Alla inlägg under juni 2018

Av NAT:s redaktion - 13 juni 2018 20:00

(Inledning på sommarläger 2018)


På samma sätt som kapitalismen representerade ett historiskt framsteg i förhållande till feodalismen representerade framväxten av den borgerliga demokratin ett historiskt framsteg i förhållande till kungligt envälde eller kungamakt i förening med adelsmakt. Kampen mot kungligt envälde till förmån för ett begränsat parlamentariskt styre inleddes i Storbritannien, eftersom kapitalismen och ett industriborgerskap först uppstod där. Franska revolutionen 1789, som var en borgerlig revolution och framför allt riktad mot feodalismen, fokuserade på de medborgerliga rättigheterna och rösträtten, dock bara den manliga. I en del länder fanns på 1800-talet ännu ståndsriksdagar, där de olika stånden var representerade.  I Sverige fanns fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder i ståndsriksdagen, som upplöstes 1866. Rösträtten var starkt begränsad.


Samtliga socialdemokratiska partier, inklusive det ryska, som uppstod i slutet av 1800-talet krävde allmän och lika rösträtt. Allmän och lika rösträtt, d.v.s utan eller med begränsningar av inkomst- eller egendomskraven, genomfördes i de kapitalistiska länderna i Europa och Amerika i varierande takt fram till första världskriget och efter oktoberrevolutionen.  Den allmänna rösträttens genomförande är dels ett resultat av arbetarrörelsens kamp och dels ett uttryck för eftergifter från borgerskapets sida.


Därmed uppstod en ny situation för såväl borgerskap och proletariat. Eftersom borgerlig demokrati samtidigt är borgerskapets diktatur, måste borgerskapet upprätthålla sin diktatur  genom regelbundna val till en parlamentarisk församling. Borgerskapet måste så att säga säkerställa röstutfallet.  Eftersom borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler har den dock ett kraftigt propagandistiskt övertag. De förhärskande idéerna i ett samhälle är den härskande klassens.


Men det är inte alltid detta propagandistiska övertag räcker. Under 1920- och 1930-talet i Europa tillspetsades klasskampen på grund av djupa kriser i kapitalismen och av den växande kommunistiska rörelsen, därtill inspirerad av oktoberrevolutionen. I rad länder ansåg sig borgerskapet tvunget att initiera och stödja fascistiska och nazistiska rörelser för att med systematiskt våld slå ner på arbetarrörelsen. I dessa sammanhang förhöll sig den borgerliga våldsapparaten självfallet inte neutral, eftersom den är den yttersta garanten för borgerskapets klassherravälde. Vissa av dessa fascistiska regimer överlevde t.o.m till 1970-talet.  I modern tid har borgerskapet i Sverige heller inte kunnat kontrollera utfallet av alla folkomröstningar, exempelvis folkomröstningen om euron 2003.


Hur ska då kommunisterna förhålla sig till den borgerliga demokratin och valen till de parlamentariska församlingarna?


Engels skriver:


" Och slutligen härskar den besittande klassen direkt genom den allmänna rösträtten. Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel. Men i den mån den mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”("Familjens, statens och privategendomens ursprung" ).


Kommunisternas linje sammanfattas utmärkt i Kinas Kommunistiska Partis ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” från 1963:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”


För det första visar den historiska erfarenhetenhittills att det är omöjligt att genomföra socialismen genom att vinna majoritet i parlamentariska församlingar. Det går inte genomföra socialismen på fredlig väg, eftersom borgerskapet aldrig frivilligt skulle släppa ifrån sig makten.


För det andra börjar all urartning av arbetarpartierna inom de borgerliga demokratierna med att de steg för steg lägger tonvikten på parlamentarisk kamp framför masskampen. Detta hände de flesta socialdemokratiska partier före första världskriget; detta hände alla kommunistiska partier, som följde SUKP(b):s linje efter andra världskriget. Från att ensidigt betona den parlamentariska kampen är inte steget långt till att acceptera att kampen helt ska ske inom den borgerliga demokratins ramar, vilket är detsamma som att ge upp kampen för den socialistiska revolutionen.


För det tredje måste den anarkistiska linjen om avståndstagande från den politiska kampen och principiell valbojkott avvisas. Redan Marx/Engels utkämpade en hård strid med anarkisterna i denna fråga. Enligt Lenin i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” var bojkotten av duman 1905 korrekt, men de två efterföljande bojkotterna 1906 och 1907 var felaktiga. Från och med 1908 och fram till 1917 deltog bolsjevikerna följaktligen i alla val.


För det fjärde är det omöjligt att avslöja den borgerliga demokratin och parlamentarismen  medelst endast propaganda. Lenin skriver i ”Radikalismen”:


”Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans (och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”


Fakta idag är att det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen i Sverige har legat på 86,4 procent under efterkrigstiden.


För det femte måste den borgerliga demokratin, parlamentarismen och de etablerade politiska partierna avslöjas i praktiken. De arbetande massorna måste inse att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräva förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det också avgö­rande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet.  Detta förutsätter att det har utvecklats en mycket djupgående kris, antingen till följd av kapitalismens inneboende motsättningar eller krig.


För det sjätte finns det tre skäl att på olika sätt delta i valen:

a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som revolutionära agitatorer;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande;
c) För utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.


Om en kommunistisk organisation är liten, är det naturligtvis meningslöst att ställa upp med kandidater i ett val. Då demonstrerar man endast organisationens litenhet. KFML/SKP ställde upp i riksdagsvalen 1970, 1973 och 1976 och fick en gradmätare på sitt inflytande.


Slutligen; då det inte råder något revolutionär situation, än mindre ett revolutionärt uppsving inom det imperialistiska blocket, eller ett enskilt land inom detta, är det inte möjligt att i praktiken förkasta den borgerliga demokratin och parlamentarismen. Då är alternativet för de arbetande massorna i praktiken endast borgerlig demokrati eller olika former av auktoritärt eller t.o.m fascistiskt styre (se utvecklingen i Central- och Östeuropa). Kommunisternas uppgift består därmed i att tålmodigt och uthålligt försöka förena sig med de arbetande massorna i kampen mot borgerskapet, mot klassklyftorna, för bättre levnadsförhållanden, mot alla inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna, samtidigt som kommunisterna visar att någon varaktig förbättring aldrig kan uppnås under kapitalismen utan att det krävs en socialistisk revolution.

Det viktigaste idag är att propagandistiskt angripa de etablerade riksdagspartierna i samband med riksdagsvalet och visa att de antingen öppet – eller i praktiken – företräder borgerskapets intressen och att inget parti företräder proletariatets intressen. Det finns idag inget skäl att rösta på något riksdagsparti; det finns därför bara två linjer, antingen blankröstning eller valbojkott i 2018 års riksdagsval. Personligen föredrar jag blankröstning, eftersom man då uttryckligen demonstrerar att det inte finns något parti att rösta på liksom att det senare är lättare att motivera ett valdeltagande.


Rickard B. Turesson

13/6 2018


(Denna nätdagbok är knuten till Nya Arbetartidningen)

ANNONS

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se