Tre SKP:are har kommenterat min artikel Sörensens kritik av maoismen är rakt igenom opportunistisk del I och del II.

Sörensen/SKP skriver:

Fantastiskt. Har skummat, ska läsa vid tillfälle. Det är helt underbart att du avslutat med detta:

"P.S Sörensen och några av hans eftersägare i SKP hävdar att jag spred en personlig anekdot, då jag i min förra artikel skrev att Mao Zedong ”hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov”. Varför inbillar de sig att jag inte hade en källa?"

Har du fortfarande inte insett (efter två månaders funderingar) att jag inte alls betvivlar att Mao tyckte om Dimitrov?

Mitt svar: Men varför skulle det vara en anekdot? Hur definierar du en anekdot? Den gängse definitionen av en anekdot lyder:

”Anekdot (gr. an, nekande, ekdotos, utgiven) är en kortare, ofta humoristisk, redogörelse av en händelse, vanligen med någon form av slutpoäng Det är en kort och uddig berättelse om en mer eller mindre märkvärdig tilldragelse eller om ett karaktärsdrag…”

Mitt påstående återgick på en källa, en stenograferad utsaga av Mao. Vad har det med anekdot att göra? Innan bandspelare blev allmänna, stenograferades ofta diskussioner i de kommunistiska partierna. Det finns exempel från Sverige på stenograferade diskussionsprotokoll i den kommunistiska rörelsen så sent som på 1960-talet.

Varför är mitt påpekande om att Mao Zedong ”hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov” relevant? Detta syftade på Maos yttrande om att Dimitrov var Kominterns bäste ledare efter Lenin. Det var alltså ett politiskt ställningstagande. Påpekandet var relevant, eftersom Kominterns folkfrontspolitik var som mest framgångrik just i Kina, eftersom den ledde till seger i kampen mot den japanska imperialismen och senare Guomindang. Det betonar kontinuiteten mellan Kominterns folkfrontspolitik och KKP:s enhetsfrontspolitik.

Eftersom de tre SKP:arna har svårt för att förstå vad en anekdot är, kan jag ge ett konkret exempel: Sven Linderot, SKP:s partiledare 1929 – 1951, som omnämns i Sörensens text, hade mot slutet av sitt partiledarskap alkoholproblem, varvid hans omdöme i fråga om socialt umgänge sviktade. När han gick ut på krogen, brukade han nypa eller klappa servitriserna i baken, vilket inte alltid var populärt. Till sist var partiledningen tvungen att se till att en ”överrock” alltid följde med honom för att se till att Linderot höll händer och fingrar i schack. Min sagesman satt i samma partistyrelse som Linderot. Men det är likafullt en anekdot, eftersom det bara är en muntlig utsaga som här berättas i andra hand. Man behöver inte anföra denna anekdot för att angripa Linderots politik, som var revisionistisk i slutskedet.

Aris Patris/SKP skriver:

”En anekdot i sammanhanget är ju i det här fallet något ovidkommande, något oviktigt. Du verkar tycka att det är av vikt men Andreas (och förmodligen alla andra) avfärdar det som anekdotiskt att hänvisa till vad olika personer sa och tyckte om varandra. Men det klart Mao gillade revisionisten Dimitrov eftersom de delade reformismens kärnpunkt, den positiva synen på klassamarbete.”

Mitt svar:

Anekdotfrågan har redan kommenterats. Det mest avslöjande med Aris Patris kommentar är att Dimitrov skulle ha varit revisionist. Därmed hamnar Aris Patris i samma läger som trotskister och ultravänster. Dimitrov förspråkade aldrig klassamarbete i syfte att genomföra den socialistiska revolutionen; däremot förespråkade han bredast möjliga enhetsfront, vilket kräver samarbete mellan proletariatet och andra klasser och skikt, för att förhindra fascistiska maktövertaganden. Dimitrov stödde också nationella befrielsefronter, när huvudmotsättningen ändrades till att stå mellan en angripen nation och imperialistiska ockupanter som Nazityskland, Japan och Italien. Om det är fel av proletariatet att samarbeta med andra klasser i samband med ett nationellt befrielsekrig, så är det inte bara Kinas Kommunistiska Parti som drabbas av Aris Patris korkade bannbulla. Vo Ngyun Giap, Vietminhs överbefälhavare, skriver i ”The war of Liberation, 1945 – 1954”, där han sammanfattar varför det vietnamesiska folket segrade över de franska kolonialherrarna:

”Det vietnamesiska folkets befrielsekrig var segerrikt, eftersom vi hade en bred och stark Nationell Enhetsfront, som bestod av alla revolutionära klasser, alla nationaliteter som lever på vietnamesisk mark, alla patrioter. Denna front baserades på alliansen mellan arbetare och bönder, under partiets ledning. (Min fetstil och översättning – ”The Military Art of People´s War Selected Writings of General Vo Ngyun Giap, Monthly Review Press 1970, sid. 98)

Vad skiljer denna princippolitik från Dimitrovs, Kominterns, Mao Zedongs och KKP:s enhetsfrontpolitik? Ingenting.

PL/SKP skriver:

"Rickard" vill du svara mig så svara mig här, inte på någon av dina femton bloggfronter.

Snacka om att legat under en sten länge om man år 2020 jiddrar om APK. Vem törs berätta för honom att APK inte funnits på 25 år? Det kanske blir som man väcker en som går i sömnen, en sådan chock för kroppen att en dör. Vi får tänka på att "Rickard" hade åldern för systembolaget innan månlandningen ägde rum.

Det finns goda skäl att som jag menar att Maoismen är sossar med kommunistisk estetik.

Mitt svar:

PL anspelar tydligen på min eventuellt höga ålder: ”Vi får tänka på att "Rickard" hade åldern för systembolaget innan månlandningen ägde rum.” Använder han detta åldersargument även internt inom sitt eget parti, SKP, där medelåldern är omvittnat hög?

PL vill ge sken av att det nuvarande SKP uppstod som fågeln Fenix ur askan 1995. Men varifrån kom medlemmarna till detta SKP? Det räcker att läsa kalendariet, som anger kontinuiteten, på SKP:s webbplats:

”1977 26 – 27 mars rikskonferens: Det kommunistiska partiet återupprättas under namnet Arbetarpartiet Kommunisterna (APK).

1990 – genom en kupp som följd av att APK tog avstånd från perestrojkapolitiken i Sovjetunionen och nedbrytningen av socialismen lämnar en grupp partiet och tar i strid mot partiets stadgan tidningen Norrskensflamman med sig.
Tidningen Riktpunkt ges ut istället.

1995 – 4–5 nov: 31:a kongressen beslutar att återta namnet Sveriges kommunistiska Parti (SKP)”

SKP har idag dessutom bara förbindelser med revisionistiska, f.d moskvatrogna partier utomlands.

PL II skriver:

"7. Förhållandet mellan parti och icke-parti
Vilket är bäst, att ha bara ett parti eller flera? Som vi ser det nu är det kanske bättre att ha flera partier. Detta var riktigt i det förflutna och kan mycket väl vara det i framtiden. Det betyder långvarig samlevnad och ömsesidig uppsikt. I vårt land uppstod de många demokratiska partierna, som framför allt bestod av den nationella bourgeoisin och dess intellektuella, under motståndet mot Japan och kampen mot Chiang Kai-shek, och de fortsätter att finnas till ännu idag. I detta avseende skiljer sig Kina från Sovjetunionen.”

Citatet är hämtat från Mao Zedongs ”Om tio viktiga förhållanden”(1956), Valda verk band V.

Det finns ingen sådan kommunistisk regel att det absolut bara får finnas ett politiskt parti under socialismen. Det är omständigheterna som avgör. I den första sovjetregeringen ingick representanter för vänstersocialistrevolutionärerna, åtminstone fram till Brest-Litovskfreden 1918. Partier som bekämpade oktoberrevolutionen med vapen i hand på den vita sidan under inbördeskriget förbjöds naturligtvis.  Representanterna för högern inom socialistrevolutionärerna genomförde ett misslyckat attentatsförsök mot Lenin och deltog på den vita sidan under inbördeskriget. Socialistrevolutionärerna (d.v.s. Höger-SR) förbjöds 1918 och mensjevikerna 1921. Två mycket små partier, rester från vänstersocialistrevolutionärerna och vänstermensjevikerna, som båda hade stött bolsjevikerna, överlevde fram till 1936.

I folkdemokratierna, som upprättades i Central- och Östeuropa efter andra världskriget, slogs de kommunistiska partierna ihop med socialdemokratiska partier. I Polen fanns det i varje fall ett bondeparti förutom det polska kommunistpartiet.

Det fanns åtta s.k demokratiska partier i Kina efter 1949. Samtliga hade stött kampen mot den japanska imperialismen och Guomindang och accepterade Kinas Kommunistiska Partis ledande roll. De var heller inte särskilt stora eller inflytelserika. Varför skulle de då förbjudas? Det är bättre att ha oliktänkande utanför partiet än inuti det, så länge de inte organiserar en väpnad kontrarevolution.

PL III skriver:

”Motsättningen mellan utsugare och utsugna, som finns mellan den nationella bourgeoisien och arbetarklassen, är antagonistisk men under de faktiska betingelser som råder i Kina kan en sådan antagonistisk motsättning, om den behandlas på lämpligt sätt, omformas till en icke-antagonistisk motsättning och lösas på ett fredligt sätt."

Mitt svar:

Detta citat är hämtat från Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket (1957) [ii] Vad är problemet? ”De faktiska betingelserna” var sådana att 1957 kontrollerade Kinas Kommunistiska Parti statsmakten och befann sig i direkt politiskt överläge gentemot den nationella bourgeoisien. Partiet bestämde alltså helt villkoren. Regeringen köpte successivt ut (mot en slags statsränta) det nationella borgerskapets egendom. Vinner inte alla på att en antagonistisk motsättning förvandlas till en icke-antagonistisk, om det är möjligt? Sovjetunionen gjorde en reträtt i form av NEP 1921 – 1928 och inledde inte kollektiviseringen förrän 1929. Den kinesiska kollektiviseringen av jordbruket gick mycket smidigare än i Sovjet, eftersom den hade föregåtts av en omfattande kooperationsrörelse.

PL IV skriver :

”Att vidmakthålla ett långvarigt krig genom långvarigt samarbete, eller med andra ord, att underordna klasskampen den nuvarande nationella kampen mot Japan – detta är enhetsfrontens grundläggande princip”.

Mitt svar:

Citatet är hämtat från Maos artikel Frågan om självständighet och initiativ inom enhetfronten (1938). [iii] Som titeln anger behandlar denbland annat  taktiken gentemot Guoumindang, enhetens och kampens roll i detta förhållande. Artikeln rekommenderas till läsning. Artikeln skrevs 1938, sju år innan segern över Japan. KKP och Röda armén hade i detta läge ännu inte överflyglat Guomindang.

Först måste det kinesiska folket besegra de japanska imperialisterna – sedan kunde KKP och Röda armén ta itu med Guomindang. Den ny-demokratiska revolutionen inleddes steg för steg i de befriade områdena, men det var naturligtvis omöjligt att genomföra en socialistisk revolution innan den ny-demokratiska revolutionen hade genomförts i hela Kina. I Kina var det bara dumhuvuden och provokatörer som inte förstod  – eller ville förstå  – detta.

Känner inte PL till att KKP faktiskt lyckades leda det kinesiska folket till seger mot den japanska imperialismen och Guomindang? Fanns det ett enda folk, som under andra världskriget först genomförde en socialistisk revolution, samtidigt som deras land var ockuperat, och därefter försökte befria landet?

Rickard B. Turesson

10/3 2020