I ett nyhetsbrev från SKP om partiets organisationskonferens den 31/8 – 1/9 rapporteras att Henrik Gustavsson från SKP Uppsala höll ett föredrag om enhetsfronten och folkfronten. Det är ett märkligt föredrag. Jag utgår från referatet; jag har inte tillgång till hela hans föredrag.

1. Han påstår att enhetsfrontpolitiken på Kominterns fjärde kongress handlade "om att utveckla samarbetet med socialdemokraterna". Det handlade inte i första hand samarbeta med de socialdemokratiska ledningarna. Syftet med enhetsfronttaktiken var i första hand att vinna majoritet inom arbetarklassen, vilket inte stod i motsättning till att göra taktiska hänvändelser om gemensamt agerande till de reformistiska partierna. Samtidigt avvisades alla valallianser. Här är några citat från Kominterns text om enhetsfronttaktiken:

”Kommunistiska internationalen kräver att alla kommunistiska partier och grupper håller fast vid enhetsfronttaktiken, eftersom det i den nuvarande perioden är det enda sättet att vägleda kommunisterna i rätt riktning, för att vinna majoritet bland arbetarna.” (Theses resolutions & manifestos of the first four congresses of the Third international, Pluto press, 1983, sid. 396)…

”Den verkliga framgången för enhetsfronttaktiken beror på rörelsen ”underifrån”, från de arbetande massornas fotfolk .” (A.a, sid. 397)

"Arbetarnas enhetsfront måste betyda enhet mellan alla arbetare som är villiga att kämpa mot kapitalismen - inklusive de arbetare som fortfarande följer anarkisterna, syndikalisterna. (A.a. sid. 408)

Gustafsson menade att detta ledde till anpassning till socialdemokratin och en övervikt för realpolitik. Han anför inga konkreta bevis för detta, men han menar kanske att allt samarbete med borgerliga och socialdemokratiska partier leder till att kommunisterna anpassar sig.

2. Första gången folkfrontspolitiken tillämpades var 1934 i Frankrike, givetvis med Kominterns godkännande, varvid det franska kommunistpartiet slog fast att fascismen i Frankrike var huvudfaran. Ett fascistiskt maktövertagande i Frankrike förhindrades också. Folkfrontspolitiken tillämpades också under spanska inbördeskriget 1936 - 1939, där kommunisterna t.o.m ingick i regeringen och till slut blev den dominerande kraften. Folkfronterna inkluderade också borgerliga krafter, som var beredda att försvara den borgerliga demokratin gentemot fascismen. Trotskijs linje – och trotskisternas linje alltsedan dess – var att inskränka samarbetet till enbart socialdemokraterna.

3. "Man ville försvara och utvidga den borgerliga demokratin, något som snart ledde till att man började tro på möjligheten till en parlamentarisk och fredlig väg till socialismen."

Författaren menar alltså att folkfrontspolitiken beredde vägen för tron på den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Detta är naturligtvis en allvarlig kritik – och en helt trotskistisk – kritik mot Komintern och Stalin. Författaren glömmer att det pågick ett världskrig 1939 – 1945, där kommunisterna kämpade med vapen i hand mot nazistiska och fascistiska ockupanter. Teorin om fredliga, parlamentariska vägen till socialismen formulerades öppet efter Chrusjtjovs revisionistiska maktövertagande1956. Nu skyller Gustafsson på Komintern och Stalin. Förmodligen beror det på Chrusjtjovs och Brezjnevs revisionism är en blind fläck i SKP, eftersom dess föregångare ApK uppstod som ett moskvatroget och revisionistiskt parti 1977.  

4. Faktum var att KKP och Mao Zedong framgångsrikt tillämpade Kominterns enhetspolitik från 1935 genom samarbetet med Guomindang mot huvudfienden, den japanska imperialismen. Man måste komma ihåg att Guomindang var en mycket värre samarbetspartner än de socialdemokratiska, småborgerliga och borgerliga mittenpartier som de franska och spanska kommunisterna samarbetade med. Guomindang hade kommunistiskt blod på sina händer, dels från Kanton- och Shanghaiupproren 1927 och dels från dess kamp mot de röda sovjeterna i Jiangxi 1927 - 1934. Komintern sanktionerade denna KKP:s enhetsfrontpolitik, som var en enhetsfront ovanifrån, och stod i nära kontakt med KKP och Mao, efter att hans linje kommit i majoritet i ledningen. Även efter Kominterns nedläggning 1943, stod Dimitrov i nära kontakt med KKP och Mao. Mao hade för övrigt mycket höga tankar om Dimitrov. Och som bekant segrade KKP och den Röda armén, trots en del dåliga råd från Sovjet.

Gustafsson menar att folkfrontspolitiken ledde till att delar av borgerligheten ”rentvåddes”. Var får han alltifrån? I Kina var samarbetet mellan KKP och det nationella borgerskapet viktigt under kampen mot den japanska imperialismen.  I samband med motståndskampen mot Nazityskland ömsom samarbetade borgerliga västorienterade nationalister och kommunisterna med varandra, ömsom bekämpade varandra. I Västeuropa fick de västvänliga krafterna överhanden efter andra världskriget; bara i två länder på Balkan lyckades två folk, det jugoslaviska och det albanska, i princip besegra de tyska ockupanterna på egen hand utan att reaktionära eller borgerligt-nationalistiska krafter tog över. Folkdemokratierna upprättades tack vare sovjetisk militär närvaro.

5.  Gustafsson förordar ”sociala allianser” i stället för ”klassamarbete”. Det är uppenbart att Gustafsson försöker uppfinna hjulet på nytt. Kommunisterna har allsedan bolsjevikernas tid tillämpat enhetsfronttaktik. Även Första Internationalen var en slags enhetsfront. Det må gälla enhetsfronter underifrån, aktionsenheter och enhetsfronter ovanifrån.  Med en enhetsfront underifrån menas att man försöka ena till exempel arbetare – eller majoriteten av arbetarklassen – oavsett partifärg kring en begränsad uppsättning kampkrav. Sovjeterna var enhetsfronter underifrån, där majoriteten av arbetarna i början inte stödde bolsjevikernas politik. Enhetsfronter underifrån kan också vara formaliserade som exempelvis De Förenade FNL-grupperna (DFFG), där enheten byggdes upp kring tre paroller och individuellt medlemskap. Till slut fanns DFFG på 200 orter i Sverige och Vietnambulletinen såldes som mest i en upplaga på 60 000 exemplar. Varje strejk kan karakteriseras som en aktionsenhet. Likaså solidaritetsdemonstrationen med Vietnam på Norra Bantorget 1972, då DFFG, SAP och VPK tillfälligt samarbetade, en demonstration som samlade 50 000 deltagare. En aktionsenhet är alltså ett temporärt övergående samarbete. En enhetsfront ovanifrån betyder helt enkelt att två eller flera organisationer upprättar ett långvarigt samarbete mot en gemensam huvudfiende – se KKP och Guomindang.

Gustafssons idé att den ena eller andra typen av enhetsfronttaktik automatiskt leder till politisk urartning hos kommunister är befängd. Det är bara om kommunisterna tillämpar en allt-genom-fronten-politik som detta kan ske. Säkrast är i så fall att överhuvudtaget inte samarbeta med någon annan än sig själv. Gustafssons idé är varken ny eller originell. Vad är en ”social allians” annat än en förvirrad omskrivning av att man ändå kanske måste samarbeta?

Rickard B. Turesson

 (Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)