Direktlänk till inlägg 29 september 2019

Det andra svaret till Andreas Sörensen om enhetsfrontpolitiken

Av NAT:s redaktion - 29 september 2019 21:15

Det andra svaret till Andreas Sörensen om enhetsfrontpolitiken

 

(Detta är ett svar på Andreas Sörensens senaste Facebook-inlägg)


Jag skulle vilja påstå att Henrik Gustavsson och Andreas Sörensen företräder en ultravänsteruppfattning i fråga om enhetsfrontpolitiken, ”vänster” i ord och höger i handling.


I.

Gustavsson påstod i den citerade rapporten från SKP:s organisationskonferens att enhetfrontpolitiken först utformades på Kominterns fjärde kongress 1922. Men faktum är att Kominterns exekutivkommitté redan 1921 antog 25 teser "om arbetarnas enhetsfront" som handlade om förhållandet till reformistiskt sinnade och anarkosyndikalistiska arbetare. Komintern utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap i de kapitalistiska länderna.


"23. Med arbetarnas enhetsfront skall man förstå enigheten bland alla arbetare som vill kämpa mot kapitalismen, alltså även de arbetare som fortfarande följer anarkister, syndikalister o.s.v I de andra länderna kan sådana arbetare även bistå i den revolutionära kampen. Kommunistiska Internationalen har alltsedan de första dagarna under dess existens intagit en vänskaplig hållning gentemot dessa arbetarelement, som så småningom kommer att övervinna sina fördomar och komma till kommunismen. [1]


1922 på den fjärde kongressen använde Komintern begreppet enhetsfronttaktik:


"Enhetsfrontstaktiken innebär också ingalunda några s.k ”valkombinationer” av ledarna, för något parlamentariskt ändamål. Enhetsfrontstaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare, som tillhör andra partier eller grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetarklassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisien. Varje aktion, även det mest triviala dagskrav, kan leda till revolutionärt medvetande och revolutionär skolning; det är erfarenheter från kampen som kommer att övertyga arbetarna om revolutionens nödvändighet och kommunismens historiska betydelse."[2]

 

Enhetsfronttaktiken byggde naturligtvis vidare på bolsjevikpartiets erfarenheter från kampen för den socialistiska revolutionen. Enhetsfronttaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, eller i en nation som helhet (och den kan t.o.m tillämpas på den globala arenan), genom att ena alla som kan enas kring en plattform, en uppsättning krav eller en gemensam målsättning. Kommunisterna använder sig alltid av någon form av enhetsfronttaktik. Så länge arbetarklassen inte är enad kring behovet av en socialistisk revolution, måste enhet inom klassen dessutom upprättas på en rad enskilda klasskampsavsnitt. I ett nationellt befrielsekrig är det likaledes en tvingande nödvändighet för arbetarklassen att upprätta enhet med andra klasser och skikt för att mobilisera maximalt motstånd mot en aggressor. Under det socialistiska uppbygget måste det också upprättas enhet mellan proletariatet och andra klasser och skikt, mellan det kommunistiska partiet och de partilösa massorna. Först under kommunismen, då klassmotsättningarna har upphört, kan det bli tal om att överge enhetsfronttaktiken.


Gustavsson/Sörensen tycks inte fatta att kommunisterna inte kan göra revolution ensamma. De måste alltid sträva efter att enas med icke-kommunister, antingen med enskilda arbetare som i den proletära enhetsfronten, med andra partier, organisationer och partilösa för att förhindra fascistiska maktövertaganden eller för att upprätta en enhetsfront, som samlar inte bara arbetarklassen, utan även bönderna, det nationella borgerskapet och t.o.m delar av godsägarklassen som i Kina under andra världskriget, för att kunna besegra en utländsk aggressor. Kärnan i enhetsfronttaktiken är naturligtvis den politiska linjen.


Gustavsson/Sörensen företräder en ultravänsteruppfattning, eftersom de t.o.m sätter frågetecken vid enhetsfronten underifrån, som självklart inspirerades av bolsjevikpartiet och Lenin. Enligt Gustavsson ledde enhetsfronten underifrån automatiskt till anpassning till socialdemokratin och ”en övervikt till realpolitik”. Inte ens Trotskij förkastade enhetsfronten underifrån. Gustavsson/Sörensen förkastar folkfrontspolitiken, enhetsfronten ovanifrån, medan Trotskij ansåg att de kommunistiska partierna och socialdemokratiska partierna åtminstone skulle samarbeta mot fascisterna. Sörensen kritiserar Kinas Kommunistiska Parti framgångsrika enhetsfront med Guomindang mot den japanska imperialismen på samma förvirrade grunder som Trotskij.


Den som vill läsa mer om enhetsfrontpolitiken rekommenderas läsa artikeln ”Den kommunistiska rörelsen och enhetsfronten”. [3]

II.


Sörensen fortsätter att angripa Set Persson och Nils Holmberg i SKP genom att jämställa dem med Sven Linderot, Hilding Hagberg, Gunnar Öhman etcetera; de senare ändrade sig aldrig ifråga om framkomligheten av den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Set Persson – och tidvis även Nils Holmberg – förträdde en avvikande uppfattning i SKP:s partistyrelse under tidigt 50-tal.


Även om Set Persson skrev broschyren ”Vad läget kräver av Sverges arbetare” 1945 (från början ett tal), så skedde detta på partistyrelsens uppdrag och han kunde inte frondera med sig egen personliga uppfattning. Set Persson reserverade sig senare till Granskningskommissions rapport 1950. I samband med ett partistyrelsemöte oktober 1950 [4] ”berörde Nils Holmberg att han i programarbetet 1943 - 1944 drivit tesen om den parlamentariska vägen till socialismen. En uppfattning som han nu betecknade som ’rena snurren’. Set Persson tog upp sitt tal från 1945 (se ovan), som också behandlade den parlamentariska vägen. Han beskrev det som en blandning av riktiga påståenden och opportunism, som en kränkning av marxismen-leninismen. ” Både Holmberg och Set Persson gjorde alltså självkritik på eget bevåg.


På kongressen 1953 höll Set Persson ett tal, där han systematiskt kritiserade partistyrelsemajoriteten för deras ”vänlig pådrivare”-roll gentemot SAP, i praktiken en ren eftergiftspolitik, bl.a i fråga om taktiken vid de fackligavalen, stödet till den socialdemokratiska pressen, agerandet 1-maj och frågan om den kommunistiska agitationen och propagandan. Detta ledde till att han drevs ut ur partiet och partimedlemmarna fick inte ens läsa talet.


Man måste kunna ta ställning i huvudsak. Vilka drev en i huvudsak korrekt linje, Set Persson/Nils Holmberg eller Sven Linderot/Hilding Hagberg/Gunnar Öhman?

III.

 

Andreas Sörensen kritiserar de franska kommunisternas linje att propagera för – och stödja en – folkfrontsregering i Frankrike 1936.[5] Men han säger inte vilken annan linje som de franska kommunisterna skulle ha genomfört. Det fanns i praktiken bara fyra varianter: 1) kommunistpartiet skulle ha lett arbetarklassen i en väpnad socialistisk revolution, men problemet var att det franska kommunistpartiet inte hade majoritet inom arbetarklassen (som bolsjevikerna hade haft i oktober 1917); ett sådant revolutionsförsök skulle ha misslyckats och hade heller inte Kominterns stöd); 2) det franska kommunistpartiet skulle enbart etablerat en enhetsfront med socialistpartiet (Trotskijs linje), men problemet var att socialistpartiet – i likhet med andra socialdemokratiska partier i Europa – föredrog att samarbeta med borgerliga mittenpartier framför kommunisterna; 3) att harva på som vanligt; och 4) det var ändå en taktisk framgång att det kunde bildas en folkfrontsregering, med stöd från det franska kommunistpartiet. I och med att kommunisterna inte ingick i folkfrontsregeringen, kunde de också kritisera regeringen från vänster. Sedan att folkfrontsregeringen bara bestod i två år är en annan historia.


IV.


Den överväldigande majoriteten av det kinesiska folket önskade enhet i kampen mot den japanska imperialismen; Kinas Kommunistiskas Partis (KKP) enhetssträvanden med Guomindang motsvarade dessa önskningar. Varje gång Guomindang bröt mot dessa enhetssträvanden och bekämpade KKP i stället för de japanska imperialisterna förlorade Guomindang i inflytande, medan KKP:s inflytande ökade. I artikeln ”Om koalitionsregering”  (1945) skriver Mao Zedong:


”Under de fem åren från 1939 till hösten 1943 inledde kuomintangregeringen tre omfattande antikommunistiska stormanlopp för att splittra den nationella enheten och skapade således en allmän fara för inbördeskrig. ” [6]


Det rådde alltså ömsom enhet, och ömsom kamp mellan KKP och Guomindang. Ibland dominerade kampen, ibland enheten. Även om andra kinesiska enhetsfronten i praktiken bröt samman 1940 – 1941 på grund av stora sammandrabbningar mellan Röda armén och guomindangstyrkorna, återupptog KKP enhetssträvanden 1945. Mao skriver i samma artikel;


”Det hederliga sättet är att omedelbart proklamera avskaffandet av Kuomintangs enpartidiktatur, att upprätta en provisorisk centralregering sammansatt av representanter för Kuomintang, Kommunistiska Partiet, Demokratiska förbundet och folk som inte partianslutna samt att kungöra ett demokratiskt politiskt handlingsprogram med det kinesiska folkets omedelbara krav, vilka vi framfört här ovan, i syfte att återställa nationens enhet och besegra de japanska angiparna.”[7]


Sörensen förstår inte att KKP:s enhetssträvanden med Guomindang tjänade syftet att avslöja och diskreditera Guomindang. KKP behöll hela tiden sin självständighet och gav inte upp några befriade områden till Guomindang. KKP och Röda armén ackumulerade hela tiden styrka och när slutstriden inleddes 1946, kunde KKP och Röda armén agera utifrån en styrkeposition trots ett numerärt och vapenteknologiskt underläge.


Sörensen skriver:


”Överallt annars där folk- och enhetsfronten applicerades med framgång utraderades kommunisterna antingen snabbt eller långsamt: Frankrike, Italien och Grekland är talande exempel.”


På vilket sätt applicerades folk- och enhetsfronten med ”framgång” i Frankrike, Italien och Grekland? Det uppstod kommunistiska motståndsrörelser i Frankrike och Italien under andra världskriget. Mot slutet av den tyska ockupationen av Frankrike samordnade den franska motståndsrörelsen, maquisen (Front national), sina operationer med den borgerliga motståndsrörelsen (Mouvement de la libération nationale)mot slutet av kriget. Det italienska kommunistpartiet förbjöds 1926 och kunde inte tillämpa någon folkfrontspolitik på 1930-talet. Kommunisterna utvecklade ändå en stark motståndsrörelse under andra världskrigets slutskede, främst i norra Italien.


Kommunisterna satt i varje italiensk regering från juni 1944 till maj 1947. Varken det franska eller det italienska kommunistpartiet försökte gripa makten i krigets slutskede. För det första stod allierade trupper i länderna i fråga och för det andra är det inte alls säkert att försök att gripa makten skulle ha fått Sovjets och Kominforms stöd.  Sovjet hade förlorat 20 miljoner invånare i andra världskriget, befann sig i temporärt vapenteknologiskt underläge (atombomben) och ville inte riskera en omedelbar fortsättning på världskriget. De områden i Central-  och Östeuropa som den sovjetiska röda armén hade befriat omvandlades senast 1948 till folkdemokratier.


I Grekland utvecklades ett effektivt befrielsekrig mot de tyska ockupanterna. I korthet hade främst ELAS (Grekiska Folkets Befrielsearmé), som leddes av kommunisterna (EAM), befriat större delen av Grekland – med undantag för Aten – 1944. Problemet var att kommunisterna accepterade att underställa sig brittiskt överkommando, eftersom britterna såg Grekland som sin intressesfär. Det är möjligt att detta uppmuntrades av Sovjetunionen.


Runt årsskiftet 1944 – 1945 gick de grekiska högerkrafterna med direkt stöd av den brittiska armén till angrepp, den s.k  Dekemvrianan, mot EAM/ELAS i Aten och tillfogade dem ett nederlag. Därpå inleddes en vit terror mot EAM/ELAS, vilket följdes av det grekiska inbördeskriget 1946 – 1949, där den grekiska regeringens trupper med stöd av Storbritannien och USA stod mot Greklands demokratiska armé, som leddes av kommunisterna, och som stöddes av Albanien, Bulgarien och Jugoslavien. Inbördeskriget slutade med nederlag för Grekland demokratiska armé.


Det är fånigt att påstå att detta nederlag var en följd att den enhetsfrontpolitik som de grekiska kommunisterna hade bedrivit.  Samarbetet mellan ELAS och andra motståndsrörelser under befrielsekriget var minimalt. Däremot var det ett politiskt misstag att acceptera brittisk inblandning.  De kommunistledda albanska och jugoslaviska befrielserörelserna befriade sina respektive länder i huvudsak av egen kraft under andra världskriget. De accepterade brittisk vapenhjälp men tillät aldrig britterna att intervenera eller styra kampen. Självfallet riktade dessa befrielserörelser också enhetsförslag till borgerligt-nationalistiska och reaktionära organisationer i Albanien respektive Jugoslavien, men dessa föredrog i ännu högre grad än Guomindang i Kina att bekämpa de befrielserörelser som kommunisterna ledde.


Enhetsfrontpolitik leder inte per automatik att kommunisterna underordnar eller anpassar sig till borgerliga eller socialdemokratiska partiers politik. Underordning eller eftergiftspolitik är en följd av konkreta, felaktiga politiska beslut, av felaktigheter i den ideologiska och politiska linjen. Den kommunistiska världsrörelsen har alltid använt sig av enhetsfronttaktik, ett verktyg för massmobilisering; ibland lyckas den, ibland misslyckas den.


Men att angripa enhetsfrontpolitiken i sig som Sörensen/Gustavsson gör och förklara den vara huvudorsak till kommunistpartiernas urartning är direkt stolligt.


Rickard B. Turesson

29/9 2019


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




[1] Teser om arbetarnas enhetsfront antagna av Kommunistiska Internationalen, 28 december 1921

[2] Teser om internationalens taktik, Antagna på IV världskongressens 31:sta sammanträde den 5 december

      1922

[4] ”Till försvar för kommunismen”, MLK 1971, sid. 75  eller https://kommunisten.nu/?p=5267

[5] Kommunistpartiet, Socialistpartiet (läs socialdemokrater) och det radikala partiet (ett småborgerligt mittenparti) hade träffat en överenskommelse, men det franska kommunistpartiet ingick aldrig i regeringen.

[6]” Valda verk av Mao Tsetung, band III”, Danelius Bokförlag sid. 207

[7] A.a sid. 230

 
ANNONS
 
Ingen bild

Hanna Ater

30 september 2019 14:34

För att vurma så mycket får enhetsfronter är det märkligt att ni i KF aldrig får till någon. Ni är ju så desperata på enhetsfronter att ni tom bildar nya organisationer med samma medlemmar så de ska se ut att någon vill samarbeta med er. Att ni kan tänka er att samarbeta med andra klasser i folkfronter istället för kompromisslöst klass mot klass gör så klart att alla andra blir "ultravänster".

 
Ingen bild

RBT

1 oktober 2019 22:07

Hanna Ater

Du bemöter inte alls inlägget i sak. Om du vill studera en framgångsrik enhetsfront i Sverige, studera då DFFG. Samarbete mellan proletariatet och delar av småborgerskapet förekommer i regel bara om huvudmotsättningen ändras, antingen på grund av att huvudfaran är fascismen eller i samband med en attack från en överlägsen imperialiststat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av NAT:s redaktion - Onsdag 24 juni 08:00


(Annons)   ”Den sanna historien om de svenska kommunisterna” skildrar med hjälp av fyra nyckeldokument den svenska kommunistiska rörelsen historia från och med 1921 och fram till 1982. Det första om Set Persson tar sin avstamp i kampe...

Av NAT:s redaktion - Måndag 22 juni 21:24

Detta är ett svar på artikeln Maoismen är ingen ”etikett” av kamrat Ragnar Röed i Marxistiskt Forum nr 1/2018. Del I – se länk till del II i slutet av denna artikel.   Vad menas med en etikett?   Redan rubriken på kamratens ...

Av NAT:s redaktion - Måndag 22 juni 21:00

Är ordförande Gonzalo vår tids störste maoist?   Röed påstår att PKP inspirerade folkkrigen i Indien, Filippinerna, Nepal och Turkiet. Detta måste vara en ordentlig överdrift, eftersom folkkriget i såväl Indien som Filippinerna inleddes redan 196...

Av NAT:s redaktion - Söndag 14 juni 16:55

This is a response to the article Maoism is not a "label" by comrade Ragnar Röed, which was published in Marxistiskt Forum 1/2018. Part 1 - see also part 2.   What is meant by a label?   Already the headline of the comrade's article shows tha...

Av NAT:s redaktion - Söndag 14 juni 15:00

(Part 2) Is chairman Gonzalo the greatest Maoist of our time?   Röed claims that the PKP inspired the people´s war in India, the Philippines, Nepal and Turkey. This must be a real exaggeration, since the people's war in both India and the Phili...

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se