Alla inlägg under september 2019

Av NAT:s redaktion - 29 september 2019 21:15

Det andra svaret till Andreas Sörensen om enhetsfrontpolitiken

 

(Detta är ett svar på Andreas Sörensens senaste Facebook-inlägg)


Jag skulle vilja påstå att Henrik Gustavsson och Andreas Sörensen företräder en ultravänsteruppfattning i fråga om enhetsfrontpolitiken, ”vänster” i ord och höger i handling.


I.

Gustavsson påstod i den citerade rapporten från SKP:s organisationskonferens att enhetfrontpolitiken först utformades på Kominterns fjärde kongress 1922. Men faktum är att Kominterns exekutivkommitté redan 1921 antog 25 teser "om arbetarnas enhetsfront" som handlade om förhållandet till reformistiskt sinnade och anarkosyndikalistiska arbetare. Komintern utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap i de kapitalistiska länderna.


"23. Med arbetarnas enhetsfront skall man förstå enigheten bland alla arbetare som vill kämpa mot kapitalismen, alltså även de arbetare som fortfarande följer anarkister, syndikalister o.s.v I de andra länderna kan sådana arbetare även bistå i den revolutionära kampen. Kommunistiska Internationalen har alltsedan de första dagarna under dess existens intagit en vänskaplig hållning gentemot dessa arbetarelement, som så småningom kommer att övervinna sina fördomar och komma till kommunismen. [1]


1922 på den fjärde kongressen använde Komintern begreppet enhetsfronttaktik:


"Enhetsfrontstaktiken innebär också ingalunda några s.k ”valkombinationer” av ledarna, för något parlamentariskt ändamål. Enhetsfrontstaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare, som tillhör andra partier eller grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetarklassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisien. Varje aktion, även det mest triviala dagskrav, kan leda till revolutionärt medvetande och revolutionär skolning; det är erfarenheter från kampen som kommer att övertyga arbetarna om revolutionens nödvändighet och kommunismens historiska betydelse."[2]

 

Enhetsfronttaktiken byggde naturligtvis vidare på bolsjevikpartiets erfarenheter från kampen för den socialistiska revolutionen. Enhetsfronttaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, eller i en nation som helhet (och den kan t.o.m tillämpas på den globala arenan), genom att ena alla som kan enas kring en plattform, en uppsättning krav eller en gemensam målsättning. Kommunisterna använder sig alltid av någon form av enhetsfronttaktik. Så länge arbetarklassen inte är enad kring behovet av en socialistisk revolution, måste enhet inom klassen dessutom upprättas på en rad enskilda klasskampsavsnitt. I ett nationellt befrielsekrig är det likaledes en tvingande nödvändighet för arbetarklassen att upprätta enhet med andra klasser och skikt för att mobilisera maximalt motstånd mot en aggressor. Under det socialistiska uppbygget måste det också upprättas enhet mellan proletariatet och andra klasser och skikt, mellan det kommunistiska partiet och de partilösa massorna. Först under kommunismen, då klassmotsättningarna har upphört, kan det bli tal om att överge enhetsfronttaktiken.


Gustavsson/Sörensen tycks inte fatta att kommunisterna inte kan göra revolution ensamma. De måste alltid sträva efter att enas med icke-kommunister, antingen med enskilda arbetare som i den proletära enhetsfronten, med andra partier, organisationer och partilösa för att förhindra fascistiska maktövertaganden eller för att upprätta en enhetsfront, som samlar inte bara arbetarklassen, utan även bönderna, det nationella borgerskapet och t.o.m delar av godsägarklassen som i Kina under andra världskriget, för att kunna besegra en utländsk aggressor. Kärnan i enhetsfronttaktiken är naturligtvis den politiska linjen.


Gustavsson/Sörensen företräder en ultravänsteruppfattning, eftersom de t.o.m sätter frågetecken vid enhetsfronten underifrån, som självklart inspirerades av bolsjevikpartiet och Lenin. Enligt Gustavsson ledde enhetsfronten underifrån automatiskt till anpassning till socialdemokratin och ”en övervikt till realpolitik”. Inte ens Trotskij förkastade enhetsfronten underifrån. Gustavsson/Sörensen förkastar folkfrontspolitiken, enhetsfronten ovanifrån, medan Trotskij ansåg att de kommunistiska partierna och socialdemokratiska partierna åtminstone skulle samarbeta mot fascisterna. Sörensen kritiserar Kinas Kommunistiska Parti framgångsrika enhetsfront med Guomindang mot den japanska imperialismen på samma förvirrade grunder som Trotskij.


Den som vill läsa mer om enhetsfrontpolitiken rekommenderas läsa artikeln ”Den kommunistiska rörelsen och enhetsfronten”. [3]

II.


Sörensen fortsätter att angripa Set Persson och Nils Holmberg i SKP genom att jämställa dem med Sven Linderot, Hilding Hagberg, Gunnar Öhman etcetera; de senare ändrade sig aldrig ifråga om framkomligheten av den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Set Persson – och tidvis även Nils Holmberg – förträdde en avvikande uppfattning i SKP:s partistyrelse under tidigt 50-tal.


Även om Set Persson skrev broschyren ”Vad läget kräver av Sverges arbetare” 1945 (från början ett tal), så skedde detta på partistyrelsens uppdrag och han kunde inte frondera med sig egen personliga uppfattning. Set Persson reserverade sig senare till Granskningskommissions rapport 1950. I samband med ett partistyrelsemöte oktober 1950 [4] ”berörde Nils Holmberg att han i programarbetet 1943 - 1944 drivit tesen om den parlamentariska vägen till socialismen. En uppfattning som han nu betecknade som ’rena snurren’. Set Persson tog upp sitt tal från 1945 (se ovan), som också behandlade den parlamentariska vägen. Han beskrev det som en blandning av riktiga påståenden och opportunism, som en kränkning av marxismen-leninismen. ” Både Holmberg och Set Persson gjorde alltså självkritik på eget bevåg.


På kongressen 1953 höll Set Persson ett tal, där han systematiskt kritiserade partistyrelsemajoriteten för deras ”vänlig pådrivare”-roll gentemot SAP, i praktiken en ren eftergiftspolitik, bl.a i fråga om taktiken vid de fackligavalen, stödet till den socialdemokratiska pressen, agerandet 1-maj och frågan om den kommunistiska agitationen och propagandan. Detta ledde till att han drevs ut ur partiet och partimedlemmarna fick inte ens läsa talet.


Man måste kunna ta ställning i huvudsak. Vilka drev en i huvudsak korrekt linje, Set Persson/Nils Holmberg eller Sven Linderot/Hilding Hagberg/Gunnar Öhman?

III.

 

Andreas Sörensen kritiserar de franska kommunisternas linje att propagera för – och stödja en – folkfrontsregering i Frankrike 1936.[5] Men han säger inte vilken annan linje som de franska kommunisterna skulle ha genomfört. Det fanns i praktiken bara fyra varianter: 1) kommunistpartiet skulle ha lett arbetarklassen i en väpnad socialistisk revolution, men problemet var att det franska kommunistpartiet inte hade majoritet inom arbetarklassen (som bolsjevikerna hade haft i oktober 1917); ett sådant revolutionsförsök skulle ha misslyckats och hade heller inte Kominterns stöd); 2) det franska kommunistpartiet skulle enbart etablerat en enhetsfront med socialistpartiet (Trotskijs linje), men problemet var att socialistpartiet – i likhet med andra socialdemokratiska partier i Europa – föredrog att samarbeta med borgerliga mittenpartier framför kommunisterna; 3) att harva på som vanligt; och 4) det var ändå en taktisk framgång att det kunde bildas en folkfrontsregering, med stöd från det franska kommunistpartiet. I och med att kommunisterna inte ingick i folkfrontsregeringen, kunde de också kritisera regeringen från vänster. Sedan att folkfrontsregeringen bara bestod i två år är en annan historia.


IV.


Den överväldigande majoriteten av det kinesiska folket önskade enhet i kampen mot den japanska imperialismen; Kinas Kommunistiskas Partis (KKP) enhetssträvanden med Guomindang motsvarade dessa önskningar. Varje gång Guomindang bröt mot dessa enhetssträvanden och bekämpade KKP i stället för de japanska imperialisterna förlorade Guomindang i inflytande, medan KKP:s inflytande ökade. I artikeln ”Om koalitionsregering”  (1945) skriver Mao Zedong:


”Under de fem åren från 1939 till hösten 1943 inledde kuomintangregeringen tre omfattande antikommunistiska stormanlopp för att splittra den nationella enheten och skapade således en allmän fara för inbördeskrig. ” [6]


Det rådde alltså ömsom enhet, och ömsom kamp mellan KKP och Guomindang. Ibland dominerade kampen, ibland enheten. Även om andra kinesiska enhetsfronten i praktiken bröt samman 1940 – 1941 på grund av stora sammandrabbningar mellan Röda armén och guomindangstyrkorna, återupptog KKP enhetssträvanden 1945. Mao skriver i samma artikel;


”Det hederliga sättet är att omedelbart proklamera avskaffandet av Kuomintangs enpartidiktatur, att upprätta en provisorisk centralregering sammansatt av representanter för Kuomintang, Kommunistiska Partiet, Demokratiska förbundet och folk som inte partianslutna samt att kungöra ett demokratiskt politiskt handlingsprogram med det kinesiska folkets omedelbara krav, vilka vi framfört här ovan, i syfte att återställa nationens enhet och besegra de japanska angiparna.”[7]


Sörensen förstår inte att KKP:s enhetssträvanden med Guomindang tjänade syftet att avslöja och diskreditera Guomindang. KKP behöll hela tiden sin självständighet och gav inte upp några befriade områden till Guomindang. KKP och Röda armén ackumulerade hela tiden styrka och när slutstriden inleddes 1946, kunde KKP och Röda armén agera utifrån en styrkeposition trots ett numerärt och vapenteknologiskt underläge.


Sörensen skriver:


”Överallt annars där folk- och enhetsfronten applicerades med framgång utraderades kommunisterna antingen snabbt eller långsamt: Frankrike, Italien och Grekland är talande exempel.”


På vilket sätt applicerades folk- och enhetsfronten med ”framgång” i Frankrike, Italien och Grekland? Det uppstod kommunistiska motståndsrörelser i Frankrike och Italien under andra världskriget. Mot slutet av den tyska ockupationen av Frankrike samordnade den franska motståndsrörelsen, maquisen (Front national), sina operationer med den borgerliga motståndsrörelsen (Mouvement de la libération nationale)mot slutet av kriget. Det italienska kommunistpartiet förbjöds 1926 och kunde inte tillämpa någon folkfrontspolitik på 1930-talet. Kommunisterna utvecklade ändå en stark motståndsrörelse under andra världskrigets slutskede, främst i norra Italien.


Kommunisterna satt i varje italiensk regering från juni 1944 till maj 1947. Varken det franska eller det italienska kommunistpartiet försökte gripa makten i krigets slutskede. För det första stod allierade trupper i länderna i fråga och för det andra är det inte alls säkert att försök att gripa makten skulle ha fått Sovjets och Kominforms stöd.  Sovjet hade förlorat 20 miljoner invånare i andra världskriget, befann sig i temporärt vapenteknologiskt underläge (atombomben) och ville inte riskera en omedelbar fortsättning på världskriget. De områden i Central-  och Östeuropa som den sovjetiska röda armén hade befriat omvandlades senast 1948 till folkdemokratier.


I Grekland utvecklades ett effektivt befrielsekrig mot de tyska ockupanterna. I korthet hade främst ELAS (Grekiska Folkets Befrielsearmé), som leddes av kommunisterna (EAM), befriat större delen av Grekland – med undantag för Aten – 1944. Problemet var att kommunisterna accepterade att underställa sig brittiskt överkommando, eftersom britterna såg Grekland som sin intressesfär. Det är möjligt att detta uppmuntrades av Sovjetunionen.


Runt årsskiftet 1944 – 1945 gick de grekiska högerkrafterna med direkt stöd av den brittiska armén till angrepp, den s.k  Dekemvrianan, mot EAM/ELAS i Aten och tillfogade dem ett nederlag. Därpå inleddes en vit terror mot EAM/ELAS, vilket följdes av det grekiska inbördeskriget 1946 – 1949, där den grekiska regeringens trupper med stöd av Storbritannien och USA stod mot Greklands demokratiska armé, som leddes av kommunisterna, och som stöddes av Albanien, Bulgarien och Jugoslavien. Inbördeskriget slutade med nederlag för Grekland demokratiska armé.


Det är fånigt att påstå att detta nederlag var en följd att den enhetsfrontpolitik som de grekiska kommunisterna hade bedrivit.  Samarbetet mellan ELAS och andra motståndsrörelser under befrielsekriget var minimalt. Däremot var det ett politiskt misstag att acceptera brittisk inblandning.  De kommunistledda albanska och jugoslaviska befrielserörelserna befriade sina respektive länder i huvudsak av egen kraft under andra världskriget. De accepterade brittisk vapenhjälp men tillät aldrig britterna att intervenera eller styra kampen. Självfallet riktade dessa befrielserörelser också enhetsförslag till borgerligt-nationalistiska och reaktionära organisationer i Albanien respektive Jugoslavien, men dessa föredrog i ännu högre grad än Guomindang i Kina att bekämpa de befrielserörelser som kommunisterna ledde.


Enhetsfrontpolitik leder inte per automatik att kommunisterna underordnar eller anpassar sig till borgerliga eller socialdemokratiska partiers politik. Underordning eller eftergiftspolitik är en följd av konkreta, felaktiga politiska beslut, av felaktigheter i den ideologiska och politiska linjen. Den kommunistiska världsrörelsen har alltid använt sig av enhetsfronttaktik, ett verktyg för massmobilisering; ibland lyckas den, ibland misslyckas den.


Men att angripa enhetsfrontpolitiken i sig som Sörensen/Gustavsson gör och förklara den vara huvudorsak till kommunistpartiernas urartning är direkt stolligt.


Rickard B. Turesson

29/9 2019


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




[1] Teser om arbetarnas enhetsfront antagna av Kommunistiska Internationalen, 28 december 1921

[2] Teser om internationalens taktik, Antagna på IV världskongressens 31:sta sammanträde den 5 december

      1922

[4] ”Till försvar för kommunismen”, MLK 1971, sid. 75  eller https://kommunisten.nu/?p=5267

[5] Kommunistpartiet, Socialistpartiet (läs socialdemokrater) och det radikala partiet (ett småborgerligt mittenparti) hade träffat en överenskommelse, men det franska kommunistpartiet ingick aldrig i regeringen.

[6]” Valda verk av Mao Tsetung, band III”, Danelius Bokförlag sid. 207

[7] A.a sid. 230

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 25 september 2019 12:58

Hans svar ligger här: Andreas Sörensen


Sörensen skriver:


”1. Folk- och enhetsfronterna är centrala i utvecklingen av teorin om den fredliga vägen till socialismen. De öppnade dörren till en revidering av den tidigare synen på socialdemokratin. I svensk kontext var Sven Linderot övertydlig när han sa att "Vi kan inte framställa oss själva som ofelbara och socialdemokraterna som mer eller mindre fientliga mot socialismen, om vi vill uppnå samarbete i avsikt att skapa politisk enhet med socialdemokratin". En politisk anpassning för att uppnå samarbete.”


Min kommentar: Sörensen leder definitivt inte i bevis att ”folk- och enhetfronterna var centrala i utvecklingen av teorin om den fredliga vägen till socialismen”. Han stödjer sig inte på någon form av empiri, inte ens ett citat. Vilka teoretiker eller forskare har lanserat denna teori? Eller är teorin helt hemmasnickrad? Citatet från Linderot är helt lösryckt och Sörensen anger ingen källa. Fälldes Linderots yttrande före, under eller efter andra världskriget?  Om det syftade på SKP:s stöd till det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet (1944), uttrycker det snarast illusioner om socialdemokraterna, eftersom efterkrigsprogrammet i huvudsak var ett spel för galleriet. SKP borde ha vetat bättre: Under kriget sattes medlemmar i SKP i arbetsläger; partiets tidningar belades med transportförbud. Förmodligen närdes SKP:s illusioner av att partiet fick 10,3 procent av rösterna i 1944 års riksdagsval (en tredubbling av röstetalet jämfört med valet 1940) och att SKP red på Sovjetunionens popularitet liksom många andra kommunistiska partier i Västeuropa. Dessutom var Kominforms styrning av SKP inte lika strikt som Kominterns. Men illusionerna borde ha brustit redan 1948, då USA-imperialismen gick till motattack mot de kommunistiska partierna i Västeuropa, i Sverige med benäget bistånd av socialdemokratin, som började rensa ut kommunister från fackföreningsrörelsen och dessutom ledde metallarbetarstrejken till nederlag.


Sörensen skriver:

”2. Huruvida folkfronten i Frankrike faktiskt stoppade fascismen eller inte kan jag inte avgöra. Det som däremot är tydligt är att kommunisternas deltagande i folkfronten fram till hösten 1938 gjorde dem delaktiga i det borgerliga Frankrikes anti-republikanska politik i Spanien. Samtidigt åts de reformer och högre löner som arbetarna tillkämpat sig upp av inflationen. Det är inte direkt en framgångssaga för de franska kommunisterna.”


Min kommentar:

 

Folkfronten var ett svar på ett fascistiskt kuppförsök. De franska kommunisterna stödde folkfrontsregeringen i Frankrike, men ingick själva aldrig i regeringen. Folkfronten vann valet i februari 1936 och i regeringsställning införde folkfrontsregeringen 40-timmars arbetsvecka, andra sociala reformer och nationaliserade Frankrikes Bank och rustningsindustrin.   I september 1936 slöts ett icke-interventionsavtal i fråga om inbördeskriget i Spanien på initiativ av premiärministrarna Baldwin (Storbritannien) och Blum (Frankrike); den senare under press från Storbritannien. 27 länder, däribland Sovjetunionen, Tyskland och Italien skrev på detta avtal. Tyskland och Italien negligerade detta avtal från första början.


De franska kommunisterna organiserade demonstrationer mot planerna på ett icke-interventionsavtal. Blum (socialdemokrat) tvingades avgå.


Redan den 29 juli skickades den första gruppen franska frivilliga att delta på den republikanska sidan. Frankrike försåg den spanska republikanska armén med fler frivilliga än något annat land. Över 9 000 fransmän tjänstgjorde i denna armé, varvid 3 000 dödades i strid. Uppskattningsvis hälften av dessa frivilliga var medlemmar i det franska kommunistpartiet. Blum återvaldes igen januari 1938 efter att den dåvarande premiärministern Chautemps hade stängt gränsen mot Spanien. Men Blum satt bara till början av april, då han avsattes igen på grund av att han ville frångå icke-interventionspolitiken. Detta var slutet på folkfrontsregeringen; Blum ersattes med Daladier, som var överens med Storbritanniens eftergiftspolitik gentemot Nazityskland och Mussolinis Italien. Efter nederlaget 1939 mot Franco-sidan kunde nästan 240 000 personer som stött den spanska republiken ta sin tillflykt till Spanien.


Vad menar Sörensen att de franska kommunisterna skulle ha gjort? En direkt socialistisk revolution? Men det franska kommunistpartiet och Komintern gjorde säkerligen den bedömningen att det inte fanns några förutsättningar för ett lyckat revolutionsförsök. Är det det råd som Sörensen skulle vilja ge de franska kommunisterna så här 80 år efteråt?

Sörensen skriver:


”3. Det är väldigt enkelt att döma ut kritiken som "trotskistisk", som om det vore något universellt för att slippa besvara den. Teorin om den fredliga vägen utarbetades långt innan Chrustjov tog makten i Sovjetunionen. Redan 1943 menade Nils Holmberg (nu är vi återigen i en svensk kontext) att kampen för sovjeter var olämplig i Sverige och at det istället handlade om att "erövra och ställa i arbetarklassens tjänst de gamla historiskt utvecklade, nationella organen för folkvälde: stads- och kommunalfullmäktige och riksdag.” Finns gott om andra exempel på liknande formuleringar från andra företrädare för SKP, bland annat Set Persson, som hade uppdraget att programmatisera den fredliga övergången.”


Min kommentar:


Det är helt sant att Chrusjtjov inte var den förste s.k marxisten  som utarbetade teorinom denfredliga parlamenteraiska vägen till socialismen utan det var Eduard Bernstein. Men Sörensen skjuter in sig på Nils Holmberg och Set Persson. Menar han att dessa två svenska kommunister inspirerade Chrusjtjov?  Han angriper två av de ledande marxist-leninisterna i SKP:s partistyrelse före 1953, som var de som mest ihärdigt gick emot tesen att den fredliga vägen till socialismen var framkomlig i Sverige. Denna tes drevs igenom redan 1944 av majoriteten.  Han tar ett lösryckt citat från Nils Holmberg. Sörensen begriper inte – eller låtsas inte om – att dessa två tillhörde minoriteten i partistyrelsen och utåt var tvungna att hålla sig till partilinjen.  Sörensens angrepp är fräckt. När Set Persson [1]tog initiativ till Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund (SKA) 1956, förkastade självklart SKA den fredliga vägen till socialismen; detsamma gällde Nils Holmberg som en av initiativtagarna till Kommunistiska Förbundet (marxist-leninisterna) 1967. Bildandet av KF(m-l) föregicks av hans bok ”Vart går SKP?” 1964 [2]. Redan 1956 kritiserade Set Persson Chrusjtjovs tal vid SUKP:s kongress i form av broschyren ”Vart vill Chrustjev leda kommunisterna?”.  Företrädare för Kina Kommunistiska Parti gav senare Set Persson äran av att vara den förste kommunist som angrep Chrusjtjovs revisionism offentligt.


Men var stod Sörensens företrädare, de som bildade Arbetarpartiet Kommunisterna (ApK), föregångare till dagens SKP? De stod alla för den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Det är detta som Sörensen vill dölja genom att lansera teorin om att i mörkret är alla katter gråa.


Sörensen skriver:

”4. Enhetsfronterna i Kina är intressanta att studera. De två enhetsfronter som KKP och Koumintang ingick existerade mellan 1924-1927 och 1937-1941. Även under dessa fronter pågick strider mellan de båda parterna. Under stora delar av den japanska invasionen var alltså KKP tvunget att kämpa mot både japanerna och Koumintang. Det var alltså kampen mot Koumintang som beredde vägen för seger 1949, inte kampen tillsammans med dem mot en gemensam fiende (japanerna). Hade enhetsfronten bestått ända tills japanerna segrat hade nog förloppet sett väldigt annorlunda ut. För att vara lite provokativ: de kinesiska kommunisterna segrade trots front-politiken.”


Min kommentar:

 

Enhetsfronten med Guomindang bestod till 1945, inte 1941 (som Sörensen skriver), då Japan besegrades. Därefter utbröt ett inbördeskrig mellan KKP och Guomindang, som ledde till att Guomindang besegrades 1949 varvid Folkrepubliken kunde utropas på fastlandet.


Sörensen tycks inte veta att det var KKP som föreslog Guomindang en enhetsfront mot de japanska imperialisterna och att Guomindangs ledning först var emot detta. Först efter att Chiang Kai-chek 1936 kidnappats av en lokal krigsherre, som ville att Chiang Kai-chek skulle prioritera kampen mot Japan, inledde Guomindang ett samarbete med kommunisterna i kampen mot de japanska ockupationsstyrkorna. Javisst, bekämpade KKP och Guomindang varandra under den gemensamma kampen mot Japan. Men vem angrep vem först? Det var alltid Guomindang som först angrep KKP och Röda armén. Varje gång det skedde sjönk förtroendet för Guomindang och ökade förtroendet för KKP och Röda armén i motsvarande grad, särskilt bland mellangrupperna, som i första hand såg till kampen mot Japan. Detta dialektiska förhållande tycks inte Sörensen fatta. Menar Sörensen att KKP och Guomindang var lika goda kålsupare?  Detta betydde att KKP och Röda armén hela tiden fram till 1945 ackumulerade styrka; både KKP:s och Röda arméns numerär ökade språngartat. Detta betydde att när slutstriden med Guomindang inleddes 1945, kunde KKP besegra Guomindang trots att Guomindangs armé till att börja med var numerärt överlägsen och dessutom fick omfattande militärt stöd från USA. Däremot var stridsmoralen låg i Guomindangs armé och Guomindang var avskytt av breda folklager på grund av dess folkfientliga politik. Röda armén företrädde däremot en rättvis sak och soldaterna hade en mycket hög stridsmoral; Röda armén uppfattades som folkets beskyddare, medan Guomindang fungerade som folkets förtryckare. Sörensen tycks mena att enhetsfrontpolitiken från första början var felaktigt – en trotskistisk tankegång – och att KKP och Röda armén bara hade tur som segrade.


Sörensen skriver:

”5. Sociala allianser är något helt annat än enhets- och folkfronter. Medan de förra karaktäriseras av enheten mellan olika förtryckta klasser och grupper, karaktäriseras de senare av överenskommelser mellan olika politiska grupper, partier och organisationer.”


Min kommentar:


Men vem har hittat på teorin om ”sociala allianser”? Vilken skrivbordsmarxist har gjort det?  Sörensen skriver att ”sociala allianser” karaktäriseras av ”enheten mellan förtryckta klasser och grupper”. Men klasser företräds alltid av partier eller organisationer. Menar Sörensen att en hel klass kan samarbeta med en annan hel klass? Hur då? Kan Sörensen ge ett historiskt exempel på ett dylikt samarbete?


Till saken hör också att KKP i ”Den stora polemiken” (1963) [3], riktad mot den sovjetiska revisionismen, aldrig angrep enhetsfrontpolitiken som sådan, utan bara tillämpningen av densamma. De partier som stödde KKP utvecklade själva i många fall en framgångsrik enhetsfrontpolitik, bland annat KFML/SKP i Sverige. De maoistiska partier i till exempel Indien och Filippinerna som idag utkämpar en väpnad kamp tillämpar naturligtvis också enhetsfronttaktiken.


Rickard B. Turesson


25/9 2019

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 23 september 2019 22:20

I ett nyhetsbrev från SKP om partiets organisationskonferens den 31/8 – 1/9 rapporteras att Henrik Gustavsson från SKP Uppsala höll ett föredrag om enhetsfronten och folkfronten. Det är ett märkligt föredrag. Jag utgår från referatet; jag har inte tillgång till hela hans föredrag.


1. Han påstår att enhetsfrontpolitiken på Kominterns fjärde kongress handlade "om att utveckla samarbetet med socialdemokraterna". Det handlade inte i första hand samarbeta med de socialdemokratiska ledningarna. Syftet med enhetsfronttaktiken var i första hand att vinna majoritet inom arbetarklassen, vilket inte stod i motsättning till att göra taktiska hänvändelser om gemensamt agerande till de reformistiska partierna. Samtidigt avvisades alla valallianser. Här är några citat från Kominterns text om enhetsfronttaktiken:


”Kommunistiska internationalen kräver att alla kommunistiska partier och grupper håller fast vid enhetsfronttaktiken, eftersom det i den nuvarande perioden är det enda sättet att vägleda kommunisterna i rätt riktning, för att vinna majoritet bland arbetarna.” (Theses resolutions & manifestos of the first four congresses of the Third international, Pluto press, 1983, sid. 396)…


”Den verkliga framgången för enhetsfronttaktiken beror på rörelsen ”underifrån”, från de arbetande massornas fotfolk .” (A.a, sid. 397)


"Arbetarnas enhetsfront måste betyda enhet mellan alla arbetare som är villiga att kämpa mot kapitalismen - inklusive de arbetare som fortfarande följer anarkisterna, syndikalisterna. (A.a. sid. 408)


Gustafsson menade att detta ledde till anpassning till socialdemokratin och en övervikt för realpolitik. Han anför inga konkreta bevis för detta, men han menar kanske att allt samarbete med borgerliga och socialdemokratiska partier leder till att kommunisterna anpassar sig.


2. Första gången folkfrontspolitiken tillämpades var 1934 i Frankrike, givetvis med Kominterns godkännande, varvid det franska kommunistpartiet slog fast att fascismen i Frankrike var huvudfaran. Ett fascistiskt maktövertagande i Frankrike förhindrades också. Folkfrontspolitiken tillämpades också under spanska inbördeskriget 1936 - 1939, där kommunisterna t.o.m ingick i regeringen och till slut blev den dominerande kraften. Folkfronterna inkluderade också borgerliga krafter, som var beredda att försvara den borgerliga demokratin gentemot fascismen. Trotskijs linje – och trotskisternas linje alltsedan dess – var att inskränka samarbetet till enbart socialdemokraterna.


3. "Man ville försvara och utvidga den borgerliga demokratin, något som snart ledde till att man började tro på möjligheten till en parlamentarisk och fredlig väg till socialismen."


Författaren menar alltså att folkfrontspolitiken beredde vägen för tron på den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Detta är naturligtvis en allvarlig kritik – och en helt trotskistisk – kritik mot Komintern och Stalin. Författaren glömmer att det pågick ett världskrig 1939 – 1945, där kommunisterna kämpade med vapen i hand mot nazistiska och fascistiska ockupanter. Teorin om fredliga, parlamentariska vägen till socialismen formulerades öppet efter Chrusjtjovs revisionistiska maktövertagande1956. Nu skyller Gustafsson på Komintern och Stalin. Förmodligen beror det på Chrusjtjovs och Brezjnevs revisionism är en blind fläck i SKP, eftersom dess föregångare ApK uppstod som ett moskvatroget och revisionistiskt parti 1977.  


4. Faktum var att KKP och Mao Zedong framgångsrikt tillämpade Kominterns enhetspolitik från 1935 genom samarbetet med Guomindang mot huvudfienden, den japanska imperialismen. Man måste komma ihåg att Guomindang var en mycket värre samarbetspartner än de socialdemokratiska, småborgerliga och borgerliga mittenpartier som de franska och spanska kommunisterna samarbetade med. Guomindang hade kommunistiskt blod på sina händer, dels från Kanton- och Shanghaiupproren 1927 och dels från dess kamp mot de röda sovjeterna i Jiangxi 1927 - 1934. Komintern sanktionerade denna KKP:s enhetsfrontpolitik, som var en enhetsfront ovanifrån, och stod i nära kontakt med KKP och Mao, efter att hans linje kommit i majoritet i ledningen. Även efter Kominterns nedläggning 1943, stod Dimitrov i nära kontakt med KKP och Mao. Mao hade för övrigt mycket höga tankar om Dimitrov. Och som bekant segrade KKP och den Röda armén, trots en del dåliga råd från Sovjet.


Gustafsson menar att folkfrontspolitiken ledde till att delar av borgerligheten ”rentvåddes”. Var får han alltifrån? I Kina var samarbetet mellan KKP och det nationella borgerskapet viktigt under kampen mot den japanska imperialismen.  I samband med motståndskampen mot Nazityskland ömsom samarbetade borgerliga västorienterade nationalister och kommunisterna med varandra, ömsom bekämpade varandra. I Västeuropa fick de västvänliga krafterna överhanden efter andra världskriget; bara i två länder på Balkan lyckades två folk, det jugoslaviska och det albanska, i princip besegra de tyska ockupanterna på egen hand utan att reaktionära eller borgerligt-nationalistiska krafter tog över. Folkdemokratierna upprättades tack vare sovjetisk militär närvaro.


5.  Gustafsson förordar ”sociala allianser” i stället för ”klassamarbete”. Det är uppenbart att Gustafsson försöker uppfinna hjulet på nytt. Kommunisterna har allsedan bolsjevikernas tid tillämpat enhetsfronttaktik. Även Första Internationalen var en slags enhetsfront. Det må gälla enhetsfronter underifrån, aktionsenheter och enhetsfronter ovanifrån.  Med en enhetsfront underifrån menas att man försöka ena till exempel arbetare – eller majoriteten av arbetarklassen – oavsett partifärg kring en begränsad uppsättning kampkrav. Sovjeterna var enhetsfronter underifrån, där majoriteten av arbetarna i början inte stödde bolsjevikernas politik. Enhetsfronter underifrån kan också vara formaliserade som exempelvis De Förenade FNL-grupperna (DFFG), där enheten byggdes upp kring tre paroller och individuellt medlemskap. Till slut fanns DFFG på 200 orter i Sverige och Vietnambulletinen såldes som mest i en upplaga på 60 000 exemplar. Varje strejk kan karakteriseras som en aktionsenhet. Likaså solidaritetsdemonstrationen med Vietnam på Norra Bantorget 1972, då DFFG, SAP och VPK tillfälligt samarbetade, en demonstration som samlade 50 000 deltagare. En aktionsenhet är alltså ett temporärt övergående samarbete. En enhetsfront ovanifrån betyder helt enkelt att två eller flera organisationer upprättar ett långvarigt samarbete mot en gemensam huvudfiende – se KKP och Guomindang.


Gustafssons idé att den ena eller andra typen av enhetsfronttaktik automatiskt leder till politisk urartning hos kommunister är befängd. Det är bara om kommunisterna tillämpar en allt-genom-fronten-politik som detta kan ske. Säkrast är i så fall att överhuvudtaget inte samarbeta med någon annan än sig själv. Gustafssons idé är varken ny eller originell. Vad är en ”social allians” annat än en förvirrad omskrivning av att man ändå kanske måste samarbeta?

 

Rickard B. Turesson


 (Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - 9 september 2019 08:00

 

I.

Den revolutionära teori, som grundlades av Karl Marx och Friedrich Engels, har utvecklats genom språng, genom att den har ställts inför nya utmaningar, varvid en linje utformats, vars riktighet har bekräftats av praktiken. Praktiken är nämligen det enda kriteriet på sanningen. Redan i ”Teser om Feuerbach” 1848 skriver Marx:


” I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet - utan hänsyn till praxis - är en rent akademisk fråga.”[1]


Mao Zedong skriver i ”Om praktiken”:


”Marxister anser att människans samhälleliga praktik är det enda kriteriet på sanningen i hennes kunskap om yttervärlden. Vad som verkligen händer är att människans kunskap bekräftas endast då hon under den samhälleliga praktikens förlopp (i den materiella produktionen, klasskampen eller det vetenskapliga experimentet) uppnår de förväntade resultaten… Endast samhällelig praktik kan vara ett kriterium på sanningen. Praktiken är den främsta och grundläggande utgångspunkten i den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin.”[2]


II.

 

Marx och Engels grundlade den vetenskapliga socialismen. I sitt berömda gravtal [3]över Marx sade Engels:


” Precis som Darwin upptäckte den organiska naturens utvecklingslag, upptäckte Marx den mänskliga historiens utvecklingslag (d.v.s. den historiska materialismen – vår anm) … Men detta är inte allt. Marx upptäckte också den speciella rörelselag som behärskar dagens kapitalistiska produktionssätt och det borgerliga samhälle som detta produktionssätt skapat. Upptäckten av mervärdet kastade plötsligt ljus på detta problem, som han försökte lösa där alla tidigare utforskningar av det, både av borgerliga ekonomer och av socialistiska kritiker hade famlat i mörkret.”


Marx tillfogade själv bland annat:


” Det nya jag gjorde bestod i att påvisa: 1) att klassernas existens endast är förknippad med bestämda historiska utvecklingsfaser av produktionen (historische Entwicklungsphasen der Produktion), 2) att klasskampen oundvikligen leder till proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur själv endast bildar övergången till upphävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle…" [4]


Marx var den förste som gjorde en genomgripande vetenskaplig analys av det framväxande kapitalistiska produktionssättet, främst i form av ”Kapitalet”, men han och Engels författade också en av världens mest spridda stridsskrifter, ”Kommunistiska manifestet”. Både Marx och Engels deltog aktivt i försöken att bygga upp en internationalistisk revolutionär arbetarrörelse, Första Internationalen (1864 – 1876) och följde och stödde revolutionsförsöken 1848 och Pariskommunen 1871. När det tyska socialdemokratiska partiets bildades 1869, involverades både Marx och Engels. De stod i tät kontakt med partiets ledande företrädare [5] och gav råd och – kritik (se till exempel ”Kritik av Gothaprogrammet” [6])


III.

 

Lenin utvecklade den marxistiska teorin på en rad punkter, men framförallt ledde hans linje till seger i oktoberrevolutionen 1917. Därmed bekräftades linjens riktighet. Lenin utvecklade bl.a partiteorin, teorin om imperialismen som kapitalismens högsta stadium, lagen om kapitalismens ojämna utveckling, teorin om arbetararistokratin, nödvändigheten av att omvandla ett imperialistiskt omfördelningskrig till inbördeskrig och genomföra en socialistisk revolution i imperialismens svagaste länk, upprättandet av proletariatets diktatur i praxis, nödvändigheten av en allians mellan arbetarklassen och bönderna, möjligheten att bygga socialismen i ett land, och initierade bildandet av Kommunistiska Internationalen. Lenin skrev en rad viktiga verk, bl.a ”Vad bör göras?”, ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, ”Staten och revolutionen”, ”Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky” och ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”.


Stalin försvarade teorin om att det var möjligt att bygga socialismen i ett land; allt annat hade varit en nederlagslinje. Stalin stod också i spetsen för Sovjetunionens försvarskamp mot Nazityskland; denna kamp var det huvudsakliga skälet till att Nazityskland besegrades. Han bidrog också till att utveckla den revolutionära teorin, bl.a i form av ”Marxismen och den nationella frågan” och ”Marxismen och språkvetenskapens frågor”.


IV.

 

Mao Zedong ledde Kinas Kommunistiska Parti och det kinesiska folket till seger över såväl den japanska imperialismen 1945 som över Guomindang 1949. Både Lenin och Mao Zedong behärskade den dialektiska och historiska materialismen och den vävs hela tiden in i deras politiska analyser under kampens gång. Båda behandlade också uttryckligen den marxistiska filosofin i särskilda texter: Lenin i exempelvis ”Materialismen och empiriokriticismen”  och Mao Zedong i ”Om praktiken” och i ”Om motsättningar”, hans mest kända essäer i frågan.


Maoister anser att Mao Zedong har vidareutvecklat marxismen-leninismen i en rad viktiga teoretiska hänseenden. Det gäller den dialektiska och historiska materialismen, partiteorin, enhetsfronttaktiken, masslinjen, folkkriget, den nationellt-demokratiska revolutionen och dess relation till den socialistiska revolutionen, det socialistiska uppbygget och synen på klasskampens fortsättning under socialismen. Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti gick också i spetsen i kampen mot den sovjetiska revisionismen, som först utvecklades av Chrusjtjov och som ledde till att Sovjetunionen utvecklades till en socialimperialistisk supermakt. Denna kamp, som på den teoretiska nivån formulerades i ”Den stora polemiken”, fungerade som en inspirationskälla för revolutionärer i hela världen och resulterade i en pånyttfödelse av den internationella marxist-leninistiska rörelsen.


I samband med det socialistiska uppbygget av Kina tog också KKP och Mao Zedong fasta på de negativa lärdomarna från det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen redan under Stalins tid, bl.a frågan om lösandet av motsättningarna under socialismen och förhållandet mellan industri- och jordbruksproduktion – se ”Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket” och ”Om de tio viktiga förhållandena”. För att förhindra en kapitalistisk restauration initierade Mao Zedong kulturrevolutionen, en massornas revolution, som höll kapitalisterna på mattan medan Mao Zedong levde. Det var en annan väg än den man hade valt under Stalins tid med dess förkärlek för organisatoriska och antagonistiska metoder.


V.

 

Kärnan i Lenins och Mao Zedongs vidareutveckling av marxismen är att deras teoriers riktighet bevisades i praktiken. Har det skett någon vidareutveckling av den revolutionära teorin sedan dess, sedan Mao Zedongs död? Nej, helt enkelt för att det inte har skett någon ny oktoberrevolution eller någon nationellt-demokratisk revolution med åtföljande socialistisk revolution som i Kina. Vilket parti och vilken befrielserörelse skulle detta vara? Kampucheas kommunistiska parti (Angkar) och dess befrielserörelse, Kampucheas nationella befrielsefront (FUNK), som befriade Kampuchea 1975 och var statsbärande fram till 1979, då Vietnam angrep? Kampucheanerna fortsatte att bedriva ett gerillakrig mot de vietnamesiska aggressorerna ända fram till 1998. Men maktinnehavet varade bara i fyra år.


Däremot har naturligtvis olika maoistiska partier utvecklat den politiska linjen med avseende på de konkreta förhållandena i det egna landet, men det finns inget parti som har segrat och vars linjes riktighet har bekräftats i praktiken. Det finns partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har bedrivit en långvarig och uthållig kamp, men som likafullt varken har segrat eller förlorat.


De partier som utger sig för att ha vidareutvecklat Mao Zedongs teorier och påstår sig stå i spetsen för världsrevolutionen utan ha segrat utmanar bara löjet. Det är fråga om tomma tunnor som bullrar mest.


Rickard B. Turesson

6/9 2019

 

(Denna blogg är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 



[2] Sid.22 i ”Mao Zedong om filosofiska frågor” – Oktoberförlaget 2016

[4] Brev till Weydemeyer 5/3 1852

[5] Engels i förordet till ”Kritik av Gothaprogrammet”: ”För det första var Marx och jag mera intimt förenade med den tyska rörelsen än med någon annan.” Se https://www.marxists.org/svenska/marx/1875/19-d014.htm

[6] A.a

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se