av regeringen men avböjde. Han ville ha rättvisa, inte nåd.


Set Persson blev en betrodd partiarbetare. Efter avtjänat straff ägnade sig Persson helt åt partiarbete. Han flyttade till Stockholm 1934, invaldes i SKP:s högsta ledning och fick arbete som facklig och kommunal redaktör på partitidningen Ny Dag. Persson kom även flera gånger att vikariera för partiordföranden Sven Linderot vid dennes sjukdom och resor. Under den för kommunister svåra tiden i början av 1940-talet utsattes Persson för polisrazzior och uteslöts ur sin fackförening. Som riksdagsman framförde han sitt partis politik och interpellerade bl.a om de särskilda s.k arbetskompanier där kommunister placerades i stället för att inkallas till vanliga militärförband. Under de stora riksdagsdebatterna mot slutet av kriget anklagade Persson den socialdemokratiska ledningen för att ha satt fattigdomen i system.


Set Persson blev det första kommunistiska borgarrådet i Stockholm. Efter de kommunistiska framgångarna i kommunalvalet 1946 lämnade Persson sin riksdagsplats för att i stället bli det första kommunistiska borgarrådet i Stockholm. Som ansvarig för fastighetsroteln tog han itu med bostadsbristen. Han initierade nödbostäder och kommunalt bostadsbyggande och talade för bostadsransonering av större lägenheter. Han inrättade 1947 en kommunal bostadsförmedling och tog där själv ofta emot de bostadssökande. Som ordförande i polisnämnden förklarade Persson 1948, att han inte tänkte följa regeringens antikommunistiska riktlinjer för polisrekryteringen. Enligt hans mening borde det finnas kommunistiska polismän till ett antal som motsvarade partiets politiska inflytande. Efter valnederlaget 1950 tvingades Persson lämna sin borgarrådsstol.


Set Persson var respekterad, även av sina politiska motståndare. Han hyste en stark medkänsla med de svaga i samhället. Han hade organisationstalang och stor arbetskapacitet. Hans allvarsamma, utredande talekonst var uppskattad, och hans breda kommunalpolitiska kunnande erkändes också av politiska motståndare. Enligt en person som inte delade Perssons politiska värderingar ägde han ”en utstrålning av idealitet och hederlighet som man inte undgick att ta intryck av”.


Set Person var principfast. Efter andra världskriget började en revisionistisk linje utvecklas i SKP. En grupp kring Sven Linderot och Hilding Hagberg i partiledningen förespråkade ett principlöst samarbete med socialdemokraterna och hävdade möjligheten av en fredlig väg till socialismen. En annan grupp, till vilken Persson hörde, kritiserade denna politik och hade tidvis stort stöd i partistyrelse och arbetsutskott. Han kritiserade också SKP för underkastelse och självutplåning när man röstade på socialdemokrater i fackliga och parlamentariska val och gick i deras 1 maj-tåg. På partikongressen 1953 förespråkade han en hårdare linje mot socialdemokratin. Då han fick kongressen mot sig och utsattes för kritik och ryktesspridning, ansåg han sig utmotad ur partiet och begärde sitt utträde. Set Perssons kongresstal skickades inte ens ut i partiet. 


Set Persson vågade gå mot strömmen. En efter en hade hans allierade i partistyrelsen svikit honom tills han stod helt ensam, men Set Persson framhärdade. Set Persson gav inte upp. Tillsammans med meningsfränder som uteslutits ur SKP organiserade Set Persson studiecirklar, vilka i juli 1956 bildade Sveriges kommunistiska arbetarförbund (SKA). Set Persson blev förbundets ledare.  SKA utgav tidskriften Revolt. SKA höll fast vid en kommunistisk princippolitik och bedrev en skoningslös kritik av de högersocialdemokratiska ledarna.


Set Persson genomskådade Chrusjtjovs revisionism tidigt. Redan 1956 utgav SKA broschyren Vart vill Chrusjtjov leda kommunisterna?”, där Chrusjtjov kritiserades för att han använde Stalin-kritiken som en språngbräda för att revidera den marxist-leninistiska princippolitiken i synen på vägen till socialismen och förhållandet till de imperialistiska staterna. När en SKA-delegation träffade en delegation från Kinas Kommunistiska Parti på 1960-talet, framhöll de senare att Set Persson hade varit före KKP när det gällde att angripa Chrusjtjovs revisionism offentligt.


Set Persson hade en svår uppgift. SKA arbetade i motvind. 1950-talet präglades av det kalla kriget och borgarklassens motoffensiv, Chrusjtjov reviderade marxismen-leninismen och Kinas Kommunistiska Partis kritik av Sovjets revisionism var inte offentlig ännu och allmänt känd. SKA fick aldrig någon större anslutning och efter Set Perssons död 1960 stagnerade SKA. De kvarvarande gick med i KFML 1967.


Set Persson var ett föredöme. De olika revisionistiska ledarna i SKP har hamnat på historiens sophög och lärdomarna från deras politik är enbart negativa. Däremot har dagens kommunister mycket att lära av Set Persson: hans principfasthet, mod, klarsynthet och uthållighet. Helt enkelt att aldrig ge avkall på sin världsåskådning.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetarningen)

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se