Svar till PL i ”Kommunistiskt Forum” – https://www.facebook.com/groups/335217163508354/

PL skriver: "Hur kan man ens försvara om motsättningar? På sina hela 25 sidor är det väl den mest förenklade text om dialektiken som finns?”

Svar: Om ”Om motsättningar” är den mest förenklade text som finns om dialektiken, borde det inte vara något problem för dig att förstå texten. Men det verkar inte vara fallet.

PL skriver: ” Maoistisk dialektik: Huvudmotsättningen måste lösas för att andra motsättningar ska lösas. Motsättningen mellan borgare och proletärer måste lösas för att andra motsättningar ska kunna lösas.

Svar: Huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land kan bara lösas genom att proletariatet genomför en socialistisk revolution, som krossar den borgerliga statsapparaten, varvid proletariatets diktatur upprättas. Detta skedde tack vare oktoberrevolutionen 1917. Detta är förutsättningen för att produktionsmedlen ska kunna förstatligas och den borgerliga egendomen avskaffas liksom att jordbruket ska kunna kollektiviseras; det är också förutsättningen för att skillnaderna mellan handen och hjärnans arbetare, mellan män och kvinnor och mellan stad och land ska kunna avskaffas.

PL skriver:

Hur ska denna huvudmotsättning lösas om:

1. Motsättningen inom proletariatet mellan reform och revolution inte löses?

Hade Lenin bara lite tid över när han skev spaltmeter mot reformister, ekonomister etc?

Svar: Oktoberrevolutionen segrade tack vare att bolsjevikpartiet hade vunnit majoriteten av den ryska arbetarklassen i praktisk handling, speciellt i Sankt Petersburg och Moskva. Kominterns kongresser uppställde alla som mål att de kommunistiska partierna skulle vinna majoriteten av arbetarklassen. Kinas Kommunistiska Parti intog givetvis samma ståndpunkt:

” Socialdemokratin är en borgerlig ideologisk strömning. Lenin framhöll för länge sedan, att de socialdemokratiska partierna är bourgeoisins politiska avsöndringar, dess agenter inom arbetarrörelsen och dess viktigaste sociala stöd. Kommunisterna måste ständigt dra en klar skiljelinje mellan sig och de socialdemokratiska partierna i den grundläggande frågan om den proletära revolutionen och den proletära diktaturen och likvidera socialdemokratins ideologiska inflytande inom den internationella arbetarrörelsen och bland det arbetande folket. Det består inte ens skuggan av ett tvivel om att kommunisterna måste vinna de massor som befinner sig under de socialdemokratiska partiernas inflytande och måste vinna de vänster- och mellanelement i de socialdemokratiska partierna som är villiga att bekämpa det inhemska monopolkapitalet och utländsk imperialistisk dominans samt måste enas med dem i omfattande gemensamma aktioner i arbetarrörelsens dagskamp och i kampen för världsfredens försvar.” (”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” – 1963)

Alla partier som stödde Chrusjtjov och SUKP i denna polemik degenererade till revisionistiska partier, som själva snabbt blev reformistiska eller t.o.m försvann från den politiska kartan.

PL skriver:

”2. Motsättningen mellan reaktionära element inom proletariatet. Ska en socialistisk revolution ske trots detta motstånd och man medvetet ska behålla reaktionära element för att man tidigare haft en gemensam fiende?”

Svar: Men när har Marx/Engels, Lenin, Stalin, Komintern eller Mao Zedong hävdat att kommunisterna måste vinna hela proletariatet, innan den socialistiska revolutionen kan genomföras? Det räcker om partiet vinner majoriteten i klassen, fr.a majoriteten av de aktiva. Om det kommunistiska partiet måste vinna hela klassen, kanske revolutionen aldrig blir av. Jag rekommenderar PL att läsa sammanfattningen i SUKP(b):s historia   om varför oktoberrevolutionen segrade. Det räcker inte med att det kommunistiska partiet stöds av arbetarklassens majoritet; det krävs också att situationen är revolutionär, d.v.s att de arbetande massorna inte längre kan och vill leva på det gamla sättet och att den härskande klassen är paralyserad.

PL skriver:

”Med den maoistiska dialektiken kan man inte börja greppa motsättningarna så lösningen blir helt enkelt: Vi samarbetar med dem. Sedan finner jag det märkligt att man målar upp en bild av en huvudmotsättning som påverkar alla andra motsättningar men i sin tur inte blir påverkad själv. Så det pågår ingen dialektik utan en ren mekanisk påverkan på andra motsättningar? Så vi behöver inte lösa en enda motsättning för att ens möjligheten och/eller förutsättningarna för att motsättningen mellan borgare och proletärer blir löst genom en revolution? Är ni allvarliga med det? Då behöver vi ju ingenting! Inget avant garde, ingen organisering, bara att sitta och vänta.”

Svar: PL påstår att med den maoistiska dialektiken ”kan man inte börja greppa motsättningarna”. Här saknas helt bevisföring. Känner PL inte till att KKP under Mao Zedongs ledning besegrade såväl de japanska imperialisterna som Guomindang och utropade folkrepubliken Kina 1949? Det är bara praktiken som kan bekräfta en linjes riktighet på samma sätt som oktoberrevolutionen bekräftade Lenins linje och därmed hans dialektiska förståelse av verkligheten.

Självfallet påverkar sekundära motsättningar också huvudmotsättningen. På vilket sätt har Mao förnekat detta? Var – i vilket sammanhang? Maos uppsats ”Tio viktiga förhållanden” (band V) [ii] behandlar i princip bara sekundära motsättningar.

Huvudmotsättningen är överordnad, men inte ensamt avgörande. I och med det nazityska angreppet mot Sovjetunionen 1941 utgjordes huvudmotsättningen mellan Nazityskland och de sovjetiska folken. Förutsättningen för att alla andra motsättningar skulle kunna lösas var att Nazityskland besegrades och att Sovjetunionen bestod som stat, d.v.s att huvudmotsättningen löstes. På samma sätt var KKP och det kinesiska folk först tvunget att besegra den japanska imperialismen och därefter Guomindang, d.v.s lösa vardera huvudmotsättning, innan det socialistiska uppbygget kunde inledas i hela Kina.

PL ställer frågan om ”vi (inte) behöver inte lösa en enda motsättning för att ens möjligheten och/eller förutsättningarna för att motsättningen mellan borgare och proletärer blir löst genom en revolution?”

Det går aldrig att upphäva klasserna eller reformera bort kapitalisterna, alltmedan  borgerskapets diktatur består. Det går inte att avskaffa förmögenhets- och inkomstskillnaderna under kapitalismen. Vilka sekundära motsättningar menar PL att man måste – och kan – lösa under kapitalismen som en förutsättning för att genomföra den socialistiska revolutionen? Motsättningen mellan handens och hjärnans arbetare, mellan stad och land, mellan man och kvinna? Om PL preciserar sig här, så avslöjar han sig direkt som reformist.

Varför skulle denna inställning leda till passivitet? Var bolsjevikpartiet passivt och rullade tummarna fram till oktoberrevolutionen?  Tvärtom måste dagens kommunister också sträva efter att förankra sig i proletariatet genom att gå i spetsen i kampen för dagskraven och förbinda dem med kampen för den socialistiska revolutionen och ena så många som möjligt i varje enskild klasstrid och på så sätt ackumulera styrka.

PL skriver;

”Sedan är det svagt att jämställa SKP idag med vad AKP var. Ännu en gång visas en oförståelse av dialektik som att SKP varit i ett vakuum sedan AKP, helt opåverkat av allt som hänt sedan dess.”

Svar: SKP har utgått från AKP, ett revisionistiskt och moskvatroget parti. SKP:s partiprogram hymlar inte med ursprunget:

”Klassmedvetna medlemmar blev uteslutna eller lämnade partiet självmant och 1977 fattade dessa kamrater beslut om att återupprätta det kommunistiska partiet i Sverige under det provisoriska namnet Arbetarpartiet Kommunisterna – APK. Vid partiets 31:a kongress 1995 beslutades att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti. Partiet representerar kontinuiteten och det historiska arvet från Marx, Engels och Lenin inom den svenska arbetarrörelsen.”

Men ingenstans i programmet behandlas nödvändigheten av en väpnad socialistisk revolution  och upprättandet av proletariatets diktatur. I stället skriver SKP:

” Kampen mot monopolkapitalen, för övertagandet av produktionsmedel och naturresurser i Sverige, måste utföras av Sveriges arbetarklass. Sveriges Kommunistiska Parti har som främsta uppgift att leda denna kamp genom att organisera de mest medvetna och kampvilliga delarna av arbetarklassen.

Partiet utvecklar därför en antimonopolistisk strategi.”

Hur Sveriges arbetarklass ska överta produktionsmedel och naturresurser; den frågan besvarar inte SKP. Det är naturligtvis inget konstigt om man tror på den fredliga parlamentariska vägen till socialismen och kopierar Chrusjtjovs ”antimonopolistiska” strategi. SKP har dessutom en mycket lång väg framför sig, eftersom SKP endast fick 702 röster, eller 0,01 procent, en tiondels promille, i riksdagsvalet 2018.

Rickard B. Turesson

9/12 2019

Svar till Aris Patris i Facebook-gruppen ”Kommunister”

1. Jag har inte debatterat med dig tidigare och har därför definitivt inte klagat på att du är otrevlig. Jag brukar aldrig klaga på att folk är otrevliga utan låter dem i stället få ett långt rep för att hänga sig själva.

2. Kapitalismens grundläggande motsättning är motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen. På basis av denna motsättning utvecklas kampen mellan klasserna. Engels skriver i ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap”:

”Hos denna motsättning … ligger fröet till nutidens alla konflikter ….  motsättningen mellan församhälleligad (social) produktion och kapitalistiskt tillägnande kom till uttryck som den antagonistiska motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi.”

Den grundläggande motsättningen löper alltså igenom det kapitalistiska produktionssättet och manifesterar sig på den samhälleliga, politiska nivån som motsättningen mellan proletariatet och borgerskapet. I samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet dominerar, är detta också normalt huvudmotsättningen.  Utgående från historiska erfarenheter kan denna huvudmotsättning ändras beroende på två omständigheter, nämligen dels om imperialistisk stormakt angriper en mindre kapitalistisk stat eller dels om en fascistisk rörelse hotar eller redan har gripit statsmakten. I neo-koloniala länder är bilden ännu mer komplicerad; det kapitalistiska produktionssättet dominerade inte i Kina 1927, då Kinas Kommunistiska Parti försökte genomföra ett uppror i Kanton/Shanghai, trots att proletariatet uppgick till mindre än en procent av befolkningen. Revolutionsförsöket var i princip dömt att misslyckas.

3. Aris Patris skriver att: ” …. det är en rejäl revision av marxismen att hävda att det kan finnas en huvudmotsättning ovan motsättningen mellan kapital och arbete under kapitalismen?”

”Ovan (sic!) motsättningen mellan kapital och arbete under kapitalismen?” Vad är detta för trams?  Aris Patris står för en okunnig, vulgärmarxistisk syn på den dialektiska materialismen. Han menar att den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den församhälligade produktionen alltid måste vara ensamt avgörande och alltid bestämmande på den samhälleliga nivån. Redan Engels skriver:

”Enligt den historiematerialistiska  grundsynen är det verkliga livets produktion och reproduktion de faktorer som till sist avgör historiens gång. Varken Marx eller jag har någonsin hävdat något annat på denna punkt. Om någon vill förvränga detta till att det ekonomiska momentet skulle vara ensamt avgörande, blir hela satsen abstrakt, absurd och intetsägande.” (Brev från Engels till Bloch 21 september 1890)

Man måste studera den/de aktuella samhällsformationen/-erna (som kan bestå av flera produktionssätt i ett bestämt historiskt läge). Gick huvudmotsättningen mellan arbete och kapital i Italien 1924 eller i Nazityskland 1933? Gick huvudmotsättningen i Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike efter den nazityska ockupationen?  I och med det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941 gick då inte huvudmotsättningen mellan Nazityskland och det sovjetiska folken? Gick huvudmotsättningen mellan arbete och kapital i Nazityskland? Efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionens och Japans angrepp mot Pearl Harbor 1941 gick då inte huvudmotsättningen i världsmåttstock  mellan Sovjetunionen, USA, Storbritannien och alla folk som bekämpade den tyska, italienska och japanska imperialisterna å ena sidan och Nazityskland, Italien och Japan och deras allierade å den andra sidan. Utövade inte denna huvudmotsättning inflytande över alla andra motsättningar i världen fram till 1945?

4. ”Er teori tar bort hela grunden för marxismen, det tar bort det dialektiska förhållandet mellan bas och överbyggnad. Eller påstår ni att den ekonomiska basen i ett ockuperat land utgörs av någon slags motsvarighet till produktivkrafterna och produktionsförhållandena? Vad skulle det vara i så fall? Kan överbyggnaden i ett samhälle stå i relation till något annat än den ekonomiska basen?”

Detta är också nonsens. Den ekonomiska basen är detsamma som produktionssättet, d.v.s produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Produktionssätt och ekonomisk bas sammanfaller i högt utvecklade kapitalistiska länder. I och för sig kan den ekonomiska basen bestå av flera produktionssätt, som existerar sida vid sida, som i vissa neo-koloniala länder idag; i ”Kapitalismens utveckling i Ryssland” identifierade Lenin flera produktionssätt i Ryssland.

Varför skulle den ekonomiska basen i ett ockuperat land skilja sig från den i icke-ockuperat land? De nazityska ockupanterna slog inte sönder den ekonomiska basen i Danmark eller Norge utan lät den förbli intakt. Detsamma gällde förmodligen i varierande utsträckning Tjeckoslovakien, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Däremot innebar ockupationen att nazisterna inrättade sig egen våldsapparat, den viktigaste delen i överbyggnaden. I de länder som Polen, Sovjetunionen och i varierande utsträckning länderna på Balkan som utsattes för våldsamma nazityska angrepp och ockupationer förstördes naturligtvis den ekonomiska basen, fr.a produktionsmedel och infrastruktur, i stor utsträckning.

I förhållandet mellan bas och överbyggnad är basen i sista hand bestämmande, men redan Marx/Engels bestred att detta förhållande var mekaniskt och ensidigt. Under socialismen erhåller överbyggnaden en synnerlig roll, eftersom det socialistiska produktionssättet utvecklas planmässigt av det kommunistiska partiet och den nya proletära statsapparaten. Det kommunistiska målet kan aldrig uppnås om inte privategendomen elimineras, klasserna successivt avskaffas, skillnaderna mellan handens och hjärnas arbetare, skillnaderna mellan stad och land och dem mellan män och kvinnor reduceras. Hela överbyggnaden, inklusive tänkandet, måste revolutioneras.

Rickard  B. Turesson

6/12 3019

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I ”Riktpunkt” den 21/11 2019 har Andras Sörensen tagit sig före att kritisera Mao Zedongs ”Om motsättningar” , speciellt teorin om huvudmotsättningen. Han skriver:

”Men nog utvecklade Mao dialektiken och förståelsen av motsättningar. Synd bara att han tog det i helt fel riktning (min fetstil).”

Sörensen använder riktiga brösttoner. Men först av allt måste man naturligtvis återge Mao Zedongs ståndpunkt korrekt. Sörensen hugger av och förvanskar citatet från Mao Zedong.  I ”Om motsättningar”  skriver Mao Zedong:

”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättningen, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.

Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourge­oisien, mellan bondesmåbourgeoisien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmå bourge­oisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.

I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats. ”

Och vidare:

”Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas. Detta är den metod som Marx lärde oss med sitt studium av det kapitalistiska samhället. Även Lenin och Stalin lärde oss denna metod när de studerade imperialismen och kapitalismens allmänna kris och när de studerade sovjetekonomin. Det finns tusentals både lärda män och handlingens män som inte begriper den. Följden är att de gått vilse i en dimma, är ur stånd att tränga in till kärnan i ett problem och naturligtvis inte kan finna en väg att lösa dess motsättningar.”

Om huvudmotsättningen

Huvudmotsättningen är alltså den motsättning, som första måste lösas innan alla andra motsättningar kan lösas, eftersom den är bestämmande och utövar inflytande över alla andra motsättningar. Det är Mao Zedongs förtjänst att ha fokuserat på och utvecklat detta begrepp, även om Marx/Engels, Lenin och Stalin naturligtvis tillämpade det i sin politiska metod och praktik precis som Mao Zedong påpekar. Faktum är att massor av människor genom historien har identifierat huvudmotsättningen i olika processer utan att ens känna till begreppet.

Låt oss illustrera hur viktigt det är att identifiera huvudmotsättningen i den politiska kampen. Efter februarirevolutionen i Tsarryssland stod huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap, som bara kunde lösas genom den socialistiska revolutionens metod. Oktoberrevolutions seger, d.v.s proletariatets erövring av statsmakten, skedde under parollerna ”Fred, jord och bröd!” Den socialistiska revolutionen kunde bara segra genom separatfreden med Tyskland och tack vare att sovjetregeringen utfärdade ett dekret om en jordreform vanns massan av bönderna. Själva maktinnehavet innebar att den kapitalistiska storindustrin och bankerna kunde förstatligas.  Den vita sidan understödd av ett antal utländska kapitalistiska makter utlöste ett inbördeskrig 1918, men tack vare innehavet av statsmakten kunde bolsjevikpartiet och proletariatet segra i detta inbördeskrig. Därmed löstes den ursprungliga huvudmotsättningen.  Denna seger innebar att sovjetregeringen på allvar kunde inleda uppbygget av ett socialistiskt Sovjetunionen, initiera en planeekonomi och revolutionera de sociala förhållandena, utbildningsväsendet, hälsoväsendet, kvinnans ställning förhållandet till de nationella minoriteterna samt att senare kollektivisera jordbruket. Uppgiften bestod i att bygga socialismen i ett land och att alltså lösa en ny huvudmotsättning. I och med Nazitysklands angrepp 1941 på Sovjetunionen uppstod en ny huvudmotsättning, som överskuggade alla andra motsättningar.

Sörensen skriver:

”Huvudmotsättningen i Kina innan revolutionen var den mellan klasserna. Så fort imperialismen invaderar – och det har den gjort åtskilliga gånger i Kinas historia – reduceras den tidigare huvudmotsättningen tillfälligt till en sekundär motsättning. Den nya huvudmotsättningen blir den mellan nationen och den invaderande imperialismen. Här menar Mao att i stort sett alla landets klasser kan enas mot invasionen.”

Det är inte en fråga om vad Mao ”menar”; faktum är att det finns facit. Den kinesiska revolutionen genomlöpte fyra faser: Första revolutionära inbördeskriget (1924 – 1927), andra revolutionära inbördeskriget (1927 – 1937), försvarskriget mot Japan (1937 – 1945) och tredje revolutionära inbördeskriget (1945 – 1949). De två första inbördeskrigen, som riktades mot den inhemska klassfienden, ledde till temporära nederlag för Kinas Kommunistiska Parti. Det var först när huvudmotsättningen ändrades i Kina efter det fullskaliga angreppet från Japan till att gå mellan den japanska imperialismen och det kinesiska folket, som KKP och Röda armén kunde ta ledningen i befrielsekampen, växa sig starkt och ackumulera styrka. Tack vare att denna huvudmotsättning hade lösts och KKP och Röda armén ackumulerat styrka, kunde Guomindang – trots massivt amerikanskt stöd – besegras i det tredje revolutionära inbördeskriget och Folkrepubliken Kina utropas 1949.

Sörensen menar nu att Mao Zedong ”hela tiden utgick från ett resonemang om det minst onda”, vilket är helt befängt. Mao Zedong utgick från huvudmotsättningen. Den japanska imperialismens angrepp riktade sig mot den kinesiska nationen och Japan var ute efter att erövra hela Kina. Det betydde att den japanska imperialismens angrepp inte bara riktade sig mot proletariatet och bönderna, utan även mot städernas småborgerskap, det nationella borgerskapet och t.o.m mot mindre godsägare, som således alla hamnade på rätt sida om barrikaderna. Genom att bygga bredast möjliga allians på denna bas uppnåddes maximal slagkraft i kampen mot den japanska imperialismen.

Sörensen skriver:

”Det säger sig självt att om huvudmotsättningen är hela nationens kamp mot den utländska imperialismen, så kan inte frågan om makten ställas på sin spets: arbetarklassen kan inte göra anspråk på ledningen i landet samtidigt som den ingår allians med den nationella kapitalismen. Att göra det vore att på en gång spräcka alliansen.”

Nej, det kinesiska folket var först tvunget att besegra den japanska imperialismen innan frågan om den socialistiska revolutionen kunde föras upp på dagordningen. Eller menar Sörensen att KKP i stället för att bekämpa den japanska imperialismen skulle ha lett det kinesiska proletariatet i att försöka genomföra en socialistisk revolution? Var då? På japanskockuperad mark? På guomindangkontrollerat område? KKP och Röda armén gjorde inga ”anspråk” på ledningen i landet utan erövrade i stället ledningen i befrielsekampen mot den japanska imperialismen. I de befriade områdena genomfördes naturligtvis jordreformer och understöddes jordbrukskooperativ och inleddes den nydemokratiska revolutionen redan innan Guomindang, som stöddes av storborgerskapet, kompradorborgerskapet och storgodsägarna,  besegrades 1949. I första omgången på de befriade områdena beslagtogs inte de mindre godsägarnas jord just i syfte att inte äventyra alliansen mot de japanska imperialisterna, men detta var uttryck för taktiska överväganden.

Sörensen skriver också:

”När huvudmotsättningen inom kapitalismen ersatts av andra huvudmotsättningar ersätts också det politiska målet: delmålen på vägen mot socialismen har införts och skjuter socialismen på framtiden. Först måste den tillfälliga huvudmotsättningen lösas, sen kan man gå vidare med nästa motsättning. Istället för att koppla frågan om makten till kampen mot exempelvis den utländska imperialismen skjuts den på framtiden.”

Men Kina 1937 var inte ett industrialiserat kapitalistiskt land utan ett neokolonialt, feodalkapitalistiskt land, där bönderna uppgick till 80 procent av befolkningen och proletariatet till mindre än en procent. Det var ännu mindre utvecklat än Tsarryssland 1917. Dessutom utsattes Kina för japansk imperialistisk aggression. Sörensen tycks inte vara medveten om att KKP och Röda armén faktiskt segrade och att Folkrepubliken Kina upprättades 1949. Därmed bekräftades också riktigheten i Mao Zedongs och KKP:s politiska linje. Därmed kunde KKP också gå vidare och inleda det socialistisk uppbygget, som gick ännu snabbare än i Sovjetunionen.

Vad är det för fel med delmål?

Sörensen skriver:

”Skiftet betydde också att logiken om det minst onda blev vägledande. Fascismen var värre än den borgerliga demokratin, därför blev också demokratin det första delmålet. På så sätt introducerades delmålen i kampen för socialismen. Först skulle delmålen uppnås och därefter kunde kampen för socialismen genomföras.”

Men var inte nazistpartiet i Tyskland och fascistpartiet i Italien värre än de borgerligt-demokratiska partierna? I både Tyskland och Italien angreps i första hand kommunisterna; både Tyskland och Italien inledde en rad angreppskrig, innan Nazityskland gick till angrepp mot Sovjetunionen 1941, och Nazityskland inrättade också koncentrationsläger, som bedrev systematisk människoutrotning. Var det fel av Sovjetunionen att ingå en allians med USA och Storbritannien emot Tyskland, Italien och Japan efter Nazitysklands angrepp?

Vad är det egentligen för fel på delmål? Den kommunistiska rörelsen har alltid uppställt delmål. Marx och Engels stödde kravet på allmän rösträtt, 8-timmars arbetsdag liksom Irlands och Polens rätt till statligt avskiljande från Storbritannien respektive Tsarryssland. Det ryska socialdemokratiska partiet under Lenins ledning ställde en rad reformkrav, som fungerade som delmål. Som Lenin påpekade består skillnaden mellan revolutionärer och reformister däri att de förra inte nöjer sig med reformkrav utan alltid har slutmålet i sikte; reformisterna stannar vid reformerna och nöjer sig med att lappa och laga kapitalismen. För dem är rörelsen allt och målet intet. Lenin stödde också principen om nationernas rätt till självbestämmande, vilket är ett typiskt delmål.

Det är självklart att om huvudmotsättningen ändras i ett land i samband med imperialistisk aggression, som i Kina, Jugoslavien, Albanien under andra världskriget eller i Vietnam, Laos och Kampuchea fr.o.m 1960-talet, måste kommunisterna och andra progressiva uppställa delmålet att först befria det egna landet. Annars är det inte möjligt att genomföra en socialistisk revolution. När den koloniala frigörelseprocessen inleddes på 1960-talet, stödde självfallet kommunisterna denna trots att den i de flesta fall leddes av borgerliga nationalister.

Att kritisera kommunisterna för att de uppställer delmål är bara förvirrad vänsteropportunistisk retorik.

Vilken ”marxist-leninistisk” tradition?

Sörensen skriver:

”Slutsatsen är rätt enkel: maoismen är inte – och kan inte vara – revolutionär. De taktiska beslut som Komintern tog i en defensiv situation har den gjort till grundläggande. Det gör också att det finns en stor och kvalitativ skillnad mellan maoismen och marxism-leninismen: det finns en marxist-leninistisk tradition som inte tyngts ner av de defensiva beslut som Komintern var tvungna att ta, medan det inte finns en sådan maoistisk tradition, eftersom den gjort dessa defensiva beslut till grundläggande beståndsdelar i sin ideologi.”

Vilken ”marxist-leninistisk” tradition åsyftar egentligen Sörensen? Traditionen att kritisera Kominterns folkfrontspolitik från 1935 från ”vänster” är trotskistisk –  som Sörensen upprepar i sin artikel – inte marxist-leninistisk. Faktum är att Kominterns folkfrontspolitik var den enda rimliga efter det fascistiska maktövertagandet i Italien 1924 och det nazistiska i Tyskland 1933. Det enda felet – med facit i handen  – var att Komintern hade underskattat den fascistiska och nazistiska faran och att folkfrontpolitiken introducerades för sent. I Frankrike ledde folkfrontspolitiken i varje fall till att ett inhemskt fascistiskt maktövertagande förhindrades före andra världskriget. I Spanien segrade fascisterna över den spanska republiken efter ett utdraget inbördeskrig 1936 – 1939, men nederlaget kan inte lastas folkfrontspolitiken. Nederlaget berodde först och främst på att Storbritannien och senare Frankrike bedrev en non-interventionspolitik, som i praktiken gav Nazityskland och Italien fritt spelrum att intervenera med ett massivt militärt stöd till Franco-sidan. Dessutom skadade såväl anarkisterna som det trotskistiska POUM enhetsfronten mot Franco.

Det är sant att KKP tillämpade Kominterns enhetsfrontpolitik från 1935 och Mao Zedong hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov. Men var KKP:s enhetsfrontpolitik ”i grunden defensiv”? Aggressionen från Japan, Tyskland och Italien i samband med andra världskriget innebar naturligtvis att de kinesiska, jugoslaviska och albanska folken i inledningsskedet hamnade i underläge. Deras befrielsekrig genomgick tre faser: strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv. Den strategiska offensiven ledde till att dessa folk av egen kraft befriade sig från de japanska respektive de nazityska ockupanterna. Defensiven omvandlades i samtliga fall till offensiv.

Det blir magstarkt när Sörensen påstår att ”det finns en stor och kvalitativ skillnad mellan maoismen och marxism-leninismen”. Vilken marxism-leninism åberopar egentligen Sörensen? Vilka är hans läromästare?

Sörensen är ordförande för SKP, ett parti, som är sprunget ur ApK [ii], ett revisionistiskt och moskvatroget parti. Den tradition som Sören som ansluter sig till går tillbaka till Chrusjtjovs revisionistiska linje, som bl.a kom till uttryck på SUKP:s 22:a kongress i form av anti-revolutionära teorier om ”fredlig samlevnad”, ”fredlig tävlan” och ”fredlig övergång till socialismen” liksom ”hela folkets stat” och ”hela folkets parti”. Denna linje fortsattes av Brezjnev, Andropov och Tjernenko, varvid Gorbatjov fullföljde undermineringsarbetet. Har någonsin SKP eller Sörensen gjort upp med Chrusjtjovs revisionism? Det är pikant att Sörensen upprepar trotskistisk kritik mot Komintern, men redan Chrusjtjov tog i och för sig Trotsky till heders igen.

Vilket parti var det som gick i spetsen i kampen mot den moderna revisionismen? Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong. Alla kommunister bör läsa ”Den stora polemiken” (1960 -1964) [iii], polemiken mellan KKP och SUKP, och ta ställning till vem som hade i huvudsak rätt. Det är betecknande att KKP publicerade alla SUKP:s svar i Kina, medan SUKP inte publicerade något svar från KKP alls i Sovjetunionen.

Sörensens kritik mot Mao Zedong och KKP är falsk, principlös och faller på eget grepp.

Rickard B. Turesson

4/12 2019

”Om motsättningar” finns i ”Mao Zedong om filosofiska frågor” (Oktoberförlaget 2015), i ”Mao Tsetung Skrifter i urval” (Oktoberförlaget 1979), ”Valda verk av Mao Tsetung band 1” (Danelius bokförlag 1966) eller på nätet: kommunisten.nu/?p=9149