Direktlänk till inlägg 22 juni 2020

Stackars Mao Zedong, som inte ens var maoist - del I

Av NAT:s redaktion - Måndag 22 juni 21:24

Detta är ett svar på artikeln Maoismen är ingen ”etikett” av kamrat Ragnar Röed i Marxistiskt Forum nr 1/2018. Del I – se länk till del II i slutet av denna artikel.


Vad menas med en etikett?

 

Redan rubriken på kamratens artikel visar att han inte har förstått innehållet i min artikel Görs revolution utifrån etiketter? i Marxistiskt Forum nr 1/2017.  Han skriver att jag reducerar ”den (d.v.s. maoismen) till en ’etikett’”.  Tvärtom skriver jag att revolutionen inte kan göras utifrån etiketter, d.v.s att revolutionära riktningar inte kan reduceras till etiketter. Vad menas med en etikett? En etikett är en påklistrad benämning; den kan vara sann eller falsk, eller t.o.m tom och innehållslös. Marx kommenterade de franska ”marxisterna” under sent 1870-tal med orden: ”Allt jag vet är att jag inte är en marxist.” (Engels: Brev till Schmidt 1890). Varför fällde Marx dessa ord? Givetvis för att han ansåg att dessa franska s.k marxister i huvudsak företrädde en annan linje eller att de inte alls hade förstått hans lära. Sedan spelade det ingen roll att de också kallade sig för marxister.


Fråga till Röed: Var alla som kallade sig marxister, särskilt efter Marx död, också marxister?  Var alla som kallade sig leninister, särskilt efter Lenins död, också leninister?  Trotsky påstod att han var bolsjevik-leninist. Var Trotsky överhuvudtaget leninist? Är alla som idag påstår att de är maoister också maoister?


Innebörden i beteckningar som marxism, leninism och maoism är helt avgörande


Röed frågar om jag är emot beteckningar som marxism eller leninism. Det är en dum fråga. Det är jag naturligtvis inte. Kärnfrågan, den helt avgörande frågan, är emellertid vilken innebörd man ger dessa beteckningar liksom maoismen. Röed skriver att det föll på Stalins lott att formulera leninismen liksom att det föll på andra att formulera maoismen.  Det är sant att Stalin sammanfattar leninismen i ”Om leninismens grunder” och ”Till leninismens frågor”. Han gör det genom en fyllig presentation av Lenins politik och teorier, som understöds av källhänvisningar och utförliga citat. Källhänvisningar och utförliga citat är för övrigt svåra att hitta hos Perus Kommunistiska Parti och dess epigoner vad gäller deras uttolkning av maoismen. Samtidigt är dessa två artiklar av Stalin uttryck för en strid om innebörden och konsekvensen av Lenins teorier. Efter Lenins död förklarade sig nämligen alla ledande bolsjeviker för leninister. Särskilt ”Till leninismens frågor” är en polemik mot Zinovjevs och Kamenjevs uttolkningar av leninismen. Detta illustrerar min tidigare poäng att det helt avgörande är vilken innebörd man ger marxismen, leninismen och maoismen.


När Stalin sammanfattade leninismen, blev Lenins politiska linje först då leninism? Adderade Stalin någon ny dimension till Lenin politiska linje och teorier, som ingen hade upptäckt tidigare? På vilket sätt lyfte ”Stalin och ett SUKP leninismen till ett nytt stadium av marxismen”? Det gjorde väl Lenin själv?  Riktigheten av Lenins politiska linje hade redan bekräftats i praktiken genom oktoberrevolutionen. Lenins teoretiska texter var redan skrivna och publicerade. I de två angivna texterna betonar Stalin att han försvarar Lenins ståndpunkter – inte att han på något sätt har vidareutvecklat dem. Blev Marx marxist först genom andras försorg? Talar inte Marx teorier för sig själva? I sitt begravningstal över Marx nämner Friedrich Engels bara två av hans avgörande upptäckter, nämligen den historiska materialismen och mervärdesteorin, men dessa räcker för att förklara Marx storhet.  Båda dessa teorier har haft enorm historisk betydelse. Sak samma med Lenins partiteori, teorin om imperialismen som kapitalismens högsta stadium, den väpnade stadsrevolutionen och alliansen mellan proletariat och bönder (som Stalin också tar upp i de nämnda artiklarna) med flera teorier.


Mao Zedong var inte ens maoist


Röed skriver att ”Det är korrekt att Mao själv inte formulerade maoismen” och vidare ”Mao och KKP var inte revisionister (tack och lov! – min anm.), men de var heller inte maoister.”


Stackars Mao Zedong, som inte ens var maoist! Röeds resonemang innebär att Mao Zedong inte förstod den fulla konsekvensen av sina egna tankar och att han aldrig nådde upp till Gonzalos, PKP:s ordförande, och Röeds teoretiska nivå. ”Deras (d.v.s. KKP:s och Mao Zedongs) primära uppgift var inte att göra revolution i alla länder, men att göra revolution i Kina.” Menar Röed att uppgiften för dagen är att göra revolution i alla länder – samtidigt? Vilka ska i så fall leda världsrevolutionen?  Det är i så fall ren och skär trotskism. Hitintills har revolutioner och befrielsekrig skett i land efter land, inte i alla länder samtidigt.


Röed påstår att ”Kanske just därför måste det till en som Gonzalo och ett parti som PKP för att systematisera och formulera de universella lärdomarna från denna process.”  Men på vilket sätt har PKP och Gonzalo systematiserat och formulerat Maos tänkande? Vilken auktoritativ text av PKP och Gonzalo kan Röed hänvisa till? Min uppfattning är att PKP och Gonzalo har reducerat maoismen till en uppsättning dogmer, en katekes. På varje punkt där PKP och Gonzalo företräder en annan uppfattning än Mao Zedongs har de också helt fel. De har inte vidareutvecklat Mao Zedongs teorier på en enda punkt.


Var oktoberrevolutionen egentligen ett folkkrig?

 

Röed skriver att Oktobervägen ”också kan förstås som långvarigt folkkrig”. ”Också kan förstås” är ett opportunistiskt sätt att uttrycka sig. ”Förstås” av vilka? Förstods Oktoberrevolutionen som ett folkkrig av bolsjevikpartiet med Lenin och Stalin i spetsen? Det går inte att hitta en enda text av Lenin eller Stalin, där de framställer Oktoberrevolutionen som något annat än en väpnad stadsrevolution, som först segrade i städerna februari 1918, och senare slutgiltigt genom inbördeskriget som omfattade hela Ryssland. Men förutsättningen för att sovjetmakten skulle segra i hela Ryssland var naturligtvis att revolutionen först hade segrat i städerna, precis som franska revolutionen 1789 först segrade i Paris. Jag rekommenderar att Röed läser Lenins ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur” och SUKP(b):s historia, särskilt sammanfattningen i form av fem punkter. [ii] Röed påstår att ”upproret 1917 (ingen revolution alltså? – min anm.) var bara en del av ett långvarigt krig, där de första stora kamperna skedde 1905 och där segern för sovjetmakten först var ett faktum 1922”. Det är märkligt att Röed, som påstår sig ha läst ”Om leninismens grunder”, inte har noterat passagen om perioden 1907 – 1912 [iii], där Stalin beskriver den reträttaktik som bolsjevikpartiet tvingades att övergå till. Såväl kampformer som organisationsformer ändrades; i stället för bojkott mot duman – deltagande i duman, i stället för öppna revolutionära aktioner utanför duman – aktioner i duman och arbete inom densamma etcetera.  Inte ett ord alltså om att bolsjevikpartiet försöka initiera något slags folkkrig och omringa städerna från landsbygden. Bolsjevikpartiet fokuserade sin politiska verksamhet på de ryska städernas proletariat. Det ryska proletariatet utgjorde en mindre andel av befolkningen än i Västeuropa, men å andra sidan var proletariatet betydligt mer koncentrerat i Ryssland än i Västeuropa.


Fråga till Röed: Gjorde bolsjevikpartiet under Lenins och Stalins ledning rätt, som ledde den ryska arbetarklassen i en väpnad stadsrevolution och som sedan spreds till landsbygden genom förbundet med bondeklassen? Visste Lenin och Stalin vad de gjorde eller hade de i själva verket satt igång ett folkkrig?


Huvudmotsättningen bestämmer strategin – folkkriget är inte universellt


Mao Zedong utvecklade den dialektiska materialismen, särskilt i ”Om motsättningar”. Den som inte försöker använda – eller ens förstå – den analytiska begreppsapparaten i ”Om motsättningar” är ingen maoist. I ”Om motsättningar” [iv]  skriver Mao Zedong:


I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsätt­ningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättning­en, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.


Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafter­na som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvud­motsättningen (min fetstil). De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoi­sien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopol­kapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.”


Tidigare i samma artikel [v] skriver Mao Zedong också att


Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalita­tivt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proleta­riatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod (min fetstil), motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutio­nens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;…”


PKP, RCP(Canada) och deras osjälvständiga eftersägare har inte förstått att frågan om huvudmotsättningen har en helt avgörande betydelse för den revolutionära strategin. I och med att de, medvetet eller omedvetet, bortser från denna aspekt, hamnar de i samma läger som revisionister, trotskister och allsköns ultravänster.


Kan huvudmotsättningen ändras? Självfallet.


Mao Zedong skriver:


När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.”[vi]


Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong var helt på det klara med att det bara finns två vägar till den socialistiska revolutionen, den väpnade stadsrevolutionens och folkkrigets. Mao Zedong


”Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).[vii]


I ett samtal 1956 [viii] med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier varnar Mao Zedong dem för att mekaniskt kopiera den kinesiska revolutionens erfarenheter:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” 


För övrigt kan det konstateras att KKP inte tillämpade folkkriget ”hela vägen”. I en fotnot till ”Kommunisten presenteras” heter det:


”I försvarskrigets senare skede och särskilt under det tredje revolutionära inbördeskrigets period (1945-1949), ändrades gerillakrigföringen till reguljär krigföring som blev huvudformen för den väpnade kampen under det kinesiska kommunistpartiets ledning, och detta berodde på att de revolutionära styrkorna ytterligare växte och att fiendens förhållanden förändrades. Det tredje revolutionära inbördeskrigets senare skede uppvisade en ytterligare utveckling då operationer med stora formationer användes. Dessa, som var beväpnade med tunga vapen, var i stånd att göra stormangrepp mot starkt befästa fiendeställningar.” [ix]


Dessa fotnoter granskades och godkändes av Mao Zedong.


I ”Den stora polemiken” från 1963 behandlas de revolutionära striderna som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och folkens kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna i två separata kapitel [x]. Ingenstans hävdas det att strategin och kampformerna i dessa områden skulle vara identiska och att folkkriget skulle vara tillämpligt för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land.


Det är inget argument att den enda väpnade stadsrevolution, som har lyckats, är oktoberrevolutionen. Det gjordes likafullt försök i Tyskland, Ungern och Estland. Orsaken till att det inte har skett fler försök beror på både objektiva och subjektiva faktorer. Såväl oktoberrevolutionen som de framgångsrika befrielsekrigen i Kina, Jugoslavien, Albanien och Indokina skedde i samband med de båda världskrigen, eller i anslutning till andra världskriget (Indokina), två exceptionella lägen.


Folkkriget har lyckats i de länder, som har varit utsatta för imperialistisk aggression, varvid huvudmotsättningen har gått mellan aggressorn/ockupationsmakten och folket i respektive land. Det gäller Kina, Jugoslavien och Albanien under andra världskriget; det gäller Vietnam, Laos och Kampuchea efter andra världskriget. Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa är specialfall. Om ett land utsätts för imperialistisk aggression, förändras huvudmotsättningen, eftersom aggressionen inte bara drabbar proletariatet utan också bönderna och andra delar av småborgerskapet, det nationella borgerskapet och t.o.m vissa delar av storborgerskapet och godsägarklassen.  I samtliga dessa länder utgjorde bönderna en mycket stor del av befolkning; i Kina 80 procent enligt Lin Biao, minst 75 procent i Jugoslavien och Albanien och förmodligen minst lika mycket i Vietnam, Laos och Kampuchea. Dessutom spelade geopolitiska och topografiska förhållanden liksom historiska kamptraditioner in. De enda gånger som folkkrig, d.v.s i bemärkelsen att städerna inringas från landsbygden, har lyckats i neokoloniala länder utan att en ockupationsmakt befunnit sig i landet är Cuba 1953 – 1959 och Nicaragua (1961 - 1979). Det saknar betydelse för resonemanget att Cuba senare allierade sig med Sovjetunionen och att sandinisterna senare störtades och att organisationen numera är ett högersocialdemokratiskt parti, visserligen vid regeringsmakten.


Röed skriver:


”Konklusionen i denna är idag at det inte finns ’två vägar’ till kommunismen, men att vägen överallt och alla ställen går genom långvarigt folkkrig.”


Detta är politiskt nonsens och en öppen revidering av såväl Lenins, Stalins och Mao Zedongs läror.


Jag kan inte konkret se den minsta militärtaktiska fördel med att inleda ett folkkrig i ett imperialistiskt land som Sverige, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskap. I Sverige uppgår böndernas andel till drygt en procent, medan proletariatet uppgår till 70 procent. I imperialistiska länder är makten, befolkningen och proletariatet koncentrerade till städerna och tätorterna. Folkkrig innebär att beväpnade styrkor successivt tar kontroll över områden utanför städerna och inringar dessa. Om inte de revolutionära krafterna redan från början har majoritetens stöd, kommer den härskande klassen och dess våldsapparat mycket enkelt att kunna isolera och slå ut varje enskilt befriat område. I motsats till den situation, då ett folk är utsatt för en imperialistisk aggression, kommer småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, inte mer eller mindre automatiskt att ställa sig på proletariatets sida i samband med ett folkkrig mot en inhemsk fiende. Dessutom kommer de revolutionära krafterna heller inte att ha någon fördel av lokalkännedom framför den inhemska klassfienden. Det avgörande är i stället att vinna folkmajoritetens stöd på grund av att situationen för den är outhärdlig och genomföra ett stormanfall, då den härskande klassen är handlingsförlamad och inte längre förmår härska. Det kommer inte att råda någon brist på vapen hos proletariatet i ett sådant läge. Det är en helt annan sak om huvudmotsättningen i Sverige förändras så att den går mellan det svenska folket och en angripande imperialistisk supermakt/stormakt.


Faktum är inget kommunistiskt parti i ett imperialistiskt och kapitalistiskt land någonsin har försökt initiera ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen gått mellan proletariat och borgerskap. RCP (Canada):s planer ligger fortfarande i byrålådan. Om det skulle göras sådana försök, skulle dessa organisationer förmodligen snabbt degenerera till ultravänstersekter i stil med RAF (Baader-Meinhof-ligan) i Tyskland, Röda brigaderna i Italien och Action directe i Frankrike, som objektivt sett fungerade som provokatörsorganisationer på 1970- och 1980-talet.  Jag skulle också vilja påstå att ett parti, som anser att huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett imperialistiskt och kapitalistiskt land bara kan lösas genom ett folkkrig, aldrig någonsin kommer att leda vare sig ett folkkrig eller en socialistisk revolution. I bästa fall kommer ett sådant parti att förbli en lekstuga.

 

Fråga till Röed: Är du överens om att Mao Zedong aldrig förordade att folkkriget skulle kunna tillämpas oavsett huvudmotsättning och läge, det vill säga att det inte var en universell strategi? Är inte uppfattningarna att folkkriget inte är universellt och att det är universellt (PKP:s uppfattning) två fullständigt oförenliga uppfattningar? Varför har Mao Zedong fel?

 

Varför visa PKP/Gonzalo respekt men inte Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong?

 

Röed anser att jag brister i ödmjukhet och omtalar tillfångatagandet 1992 av PKP:s centralkommitté och Gonzalo på ett respektlöst sätt. Detta är nonsens.


För det första är praktiken sanningens kriterium. Det viktigaste argumentet mot reformister, revisionister, trotskister och anarkister är att de aldrig lyckats genomföra ett socialistiskt samhälle, eller i anarkisternas fall t.o.m utan en statsapparat. Om ett kommunistiskt parti har misslyckats i det ena eller andra sammanhanget, är det också ett tecken på att den ideologiska och politiska linjen i något avseende har varit felaktig eller tillämpats felaktigt. Det är därför man heller inte kan jämföra Rosa Luxemburg/Karl Liebknecht, Gramsci eller Bela Kun med Lenin eller Ernst Thälmann med Stalin.


För det andra var tillfångatagandet av centralkommittén och Gonzalo 1992 inte ett resultat av att de halkade på ett bananskal eller att blixten slog ner. Det var ett uttryck för att de överskattade sin egen styrka och underskattade fiendens, och inte vidtog nödvändiga säkerhetsåtgärder. Detta är ett typiskt vänsteropportunistiskt fel.  I samband med perioden från februarirevolutionen till oktoberrevolutionen 1917 sattes Lenin flera gånger i säkerhet, eftersom bolsjevikpartiet förstod hans avgörande betydelse för revolutionens utgång.


För det tredje är Ett politiskt partis förhållande till sina misstag är ett av de viktigaste och säkraste kriterierna på partiets allvar och dess praktiska uppfyllande av sina skyldigheter mot sin klass och mot de arbetande massorna. Att öppet erkänna ett fel och avslöja dess orsaker, att analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet – det är kännetecknet på ett allvarligt parti, det är att uppfylla sina skyldigheter, det är att fostra och skola klassen och sedan även massorna.” (Lenin) [xi]


Var finns PKP:s självkritik? När partivänstern i SKP förlorade striden mot högerlikvidatorerna 1978 - 1980, gjordes en omfattande självkritisk genomgång i SKA:s verksamhetsberättelse från 1982. [xii] Vi kom fram till att vi både hade begått vänster- som högerfel själva.


Fråga till Röed: Begick PKP överhuvudtaget något fel, när centralkommittén och Gonzalo kunde tillfångatas? Vilket/vilka i så fall? Eller var det ett genialiskt drag för att förskaffa sig ett martyrskap? Varför har inte PKP publicerat någon självkritik?


För det fjärde är jämförelsen mellan kommunister i Norge och Sverige å ena sidan och PKP å den andra absurd. Partier i imperialistiska och kapitalistiska länder i Norge och Sverige ska jämföras med andra partier i det imperialistiska blocket, inte med partier i neokoloniala länder eller kolonier. Det är ingen tillfällighet att alla Kominternresolutioner och även ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963) gör denna distinktion. Historien har visat att det är mycket svårare att genomföra en revolution i något imperialistiskt och kapitalistiskt land än ett framgångsrikt befrielsekrig i en koloni eller neokolonialt land, speciell som det utsätts för imperialistisk aggression.  Redan i ”Radikalismen” konstaterar Lenin: ”Det är bl.a därför - jämte en rad andra orsaker - som det är svårare för Västeuropa än för oss att börja den socialistiska revolutionen.” Den viktigaste skillnaden mellan situationen i det imperialistiska blocket och de neokoloniala länderna, de som brukade kallas den tredje världen, är att klassmotsättningarna är mycket skarpare i de senare. Orsaken är de materiella levnadsförhållandena för proletariatet i de imperialistiska länderna – och att bondeklassen uppgår till bara någon eller några procent. Lenin skriver också i ”Radikalismen”:


 ”…för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när ’underskikteninte vill och när ’överskikten’ inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra. Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de utsugna och utsugarna). ”[xiii]


PKP ska naturligtvis jämföras med andra partier och rörelser i Afrika, Latinamerika och Asien. De enda länder som i modern tid, d.v.s efter andra världskriget, där folket genom väpnad kamp har lyckats störta en inhemsk förtryckarregim utan att dessa länder varit utsatta för imperialistisk ockupation, är Kuba 1953 – 1959 och Nicaragua 1961–1979. Som bekant leddes dessa befrielserörelser inte ens av maoister.  Om man jämför PKP med Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinerna Kommunistiska Parti (FKP) och de folkkrig som dessa bedriver, så har inget av dessa partier visserligen segrat, men de har heller inte besegrats. FKP har bedrivit en uthållig kamp sedan 1968; Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) utgör en fortsättning, via diverse splittringar och nya konstellationer, på naxalitupproret 1967 och bildandet av Indiens Kommunistiska Parti (Marxist-leninisterna) 1969. Den stora skillnaden mellan dessa två partier och PKP är att de förra inte gör några anspråk av att vara världsrevolutionens ledare och inte heller påstår sig ha vidareutvecklat maoismen.


Det spelar ingen roll att PKP en tid hade den dominerande makten i 40 procent av Peru. De nepalesiska maoisterna kontrollerade 80 procent av Nepals territorium, innan de satsade på den parlamentariska vägen. Det är bara en seger, som kan bekräfta linjens riktighet.  Nära träffar aldrig en hare. PKP:s inledande framgångar kan ju i första hand berott på att den peruanska regimen var osedvanligt korrumperad och att förtrycket mot det peruanska folket, huvudsakligen bönderna, extremt hårt. Detta var också fallet på Kuba och i Nicaragua, där Batista- och Somozaregimerna var extremt korrumperade och förtryckande. PKP kommer inte ens i närheten av det ungerska kommunistpartiet, som under Bela Kun lyckades leda den ungerska arbetarklasen i en socialistisk revolution och t.o.m upprätta en rådsrepublik, som varade i drygt fyra månader, från den 21mars 1919 till 6 augusti 1919. Det viktiga med den ungerska revolutionen idag är att studera vilka misstag som begicks så att statsmakten inte kunde behållas.


Röed påstår att den som kritiserar PKP är arrogant och brister i ödmjukhet. Det är ett löjligt påstående. PKP gick ut med pukor och trumpeter och påstod sig ha vidareutvecklat maoismen på peruanska förhållanden genom Gonzalos tänkande. PKP tog helt enkelt ut segern i förskott. Dessutom framställde sig partiet som världsrevolutionens ledare, trots att det ännu inte hade segrat. Detta är i båda fallen utslag av hybris.  Påstod sig Kinas Kommunistiska Parti vara världsrevolutionens ledare 1945, då Mao Zedongs tänkande först slogs fast i KKP:s stadgar, i ett läge då den japanska imperialismen hade besegrats? Verkligen inte.


I ett dokument[xiv] från PKP 1988, ” Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy”, som ligger på Tjen Folkets webbplats, heter det:


”Formann Gonzalo legger fram tesen om at alle kommunistpartier i verden må militariseres (min fetstil) av tre årsaker:”


Detta är en uppmaning riktad till alla kommunistpartier i världen att de oavsett läge ska ”militariseras”. Detta är förmäten vänsterdogmatism i kubik. Denna uppmaning går tvärtemot Mao Zedongs inställning, som är den enda rätta:


”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar. Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl (min fetstil).”[xv]


Det skulle aldrig fallit KKP eller Mao Zedong in att formulera en sådan konkret uppmaning till världens alla kommunistpartier. Tvärtom avråder Mao Zedong i ett samtal 1956 med företrädare för latinamerikanska kommunistpartier dem från att  ”mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna” (se tidigare citat ).[xvi] Det är bara politiska stollar, som kan lansera en oföränderlig formel riktad till världens alla kommunistiska partier och det är bara stollar som inte med en gång kan inse att detta är fel.


Den som stödjer Gonzalo i frågor, där hans uppfattning strider mot klassikernas, speciellt Lenins och Mao Zedong, har inte bara fel utan visar också bristande respekt gentemot dem. Gonzalo förfalskar exempelvis den ryska revolutionshistorien liksom Mao Zedongs teori om folkkriget, som den senare aldrig ansåg vara universell.


Rickard B. Turesson


(Denna artikel publicerades ursprungligen i Marxistiskt Forum nr 1/2019)


Se del II här!



I ”Lenin om den kommunistiska valkampanjen”, Proletärkultur 1973, sid. 229 - 254

[ii] ”SUKP(b):s historia”, Proletärkultur 1979, sid. 213 – 215.

[iii] ”Leninismens problem”, Förlaget för litteratur på främmande språk Moskva 1952, sid. 84 - 85

[iv] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69

[v]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56

[vi]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 70

[vii] Valda verk, band 2, sid. 213 – 214

[viii] Valda verk band 5, sid. 310

[ix] ”Valda verk av Mao Tsetung”, band 2, Danelius bokförlag 1970, sid. 285

[x] Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977, sid. 24 - 27

[xi]  ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom” –  https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

[xii] SKA:s verksamhetsberättelse 1982 – https://marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/ska/ska-82-verksamhetsberattelse.pdf

[xiii]  ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom” –  https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

[xiv] Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy –  https://tjen-folket.no/Sentralt/view/12414

[xv] Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56 -57

[xvi] Valda verk band 5, sid. 310

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av NAT:s redaktion - Onsdag 24 juni 08:00


(Annons)   ”Den sanna historien om de svenska kommunisterna” skildrar med hjälp av fyra nyckeldokument den svenska kommunistiska rörelsen historia från och med 1921 och fram till 1982. Det första om Set Persson tar sin avstamp i kampe...

Av NAT:s redaktion - Måndag 22 juni 21:00

Är ordförande Gonzalo vår tids störste maoist?   Röed påstår att PKP inspirerade folkkrigen i Indien, Filippinerna, Nepal och Turkiet. Detta måste vara en ordentlig överdrift, eftersom folkkriget i såväl Indien som Filippinerna inleddes redan 196...

Av NAT:s redaktion - Söndag 14 juni 16:55

This is a response to the article Maoism is not a "label" by comrade Ragnar Röed, which was published in Marxistiskt Forum 1/2018. Part 1 - see also part 2.   What is meant by a label?   Already the headline of the comrade's article shows tha...

Av NAT:s redaktion - Söndag 14 juni 15:00

(Part 2) Is chairman Gonzalo the greatest Maoist of our time?   Röed claims that the PKP inspired the people´s war in India, the Philippines, Nepal and Turkey. This must be a real exaggeration, since the people's war in both India and the Phili...

Av NAT:s redaktion - Fredag 10 april 12:32

Det är nu två miljarder människor över hela världen som lever under någon form av nedstängning till följd av coronaviruspandemin. Det är en fjärdedel av världens befolkning. Världsekonomin har inte sett något liknande. Nästan alla ekonomiska prognose...

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se