Vänsterliberalen Henrik Arnstad definierar fascism i sin bok ”Älskade fascism som "folkligt förankrad ultranationalism med betoning på tanken om nationens återfödelse”, en småborgerligt idealistisk definition som ingenting har med marxismen att göra. Arnstad har t.o.m kritiserat norrmännen för att de firar 17-maj iklädda folkdräkter. 17-maj firas till minnet av självständighetssträvandena gentemot Sverige och firandet har dessutom fått extra tyngd med tanke på den nazityska ockupationen av Norge under andra världskriget. Det norska folkets kamp mot såväl Sverige som Nazityskland är exempel på progressiv nationalism. Småborgerliga liberaler och socialister skiljer inte på progressiv och reaktionär nationalism.

I en text från 1916 citerar Lenin sig själv, d.v.s ”socialisterna har erkänt och erkänner även nu ‘fosterlandsförsvaret’ eller ‘försvarkriget’ som berättigat, progressivt och rättfärdigt” endast i den meningen att ”främmande förtryck störtas”.

Lenin skrev exempelvis också:

” Är känslan av nationalstolthet främmande för oss, storryska klassmedvetna proletärer? Självklart inte! Vi älskar vårt språk och vårt land, och vi gör vårt yttersta för att höja de arbetande massorna (d.v.s. nio tiondelar av dess befolkning) till en demokratisk och socialistisk medvetandenivå.”  [ii]

Mao ansåg att en kommunist både kunde vara internationalist och patriot:

” Vi menar att han inte bara kan vara patriot, men att han måste vara det. Innehållet i patriotismen är bestämt av speciella historiska förhållanden. Vi har den falska patriotismen till Hitler och de japanska, och vi har vår patriotism.” [iii]

Från sovjetisk synvinkel kallades andra världskriget för ”Det stora fosterländska kriget”.

I ” Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” 1963 skrev KKP:

”I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism (min fetstil).” [iv]

Om en stat utsätts för ett imperialistiskt angrepp från en stormakt, har denna stat all rätt i världen att försvara sig. För att maximera möjligheterna att lyckas gäller det ena nationen, hela folket, om det går. Under världskriget utsattes en rad länder för aggression från Nazityskland, Japan och Italien. Motståndskampen från de ockuperade folkens sida mot dessa stater var naturligtvis uttryck för en rättfärdig nationalism. Vår kamp mot Sveriges inlemmande i NATO och för ett utträde ut EU har samma utgångspunkt.

Den som stämplar all nationalism som felaktig påminner om Progressive Labor, ett amerikansk maoistiskt parti, som urartade och som stämplade vietnamesernas befrielsekamp mot USA-imperialismen som ”nationalistisk” liksom afroamerikanernas kamp i USA.

I.

Redan Kominterns fjärde kongress 1922 uppmärksammade fascismen:

” De karaktäristiska kännetecknen för den italienska fascismen, den ’klassiska’ fascismen, som för en tid har erövrat hela landet, består däri att fascisterna icke blott bilda mindre kontra-revolutionära, till tänderna beväpnade kamporganisationer utan även försöka genom social demagogi skaffa sig en grundval bland massorna, i bondekretsarna, bland småborgarna, till och med i vissa delar av arbetarklassen, varvid de skickligt söker utnyttja alla miss-räkningarna över den så kallade demokratien.”

I sitt tal vid Kominterns sjunde kongress 1935 framhöll Dimitrov att ”fascismen vid makten (är) en öppen, terroristisk diktatur av finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element.”

Vad kännetecknar fascismen och nazismen enligt Komintern?

• Deras mål är en auktoritär, våldsam och militariserad stat;
• Führerprincipen tilämpas, d.v.s att alla ska underordna sig ledaren och i princip avskaffas intern medlemsdemokrati;
• Rörelserna genomdriver ett organiserat klassamarbete i form av en korporativ stat, som sammansmälter med finanskapitalet, varvid fackföreningarna helt uppgår i dessa korporationer;
• Rörelserna är revanschistiska, imperialistiska, nationalistiska och rasistiska;
• Rörelserna är anti-demokratiska, anti-liberala och anti-sosialistiska;
• Rörelsen förordar en patriarkalisk, anti-homosexuell familje- och sexualpolitik.

Kärnan i de fascistiska och nazistiska rörelser, som uppstod fr.o.m början av 1920-talet var att de fr.a var riktade mot den revolutionära arbetarrörelse, som hade vuxit fram och inspirerats av Oktoberrevolutionen. Men dessa rörelser var inte stöpta i en och samma form; det fanns olika skillnader dem emellan. Nazistpartiet i Tyskland var anti-semitiskt från första början, medan det italienska fascistpartiet exempelvis i inledningsskedet hade judiska medlemmar, t.o.m i ledningen. Först efter att Italien blivit beroende av nazityskt stöd för sin överlevnad, började de italienska fascisterna deportera judar till koncentrationslägren.

Det avgörande för att de italienska fascisterna och tyska nazisterna kunde gripa makten var att de fick respektive finanskapitals stöd, som inte litade på att de borgerligt-demokratiska partierna, inklusive socialdemokraterna, klarade av att dämma upp för den revolutionära arbetarrörelsen med kommunisterna i spetsen.

Fascistiska rörelser tonar ner de anti-kapitalistiska kraven eller avlägsnar dem helt när de börjar växa. Men en slags radikalitet tonade inte fascisterna och nazisterna ner, nämligen att helt krossa den revolutionära arbetarrörelsen med alla medel, inklusive fysiska. De italienska och tyska kommunisterna var de första som fängslades, sattes i arbetsläger eller i koncentrationsläger.

Om Sverigedemokraterna snarast är ett betrakta som ett högerpopulistiskt parti, kan man inte säga att fascismen står starkare än någonsin i Sverige. Det är sant att som mest samlade de renodlat nazistiska partierna i Sverige runt 27 000 röster i valen 1934. Men hela det politiska etablissemanget, utom Sveriges Kommunistiska Parti, i Sverige tog ett steg åt höger före andra världskriget. Bondeförbundet var starkt påverkat av nazistiska tankegångar liksom Högerpartiets ungdomsförbund, som bröt med moderpartiet. Det fanns också många officerare, särskilt bland de högre befälen, som var pro-nazistiska. Det fanns ett begränsat utrymme för öppna nazistiska eller fascistiska partier. Flyktingpolitiken var ytterst restriktiv. Fram till andra världskrigets utbrott under 30-talet tog Sverige inte emot mer än omkring 5 000 flyktingar från Tyskland. Cirka 3 000 av flyktingarna var judar. Det enda parti, som utsattes för repressalier av var Sveriges Kommunistiska Parti, vars tidningar belades med transportförbund och hundratals medlemmar internerades i arbetsläger.

II.

Dimitrov skrev också:

”Ingen allmän karakteristik av fascismen, hur riktig den i och för sig än vore, kan befria oss från nödvändigheten att studera och taga hänsyn till säregenheterna i fascismens utveckling och i den fascistiska diktaturens olika former i de enskilda länderna och på olika etapper. Det är nödvändigt att i varje land utforska, studera och ta reda på det nationellt säregna, det nationellt specifika hos fascismen och i överensstämmelse därmed fastställa de verksamma metoderna och formerna för kampen mot fascismen.”

Jag anser inte att Sverigedemokraterna ska karakteriseras som ett fascistiskt parti, eftersom de inte uppfyller flera av de kriterier, som angetts tidigare. Det är snarare ett högerpopulistiskt parti, med Alternativ för Sverige till höger om sig och Nordiska motståndsrörelsen som ett öppet nazistiskt parti. Man måste komma ihåg att den öppna nazismen och fascismen är diskrediterade bland de arbetande massorna just på grund av sina illgärningar under andra världskriget och sina nederlag. SD verkar inom den borgerliga demokratins ramar, prioriterar den parlamentariska verksamheten och dess interna organisation liknar övriga borgerliga partiers och socialdemokraternas. Om det uppstår en intern opposition, så gör man sig naturligtvis av med den, men det gör också de andra partierna om det kniper, exempelvis socialdemokraterna. Sverigedemokraterna organiserar inga kampgrupper, som angriper vänsteraktivister fysiskt. Sverigedemokraterna är i första hand ett invandringsfientligt parti, särskilt gentemot utom-europeiska, speciellt muslimska invandrare, och de sist anlända invandrarna. Märk väl att det finns tidigareanlända invandrare som stöder SD; på deras vallistor finns kandidater med finska, tyska och slaviska namn.

Sverigedemokraternas taktiska huvudlinje är att göra sig så pass rumsrena att de i nästa val kan ingå ett regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna, eller åtminstone tjänstgöra som regeringsunderlag till en sådan regering. Därför rensar SD fortlöpande ut de värsta öppna rasisterna och modifierar vissa politiska ståndpunkter; de överger EU-utträdeskravet och korrigerar synen på abort.

SD har i och för sig en annan förhistoria än sina motsvarigheter i Danmark, Finland och Norge. Fremskrittspartiet i Norge och Dansk Folkeparti började som skattekverulantpartier och Sannfinländarna har uppstått från Landsbygdspartiet, ett missnöjesparti. SD ”bildades 1988 av veteraner inom militant rasism och fascism” för att citera Expo.[v] I den praktiska politiken, särskilt vad gäller invandringsfrågan, är det dock inte mycket som skiljer dessa partier åt. Danskt Folkeparti har hittills haft mest framgång i fråga om invandringsmotståndet, utan att ingå i någon regering, men förlorade en stor del av sitt röstetal i det senaste valet, eftersom de danska socialdemokraterna skärpte sin invandringspolitik. Vissa svenska socialdemokrater sneglar åt de danska socialdemokraternas taktik. Sannfinländarna ingick i den förra finländska regeringen, men sprack på kuppen. Det norska Fremskrittspartiet har också förlorat röster på sin regeringssamverkan och lämnade nyligen regeringen.

De svenska riksdagspartierna, alltifrån de borgerliga partierna till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, har i varierande utsträckning angripit SD för dess politiska förflutna, men den argumentationen biter inte längre, eftersom SD fortsätter att växa, inklusive i LO-kollektivet. Det hjälper inte att angripa SD som ett fascistiskt parti; det är ungefär lika effektivt som att bedriva teoretisk religionskritik mot religiösa. SD måste angripas på annat sätt.

III.

Varför går Sverigedemokraterna framåt? Sverigedemokraterna gick framåt även i 2018 års val och ökade från 12,9 procent till 17, 8 procent. I vissa delar av Sverige är SD största parti, framför allt i Skåne, där Sverigedemokraterna är största parti i 20 av 33 kommuner. SD utnyttjar den frustration, som finns bland småfolk, delar av proletariatet, de lågutbildade och de arbetslösa över samhällsutvecklingen sedan 1980-talet. I en artikel på DN Debatt skriver tre forskare:

”Både SD:s politiker och dess väljare kommer i högre grad än i andra partier från gruppen som fått det sämre sedan 2006. Vår forskning visar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktigare för att förstå partiets framgångar än ökad invandring”.

Forskarna menar att Sverigedemokraternas tillväxt sammanfaller med två ekonomiska skeenden som påverkade de flesta väljares ekonomi. Regeringen Reinfeldt började 2006 genomföra den så kallade arbetslinjen, med jobbskattavdrag samt åtstramade socialförsäkringar och a-kassa. Under 2008 drabbades Sverige också av den globala finanskrisen och högre arbetslöshet. Arbetslinjen gav stora väljargrupper sämre ekonomiska villkor, särskilt i relativa termer. Reformerna av skatter och socialförsäkringar vidgade gapet i genomsnittlig disponibel inkomst med 20 procentenheter mellan de fast förankrade på arbetsmarknaden, så kallade insiders, och de utan fast förankring, outsiders.

Sverigedemokraternas väljarunderlag utgörs i stor utsträckning av förlorarna på den ekonomiska utvecklingen. Samma forskare hävdar att en jämförelse av valresultaten visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden. Jämfört med övriga partier är 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.

I första hand proteströstar därför Sverigedemokraternas väljare mot de partier, som har suttit i regeringsställning och är ansvariga för den förda politiken. Frågan om invandringspolitiken spelar egentligen mindre roll; de senast anlända invandrarna är snarast en syndabock.  Vänsterpartiet har visserligen kritiserat den förda politiken, men fokuserar på den parlamentariska verksamheten och har numera ett mycket svagt stöd bland de LO-anslutna väljarna – 10 procent liksom Moderaterna. Dessutom har de fungerat som regeringsunderlag för den senaste S/MP-regeringen i utbyte mot marginella reformer. Vänsterpartiets bristande massarbete kan illustreras av demonstrationen mot inskränkningarna av strejkrätten på Norra bantorget den 25 augusti 2018. Den samlade 2000 deltagare, men var fanns Vänsterpartiets 6500 medlemmar i Stockholm?

Sverigedemokraterna ger invandrarna skulden för den uppkomna situationen. Därmed avleder de kampen mot borgerskapet. De högerpopulistiska partierna kämpar för en kapitalism med färre eller inga alls invandrare, som om detta skulle lösa några av kapitalismens problem. De högerpopulistiska partierna letar efter syndabockar, men inte rätt syndabockar. Huvudansvaret för samhällsutvecklingen, inklusive för invandringens utveckling, bär nämligen i stället borgerskapet och dess nyliberala politik sedan 80-talet. Sverigedemokraterna står också närmast Moderaterna och Kristdemokraterna i politiken.

V.

Det som skiljer dagens situation från tiden för 1960- och 1970-talets uppsving är att borgerskapet i Europa och Sverige inte längre anser sig behöva göra några eftergifter till arbetarklassen. Sovjetunionen har kollapsat och de flesta revisionistiska partier har antingen reducerats till vänstersocialdemokratiska partier eller t.o.m försvunnit. De flesta socialdemokratiska partier i Europa har förlorat starkt i inflytande, eftersom de inte längre behövs för att dämma upp för ett kommunistiskt inflytande inom arbetarklassen. Socialdemokrater i regeringsställning förvaltar i stället borgerskapets nyliberala politik. Den revolutionära rörelsen i Sverige och Europa, som inspirerades av Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Arbetets Parti i Albanien (AAP) splittrades, desillusionerades av den kapitalistiska urartningen i Kina och försvagades allvarligt. Därför finns det idag ingen rörelse, som på allvar kan bekämpa det europeiska och svenska borgerskapet, då det strävar efter att öka inkomst- och förmögenhetsskillnaderna och minska de offentliga utgifterna genom att privatisera och skära i de sociala trygghetssystemen, kort sagt försämra proletariatets levnadsvillkor. Det är i detta tomrum, som högerpopulistiska, högerextremistiska och t.o.m fascistisk rörelser växer fram, eftersom stora delar av arbetarklassen inte ser något alternativ.

Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas? Den enda framgångsmetoden för kommunisterna i detta sammahang är att fokusera på huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerkap, söka förankra sig i arbetarklassen och ena alla som kan enas, oberoende av härkomst, religion etcetera, på klasskampens grund, samtidigt som alla försök att splittra arbetarklassen politiskt bekämpas.

Den rörelse som vill bekämpa rasism, högerextremism, högerpopulism och fascism i praktiken i stället för att ägna sig åt meningslös plakatpolitik måste därför

• prioritera proletariatets frågor, d.v.s kämpa för att förbättra proletariatets levnadsstandard, bekämpa de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, lönedumpning, avskaffandet av fackliga minimilöner och bekämpa bemanningsföretagen och försämrade anställningsvillkor och öka den fackliga organisationsgraden;
• finnas ute på LO- och TCO-kollektivets arbetsplatser och inte instängda i medelklassghetton;
• kräva och verka för att Sverige utträder ur EU. I och med medlemskapet i EU dikteras den ekonomiska politiken i Bryssel och det går aldrig att uppnå full sysselsättning igen i Sverige, eftersom EU:s anti-inflationistiska politik går stick i stäv mot denna;
• bekämpa den nuvarande bostadspolitiken, som har lett till att andelen villor och bostadsrätter ökar på bekostnad av andelen hyresrätter, vilket leder till ökad segregering;
• bekämpa den nuvarande skolpolitiken med fritt skolval och friskolor, vilket leder till ökad segregering;
• fokusera på befrielsekampen i de neo-koloniala länderna och stödja de folk och nationer som intar en konsekvent anti-imperialistiska hållning; solidaritetsarbetet med Indokinas folk hade en enorm betydelse för det revolutionära uppsvinget i Sverige.
• föra en skoningslös ideologisk kamp i sak mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska föreställningar.

På 1960- och 1970-talet existerade knappt några högerextremistiska organisationer i Sverige; Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen var försvinnande små.  Bevara Sverige svenskt (BSS), förlagan till Sverigedemokraterna, bildades först 1979, d.v.s efter att vänsteruppsvinget börjat avta. Avsaknaden av högerextremism berodde dels på att Sverige upplevde en kontinuerlig ekonomisk expansion 1950 – 1973 och dels på att den utomparlamentariska vänstern i Sverige med KFML/SKP i spetsen gjorde korrekta politiska prioriteringar. Den utomparlamentariska vänstern hade helt enkelt tolkningsföreträde. KFML/SKP prioriterade den inhemska klasskampen fram till 1978 och förenade den med den proletära internationalismen, vilket främst kom till uttryck i solidaritetsarbetet med Indokinas folk. KFML/SKP bedrev alltså ingen plakatpolitik utan fokuserade på arbetarklassen och dess intressen. Dessutom var naturligtvis nazismen och fascismen i Sverige och övriga Europa djupt diskrediterade på grund av deras framfart under andra världskriget liksom nederlag.

Det är helt felaktigt att tillåta de borgerliga partierna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet att posera som Sverigedemokraternas värsta vedersakare. Tvärtom har olika borgerliga och socialdemokratiska regeringar berett vägen för SD genom sin politik. Speciellt de borgerliga partierna har gått i spetsen för den pågående segregeringen genom att till exempel driva fram en omvandling av hyresrätter till bostadsrätter och friskolereformen. Dessutom har de tagit varje tillfälle i akt för att propagera för en sänkning av minimilönerna. Politiskt stämplar de vissa bostadsområden som ”utsatta” områden.

Det är illa nog att Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar tävlar med Socialdemokraterna om att vara största parti; speciellt allvarligt är det att runt 30 procent av LO-kollektivet i opinionsundersökningar sympatiserar med SD.

Rickard B. Turesson

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Revolutionära Kommunistiska Partiets webbplats påstås att ”Det var Trotskij som ledde kampen för att återuppliva bolsjevikpartiet och arbetardemokratin, mot den allt starkare byråkratin, vilket gjorde att byråkratins första ideologiska kamp ...

Kommunistiska Arbetarföreningen(KAF) uppmanar alla organisationer som har stött eller deltagit i demonstrationer eller andra aktiviteter till stöd för Palestina de senaste 6 månaderna att medverka till bildandet och av en nationell Solidaritetsfront ...

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskis...

  Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationale...