Jag tänker bara fokusera på några punkter i den texten.

För det första: Imperialismen är ekonomiskt betingad. Detta är kärnan i Lenins fem punkter. Men det finns de som menar att imperialismen framför allt är liktydig med aggressiv militärmakt.  Jag höll en föredragning inför representanter för AAP, främst Ramiz Alia, när jag ledde en delegation till Arbetets Parti i Albanien i januari 1976. Ramiz Alia satt i AAP:s politbyrå och tog som bekant över som ledare efter Enver Hodja. Jag karakteriserade i föredragningen Sverige som ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. Han ställde då motfrågan: ”Är Schweiz också en imperialistisk stat?”. Jag blev ganska paff när jag fick denna motfråga. Jag är inte helt säker på hur jag svarade, men jag tror att jag svarade ja och fortsatte sedan. Schweiz bedrev naturligtvis inga militära äventyr på den tiden och inte heller idag, eftersom Schweiz är en neutral stat, varken medlem i EU eller NATO. Den enda truppstyrka som Schweiz upprätthåller utomlands är schweizergardet i Vatikanstaten. Gardet är utrustat med enbart medeltida vapen. Men Schweiz var och är fullständigt integrerat i det världsimperialistiska systemet; schweiziska företag verkar på den internationella arenan och Schweiz fungerar som en bankir för hela den kapitalistiska världen. En svensk debattör, Andreas Malm, drev senare samma linje och överbetonade imperialismens militaristiska sida och förkastade i praktiken Lenins analys. Idag finns det de som inte vill inse att Kina är en uppåtgående supermakt, trots att Kina uppnått samma köpkraftsviktad BNP som USA, är en större kapitalexportör till vissa områden än USA liksom en större handelsnation än USA. Orsaken till denna felaktiga slutsats är att Kina ännu inte uppnått militär jämvikt med USA, vilken dock beräknas ske runt 2030. Kina har nämligen lärt av det socialimperialistiska Sovjetunionens misstag, nämligen att inte satsa på en forcerad militär upprustning utan tillräckliga ekonomiska resurser.

För det andra upprepar sig inte historien mekaniskt. Interimperialisk rivalitet kan leda till flera scenarior. Som det påpekas i ”Vart leder den interimperialistiska rivaliteten?” kan det leda till flera olika scenarior:

1.En imperialistisk stormakt överflyglar en annan utan ett storkrig. USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan 1890 men inte militärt förrän vid andra världskriget.

2. Första världskriget var omfördelningskrig mellan två imperialistiska block, vilket genererade oktoberrevolutionen i den svagaste länken i den imperialistiska kedjan, Tsarryssland, och revolutionsförsök i förlorarstaterna.

3. Andra världskriget började som ett omfördelningskrig men övergick sedan till ett anti-fascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp på Sovjet. Det andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret utvidgades med Kina och en rad folkdemokratier etcetera.

4. En imperialistisk supermakt kan kollapsa på grund av externa, men främst interna orsaker. Sovjetunionens kollaps var ytterst förorsakad av Chrusjtjovs revisionistiska maktövertagande, även om det tog drygt 30 år innan den blev ett faktum.

Vilket av dessa scenarior är troligast härnäst? Detta bestäms i stor utsträckning av den uppåtstigande supermakten, i det här fallet Kina. Men Kina strävar efter det första scenariot. Redan Deng Xiaoping drev linjen att USA inte skulle utmanas alltför tidigt. USA kan naturligtvis bestämma sig för ett preventivkrig mot Kina, men ett sådant är troligen redan för sent.

Slutligen gäller lagen om den ojämna ekonomiska utvecklingen under kapitalismen. Historien är full av exempel av stater som först har expanderat och sedan stagnerat för att falla tillbaka, kollapsa eller besegras. USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan 1890, men kunde inte sätta Storbritannien och Frankrike på plats förrän 1957 i samband med Suezkrisen; Japan, som industrialiserade i slutet på 1800-talet, besegrade Tsarryssland 1905 och expanderade fram till attacken mot Kina och andra sydostasiatiska länder för att slutligen besegras 1945; det socialimperialistiska Sovjetunionen expanderade fram till invasionen av Afghanistan 1979, som blev Sovjets Vietnamkrig. Idag utgör motsättningen mellan USA-imperialismen och Kina en av de grundläggande motsättningarna i världsmåttstock.

Den fortsätta händelseutvecklingen avgörs heller inte enbart av ekonomiska och militära styrkeförhållanden. De båda supermakterna måste också bedriva en allianspolitik för att bevara eller stärka sina ställningar. Kan USA bevara sina nuvarande allianser? Kan Kina bygga nya allianser?  Dessutom uppstår det alltid ett tomrum, när rivaliteten mellan supermakter ökar, som kan utnyttjas av andra imperialist- och kapitalistmakter. Detta var särskilt uppenbart i samband med rivaliteten mellan USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen.  Idag finns det mellanstora imperialistmakter som Ryssland, som helst vill expandera, och kapitalistiska stater som Indien och Brasilien, vilkas ekonomier expanderar och vilka också har politiska ambitioner i större skala. Det går inte att exakt förutsäga händelseutvecklingen i världsmåttstock; vi har inte tillgång till vare sig mallar eller spåkulor.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Vi lever i imperialismens och den proletära revolutionens epok. Imperialismen betyder att ett fåtal imperialistiska stormakter strävar efter att dominera världen, exploatera och förtrycka massan av världens folk. De kapitalistiska monopolen bedriver en frenetisk jakt på nya marknader och nya profiter. Några nya områden att upptäcka och kolonisera finns inte längre. Därför leder imperialismen till utökad exploatering och förtryck av världens folk, särskilt i de neokoloniala länderna. Imperialismen leder också till konflikter och krig om råvaror och marknader. Men imperialismens förtryck leder också till motstånd. Befrielsekrig och revolutioner kommer att besegra imperialismen och en rättvisare värld skapas.

Fyra grundläggande motsättningar i världsmåttstock

Dagens värld kännetecknas av en rad grundläggande motsättningar, av vilka följande är viktigaste:

Motsättningen mellan de förtryckta nationerna å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra.

Motsättningen mellan arbetarklassen och borgarklassen i de kapitalistiska och statskapitalistiska länderna.
Motsättningen mellan de imperialistiska länderna med USA i spetsen och socialimperialismen i form av Kina.

Motsättningen mellan de arbetande massorna och stor- och kompradorborgerskapet i de neokoloniala länderna.

 I dagens värld skärps särskilt motsättningen mellan de förtryckta nationerna å ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra samt motsättningen mellan de imperialistiska länderna och socialimperialismen. Dessa fyra grundläggande motsättningar påverkar varandra, och därför kan olika motsättningar bli de viktigaste i ett speciellt läge.

Kampens olika uttryck

“Väl medveten om att en nations önskan om politiskt oberoende kan uttryckas, under olika historiska förhållanden, av de mest olikartade sociala krafter, stöder Kommunistiska internationalen varje nationell revolutionär rörelse mot imperialismen. Den ignorerar emellertid inte det faktum att de förtryckta massorna kan ledas till seger endast genom en konsekvent revolutionär linje som syftar till att dra in de bredaste massor i aktiv kamp och en ovillkorlig brytning med alla som söker förlikning med imperialismen för att bevara sitt eget klassvälde. (Kominterns fjärde kongress 1922: Teser om frågan om Östern – ”Theses, Resolutions and Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, sid 411, Pluto Press 1980)

Erfarenheterna från andra världskriget och efteråt säger att kampen mot imperialismen antar olika former och utspelar sig på olika plan.

Den fullständiga brytningen med det världsimperialistiska systemet

Den första och viktigaste formen är när ett folk besegrar en imperialistisk stormakt i ett nationellt befrielsekrig och upprättar, eller återupprättar, sin egen socialistiska stat. Imperialistiska krig kan bara avskaffas i en värld, där kapitalism och imperialism helt har ersatts av kommunismen. All annan kamp stannar halvvägs i bästa fall. Det främsta exemplet är naturligtvis Kina som dessutom genomförde en nydemokratisk revolution och senare en socialistisk revolution. Först besegrades den japanska imperialismen och därefter Guomindang, som stöddes av USA-imperialismen. Liknande befrielsekrig fördes i Jugoslavien, Albanien, Nordkorea och inte minst i Vietnam. Vietnams folk besegrade först den franska imperialistmakten 1954, men Vietminh gjorde halt vid en stilleståndslinje och tvingades senare återuppta den väpnade kampen under 1960-talet, varvid Vietnam förenades först 1975. Även de kampucheanska och laotiska folken befriade sig samtidigt från amerikanska marionettregimer. I dessa fall har huvudmotsättningen stått mellan folket i det egna landet och en utländsk aggressor. Dessutom leddes befrielsekampen också av olika kommunistiska partier, som åtminstone en gång i tiden hade tillhört Komintern/Kominform.

Aldrig har det socialistiska lägret varit större än 1954, då Koreakriget och det första Vietnamkriget hade avslutats. Vietnamkriget – tillsammans med kulturrevolutionen i Kina – bidrog starkt till radikaliseringen av intellektuella och ungdomar, vilket spred sig till proletariatet, i de imperialistiska länderna.

Partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti har bedrivit ett långvarigt och uthållig folkkrig alltsedan 1960-talet. Det finns även andra maoistiska partier i Asien och Latinamerika, som bedriver väpnad kamp, dock inte i samma skala som de nämnda.

Kampen för nationell frigörelse

Den andra formen karakteriseras av att kampen visserligen riktar sig mot imperialistiska stormakter, men att den enbart gäller nationell oavhängighet och sker utifrån en borgerligt-nationalistisk plattform. Det stora flertalet kolonier i Afrika och Asien började frigöra sig efter andra världskriget, med början i Indien och Pakistan 1947 – 48 och först under 1970-talet var denna avkoloniseringprocess i princip avslutad. I en del fall krävdes väpnad kamp – se till exempel de portugisiska kolonierna i Afrika, Zimbabwe etcetera. I vissa fall riktades kampen för nationell självständighet sig mot en redan etablerad stat, och inte i första hand en imperialistisk stormakt  – se Eritrea, Östtimor och Sydsudan.

Alla dessa f.d kolonier är formellt självständiga stater, men de leds i varierande utsträckning av ett storborgerskap eller ett kompradorborgerskap och är helt integrerade i den kapitalistiska världsekonomin. I de flesta fall är de beroende av USA eller ett annat västimperialistiskt land och idag i växande utsträckning av Kina. Redan under befrielsekampen gjorde sig vissa av dessa befrielserörelser, som sedan blev statsbärande, sig beroende av imperialistiska stormakter, exempelvis det socialimperialistiska Sovjetunionen. Men Sovjetunionen var aldrig ett pålitligt stöd utan kunde skifta allierad när det passade – från den eritreanska befrielserörelsen till Mengisturegimen i Etiopien. På samma sätt kunde naturligtvis lokala regimer som Sadatregimen i Egypten överge alliansen med Sovjetunionen till förmån för en allians med USA.

I de fall dessa neo-koloniala stater bedriver en relativt självständig politik, läs borgerligt-nationalistiskt politik, som Nordkorea, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Venezuela, kommer de också att konfonteras av främst USA.

I och med först Sovjetunionens och sedan Kinas och Albaniens urartning, som ledde till desorientering inom den revolutionära rörelsen i hela världen, öppnades dörren för att det anti-imperialistiska motståndet i de neo-koloniala länderna kunde övertas av i grund och botten reaktionära rörelser, ofta med religiösa förtecken. Det gällde till exempel Iran, där den USA-stödda shahregimen visserligen störtades, men en reaktionär shiafundamentalistisk rörelse tog makten och anställde blodbad på kommunister och andra progressiva. Det iranska folket hamnade ur askan i elden. Kommunister och andra progressiva har inte lett motståndet mot först Sovjetunionen och sedan USA i Afghanistan, mot USA:s invasion av Irak, mot USA:s och andra västmakters intervention i Libyen, mot USA:s, andra västmakters och islamska jihadisters intervention i Syrien. Detta är ett stort problem, eftersom reaktionära nationalister fungerar som imperialismens nyttiga idioter och avleder kampen för verklig självständighet och en radikal samhällsomvandling. Sovjets invasion av Afghanistan 1979 till förmån för en marionettregim resulterade i ett utbrett motstånd från det afghanska folket. Islamska organisationer, med stöd av USA, Pakistan och Saudi-Arabien, vann hegemoni i motståndskampen. Svenska maoister stödde därför enbart det afghanska folkets befrielsekamp, men inte någon speciell rörelse. Den prosovjetiska regeringen föll 1992, varefter det utbröt ett inbördeskrig vilket ledde till att talibanerna, en annan religiöst fundamentalistisk rörelse, tog makten 1996.

Redan befrielsekampen i samband med andra världskriget visade att reaktionära eller borgerligt-nationalistiska rörelser är helt opålitliga i kampen mot en utländsk aggressor. Guomindang tvingades in i enhetsfront mot den japanska imperialismen, men ägnade en stor del av sin verksamhet åt att bekämpa KKP och Röda armén militärt. Efter att den japanska imperialismen hade besegrats, mottog Guomindang omfattande vapenhjälp från USA, för att bekämpa KKP och Röda armén. I Albanien och Jugoslavien ägnade de reaktionära och borgerligt-nationalisterna mer kraft åt att bekämpa de befrielserörelser, som leddes av kommunisterna, än åt de tyska ockupanterna.

Ett annat problem är frågan om kampen för statligt avskiljande för en nation inom ramen för en befintlig stat inom den s.k tredje världen. Detta kan illustreras med fallet Eritrea. 1951 tvingades Eritrea in i en federation med Etiopien, men snart inledde den etiopiska centralregimen processen med att demontera Eritreas autonomi. Detta ledde till att eritreanerna 1961 tog upp den väpnade motståndkampen, som kröntes med seger 1991. Under den tiden upplevde den eritreanska befrielserörelsen först att den stöddes av Sovjetunionen, men att samma stat sedan övergav den till förmån för Mengisturegimen.

Den befrielsekamp, som idag bedrivs i Västpapua, riktar sig mot Indonesien, som annekterade området 1961. Det finns två befrielserörelser i Etiopien, som rymmer många nationaliteter, nämligen Ogadens nationella befrielsekamp och Oromos befrielsefront. Det finns en självständighetsrörelse i såväl Sinkiang (Östturkestan) och Tibet, som riktar sig mot den kinesiska enhetsstaten. Det finns rörelser med fundamentalistiska förtecken i Afghanistan och Somalia, som bekämpar regimer som stöds av främst västimperialistiska makter. Varje nation har rätt till statligt avskiljande, men det är en lämplighetsfråga om detta verkligen är kampens slutmål. Lämpligheten avgörs av proletariatet och bönderna i varje berört område, om det verkligen gynnar deras intressen eller om de bara skaffar sig nya förtryckare på halsen. Det finns alltid en fara att befrielserörelser, särskilt om de leds av reaktionära och borgerligt-nationalistiska krafter, att de allierar sig med en imperialistisk stormakt eller en regional stormakt, eftersom de senares primära syfte är att försvaga en lokal regim, som är lierad med en annan imperialistisk stormakt eller regional stormakt.

Om ett folk, som kurderna, som lever i fyra stater, Turkiet, Syrien, Iran och Iran, kämpar för statligt avskiljande, riskerar de att möta motstånd från inte mindre än fyra stater eller att utnyttjas av den ena staten mot den andra liksom av imperialistiska stormakter.  Balucherna, som finns i två stater, Pakistan och Iran, har samma problem.

Kampen på den mellanstatliga nivån

På 1950-talet inledde en rad stater i tredje världen ett politiskt samarbete, framförallt riktat mot USA och andra västimperialistiska kolonialmakter. Det främsta uttrycket för detta var Bandungkonferensen 1955, där 29 stater, inklusive Kina, deltog. Kina hade inga betänkligheter att samarbeta med stater, som leddes av borgerliga nationalister, vissa t.o.m lierade med USA och Storbritannien.

Konferensens slutliga överenskommelser innebar att FN skulle inrätta en fond för ekonomisk utveckling i deras länder, att förmå FN att skapa prisstabilitet, och ett gemensamt program för handel och utvinning av olja. Det senare ledde till att OPEC bildades. De lade även fram ett principprogram i tio punkter, av vilka fem, hade formulerats tidigare av Nehru. Det fullständiga principprogrammet innehöll sålunda: respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet, nonaggression, att inte blanda sig i varandras inre angelägenheter, staters jämlikhet, fredlig samexistens, att alla raser och nationer var jämlika, rätten till individuellt och kollektivt självförsvar, att inte ingå en försvarsallians med stormakterna, respekt för FN:s principer och mänskliga rättigheter.

De alliansfria staternas staternas organisation bildades 1961. I takt med den ökande rivaliteten mellan USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen fr.o.m 1960-talet uppstod ett tomrum, som gjorde det möjligt för stater i tredje världen och t.o.m små imperialistiska och kapitalistiska stater att manövrera mellan de två supermakterna.

Den ökande rivaliteten mellan de båda supermakterna ledde till att faran för ett tredje världskrig ökade. Detta innebar att Kina på det mellanstatliga planet inriktade sig att understödja bredast möjliga allians mellan tredje världens stater och t.o.m vinna över eller åtminstone neutralisera stater i den s.k andra världen. Samtidigt upprätthöll Kina kontakterna med alla revolutionära partier i världen och gav naturligtvis också vapenhjälp. Detta fortsatte ända till början av 1980-talet, då Kina upphörde med vapenhjälp, exempelvis till Filippinernas Kommunistiska Parti.

Faran för ett tredje världskrig upphörde i mitten av 1980-talet, eftersom Sovjetunionen bl.a hade kört fast i Afghanistan. 1991 imploderade Sovjetunionen och rämnade i ett antal stater, varvid Ryssland, en medelstor imperialistmakt, återstod. Samtidigt hade Deng Xiaopings maktövertagande i Kina lett till stor förvirring inom den internationell marxist-leninistiska rörelsen. Deng Xiaopings version av trevärldar-teorin tolkades som att kampen mot de inhemska förtryckarna i såväl den tredje världen som inom den andra världen skulle inställas till förmån för kampen mot supermakterna, särskilt Sovjetunionen, den farligaste krigsanstiftaren. Många marxist-leninistiska partier desillusionerades av denna utveckling.

Det samarbete som idag bedrivs av bl.a BRICS-staterna, d.v.s Brasilien, Ryssland, Indien och Kina och Sydafrika fungerar i första hand som en motvikt till USA-imperialismens hegemonisträvanden. Assad-regimen i Syrien skulle inte ha lyckats vända ett nederlag till seger utan stödet från Ryssland och Iran. På samma sätt fungerar Ryssland och Kina tilbakahållande på Trump-regimens planer att intervenera militärt i Venezuela.  Men det finns ingen anledning att skönmåla Kina, som idag är lika ekonomiskt starkt som USA, om än inte militärt. Ryssland är svagare är Sovjetunionen, men en medelstor imperialistmakt, militärt relativt stark med kärnvapeninnehav. Brasilien, Indien och Sydafrika är regionala stormakter; de båda förra har också större ambitioner.

Det finns en tendens bland vissa progressiva att försköna BRICS-staterna och deras strävanden, men de kan på sin höjd utgöra motvikter till USA-imperialismen. Inför första världskriget var ingendera blocket mer progressivt än det andra.

RBT

2/5 2019

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

1. I ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”  (1) utvecklar Lenin en fullödig teori om imperialismen. Här återges de fem berömda kännetecknen som startpunkt:

”Men alltför korta definitioner är, om också bekväma, ty de sammanfattar det viktigaste, dock otillräckliga så snart man ur dem måste speciellt härleda ytterst väsentliga drag hos den företeelse, som det gäller att definiera. Vi måste därför – utan att glömma, att alla definitioner överhuvud taget har en villkorlig och relativ betydelse, då en definition aldrig kan omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling – ge en sådan definition av imperialismen, som innefattar dess följande fem viktigaste kännetecken:

1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta "finanskapital".
3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.
4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.
5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats.”

2. Lenin utvecklade lagen om den ojämna ekonomiska och politiska utvecklingen under kapitalismen och imperialismen. Det leder till att kapitalistiska stater kan utvecklas till imperialistiska stater, men detta sker alltid i konkurrens med andra stater. Detta är källan till rivalitet mellan imperialistiska stater. Jämviktsförhållandena under imperialismen är temporära och övergående. Vissa imperialistiska stater är på uppåtgående och andra på nedåtgående. Under givna förhållanden leder motsättningarna mellan olika imperialistiska allianser eller supermakter till världskrig, lokala krig eller till krig genom ombud. Stalin skriver apropå lagen om den ojämna utvecklingen under kapitalismen:

” För det första att uppdelningen av världen  bland de imperialistiska grupperna är klar, att en sådan sak som "ledigt" territorium inte längre finns någonstans, och att en omfördelning av den redan uppdelade världen genom imperialistiska krig är en absolut nödvändighet för att uppnå ekonomisk ’jämvikt’.

För det andra, att den kolossala och hittills oöverträffade utvecklingen av teknik, i ordets breda mening, gör det lättare för vissa imperialistiska grupper att övervinna och överträffa andra i kampen för marknader, för att lägga beslag på råvarukällor. ” (2)

3. En imperialistisk stormakt kan överflygla en annan utan ett världskrig. Detta visar USA:s detronisering av Storbritannien; USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan runt 1890. Det sista krig som de båda staterna utkämpade skedde 1812. Storbritannien hade varit tvunget att stödja Sydstaterna under inbördeskriget1861 – 1865 för att förhindra uppkomsten av ett starkt USA. Detta var också den brittiska härskande klassens plan, men förhindrades att omsätta den i verkligheten på grund av den utbredda antislaveriopinionen i Storbritannien. Den amerikanska Monroedoktrinen, som motsatte sig europeisk inblandning på den amerikanska kontinenten, utvecklades redan 1823. USA:s territoriella expansion skedde på bekostnad av Spanien, en nedåtgående kolonialmakt, och Mexiko.

4. Första världskriget var ett imperialistiskt omfördelningskrig. Två imperialistiska allianser stod mot varandra. Ententen bestod inledningsvis av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, medan centralmakterna utgjordes av Tyskland och Österrike -Ungern i allians med det Osmanska riket. USA anslöt sig först 1917 till ententen. Första världskriget utlöstes fr.a på grund av rivaliteten mellan å ena sidan Tyskland, en uppåtgående supermakt, och Storbritannien/Frankrike, världens två största kolonialmakter å den andra sidan. USA och Tyskland var alltså två imperialistiska stormakter på uppgång, men tillhörde olika läger. Den socialdemokratiska vänstern med bolsjevikpartiet i spetsen drev linjen att världskriget var ett orättfärdigt krig och att arbetarklassen i respektive land borde störta den härskande klassen genom en socialistisk revolution.

5. Detta lyckades också i Tsarryssland, den svagaste länken i imperialismens kedja. Oktoberrevolutionens seger ledde till en helt ny situation i världshistorien. För första gången i historien hade det uppstått en socialistisk arbetarstat, som systematiskt kunde stödja klasskampen och befrielsekampen i andra länder. Det växte fram en kommunistisk världsrörelse, som manifesterades i Komintern. Den nya sovjetstaten bekämpades från första stund av imperialistiska och kapitalistiska makter. Fascismens och nazismens framväxt var en direkt reaktion på Sovjetunionens tillkomst och den kommunistiska rörelsens inflytande.

6. Andra världskriget började också som ett imperialistiskt omfördelningskrig. De tre axelmakterna Tyskland, Italien och Japan hade expanderat genom lokala krig. Japan i Manchuriet och Kina, Italien i Libyen och Abessinien och Tyskland hade i tur och ordning anslutit Saar-området, Österrike och Tjeckoslovakien. Dessutom hade Tyskland och Italien aktivt stött falangisterna i Spanien, vilket resulterade i republikens nederlag 1939.  Formellt utbröt andra världskriget i och med Nazitysklands attack på Polen 1939, vilket ledde till Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaringar. Det imperialistiska omfördelningskriget övergick till att bli ett antifascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen.  Det innebar att det uppstod en allians mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, men först efter Japans attack mot Pearl Harbor 1941.

7. Efter andra världskriget uppstod ett stort socialistiskt läger (Sovjetunionen, Kina, Vietnam, Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa), som omfattade en tredjedel av mänskligheten.  I flertalet folkdemokratier hade det dock aldrig skett någon genuin socialistisk revolution. Motsättningarna inom det socialistiska lägret utvecklades fr.o.m 1957, varpå det rämnade 1963.

8. USA gick ut ur andra världskriget som den obestridligt starkaste imperialistmakten. USA övertog Storbritanniens och Frankrikes roll i stora delar av världen; i vissa fall gav USA stöd (som till Frankrike i Indokina på 1950-talet). Efter 1957 (Suezkrisen) kunde Storbritannien och Frankrike inte bedriva en helt självständig utrikespolitik gentemot USA. Med början i Indien 1948, men framför allt under 1960-talet, vann en rad kolonier i Afrika och Asien, statlig självständighet.

9. Efter 1956 förvandlades Sovjetunionen successivt till en socialimperialistisk supermakt, varvid rivaliteten mellan USA och Sovjet intensifierades i slutet av 1960-talet. Sovjetunionen inledde en militär upprustning på 1960-talet, bl.a skapades en offensiv högsjöflotta, som inte hade existerat före 1953. Fr.o.m början av 1970-talet ansåg den internationella m-l-rörelsen med KKP i spetsen att faran för ett tredje världskrig ökade. KKP allierade sig med den alliansfria rörelsen och utformade teorin om tre världar för att möta det växande krigshotet. 1975 besegrades USA i Indokina. Solidaritetsarbetet med de indokinesiska folken var ett lysande exempel på den proletära internationalismen; den utgjorde ett viktigt stöd till kampen mot USA i Indokina, samtidigt som den bidrog till att radikalisera opinionen inom det imperialistiska blocket, bl.a i Sverige.

10. Rivaliteten mellan de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen, fr.o.m slutet av 1960-talet skapade också ett manöverutrymme, som bl.a den alliansfria rörelsen kunde utnyttja. T.o.m den svenska regeringen kunde frondera mot USA i fråga om Vietnam och Sydafrika. En del av de befrielserörelser som uppstod i Afrika, exempelvis i Angola, Mozambique, Zimbabwe m.fl understöddes av Sovjetunionen. Även ANC hade nära band till Sovjetunionen. Vid makten utvecklades de till borgerliga nationalistiska rörelser.  I vissa av de afrikanska kolonierna som Angola stödde USA/Sydafrika den ena befrielserörelsen, medan Sovjet/Cuba stödde den andra. Sovjet stödde Mengistus Etiopien mot den eritreanska befrielserörelsen.

11. Sovjetunionens kollaps 1991 var ett resultat av ökande interna spänningar. Den sovjetiska ekonomin gick i stå på 1970-talet; kapprustningen med USA ledde till ekonomiska påfrestningar; folken i folkdemokratierna ville frigöra sig från Sovjets överhöghet och slutligen nederlaget i Afghanistan 1989. Detta ledde till att USA i praktiken fungerade som ensam supermakt, åtminstone fram till Irakkriget 2003.

12. I och med Deng Xiaopings maktövertagande 1978 hade Kina slagit in på den kapitalistiska vägen. Redan 2005 stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan.

Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge på långt när mäta sig med USA:s. Det är möjligt att paritet uppnås runt 2030.

13. Idag finns det alltså två supermakter, USA och Kina, som tävlar om världsherraväldet. Däremellan finns det antal medelstora imperialistmakter som Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Japan. EU är en imperialistisk sammanslutning, i vilken Sverige ingår, men är ingen självständig militärmakt. De flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika är avhängiga länder, även om länder som Brasilien, Indien och Sydafrika hyser vissa ambitioner.

USA har under 2000-talet initierat eller understött krig genom ombud i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. I såväl Ukraina som Syrien har USA stött på motstånd från Ryssland. Kina har en växande konflikt med en rad grannstater i Sydkinesiska sjön.

14. Det faktum att Sovjetunionen och därefter Kina urartat har haft mycket negativa konsekvensen för den revolutionära rörelse och olika befrielserörelser i hela världen. Det betyder att den har desillusionerats och hittills befunnit sig på en strategisk defensiv. Inom såväl det imperialistiska blocket som i de avhängiga neo-koloniala länderna har det lett till att det har uppstått ett tomrum, som fyllts i av andra rörelser. Inom det imperialistiska blocket har behovet av en reformistisk rörelse minskat, eftersom det inte finns någon kommunistisk rörelse som kan hota dess hegemoni. Istället har det vuxit fram högerextremistiska och –populistiska rörelser som fyller tomrummet, eftersom det imperialistiska borgerskapet inte längre anser sig behöva göra några eftergifter till förmån för proletariatet. Förmögenhets- och inkomstskillnaderna har konsekvent ökat inom det imperialistiska blocket. Inom de avhängiga neo-kolonierna, bl.a i Mellanöstern, har reaktionära islamistiska krafter fyllt ut tomrummet efter de kommunistiska, progressiva och borgerligt-nationalistiska krafterna.

15. Den revolutionära rörelsen har alltså kraftigt försvagats i hela världen med några undantag, främst Indien och Filippinerna. Men i grund och botten har alla motsättningar skärpts; motsättningarna har skärpts inom de kapitalistiska och imperialistiska länderna, d.v.s mellan proletariat och borgerskap; mellan de imperialistiska länderna och de förtryckta folken och nationerna; och mellan de båda imperialistiska supermakterna, USA och Kina. Det finns inte längre något socialistiskt läger.

16.  Vilka lärdomar kan dras av detta? Flera. Det ena inter-imperialistiska scenariot är inte det andra likt. Historien upprepar sig inte mekaniskt. Förspelet till andra världskriget, bl.a med tanke på Sovjetunionens existens, ställde kommunisterna inför helt nya uppgifter.

Det är inte givet att rivaliteten mellan USA och Kina måste utmynna i världskrig som det första och andra. Kina kan lika gärna överflygla USA på samma sätt som USA överflyglade Storbritannien utan krig på 1890-talet.  Det är förmodligen för sent för USA att starta ett preventivkrig mot Kina med tanke på Kinas kärnvapeninnehav.  Rivaliteten kan ske i form av krig genom ombud (USA kontra Sovjet). En eller båda supermakterna kan kollapsa på grund av interna orsaker (se Sovjet).

I nuläget är det omöjligt att förutse utvecklingen. Man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser. Likvidatorna i SKP ansåg exempelvis 1978 att krigsfaran var akut i Europa, vilket ledde de i praktiken inte längre utgick från huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap och att de utvecklade en vänstersocialdemokratisk linje, som resulterade i SKP:s undergång.

Man måste dock akta sig för att skönmåla de stater som Kina, Ryssland etcetera, som står i motsättning till USA; i nuvarande läge är de på sin höjd motvikter. Som Lenin skriver kan en analys eller ”en definition aldrig (…) omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling”.

RBT

20/3 2019

1 https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h3
2  http://ciml.250x.com/archive/5classics/english/stalin_crisis/stalin_socialdemocratic_deviation_1926_excerpt.html

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I ett dokument från Perus Kommunistiska Parti (Sendero luminoso) första kongress 1988 skriver partiet:

”Medan marxismen-leninismens allmänna giltighet har erkänts, har inte maoismen uppnått ett brett erkännande som dess tredje stadium; medan en del således helt enkelt förnekar detta, går andra bara så långt att de accepterar den som ’Mao Zedong-tänkandet’.  Även om dessa ståndpunkter klart påvisar skiljelinjer sinsemellan, förnekar de båda väsentligen den övergripande utvecklingen av marxismen av Mao Zedong. Att inte erkänna maoismens karaktär som en ’-ism’ innebär att förneka att den är universellt tillämpbar och följaktligen dess karaktär som det tredje, senaste och högsta stadiet  av det internationella proletariatets ideologi: marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, vilken vi upprätthåller, försvarar och tillämpar.”i

Perus Kommunistiska Parti och RIM (Revolutionary Internationalist Movement), en international, i vilken PKP har haft stort inflytande, lägger alltså extraordinär vikt vid att maoismens karaktär av –ism.

Marx/Engels betecknade sig aldrig som marxister. De ansåg att de hade utvecklat den vetenskapliga socialismen (bl.a. i polemik mot den utopiska socialismen). Enligt Engels använde Marx bara begreppet marxist en gång i samband med en kommentar om franska ”marxister”: ”Den materialistiska historieuppfattningen har många av dem (farliga vänner – min anm.) nuförtiden, för vilka det tjänar som en förevändning att inte studera historia. Precis som Marx brukade säga, när han kommenterade de franska ‘marxisterna’ på det sena (18)70-talet:’Allt jag vet är att jag inte är en marxist.’” (Brev till Schmidt 1890) ii

När man inom de socialdemokratiska partierna före första världskriget började tala om marxism, var det fråga om en markering, inte bara gentemot den utopiska socialismen utan också mot framväxande revisionistiska tendenser inom de socialdemokratiska partierna. Revisonister som Bernstein förkastade delar av Marx läror och menade bl.a att socialismen kunde segra på fredlig väg genom parlamentet. Lenins skrift ”Marxismens tre källor och tre beståndsdelar” (1913) var en lysande sammanfattning av Marx lära. Men genom att beteckna marxismen som en –ism adderade Lenin inget ytterligare värde till Marx läror. Marx hade redan utvecklat sina teorier och fullföljt sin verksamhet. Däremot kunde naturligtvis Lenin vidareutveckla Marx teorier, eftersom Marx hade verkat före imperialismens genombrott, fr.a ifråga om imperialismen, synen på det kommande världskriget, partiteorin, den socialistiska revolutionen och den första fasen av det socialistiska uppbygget. Efter Lenins död började beteckningarna leninism, leninist, marxism-leninism och marxist-leninist att användas. Lenin betecknade naturligtvis aldrig sig själv som leninist.  Detta var självfallet återigen en markering mot de reformistiska och revisionistiska tendenserna inom arbetarrörelsen, som förnekade nödvändigheten av en väpnad revolution, som hade stött den ena imperialistiska blocket mot det andra under första världskriget och som inte solidariserade sig med den nya sovjetstaten utan tvärtom angrep den ideologiskt och politiskt. Men beteckningen leninism i sig tillförde självklart ingenting till Lenins teorier. Liksom Marx/Engels teorier fungerade Lenins teorier som en vägledning för handling, inte som en uppsättning dogmer. Lenin kunde inte förutse alla krav, som ställdes på det socialistiska uppbygget, fascismen och nazismens framväxt och vilka konstellationer som skulle uppträda under andra världskrig och vilka möjligheter för revolutionära omvälvningar samma krig skulle skapa. Det ankom på SUKP under Stalins ledning att försöka lösa dessa frågor.

Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Mao Zedong, som tillhörde Komintern alltsedan 1921, upprätthöll marxismen-leninismen. 1942 skrev Mao Zedong: "Målet är den kinesiska revolutionen, pilen är marxismen-leninismen. Vi kinesiska kommunister söker denna pil för inget annat syfte än att träffa den kinesiska revolutionens mål och Österns revolution.” iii

Mao Zedong utvecklade marxismen-leninismen i en rad avseenden. Det gällde den dialektiska och historiska materialismen, folkkriget, partiteorin, enhetsfronttaktiken, masslinjen, teorin om den nydemokratiska revolutionen, förhållandet mellan bas och överbyggnad under socialismen, och klasskampens fortsättning under socialismen, manifesterad bl.a i kulturrevolutionen. Från och med 1945 började Kinas Kommunistiska Parti beskriva sin världsåskådning genom att använda beteckningen marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande.

Denna beteckning användes fram till Mao Zedongs död 1976. Men som Mobo Gao påpekar var det
” också Mao, som så tidigt som 1954, kom med förslaget att undvika uttrycket ’MaoZedong-tänkande’, då det var för arrogant. KKP utfärdade, i enlighet med Maos förslag, ett direktiv att referera till ’Mao Zedongs instruktioner’ och ’verk av Mao Zedong’ i stället (Lin Ke m.fl 1995: 50). Alla dessa fakta kan bekräftas av officiella dokument, sådana som finns i Maos utgivna samlade tal.” iv

Det var alltså inte Mao Zedong själv som insisterade på att KKP skulle ställa sig på Mao Zedongs tänkandes grund. Det var andra i partiledningen, som drev igenom detta beslut. Vissa av dem som Liu Shaoqi, Deng Xiaping och Lin Biao höjde tidvis Mao Zedong till skyarna, men bekämpade i själva verket hans politiska linje (se också slutnot om Lin Biao).

De marxist-leninistiska partier som solidariserade sig med Kinas Kommunistiska Parti, när brytningen med SUKP blev offentlig i samband med Den stora polemiken, använde i de flesta fall (utom exempelvis Arbetets Parti i Albanien) också beteckningen marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande. Formuleringen finns inskriven i KFML:s grundsatser från 1967. KKP upprätthöll förbindelser med en rad marxist-leninistiska partier från hela världen på broderpartibasis; KKP ställde aldrig något formellt krav att dessa skulle inkludera Mao Zedongs tänkande i sina program.

II.

I en artikel i The Worker (2006) skriver Ajith från CPI (M) Naxalbari:

”Men maoisterna har verkligen ansvaret för att motverka sådan opportunistisk taktik. Tyvärr kvarstår en felaktig förståelse inom de maoistiska leden, som blir ett hinder i denna kamp. Det ger också ett visst utrymme för en slags högeropportunistisk taktik. Vad är denna felaktiga förståelse? Det är tanken att MLM (marxismen-leninismen-maoismen) och marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande är en och densamma. Förändringen i terminologin från Mao Zedongs tänkande till MLM är verkligen en mer exakt och vetenskaplig förklaring av Maos bidrag. Den är också nödvändigt för att dra en skarpare skiljelinje gentemot den modern revisionismen. Men, om vi misslyckas med att klargöra att MLM och Zedongs tänkande inte är samma sak, blir antagandet av MLM bara en fråga om ändring av terminologi. Utrymme lämnas för den nya tendensen av högeropportunism. ”v

Konsekvensen av dessa påståenden är för det första att Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong själv var högeropportunister, eftersom de inte hade upphöjt Mao Zedongs tänkande till en –ism. För det andra innebär det att det finns fyra etapper. Om inte Mao Zedongs tänkande och MLM är identiska, är det fråga om olika etapper. För det tredje innebär det förhållandet att det finns en fjärde etapp att någon teori, eller moment, har tillförts Mao Zedongs tänkandet. Men vad i så fall?

Samme Ajith ger själv ett exempel:

”Det är en kamp som återstår att slutföras. Låt oss undersöka en särskild fråga, teorin om folkkriget. Även när Mao Zedongs tänkande upprätthölls under en lång tid, var den dominerande tendensen att se detta som något specifikt, relevant och som endast gällde de halvfeodala, halvkoloniala länderna. Nyanser av detta fortsätter att existera bland maoistpartier, även i dag. Detta trots att de ledande grundarna för de nya marxist-leninistiska partierna på 1960-talet var helt på det klara med folkkrigets allmängiltighet. Kamrat Charu Majumdars skrifter är ett exempel. Så hur kan vi förklara uppkomsten av den felaktiga uppfattningen som begränsar folkkriget till förtryckta nationer? Detta var en avvikelse. Den ifrågasattes först i och med den kraftfulla presentation av maoismen som ny etapp av marxismen-leninismen och folkkrigets allmängiltighet av PKP (Perus Kommunistiska Parti).”vi

De marxist-leninistiska partier som inspirerades av Den stora polemiken och stödde KKP, kände mycket väl till de två vägarna till revolutionen,  oktoberrevolutionens och folkkrigets. Den förra tillämpas då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap och tar formen av en väpnad stadsrevolution, d.v.s först erövras städerna och sedan landsbygden; den andra då huvudmotsättningen går mellan en imperialistisk ockupationsmakt och ett angripet folk eller i samband med ett agrarevolutionärt befrielsekrig, d.v.s först erövras landsbygden och sedan städerna.

”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s. halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Om motsättningar”) vii

I och med Nazitysklands och Italiens angreppskrig i Europa mot grannländer under andra världskriget, ändrades huvudmotsättningen i dessa länder till att gå mellan respektive folk och de fascistiska angriparna, särskilt efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941. Då kunde proletariatet och förbundna klasser under ledning av ett kommunistiskt parti initiera ett befrielsekrig gentemot angriparen. I Europa under andra världskriget började dessa med små väpnade motståndsgrupper, som börjar med sabotage och väpnade skärmytslingar med ockupationsmakten, för att bästa fall övergå till regelrätta slag och fördrivande av ockupationsmakten, d.v.s ett segerrikt befrielsekrig (vilket i Europa bara lyckades i Jugoslavien och Albanien).

Faktum var att flera marxist-leninistiska partier i Europa på 1970-talet, bland annat KFML/SKP/SKA och AKP (m-l) i Norge, var beredda på att huvudmotsättningen skulle kunna ändras från den mellan proletariat och borgerskap till den mellan det egna folket och en angripande supermakt, i det här fallet det socialimperialistiska Sovjetunionen. SKP (1976) och senare SKA fastslog också programmatiskt att partiet i så fall skulle initiera ett folkkrig. Det är alltså nonsens att alla marxist-leninistiska partier inom det imperialistiska blocket ”begränsade” teorin om folkkriget till förtryckta nationer.

Men har KKP och Mao Zedong någonsin hävdat att folkkriget är allmängiltigt, d.v.s alltid tillämpbart oavsett huvudmotsättningen, oavsett det politiska läget, oavsett om det gäller kapitalistiska och imperialistiska länder eller koloniala och halvkoloniala länder?

I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:
”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” viii

Mao Zedong förnekar alltså uttryckligen att teorin om folkkriget, d.v.s omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna, mekaniskt kunde överföras de latinamerikanska länderna, trots att dessa på 1950-talet definitivt var halvkoloniala och under direkt amerikanskt inflytande. Ställ Mao Zedongs uppfattning mot epigonernas i PKP och RIM, som vill upphöja uppfattningen om folkkrigets tillämpbarhet till en dogm!  Mao Zedongs råd till de latinamerikanska kommunisterna är ingen överraskning för den som har läst vad Mao Zedong och KKP har skrivit.  Det går en röd tråd från ”Om motsättningar” till ”Den stora polemiken”; i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963) skiljer KKP på kampen i Asien, Afrika och Latinamerika och den i de imperialistiska och kapitalistiska länderna. I de diskussioner som KKP förde med sina broderpartier i de imperialistiska och kapitalistiska länderna fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, föreslog KKP aldrig att dessa partier skulle lösa huvudmotsättningen proletariat och borgerskap genom folkkrigets metod, d.v.s omringa städerna från landsbygden.

Man kan faktiskt revidera Mao Zedong från såväl höger som ”vänster”.  I det här fallet sker det från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk position, men vänsterdogmatism och vänsteropportunism är alltid höger till innehållet.

Ajit hänvisar till ” den kraftfulla presentation av maoismen som ny etapp av marxismen-leninismen och folkkrigets allmängiltighet av PKP (Perus Kommunistiska Parti).” Det är helt klart att PKP (Perus Kommunistiska Parti)  ”uppfann” marxismen-leninismen-maoismen och att detta begrepp sedan antogs av RIM. Men samma parti kapsejsade 1992 i och med tillfångatagandet av Abimael Guzmán (alias Gonzalo) och större delen av centralkommittén.  Att anordna ett möte i Lima med större delen av den ledande kadern utan att ha vidtagit nödvändiga säkerhetsåtgärder är naturligtvis ett utslag av vänstersubjektivism, d.v.s att partiet överskattade sin egen styrka och, och inte ”ren otur”.  Ett annat parti av betydelse i RIM, Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) under Prachanda, som länge hade bedrivit ett folkkrig, sprack sedan Prachanda och hans falang hade valt att arbeta inom parlamentets ram efter att ett fredsavtal hade slutits. Idag är Prachanda premiärminister, men någon nydemokratisk revolution har naturligtvis inte kommit till stånd. Detta var resultatet av ”Prachandas väg”, deras tillägg till marxismen-leninismen-maoismen (MLM). Prachandas parti utövar inte längre något inflytande inom resterna av RIM.

Perus Kommunistiska Parti företrädde marxismen-leninismen-maoismen, Gonzales tänkande. Förutom dogmen att folkkriget är tillämpbart i alla länder vid alla situationer är det svårt att hitta något ytterligare exempel på att Gonzales skulle ha ”vidareutvecklat” marxismen-leninismen. I ett dokument ”Driv igenom maoismen som enda befäl och vägledning för den proletära världsrevolutionen” (2015)ix från Perus Kommunistiska Parti heter det att ”Ordförande Gonzalo etablerar tesen om de kommunistiska partiernas militarisering och den koncentriska uppbyggnaden av de tre instrumenten." Detta förklaras aldrig i texten. Ingen klassiker har någonsin talat om ”kommunistpartiernas militarisering”, självfallet aldrig Mao Zedong. Menade Gonzalo att ett kommunistiskt parti skulle tillämpa samma ordergivning, uppifrån och ned, inom partiet som i militären på bekostnad av den inre partidemokratin? Det är i så fall samma linje som Trotskij förfäktade i fråga om förhållandet mellan bolsjevikpartiet och arbetarklassen efter krigskommunismens slut i Sovjetunionen.  De tre instrumenten syftar på parti, armé och front. Den enda förklaring jag har fått till de ”koncentriska cirklarna” är att alla medlemmar i PKP samtidigt skulle vara medlemmar i partiet, armén och i fronten. Detta leder naturligtvis till en övertung organisation; om en medlem grips, försvinner han/hon från tre ställen samtidigt. Ett kommunistiskt parti fördelar i stället sin kader och upprätthåller de fraktioner som behövs i armén eller olika fronter, varken mer eller mindre.

III.

Efter Mao Zedongs död och Arbetets Parti i Albaniens (AAP) öppna angrepp mot Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong november 1976, splittrades den internationella marxist-leninistiska rörelsen i flera delar. AAP:s kritik mot Mao Zedongs teori om de tre världarna dolde en ”vänster”-revisionistisk och prosovjetisk politik. Detta yttrade sig bl.a i avståndstaganden från den eritreanska befrielserörelsen och i det öppna stödet till Vietnams ockupation av Demokratiska Kampuchea. Men redan hösten 1977 var det uppenbart att KKP:s ledning höll på att förändra viktiga principiella ställningstaganden, som till exempel frågan om Jugoslavien. Det dröjde inte länge förrän Tito förklarades vara en stor marxist-leninist och Jugoslavien ett socialistiskt land.  När väl Deng Xiaoping tagit makten, genomfördes ekonomiska reformer som innebar att kapitalismens successivt restaurerades i Kina. Under inflytande av Deng Xiaopings politik i internationella frågor utvecklade flera maoistiska partier linjen att Sovjet var huvudfienden i världsmåttstock och att de marxist-leninistiska partierna och proletariatet i de imperialistiska länderna i Västeuropa inte i första hand skulle bekämpa det egna monopolborgerskapet. Men det fanns naturligvis också maoistiska partier och grupper som tänkte själva och som genast drog den slutsatsen att man måste skilja på den utrikespolitik, som Kina förde som stat, och den utrikespolitik, som kommunistiska partier, som ännu inte erövrat statsmakten, skulle föra.  Detta var själva utgångspunkten för en självständig linje, när det utvecklades en opportunistisk linje hos de två ledande partierna, KKP och AAP. Bara en minoritet av de marxist-leninistiska partierna solidariserade sig med AAP och nästan alla av dem försvann när Albanien kollapsade.

Många av de partier och grupper med Perus Kommunistiska Parti i spetsen som senare bildade internationalen RIM hade begränsad kontakt – eller ingen alls - med Kinas Kommunistiska Parti. Redan idén att bilda en ny international var suspekt. Mao Zedong stödde upplösningen av Komintern:

“Kamrat Mao Zedong påpekade att för närvarande är inte den form för revolutionär organisering som är känd som den Kommunistiska Internationalen anpassad till kampens behov. Att fortsätta med denna organisationsform skulle tvärtom hindra utvecklingen av den revolutionära kampen i varje land. Vad som nu behövs är stärkandet av det nationella kommunistiska partiet [min-tsu kung-chan tang] i varje land, och vi behöver inte längre detta internationella ledande centrum .”x

KKP och AAP försökte tillsammans aldrig skapa en ny kommunistisk international. Kontakterna med broderpartierna upprätthölls i stället på bilateral basis och de båda partierna behandlade broderpartierna som jämlikar och försökte inte påtvinga dem sina uppfattningar. Däremot var det uppenbart att Perus Kommunistiska Parti såg sig självt som en slags ledare för RIM, trots att partiet senare självt gick på pumpen.
Det som är utmärkande för många av de partier och grupper, som har tillhört – eller sympatiserat med – RIM, är att de utger sig för att vara mer maoistiska än Mao Zedong själv, medan de i själva verket vanställer och förvanskar Mao Zedongs teorier på flera avgörande punkter. Detta sker från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk utgångspunkt; språkbruket i Perus Kommunistiska Partis texter är dessutom ofta närmast religiöst.  

För det första har KKP och Mao Zedong som tidigare påpekats aldrig hävdat att folkkriget är universellt tillämpbart. Det går inte att hitta ett enda citat från  Mao Zedong som stödjer denna uppfattning. Mao Zedong skriver i stället:

”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).” xi

För det andra kan man inte upphöja enstaka skrivningar hos Mao Zedong till dogmer. Det gäller exempelvis frågan om de tre ”instrumenten” eller ”magiska vapnen”. Dessa är hämtade från ”Kommunisten presenteras” från 1939:
”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kinesiska kommunistpartiets tre ’magiska vapen’, dess tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen.” xii Redan ett snabbt studium av Oktoberrevolutionen visar att denna formel inte tillämpades under Oktoberrevolutionen. Bolsjevikpartiet ledde inga arbetar- och bondemassor i ett utdraget folkkrig för att omringa städerna från landsbygden.  Från februarirevolutionen fram till oktober beväpnades delar av det ryska proletariat, så att till slut 200 000 man var beväpnade. Men det avgörande för att maktövertagandet kunde ske, var stödet från majoriteten av arbetarklassen och från hälften av soldaterna. Bolsjevikpartiet tillämpade visst enhetsfronttaktik: arbetar-, soldat- och bondesovjeterna var enhetsfronter; partiet samarbetade inledningsvis med vänstersocialistrevolutionärer och vänstermensjeviker; och partiet och proletariatet upprättade snabbt en klassallians med böndernas stora massa genom jordreformen. Däremot samarbetade inte bolsjevikpartiet i form av en enhetsfront ovanifrån som KKP gjorde med Guomindang. Om man ser till befrielsekampen under andra världskriget i Europa, upprättade, såvitt jag vet, varken de albanska eller jugoslaviska kommunisterna någon enhetsfront ovanifrån med borgerliga eller reaktionära organisationer. Tvärtom tvingades de mycket tidigt att bekämpa dylika organisationer.

För det tredje bedriver flera av dessa grupper ren historieförfalskning. Perus Kommunistiska Parti skriver  i “Dokument från PKP:s första kongress”:

““En nyckel- och avgörande fråga i förståelsen av folkkrigets allmängiltighet  innebär att förstå dess allmängiltiga värde och följaktligen tillämpbarhet, varvid revolutionernas olika typer och varje revolutions specifika villkor beaktas.  För att förstå denna nyckelfråga är det till hjälp att hålla i minnet det faktum att sedan petrogradrevolten har denna modell inte upprepats, och att betänka de antifascistiska motstånds- och guerilla krigen i Europa under andra världskriget, liksom de väpnade kamper som förs i Europa idag, och inse till slut att oktoberrevolutionen inte bara var en revolt utan ett revolutionärt krig som varade i flera år. Följaktligen kan revolutionen i de imperialistiska länderna förstås som ett revolutionärt krig och idag kan detta bara betyda folkkrig.” xiii

Observera att PCP karakteriserar Oktoberrevolutionen som en ”petrogradrevolt”. Detta är halvvägs till de borgerliga historieskrivarnas uppfattning, som betecknar oktoberrevolutionen som en ”statskupp”.  PCP:s beskrivning av revolutionsförloppet stämmer naturligtvis inte överens med Lenins, Stalins, Kominterns och Mao Zedongs analyser.  I den här frågan måste man välja mellan deras analyser och PCP:s. De är omöjliga att förena. Den som vill ta del av en korrekt analys om varför Oktoberrevolutionen segrade, bör läsa Lenins artikel ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur” (1919) xiv och sammanfattningen i SUKP(b):s historia. xv Både Lenin och Stalin hävdade att Oktoberrevolutionen segrade i februari 1918. Mao Zedong är självklart klar över att oktoberrevolutionen, den väpnade stadsrevolutionen, och folkkriget representerar två olika vägar (se det tidigare citatet). I det förra fallet intas städerna först, varefter de revolutionära styrkorna rycker fram på landsbygden. I det andra fallet omringas städerna från landsbygden. Det spelar ingen roll att oktoberrevolution åtföljdes av ett inbördeskrig, som varade fram till 1920. Sak samma gällde för den franska revolutionen 1789, som först segrade i Paris och därefter spred sig till hela Frankrike.

För det fjärde måste man konstatera att PCP och diverse RIM-anhängare inte har förstått den historiska materialismen, d.v.s om en revolution ska lyckas måste både de objektiva och subjektiva faktorerna vara gynnsamma.  PCP påstår nämligen att ”petrogradrevoltens modell” inte har upprepats. Det betyder att PCP anser att det är fel på modellen, d.v.s att denna strategi är dömd att misslyckas. Därför griper de och deras likasinnade efter folkkriget som ett halmstrå. Men oktoberrevolutionen har en avgörande sak gemensamt med det segerrika befrielsekriget i Kina (och Vietnam/Laos/Kampuchea, Jugoslavien och Albanien), nämligen det objektiva läget. Oktoberrevolutionen skedde i första världskrigets slutskede; de nämnda segerrika befrielsekrigen skedde under andra världskriget, vilket var två exceptionella situationer. I samtliga nämnda befrielsekrig stod respektive folk mot en utländsk aggressor, vilket betydde att ockupationsmaktens repression inte enbart riktades mot proletariatet och bönderna utan även mot andra delar av småborgerskapet och delar av det nationella borgerskapet. Andra klasser än proletariatet hamnade alltså också på rätt sida om barrikaderna. Det agrarrevolutionära kriget i Kina 1927 – 1935 slutade med ett temporärt nederlag för KKP och Röda armén tvingades retirera och omgruppera styrkorna. Först när huvudmotsättningen ändrades så att den stod mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen, kunde KKP:s riktiga politik slå igenom. Från 1937 till segern över de japanska imperialisterna 1945 ökade KKP:s och Röda arméns numerär mycket kraftigt, så att de faktiskt senare var i stånd att ta itu med Guomindang i ett huvudsakligen reguljärt krig. Det var ingen tillfällighet att Mao Zedong vid ett tillfälle ironiskt tackade en japansk premiärminister på besök för Japans insatser för den kinesiska revolutionen.  När det gäller den kubanska revolutionen, som skedde i det halvkoloniala Kuba land 1959, representerar den ett gränsfall.  Revolutionen riktades mot den genomkorrumperade Batista-regimen och innebar att städerna inringades från landsbygden, men det stod ingen utländsk aggressor i landet. USA-imperialismen hade tagit sin hand från Barista-regimen och missbedömde Castros avsikter. Det spelar ingen roll för resonemangets skull att Kuba senare anslöt sig till det sovjetiska lägret; det var inte avgjort från början. Che Guevara misslyckades senare med att exportera den kubanska ”modellen”. Den Sandinistiska nationella befrielsefrontens (FSLN) maktövertagande i Nicaragua 1979 var också ett resultat av att städerna inringades från landsbygden. FSLN innehade regeringsmakten till 1990, men var i praktiken betydligt mindre marxistisk än kubanerna. Idag är FSLN en reformistisk rörelse.  Det att en rörelse initierar ett befrielsekrig eller folkkrig är ingen garanti för framgång. Det visar befrielse- och folkkrigen i exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) och nu senast Nepal.

Den materialistiska historieuppfattningen hävdar att för en revolution ska kunna äga rum, är det inte nog att de exploaterade och förtryckta massorna inser att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräver förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det avgörande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet. Detta är den objektiva faktorn. Faktum var att det var omöjligt för det kinesiska folket att fortsätta att leva under japansk ockupation; Guomindangs statsapparat existerade inte ens i de områden, som Japan kontrollerade, och inte heller i de områden som KKP och Röda armén kontrollerade. Men den subjektiva faktorn spelar också stor roll. Det innebär att det måste finnas ett kommunistiskt parti, som kan formulera en riktig handlingslinje i denna situation. En revolution händer aldrig av sig självt. Komintern och Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) misslyckades exempelvis med att formulera en handlingslinje, som kunde förhindra nazisterna maktövertagande 1933, vilket på kort sikt hade katastrofala konsekvenser.

För det femte tycks PKP och RIM-anhängarna förorda en principiell bojkott av deltagande i parlamentariska val. Detta är en typisk vänsteropportunistisk ståndpunkt. Revolutionärer stöder varken linjen att alltid ställa upp i val eller att alltid bojkotta parlamentariska val. Det är situationen som avgör. De viktigaste skälen för ett kommunistiskt parti för att ställa upp i val är 1) för att använda parlamentet som en röd tribun; 2) att få en gradmätare på partiets inflytande; och 3) utnyttja det stegrade politiska intresset för att sprida revolutionär propaganda.  Däremot är det meningslöst för ett litet parti att ställa upp med kandidater i val, vilket i så fall bara skulle demonstrera dess litenhet. I vissa situationer kan också säkerhetsläget tala emot uppställandet av kandidater. Dessutom måste man vara medveten om att parlamentarisk verksamhet alltid innebär risk för att den utvecklas på bekostnad av det utomparlamentariska verksamheten och massrörelsen. I ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” (1920) utvecklar Lenin kritiken mot de vänsteropportunistister, som motsätter sig deltagande i parlamentsvalen:

”Det är bl.a därför - jämte en rad andra orsaker - som det är svårare för Västeuropa än för oss att börja den socialistiska revolutionen. Att försöka ’kringgå’ denna svårighet genom att ’hoppa över’ det svåra arbetet att för revolutionära syften utnyttja de reaktionära parlamenten är rena rama barnsligheten. Ni vill skapa ett nytt samhälle? Och ni är rädda för svårigheterna att skapa en duglig parlamentsgrupp av övertygade, hängivna och hjältemodiga kommunister i ett reaktionärt parlament! Är det inte barnsligt? Om Karl Liebknecht i Tyskland och Z Höglund i Sverige t.o.m utan masstöd underifrån kunde ge prov på verkligt revolutionärt utnyttjande av de reaktionära parlamenten, varför skall då inte ett snabbt växande revolutionärt massparti under ett tillstånd av missräkning och förbittring bland massorna efter kriget vara i stånd att smida sig en kommunistgrupp i sämre parlament?! Just därför att de efterblivna arbetarmassorna och - i ännu högre grad - småbondemassorna i Västeuropa vida starkare än i Ryssland är genomsyrade av borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar, just på grund härav kan (och måste) kommunisterna blott inifrån sådana institutioner som borgerliga parlament föra en långvarig, hårdnackad kamp för att avslöja, skingra och övervinna dessa fördomar, utan att rygga tillbaka för några som helst svårigheter.”xvi

Både Stalin, Komintern och Mao Zedong (se speciellt ett ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”) delade Lenins syn på den borgerliga parlamentarismen.
Som ett exempel på konsekvenserna av det vänsteristiska, principiella motståndet mot allt deltagande i parlamentariska val och folkomröstningar kan man ta detta citat från en sympatisörsgrupp till RIM i Sverige:

"Vid ett ’nej’ i folkomröstningen kommer man att köra över utslaget, därför är folkomröstningen redan i sig endast ett spel för galleriet, högsta sossepampen Persson, ackompanjerad av allehanda svinpälsar, har deklarerat att ’går vi inte med nu så går vi med om några år’." xvii

Artikeln visar vilka urbota sekterister och pratmakare som senderisterna i Sverige var. Etablissemanget, som främst företrädde monopolborgerskapets intressen, uppfattade resultatet i EMU-omröstningen 2003 som ett stort nederlag. Trots fullständig dominans i massmedierna och med överlägsna ekonomiska resurser, trots att det inte fanns ett starkt kommunistiskt parti som kunde leda motståndet, kunde de ändå inte övertyga majoriteten av folket om det fördelaktiga att ansluta sig till EMU. Nej-alternativet stöddes av en klar majoritet av arbetarklassen, delar av småborgerskapet och den icke-monopolistiska delen av borgerskapet. I praktiken var det en klassfront. De svenska senderisterna hamnade objektivt sett på samma sida som monopolborgerskapet, sina vänsterfraser till trots. Och som sagt var: omröstningsresultatet gäller fortfarande liksom att Norge fortfarande befinner sig utanför EU.

Lita inte på ompaketeringar – gå till källorna!

Alla revolutionära partier måste på sätt och vis ”ompaketera” de kommunistiska klassikernas teorier och ställningstaganden, d.v.s anpassa dem till det egna landets förhållanden och det aktuella politiska läget. Men som Mao Zedong sade kan ”ett annat lands erfarenheter (…) enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”

Det betyder att man måste skärskåda alla påståenden om de kommunistiska förgrundsgestalterna, Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, speciellt om de pådyvlas åsikter som de aldrig företrätt. Då måste man gå till källorna i stället för att nöja sig med en ompaketerad version. Den som tar en ompaketerad version för given är en intellektuell lätting. I ”Sammandrag av Ordförande Maos samtal med ansvariga kamrater på olika platser under hans resa i provinserna” (1971) säger Mao Zedong:

”Lushan-konferensen krävde att böcker av Marx och Lenin skulle studeras. Jag hoppas att ni kommer att läsa fler böcker från nu och framåt. Det duger inte om kadrer i hög position inte ens vet vad som är materialism och vad som är idealism. Vad ska vi göra om vi tycker att Marx och Lenins böcker är svåra? Vi kan be en lärare hjälpa oss. Ni är alla sekreterare, men ni bör också vara studenter. Själv blir jag student varje dag. Jag läser två volymer av Referensmaterial xviii varje dag och därför känner jag till lite grann om internationella frågor.”xix

Man kan inte behandla Mao Zedongs teorier som en troslära med en uppsättning dogmer, speciellt inte om hans teorier förvanskas och vantolkas, som gäller i vilket sammanhang som helst. Ju högre några skriker om att vederbörande är de enda sanna maoisterna, desto mer mísstänksam måste man bli och för säkerhets skull syna deras påståenden i sömmarna. Inte heller bör man behandla Mao Zedong som ett ofelbart helgon eller som ett geni, som står över all kritik. Jag har i den här texten citerat Mao Zedong främst för att visa på vad Mao Zedong verkligen har skrivit eller sagt för att kunna bemöta falska påståenden. Mao Zedong såg sig inte själv som något ofelbart geni:

”Frågan om det geniala är en teoretisk fråga. Deras teori var en teori som byggde på idealistiska förutsättningar. Någon har sagt att det innebär att bekämpa det geniala att bekämpa mig. Men jag är inget geni. Jag läste konfucianska böcker under sex år och kapitalistiska under sju. Jag läste inga marxistiska böcker före 1918, så hur ska jag kunna vara ett geni?”xx

Redan Engels konstaterade att hans och Marx lära inte var någon dogm utan en vägledning till handling.

Rickard B. Turesson
5/1 2017

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Noter:
i “However, while the universal validity of Marxism-Leninism has come to be recognised, Maoism is not broadly recognised as the third stage; thus, while some simply deny
it as such, others only go so far as to accept it as "Mao Tsetung Thought." Essentially, in both
cases, while they clearly have differences between them, they both deny the overall development of Marxism by Chairman Mao Tsetung. Not to recognise Maoism's character as an "ism" is to deny that it is universally applicable and, consequently, its character as the third, newest and highest stage of the ideology of the international proletariat: Marxism Leninism-Maoism, principally Maoism, which we uphold, defend and applv.” (http://www.bannedthought.net/International/RIM/AWTW/1988-11/AWTW-1988-11-PCP-Docs.pdf)

ii “The materialist conception of history has a lot of them nowadays, to whom it serves as an excuse for not studying history. Just as Marx used to say, commenting on the French "Marxists" of the late [18]70s: "All I know is that I am not a Marxist."" https://libcom.org/forums/theory/context-marxs-i-am-not-marxist-quote-09062009 Se även Marx Engels Selected Correspondence, Progress Publishers 1965, sid. 415.

iii “The target is the Chinese revolution, the arrow is Marxism-Leninism. We Chinese communists seek this arrow for no other purpose than to hit the target of the Chinese revolution and the revolution of the east.” Citerat via Wikipedia. Originalkälla inte upphittad.
iv “It was also Mao, as early as 1954, who made the suggestion of avoiding the term ‘Mao Zedong Thought’, as it was too arrogant. The CCP, following Mao’s suggestion, issued a guideline to refer to ‘Mao Zedong’s instructions’ and ‘Work by Mao Zedong’ instead (Lin Ke et al1995: 50). All these facts can be confirmed by official documents such as
those in Mao’s collected volumes of speeches.” (Mobo Gao: “The Battle of China´s Past”, Pluto Press 2008, sid. 105)

v  “But Maoists certainly have the responsibility of countering such opportunist tactics. Unfortunately, a wrong understanding persisting within the Maoist ranks is becoming a hurdle in this struggle. It is also giving some room for such right opportunist tactics. What is this erroneous understanding? It is the thinking that MLM and Marxism-Leninism-Mao Tse-tung Thought are one and the same. The change in terminology from Mao Tse-tung Thought to MLM is certainly a more precise and scientific explanation of Mao’s contributions. It is also necessary in order to draw a sharper line of demarcation from modern revisionism. But, if we fail to make it clear that MLM and Mao Tse-tung Thought are not the same, adopting MLM becomes merely a matter of change in terminology. Room is left for the new trend of right opportunism mentioned above. What is the source of this erroneous thinking?” (http://www.signalfire.org/2015/06/16/marxism-leninism-maoism-and-marxism-leninism-mao-tse-tung-thought-are-not-the-same/)
vi  “It is a struggle that remains to be completed. Let us examine a specific issue, the theory of People’s War. Even while Mao Tsetung Thought was upheld, for a long period, the dominant trend was to see this as something specific, relevant and applicable solely to the semi-feudal, semi-colonial countries. Shades of this continue to exist among Maoist parties, even today. Yet, the founder leaders of the new Marxist-Leninist parties in the 1960?s were quite clear about the universality of People’s War. The writings of Comrade Charu Mazumdar are an example. So how can we explain the emergence of the mistaken view that restricts People’s War to oppressed nations? This was a deviation. It was not challenged till the forceful presentation of Maoism as the new stage of Marxism-Leninism and the universality of People’s War by the PCP.” (http://www.signalfire.org/2015/06/16/marxism-leninism-maoism-and-marxism-leninism-mao-tse-tung-thought-are-not-the-same/)

vii  ”Mao om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 70
viii  Valda verk band 5, sid. 310
ix  http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/pkp_dok/PCP_201409.htm
x   “Comrade Mao Tse-tung pointed out that at present the form of revolutionary organization known as the Communist International is no longer adapted to the necessities of the struggle. To continue this organizational form would, on the contrary, hinder the development of the revolutionary struggle in each country. What is needed now is the strengthening of the national Communist Party [min-tsu kung-chan tang] of each country, and we no longer need this international leading centre. “Selected Works of Mao Tse-tung
xi Valda verk, band 2, sid. 213 – 214

xii Valda verk, band 2, sid. 277

xiii  “A key and decisive question in understanding the universality of people's war is understanding its universal validity and consequently applicability, taking into account the
different types of revolutions and the specific conditions of each revolution. To understand this key question it is helpful to keep in mind the fact that since the Petrograd insurrection
this model has not been repeated, and to consider the antifascist resistance and guerrilla wars
in Europe during World War II, as well as the armed struggles being waged in Europe today, and to see that in the end, the October Revolution was not only an insurrection but a revolutionary war that lasted several years. Consequently, in the imperialist countries the revolution can only be conceived of as revolutionary war and today this can only
mean people's war.” (”On Marxism-Leninism-Maoism”  & ”On Gonzalo Thought” Documents from PCP First Congress – se tidigare länk)

xiv Sid. 229 – 254 i “Lenin om den kommunistiska valkampanjen”, Proletärkultur s förlag 1973.

xv  Sid.  213 – 215, Proletärkulturs förlag 1979

xvi https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7

xvii http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc26dec/Dokument/EMU.htm
xviii Referensmaterial var en daglig nyhetsbulletin, som distribuerades till en stor del av partikadern i KKP och som innehöll material från internationella nyhetsbyråer.
xix ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” i urval av Stuart Schram, Pan Original, 1976, sid. 280. Det kan nämnas att Lin Biao hade drivit linjen att när det gällde studiet av marxismen-leninismens klassiker måste de till 99 procent ägnas åt Mao Zedongs verk.
xx ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” i urval av Stuart Schram, Pan Original, 1976, sid. 275.