Alla inlägg den 22 juni 2020

Av NAT:s redaktion - Måndag 22 juni 21:24

Detta är ett svar på artikeln Maoismen är ingen ”etikett” av kamrat Ragnar Röed i Marxistiskt Forum nr 1/2018. Del I – se länk till del II i slutet av denna artikel.


Vad menas med en etikett?

 

Redan rubriken på kamratens artikel visar att han inte har förstått innehållet i min artikel Görs revolution utifrån etiketter? i Marxistiskt Forum nr 1/2017.  Han skriver att jag reducerar ”den (d.v.s. maoismen) till en ’etikett’”.  Tvärtom skriver jag att revolutionen inte kan göras utifrån etiketter, d.v.s att revolutionära riktningar inte kan reduceras till etiketter. Vad menas med en etikett? En etikett är en påklistrad benämning; den kan vara sann eller falsk, eller t.o.m tom och innehållslös. Marx kommenterade de franska ”marxisterna” under sent 1870-tal med orden: ”Allt jag vet är att jag inte är en marxist.” (Engels: Brev till Schmidt 1890). Varför fällde Marx dessa ord? Givetvis för att han ansåg att dessa franska s.k marxister i huvudsak företrädde en annan linje eller att de inte alls hade förstått hans lära. Sedan spelade det ingen roll att de också kallade sig för marxister.


Fråga till Röed: Var alla som kallade sig marxister, särskilt efter Marx död, också marxister?  Var alla som kallade sig leninister, särskilt efter Lenins död, också leninister?  Trotsky påstod att han var bolsjevik-leninist. Var Trotsky överhuvudtaget leninist? Är alla som idag påstår att de är maoister också maoister?


Innebörden i beteckningar som marxism, leninism och maoism är helt avgörande


Röed frågar om jag är emot beteckningar som marxism eller leninism. Det är en dum fråga. Det är jag naturligtvis inte. Kärnfrågan, den helt avgörande frågan, är emellertid vilken innebörd man ger dessa beteckningar liksom maoismen. Röed skriver att det föll på Stalins lott att formulera leninismen liksom att det föll på andra att formulera maoismen.  Det är sant att Stalin sammanfattar leninismen i ”Om leninismens grunder” och ”Till leninismens frågor”. Han gör det genom en fyllig presentation av Lenins politik och teorier, som understöds av källhänvisningar och utförliga citat. Källhänvisningar och utförliga citat är för övrigt svåra att hitta hos Perus Kommunistiska Parti och dess epigoner vad gäller deras uttolkning av maoismen. Samtidigt är dessa två artiklar av Stalin uttryck för en strid om innebörden och konsekvensen av Lenins teorier. Efter Lenins död förklarade sig nämligen alla ledande bolsjeviker för leninister. Särskilt ”Till leninismens frågor” är en polemik mot Zinovjevs och Kamenjevs uttolkningar av leninismen. Detta illustrerar min tidigare poäng att det helt avgörande är vilken innebörd man ger marxismen, leninismen och maoismen.


När Stalin sammanfattade leninismen, blev Lenins politiska linje först då leninism? Adderade Stalin någon ny dimension till Lenin politiska linje och teorier, som ingen hade upptäckt tidigare? På vilket sätt lyfte ”Stalin och ett SUKP leninismen till ett nytt stadium av marxismen”? Det gjorde väl Lenin själv?  Riktigheten av Lenins politiska linje hade redan bekräftats i praktiken genom oktoberrevolutionen. Lenins teoretiska texter var redan skrivna och publicerade. I de två angivna texterna betonar Stalin att han försvarar Lenins ståndpunkter – inte att han på något sätt har vidareutvecklat dem. Blev Marx marxist först genom andras försorg? Talar inte Marx teorier för sig själva? I sitt begravningstal över Marx nämner Friedrich Engels bara två av hans avgörande upptäckter, nämligen den historiska materialismen och mervärdesteorin, men dessa räcker för att förklara Marx storhet.  Båda dessa teorier har haft enorm historisk betydelse. Sak samma med Lenins partiteori, teorin om imperialismen som kapitalismens högsta stadium, den väpnade stadsrevolutionen och alliansen mellan proletariat och bönder (som Stalin också tar upp i de nämnda artiklarna) med flera teorier.


Mao Zedong var inte ens maoist


Röed skriver att ”Det är korrekt att Mao själv inte formulerade maoismen” och vidare ”Mao och KKP var inte revisionister (tack och lov! – min anm.), men de var heller inte maoister.”


Stackars Mao Zedong, som inte ens var maoist! Röeds resonemang innebär att Mao Zedong inte förstod den fulla konsekvensen av sina egna tankar och att han aldrig nådde upp till Gonzalos, PKP:s ordförande, och Röeds teoretiska nivå. ”Deras (d.v.s. KKP:s och Mao Zedongs) primära uppgift var inte att göra revolution i alla länder, men att göra revolution i Kina.” Menar Röed att uppgiften för dagen är att göra revolution i alla länder – samtidigt? Vilka ska i så fall leda världsrevolutionen?  Det är i så fall ren och skär trotskism. Hitintills har revolutioner och befrielsekrig skett i land efter land, inte i alla länder samtidigt.


Röed påstår att ”Kanske just därför måste det till en som Gonzalo och ett parti som PKP för att systematisera och formulera de universella lärdomarna från denna process.”  Men på vilket sätt har PKP och Gonzalo systematiserat och formulerat Maos tänkande? Vilken auktoritativ text av PKP och Gonzalo kan Röed hänvisa till? Min uppfattning är att PKP och Gonzalo har reducerat maoismen till en uppsättning dogmer, en katekes. På varje punkt där PKP och Gonzalo företräder en annan uppfattning än Mao Zedongs har de också helt fel. De har inte vidareutvecklat Mao Zedongs teorier på en enda punkt.


Var oktoberrevolutionen egentligen ett folkkrig?

 

Röed skriver att Oktobervägen ”också kan förstås som långvarigt folkkrig”. ”Också kan förstås” är ett opportunistiskt sätt att uttrycka sig. ”Förstås” av vilka? Förstods Oktoberrevolutionen som ett folkkrig av bolsjevikpartiet med Lenin och Stalin i spetsen? Det går inte att hitta en enda text av Lenin eller Stalin, där de framställer Oktoberrevolutionen som något annat än en väpnad stadsrevolution, som först segrade i städerna februari 1918, och senare slutgiltigt genom inbördeskriget som omfattade hela Ryssland. Men förutsättningen för att sovjetmakten skulle segra i hela Ryssland var naturligtvis att revolutionen först hade segrat i städerna, precis som franska revolutionen 1789 först segrade i Paris. Jag rekommenderar att Röed läser Lenins ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur” och SUKP(b):s historia, särskilt sammanfattningen i form av fem punkter. [ii] Röed påstår att ”upproret 1917 (ingen revolution alltså? – min anm.) var bara en del av ett långvarigt krig, där de första stora kamperna skedde 1905 och där segern för sovjetmakten först var ett faktum 1922”. Det är märkligt att Röed, som påstår sig ha läst ”Om leninismens grunder”, inte har noterat passagen om perioden 1907 – 1912 [iii], där Stalin beskriver den reträttaktik som bolsjevikpartiet tvingades att övergå till. Såväl kampformer som organisationsformer ändrades; i stället för bojkott mot duman – deltagande i duman, i stället för öppna revolutionära aktioner utanför duman – aktioner i duman och arbete inom densamma etcetera.  Inte ett ord alltså om att bolsjevikpartiet försöka initiera något slags folkkrig och omringa städerna från landsbygden. Bolsjevikpartiet fokuserade sin politiska verksamhet på de ryska städernas proletariat. Det ryska proletariatet utgjorde en mindre andel av befolkningen än i Västeuropa, men å andra sidan var proletariatet betydligt mer koncentrerat i Ryssland än i Västeuropa.


Fråga till Röed: Gjorde bolsjevikpartiet under Lenins och Stalins ledning rätt, som ledde den ryska arbetarklassen i en väpnad stadsrevolution och som sedan spreds till landsbygden genom förbundet med bondeklassen? Visste Lenin och Stalin vad de gjorde eller hade de i själva verket satt igång ett folkkrig?


Huvudmotsättningen bestämmer strategin – folkkriget är inte universellt


Mao Zedong utvecklade den dialektiska materialismen, särskilt i ”Om motsättningar”. Den som inte försöker använda – eller ens förstå – den analytiska begreppsapparaten i ”Om motsättningar” är ingen maoist. I ”Om motsättningar” [iv]  skriver Mao Zedong:


I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsätt­ningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättning­en, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.


Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafter­na som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvud­motsättningen (min fetstil). De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoi­sien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopol­kapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.”


Tidigare i samma artikel [v] skriver Mao Zedong också att


Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalita­tivt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proleta­riatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod (min fetstil), motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutio­nens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;…”


PKP, RCP(Canada) och deras osjälvständiga eftersägare har inte förstått att frågan om huvudmotsättningen har en helt avgörande betydelse för den revolutionära strategin. I och med att de, medvetet eller omedvetet, bortser från denna aspekt, hamnar de i samma läger som revisionister, trotskister och allsköns ultravänster.


Kan huvudmotsättningen ändras? Självfallet.


Mao Zedong skriver:


När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.”[vi]


Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong var helt på det klara med att det bara finns två vägar till den socialistiska revolutionen, den väpnade stadsrevolutionens och folkkrigets. Mao Zedong


”Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).[vii]


I ett samtal 1956 [viii] med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier varnar Mao Zedong dem för att mekaniskt kopiera den kinesiska revolutionens erfarenheter:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” 


För övrigt kan det konstateras att KKP inte tillämpade folkkriget ”hela vägen”. I en fotnot till ”Kommunisten presenteras” heter det:


”I försvarskrigets senare skede och särskilt under det tredje revolutionära inbördeskrigets period (1945-1949), ändrades gerillakrigföringen till reguljär krigföring som blev huvudformen för den väpnade kampen under det kinesiska kommunistpartiets ledning, och detta berodde på att de revolutionära styrkorna ytterligare växte och att fiendens förhållanden förändrades. Det tredje revolutionära inbördeskrigets senare skede uppvisade en ytterligare utveckling då operationer med stora formationer användes. Dessa, som var beväpnade med tunga vapen, var i stånd att göra stormangrepp mot starkt befästa fiendeställningar.” [ix]


Dessa fotnoter granskades och godkändes av Mao Zedong.


I ”Den stora polemiken” från 1963 behandlas de revolutionära striderna som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och folkens kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna i två separata kapitel [x]. Ingenstans hävdas det att strategin och kampformerna i dessa områden skulle vara identiska och att folkkriget skulle vara tillämpligt för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land.


Det är inget argument att den enda väpnade stadsrevolution, som har lyckats, är oktoberrevolutionen. Det gjordes likafullt försök i Tyskland, Ungern och Estland. Orsaken till att det inte har skett fler försök beror på både objektiva och subjektiva faktorer. Såväl oktoberrevolutionen som de framgångsrika befrielsekrigen i Kina, Jugoslavien, Albanien och Indokina skedde i samband med de båda världskrigen, eller i anslutning till andra världskriget (Indokina), två exceptionella lägen.


Folkkriget har lyckats i de länder, som har varit utsatta för imperialistisk aggression, varvid huvudmotsättningen har gått mellan aggressorn/ockupationsmakten och folket i respektive land. Det gäller Kina, Jugoslavien och Albanien under andra världskriget; det gäller Vietnam, Laos och Kampuchea efter andra världskriget. Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa är specialfall. Om ett land utsätts för imperialistisk aggression, förändras huvudmotsättningen, eftersom aggressionen inte bara drabbar proletariatet utan också bönderna och andra delar av småborgerskapet, det nationella borgerskapet och t.o.m vissa delar av storborgerskapet och godsägarklassen.  I samtliga dessa länder utgjorde bönderna en mycket stor del av befolkning; i Kina 80 procent enligt Lin Biao, minst 75 procent i Jugoslavien och Albanien och förmodligen minst lika mycket i Vietnam, Laos och Kampuchea. Dessutom spelade geopolitiska och topografiska förhållanden liksom historiska kamptraditioner in. De enda gånger som folkkrig, d.v.s i bemärkelsen att städerna inringas från landsbygden, har lyckats i neokoloniala länder utan att en ockupationsmakt befunnit sig i landet är Cuba 1953 – 1959 och Nicaragua (1961 - 1979). Det saknar betydelse för resonemanget att Cuba senare allierade sig med Sovjetunionen och att sandinisterna senare störtades och att organisationen numera är ett högersocialdemokratiskt parti, visserligen vid regeringsmakten.


Röed skriver:


”Konklusionen i denna är idag at det inte finns ’två vägar’ till kommunismen, men att vägen överallt och alla ställen går genom långvarigt folkkrig.”


Detta är politiskt nonsens och en öppen revidering av såväl Lenins, Stalins och Mao Zedongs läror.


Jag kan inte konkret se den minsta militärtaktiska fördel med att inleda ett folkkrig i ett imperialistiskt land som Sverige, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskap. I Sverige uppgår böndernas andel till drygt en procent, medan proletariatet uppgår till 70 procent. I imperialistiska länder är makten, befolkningen och proletariatet koncentrerade till städerna och tätorterna. Folkkrig innebär att beväpnade styrkor successivt tar kontroll över områden utanför städerna och inringar dessa. Om inte de revolutionära krafterna redan från början har majoritetens stöd, kommer den härskande klassen och dess våldsapparat mycket enkelt att kunna isolera och slå ut varje enskilt befriat område. I motsats till den situation, då ett folk är utsatt för en imperialistisk aggression, kommer småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, inte mer eller mindre automatiskt att ställa sig på proletariatets sida i samband med ett folkkrig mot en inhemsk fiende. Dessutom kommer de revolutionära krafterna heller inte att ha någon fördel av lokalkännedom framför den inhemska klassfienden. Det avgörande är i stället att vinna folkmajoritetens stöd på grund av att situationen för den är outhärdlig och genomföra ett stormanfall, då den härskande klassen är handlingsförlamad och inte längre förmår härska. Det kommer inte att råda någon brist på vapen hos proletariatet i ett sådant läge. Det är en helt annan sak om huvudmotsättningen i Sverige förändras så att den går mellan det svenska folket och en angripande imperialistisk supermakt/stormakt.


Faktum är inget kommunistiskt parti i ett imperialistiskt och kapitalistiskt land någonsin har försökt initiera ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen gått mellan proletariat och borgerskap. RCP (Canada):s planer ligger fortfarande i byrålådan. Om det skulle göras sådana försök, skulle dessa organisationer förmodligen snabbt degenerera till ultravänstersekter i stil med RAF (Baader-Meinhof-ligan) i Tyskland, Röda brigaderna i Italien och Action directe i Frankrike, som objektivt sett fungerade som provokatörsorganisationer på 1970- och 1980-talet.  Jag skulle också vilja påstå att ett parti, som anser att huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett imperialistiskt och kapitalistiskt land bara kan lösas genom ett folkkrig, aldrig någonsin kommer att leda vare sig ett folkkrig eller en socialistisk revolution. I bästa fall kommer ett sådant parti att förbli en lekstuga.

 

Fråga till Röed: Är du överens om att Mao Zedong aldrig förordade att folkkriget skulle kunna tillämpas oavsett huvudmotsättning och läge, det vill säga att det inte var en universell strategi? Är inte uppfattningarna att folkkriget inte är universellt och att det är universellt (PKP:s uppfattning) två fullständigt oförenliga uppfattningar? Varför har Mao Zedong fel?

 

Varför visa PKP/Gonzalo respekt men inte Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong?

 

Röed anser att jag brister i ödmjukhet och omtalar tillfångatagandet 1992 av PKP:s centralkommitté och Gonzalo på ett respektlöst sätt. Detta är nonsens.


För det första är praktiken sanningens kriterium. Det viktigaste argumentet mot reformister, revisionister, trotskister och anarkister är att de aldrig lyckats genomföra ett socialistiskt samhälle, eller i anarkisternas fall t.o.m utan en statsapparat. Om ett kommunistiskt parti har misslyckats i det ena eller andra sammanhanget, är det också ett tecken på att den ideologiska och politiska linjen i något avseende har varit felaktig eller tillämpats felaktigt. Det är därför man heller inte kan jämföra Rosa Luxemburg/Karl Liebknecht, Gramsci eller Bela Kun med Lenin eller Ernst Thälmann med Stalin.


För det andra var tillfångatagandet av centralkommittén och Gonzalo 1992 inte ett resultat av att de halkade på ett bananskal eller att blixten slog ner. Det var ett uttryck för att de överskattade sin egen styrka och underskattade fiendens, och inte vidtog nödvändiga säkerhetsåtgärder. Detta är ett typiskt vänsteropportunistiskt fel.  I samband med perioden från februarirevolutionen till oktoberrevolutionen 1917 sattes Lenin flera gånger i säkerhet, eftersom bolsjevikpartiet förstod hans avgörande betydelse för revolutionens utgång.


För det tredje är Ett politiskt partis förhållande till sina misstag är ett av de viktigaste och säkraste kriterierna på partiets allvar och dess praktiska uppfyllande av sina skyldigheter mot sin klass och mot de arbetande massorna. Att öppet erkänna ett fel och avslöja dess orsaker, att analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet – det är kännetecknet på ett allvarligt parti, det är att uppfylla sina skyldigheter, det är att fostra och skola klassen och sedan även massorna.” (Lenin) [xi]


Var finns PKP:s självkritik? När partivänstern i SKP förlorade striden mot högerlikvidatorerna 1978 - 1980, gjordes en omfattande självkritisk genomgång i SKA:s verksamhetsberättelse från 1982. [xii] Vi kom fram till att vi både hade begått vänster- som högerfel själva.


Fråga till Röed: Begick PKP överhuvudtaget något fel, när centralkommittén och Gonzalo kunde tillfångatas? Vilket/vilka i så fall? Eller var det ett genialiskt drag för att förskaffa sig ett martyrskap? Varför har inte PKP publicerat någon självkritik?


För det fjärde är jämförelsen mellan kommunister i Norge och Sverige å ena sidan och PKP å den andra absurd. Partier i imperialistiska och kapitalistiska länder i Norge och Sverige ska jämföras med andra partier i det imperialistiska blocket, inte med partier i neokoloniala länder eller kolonier. Det är ingen tillfällighet att alla Kominternresolutioner och även ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963) gör denna distinktion. Historien har visat att det är mycket svårare att genomföra en revolution i något imperialistiskt och kapitalistiskt land än ett framgångsrikt befrielsekrig i en koloni eller neokolonialt land, speciell som det utsätts för imperialistisk aggression.  Redan i ”Radikalismen” konstaterar Lenin: ”Det är bl.a därför - jämte en rad andra orsaker - som det är svårare för Västeuropa än för oss att börja den socialistiska revolutionen.” Den viktigaste skillnaden mellan situationen i det imperialistiska blocket och de neokoloniala länderna, de som brukade kallas den tredje världen, är att klassmotsättningarna är mycket skarpare i de senare. Orsaken är de materiella levnadsförhållandena för proletariatet i de imperialistiska länderna – och att bondeklassen uppgår till bara någon eller några procent. Lenin skriver också i ”Radikalismen”:


 ”…för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när ’underskikteninte vill och när ’överskikten’ inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra. Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de utsugna och utsugarna). ”[xiii]


PKP ska naturligtvis jämföras med andra partier och rörelser i Afrika, Latinamerika och Asien. De enda länder som i modern tid, d.v.s efter andra världskriget, där folket genom väpnad kamp har lyckats störta en inhemsk förtryckarregim utan att dessa länder varit utsatta för imperialistisk ockupation, är Kuba 1953 – 1959 och Nicaragua 1961–1979. Som bekant leddes dessa befrielserörelser inte ens av maoister.  Om man jämför PKP med Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinerna Kommunistiska Parti (FKP) och de folkkrig som dessa bedriver, så har inget av dessa partier visserligen segrat, men de har heller inte besegrats. FKP har bedrivit en uthållig kamp sedan 1968; Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) utgör en fortsättning, via diverse splittringar och nya konstellationer, på naxalitupproret 1967 och bildandet av Indiens Kommunistiska Parti (Marxist-leninisterna) 1969. Den stora skillnaden mellan dessa två partier och PKP är att de förra inte gör några anspråk av att vara världsrevolutionens ledare och inte heller påstår sig ha vidareutvecklat maoismen.


Det spelar ingen roll att PKP en tid hade den dominerande makten i 40 procent av Peru. De nepalesiska maoisterna kontrollerade 80 procent av Nepals territorium, innan de satsade på den parlamentariska vägen. Det är bara en seger, som kan bekräfta linjens riktighet.  Nära träffar aldrig en hare. PKP:s inledande framgångar kan ju i första hand berott på att den peruanska regimen var osedvanligt korrumperad och att förtrycket mot det peruanska folket, huvudsakligen bönderna, extremt hårt. Detta var också fallet på Kuba och i Nicaragua, där Batista- och Somozaregimerna var extremt korrumperade och förtryckande. PKP kommer inte ens i närheten av det ungerska kommunistpartiet, som under Bela Kun lyckades leda den ungerska arbetarklasen i en socialistisk revolution och t.o.m upprätta en rådsrepublik, som varade i drygt fyra månader, från den 21mars 1919 till 6 augusti 1919. Det viktiga med den ungerska revolutionen idag är att studera vilka misstag som begicks så att statsmakten inte kunde behållas.


Röed påstår att den som kritiserar PKP är arrogant och brister i ödmjukhet. Det är ett löjligt påstående. PKP gick ut med pukor och trumpeter och påstod sig ha vidareutvecklat maoismen på peruanska förhållanden genom Gonzalos tänkande. PKP tog helt enkelt ut segern i förskott. Dessutom framställde sig partiet som världsrevolutionens ledare, trots att det ännu inte hade segrat. Detta är i båda fallen utslag av hybris.  Påstod sig Kinas Kommunistiska Parti vara världsrevolutionens ledare 1945, då Mao Zedongs tänkande först slogs fast i KKP:s stadgar, i ett läge då den japanska imperialismen hade besegrats? Verkligen inte.


I ett dokument[xiv] från PKP 1988, ” Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy”, som ligger på Tjen Folkets webbplats, heter det:


”Formann Gonzalo legger fram tesen om at alle kommunistpartier i verden må militariseres (min fetstil) av tre årsaker:”


Detta är en uppmaning riktad till alla kommunistpartier i världen att de oavsett läge ska ”militariseras”. Detta är förmäten vänsterdogmatism i kubik. Denna uppmaning går tvärtemot Mao Zedongs inställning, som är den enda rätta:


”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar. Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl (min fetstil).”[xv]


Det skulle aldrig fallit KKP eller Mao Zedong in att formulera en sådan konkret uppmaning till världens alla kommunistpartier. Tvärtom avråder Mao Zedong i ett samtal 1956 med företrädare för latinamerikanska kommunistpartier dem från att  ”mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna” (se tidigare citat ).[xvi] Det är bara politiska stollar, som kan lansera en oföränderlig formel riktad till världens alla kommunistiska partier och det är bara stollar som inte med en gång kan inse att detta är fel.


Den som stödjer Gonzalo i frågor, där hans uppfattning strider mot klassikernas, speciellt Lenins och Mao Zedong, har inte bara fel utan visar också bristande respekt gentemot dem. Gonzalo förfalskar exempelvis den ryska revolutionshistorien liksom Mao Zedongs teori om folkkriget, som den senare aldrig ansåg vara universell.


Rickard B. Turesson


(Denna artikel publicerades ursprungligen i Marxistiskt Forum nr 1/2019)


Se del II här!



I ”Lenin om den kommunistiska valkampanjen”, Proletärkultur 1973, sid. 229 - 254

[ii] ”SUKP(b):s historia”, Proletärkultur 1979, sid. 213 – 215.

[iii] ”Leninismens problem”, Förlaget för litteratur på främmande språk Moskva 1952, sid. 84 - 85

[iv] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69

[v]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56

[vi]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 70

[vii] Valda verk, band 2, sid. 213 – 214

[viii] Valda verk band 5, sid. 310

[ix] ”Valda verk av Mao Tsetung”, band 2, Danelius bokförlag 1970, sid. 285

[x] Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977, sid. 24 - 27

[xi]  ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom” –  https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

[xii] SKA:s verksamhetsberättelse 1982 – https://marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/ska/ska-82-verksamhetsberattelse.pdf

[xiii]  ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom” –  https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

[xiv] Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy –  https://tjen-folket.no/Sentralt/view/12414

[xv] Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56 -57

[xvi] Valda verk band 5, sid. 310

ANNONS
Av NAT:s redaktion - Måndag 22 juni 21:00

Är ordförande Gonzalo vår tids störste maoist?


Röed påstår att PKP inspirerade folkkrigen i Indien, Filippinerna, Nepal och Turkiet. Detta måste vara en ordentlig överdrift, eftersom folkkriget i såväl Indien som Filippinerna inleddes redan 1969, långt före det i Peru. Det betyder att maoisterna i Indien och i Filippinerna inspirerades av KKP och Mao Zedong. Folkkriget i Nepal inleddes 1996 av Nepals Kommunistiska Parti (Maoisterna). Varför skulle NKP (Maoisterna) i första hand ha inspirerats av PKP, vars ordförande och större delen av centralkommittén då redan hade tillfångatagits, och inte av KKP:s och Mao Zedongs teorier om folkkriget?  NKP (Maoisterna) följde heller inte Gonzalos tänkande utan ”Prachandas väg”. 2006 slöt NKP (maoisterna) ett fredsavtal med den nepalesiska regeringen och partiet deltog i efterföljande parlamentariska val. 2009 bytte det namn till Unified Communist Party of Nepal (Maoist) och efter en sammanslagning2018 bytte det namn igen till Nepal Kommunistiska Parti. Detta parti är parlamentariskt och innehar idag regeringsmakten i Nepal. Exakt vad partiet gör med denna regeringsmakt är dock en helt annan fråga. Det har uppenbarligen inte krossat statsapparaten och inlett en socialistisk omvandling.


Röed påstår att ”Gonzalos bidrag visar honom som vår epoks främste revolutionäre ledare, vår tids störste maoist”. Men hur kan en ledare, som har låtit sig fängslas och som inte lett det peruanska folkkriget till seger vara ”vår tids främste revolutionäre ledare, vår tids störste maoist”? I dokumentet ”Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy” hävdas att ”ordförande Gonzalo, den störste levande marxist-leninist-maoisten, som leder partiet, är garantin för den kommunistiska revolutionens seger (min fetstil).” Upp som en sol, ner som en pannkaka. Jämför bara PKP med Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som inte har besegrats, men heller ännu inte vunnit, och vars styrkor behärskar stora områden i sina respektive länder. Det är väl en större prestation att kunna fortsätta att bedriva ett långvarigt folkkrig än att förlora ett? Röed påstår att PKP:s nederlag bara är temporärt, men levererar inga trovärdiga rapporter om vilka områden PKP återtagit. 


Fråga till Röed: Vilka texter av Gonzalo, där han ”vidareutvecklar” maoismen,  rekommenderar Röed?


Om militariseringen av de kommunistiska partierna


Röed påstår att jag förfaller till ren spekulation om vad Gonzalo menade med ”militariseringen av kommunistpartierna” och hänvisar mig till ”andra texter”. Vilka då? ” Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy”? Röed försöker pedagogiskt förklara:


” Mycket kort sagt är Gonzalos tes lika enkel som den är klok – ett parti som skall föra krig måste vara organiserat för krig.”


Detta är bara en plattityd, ungefär lika klok som att det parti som vill genomföra en revolution måste förbereda och organisera sig för revolution. Men ett kommunistiskt parti kan inte alltid och under alla förhållanden organisera sig för krig; det beror helt och hållet på läget. I ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” [ii]skriver Kinas Kommunistiska Parti i stället:


” ”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)…”


Det är meningslöst att förbereda sig för krig om inte de arbetande massorna är beredda att ansluta sig. Det går inte att skapa eller framprovocera en revolutionär situation. Den skapar sig själv genom att det uppstår en allmän djupgående ekonomisk och social kris till följd av kapitalismens inneboende motsättningen eller till följd av att situationen drastiskt förändras genom krig som under de båda världskrigen.  Den grupp eller organisation som inbillar sig att det går att skapa eller framprovocera en revolution kommer att degenerera till en organisation, som hänfaller till individuell terrorism, som RAF (Baader-Meinhof-ligan) i Tyskland, Röda brigaderna i Italien eller Action directe i Frankrike, vilket direkt strider mot masslinjen. Dessa organisationer var objektivt sett kontrarevolutionära, eftersom deras verksamhet spelade borgerskapet i händerna, och dessa organisationer var förmodligen också infiltrerade av fascister eller säkerhetstjänster. RAF-medlemmar kunde vid behov ta sin tillflykt till Östtyskland, vilket visar att organisationen var en bricka i spelet mellan å ena sidan det socialimperialistiska blocket och det västimperialistiska blocket å den andra.  Exakt hur menar Röed bör en revolutionär organisation inom det imperialistiska blocket förbereda sig för krig? Genom att prata om det bara?


Enligt Röed menar Gonzalo att ”inte bara partiet ska vara militariserat, men att hela folket måste beväpnas och ergo måste hela folket militariseras”.  Jaha. På vad sätt skiljer sig denna uppfattning från Lenins och Mao Zedongs? Det är uppenbart att Röed på något sätt anser att Gonzalo har vidareutvecklat Lenins uppfattning, d.v.s att ”det kommunistiska partiet är ett parti för revolution”, när han skriver att ”Gonzalo skärper (sic!) detta ytterligare genom att slå fast att ett proletärt kommunistiskt parti är ett parti för att föra folkkrig och att det därmed måste vara ett militariserat parti”. ”Skärper”? Detta är bara frasmakeri.


För det första försökte aldrig bolsjevikpartiet under Lenin bedriva folkkrig, d.v.s inringa städerna från landsbygden, utan genomföra en väpnad stadsrevolution såväl 1905 som 1917, d.v.s först erövra städerna och sedan landsbygden, vilket de lyckades med.


För det andra lanserade aldrig Lenin och Komintern teorin om att den väpnade stadsrevolutionen var ett universalmedel i både imperialistiska och kapitalistiska länder liksom i kolonier eller neokoloniala länder. Detta i motsats till PKP, Gonzales och deras osjälvständiga eftersägare, som hävdar att folkkriget är universellt.


För det tredje; vad skiljer konkret ett parti, som tillämpar den demokratiska centralismen, från ett parti, som tillämpar den demokratiska centralismen och samtidigt är militariserat?


För det fjärde tycks Röed mena att ett militariserat parti inte tillämpar en militär orderstruktur uppifrån och ner. Men vad betyder då ”militariserat”? Att alla medlemmar från dag ett bär vapen? Men frågan om beväpning är en taktisk fråga och beroende av det politiska läget. Bolsjevikerna började inte beväpna de röda gardena förrän efter februarirevolution och när oktoberrevolutionen stod för dörren uppgick de röda gardena till 200 000 man. För det femte skriver Lenin i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:


”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”


Segern berodde inte i första hand på att bolsjevikpartiet var militariserat, även om de flesta medlemmar deltog aktivt i maktövertagande. Vissa bolsjeviker ledde i stället politiska strejker, exempelvis bland järnvägsarbetarna. Utan detta stöd från proletariatet och soldaterna skulle oktoberrevolutionen aldrig segrat. Det överväldigande flertalet i proletariatet och bland soldaterna var naturligtvis heller inte medlemmar i bolsjevikpartiet.


De koncentriska cirklarna


Röed skriver att PKP:s linje var att ”hela partiet måste vara en del av folkhären för att vara en integrerad del av folkkriget”. Deras ”mästerliga användning av Maos dialektiska metod gör att deras riktlinjer framstår som enkla och direkta”. Ingick verkligen alla medlemmar i Kinas Kommunistiska Parti i Röda armén? Nej, en del medlemmar var avdelade att arbeta i de områden som japanerna eller Guomindang ockuperade eller kontrollerade; vissa var t.o.m avdelade att arbeta under täckmantel inom Guomindang. Omständigheterna avgjorde om dessa medlemmar följde instruktionerna direkt från partiet eller indirekt via Röda armén; omständigheterna avgjorde också i vilken utsträckning de var beväpnade.


När Röed påstår att PKP:s linje att ”hela partiet måste vara en del av folkhären” är något unikt, betyder det att Mao Zedongs linje var att bara 90 procent, 70 procent eller 50 procent av partiets medlemmar skulle ingå i Röda armén? Varför annars framhålla det unika med PKP:s linje? Röed påstår att det är fel om partiet bedriver ”ren politik” och hären driver ”rent krig”. Självklart. Men drabbar denna kritik bolsjevikpartiet eller KKP? Redan under inbördeskriget 1918 – 1920 tillämpade bolsjevikerna systemet med politiska kommissarier förutom att det alltid fanns starka bolsjevikfraktioner inom Röda armén; samma system tillämpades i Kina. Om KKP hade en miljon medlemmar 1945, så uppgick Röda arméns numerär till två miljoner.


Revolutionens tre verktyg i Ryssland

 

Röed påstår att jag hävdar att den ryska revolutionen inte tillämpade ”revolutionens tre verktyg” enligt PKP. Tvärtom visar jag att revolutionens tre verktyg, partiet, fronten och armén, inte kan upphöjas till en formel, som gäller i alla tider och under alla förhållanden utan måste tillämpas på de säregna förhållandena i varje land.


De viktigaste skillnaderna mellan oktoberrevolutionen i Ryssland och folkkriget i Kina var att bolsjevikerna kämpade för en väpnad stadsrevolution, som senare spred sig till landsbygden, och folkkriget i Kina, varvid städerna inringades från landsbygden under kampen mot den japanska imperialismen 1937 - 1945. 1945 – 1949 gick huvudmotsättningen mellan det kinesiska folket och Guomindang, som företrädde kompradorborgerskapet och storgodsägarnas intressen i allians med USA-imperialismen.


Röed tycks inbilla sig att sovjeterna, som var enhetsfronter underifrån, bestod ograverade från 1905 till 1917. Detta är nonsens. Sovjeterna krossades senast 1907; under perioden 1907 – 1912 bedrev bolsjevikerna en reträttaktik (se tidigare citat från Stalin)[iii]. Först efter februarirevolutionen 1917 återuppstod sovjeterna igen och växte i styrka fram till oktoberrevolutionen.  Bolsjevikpartiet upprättade aldrig någon enhetsfront ovanifrån som KKP gjorde med Guomindang 1937 – 1945, eftersom huvudmotsättningen inte gick mellan det ryska folket och den tyska imperialismen utan mellan det ryska arbetande folket och det ryska tsardömet och bourgeoisien. Den ryska härskande klassen ingick nämligen i det ena imperialistiska blocket.  Efter oktoberrevolutionens seger fanns företrädare för vänstermensjeviker och vänstersocialistrevolutionärer en kort tid i sovjetregeringen. Röda armén bildades först den 23 februari 1918, efter segern i oktoberrevolutionen.   Stommen i Röda armén utgjordes av de 200 000 man, som hade ingått i de röda garden som hade vuxit fram efter februarirevolutionen 1917, och av alla de soldater och officerare, som hade anslutit sig till oktoberrevolution från den tsaristiska armén, huvudmassan i den nya Röda armén. Enligt både Lenin och Stalin segrade oktoberrevolutionen februari 1918. Är detta en myt, som Röed påstår? På vilket sätt har Lenin och Stalin fel? Denna seger var själva förutsättningen för segern i det efterföljande inbördeskriget, varvid interventionens huvudkrafter krossades i slutet av 1920, även om det pågick intervention i mindre skala fram till 1922 [iv]


Varför måste PKP, Röed med flera ägna sig åt historieförfalskning av oktoberrevolutionen? De är medvetna om att Mao Zedong och KKP aldrig har förfäktat teorin om att folkkriget är universellt utan att Mao Zedong och KKP skiljer mellan oktoberrevolutionens väg och folkkrigets väg.  De vågar inte öppet angripa Lenin, Stalin och Mao Zedong, eftersom de då skulle avslöja sig direkt som ”vänster”revisionister och anti-maoister. Om verkligheten och historien inte stämmer med dogmerna, så ändrar de utan att tveka på såväl verklighet som historia.


Frågan om Revolutionary Internationalist Movement (RIM)


Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Arbetets Parti i Albanien (AAP) gick i spetsen i kampen mot framväxten av den moderna revisionismen i Sovjetunionen. En rad marxist-leninistiska grupper och partier slöt från och med början av 1960-talet upp bakom dessa båda partier och bildade således en internationell marxist-leninistisk rörelse.  Men denna rörelse fungerade aldrig som en international, än mindre med något centrum.


Detta berodde bland annat på KKP:s erfarenheter, som Mao Zedong formulerade i ett tal, ”Komintern har sedan länge upphört med att lägga sig i våra inre affärer”, [v] 1943. KKP fick nämligen en del dåliga råd från Komintern, vilket Kominform och Sovjetunionen fortsatte att utdela. Ett av de sista dåliga råden som KKP fick var att Folkets befrielsearmé  i inbördeskriget med Guomindang 1945 – 1949 inte skulle fullfölja slutstriden med Guomindang utan göra halt och acceptera en uppdelning av Kina i en nordlig och sydlig del. Detta skulle bara ha uppskjutit ett avgörande som i Vietnam. De argument som Mao Zedong framlägger i talet är i korthet tre: 1) En enad internationell organisation kan inte anpassa sig till extremt komplicerade och snabbt förändrade omständigheter. Det är bara nationella partier som kan göra en detaljerad analys av förhållandena; 2) den anti-fascistiska kampen i världsmåttstock var så mångfacetterad att en centraliserad organisation var ett hinder i kampen; 3) det kinesiska kommunistpartiet hade härdats i kampen och visste bäst hur kampen skulle skötas i Kina (vilket ju senare bekräftades av praktiken).


Därför upprätthöll KKP efter brytningen med SUKP enbart bilaterala förbindelser med olika marxist-leninistiska partierna i världen. Detta betydde att diskussionerna skedde på jämställd fot utan att KKP försökte pracka på de icke-statsbärande partier sina uppfattningar. Givetvis åtnjöt KKP en speciell prestige och ett särskilt inflytande fram till 1976; detta var positivt så länge Mao Zedong levde – se SKP:s kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 – men negativt efter Deng Xiaopings maktövertagande. Efter brytningen med KKP 1977 försökte AAP att skapa en slags international med sig självt i spetsen, men misslyckades.


Röed påstår att Revolutionary Internationalist Movement (RIM) inte var någon international. Men faktum är att RIM redan 1984 [vi]fastslog att dess mål var att skapa en sådan:


”Vid världshistoriens nuvarande tidpunkt måste det internationella proletariatet anta utmaningen att bilda dess egen organisation, en international av en ny typ baserad på marxismen-leninismen-Mao Tsetungstänkande, och assimilera den värdefulla erfarenheten från förr i tiden.”


Dessutom kritiserade  konferensdokumentet KKP:


”Det är också nödvändigt att utvärdera Kinas Kommunistiska Partis överreaktion till de negativa aspekterna av Komintern, vilket ledde till att de vägrade att spela den nödvändiga ledande rollen i att bygga upp den organisatoriska enheten hos de marxist-leninistiska styrkorna på internationell nivå.”


Kritiken påminner om de rebeller, som hemsökte Kinas ambassad i Stockholm 1968, för att få vägledning om hur kulturrevolutionen skulle genomföras i Sverige. När den kinesiska ambassadpersonalen vägrade, anklagade rebellerna dem för att vara revisionister, rev ner gardiner och gick därifrån.


Om KKP hade lett en kommunistisk international i samband med Deng Xiaopings maktövertagande 1978, hade skadorna förmodligen blivit ännu större än vad de blev. Nu fanns det ändå partier och grupperingar, som var vana att utforma en politisk linje avseende de konkreta förhållandena i det egna landet och tänka själva. KKP uppmuntrade också fram till 1977 sina broderpartier just att tänka själva. Min uppfattning är att systemet med bilaterala förbindelser med andra revolutionära partier fungerade utmärkt fram till 1977. Mötena skedde alltid på jämställd fot, även om de två statsbärande partierna, KKP och AAP, åtnjöt större prestige och inflytande än alla andra.


RIM tycks ha försvunnit från den politiska scenen runt 2007. Mitt intryck är att organisationen försvann för att olika organisationer i konkurrens med varandra försökte spela första fiolen i organisationen.


Kommunisterna och valen


Röed påstår att RIM-partierna inte alls förespråkade principiell valbojkott, men anger ingen källa. PKP bojkottade valen i Peru 1985 [vii] och ställde försåvitt jag vet aldrig upp i något val. Jag menar att valbojkott kan motiveras av tre skäl: 1) det går inte att garantera de egna kandidaternas säkerhet utan de riskerar liv och lem; 2) valen är riggade och det förekommer ett omfattande valfusk, och 3) situationen är revolutionär som vid 1905 års revolution i Ryssland, då förslag om inrättandet av en parlamentarisk församling fungerade som en avledningsmanöver. Därtill kom, som Lenin påvisade, att valen inte ens var rättvisa. Det är möjligt att det första och/eller det andra skälet var för handen 1985 i Peru. Men varifrån kom då idén om en valbojkott av euro-valet 2003 i Sverige från RIM:s svenska sympatisörsgrupp (som jag citerar i min artikel)? Var det deras eget påhitt? Eller låg det i linje med RIM:s allmänna politik i synen på valen?


Lenins, Stalins, Kominterns och Mao Zedongs stödde varken linjen att alltid ställa upp i val i borgerliga demokratier eller att alltid bojkotta parlamentariska val. Det är situationen som avgör. Däremot var de för att kommunister alltid skulle utnyttja alla slags kampformer, legala som illegala, öppna såväl som hemliga. Varför skulle inte valdeltagande vara en ”god taktik i dagens situation”? Det beror ju helt och hållet på om den parlamentariska kampen kombineras och baseras på den utomparlamentariska kampen. De flesta partier, som ingick i den internationella marxist-leninistiska rörelsen med KKP/AAP i spetsen fram till 1977, gick inte under på grund av de prioriterade parlamentariska val, eftersom de ytterst sällan hade vunnit någon parlamentarisk representation. De gick under på grund av de inte var tillräckligt självständiga i förhållande till KKP och AAP.


Finns det något att lära av PKP och Gonzalo?


Röed ställer frågan: ”Men är det inte av enorm betydelse att studera Gonzalo och PKP också?”


Min uppfattning är att PKP och Gonzalo ska studeras som negativa exempel, framförallt för att partiet misslyckades genom att Gonzalo och större delen av centralkommittén fängslades 1992, vilket ledde till partiets kollaps. Detta var uppenbart ett resultat av vänstersubjektivistiska och vänsterdogmatiska fel. Partiet, särskilt dess ledning, led av hybris och tog ut segern i förskott. Partiet upphöjde ”Gonzalos tänkande” till ledstjärna trots att samma tänkande inte hade bekräftats i praktiken, det vill säga lett till seger. Partiet har också gett sken av att fungera som världsrevolutionens ledare, ett ytterst förmätet anspråk som varken Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) eller Filippinernas Kommunistiska Parti har gjort.


Det att man gör tummen ner för PKP:s politik betyder inte man på något sätt förringar den kamp som de peruanska arbetarna och bönderna förde mot den härskande klassen i Peru, som var rättmätig, fram till 1992. Maoister stödde till och med det afghanska folkets motståndskamp mot den socialimperialistiska ockupationen av Afghanistan fr.o.m 1979, trots att motståndsrörelsen dominerades av reaktionärer och borgerliga nationalister.


PKP och Gonzalo har inte vidareutvecklat maoismen på en enda punkt. Teorin om att folkkriget är universellt är en vänsterrevisionistisk förvrängning av Mao Zedongs teorier, trots att han till och med själv varnade för denna förvrängning. PKP och Gonzalo förfalskar oktoberrevolutionens historia och erkänner inte dess avgörande historiska betydelse. PKP och Gonzalo har lanserat en rad märkliga teorier som att alla kommunistiska partier måste militariseras och teorin om de koncentriska cirklarna, teorier som saknar täckning hos klassikerna.  PKP och Gonzalo hävdar också att folkkrigets tre moment enligt Mao Zedong, d.v.s strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv, kan överföras på världsrevolutionens förlopp. Eftersom jag redan har argumenterat emot denna stolliga och mekaniska överföring i en annan artikel, ” Vad är ordförande Gonzales bidrag till marxismen?”, ska jag bara kort kommentera denna världsbild.  Gonzalo menar alltså att väldsrevolutionen befann sig på en strategisk defensiv mellan 1871 och 1945, strategisk jämvikt rådde mellan 1945 och 1980, varvid den strategiska offensiven har pågått alltsedan 1980. Under tiden från 1871 och fram till 1953 inträffade oktoberrevolutionen 1917, uppkomsten av en rad folkdemokratier i Östeuropa och slutligen utropandet av Folkrepubliken Kina 1949. Detta kallar Gonzales för en defensiv! Jag har satt gränsen till 1953, eftersom Stalin dog detta år liksom att koreakriget avslutades samma år. Från och med 1956 växte motsättningarna mellan SUKP:s revisionism och KKP, vilket successivt ledde till att det uppstod ett socialimperialistiskt block med Sovjetunionen i spetsen. Det rådde fortfarande en slags jämvikt, eftersom en rad kolonier frigjorde sig under 1960- och 1970-talen liksom att USA-imperialismen besegrades 1975 i Indokina. Men efter 1978, då Deng Xiaoping tog makten i KKP och Kina, vilket har lett det till att Kina numera är ett kapitalistiskt och imperialistiskt land, har den kommunistiska rörelsen och det internationella proletariatet befunnit sig på defensiven. Den kamp som olika kommunistiska partier och befrielserörelser har fört alltsedan 1980 kan under inga förhållanden jämföras med den framgångsvåg som rådde fram till 1953.


Det är närmast patetiskt att upphöja Gonzalo till en teoretisk fixstjärna och vittnar om mycket dåligt omdöme. Gonzalo reducerar maoismen till en katekes, full av felaktiga eller tveksamma bibelord. Jag tror inte ett dugg på Röeds förklaring att PKP:s närmast religiösa språkbruk skulle var betingat av att PKP ”skrev på spanska i en peruansk-indiansk kontext”. Jag menar att språkbruket betingades av PKP:s vänsterdogmatism och vänstersubjektivism och att många av de ledande intellektuella i själva verket kom från den spanskättade över- och medelklassen.  Det är dogmatismen natur att förenkla in absurdum och subjektivismens att förvanska verklighetsuppfattningen.  Även under rebellrörelsen 1968 i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, fanns det religiösa inslag. Man ordnade möten för att ”driva ut borgaren ur kroppen” (exorcism eller andeutdrivning) på sektmedlemmarna och stormötena fungerade som väckelsemöten.


Röed ”kan heller inte acceptera ett påstående om att utvecklingen av vår ideologi tvärt stoppade 1976”.  Det har definitivt inte skett någon utveckling av maoismen till en fjärde etapp; Gonzalos ”utveckling” är en karikatyr av maoismen. Däremot finns det en rad maoistiska partier och grupperingar, främst Indiens kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har fortsatt at kämpa och vidareutvecklat den politiska linjen med avseende på de nationella förhållandena. Dessutom finns det fortfarande mycket att lära från den internationella marxist-leninistiska rörelsen fram till 1977, positiva såväl som negativa erfarenheter.

Dessvärre är Röed försvar av PKP och Gonzalo en helt osjälvständig upprepning av deras ståndpunkter.  PKP och Gonzalo representerar ett stickspår, som snarast diskrediterar maoismen och heller inte leder till revolution.


Rickard B. Turesson

 

(Denna artikel publicerades ursprungligen i Marxistiskt Forum nr 1/2019)








Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy –  https://tjen-folket.no/Sentralt/view/12414

[ii] Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977, sid. 24 - 27

[iii] ”Leninismens problem”, Förlaget för litteratur på främmande språk Moskva 1952, sid. 84 - 85

[iv] ”SUKP(b):s historia”, Proletärkultur 1979, sid. 243

[v] “The Comintern has long ceased to meddle in our internal affairs” – https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm

[vi] Declaration of the Revolutionary Internationalist Movement  1984 -–https://ia800201.us.archive.org/22/items/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem
ent_292/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem
ent_292.pdf

[vii] ”Don´t vote! Instead, expand the guerilla warfare to conquer power for the people! – Collected Works of the Communist Party of Peru, sid. 365 -  379.



ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se