Alla inlägg under september 2018

Av NAT:s redaktion - 15 september 2018 16:41

Riksdagsvalet bjöd inte på några större överraskningar. Det var väntat att Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle gå tillbaka. Liberalerna behöll sin röstandel. Däremot gick Vänsterpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framåt. Valdeltagandet låg på 87,1 procent.


Egentligen är den parlamentariska situationen när detta skrives i princip densamma som före riksdagsvalet. Det rödgröna blocket är störst med två mandats övervikt – 144 mot 143 mandat. Men allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna kan fälla Stefan Löfven som statsminister liksom också förkasta en kommande budgetproposition. Allianspartierna tänker inte ingå någon ny decemberöverenskommelse, eftersom detta endast skulle gynna Sverigedemokraterna. Men en ren alliansregering är beroende av stöd av något slag från Sverigedemokraterna. Två allianspartier, d.v.s Centerpartiet och Liberalerna, har sagt att de under inga förhållanden vill göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Samtidigt är deras förstaalternativ just en alliansregering.  Stefan Löfven försöker slå in en kil i det borgerliga blocket genom att erbjuda Centerpartiet och Liberalerna regeringssamarbete. Men om Centerpartiet och Liberalerna ingår i ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna väntar en annan svekdebatt.


Vilken regeringskonstellation som än blir slutresultatet, måste den tolereras av  riksdagsmajoriteten.


Socialdemokraternas tillbakagång

 

Socialdemokraterna uppnådde sitt högsta valresultat efter andra världskriget 1968 med 50,1 procent; därefter har röstandelen sakta men säkert fallit – med undantag för 1994 – till dagens 28, 2 procent. Vad beror det på?



För det första har det att göra med utvecklingen av Socialdemokraternas traditionella klassbas. Proletariatet har sedan 1970-talet förändrat karaktär. Tillverkningsarbetarnas andel av proletariatet uppnådde sitt maximum i mitten av 1970-talet för att därefter minska. Detta beror naturligtvis på såväl rationaliseringar av industrin som utflyttning av produktion till låglöneländer. Det är ett gemensamt fenomen inom det imperialistiska blocket.  Detta har inneburit att andelen arbetare inom handels- och tjänstesektorn liksom andelen tjänstemän successivt har ökat. Dessa, särskilt de senare, har inte alls samma klasskänsla som tillverkningsarbetarna, beroende på att de inte arbetar på stora arbetsplatser och inte har liknande fackliga kamptraditioner.  I detta val röstade exempelvis 55 procent av de LO-anslutna väljarna på de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna; Sverigedemokraterna är näst största parti efter Socialdemokraterna.


För det andra gick detrevolutionära vänsteruppsvinget i stå både i Sverige och övriga Europa mot slutet av 70-talet. Detta berodde i första hand på splittringen mellan Kina och Albanien, Albaniens kollaps och den kapitalistiska restaurationen av Kina. Därmed minskade successivt den revolutionära rörelsens förmåga att fungera som en pådrivande kraft i förhållande till de revisionistiska (läs Sovjetvänliga) och socialdemokratiska partierna i enlighet med fenomenet katten på råttan, råttan på repet etcetera. Ytterligare ett dråpslag, framför allt med konsekvenser för revisionistpartierna, kom 1990 i samband med berlinmurens och sovjetimperiets fall.


Den nyliberala offensiven hade i för sig startat före sovjetimperiets sönderfall, men nu fanns det absolut ingen anledning för finanskapitalet att ta några som helst taktiska hänsyn till arbetarrörelsen. Man måste också komma ihåg att de socialdemokratiska partiernas uppgift historiskt sett i första hand har bestått i att söka dämma upp det kommunistiska (och i några fall syndikalistiska) inflytandet inom arbetarklassen. Denna nyliberala offensiv, som i Sverige förstärktes av krisen 1991 – 1992, den senare EU-anslutningen och krisen 2008, har tagit sig uttryck i att de europeiska länderna alla har minskat på de offentliga utgifternas andel av BNP, det vill säga skurit ner välfärdssystemen, privatiserat stora delar av den offentliga sektorn, och prioriterat låg inflation framför låg arbetslöshet. Konsekvensen är också att förmögenhets- och inkomstskillnaderna har ökat i den industrialiserade världen, inte minst i Europa och i Sverige, det vill säga arbetarklassens andel av nettonationalinkomsten har konstant minskat. Situationen idag är ungefär densamma som före första världskriget. Det svenska finanskapitalet och de borgerliga partierna har hela tiden drivit Socialdemokraterna framför sig, särskilt från och med mitten av 1980-talet.


Varför går Sverigedemokraterna framåt?

 

Sverigedemokraterna gick framåt även i detta val och ökade från 12,9 procent till 17, 8 procent. I vissa delar av Sverige är Sverigedemokraterna största parti, framför allt i Skåne, där Sverigedemokraterna är största parti i 20 av 33 kommuner.


Sverigedemokraterna utnyttjar den frustration, som finns bland småfolk, delar av proletariatet, de lågutbildade och de arbetslösa över samhällsutvecklingen sedan 1980-talet. I en artikel på DN Debatt skriver tre forskare:


Både SD:s politiker och dess väljare kommer i högre grad än i andra partier från gruppen som fått det sämre sedan 2006. Vår forskning visar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktigare för att förstå partiets framgångar än ökad invandring”.

 

Forskarna menar att Sverigedemokraternas tillväxt sammanfaller med två ekonomiska skeenden som påverkade de flesta väljares ekonomi. Regeringen Reinfeldt började 2006 genomföra den så kallade arbetslinjen, med jobbskattavdrag samt åtstramade socialförsäkringar och a-kassa. Under 2008 drabbades Sverige också av den globala finanskrisen och högre arbetslöshet. Arbetslinjen gav stora väljargrupper sämre ekonomiska villkor, särskilt i relativa termer.Reformerna av skatter och socialförsäkringar vidgade gapet i genomsnittlig disponibel inkomst med 20 procentenheter mellan de fast förankrade på arbetsmarknaden, så kallade insiders, och de utan fast förankring, outsiders.


Sverigedemokraternas väljarunderlag utgörs i stor utsträckning av förlorarna på den ekonomiska utvecklingen. Samma forskare hävdar att en jämförelse av valresultaten visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden. Jämfört med övriga partier är 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.


I första hand proteströstar därför Sverigedemokraternas väljare mot de partier, som har suttit i regeringsställning och är ansvariga för den förda politiken. Frågan om invandringspolitiken spelar egentligen mindre roll.  Vänsterpartiet har visserligen kritiserat den förda politiken, men fokuserar på den parlamentariska verksamheten och har numera ett mycket svagt stöd bland de LO-anslutna väljarna – 10 procent liksom Moderaterna. Dessutom har de fungerat som regeringsunderlag för den senaste S/MP-regeringen i utbyte mot marginella reformer. Vänsterpartiets bristande massarbete kan illustreras av demonstrationen mot inskränkningarna av strejkrätten på Norra bantorget den 25 augusti. Den samlade 2000 deltagare, men var fanns Vänsterpartiets 6500 medlemmar i Stockholm?


Sverigedemokraterna ger invandrarna skulden för den uppkomna situationen. Därmed avleder de kampen mot borgerskapet. De högerpopulistiska partierna kämpar för en kapitalism med färre eller inga alls invandrare, som om detta skulle lösa några av kapitalismens problem. De högerpopulistiska partierna letar efter syndabockar, men inte rätt syndabockar. Huvudansvaret för samhällsutvecklingen, inklusive för invandringens utveckling, bär nämligen i stället borgerskapet och dess nyliberala politik sedan 80-talet. Sverigedemokraterna står också närmast Moderaterna och Kristdemokraterna i politiken.


Av de fyra högerpopulistiska partier, som finns i Norden, har Danskt Folkeparti varit det framgångsrikaste. I Finland sprack Sannfinländarna som parti i regeringsställning och Fremskrittspartiet, som sitter i den norska regeringen, har förlorat väljarstöd. Dansk Folkeparti har tjänstgjort som regeringsunderlag för olika borgerliga regeringar i Danmark, men undvikit representation i själva regeringen. Därmed har de sluppit ”ta ansvar”, men kan ta åt sig äran för diverse invandrarfientliga beslut. Det är möjligt att Sverigedemokraterna försöker kopiera Danskt Folkepartis taktik.


Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas?

 

Den enda framgångsmetoden för kommunisterna i detta sammahang är att fokusera på huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerkap, söka förankra sig i arbetarklassen och ena alla som kan enas, oberoende av härkomst, religion etcetera, på klasskampens grund, samtidigt som alla försök att splittra arbetarklassen politiskt bekämpas.



Den rörelse som vill bekämpa rasism, högerextremism och högerpopulism i praktiken i stället för att ägna sig åt meningslös plakatpolitik måste därför


  • prioritera proletariatets frågor, d.v.s kämpa för att förbättra proletariatets levnadsstandard, bekämpa de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, lönedumpning, avskaffandet av fackliga minimilöner och bekämpa bemanningsföretagen och försämrade anställningsvillkor och öka den fackliga organisationsgraden;
  • finnas ute på LO- och TCO-kollektivets arbetsplatser och inte instängda i medelklassghetton;
  • kräva och verka för att Sverige utträder ur EU. I och med medlemskapet i EU dikteras den ekonomiska politiken i Bryssel och det går aldrig att uppnå full sysselsättning igen i Sverige, eftersom EU:s anti-inflationistiska politik går stick i stäv mot denna;
  • bekämpa den nuvarande bostadspolitiken, som har lett till att andelen villor och bostadsrätter ökar på bekostnad av andelen hyresrätter, vilket leder till ökad segregering;
  • bekämpa den nuvarande skolpolitiken med fritt skolval och friskolor, vilket leder till ökad segregering;
  • fokusera på befrielsekampen i de neo-koloniala länderna och stödja de folk och nationer som intar en konsekvent anti-imperialistiska hållning;
  • föra en skoningslös ideologisk kamp i sak mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska föreställningar.

På 1960- och 1970-talet existerade knappt några högerextremistiska organisationer i Sverige; Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen var försvinnande små.  Bevara Sverige svenskt (BSS), förlagan till Sverigedemokraterna, bildades först 1979, d.v.s efter att vänsteruppsvinget börjat avta. Avsaknaden av högerextremism berodde dels på att Sverige upplevde en kontinuerlig ekonomisk expansion 1950 – 1973 och dels på att den utomparlamentariska vänstern i Sverige med KFML/SKP i spetsen gjorde korrekta politiska prioriteringar. Den utomparlamentariska vänstern hade helt enkelt tolkningsföreträde. KFML/SKP prioriterade den inhemska klasskampen fram till 1978 och förenade den med den proletära internationalismen, vilket främst kom till uttryck i solidaritetsarbetet med Indokinas folk. KFML/SKP bedrev alltså ingen plakatpolitik utan fokuserade på arbetarklassen och dess intressen.



Det är helt felaktigt att tillåta de borgerliga partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet att posera som Sverigedemokraternas värsta vedersakare. Tvärtom har olika borgerliga och socialdemokratiska regeringar berett vägen för Sverigedemokraterna genom sin politik. Speciellt de borgerliga partierna har gått i spetsen för den pågående segregeringen genom att driva fram en omvandling av hyresrätter till bostadsrätter och friskolereformen. Dessutom har de tagit varje tillfälle i akt för att propagera för en sänkning av minimilönerna.



Vissa av de borgerliga partierna försöker också posera som invandringsvänliga, trots att de samtidigt har ställt allt hårdare krav på invandrare, läs fr.a fattiga utomeuropeiska invandrare. Vad har borgerskapet för intresse av invandring? Först och främst vill kapitalisterna täcka behovet av arbetskraft, både av kvalificerad och okvalificerad, eftersom det är arbetskraften som skapar mervärdet och därmed vinsten. Rekryteringen av arbetskraft kan ske med vilka medel som helst. För det andra är det en fördel ur kapitalistklassen synvinkel om arbetarklassen är splittrad i politiskt, religiöst eller etniskt hänseende, speciellt om de olika grupperna inom arbetarklassen fokuserar alltmer på de inbördes motsättningarna framför huvudmotsättningen gentemot borgerskapet. Detta är huvudförklaringen till varför den amerikanska arbetarklassen aldrig lyckats en stark fackföreningsrörelse eller ett starkt arbetarparti. En fördel med invandring av okvalificerad arbetskraft är att den skapar en nedåtgående press på lönenivån för den lågutbildade arbetskraften i ett land.



Redan Marx konstaterade[ii]:


”Denna antagonism (d.v.s. mellan engelska och irländska arbetare) hålls konstgjort vid liv och intensifieras av pressen, predikostolen, serietidningar, kort sagt, med alla medel som står till de härskande klassernas förfogande. Denna antagonism är hemligheten bakom den engelska arbetarklassens impotens, trots dess organisation. Det är hemligheten genom vilken kapitalistklassen upprätthåller sin makt. Och den klassen är fullt medveten om det. (Vår översättning och vår fetstil)

 

15/9 2018




[ii] Marx to S. Meyer and A. Vogt in New York 9/4 1870 – Selected Correspondence, Progress Publishers 1965, sid. 237

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 2 september 2018 20:23

(Tal den 1 september)


Oktoberlaget har alltså gett ut antologin ”Borgerlig demokrati är borgerlig diktatur”. Den innehåller en rad texter, som kritiserar den borgerliga demokratin utifrån en revolutionär utgångspunkt.


Varför? I en del avancerade kapitalistiska stater råder borgerlig demokrati, men detta betyder på intet sätt att det egentligen är folkflertalet som bestämmer.


För det första har borgarklassen den egentliga makten i ett kapitalistiskt samhälle. I Sverige uppgår borgarklassen till runt två procent av befolkningen. Alltsedan 1980-talet har återigen förmögenhets- och inkomstklyftorna ökat i Sverige. Olika regeringar, oavsett partifärg, har bedrivit en nyliberal offensiv, som har pressat tillbaka arbetarklassens positioner. Arbetarklassen får en allt mindre andel av nationalinkomsten. Samtliga regeringar har genomfört skattelättnader för de rika, minskat på de offentliga utgifternas andel av BNP, skurit ner på välfärdssystemen, privatiserat stora delar av den privata sektorn och prioriterat låg inflation framför låg arbetslöshet. Det politiska etablissemanget har manövrerade in Sverige i EU och har upprättat ett nära samarbete med NATO. Det är bara ett fikonlöv som skiljer Sverige från ett fullt medlemskap.


För det andra kontrollererar borgarklassen statsapparaten, som ytterst sett är en våldsapparat. Den förfogar över militär, säkerhetspolis och polis. Under andra världskriget såg den dåvarande samlingsregeringen till att spärra in kommunister i arbetsläger, men inga nazister. Från och med slutet av 1960-talet fokuserade säkerhetspolisen med den socialdemokratiska regeringens goda minne på att kartlägga vänsteraktivister, men när nynazistiska grupper börjar dyka upp på 1980-talet ägnades de förströdd uppmärksamhet. Staten är inte neutral och står inte över klasserna; den är tvärtom borgarklassens redskap.


För det tredje är de förhärskande idéerna den härskande klassens idéer. Borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler och har under kapitalismens fredliga perioder en nästan fullständig propagandistisk övermakt. Men är denna propagandistiska övermakt absolut? Nej, en rad folkomröstningar, bland annat i Norge, Irland, Sverige och Storbritannien efter andra världskriget visar att dessa inte alltid går borgerklassens väg trots denna propagandistiska övermakt. Orsak? Därför att folkets engagemang kan uppväga den propagandafördel som monopolborgerskapet har i en enstaka fråga. Idag har borgarklassen också problem med de s.k sociala medierna.


För det fjärde försvarar de etablerade riksdagspartierna i Sverige i varierande utsträckning kapitalismens fortbestånd och därmed borgarklassens. Det är fråga om ”i varierande utsträckning”, eftersom partierna har olika historia och vänder sig till olika väljargrupper.  De etablerade riksdagspartierna finansieras idag i huvudsak av skattemedel och fungerar i praktiken endast som valmaskiner, som aktiveras vart fjärde år. Under valrörelserna strör partierna löften kring sig, som de sedan alls inte behöver hålla. De behöver heller inte gå till val på den politik som de tänker genomföra efter ett val. När den socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson lämnade in Sverige medlemsansökan till EU 1991, lämnades den in över huvudet på det svenska folket, inklusive de egna partimedlemmarna. Under den nuvarande mandatperioden har Sverige successivt utökat samarbetet med NATO, men när gick Socialdemokraterna och Miljöpartiet till val på den frågan? Det mest radikala partiet i riksdagen, Vänsterpartiet, har förbundit sig att verka inom den borgerliga demokratins ramar och för länge sedan avsvurit sig den revolutionära vägen.


För det femte måste de demokratiska fri- och rättigheterna som allmän och lika rösträtt, yttrande-, organisations-, tryck- och demonstrationsfrihet, strejkrätten etcetera konsekvent försvaras mot varje inskränkning av desamma.  Detta beror på att kommunisternas slutmål är fullständig demokrati för det arbetande folket, vilket förutsätter att borgarklassen och kapitalismen avskaffas, Det beror också på att kommunisterna drar en skarp gräns gentemot nazism och fascism. Om den borgerliga demokratin hotas av ett fascistiskt eller högerauktoritärt styre, är vi t.o.m beredda att försvara den borgerliga demokratin gentemot dessa. Fascism är öppen, terroristisk diktatur över proletariatet, borgerskapets sista utväg för att förhindra att proletariatet erövrar statsmakten.


Sist och slutligen: Under alla förhållanden är den utomparlamentariska kampen viktigare än den parlamentariska. Även när kommunistiska partier har ställt upp och erövrat representation  i de parlamentariska församlingarna, har den parlamentariska kampen burits upp av massrörelsen. Det är omöjligt att genomföra en socialistisk revolution med fredliga medel, genom ett borgerligt parlamentet. Det borgerliga parlamentet tjänar i första hand som tribun för revolutionär agitation och för att avslöja att de borgerliga, socialdemokratiska och revisionistiska partierna blott stödjer kapitalismens fortbestånd. Inte heller inbillar vi oss att den borgerliga demokratin och parlamentarismen kan avslöjas med enbart propaganda. Det behövs en revolutionär kris, som paralyserar den härskande klassen och att den förtryckta klassen inte längre kan leva på det gamla sättet, för att hela det etablerade systemet ska kunna vältas över ända.


Rickard B. Turesson


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




 

ANNONS

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se