Svar till PL i ”Kommunistiskt Forum” – https://www.facebook.com/groups/335217163508354/

PL skriver: "Hur kan man ens försvara om motsättningar? På sina hela 25 sidor är det väl den mest förenklade text om dialektiken som finns?”

Svar: Om ”Om motsättningar” är den mest förenklade text som finns om dialektiken, borde det inte vara något problem för dig att förstå texten. Men det verkar inte vara fallet.

PL skriver: ” Maoistisk dialektik: Huvudmotsättningen måste lösas för att andra motsättningar ska lösas. Motsättningen mellan borgare och proletärer måste lösas för att andra motsättningar ska kunna lösas.

Svar: Huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land kan bara lösas genom att proletariatet genomför en socialistisk revolution, som krossar den borgerliga statsapparaten, varvid proletariatets diktatur upprättas. Detta skedde tack vare oktoberrevolutionen 1917. Detta är förutsättningen för att produktionsmedlen ska kunna förstatligas och den borgerliga egendomen avskaffas liksom att jordbruket ska kunna kollektiviseras; det är också förutsättningen för att skillnaderna mellan handen och hjärnans arbetare, mellan män och kvinnor och mellan stad och land ska kunna avskaffas.

PL skriver:

Hur ska denna huvudmotsättning lösas om:

1. Motsättningen inom proletariatet mellan reform och revolution inte löses?

Hade Lenin bara lite tid över när han skev spaltmeter mot reformister, ekonomister etc?

Svar: Oktoberrevolutionen segrade tack vare att bolsjevikpartiet hade vunnit majoriteten av den ryska arbetarklassen i praktisk handling, speciellt i Sankt Petersburg och Moskva. Kominterns kongresser uppställde alla som mål att de kommunistiska partierna skulle vinna majoriteten av arbetarklassen. Kinas Kommunistiska Parti intog givetvis samma ståndpunkt:

” Socialdemokratin är en borgerlig ideologisk strömning. Lenin framhöll för länge sedan, att de socialdemokratiska partierna är bourgeoisins politiska avsöndringar, dess agenter inom arbetarrörelsen och dess viktigaste sociala stöd. Kommunisterna måste ständigt dra en klar skiljelinje mellan sig och de socialdemokratiska partierna i den grundläggande frågan om den proletära revolutionen och den proletära diktaturen och likvidera socialdemokratins ideologiska inflytande inom den internationella arbetarrörelsen och bland det arbetande folket. Det består inte ens skuggan av ett tvivel om att kommunisterna måste vinna de massor som befinner sig under de socialdemokratiska partiernas inflytande och måste vinna de vänster- och mellanelement i de socialdemokratiska partierna som är villiga att bekämpa det inhemska monopolkapitalet och utländsk imperialistisk dominans samt måste enas med dem i omfattande gemensamma aktioner i arbetarrörelsens dagskamp och i kampen för världsfredens försvar.” (”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” – 1963)

Alla partier som stödde Chrusjtjov och SUKP i denna polemik degenererade till revisionistiska partier, som själva snabbt blev reformistiska eller t.o.m försvann från den politiska kartan.

PL skriver:

”2. Motsättningen mellan reaktionära element inom proletariatet. Ska en socialistisk revolution ske trots detta motstånd och man medvetet ska behålla reaktionära element för att man tidigare haft en gemensam fiende?”

Svar: Men när har Marx/Engels, Lenin, Stalin, Komintern eller Mao Zedong hävdat att kommunisterna måste vinna hela proletariatet, innan den socialistiska revolutionen kan genomföras? Det räcker om partiet vinner majoriteten i klassen, fr.a majoriteten av de aktiva. Om det kommunistiska partiet måste vinna hela klassen, kanske revolutionen aldrig blir av. Jag rekommenderar PL att läsa sammanfattningen i SUKP(b):s historia   om varför oktoberrevolutionen segrade. Det räcker inte med att det kommunistiska partiet stöds av arbetarklassens majoritet; det krävs också att situationen är revolutionär, d.v.s att de arbetande massorna inte längre kan och vill leva på det gamla sättet och att den härskande klassen är paralyserad.

PL skriver:

”Med den maoistiska dialektiken kan man inte börja greppa motsättningarna så lösningen blir helt enkelt: Vi samarbetar med dem. Sedan finner jag det märkligt att man målar upp en bild av en huvudmotsättning som påverkar alla andra motsättningar men i sin tur inte blir påverkad själv. Så det pågår ingen dialektik utan en ren mekanisk påverkan på andra motsättningar? Så vi behöver inte lösa en enda motsättning för att ens möjligheten och/eller förutsättningarna för att motsättningen mellan borgare och proletärer blir löst genom en revolution? Är ni allvarliga med det? Då behöver vi ju ingenting! Inget avant garde, ingen organisering, bara att sitta och vänta.”

Svar: PL påstår att med den maoistiska dialektiken ”kan man inte börja greppa motsättningarna”. Här saknas helt bevisföring. Känner PL inte till att KKP under Mao Zedongs ledning besegrade såväl de japanska imperialisterna som Guomindang och utropade folkrepubliken Kina 1949? Det är bara praktiken som kan bekräfta en linjes riktighet på samma sätt som oktoberrevolutionen bekräftade Lenins linje och därmed hans dialektiska förståelse av verkligheten.

Självfallet påverkar sekundära motsättningar också huvudmotsättningen. På vilket sätt har Mao förnekat detta? Var – i vilket sammanhang? Maos uppsats ”Tio viktiga förhållanden” (band V) [ii] behandlar i princip bara sekundära motsättningar.

Huvudmotsättningen är överordnad, men inte ensamt avgörande. I och med det nazityska angreppet mot Sovjetunionen 1941 utgjordes huvudmotsättningen mellan Nazityskland och de sovjetiska folken. Förutsättningen för att alla andra motsättningar skulle kunna lösas var att Nazityskland besegrades och att Sovjetunionen bestod som stat, d.v.s att huvudmotsättningen löstes. På samma sätt var KKP och det kinesiska folk först tvunget att besegra den japanska imperialismen och därefter Guomindang, d.v.s lösa vardera huvudmotsättning, innan det socialistiska uppbygget kunde inledas i hela Kina.

PL ställer frågan om ”vi (inte) behöver inte lösa en enda motsättning för att ens möjligheten och/eller förutsättningarna för att motsättningen mellan borgare och proletärer blir löst genom en revolution?”

Det går aldrig att upphäva klasserna eller reformera bort kapitalisterna, alltmedan  borgerskapets diktatur består. Det går inte att avskaffa förmögenhets- och inkomstskillnaderna under kapitalismen. Vilka sekundära motsättningar menar PL att man måste – och kan – lösa under kapitalismen som en förutsättning för att genomföra den socialistiska revolutionen? Motsättningen mellan handens och hjärnans arbetare, mellan stad och land, mellan man och kvinna? Om PL preciserar sig här, så avslöjar han sig direkt som reformist.

Varför skulle denna inställning leda till passivitet? Var bolsjevikpartiet passivt och rullade tummarna fram till oktoberrevolutionen?  Tvärtom måste dagens kommunister också sträva efter att förankra sig i proletariatet genom att gå i spetsen i kampen för dagskraven och förbinda dem med kampen för den socialistiska revolutionen och ena så många som möjligt i varje enskild klasstrid och på så sätt ackumulera styrka.

PL skriver;

”Sedan är det svagt att jämställa SKP idag med vad AKP var. Ännu en gång visas en oförståelse av dialektik som att SKP varit i ett vakuum sedan AKP, helt opåverkat av allt som hänt sedan dess.”

Svar: SKP har utgått från AKP, ett revisionistiskt och moskvatroget parti. SKP:s partiprogram hymlar inte med ursprunget:

”Klassmedvetna medlemmar blev uteslutna eller lämnade partiet självmant och 1977 fattade dessa kamrater beslut om att återupprätta det kommunistiska partiet i Sverige under det provisoriska namnet Arbetarpartiet Kommunisterna – APK. Vid partiets 31:a kongress 1995 beslutades att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti. Partiet representerar kontinuiteten och det historiska arvet från Marx, Engels och Lenin inom den svenska arbetarrörelsen.”

Men ingenstans i programmet behandlas nödvändigheten av en väpnad socialistisk revolution  och upprättandet av proletariatets diktatur. I stället skriver SKP:

” Kampen mot monopolkapitalen, för övertagandet av produktionsmedel och naturresurser i Sverige, måste utföras av Sveriges arbetarklass. Sveriges Kommunistiska Parti har som främsta uppgift att leda denna kamp genom att organisera de mest medvetna och kampvilliga delarna av arbetarklassen.

Partiet utvecklar därför en antimonopolistisk strategi.”

Hur Sveriges arbetarklass ska överta produktionsmedel och naturresurser; den frågan besvarar inte SKP. Det är naturligtvis inget konstigt om man tror på den fredliga parlamentariska vägen till socialismen och kopierar Chrusjtjovs ”antimonopolistiska” strategi. SKP har dessutom en mycket lång väg framför sig, eftersom SKP endast fick 702 röster, eller 0,01 procent, en tiondels promille, i riksdagsvalet 2018.

Rickard B. Turesson

9/12 2019