Vi lever i imperialismens och den proletära revolutionens epok. Imperialismen betyder att ett fåtal imperialistiska stormakter strävar efter att dominera världen, exploatera och förtrycka massan av världens folk. De kapitalistiska monopolen bedriver en frenetisk jakt på nya marknader och nya profiter. Några nya områden att upptäcka och kolonisera finns inte längre. Därför leder imperialismen till utökad exploatering och förtryck av världens folk, särskilt i de neokoloniala länderna. Imperialismen leder också till konflikter och krig om råvaror och marknader. Men imperialismens förtryck leder också till motstånd. Befrielsekrig och revolutioner kommer att besegra imperialismen och en rättvisare värld skapas.

Fyra grundläggande motsättningar i världsmåttstock

Dagens värld kännetecknas av en rad grundläggande motsättningar, av vilka följande är viktigaste:

Motsättningen mellan de förtryckta nationerna å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra.

Motsättningen mellan arbetarklassen och borgarklassen i de kapitalistiska och statskapitalistiska länderna.
Motsättningen mellan de imperialistiska länderna med USA i spetsen och socialimperialismen i form av Kina.

Motsättningen mellan de arbetande massorna och stor- och kompradorborgerskapet i de neokoloniala länderna.

 I dagens värld skärps särskilt motsättningen mellan de förtryckta nationerna å ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra samt motsättningen mellan de imperialistiska länderna och socialimperialismen. Dessa fyra grundläggande motsättningar påverkar varandra, och därför kan olika motsättningar bli de viktigaste i ett speciellt läge.

Kampens olika uttryck

“Väl medveten om att en nations önskan om politiskt oberoende kan uttryckas, under olika historiska förhållanden, av de mest olikartade sociala krafter, stöder Kommunistiska internationalen varje nationell revolutionär rörelse mot imperialismen. Den ignorerar emellertid inte det faktum att de förtryckta massorna kan ledas till seger endast genom en konsekvent revolutionär linje som syftar till att dra in de bredaste massor i aktiv kamp och en ovillkorlig brytning med alla som söker förlikning med imperialismen för att bevara sitt eget klassvälde. (Kominterns fjärde kongress 1922: Teser om frågan om Östern – ”Theses, Resolutions and Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, sid 411, Pluto Press 1980)

Erfarenheterna från andra världskriget och efteråt säger att kampen mot imperialismen antar olika former och utspelar sig på olika plan.

Den fullständiga brytningen med det världsimperialistiska systemet

Den första och viktigaste formen är när ett folk besegrar en imperialistisk stormakt i ett nationellt befrielsekrig och upprättar, eller återupprättar, sin egen socialistiska stat. Imperialistiska krig kan bara avskaffas i en värld, där kapitalism och imperialism helt har ersatts av kommunismen. All annan kamp stannar halvvägs i bästa fall. Det främsta exemplet är naturligtvis Kina som dessutom genomförde en nydemokratisk revolution och senare en socialistisk revolution. Först besegrades den japanska imperialismen och därefter Guomindang, som stöddes av USA-imperialismen. Liknande befrielsekrig fördes i Jugoslavien, Albanien, Nordkorea och inte minst i Vietnam. Vietnams folk besegrade först den franska imperialistmakten 1954, men Vietminh gjorde halt vid en stilleståndslinje och tvingades senare återuppta den väpnade kampen under 1960-talet, varvid Vietnam förenades först 1975. Även de kampucheanska och laotiska folken befriade sig samtidigt från amerikanska marionettregimer. I dessa fall har huvudmotsättningen stått mellan folket i det egna landet och en utländsk aggressor. Dessutom leddes befrielsekampen också av olika kommunistiska partier, som åtminstone en gång i tiden hade tillhört Komintern/Kominform.

Aldrig har det socialistiska lägret varit större än 1954, då Koreakriget och det första Vietnamkriget hade avslutats. Vietnamkriget – tillsammans med kulturrevolutionen i Kina – bidrog starkt till radikaliseringen av intellektuella och ungdomar, vilket spred sig till proletariatet, i de imperialistiska länderna.

Partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti har bedrivit ett långvarigt och uthållig folkkrig alltsedan 1960-talet. Det finns även andra maoistiska partier i Asien och Latinamerika, som bedriver väpnad kamp, dock inte i samma skala som de nämnda.

Kampen för nationell frigörelse

Den andra formen karakteriseras av att kampen visserligen riktar sig mot imperialistiska stormakter, men att den enbart gäller nationell oavhängighet och sker utifrån en borgerligt-nationalistisk plattform. Det stora flertalet kolonier i Afrika och Asien började frigöra sig efter andra världskriget, med början i Indien och Pakistan 1947 – 48 och först under 1970-talet var denna avkoloniseringprocess i princip avslutad. I en del fall krävdes väpnad kamp – se till exempel de portugisiska kolonierna i Afrika, Zimbabwe etcetera. I vissa fall riktades kampen för nationell självständighet sig mot en redan etablerad stat, och inte i första hand en imperialistisk stormakt  – se Eritrea, Östtimor och Sydsudan.

Alla dessa f.d kolonier är formellt självständiga stater, men de leds i varierande utsträckning av ett storborgerskap eller ett kompradorborgerskap och är helt integrerade i den kapitalistiska världsekonomin. I de flesta fall är de beroende av USA eller ett annat västimperialistiskt land och idag i växande utsträckning av Kina. Redan under befrielsekampen gjorde sig vissa av dessa befrielserörelser, som sedan blev statsbärande, sig beroende av imperialistiska stormakter, exempelvis det socialimperialistiska Sovjetunionen. Men Sovjetunionen var aldrig ett pålitligt stöd utan kunde skifta allierad när det passade – från den eritreanska befrielserörelsen till Mengisturegimen i Etiopien. På samma sätt kunde naturligtvis lokala regimer som Sadatregimen i Egypten överge alliansen med Sovjetunionen till förmån för en allians med USA.

I de fall dessa neo-koloniala stater bedriver en relativt självständig politik, läs borgerligt-nationalistiskt politik, som Nordkorea, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Venezuela, kommer de också att konfonteras av främst USA.

I och med först Sovjetunionens och sedan Kinas och Albaniens urartning, som ledde till desorientering inom den revolutionära rörelsen i hela världen, öppnades dörren för att det anti-imperialistiska motståndet i de neo-koloniala länderna kunde övertas av i grund och botten reaktionära rörelser, ofta med religiösa förtecken. Det gällde till exempel Iran, där den USA-stödda shahregimen visserligen störtades, men en reaktionär shiafundamentalistisk rörelse tog makten och anställde blodbad på kommunister och andra progressiva. Det iranska folket hamnade ur askan i elden. Kommunister och andra progressiva har inte lett motståndet mot först Sovjetunionen och sedan USA i Afghanistan, mot USA:s invasion av Irak, mot USA:s och andra västmakters intervention i Libyen, mot USA:s, andra västmakters och islamska jihadisters intervention i Syrien. Detta är ett stort problem, eftersom reaktionära nationalister fungerar som imperialismens nyttiga idioter och avleder kampen för verklig självständighet och en radikal samhällsomvandling. Sovjets invasion av Afghanistan 1979 till förmån för en marionettregim resulterade i ett utbrett motstånd från det afghanska folket. Islamska organisationer, med stöd av USA, Pakistan och Saudi-Arabien, vann hegemoni i motståndskampen. Svenska maoister stödde därför enbart det afghanska folkets befrielsekamp, men inte någon speciell rörelse. Den prosovjetiska regeringen föll 1992, varefter det utbröt ett inbördeskrig vilket ledde till att talibanerna, en annan religiöst fundamentalistisk rörelse, tog makten 1996.

Redan befrielsekampen i samband med andra världskriget visade att reaktionära eller borgerligt-nationalistiska rörelser är helt opålitliga i kampen mot en utländsk aggressor. Guomindang tvingades in i enhetsfront mot den japanska imperialismen, men ägnade en stor del av sin verksamhet åt att bekämpa KKP och Röda armén militärt. Efter att den japanska imperialismen hade besegrats, mottog Guomindang omfattande vapenhjälp från USA, för att bekämpa KKP och Röda armén. I Albanien och Jugoslavien ägnade de reaktionära och borgerligt-nationalisterna mer kraft åt att bekämpa de befrielserörelser, som leddes av kommunisterna, än åt de tyska ockupanterna.

Ett annat problem är frågan om kampen för statligt avskiljande för en nation inom ramen för en befintlig stat inom den s.k tredje världen. Detta kan illustreras med fallet Eritrea. 1951 tvingades Eritrea in i en federation med Etiopien, men snart inledde den etiopiska centralregimen processen med att demontera Eritreas autonomi. Detta ledde till att eritreanerna 1961 tog upp den väpnade motståndkampen, som kröntes med seger 1991. Under den tiden upplevde den eritreanska befrielserörelsen först att den stöddes av Sovjetunionen, men att samma stat sedan övergav den till förmån för Mengisturegimen.

Den befrielsekamp, som idag bedrivs i Västpapua, riktar sig mot Indonesien, som annekterade området 1961. Det finns två befrielserörelser i Etiopien, som rymmer många nationaliteter, nämligen Ogadens nationella befrielsekamp och Oromos befrielsefront. Det finns en självständighetsrörelse i såväl Sinkiang (Östturkestan) och Tibet, som riktar sig mot den kinesiska enhetsstaten. Det finns rörelser med fundamentalistiska förtecken i Afghanistan och Somalia, som bekämpar regimer som stöds av främst västimperialistiska makter. Varje nation har rätt till statligt avskiljande, men det är en lämplighetsfråga om detta verkligen är kampens slutmål. Lämpligheten avgörs av proletariatet och bönderna i varje berört område, om det verkligen gynnar deras intressen eller om de bara skaffar sig nya förtryckare på halsen. Det finns alltid en fara att befrielserörelser, särskilt om de leds av reaktionära och borgerligt-nationalistiska krafter, att de allierar sig med en imperialistisk stormakt eller en regional stormakt, eftersom de senares primära syfte är att försvaga en lokal regim, som är lierad med en annan imperialistisk stormakt eller regional stormakt.

Om ett folk, som kurderna, som lever i fyra stater, Turkiet, Syrien, Iran och Iran, kämpar för statligt avskiljande, riskerar de att möta motstånd från inte mindre än fyra stater eller att utnyttjas av den ena staten mot den andra liksom av imperialistiska stormakter.  Balucherna, som finns i två stater, Pakistan och Iran, har samma problem.

Kampen på den mellanstatliga nivån

På 1950-talet inledde en rad stater i tredje världen ett politiskt samarbete, framförallt riktat mot USA och andra västimperialistiska kolonialmakter. Det främsta uttrycket för detta var Bandungkonferensen 1955, där 29 stater, inklusive Kina, deltog. Kina hade inga betänkligheter att samarbeta med stater, som leddes av borgerliga nationalister, vissa t.o.m lierade med USA och Storbritannien.

Konferensens slutliga överenskommelser innebar att FN skulle inrätta en fond för ekonomisk utveckling i deras länder, att förmå FN att skapa prisstabilitet, och ett gemensamt program för handel och utvinning av olja. Det senare ledde till att OPEC bildades. De lade även fram ett principprogram i tio punkter, av vilka fem, hade formulerats tidigare av Nehru. Det fullständiga principprogrammet innehöll sålunda: respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet, nonaggression, att inte blanda sig i varandras inre angelägenheter, staters jämlikhet, fredlig samexistens, att alla raser och nationer var jämlika, rätten till individuellt och kollektivt självförsvar, att inte ingå en försvarsallians med stormakterna, respekt för FN:s principer och mänskliga rättigheter.

De alliansfria staternas staternas organisation bildades 1961. I takt med den ökande rivaliteten mellan USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen fr.o.m 1960-talet uppstod ett tomrum, som gjorde det möjligt för stater i tredje världen och t.o.m små imperialistiska och kapitalistiska stater att manövrera mellan de två supermakterna.

Den ökande rivaliteten mellan de båda supermakterna ledde till att faran för ett tredje världskrig ökade. Detta innebar att Kina på det mellanstatliga planet inriktade sig att understödja bredast möjliga allians mellan tredje världens stater och t.o.m vinna över eller åtminstone neutralisera stater i den s.k andra världen. Samtidigt upprätthöll Kina kontakterna med alla revolutionära partier i världen och gav naturligtvis också vapenhjälp. Detta fortsatte ända till början av 1980-talet, då Kina upphörde med vapenhjälp, exempelvis till Filippinernas Kommunistiska Parti.

Faran för ett tredje världskrig upphörde i mitten av 1980-talet, eftersom Sovjetunionen bl.a hade kört fast i Afghanistan. 1991 imploderade Sovjetunionen och rämnade i ett antal stater, varvid Ryssland, en medelstor imperialistmakt, återstod. Samtidigt hade Deng Xiaopings maktövertagande i Kina lett till stor förvirring inom den internationell marxist-leninistiska rörelsen. Deng Xiaopings version av trevärldar-teorin tolkades som att kampen mot de inhemska förtryckarna i såväl den tredje världen som inom den andra världen skulle inställas till förmån för kampen mot supermakterna, särskilt Sovjetunionen, den farligaste krigsanstiftaren. Många marxist-leninistiska partier desillusionerades av denna utveckling.

Det samarbete som idag bedrivs av bl.a BRICS-staterna, d.v.s Brasilien, Ryssland, Indien och Kina och Sydafrika fungerar i första hand som en motvikt till USA-imperialismens hegemonisträvanden. Assad-regimen i Syrien skulle inte ha lyckats vända ett nederlag till seger utan stödet från Ryssland och Iran. På samma sätt fungerar Ryssland och Kina tilbakahållande på Trump-regimens planer att intervenera militärt i Venezuela.  Men det finns ingen anledning att skönmåla Kina, som idag är lika ekonomiskt starkt som USA, om än inte militärt. Ryssland är svagare är Sovjetunionen, men en medelstor imperialistmakt, militärt relativt stark med kärnvapeninnehav. Brasilien, Indien och Sydafrika är regionala stormakter; de båda förra har också större ambitioner.

Det finns en tendens bland vissa progressiva att försköna BRICS-staterna och deras strävanden, men de kan på sin höjd utgöra motvikter till USA-imperialismen. Inför första världskriget var ingendera blocket mer progressivt än det andra.

RBT

2/5 2019

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)