Direktlänk till inlägg 29 november 2018

Den kommunistiska rörelsen och enhetsfronten

Av NAT:s redaktion - 29 november 2018 16:28


Det kommunistiska partiet kan varken genomföra en socialistisk revolution eller ett segerrikt befrielsekrig på egen hand. Det måste först och främst vinna proletariatet, den revolutionära klassen, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt samhälle; om huvudmotsättningen ändras, antingen i form av hot om ett fascistiskt maktövertagande eller i form av imperialistisk aggression, ökar förutsättningarna att enas med andra klasser, framför allt med småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten.


Enhetsfronttaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, eller i en nation som helhet, genom att ena alla som kan enas kring en plattform, en uppsättning krav eller en gemensam målsättning. Kommunisterna använder sig alltid av någon form av enhetsfronttaktik. Så länge arbetarklassen inte är enad kring behovet av en socialistisk revolution, måste enhet inom klassen dessutom upprättas på en rad enskilda klasskampsavsnitt. I ett nationellt befrielsekrig är det likaledes en tvingande nödvändighet för arbetarklassen att upprätta enhet med andra klasser och skikt för att mobilisera maximalt motstånd mot en aggressor. Under det socialistiska uppbygget måste det också upprättas enhet mellan proletariatet och andra klasser och skikt, mellan det kommunistiska partiet och de partilösa massorna. Först under kommunismen, då klassmotsättningarna har upphört, kan det bli tal om att överge enhetsfronttaktiken.


Den aktuella huvudmotsättningen bestämmer strategin och därmed utformningen av enhetsfronten. På detta område har den kommunistiska rörelsen rika erfarenheter att ösa ur, från såväl Komintern, Kinas Kommunistiska Parti som den maoistiska rörelsen på 1960- och 1970-talet. Man skiljer mellan aktionsenhet, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån.


Enhetsfrontens huvudtyper


Som tidigare har sagts är enhetsfrontens utformning beroende av den aktuella huvudmotsättningen. I princip finns det tre huvudtyper: enhetsfront underifrån, enhetsfront ovanifrån och aktionsenhet.


Enhetsfronten underifrån inriktar sig på att ena individer kring en uppsättning krav eller en minimiplattform på ett bestämt klasskampsavsnitt. Den proletära enhetsfront som Komintern talade om är just en sådan och behöver inte vara formaliserad. Fr.o.m 1929 tog Komintern initiativ till Röd Facklig Opposition, som var en formaliserad variant. Med formaliserad variant menas att en organisation har program, stadgar och avkräver medlemmarna medlemsavgift. Men RFO övergavs senare, eftersom den gav de högersocialdemokratiska ledarna möjlighet att hävda att kommunisterna byggde en fackförening i fackföreningarna.


Men enhetsfronten underifrån kan också vara formaliserad från första början som DFFG.  KFML/SKP startade och ledde inte bara DFFG utan även Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, FIB-Kulturfront, Palestinagrupperna, Nej till EG-grupper m.fl  enligt samma koncept liksom arbetade i Svensk-albanska Vänskapsföreningen och använde dessutom enhetsfronttaktiken i fackföreningarna, hyresgästföreningarna, soldatrörelsen och överallt där det var möjligt.

 

Enhetsfronten ovanifrån innebär att det kommunistiska partiet samarbetar med andra partier och t.o.m kan ingå formella överenskommelser med dessa. Den enhetsfrontpolitik, som antogs på Kominterns sjunde kongress 1935, baserade sig på den proletära enhetsfronten och avsåg att bygga enhet med bönder och småborgerskapet samt när det var möjligt borgarklassens partier. Trotskisterna motsatte sig allt samarbete med borgerliga partier av princip. Den anti-fascistiska enhetsfronten utvecklades i praktiken till en enhetsfront ovanifrån; de spanska kommunistern gick så småningom in i den republikanska regeringen under inbördeskriget 1936 - 1939, medan de franska kommunisterna nöjde sig med att stödja folkfrontsregeringen i Frankrike 1936 – 1938, ett icke-formaliserat samarbete. Enhetsfronten mellan KKP och Guomindang 1937 – 1945 var också en enhetsfront ovanifrån. Den japanska imperialismens aggression mot Kina drabbade inte bara proletariatet och bönderna utan även delar av städernas småborgerskap, det nationella borgerskapet och t.o.m de mindre godsägarna.


En enhetsfront ovanifrån behöver inte vara formaliserad i form av ett organiserat samarbete mellan olika organisationer. Inför EMU-omröstningen i Sverige 2003 uppstod en bred rörelse bestående av rad organisationer, som baserade sig på proletariatet, delar av småborgerskapet och t.o.m delar av borgerskapet, och som lyckades förhindra att Sverige anslöt sig till euron. Vissa organisationer samarbetade med varandra, men det fanns ingen paraplyorganisation som omfattade hela EU-motståndet.


Aktionsenhet avser helt enkelt en tillfällig enhet, som t.o.m kan vara spontan, och ofta inte är menad att permanentas. Exempel på en aktionsenhet är den nämnda demonstrationen på Norra Bantorget 1972, som initierades av DFFG och som samlade 50 000 deltagare. Demonstrationerna mot USA:s angreppskrig 2003 mot Irak samlade 75 000 deltagare i Sverige, varav 35 000 i Stockholm. Dylika aktioner kan vara resultat av att ett kommunistiskt parti ytterst tagit initiativet, men de kan också vara helt spontana.


Komintern om enhetsfronten

 

År 1921 antog Kominterns exekutivkommitté 25 teser "om arbetarnas enhetsfront" som handlade om förhållandet till  till reformistiskt sinnade arbetare och till anarkosyndikalistiska organisationer. Komintern utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap i de kapitalistiska länderna.


"23. Med arbetarnas enhetsfront skall man förstå enigheten bland alla arbetare som vill kämpa mot kapitalismen, alltså även de arbetare som fortfarande följer anarkister, syndikalister o.s.v I de andra länderna kan sådana arbetare även bistå i den revolutionära kampen. Kommunistiska Internationalen har alltsedan de första dagarna under dess existens intagit en vänskaplig hållning gentemot dessa arbetarelement, som så småningom kommer att övervinna sina fördomar och komma till kommunismen."[1]


1922 använde Komintern begreppet "enhetsfrontstaktiken":


"Enhetsfrontstaktiken innebär också ingalunda några s.k ”valkombinationer” av ledarna, för något parlamentariskt ändamål. Enhetsfrontstaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare, som tillhör andra partier eller grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetarklassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje aktion, även det mest triviala dagskrav, kan leda till revolutionärt medvetande och revolutionär skolning; det är erfarenheter från kampen som kommer att övertyga arbetarna om revolutionens nödvändighet och kommunismens historiska betydelse."[2]


Komintern såg enhetsfronttaktiken som ett led i att vinna majoriteten av arbetarklassen, en nödvändig förutsättning för seger i den socialistiska revolutionen:  


”Huvudsyftet med enhetsfronttaktiken är att ena arbetarklassen genom agitation och organisation. Enhetsfronttaktikens framgångar är beroende på rörelsen ’underifrån’, de vanliga arbetande.” (A.a)


Kominterns enhetsfronttaktik, främst i form av den proletära enhetsfronten, ingick i den överordnade strategin att vinna arbetarklassens majoritet som en nödvändig förutsättning för den socialistiska revolutionen. Denna strategi tillämpades fram till Kominterns sjunde kongress 1935, även om taktiken redan hade korrigerats i vissa länder.


Stalin beskrev begreppet strategi så här:


"Strategin är fastställandet av riktningen för proletariatets huvudangrepp med utgångspunkt från revolutionens innevarande etapp, utarbetandet av en därmed överensstämmande plan för fördelningen av de revolutionära krafterna (reserverna av första och andra rangen), kampen för genomförandet av denna plan under hela den givna revolutionsetappen."[3]


Taktiken var enligt Stalin en del av strategin och underordnad denna:

 

"Taktiken är fastställandet av linjen för proletariatets uppträdande under en jämförelsevis kort period av rörelsens ebb eller flod, av revolutionens uppsving eller nedgång, den innebär kamp för genomförandet av denna linje genom de gamla kampformernas och organisationernas ersättande med nya, de gamla parollernas ersättande med nya, genom dessa formers kombinering o.s.v Om strategin har till ändamål att vinna kriget exempelvis mot tsarismen eller bourgeoisin, så ställer sig taktiken mindre väsentliga mål, ty den strävar inte att vinna kriget i dess helhet, utan den ena eller andra drabbningen, den ena eller andra bataljen, den strävar att framgångsrikt genomföra den ena eller andra kampanjen, den ena eller andra aktionen i överensstämmelse med den konkreta situationen under en given period av revolutionens uppsving eller nedgång."[4] (vår fetstil)


Komintern skilde på "enhetsfront underifrån" och "enhetsfront ovanifrån":

 

"Enhetsfront-taktik endast uppifrån. Denna metod förkastas kategoriskt och på det bestämdaste av Kommunistiska Internationalen.

 

Den största betydelsen ligger hos enhetsfront-taktiken underifrån, d. v. s. en enhetsfront, som förverkligas under ledning av det kommunistiska partiet bland kommunistiska, socialdemokratiska och partilösa arbetare på arbetsplatserna, driftsråd, fackföreningar och vidare i ett industricentrum, eller inom ett helt område, ett helt land eller ett helt yrke o. s. v." [5]


Komintern tog i detta läge avstånd från idén om en enhetsfront uppifrån, dvs en enhet med ledningen för borgarklassens partier (inklusive socialdemokrater).

 

"Enhetsfront-taktiken var och förblir en revolutionstaktik, men icke en taktik för den fredliga evolutionen. Enhetsfront-taktiken var och förblir en revolutionär strategisk manöverstaktik från den av fiender omringade kommunistiska förtruppen i dess kamp mot, framför allt, de förrädiska ledarna av den kontrarevolutionära socialdemokratin. Den är ingen taktik för upprättande av förbund med dessa ledare. Enhetsfront-taktiken var och förblir den taktik, som så småningom leder till att de socialdemokratiska och de partilösa arbetarna dragas över på vår sida, får däremot icke under några omständigheter degraderas till en taktik, som prutar av

på våra mål i en för nämnda grupper lämpad grad."[6]


Den anti-fascistiska folkfronten

 

Mussolinis fascister tog makten i Italien 1925. Ännu viktigare var det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933. Samtidigt var fascismen och högerauktoritära strömningar på frammarsch i hela Europa, framför allt i Centraleuropa. I praktiken stod huvudmotsättningen nu i många länder mellan fascism och borgerlig demokrati. Därför korrigerade Komintern den politiska linjen på sin sjunde kongress 1935. Dinitrov beskrev den på följande sätt:


"In mobilizing the mass of working people for the struggle against fascism, the formation of a wide anti-fascist People's Front on the basis of the proletarian united front is a particularly important task. The success of the whole struggle of the proletariat is closely bound up with the establishment of a fighting alliance between the proletariat, on the one hand, and the laboring peasantry and basic mass of the urban petty bourgeoisie who together form the majority of the population even in industrially developed countries, on the other."[7] (vår fetstil)


Den anti-fascistiska folkfronten var alltså en klassfront som utgick från en proletär enhetsfront och på dennas grund var tanken att enhet i kamp skulle byggas med bönder och småborgerskapet. Men inte nog med det...

 

"In the capitalist countries the majority of these parties and organizations, political as well as economic, are still under the influence of the bourgeoisie and follow it. The social composition of these parties and organizations is heterogeneous. They include rich peasants side by side with landless peasants, big businessmen alongside petty shopkeepers; but control is in the hands of the former, the agents of big capital. This obliges us to approach the different organizations in different ways, remembering that often the bulk of the membership ignores the real political character of its leadership. Under certain conditions we can and must try to draw these parties and organizations or certain sections of them to the side of the anti-fascist People's Front, despite their bourgeois leadership. Such, for instance, is today the situation in France with the Radical party, in the United States with various farmers' organizations, in Poland with the "Stronnictwo Ludowe," in Yugoslavia with the Croatian Peasants' Party, in Bulgaria with the Agrarian Union, in Greece with the Agrarians, etc. But regardless of whether or not there is any chance of attracting these parties and organizations as a whole to the People's Front, our tactics must under all circumstances be directed towards drawing the small peasants, artisans, handicraftsmen, etc., among their members into an anti-fascist People's Front."


I den anti-fascistiska enhetsfronten så skulle kommunisterna alltså även försöka dra med partier som leddes av borgarklassen.  

 

Maos definition av enhetsfronten


Redan 1923 skriver Mao om behovet av en enhetsfront mellan alla progressiva klasser i kampen för den nationella revolutionen.


"The only solution is to call upon the merchants, the workers, the peasants, the students, and the teachers of the whole country, as well as all the others who constitute our nation and who suffer under a common oppression, and to establish a closely knit united front. It is only then that this revolution will succeed."[8]

 

Vid denna tid gick huvudmotsättningen i Kina mellan de krafter, som ville ena den kinesiska nationen, bland annat Kinas Kommunistiska Parti och Guomindang, och de krafter, främst krigsherrar med stöd av utländska imperialister, som motsatte sig ett enat Kina. Därför initierade den nationella armén, som stöddes av Guomindang, KKP och Komintern, en nordexpedition 1925, som slutade med krigsherrarnas nederlag 1928.

 

KKP:s och Maos enhetsfronttaktik skiftade med läget och berodde på huvudmotsättningen. Under den första perioden 1921 – 27 ingick KKP t.o.m i Guomindang; detta samarbete tog slut i och med massakern på kommunister i Shanghai och Kanton.  Under den andra perioden 1927 – 1935 bildades fr.a sovjeter och även fattigbondekommittéer, främst i Jiangxi, typiska enhetsfronter underifrån, som var riktade mot det kinesiska stor- och kompradorborgerskapet liksom godsägarna. Under den tredje perioden 1937 – 1945 upprättades en enhetsfront ovanifrån mellan KKP och Guomindang, riktad mot den japanska imperialismens ockupation. Samarbetet skedde genom att respektive organisation placerade företrädare i varandras högkvarter. Den förändrade huvudmotsättningen innebar t.o.m att småborgerskapet i städerna, det nationella borgerskapet och de lägre delar av godsägarklassen hamnade på samma sida av barrikaderna som proletariatet och bondeklassen. Under den fjärde perioden 1945 – 1949 ändrades återigen huvudmotsättningen, eftersom den nu stod mellan KKP och det arbetande folket och Guomindang, som representerade stor- och kompradorborgerskapet liksom de stora godsägarna i samarbete främst med USA-imperialismen. Nu samarbetade KKP med de s.k demokratiska partierna och genomförde jordreformer, främst genom olika bondekommittéer, d.v.s enhetsfronter underifrån, på de befriade områdena.


1937 anföll Japan alltså Kina på bred front. Detta innebar att huvudmotsättningen i Kina ändrades. Mao Zedong skriver i ”Om motsättningar”:


I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

 

När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen (vår fetstil), medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget, sid. 70)


Kommunisterna gick i spetsen för att ena motståndet mot den japanska ockupationen i en anti-japansk enhetsfront. Perioden med den anti-japanska enhetsfronten blev en särskild period i den kinesiska revolutionen.


Mao beskriver[9] 1940 hur den anti-japanska enhetsfronten delade sig i tre delar.


"Den pro-europeiska och pro-amerikanska storbourgeoisin kanske fortsätter sitt motstånd mot Japan, men dess fallenhet för eftergifter utgör fortfarande ett allvarligt problem. Den bedriver en dubbelpolitik. ... . Den utgör den Antijapanska enhetsfrontens yttersta höger." (vår fetstil)

 

"Mittenkrafterna, däribland mellanbourgeoisin, de upplysta herrskapen och de regionala maktgrupperna intar ofta till följd av sina motsättningar med å ena sidan de viktigaste härskande skikten bland storgodsägarna och storbourgeoisin och, å andra sidan, arbetarklassen och bönderna, en ställning mitt emellan de progressiva och den yttersta högern. Mittenkrafterna utgör den Antijapanska enhetsfrontens mittsektion." (vår fetstil)

 

"Nyligen har de kommunistledda progressiva krafterna bland proletariatet, bönderna och städernas småbourgeoisi blivit mycket starkare och har i allmänhet lyckats skapa basområden i vilka antijapansk demokratisk politisk makt har upprättats. ... De utgör den Antijapanska enhetsfrontens progressiva sektion." (vår fetstil)


Utifrån dennan analys utvecklade kommunisterna följande taktik.


"Den grundläggande betingelsen för seger i försvarskriget är den Antijapanska enhetsfrontens utbyggande och konsolidering. Den taktik som krävs i detta syfte är att utveckla de progressiva krafterna, vinna mittenkrafterna och bekämpa den yttersta högern; dessa är tre oskiljbara länkar, och metoden som bör användas för att ena alla de antijapanske krafterna är kamp. I den antijapanska enhetsfrontens period är kamp medlet att uppnå enhet, och enhet är målet för kampen. Om enhet söks medelst kamp, kommer den att bestå; om enhet söks genom eftergifter, kommer den att gå förlorad. " (vår fetstil)


När den japanska ockupationen upphörde 1945, ändrades också enhetsfrontens inriktning på grund av att huvudmotsättningen hade ändrats.

 

"I nuvarande skede är den kinesiska revolutionen till sin ka­raktär en revolution mot imperialism, feodalism och byråkrat­kapitalism, vilken de breda folkmassorna utkämpar under proletariatets ledning. Med de breda folkmassorna menar vi alla som är förtryckta, förorättade eller fjättrade av imperia­lismen, feodalismen och byråkratkapitalismen, nämligen ar­betare, bönder, soldater, intellektuella, affärsmän och andra patrioter såsom klart utsagts i det kinesiska Folkets Befrielse­armés manifest av oktober 1947. ... Den kinesiska revolutionen är i nuvaran­de skede en revolution i vilken alla dessa människor, med det arbetande folket som huvudgrupp, bildar enhetsfront mot im­perialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen."[10](vår fetstil)


Enhetsfronten skulle alltså tjäna till uppnå den politiska målsättningen att krossa imperialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen.


"Ett väldisciplinerat parti, som är beväpnat med marxismen-leninismens teori, använder självkritikens metod och är förbundet med folkets massor; en armé, som ledes av detta parti; en enhetsfront av alla revolutionära klasser och grupper under ledning av detta parti - dessa är de tre huvudvapen med vilka vi besegrat fienden."[11] (vår fetstil)


Mao utgick från att enhetsfronten var en klassfront med de klasser som kunde enas för revolutionen och att enhetsfronten var ett "huvudvapen" tillsammans med partiet och armén.


Tillämpningar av enhetsfrontsteori i den svenska kommunistiska rörelsen på 70-talet

 

SKP:s verksamhetsberättelse från 1976 fokuserade på "proletära enhetsfronten", d.v.s enhet på klasskampens grund mellan arbetare från olika ideologiska riktningar.

 

"SKP strävar hela tiden efter att bygga den proletära enhetsfronten, dvs ena de kämpande arbetarna på klasskampens grund. I den proletära enhetsfront som byggs underifrån strävar SKP efter att ena arbetarna oavsett partitillhörighet. Enhetsfront ovanifrån ska också användas. Men SKP:s enhetsfrontstaktik får inte göras avhängig av hur många organisationer som deltar."[12]


"Den nuvarande linjen i 1 maj-demonstrationerna anknyter direkt och omedelbart till massrörelsen, ingår som ett led i att bygga den proletära enhetsfronten och frigör de klassmedvetna arbetarnas och de progressiva initiativförmåga. Dessutom utformar partiet och dess kader linjen tillsammans med de kämpande arbetarna. Denna linje innebär dessutom ett radikalt brott med den högeropportunistiska sjukan att betrakta en enhetsdemonstration som enhetsdemonstration först om revisionistpartiet anslutit sig." (vår fetstil)


Detta betydde naturligtvis inte att SKP inskränkte sitt arbete till industriarbetarklassen:


”Samtidigt som SKP koncentrerar krafterna till industriarbetarklassen ska arbetet utvecklas bland tjänstemän i mellanskikten, bönder och fiskare, studenter och intellektuella osv. Partiet stöder dessa klassers och skikts kamp mot monopolkapitalet och imperialismen, deltar i den efter förmåga och strävar efter att öva inflytande över deras rörelse. SKP verkar för bredast möjliga enhetsfront till försvar för de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna. Monopolkapitalets och statens attacker idag är en förberedelse för öppen repression i framtiden. ” (A.a)


Eftersom KFML/SKP verkade i en tid, då huvudmotsättningen i Sverige gick mellan proletariat och borgerskap, influerades självfallet KFML/SKP:s taktiska huvudlinje i första hand av bolsjevikernas linje fram till oktoberrevolutionen 1917 och Kominterns linje fram till 1935.


KFML/SKP var den ledande kraften bakom De Förenade FNL-grupperna (DFFG) 1964 - 1975, som utvecklades till den relativt sett starkaste solidaritetsrörelsen inom det imperialistiska blocket med Vietnams – och de övriga indokinesiska folkens – befrielsekrig mot USA-imperialismen.


 De Förenade FNL-grupperna (DFFG) var en enhetsfront underifrån:


"DFFG är en antiimperialistisk enhetsfrontsorganisation vars målsättning är att stödja det vietnamesiska folket i dess kamp mot USAimperialismen och för fred, oberoende, suveränitet, enhet och territoriell integritet."[13]

 

DFFG:s plattform bestod av tre paroller och medlemskapet var individuellt och inriktat på aktivitet. De tre parollerna – den exakta formuleringen kunde skifta – var ”USA ut ur Vietnam (senare Indokina)!”, ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor! (Stöd FNL!)” och ”Bekämpa USA-imperialismen!”.


Utifrån denna minimiplattform kunde sedan tillfälliga breda "enhetsfronter" eller ”aktionsenheter” upprättas.


"Det andra är de tidsbestämda landsomfattande Vietnamvecko-kampanjerna, då vi under huvudparollerna ”USA ut ur Vietnam” och ”Stöd FNL” genom tillfälliga breda enhetsfronter söker mobilisera hela folket i Sverige för Vietnam."[14]


Det mest kända exemplet på en sådan aktionsenhet var demonstrationen på Norra Bantorget 1972, som DFFG initierade i samarbete med SAP och VPK, en demonstration som samlade 50 000 deltagare. I Malmö vid samma tidpunkt deltog uppemot 10 000 deltagare.


I dokumentet "Sammanfattning av enhetsfrontsdiskussionen" utvecklar de sin syn på enhetsfronten och anknyter till Maos idé om att enheten inom enhetsfronten måste byggas genom kamp och inte genom eftergifter. De anknyter också till Kominterns 20-tals uppfattning att enhet i första hand söks med enskilda personer och inte med olika politiska partier "uppifrån".

 

"Enhetsfronten utvecklas genom enhet-kamp-enhet

 

Eftersom vår enhetsfront är uppbyggd på begränsade krav som uttryckes i våra paroller, är det möjligt för människor med olika syn på många andra politiska frågor att ändå delta i arbetet. Detta är det fundamentala i enhetsfronten, och det har stora praktiska konsekvenser för vårt arbete. Olika människor menar ofta olika saker med parollerna och det innebär diskussion och kamp mellan individer och grupper. Frågor kommer upp som stöts och blöts. Detta innebär en kamp inom fronten, som ger den inre liv och som utvecklar den framåt. Denna egenskap hos fronten kan beskrivas som ”enhet-kamp-enhet”. Det betyder att våra medlemmar och sympatisörer kommer till fronten, eftersom de har olika ideologisk grundsyn, diskuterar de vietnamarbetet och vad parollerna innebär, varefter de kommer fram till en ny och högre grad av enighet. Detta förhållande understrykes av att enhetsfronten DFFG till skillnad från många andra frontkampanjer inte i första hand söker ena olika politiska organisationer i arbetet, utan ena och aktivera enskilda personer."[15]

 

Det fördes en hård kamp mot de som ville göra grunden för enhet smalare genom att lägga till socialismen i grunden för enhet inom DFFG.

 

"Fronten tar bara ställning för konkreta krav, det är grunden för att människor med olika ideologisk grundsyn kan enas. Det betyder bl a att enhetsfronten DFFG ej tar ställning för socialismen, vilket likvidatorerna krävde att vi skulle göra." [16]


Syftet med DFFG:s arbete var att samla ett så stort stöd för kampen i Vietnam som möjligt. Det blev därför en avgörande fråga att inte göra grundvalen för enhet alltför smal.

 

" Den helhet som uttryckes i våra tre paroller utgör ett konkret och begränsat krav: att bekämpa

USA-imperialisterna genom att hjälpa till att driva dem ut ur Vietnam. För att få så stor styrka som är möjligt bakom detta krav vill vi ena så stora delar av det svenska folket som möjligt. Därför är DFFG en enhetsfront."

 

DFFG:s framgångar byggde just på att dess plattform innehöll tre enkla paroller, speciellt de två första parollerna, som med tiden kunde mobilisera ett mycket brett stöd i Sverige, inklusive på borgerliga ledarsidor.


Vänster- och högerfel i förhållande till enhetsfronten


Den småborgerliga trotskismen avvisar av princip allt samarbete med borgerliga partier utan förordar endast samarbete med ”arbetarpartier”, läs socialdemokratiska och revisionistiska partier. Under första halvan av 1970-talet bedrev KFML(r) en ännu mer sekteristisk ultravänsterlinje, eftersom förbundet överhuvudtaget inte var beredd att samarbeta med andra organisationer. Men faktum var att den folkfrontstaktik, som Kominterns sjunde kongress antog1935, var den enda rimliga taktiken för att förhindra fascistiska maktövertaganden i andra länder efter att fascismen tagit makten i Italien 1925 och nazismen i Tyskland 1933. Det lyckades i Frankrike och kunde också ha lyckats i Spanien. Kinas Kommunistiska Parti tillämpade med framgång Kominterns enhetsfrontpolitik från 1935. Man måste komma ihåg att Guomindang från och med Chiang Kai-cheks maktövertagande 1927 var en reaktionär organisation, som hade anställt massakrer på kommunisterna i Shanghai och Kanton och som ofta angrep Röda armén, mitt under den gemensamma kampen mot den japanska imperialismen 1937 – 1945.

Även om man ord kan stödja enhetsfronttaktiken, undersluter inte detta högerfel, framför allt inte en allt-genom-fronten-politik. Allt-genom-fronten-politiken innebär att det kommunistiska partiets ledande roll förringas eller att man helt enkelt försöker osynliggöra partiet.


Redan Kommunistiska Manifestet förklarade:


”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning.”


Alla revolutionära partier, bolsjevikpartiet liksom de kommunistiska partier som kom att tillhöra Komintern, startade egna tidningar och tidskifter och upprättade egna förlag, som spred kommunistisk propaganda. Om de illegaliserades, fortsatte de ändå att sprida kommunistisk propaganda. Men det fanns inget parti som gick under jorden på förhand så länge de kunde verka relativt öppet i borgerliga demokratier. Kinas Kommunistiska Parti dolde inte sin existens under samarbetet med Guomindang 1937 – 1945; KKP inrättade en partihögskola i Yan´an liksom startade tidskriften ”Kommunisten”.


De partier, som tog ställning för Kina under Den stora polemiken under 1960-talet, gav ut egna tidningar och öppnade egna förlag. Det fanns ett intressant undantag, en nederländsk marxist-leninistisk organisation, MLPN, som var helt hemlig utåt i Nederländerna och som inte bedrev något massarbete. MLPN var en täckorganisation skapad av den nederländska säkerhetspolisen. Dess enda syfte var att infiltrera den internationella marxist-leninistiska rörelsen.


Men det finns också sentida exempel på principlös enhetsfronttaktik. SKP föreslog VPK ett Enad Vänster-samarbete 1973. Säkert föddes idén om Enad Vänster dagarna efter det stora 1 maj-mötet på Norra Bantorget 1972. Enad Vänster-kampanjen drevs igenom med kupptaktik av SKP:s partihöger: ett förslag till teknisk valsamverkan urartade snabbt till en paketlösning, i vilken skiljelinjerna gentemot VPK suddades ut. Det började uppstå tvivel om KFML/SKP:s existensberättigande. Denna Enad Vänster-linje sammanfattades i resolutionen «Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!», som antogs på SKP:s första kongress 1973, andra halvan. Denna resolution påskinade att ett samgående mellan de båda organisationerna var möjligt. Skiljelinjerna reducerades till frågan om «kommunistiska fackklubbar» och till frågan «om hur socialismen skulle se ut».  På SKP:s andra kongress 1976 gjorde partiet upp med denna högerlinje, som annars skulle ha inneburit partiets undergång.


Enad Vänster-linjen understöddes också av att partihögern företrädde en felaktig uppfattning i fråga om huvudmotsättningen i Sverige, som enligt dem gick mellan monopolkapitalet och folket. Detta var en omskrivning av det gamla SKP:s storfinansen mot folket. Men det är inte så att 99,9 procent av folket står emot 0,1 procent, d.v.s monopolkapitalet. Tvärtom går huvudmotsättningen i kapitalistiska länder mellan proletariatet och borgerskapet, som representerar de båda polerna i motsättningen. Småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten utgör en vacklande mellangrupp, som inte automatiskt ställer sig på proletariatets sida. De måste vinnas över eller åtminstone neutraliseras. Den stora skillnaden mot Tsarryssland och Kina är att proletariatet utgör 70 procent av befolkningen i Sverige, medan den bara utgjorde 10 procent i Tsarryssland 1917 och 1 procent i Kina på 1920-talet. Kommunisternas uppgift är att först av allt vinna majoritet inom proletariatet.

 

Frågor för dagens kommunister i Sverige


Vilken slags enhetsfront kommunisterna avser att bygga beror alltså ytterst på en konkret analys av de konkreta förhållandena och av den aktuella huvudmotsättningen. För närvarande går huvudmotsättningen i Sverige mellan proletariat och borgerskap. Enligt en tidigare klassanalys utgör proletariatet utgör ungefär 70 procent av folket, småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten 28 procent och borgerskapet 2 procent. Först och främst måste det kommunistiska partiet vinna majoritet inom proletariatet. Redan denna uppgift är idag en mäktig utmaning.


Det kommunistiska partiet använder sig av enhetsfronttaktiken för att maximera slagkraften för dess politik, d.v.s att ena sig med så många som möjligt i varje given fråga, på varje givet kampavsnitt, som dessutom understödjer kampen för slutmålet. Det viktigaste kampavsnittet utgörs idag av arbetsplatserna och de proletära bostadsområdena. Allt i syfte att flytta fram proletariatets positioner i kampen för den socialistiska revolutionen. Det går inte att på förhand säga vilka enhetsfrontorganisationer som kommer att behövas eller skapas. Det kommer att ge sig under kampens gång. Men t.o.m solidaritetsorganisationer som en gång DFFG har stor betydelse för rekryteringen till det kommunistiska partiet.


Om huvudmotsättningen, som bestämmer strategin, i Sverige skulle ändras, förändras också betingelserna för enhetsfrontarbetet. Huvudmotsättningen kan ändras till att gå mellan fascism och borgerlig demokrati; Sverige kan utsättas för imperialistisk aggression av en övermäktig supermakt eller en imperialistisk allians, vilket också innebär ett förtryck av småborgerskapet och kanske t.o.m delar av borgerskapet; Sverige kan tillhöra en imperialistisk allians, som lider ett nederlag mot en annan imperialistisk allians och så vidare.


Under alla förhållanden måste kommunisterna i sådana fall använda sig av den enhetsfronttaktik som läget kräver.


Det är viktigt att studera den internationella kommunistiska rörelsen erfarenheter och lärdomar, alltifrån Marx och Första internationalen fram till Mao Zedong, inte att förglömma den kommunistiska rörelsens erfarenheter och lärdomar i Sverige. Vi börjar absolut inte från noll.


 Rickard B. Turesson




[1]    Teser om arbetarnas enhetsfront antagna av Kommunistiska Internationalen, 28 december 1921

[2]    Teser om internationalens taktik, Antagna på IV världskongressens 31:sta sammanträde den 5 december

      1922

[3]    Om Leninismens grunder, Föreläsningar hållna vid Sverdlovuniversitetet av J.V Stalin. April 1924

[4]    Om Leninismens grunder, Föreläsningar hållna vid Sverdlovuniversitetet av J.V Stalin. April 1924

[5]    Teser om Kominterns taktik, Kominterns femte kongress 1924

[6]    Teser om Kominterns taktik, Kominterns femte kongress 1924

[7]    https://www.marxists.org/reference/archive/dimitrov/works/1935/08_02.htm#s9

[8]    https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_07.htm

[9]    Aktuella problem om taktiken inom den Antijapanska enhetsfronten, Den 11 mars 1940

[10]  Mao Zedong "Till frågan om den nationella bourgeoisien och de framstegsvänliga lantjunkarna", l mars 1948

[11]  "Om folkets demokratiska diktatur" (30 juni 1949), Valda verk, bd IV, s. 451, o. Skrifter i urval, s. 353-354.

[12]  https://www.marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/skp_2_kongress.pdf

[13]  https://www.marxistarkiv.se/sverige/fnlrorelsen/dffg-dokument_nr5.pdf

[14]  https://www.marxistarkiv.se/sverige/fnlrorelsen/fnlrorelsen_i_sverige_65-68.pdf

[15]  https://www.marxistarkiv.se/sverige/fnlrorelsen/dffg-dokument_nr5.pdf

[16]  https://www.marxistarkiv.se/sverige/fnlrorelsen/dffg-dokument_nr5.pdf

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av NAT:s redaktion - Söndag 20 jan 16:09

Hamnarbetarförbundet varslade den 14 januari om landsomfattande stridsåtgärder för att tvinga arbetsköparna, Svenska Hamnar, att teckna kollektivavtal med förbundet.   Bakgrunden är Svenska Hamnars systematiska trakasserier mot Hamnarbetarförbund...

Av NAT:s redaktion - 15 oktober 2018 21:19

Oktoberförlaget släpper Gert Nygårdshaugs bok “Mengele zoo”.   Gert Nygårdshaugs bok “Mengele zoo” är en av de mest sålda böckerna i Norge någonsin och har utsetts till tidernas bästa norska bok enligt en omröstning anord...

Av NAT:s redaktion - 15 september 2018 16:41

Riksdagsvalet bjöd inte på några större överraskningar. Det var väntat att Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle gå tillbaka. Liberalerna behöll sin röstandel. Däremot gick Vänsterpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverig...

Av NAT:s redaktion - 2 september 2018 20:23

(Tal den 1 september)   Oktoberlaget har alltså gett ut antologin ”Borgerlig demokrati är borgerlig diktatur”. Den innehåller en rad texter, som kritiserar den borgerliga demokratin utifrån en revolutionär utgångspunkt.   Varför? ...

Av NAT:s redaktion - 16 augusti 2018 20:34

Det finns de som kallar sig kommunister, som påstår att invandrare och invandring överhuvudtaget inte utgör ett problem i Sverige.  Kan det verkligen stämma?   För det första är redan det förhållandet att det Sverigedemokraterna lyckats göra inva...

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se