Direktlänk till inlägg 3 mars 2020

Andreas Sörensens kritik av maoismen är rakt igenom opportunistisk - del II

Av NAT:s redaktion - 3 mars 2020 17:41

 

Kontrafaktisk historieskrivning

 

Kontrafaktisk historieskrivning innebär att man diskuterar ”om inte om hade varit”. Skulle det ha vuxit fram ett nazistiskt parti i Tyskland, även om Hitler hade dött under första världskriget?  Vad skulle ha hänt om Hitler hade lyckats invadera Storbritannien? Det enda som är säkert i detta sammanhang är att Hitler inte dog under första världskriget och att Nazityskland inte lyckades invadera Storbritannien. Allt annat är bara spekulation eller fria fantasier.


Kommunister analyserar naturligtvis också segerrika revolutioner och befrielsekamper liksom misslyckade sådana. Om man kommer fram till att visst parti eller rörelse begick det eller de misstagen, så är det ändå inte säkert om detta parti eller rörelse skulle ha segrat om just dessa misstag hade undvikits. Man måste också ta hänsyn till klasskrafternas styrkeförhållanden.  Ett klassiskt exempel är den ungerska revolutionen och den ungerska rådsrepubliken 21 mars - 6 augusti 1919 under Bela Kuns ledning. Två faktorer brukar anges för att förklara nederlaget. Den ena var att kommunistpartiet var alltför oenhetligt politiskt och att det fanns alltför många reformister inom ledningen; den andra var att rådsregeringen omedelbart förstatligade godsägarnas jord i stället för att dela ut den bland bönderna. På det sättet ledde inte revolutionen till någon omedelbar vinst för de ungerska småbönderna i motsats till oktoberrevolutionen.  Även om dessa misstag inte hade gjorts, är det naturligtvis omöjligt att hävda att den ungerska revolutionen annars skulle ha lyckats. Det är omöjligt att veta. Utländska makter intervenerade till förmån för det ungerska borgerskapet och den ungerska feodaladeln och Sovjetunionens förmåga att bistå den ungerska rådsrepubliken försvårades på grund av inbördeskriget i Sovjetunionen.


Sörensen hänvisar till en analys 2019 av det nuvarande Spaniens Kommunistiska Parti (PCE), SKP/APK:s systerparti, i vilken det hävdades att ”PCE hade möjligheten att genomföra en annan strategi under kriget. I synnerhet under andra halvan av 1937och efter att ha blivit det starkaste partiet och efter att ha skaffat sig ett enormt inflytande i Folkarmén och dess Kommissariat.”  Det är uppenbart att Sörensen och PCE menar att PCE i stället borde ha lett den spanska arbetarklassen i en socialistisk revolution i stället för att fortsätta i folkfrontsregeringen.

Detta är i grund och botten kontrafaktisk historieskrivning, eftersom detta helt enkelt inte inträffade.


För det första tillhörde PCE Komintern, som var ett världsparti med demokratisk centralism. Komintern hade redan fastslagit den politiska linjen i fråga om det spanska inbördeskriget. PCE kunde naturligtvis ha fronderat mot Komintern, men gjorde det inte. Detta i motsats till Kinas Kommunistiska Parti, som inte följde dåliga råd från SUKP och Kominform under inbördeskriget mot Guomindang 1945 – 1949. Trotsky var helt emot folkfrontsregeringen och dess politik i Spanien:


Den spanska revolutionen visar återigen att det är omöjligt att försvara demokratin mot den fascistiska reaktionens metoder. Och omvänt är det omöjligt att föra en verklig kamp mot fascismen på annat sätt än genom den proletära revolutionens metoder.”


Trotsky förordade en direkt socialistisk revolution, men eftersom han var emot såväl ”stalinisterna” i PCE, socialdemokraterna, anarkosyndikalisterna, två borgerliga republikanska partier och t.o.m POUM, återstod bara en mycket liten trotskistisk sekt som skulle ha kunnat tillämpa hans politik, vilket den givetvis inte lyckades med.


För det andra fick folkfrontsregeringen sitt främsta militära stöd från Sovjetunionen, ett visst stöd från Mexiko och frivilliga oftast genom Frankrike. Om PCE hade lagt om politiken på egen hand, är det osäkert hur Sovjetunionen skulle ha reagerat. Trotsky menade för övrigt att PCE:s växande inflytande inom folkfrontsregeringen enbart berodde på att Sovjetunionen köpte sig inflytande genom sitt militära stöd.


För det tredje: Om man tittar på en karta över det militära styrkeläget i Spanien 1937, så behärskade falangisterna, Franco-sidan, västra Spanien, och den republikanska regeringen östra Spanien, i nord-sydlig riktning. Varför skulle en revolution i Spaniens östra halva stärkt kampen mot falangisterna i den västra halvan? PCE samarbetade med andra partier i folkfrontsregeringen, bl.a det socialdemokratiska partiet och två republikanska mittenpartier. Folkfrontsregeringen stöddes också av anarkosyndikalisterna och POUM, en ursprungligen trotskistisk organisation (båda dessa hade sina egna agendor), och katalanska och galiciska nationalister. Ett revolutionsförsök lett av PCE i den östra halvan, som inte haft stöd av dess samarbetspartner, skulle ha kunnat utlösa ytterligare ett inbördeskrig, men nu inom den östra halvan.


För det fjärde finns det andra teorier om varför den republikanska regeringen inte lyckades besegra falangisterna. Man måste komma ihåg att falangisterna hade ett mycket omfattande militärt stöd från Tyskland, Italien och Portugal, och att falangisterna tack vare detta stöd  lyckades upprätta luftherravälde och i praktiken också marint herravälde. Vissa menar nämligen att den republikanska regeringen i alltför hög grad förlitade sig på reguljär krigföring utan att den i stället borde ha satsat mer på partisankrig bakom falangisternas linje och att den fokuserade alltför mycket på försvaret av Madrid.


Slutligen: Vilka slutsatser drar dagens PCE av detta? Enligt deras webbplats (jag hittar inte deras program) är dess mål:


Vi strävar efter att organisera revolutionen som störtar borgarklassen och dess monarki, för att bygga socialismen med den folkliga enhetens kraft.”[ii]


Men hur ska revolutionen gå till enligt PCE? Ingenting om väpnad revolution, ingenting om krossandet av den borgerliga statsapparaten, ingenting om proletariatets diktatur.


Sak samma med läget i Italien i andra världskrigets slutskede. Sörensen skriver att kommunisterna upprättade ”praktisk dubbelmakt i stora delar av norra Italien där partisanernas egna organ styrde och den gamla, fascistiska staten var mer eller mindre åsidosatt bidrog kommunisterna till en återgång och ett återupprättande av den borgerliga staten…”. Detta menar Sörensen var en konsekvens av folkfrontspolitiken. Men en viss taktik, vare sig folkfrontspolitik, arbete i massorganisationer eller parlamentarisk verksamhet genererar inte med nödvändighet en viss bestämd politisk linje. Detta är mekanisk materialism. Man kan arbeta i fackföreningar, som leds av högersocialdemokrater, utan att själv bli fackföreningskommunist; bolsjevikerna hade sex företrädare i duman fram till 1917 utan att bolsjevikernas politiska linje blev mindre revolutionär för den skull.


Nej, det finns faktiskt en annan och mycket enkel förklaring till varför de italienska kommunisterna inte försökte gripa statsmakten. De vågade helt enkelt inte. Om de italienska kommunisternas praktiska politik var en direkt följd av folkfrontspolitiken, varför lyckades då de kinesiska, jugoslaviska, albanska och vietnamesiska kommunistpartierna (det senare bara till hälften 1954) leda de egna folken i framgångsrika befrielsekrig och senare upprätta socialistiska stater. Dessa partier hade också varit medlemmar av Komintern/Kominform och stött folkfrontspolitiken.


Man måste beakta Sovjetunionens och Kominforms roll under och strax efter världskriget.  Det är känt från Norge att ”Sovjet 1944 erkände britternas motståndspolitiska dominans i Syd-Norge, och inte önskade utmana den i slutet av kriget”. [iii] Därför motsatte sig också NKVD, den ryska säkerhetstjänst som samordnade sabotageverksamheten mot Tyskland utomlands, att den ledande motståndsgruppen i Norge, Osvald-gruppen skulle övergå från sabotageverksamhet till partisankrig.


Det är högst troligt att Sovjetunionen och Kominform inte uppmuntrade eller stödde revolutionsförsök i Italien eller Frankrike i andra världskrigets slutskede. Sovjetunionen hade besegrat Nazityskland till priset av 20 miljoner människoliv; Sovjetunionen hade flyttat fram sina positioner i Central- och Östeuropa i form av rad buffert- och allierade stater: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och Albanien. Sovjetunionen ville inte riskera en omedelbar fortsättning på andra världskriget genom att bli involverat i kommunistiska maktövertaganden i Italien och Frankrike. ”Procentavtalet” [iv] mellan Churchill och Stalin 1944 innebar att Stalin erkände att Grekland ingick i Storbritanniens intressesfär, vilket innebar att den kommunistledda motståndsrörelsen prisgavs.


Komintern/Kominform och Stalin gav också en del felaktiga råd till de kinesiska kommunisterna:


Till och med 1949 när vi var på väg att gå över Yangtzefloden (delar Kina på mitten – min anm.), ville någon (d.v.s ytterst Stalin – min anm.) fortfarande hindra oss. Enligt honom borde vi inte under några omständigheter gå över Yangtze. Om vi gjorde det, skulle Amerika skicka trupper och bli direkt involverat i Kinas inbördeskrig och de sydliga och norra dynastierna skulle återuppstå. Jag lyssnade inte till vad de (sic!) sade.” [v]


Mao Zedongs uppfattning var dock att det var Kinas Kommunistiska Partis eget fel, om det lyssnade på felaktiga råd från Komintern/Kominform eller Stalin. I det här fallet lyssnade inte Mao på Stalins dåliga råd. Hade KKP gjort det, skulle inte Guomindang ha besegrats och Folkrepubliken inte kunnat upprättas 1949. Stalin medgav dock senare att han hade haft fel (se fotnoten).


Alla kommunistpartier, som tillhörde Kominform, hade givetvis möjlighet att frondera mot SUKP och Kominform liksom KKP. De italienska och franska kommunisterna gjorde det inte, vilket faktiskt var deras eget ansvar. Om de saknade stöd från SUKP/Kominform, är det fullt tänkbart att de ansåg att oddsen för ett framgångsrikt maktövertagande var dåliga, speciellt som det italienska respektive det franska borgerskapet skulle fått direkt stöd av de allierade styrkor som redan befann sig i länderna i fråga. I Jugoslavien och Albanien, som i huvudsak befriade sig från de nazityska ockupanterna av egen kraft, fanns i princip inga allierade styrkor.


Det är lätt att kritisera de italienska kommunisterna 75 år senare och från skrivbordet. Det är ingen större bedrift. Det enda vi kan konstatera är att det italienska kommunistpartiet aldrig försökte gripa statsmakten. Därför blir det ointressant att diskutera vad de kunde ha gjort i stället. Att de italienska kommunisterna med utgångspunkt från det uteblivna revolutionsförsöket försökte rättfärdiga sitt handlande genom att successivt utveckla diverse revisionistiska teorier ingick i spelet. Det italienska kommunistpartiet utvecklade senare en revisionistisk politik i samma takt som Chrusjtjov.


Patetisk kritik mot maoismen från ”vänster”

Sörensen skriver:


Enkelt uttryckt: att maoismen löper som en historisk parallell till eurokommunismen. Samma politik som kännetecknade de partier som senare blev eurokommunistiska och därmed reformistiska kännetecknar också maoismen. I maoismen finns klassamarbetet inbyggt och tendensen till kompromisser och att i varje enskilt läge hitta andra och viktigare motsättningar än de revolutionära är ett ständigt hot.”


Sörensen kritiserar inte bara folkfrontspolitiken från ”vänster” och hamnar därmed i samma sällskap som trotskisterna. Han försöker också bunta maoismen med eurokommunismen, vilket är såväl patetiskt som magstarkt.


Efter Stalins död 1953 utvecklades kampen mellan de två linjerna i Sovjetunionens Kommunistiska Parti (SUKP), varvid Chrusjtjovs revisionistiska linje segrade 1956. Chrusjtjov förordade den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen, förespråkade hela folkets stat i stället för proletariatets diktatur och fredlig samexistens med USA och andra imperialistiska stater. Chrusjtjov använde kritiken mot Stalin som en språngbräda för att lansera sin revisionistiska politik. Mao Zedong och KKP gjorde en annan bedömning; visserligen hade Stalin gjort många fel, varav en del även drabbat KKP. Men Stalin höll fast vid en marxist-leninistisk princippolitik – se ovanstående kärnfrågor – i motsats till Chrusjtjov. Därför ansåg Mao Zedong att Stalin var 70 procent bra och 30 procent dålig, d.v.s i huvudsak bra.


Redan 1956 yttrade Mao Zedong internt i KKP:


Kommunistpartierna i många europeiska länder kritiserar också Sovjetunionen (d.v.s. Sovjetunionen under Stalin – min anm.); ledaren (för dessa partier) är Togliatti.” [vi]


Redan i ledarartikeln Om den historiska erfarenheten av proletariatets diktatur [vii] i Folkets Dagblad 1956 ger KKP en betydligt mer nyanserad bild av Stalin än Chrusjtjov.


Från och med Moskvakonferensen 1957 skärptes motsättningarna inom den världskommunistiska rörelsen, men motsättningarna hölls internt för en tid framåt. Men i början av december 1962 gick Togliatti till frontalangrepp mot Kinas Kommunistiska Parti på det italienska kommunistpartiets tionde kongress. Detta skedde naturligtvis i maskopi med Chrusjtjovrevisionisterna. Detta angrepp bemöttes den 31 december 1962 i Folkets Dagblad (Renmin Ribao) i form av artikeln  Skiljaktigheterna mellan kamrat Togliatti och oss [viii]. I denna artikel riktades en förintande kritik mot Togliattis förordande av den fredliga vägen till socialismen i form av ”strukturreformer – se särskilt avsnitt V. Men KKP:s kritik av Togliattis revisonistiska linje svepte över ett brett fält; den gällde synen på imperialismen, krig och fred och fredlig samexistens, Togliattis hysteriska syn på kärnvapenhotet, försonlighetspolitiken gentemot titorevisionisterna och försöken att skilja på marxism och leninism. Togliatti angrep också – liksom Sörensen – den kinesiska vägen till socialismen; Kinas Kommunistiska Partis linje ”överensstämde inte med den strategiska och taktiska linje, som bolsjevikerna tillämpade under revolutionen från mars till oktober (1917).” [ix]


1963 blev splittringen mellan SUKP på ena sidan och KKP och Arbetets Parti (AAP) å andra sidan offentlig i form av Den stora polemiken. [x] I denna drar KKP i en serie artiklar en avgörande skiljelinje gentemot Chrusjtjovs revisionistiska linje.


Varför försöker Sörensen bunta ihop eurokommunismen med maoismen? Beror det på ren okunnighet, trots att han sätter sig på höga hästar? Knappast.  I praktiken skyddar han chrusjtjovrevisionismen, som inte nämns med ett ord i hans artikel. Chrusjtjovrevisionismen är av naturliga skäl en blind fläck hos Sörensen och SKP/APK. Faktum är att motsättningen mellan chrusjtjovrevisionismen och eurokommunismen var icke-antagonistisk, medan motsättningen mellan dessa båda å ena sidan och Kinas Kommunistiska Partis linje å andra sidan var antagonistisk. Det fanns inga principiella skiljelinjer mellan den revisionistiska linje som företräddes av Chrusjtjov och Togliattis. Om Togliatti talade om strukturreformer, så talade Chrusjtjov om en anti-monopolistisk revolution, men i båda fallen krävdes ingen väpnad revolution. Båda förordade den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Eurokommunismen uppstod på grund av att vissa partier i Europa ansåg att det var taktiskt olämpligt att fortsätta stödja Sovjet i vått och torrt, särskilt inte dess utrikespolitik – se till exempel Ungernrevolten 1957 och invasionen av Tjeckoslovakien 1968. De eurokommunistiska partierna, typ Vänsterpartiet Kommunister (efter 1967). och APK (efter 1977), det nuvarande SKP:s föregångare, hade regelbundna förbindelser med SUKP ända fram till Sovjetunionens kollaps 1991. SUKP kunde ha kontakt med två s.k kommunistiska partier, ett s.k eurokommunistiskt parti och ett moskvatroget parti som APK, i vissa länder.


Splittringen mellan SUKP och KKP/AAP resulterade i att det växte fram en internationell revolutionär marxist-leninistisk rörelse, som framförallt inspirerades av Mao Zedongs vidareutveckling av marxismen-leninismen och kulturrevolution. Dessa partier bedrev alla oförsonlig kritik gentemot de lokala revisionistpartierna, tillämpade masslinjen och enhetsfronttaktiken i varierande utsträckning.  Maoistiska partier i Indien och Filippinerna inledde folkkrig redan på 1960-talet och Khmer Rouge, som var maoistiskt influerat, lyckades befria Kampuchea 1975. Folkkrigen i Indien och Filippinerna pågår fortfarande och det har dessutom tillkommit nya folkkrig. I vilka länder bedriver SKP/APK:s syskonpartier väpnad kamp?


Den maoistiska rörelsen i det västimperialistiska blocket var framgångsrik ända till 1978, då det stod klart att Deng Xiaoping hade genomfört ett revisionistiskt maktövertagande i KKP. Dessförinnan hade det skett en splittring mellan KKP och AAP. I Sverige byggde KFML/SKP snabbt upp en stark rörelse, som vid sin höjdpunkt 1977 omfattade 2 500 medlemmar och som lyckades bygga upp västvärldens starkaste solidaritetsrörelse med Indokinas folk, DFFG. Detta kan jämföras med den pacifistiska Svenska Vietnamkommittén, vars huvudparoll var ”Fred i Vietnam” och som bara överlevde något år. Denna kommitté stöddes av VPK, framförallt av företrädare, som senare bildade APK.


Slutord

 

Sörensen försöker angripa maoismen från ”vänster”, men misslyckas kapitalt. Samma taktik försökte KFML(r), trotskisterna (Revolutionära Marxister/Socialistiska Partiet) och Förbundet Kommunist tillämpa på 1970-talet gentemot det maoistiska KFML/SKP. Det oroar naturligtvis SKP/APK att det på nytt växer fram en maoistisk rörelse i Sverige.


SKP/APK är ett revisionistiskt parti, som aldrig gjort upp med chrusjtjovrevisionismen. APK var dessutom ett parti som stödde Sovjetunionen efter 1956 i vått och torrt. APK gjorde dessutom sig aldrig känt för att leda några masstrider och strejkkamper och stod på 1980-talet för en del udda ståndpunkter som fortsatt utbyggnad av kärnkraften, en illustration av den revisionistiska  teorin om produktivkrafternas företräde.


Idag måste SKP/AKP vara ett schizofrent parti. Samtidigt som det aldrig gjort upp med den moderna revisionismen, riktar dess ordförande en trotskistiskt influerad kritik mot Kominterns folkfrontspolitik och poserar med ”vänster”kritik.  Sörensen påstår sig stå för ”en leninism som inte är nedtyngd av fronterna”, trots att Lenin var en mästare på att utveckla enhetsfronttaktiken. Han menar att leninismen karaktäriseras av just sentensen om att förvandla ”det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”. Vad menar han egentligen? Skulle de norska kommunisterna ha uppmanat arbetarklassen att rikta huvudslaget mot det egna borgerskapet, när Nazityskland angrep Norge? Skulle de franska kommunisterna ha inriktat kampen för att störta det franska borgerskapet, när Nazityskland anföll? I båda fallen skulle det ha varit en utmärkt hjälp till Nazityskland, som i inledningsskedet var helt överlägset militärt. Skulle KKP ha riktat huvudslaget mot Guomindang efter 1937 i stället för mot den japanska imperialismen? Skulle de albanska och jugoslaviska kommunisterna ha riktat huvudslaget mot de inhemska reaktionärerna i stället för mot de italienska och nazityska aggressorerna? Det är ABC att kunna skilja på situationen under första världskriget, då det stod två jämnstarka imperialistiska block mot varandra och som var lika goda kålsupare och situationen inför och under andra världskriget. Det nazityska angreppet på Sovjetunionen ledde till att omfördelningskriget omvandlades till ett anti-fascistiskt världskrig mot Nazityskland, Japan och Italien. Det finns dessutom en blodig facit vad gäller dessa tre stater åstadkom i fråga om förluster av människoliv och massförstörelse. 


Sörensen påstår att ”där Lenin sett en revolutionär situation, hade maoisterna sett ett nationellt försvarskrig”. Detta är trams. En direkt socialistisk revolution kan bara ske i kapitalistiska och imperialistiska länder och än så länge har det bara skett en, nämligen oktoberrevolutionen. Nationella försvarskrig blir först aktuella, då en imperialistisk stat, eller allians av imperialistiska stater, inleder ett orättfärdigt angreppskrig mot en annan stat (se senast USA:s och västalliansens eller andra ombuds attacker mot Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen). Lenin menade t.o.m på Kominterns andra kongress 1920 att det självklart var riktigt att stödja borgerligt-demokratiska befrielserörelser i kolonierna, ett typiskt delmål.[xi]


Sörensens kritik mot maoismen är ”vänster” i ord och höger i handling. Det är teoretisk förvirring på låg nivå, men satt på pränt.


Rickard B. Turesson

 

P.S Sörensen och några av hans eftersägare i SKP hävdar att jag spred en personlig anekdot, då jag i min förra artikel skrev att Mao Zedong ”hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov”. Varför inbillar de sig att jag inte hade en källa?

Efter Lenins död var Tredje Internationalens ledare dogmatiska ledare (exempelvis ledare [som] Stalin, Bucharin var inte särskilt bra). Bara perioden under Dimitrov leddes väl. Dimitrovs rapporter var väl grundade.” [xii]


                                          

Första delen finns här!


 “The Spanish revolution once again demonstrates that it is impossible to defend democracy against the methods of fascist reaction. And conversely, it is impossible to conduct a genuine struggle against fascism otherwise than through the methods of the proletarian revolution.” https://www.marxists.org/archive/trotsky/1937/xx/spain01.htm

[ii]Aspiramos a organizar la Revolución que derroque a la burguesía y a su monarquía, para construir el socialismo con la fuerza de la unidad popular.” https://www.pce.es/

[iii] Lars Borgersrud, citerad i ”Röde Fane” nr 1/2019.

[v]       “Even in 1949 when we were about to cross the Yangtze River, someone [emphasis added] still wanted to prevent us. According to him we should under no circumstances cross the Yangtze. If we did so America would send troops to China and become directly involved in China’s Civil War and the South and North dynasties would reappear in China.
      “I did not listen to what they [sic] said. We crossed the Yangtze. America did not send troops to China and there were no South and North dynasties. If we really had followed his words surely there would be a situation of South and North dynasties.
      “Later on I met that person who intended to prevent us from crossing the Yangtze. His first words in our conversation were: ‘The victor bears no blame.’
      “I had not listened to him. As a result he not only did not blame me. On the contrary, he recognized me as the victor. It is very important that one should analyze and solve problems on one’s own and always seek truth from facts.”

      —Mao’s comments in 1957, as recorded by Wang Fangming of Beijing People’s University, People’s Daily, Jan. 2, 1979. English translation in NE, p. 15. The “someone” referred to was of course Stalin.

[vi]The Communist parties of many European countries are also criticizing the Soviet Union; the leader [of these parties] is Togliatti.” Speech at the Second Plenum of the Eight Central Committee (Nov. 15, 1956), Version I, WMZ2, sid. 166 - 167.

[ix] A.a

[xi] 11) “With regard to the more backward states and nations, in which feudal or patriarchal and patriarchal-peasant relations predominate, it is particularly important to bear in mind:

 

first, that all Communist parties must assist the bourgeois-democratic liberation movement in these countries, and that the duty of rendering the most active assistance rests primarily with the workers of the country the backward nation is colonially or financially dependent on;” https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/jun/05.htm

[xii]       “Without the demise of the Third International, the Chinese revolution could not have succeeded. When Lenin was alive, the Third International was well led. After Lenin’s death, the leaders of the Third International were dogmatic leaders (for instance, leaders [like] Stalin, Bukharin were not that good). Only the period under Dimitrov was well led. Dimitrov’s reports were well reasoned. Of course, the Third International had [its] merits as well, for instance, helping various countries to establish a [communist] party. Later on, [however] the dogmatists paid no attention to the special features of various countries [and] blindly transplanted everything from Russia. China [for one] suffered great losses.”
      —Summary of a Talk with the Representatives of Press and Publishing Circles, (March 10, 1957), SSCM, p. 255.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av NAT:s redaktion - Onsdag 27 mars 16:26

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...

Av NAT:s redaktion - Tisdag 26 mars 08:00

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskis...

Av NAT:s redaktion - Söndag 24 mars 14:16

  Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationale...

Av NAT:s redaktion - Fredag 8 mars 20:36

7 mars 2024   "Under det senaste århundradet har många förändringar skett i kvinnornas läge i Sverige. På snart sagt varje område har de i juridisk och formell mening samma rättigheter som männen. Den praktiska möjligheten att utnyttja dessa rätt...

Av NAT:s redaktion - Söndag 3 mars 20:57


Anmäl dig till en digital studiecirkel i marxismen-leninismen-maoismen!    I denna cirkel går vi igenom maoismens grunder som främst består av Marx, Lenins och Mao Zedongs teorier. Studiecirkeln passar både den politiska nybörjaren och den som vi...

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards