Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av NAT:s redaktion - 21 november 2022 11:38

Folkkrig har hittills endast tillämpats om huvudmotsättningen har gått mellan en utländsk aggressor och folket i ett givet land (Kina, Vietnam, Kampuchea, Jugoslavien och Albanien etc.) eller om huvudmotsättningen går mellan det arbetande folket och storborgerskapet, kompradorborgerskapet och godsägarklassen i ett semi- eller nykolonialt land (se Kina 1927 – 1935, Kuba, dagens Indien och Filippinerna etc.) . Folkkrig, d.v.s att omringa städerna från landsbygden, har aldrig tillämpats i kapitalistiska och imperialistiska länder, så länge huvudmotsättningen gått mellan proletariat och borgerskap.


I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – dvs att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”  (Mao Zedong, Valda verk band 5, sid. 310)


Här varnar Mao Zedong de latinamerikanska kommunisterna från att mekaniskt överföra de kinesiska erfarenheterna till förhållandena i Latinamerika, trots att dessa länder vid den tidpunkten snarast kunde betraktas nykoloniala feodalkapitaliska länder, där de härskande klasserna befann sig i allians med USA-imperialismen. Dessutom skiljde och skiljer sig förhållandena i de olika latinamerikanska länderna betydligt från varandra. Vid ena polen finns länder som Argentina och Uruguay med en huvudsaklig europeisk befolkning och vid den andra polen länder som Paraguay, Bolivia och Guatemala med en huvudsak indiansk befolkning.  De två förstnämnda länderna låg mycket högt i BNP-ligan strax efter andra världskriget tack vare livsmedelsexporten under andra världskriget. I länder med stor indianbefolkning finns det en extra dimension i form av ett institutionaliserat förtryck av de nationella minoriteterna.  Che Guevara tog ingen som helst hänsyn till denna aspekt i Bolivia.


Rickard B. Turesson

 

(Denna nätdagbok är kinuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 19 november 2022 19:50

Tre dagar före Kommunistiska Föreningens nyligen avhållna nationella konferens, inlämnades samma kväll ett nytt resolutionsförslag, skrivet av kamrat V**, vilket innehöll en radikalt annorlunda skrivning:


”Grunden för föreningens enhet är vår ideologi, marxismen-leninismen-maoismen, som den syntetiserades av Perus Kommunistiska Parti under ledning av Ordförande Gonzalo. Utan den hade det inte funnits någon grundläggande enhet och därmed inte heller organisationen. Föreningens alla medlemmar måste därför aktivt studera ideologin för att tillämpa den på vår konkreta verklighet. Föreningen måste bedriva gemensamma studiekampanjer för att höja hela föreningens kunskap. Utan en gemensam förståelse av ideologin kan inte föreningen utveckla en gemensam politik. Ideologin måste förkroppsligas, och därför duger inte endast studier. All vår kunskap och alla lärdomar som dras från studier måste förverkligas genom tillämpning på våra konkreta förhållanden.


Föreningen har även ett ansvar att upphöja och försvara marxismen-leninismen-maoismen samt bekämpa revisionismen. Propaganda måste bedrivas för att fastställa marxismen-leninismen-maoismen som proletariatets ideologi. Ideologin är vår vägledning till tänkande, vår världsåskådning, vår doktrin. Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt, och föreningen måste sätta politiken som befäl.”


Redan på förmiddagen tre dagar före konferensen stod det klart att något var på gång. Sven Laurin, som uppenbarligen inte var invigd i planerna från första början, skrev på Kommunisten:


”Ingen av de kamrater som föreslår programmatiska förändringar har (mig veterligen) kommit med några praktiska förslag om vad vi i praktiken borde göra annorlunda. Diskussionerna förs utifrån vad man antar att den ena eller andra idén kommer att ha för påverkan i framtiden,” i


Framläggandet av resolutionsförslaget var en kupp och utslag av fraktionism. Föreningen hade aldrig på ett organiserat sätt diskuterat huruvida Kommunistiska Föreningen skulle ansluta sig till Gonzalos tänkande med hull och hår eller inte. Förslagstexten lades fram tre dagar före en konferens utan att medlemmarna hade haft någon chans att diskutera den i förväg. I de maoistiska partierna Sveriges Kommunistiska Parti och Sveriges Kommunistiska Arbetarparti fanns det regler fastslagna i stadgarna när dokumentförslag senast skulle skickas in till ledningen och senast skickas ut till medlemmarna tillhanda före kongresser och konferenser. Detta för att förhindra kupper och för att alla kongress- och konferensdeltagare skulle vara lika väl förberedda. Två av Kommunistiska Föreningen AU:s medlemma var helt införstådda med kuppen. Inte ens på AU-mötet samma kväll tre dagar före konferensen deklarerade de öppet att de skulle stödja resolutionen.


Texten ovan motiverar inte ens varför Kommunistiska Föreningen skulle stödja Gonzalos tänkande; texten innehöll inte ett enda sakargument. Det behöver man naturligtvis inte om man redan har fraktionerat.  Den kamrat, som författat texten, hade heller aldrig tidigare själv skrivit någon artikel, där han öppet förespråkat varför Kommunistiska Föreningen skulle stödja Gonzalos teorier. Trots att Thomas Berg och Rickard B. Turesson har formulerat en grundläggande kritik i flera artiklar av Gonzalos tänkande, har skribenten aldrig gått i svaromål.


Varför försökte inte resolutionsförfattaren övertyga kadern genom öppen åsiktskamp att Gonzalos teorier är korrekta? Varför inbillar sig de ledande fraktionisterna överhuvudtaget att de kan leda uppbygget av ett kommunistiskt parti i Sverige, när de inte ens öppet och ärligt har slagits för sin linje i Kommunistiska Föreningen?


För det första har Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti aldrig hävdat att folkkriget är universellt i motsats till Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti. Dessa två uppfattningar är fullständigt oförenliga och det är omöjligt att inta en mellanståndpunkt i denna fråga. Det maoistiska KFML/SKP hade dessutom täta kontakter med KKP från 1964 och fram till Mao Zedongs död. Vid inget tillfälle förespråkade de kinesiska kamraterna att SKP skulle följa folkkrigets väg i stället för oktoberrevolutionens väg. Så sent som under kulturrevolutionen bekräftade Mao Zedong i ett samtal med en japansk kommunist att det var oktoberrevolutionens väg som gällde i imperialistiska länder. Det fanns inget parti, som tillhörde den internationella marxist-leninistiska rörelsen 1963 – 1976, som överhuvudtaget reflekterade över att starta ett folkkrig i ett kapitalistiskt och imperialistiskt land.


För det andra har ingen klassiker, d.v.s Marx, Engels, Lenin och Stalin, liksom heller inte Komintern förespråkat att folkkrigets väg gäller i kapitalistiska och imperialistiska länder. Det gonzalistiska paketet med det militariserade kommunistiska partiet, koncentriska cirklar, den nuvarande strategiska offensiven och folkkrig mot kommunismen saknar allt stöd hos klassikerna och Mao Zedong. Det betyder att Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti placerar sig utanför den kommunistiska traditionen i denna fråga.


För det tredje har det hittills aldrig hänt att ett kommunistiskt parti har initierat ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen har gått mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt och imperialistiskt land. Det kommer heller aldrig att ske. I de kapitalistiska och imperialistiska länderna utgör proletariatet majoriteten av befolkningen; det liksom borgerskapets maktapparat är koncentrerade till städerna. Bondeklassen utgör en dryg procent i Sverige. Orsaken till att det inte inträffat fler socialistiska revolutioner än Oktoberrevolutionen är materiell. De samhälleliga kriser som har inträffat, exempelvis den stora depressionen, har antingen inte varit tillräckliga djupa eller så har de kommunistiska partierna inte varit tillräckligt starka eller inte fört en riktig politik för att kunna utnyttja dessa kriser.


Framgångsrika folkkrig har genomförts i länder, som har utsatts för imperialistisk aggression och ockupation, d.v.s då huvudmotsättningen har gått mellan en imperialistisk aggressor och folket i landet i fråga, och i samband med andra världskriget. Befrielsekrigen i Afrika på 1960- och 1970-talet lyckades också, men där kan kolonialmakten jämställas med en ockupationsmakt. Det finns bara annars två fall i neokoloniala länder, då folkkrig, d.v.s då städerna har inringats från landsbygden, har lyckats, nämligen på Cuba och i Nicaragua.  


För det fjärde är det märkligt, nästan patetiskt, att det fortfarande finns kamrater, som överhuvudtaget lyfter upp Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti som föredöme. Perus Kommunistiska Parti lyckades endast kontrollera 40 procent av Perus territorium, då partiet kollapsade efter Gonzalos tillfångatagande 1992. Enligt egen utsago har Perus Kommunistiska Parti inte ens reorganiserats ännu:


"Men några ondskefulla krafter höjde också sina huvuden och försökte dra nytta av ordförande Gonzalos död och förkunna sina svarta åsikter för världen genom att cyniskt använda mordet på honom för att skapa förvirring och ytterligare fördröja (vår fetstil) den nödvändiga allmänna omorganisationen av Perus kommunistparti."ii


Nepals Förenade Kommunistparti (maoisterna) kontrollerade 80 procent av Nepals territorium innan Prachandas väg ledde in i det parlamentariska träsket och nederlaget. Varför lyfte resolutionsförfattaren inte upp Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti? Dessa partier har bedrivit ett längvarigt och uthålligt folkkrig sedan 1960-talet och båda motsätter sig teorin om folkkrigets universalitet och kommer aldrig att acceptera Gonzalos tänkande som ledstjärna. De slår sig inte själva för bröstet och påskinar inte att de kan leda världsrevolutionen, vilket heller inte Kinas Kommunistiska Parti under Mao Zedongs ledning gjorde. Gonzalos och Perus Kommunistiska Partis linje har däremot till exempel propagerat att alla kommunistiska partier ska ”militariseras”.


För det femte: På konferensen  angreps KFML/SKP (1967 - 1978) och  Sveriges Kommunistiska Arbetarparti  (1980 – 1993) för att de aldrig hade varit maoistiska. Det lustiga är naturligtvis att kontakterna mellan företrädare för det framtida KFML och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) inleddes redan 1964 och att KFML/SKP hade regelbundna möten med KKP på partistyrelsenivå liksom med partirepresentanter på ambassaden i Stockholm. Varför skulle Kinas Kommunistiska Parti, som leddes av Mao Zedong fram till 1976, ha partiförbindelser med icke-maoistiska partier? Om KKP och Mao Zedong satte i system att bara ha förbindelser med icke-maoistiska partier, kanske Mao Zedong inte ens själv var maoist? Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA), som stod på SKP:s andra kongress (1976) grundval, tog aldrig någon kontakt med vare sig Albaniens Arbetarparti eller Kinas Kommunistiska Parti. I det senare fallet eftersom SKP:s partivänster, som senare bildade  SKA, redan hösten 1977 började utveckla kritiken mot Deng Xiaopings linje.


Varifrån kommer dessa stolliga idéer? Perus Kommunistiska Parti hävdar att Gonzalo ”syntetiserade” maoismen. Innan dess fanns inte maoismen! Mao Zedong ogillade personligen beteckningen Mao Zedongs tänkande och gick direkt emot beteckningen maoism och lyckades stoppa användningen av den i KKP. Men vad som finns är självklart hans gärning, speciellt fr.o.m 1935, då han tog över ledningen av KKP, och alla hans teoretiska analyser och hans vidareutveckling av marxismen-leninismen. Dessa talar för sig själva och har absolut inte fått någon högre status på grund av Gonzalos ”syntetisering”. Tvärtom går Gonzalo på avgörande punkter emot Mao Zedong, vilket objektivt sett är ett sätt att diskreditera Mao Zedong.

Slutligen: Teorin om folkkrigets universalitet, d.v.s att folkkriget också är tillämpbart i kapitalistiska och imperialistiska länder, passar småborgerliga revolutionister som hand i handske. Dessa drömmer om att det finns en quick fix, en mirakelmedicin, för att uppnå socialismen. Varför ägna sig åt långvarigt och mödosamt massarbete i syfte att ackumulera styrka, om man kan drömma om ett folkkrig, som i och för sig aldrig startar? Den typen av kommunister kommer aldrig att bli gamla i rörelsen. De kommer att ledsna mycket snart. De grupper i det imperialistiska blocket som är gonzalistiska är alla små sekter, som ägnar sig åt propagandaarbete, men som saknar ett utvecklat massarbete. Det finns inget som talar för att de ska utvecklas till starka kommunistiska partier.


Speciellt intressant är det att kamrater, som till helt nyligen tillhört revisionistiska och anti-maoistiska organisationer som Ung Vänster och RKU efter något år i föreningen framträder som fullblods-gonzalister. I själva verket fortsätter de bara sin anti-maoistiska politik, men i ny förklädnad. I det här konkreta fallet kan man dessutom misstänka att resolutionsförfattaren har utsatts för systematisk övertalning på en internationell konferens för att forcera fram ett pro-gonzalistiskt ställningstagande i sin egen organisation.


Synen på valen under den borgerliga demokratin är anarkistisk


Det hette också i resolutionsförslaget:


”Den borgerliga parlamentarismen ser inte ut idag som den gjorde 1920. Massorna hade, under denna period, en entusiasm inför de borgerliga valen, en rätt de vunnit med blod. 2022 är denna entusiasm inte närvarande. En inkorrekt förståelse av Lenins taktiska råd från 1920 leder till att föreningen inte bygger sin taktik utifrån sin samtid. Att delta i de borgerliga valen, även om föreningen hade denna möjlighet rent hypotetiskt, är inte av nödvändighet en korrekt taktik. Valdeltagandet behöver inte tjäna klasskampen och föreningen kan inte låta sin verksamhet kretsa kring den borgerliga parlamentarismen.


Revisionismen vill bygga ett parti för val, för att fylla stolar från kommun till riksdag samtidigt som den talar om revolution, men deras tal avspeglas inte i handling. Kommunistiska Föreningen måste bekämpa alla dessa illusioner, för utan makt förblir allt en illusion. Föreningen måste enas i att ’politisk makt växer ur en gevärspipa’ och bygga partiet för gripandet av makten, inte bygga partiet kring valsedeln. Vårt mål är gripandet av makten i hela landet, genom en väpnad revolution, för att etablera proletariatets diktatur och socialism.”


Detta är rakt igenom frasmakeri och alltigenom en anarkistisk politik, eftersom den förordar valbojkott i alla lägen. Vår uppfattning är att den principiella linje, som formuleras i Kinas Kommunistiska Partis Ett förslag rörande den internationella kommunistiska allmänna linje fortfarande är helt korrekt:


”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas (min fetstil). Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”


Den som går emot denna linje reviderar Mao Zedong och därmed maoismen.


Om man studerar den revolutionära rörelsens historia, ser man att de revolutionära och kommunistiska partierna i borgerliga demokratier därför i regel har ställt upp i parlamentsval. Det gäller de framväxande socialdemokratiska partierna före första världskriget, Kominternpartierna och även de marxist-leninistiska partierna, som hade kontakt med Kinas Kommunistiska Parti fram till 1976. Inget Kominternparti blev revisionistiskt före 1939. De enda undantagen är länder, där det antingen rått ett revolutionärt uppsving (som 1905 i Ryssland) eller där valen varit riggade eller kommunister skulle ha riskerat liv och lem om de ställt upp kandidater.


I Sverige ställde det maoistiska KFML/SKP upp i tre val, d.v.s 1970, 1973 och 1976, vilket gynnade partiets utbyggnad. Det likaledes maoistiska SKP(m-l)/SKA, som ändå hade 120 medlemmar vid dess bildande, ställde däremot aldrig upp i riksdagsval. Kommunistiska partier ställer upp i val av tre skäl: 1) För att skicka en röd tribun till parlamentet; 2) för att få en gradmätare på sitt inflytande; och 3) för att utnyttja valen till att sprida revolutionär propaganda. SKP(m-l)/SKA visste att det överhuvudtaget inte var möjligt att vinna parlamentarisk representation och att det var onödigt att demonstrera partiets litenhet; revolutionär propaganda kunde ändå spridas.


Kamrat V** påstår att ”en inkorrekt förståelse av Lenins taktiska råd från 1920 leder till att föreningen inte bygger sin taktik utifrån sin samtid”. Han påstår också att ”den borgerliga parlamentarismen ser inte ut idag som den gjorde 1920. Massorna hade, under denna period en entusiasm inför de borgerliga valen, en rätt de vunnit med blod.” Vilket pretentiöst struntprat! Hur mäter han massornas entusiasm inför valen då och nu? Har han gjort en tidsresa bakåt i tiden? Tvärtom har valdeltagandet ökat sedan 1921, då det låg på drygt 60 procent för männen och strax under 50 procent för kvinnorna. I det senaste valet 2022 röstade 84,2 procent av de röstberättigade i Sverige, varvid fler kvinnor än män röstade. Det genomsnittliga valdeltagandet bland EU:s medlemsländer är exempelvis 67 procent.


Kamrat V**  påstår att Lenin bara gav ”taktiska råd”, men Lenins råd utgick från en principiell grundhållning och en korrekt analys av stämningsläget hos de arbetande massorna.


För det första påpekar Lenin i Radikalismens – kommunismens barnsjukdom iii att parlamentarismen inte alls är ”förlegad”, d.v.s att de arbetande massorna skulle ha övervunnit de parlamentariska illusionerna. Detta är heller inte sant idag, eftersom valdeltagandet i Sverige har ökat sedan 1921.


För det andra skriver Lenin: ”För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis ’politiskt förlegad’, men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna.” Det är ett typiskt ”vänster”opportunistiskt och ”vänster”subjektivistiskt misstag att sammanblanda sin egen medvetandenivå med de arbetande massornas medvetandenivå. Lenins påpekande är principiellt och lika korrekt då som nu.


För det tredje skriver Lenin att ”… det är bevisat att deltagandet i det borgerligt demokratiska parlamentet t.o.m några veckor före sovjetrepublikens seger, t.o.m efter denna seger, inte skadar det revolutionära proletariatet, utan tvärtom underlättar dess möjlighet att för de efterblivna massorna bevisa varför dylika parlament förtjänar att bli fördrivna, gör det lättare att jaga bort dem och underlättar att den borgerliga parlamentarismen blir ’politiskt förlegad’. ” Det betyder att de arbetande massorna i praktiken måste inse att det borgerliga parlamentet är odugligt.  Detta förutsätter en allomfattande kris och att den härskande klassen är oförmögen att längre härska. Det är en ren illusion att tro att det är möjligt att avslöja parlamentarismen enbart genom propaganda. De som röstade blankt eller bojkottade årets val på grund av KF:s propaganda var ett försumbart antal.


För det fjärde skriver Lenin att ”Tesens författare har fullständigt trasslat in sig och glömt bort de erfarenheter från en hel rad om inte alla revolutioner, som bevisar att det i revolutionstider är särskilt fördelaktigt att förena massaktionen utanför det reaktionära parlamentet med en inom detta parlament verkande opposition som sympatiserar med revolutionen (eller ännu bättre direkt stöder revolutionen).” Det betyder att den illegala kampen och legala kampen måste förenas och att den som hävdar att det endast finns en korrekt kampform, som t.ex att folkkriget är universellt, är en dogmatisk charlatan.


För det femte skriver Lenin: ”Att demonstrera sin ’revolutionära anda’ bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften. Att skapa en verkligt revolutionär parlamentsgrupp i de västeuropeiska parlamenten är vida svårare än vad det var i Ryssland. Det stämmer.”  Orsaken är densamma idag som då. De materiella villkoren i dagens Sverige och övriga Västeuropa gör att proletariatet idag inte har ett tvingande behov av att kämpa för den socialistiska revolutionen och t.o.m kommunister har en massa reträttvägar den dag de bestämmer sig för att lägga ner den röda fanan.


För det sjätte: Konsekvensen av kamrat V**:s linje är att han i sin inbilskhet stämplar Marx/Engels, Lenins, Stalins och Mao Zedongs linje i fråga om valen och parlamentarismen som revisionistisk, trots att han självfallet inte vågar säga det rent ut. Han tycks tro att varje kommunistiskt parti, som ställer upp i val  automatiskt inbillar sig att den fredliga parlamentariska vägen till socialismen är möjlig  eller att kommunisterna automatiskt kommer att korrumperas. Men i så fall är ju deras ideologi ingenting värd! I stället hamnar han på en ultravänsterståndpunkt, som sammanfaller med anarkisternas. Varför detta enkla misstag? Han fattar inte att kampen i ett imperialistiskt land kommer att bli mycket långvarig. Det kanske inte ens kommer att inträffa en revolution under hans livstid. Valet står därför inte mellan att antingen delta i valen eller att göra revolution. Det fordras en mycket lång och uthållig kamp däremellan. En socialistisk revolution i Sverige kan bara äga rum om det inträffar en djupgående samhällelig kris, som leder till en revolutionär situation, eller om kommunisterna har lett de arbetande massorna i framgångsrikt befrielsekrig mot en imperialistisk supermakt. I sin idealism fattar han inte att det inte finns någon strategi som är oavhängig de objektiva förhållandena.


Slutligen: En av de första åtgärderna som den nya ledningen genomförde var att ta bort debattsidan på Kommunisten, Kommunistiska Föreningens webbplats. Hädanefter ska alltså Kommunistiska Föreningen uppträda som en monolitisk enhet utåt på grundval av ”marxismen-leninismen-maoismen, som den syntetiserades av Perus Kommunistiska Parti under ledning av Ordförande Gonzalo.” De kommer inte övertyga särskilt många att de vare sig är marxister, leninister eller maoister – bara att de gonzalister. Den nya ledningen hyser den naiva föreställningen att revolutionär politik består av definitioner och etiketter och att maoismen kan reduceras till ett antal dogmer. I själva verket måste ett kommunistiskt parti från första stund bestämma sig för en riktig strategi, som utgår från den aktuella huvudmotsättningen. Den aktuella huvudmotsättningen i Sverige är den mellan proletariat och borgerskap och den kan inte lösas med folkkrigets metod. Dessutom måste ett kommunistiskt parti kunna utveckla en praktisk politik på alla klasskampsområden, d.v.s formulera krav och paroller som understödjer och utlöser klasskampen. Det räcker inte med att hänga upp banderoller och måla graffiti med allmänna slagord. Eftersom de är motståndare till den maoistiska teorin om att ackumulera styrka, så är allt praktiskt massarbete egentligen onödigt.


Om de startar ett folkkrig så fort som möjligt, kommer de oundvikligen att fylla samma funktion som RAF (Baader-Meinhof-ligan), Röda Brigaderna och Action Directe, Om de däremot aldrig startar ett folkkrig, kommer obönhörligen de ledande att betraktas som pratmakare, som aldrig kommer till skott. Och vad var det då för mening att överhuvudtaget ansluta sig till gonzalismen och ta över Kommunistiska Föreningen?


Kommunistiska Arbetarföreningen
19/11 2022

i Artikeln har senare borttagits
ii Källa: https://ci-ic.org/blog/2022/09/23/klassenstandpunkt-the-right-opportunist-line-in-peru-a-gang-of-traitors-and-collaborators-who-want-to-annihilate-the-peoples-war/
iii https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7



Av NAT:s redaktion - 15 november 2022 08:00

"Borde inte motsatsen vara sant, liberala herrar? Borde inte Ryssland, om hon vill gå om Europa, sätta stopp för alla slags privilegier så snabbt som möjligt, så fullständigt som möjligt och så kraftfullt som möjligt?


Om alla privilegier försvinner, om påtvingandet av något språk upphör, kommer alla dräpare lätt och snabbt att lära sig att förstå varandra och kommer inte att bli skrämda av den "hemska" tanken att tal på olika språk kommer att höras i det gemensamma parlamentet. Kraven på ekonomiskt utbyte kommer själva att avgöra vilket språk i det givna landet det är till fördel för majoriteten att kunna i affärsförbindelsernas intresse. Detta beslut kommer att vara desto fastare eftersom det kommer att antas frivilligt av en befolkning av olika nationaliteter, och dess antagande kommer att gå snabbare och mer omfattande ju mer konsekvent demokratin är och, som en konsekvens av detta, desto snabbare kommer utvecklingen att gå. av kapitalismen.


Liberalerna närmar sig språkfrågan på samma sätt som de närmar sig alla politiska frågor – som hycklande hucksters, som sträcker ut ena handen (öppet) mot demokratin och den andra (bakom ryggen) mot livegna ägare och poliser. Vi är emot privilegier, ropar liberalerna, och under tak prutar de med livegna ägare om först ett, sedan ett annat, privilegium.


Sådan är all liberal-borgerlig nationalism – inte bara storrysk (den är den värsta av dem alla på grund av dess våldsamma karaktär och dess släktskap med purishkevitcherna) utan polsk, judisk, ukrainsk, georgisk och all annan nationalism. Under parollen "nationell kultur" för bourgeoisin i alla nationer, både i Österrike och i Ryssland, i själva verket en politik att splittra arbetarna, förgöra demokratin och pruta med livegna ägare om försäljningen av folkets rättigheter och människors frihet.


Parollen om arbetarklassdemokrati är inte "nationell kultur" utan demokratins internationella kultur och den världsomspännande arbetarrörelsen. Låt bourgeoisin lura folket med olika ”positiva” nationella program. Den klassmedvetna arbetaren kommer att svara bourgeoisin – det finns bara en lösning på det nationella problemet (i den mån det i allmänhet kan lösas i den kapitalistiska världen, profitens, käbblandets och exploateringens värld), och den lösningen är konsekvent demokrati."


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 14 november 2022 20:28

I ett anförande på Kinas Kommunistiska Partis åttonde kongress andra session 17 maj 1958, sade Mao Zedong:


”Japanerna i Peking bad om ursäkt för att de angrep oss. Jag sade: det var en god handling. Just därför att ni invaderade och ockuperade mer än halva Kina kunde vi ena och leda folket i hela nationen kunde vi kasta ut er och nå Peking.”


Mao Zedong syftade på ett möte, där en japansk premiärminister bad om ursäkt för den japanska invasionen på 1930-talet. Mao Zedong kommenterade också samma händelse i andra sammanhang. Yttrandet betyder naturligtvis inte att Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti hade önskat att Japan skulle angripa Kina och det kinesiska folket. Men angreppet ledde till att huvudmotsättningen i Kinas ändrades, så att inte bara proletariatet utan även bönderna, städernas småborgerskap, det nationella borgerskapet och t.o.m mindre godsägare hamnade på samma sida om barrikaderna.  Det gjorde det möjligt att upprätta bredast möjliga enhetsfront gentemot den japanska imperialismen. Som historien förste dialektiker, Herakleitos (535 – 475 f.v.t) sade, ”blir allting till genom motsatsernas kamp”.


RBT

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 5 november 2022 20:01

Detta är en kommentar till Karl Fredrikssons debattartikel  ”Enhet till varje pris?”

 

Kamrat Karl Fredriksson påstår att ”Perus Kommunistiska Parti under ledning av Ordförande Gonzalo systematiserade maoismen och gav maoismen en konkret definition…


I PKP fanns det utrymme för olika ’riktningar’ (som i verkligheten var politiska linjer), därför att maoismen ännu inte var definierat och systematiserat. Idag har vi inte den problematiken, maoismen är definierat och systematiserat.”


Men alla som har studerat Mao Zedongs skrifter inser att Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti har förvrängt Mao Zedong på avgörande punkter. Därför kommer jag att ställa ett antal enkla frågor till Karl Fredriksson.


1. Vari består Gonzalos systematisering av maoismen och vilken är hans konkreta definition? Berätta! Menar du att den är allmänt känd och vedertagen!


2. Mao Zedong hävdar i ”Om motsättningar” att: ”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;…”


Eftersom Gonzalo hävdar att folkkriget är universellt, betyder ju detta att kvalitativt olika motsättningar löses på kvalitativt samma sätt. På vilket sätt är detta inte en förvrängning av Mao Zedongs ståndpunkt?


3. Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti hävdar alltså att folkkriget är universellt. När har Mao Zedong och Kinas Kommunistiska någonsin hävdat detta? På vilket sätt går dessa två diametralt olika uppfattningar att förena? Vem förvränger vem?


4. Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti har lanserat teorin om det militariserade kommunistpartiet  och de koncentriska cirklarna. Var hittar man dessa teorier hos Mao Zedong?


5. Mao Zedong ansåg att klasskampen fortsätter under socialismen och initierade därför kulturrevolutionen. Vissa gonzalister anser i stället att folkkriget fortsätter mot kommunismen. Vilket stöd har denna teori hos Mao Zedong?


6. Gonzalo ansåg – och Perus Kommunistiska Parti anser fortfarande – att världsrevolutionens krafter befinner sig på en strategisk offensiv. Samtidigt anser Indiens Kommunistiska Parti(maoisterna) att det befinner sig på en strategisk defensiv och enligt samma parti befinner sig Filippinernas Kommunistiska Parti nästan vid strategisk jämvikt? Dessa partier är de två mest kamperfarna partierna i världen och deras verksamhet bekräftas av respektive regeringar. Men vilka partier befinner sig egentligen på en strategisk offensiv?


7. Lenin ledde oktoberrevolutionen till seger och Mao Zedong den kinesiska revolutionen, d.v.s praktiken bevisade deras respektive linjers riktighet. Gonzalo ledde inte den peruanska revolutionen till seger. Förnekar du att Lenin och Mao Zedong var större tänkare och ledare än Gonzalo?


Du har skrivit ett tre sidor långt inlägg utan att ens kunna precisera vari maoismen består. Det betyder att du inte heller förstår vari revisionismen består. Du skriver att ”… däremot är det helt avgörande att den internationella kommunistiska rörelsen är enad bakom den korrekta och enda definitionen av maoismen (sic! –min fetstil).” Men om det finns en enda korrekt definition av maoismen, borde du väl ha kunnat ange den på tre sidor? Sysslar du inte bara med tomt prat?


Rickard B. Turesson

3/11 2022

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arfbetartidningen)



Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016,  sid. 56

Av NAT:s redaktion - 4 november 2022 20:36

Inledningsvis vill jag bara understryka att jag uppskattar Sven Laurins grundhållning i denna debatt, nämligen att tvålinjekampen måste hanteras på ett klokt sätt. Målsättningen med tvålinjekampen är att uppnå enhet på en ny och högre nivå. I en öppen åsiktskamp på lika villkor i det kommunistiska partiet segrar alltid den riktiga linjen. Det är också därför som revisionister, när de väl har tagit makten i ett kommunistiskt parti, alltid med alla medel försöker förhindra en demokratisk diskussion. Maoister använder naturligtvis heller inga kuppmetoder. Därför har Sven Laurin helt rätt när han skriver: ” Den som utan föregående diskussion lägger fram ett förslag för omröstning som en stor minoritet inte kan leva med tjänar borgarklassen vare sig hen förstår det eller inte.” De som använder kuppmetoder litar självfallet inte på sin egen linje och vill helst ta motståndarna med överraskning.


Men hans inlägg är absolut inte invändningsfritt.


Sven Laurin (SL) skriver i polemik mot Thomas Berg:


”Thomas Berg påstår att 'gonzalismen' kännetecknas av 'avvikelser'. Han reviderar tydligen teorin om 'folkkrige'. Man kan förmoda att det som avses är att Gonzalo påstått att folkkriget är proletariatets militära teori och att det bör tillämpas kreativt i olika länder, sannolikt inkluderat ett väpnat uppror vilket de tänkte sig i Peru.


Gonzalo är dock inte ensam i att ha påstått detta. Det gjorde redan KFML/SKP före honom. Var de också präglade av ’vänsterrevisionism’?"


Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong har absolut aldrig hävdat att folkkriget är ”proletariatets militära teori”. Tvärtom förespråkade de alltid en väpnad socialistisk stadsrevolution  i kapitalistiska och imperialistiska länder som huvudlinje. Inför första världskriget uppmanade Lenin och de övriga revolutionärerna de socialdemokratiska partierna att utlösa inbördeskrig och störta den egna regeringen för att förhindra ett deltagande i världskriget. SL är välkommen att leta efter ett citat hos klassikerna, där de påstår att folkkriget är 'proletariatets militära teori'.


Sedan påstår SL att KFML på fullt allvar diskuterade folkkriget som framkomlig väg i Sverige och citerar en artikel från Marxistiskt Forum nr 3/70. Det stämmer inte.


Jag råkar ha varit medlem i KFML 1970 och medlem av dess förbundsstyrelse sedan 1972 och vet att denna artikel inte satte några som helst avtryck i organisationen.  Den skrevs förmodligen av Kurt Wickman, som lämnade KFML 1972 och bildade det vänsteropportunistiska MLF, men släpptes aldrig sedan in i KFML(r). Han är numera moderat och tar avstånd från sitt politiskt förflutna. Jag har läst alla nummer av MF sedan 1964, alla Gnistan sedan 1967, alla nummer av Informationsbulletinen, KFML/SKP:s interna medlemorgan 1970 – 1978, och jag kan försäkra SL att ingen medlem någonsin förfäktade teorin att folkkriget var universellt. Om inte läsarna tror mig, föreslår jag att ni kontaktar någon annan f.d medlem i KFML/SKP.


Varför förespråkade ingen teorin om folkkrigets universalitet? Därför att KFML/SKP:s delade Mao Zedongs och KKP:s uppfattning att huvudmotsättningen bestämmer strategin och att huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerskapet i kapitalistiska och imperialistiska länder bara kan lösas genom den socialistiska revolutionens metod. Inom den internationella marxist-leninistiska rörelsen, som växte fram efter 1963 och bestod fram till 1977, fanns det inget parti som förespråkade att folkkriget var universellt. KFML/SKP hade regelbundna kontakter med Kinas Kommunistiska Parti på partistyrelsenivå från 1964 och fram till Mao Zedongs död. Delegationer från  KFML/SKP besökte Kina med jämna mellanrum och KFML/SKP:s dagliga ledning hade löpande kontakt med KKP:s represntanter på Kinesiska ambassaden i Stockholm. Jag kan försäkra att ingen företrädare för KKP någonsin lade fram teorin om att folkkriget var universellt. Denna teori har absolut inget med Mao Zedong att göra.


Redan Lin Biao gjorde en åtskillnad mellan oktoberrevolutionens och folkkrigets väg i ”Leve segern i folkkriget” (1965) [ii] och som utgavs av KFML/SKP.


”Naturligtvis hade den kinesiska revolutionen sina egna särdrag. Oktoberrevolutionen ägde rum i det imperialistiska Ryssland, medan den kinesiska revolutionen bröt ut i ett halvkolonialt och halvfeodalt land. Den förra var en proletär socialistisk revolution, medan den senare utvecklades till en socialistisk revolution efter den fullständiga segern i den nydemokratiska revolutionen. Oktoberrevolutionen började med väpnade resningar i städerna och spridde sig därefter till landsbygden, medan den kinesiska revolutionen vann sin landsomfattande seger genom inringning av städerna från lantdistrikten och den slutliga erövringen av dem.”


Denna skrift var auktoriserad av KKP och har, mig veterligt, aldrig kritiserats av KKP i efterhand.


SKP diskuterade naturligtvis frågan om folkkrig i rätt sammanhang, nämligen i den händelse huvudmotsättningen i Sverige skulle ändras i samband med ett eventuellt angrepp av det socialimperialistiska Sovjetunionen. SKP:s andra kongress 1976 slog fast:


”Eftersom krigsfaran härrör från rivaliteten mellan de båda supermakterna vore det felaktigt om det svenska folket sökte stöd eller satte sin tillit till den ena supermakten mot den andra. Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig.”[iii]


Detta perspektiv präglade också vårt soldatarbete. SKP:s soldatarbete var mycket avancerat; exempelvis stöddes SKP:s linje av en majoritet av delegaterna på värnpliktsriksdagen 1975. SKP:s arvtagare, Sveriges Kommunistiska Arbetarparti, var ännu tydligare i fråga om perspektiver för folkkriget:


”Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.[iv]


Rickard B. Turesson


(Denna blogg är knuten Nya Arbetartidningen)



Se till exempel Vilka metoder använder revisionister för att ta makten i ett kommunistiskt parti? – https://marxforum.se/index.php/2021/07/08/vilka-metoder-anvander-revisionister-for-att-ta-makten-i-ett-kommunistiskt-parti/

[iii] Den sanna historien om de svenska kommunisterna, Oktoberförlaget,  sid. 141

Av NAT:s redaktion - 30 oktober 2022 20:30

Författaren till Historiskt betydelsefulla valbojkotter i Frankrike och Italien bör bestämma kommunisternas strategi på Kommunisten den 22/10 tycks tro att det minskade deltagandet i de senaste valen i Frankrike och Italien innebär att det har inletts ett revolutionärt uppsving i dessa länder. Detta ska dessutom bestämma strategin för kommunisterna i andra borgerliga demokratier i kapitalistiska och imperialistiska länder, inklusive Sverige. Artikeln har varit i säck – Imperialism in Crisis: The Growing Torrent of Repudiation and the Crisis in Parliamentarism – 2022 Italian General Election – Communist International (ci-ic.org) – innan den hamnat i påse.


I.


I Italien deltog 63, 8 procent av väljarna i valet till Deputeradekammaren, en minskning med 9,1 procent, och 63,7 procent till senaten, en minskning med 9,3 procent, 2022. I det franska presidentvalets andra omgång 24 april i år deltog 72 procent av väljarkåren, den lägsta andelen sedan 1969. Direktval har tillämpats sedan 1965.  Valdeltagande var som lägst i andra omgången 1969 med 68,5 procent och som högst 1974 med 87,3 procent. Jämfört med presidentvalet 2017 minskade årets valdeltagande med 6,1 procent.


Frågan är vilka växlar man kan dra av att valdeltagandet i ett land fluktuerar.  I USA, som är ökänt för sitt låga valdeltagande, har valdeltagandet i presidentvalen under perioden 1932 -2020  pendlat mellan 49 procent (1996) och 62,8 procent (1960). I det senaste presidentvalet 2020 röstade 62 procent. I USA har alltså konstant mellan 37,2 procent och 51 procent av väljarkåren avstått från att rösta. Men på vilket sätt har detta varit uttryck för att det har funnits en radikal arbetarklass och en revolutionär rörelse i USA? Det har aldrig ens funnits ett starkt socialdemokratiskt parti, än mindre ett starkt kommunistiskt parti och arbetarklassens fackliga organisationsgrad har alltid varit låg i USA.

II.


Den som likt artikelförfattaren påstår att ”valbojkotterna i Italien och Frankrike bekräftar återigen att världsrevolutionen befinner sig i en strategisk offensiv då de objektiva faktorerna blir alltmer mogna för varenda dag som går”, måste vara från vettet.  Terminologin strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategiskt offensiv är lånad från Mao Zedongs texter om folkkriget, men är egentligen inte överförbar till världsläget, eftersom det inte ens finns ett centralt högkvarter, en kommunistisk international.  Men även om man skulle använda dessa begrepp på utvecklingen alltsedan utgivningen av Kommunistiska manifestet 1848 så blir bedömningen den rakt motsatta till gonzalisternas.


Den internationella arbetarrörelsen inledde sin offensiv i och med Kommunistiska Manifestet 1848 och bildandet av Första Internationalen 1864 (nedlagd 1876). Den andra internationalen bildades 1889 (nedlagt 1912), men då hade det redan skapats flera socialdemokratiska partier, framför allt i Europa. Första världskriget ledde till andra internationalens splittring, men fr.a till oktoberrevolutionen 1917, skapandet av den första socialistiska staten och bildandet av Komintern. Komintern resulterade i bildandet av kommunistiska partier runtom i världen, inklusive i Kina. Under mellankrigstiden pressades tillbaka, eller t.o.m slogs sönder, de kommunistiska partierna av fascistiska och nazistiska partier i en rad imperialistiska och kapitalistiska stater i Europa olika nazistiska och fascistiska rörelser; i Kina tvingades KKP och Röda armén anträda den långa marschen 1935. Andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret växte enormt. Förutom Kina och Nordvietnam tillkom folkdemokratierna i Östeuropa samt Jugoslavien och Albanien, som hade befriat sig själva. Eftersom Nordkorea, Kina och Sovjetunionen med gemensamma krafter lyckades slå tillbaka den USA-ledda aggressionen på Koreahalvön 1951-1953, kan man säga att det socialistiska lägret aldrig hade varit så starkt som 1953.

 

I och med SUKP:s 20:e kongress 1956, då Chrusjtjov angrep Stalin, inleddes motsättningarna mellan SUKP och KKP, vilket ledde till en öppen brytning mellan de två partierna 1963 och att det socialistiska blocket sprack. Detta innebar att en slags jämvikt upprättades mellan imperialismens krafter å ena sidan och kvarvarande socialistiska stater som Kina och Albanien, och de förtryckta nationerna och folken å den andra sidan. Samtidigt måste man komma ihåg att en rad f.d kolonier, fr.a i Afrika, blev självständiga på 1960- och 1970-talet. En del stater och befrielserörelser kunde också utnyttja motsättningarna mellan USA-imperialismen och den framväxande sovjetiska socialimperialismen. 1975 segrade de indokinesiska folken, vilket var ett svidande nederlag för USA-imperialismen.


Utvecklingen efter 1978 kan däremot karakteriseras som övervägande defensiv från den internationella revolutionära rörelsens sida. Sovjetunionens urartning och förvandling till en socialimperialistisk supermakt hade redan lett till att en rad tidigare kommunistiska partier omvandlats till vänsterreformistiska partier. Splittringen mellan KKP och AAP 1977 ledde i sin tur till att den internationella marxist-leninistiska rörelsen sprack. Deng Xiaopings maktövertagande i KKP 1978 innebar att hans inflytande spred sig bland de partier, särskilt inom det imperialistiska blocket, som hade tagit ställning för KKP och mot AAP. Detta resulterade i att många marxist-leninistiska partier förtvinade och gick under på 1980- och 1990-talet. Det finns alltså inte längre några socialistiska stater, vilket var en viktig förutsättning för den internationella kommunistiska rörelsens frammarsch alltsedan 1917.


Idag finns det ytterst få livskraftiga maoistiska partier i världsmåttstock. De starkaste utanför det imperialistiska blocket torde vara Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti.  I det tomrum som har uppstått efter den revolutionära vänsterns försvagning har diverse fascistiska, högerextremistisk och högerpopulistiska riktningar vuxit fram inom det imperialistiska blocket liksom liknande grupperingar i t.ex Mellanöstern, men med religiösa förtecken. 


De objektiva faktorerna har alltid varit förhanden alltsedan kapitalismens och imperialismens uppkomst; det är de subjektiva faktorerna, d.v.s revolutionära partier, som avgör om akuta allomfattande ekonomiska kriser eller krig, speciellt världskrig, kan utnyttjas politiskt av proletariatet och de förtryckta folken.


Det är naivt att tolka en temporär minskning av valdeltagandet i Frankrike och Italien som en automatisk radikalisering av proletariatet; det är naturligtvis ännu stolligare att överföra dessa erfarenheter till Sverige, där valdeltagandet i regel ligger över 80 procent, så även i år. Menar skribenten verkligen på fullt allvar att minskningen av valdeltagandet i Frankrike respektive Italien är ett resultat av att vissa partier har bedrivit en framgångsrik valbojkott? Vilka i så fall? Mig veterligt är de maoistiska partierna också mycket små i dessa länder.

Den som avstår från att rösta i ett val gör det av olika skäl. I USA beror det låga valdeltagandet på att de båda dominerande partierna, republikanerna och demokraterna, är förvillande lika och båda öppet upprätthåller och försvarar det kapitalistiska systemet. Ett tredje parti har alltid haft svårt att slå igenom på grund av systemet med majoritetsval. Om de etablerade parlamentariska partierna i ett land för en närmast identisk pro-kapitalistisk politik, minskar naturligtvis motivationen att rösta.  Om det inte finns något revolutionärt parti, som ställer upp i valen, kan självfallet heller inte revolutionärt sinnade rösta. En stor del av dem som inte röstar gör det också för att de helt enkelt inte bryr sig, inte tror sig om att kunna påverka samhällsutvecklingen varken genom att rösta, delta i en demonstration eller strejk eller ens skriva på en protestlista. Dessutom finns det fascister, som är motståndare till den borgerliga demokratin under kapitalismen, och helst ser att regelbundna val slopas. Det är just högerpopulistiska, högerextremiska och nyfascistiska partier som befinner sig på frammarsch i Europa idag.

Vad är nästa steg i Frankrike och Italien för proletariatet enligt skribenten? Inleda folkkrig? Hur mycket bör valdeltagandet sjunka innan det blir dags?

III.


Varför skulle personer, som inte röstar, vara mer revolutionära än de som röstar på ett revolutionärt alternativ? Så står frågan faktiskt i samma läge som revolutionära alternativ framträder i val, särskilt i borgerliga demokratier. Det är en annan sak, om det bara finns borgerliga, småborgerliga, reformistiska och revisionistiska partier, som ställer upp i valen.


Bolsjevikerna ställde upp i val till duman i Ryssland från 1907. De kunde så småningom skicka sex ledamöter till duman. Var de arbetare som röstade på bolsjevikerna mindre revolutionära än de arbetare som inte röstade? Vilka var sedan ledande i oktoberrevolutionen?


Kominterns huvudlinje fram till 1943 var att kommunisterna skulle ställa upp i valen i borgerliga demokratier, givet vissa villkor. Inget kommunistiskt parti som tillhörde Komintern blev heller revisionistiskt före 1939. I valen till Reichtag i mars 1933 fick Tysklands Kommunistiska Parti 12,3 % av rösterna, eller 4,8 miljoner. Var de arbetare, som överhuvudtaget inte röstade, mer revolutionära än de som röstade på TKP? Vilka bar upp det inhemska motståndet mot Hitlerregimen efter dess maktövertagande? De som inte röstade?


Den internationella marxist-leninistiska rörelse, som uppstod på grund av Den stora polemiken 1963 och den efterföljande kulturrevolutionen i Kina, tillämpade samma linje som Komintern, vilken också kom till uttryck i KKP:s  Ett förslag rörande den internationella kommunistiska allmänna linje.  I Sverige röstade runt 0,4 % på KFML/SKP i valen 1970, 1973 och 1976, delvis beroende på 4-procentspärren. Lokalt kunde dock SKP få större röstandelar. I Rinkeby fick SKP exempelvis 2 % av rösterna i riksdagsvalet 1976. Var dessa som röstade på SKP i Rinkeby mindre revolutionära än de som överhuvudtaget inte röstade? Vilka bar egentligen upp hyreskampen i Rinkeby och övriga Södra Järva?


I de båda folkomröstningarna om medlemskap i EU 1994 och om eurons införande 2003 förträddes ja-sidan av det ekonomiska och politiska etablissemanget av de borgerliga partierna och socialdemokraterna, som hade ett överväldigande övertag i fråga om ekonomiska och propagandistiska resurser. Ändå förlorade ja-sidan EMU-omröstningen 2003. Detta är en bidragande orsak till att de borgerliga partierna och socialdemokraterna inte vill ha en folkomröstning om Nato-anslutningen, eftersom de skulle riskera att förlora en sådan. Men var de som inte deltog i dessa båda omröstningar mer progressiva än de som faktiskt röstade nej? Och om det mot förmodan skulle anordnas en folkomröstning om svensk Nato-anslutning, ska då KF uppmana till bojkott av en sådan folkomröstning, som KF självt ställt som krav?


Den som förordar principiell valbojkott, d.v.s valbojkott i varje givet läge, i borgerliga demokratier är inte längre kommunist – utan anarkist. Redan Marx/Engels bekämpade denna anarkismens linje och det har alltid den internationella kommunistiska rörelsen gjort. Denna linje sammanfattades träffande av KKP i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”


IV.


Giorgi Dimitrov förklarade på Kominterns sjunde kongress 1935 varför fascisterna kunde ta makten i flera länder:


”Fascismen kunde komma till makten främst därför att arbetarklassen, på grund av den klassamarbetspolitik med bourgeoisien som de socialdemokratiska ledarna förde, visade sig vara splittrad, politiskt och organisatoriskt avväpnad inför bourgeoisiens angrepp. Och de kommunistiska partierna, å andra sidan, som stod utanför och i opposition till socialdemokraterna, var inte tillräckligt starka för att väcka massorna och leda dem i en avgörande kamp mot fascismen.”[ii] (I)


Kamrat Emil Hansson menar att det återstår att se om Meloni och hennes parti Italiens bröder verkligen är fascister:


”Italiens Meloni och Italiens bröder anklagas för att vara fascister. Huruvida detta är en korrekt karaktärisering eller inte kan endast verifieras genom en allmän bedömning av brödernas ståndpunkter, förslag och program i Italien. ”


Varför denna försiktiga bedömning? Det står fullständigt klart att Meloni och hennes parti har rötter i den italienska fascismen. Den tyska historien visar att andra högerpartier beredde vägen för nazistpartiet. Det var inte ens det första antisemitiska partiet. Är huvudmetoden att bekämpa Melonis parti och liknande partier valbojkott?

I Europa växte det fram fascistiska och nazistiska partier efter första världskriget och oktoberrevolutionens seger. Trots att kominternpartierna i många fall var starka, lyckades de inte förhindra fascisternas och nazisternas maktövertaganden i en rad länder i Europa. Det gällde Italien, Tyskland, Ungern och flera andra länder i Central och Östeuropa, även om vissa av de senare partierna först och främst var högerreaktionära. Den republikanska regeringen i Spanien, som stöddes av Komintern, förlorade inbördeskriget 1938. Även i Portugal installerades en fascistisk regim. Det fordrades sedan ytterligare ett världskrig för att krossa Nazityskland och Mussolinis Italien. Det enda land, där kommunisterna tack vare folkfrontspolitiken, temporärt lyckades förhindra ett fascistiskt maktövertagande var Frankrike 1936.


Faktum är att fascistiska, högerextremistiska och högerpopulistiska partier idag är på frammarsch i hela Europa; detta är huvudtendensen – inte att revolution är huvudtendensen. Reaktionen i Europa befinner sig på en strategisk offensiv. Om man jämför de maoistiska organisationer, som finns i Europa idag med Kominternpartierna före 1939, så är de förra enbart små, betydelselösa sekter. De kan inte ens mäta sig med de marxist-leninistiska partier, som uppstod i Europa inspirerade av Kinas kamp mot den moderna sovjetrevisionismen och kulturrevolutionen i Kina fr.o.m 1963 och som växte fram till Mao Zedongs död. Det enda parti i Europa, som stammar från 1968-rörelsen, och som fortfarande kan mäta sig i medlemsantal med de marxist-leninistiska partierna i Europa på 1960- och 1970-talet idag är MLPD i Tyskland.


Det är livsfarligt att underskatta att underskatta den yttersta högerns frammarsch. Priset kan bli mycket högt. Dimitrov pekade på samma kongress på faran av att underskatta det fascistiska hotet:


”I våra led fanns det en otillåten underskattning av den fascistiska faran, en tendens som än i dag inte har övervunnits överallt. Ett exempel på detta är den åsikt som man tidigare mötte i våra partier att ’Tyskland är inte Italien’, vilket innebar att fascismen kanske lyckades i Italien, men att det var uteslutet att den skulle lyckas i Tyskland, eftersom det senare är ett industriellt och kulturellt högt utvecklat land, med fyrtio års traditioner inom arbetarrörelsen, i vilket fascism var omöjlig. Eller den typ av åsikter som man möter i dag, att det i länder med ’klassisk’ borgerlig demokrati inte finns någon jordmån för fascism. Sådana åsikter har tjänat och kan tjäna till att minska vaksamheten inför den fascistiska faran och försvåra mobiliseringen av proletariatet i kampen mot fascismen.”[iii]


Mao Zedongs uppfattning var att Kominterns andra period 1927 – 1935 i huvudsak var felaktig, eftersom Komintern misslyckades med att stoppa fascismens frammarsch på grund av allvarliga ”vänster”fel, som gjordes under denna period. [iv]

VI.

Emil Hansson skriver:


”Massornas minskade intresse i parlamentarismen är betydelsefull då det avvisar strategin att använda parlamenten som en ’röd tribun’. Även om denna strategi var korrekt 1917 i Ryssland så betyder det inte att det är korrekt idag.”


Det är alltså ”massorna” som bestämmer strategin. Varför behövs då ett kommunistiskt parti? När har en revolution kunnat segra utan en ledning? Ett kommunistiskt parti utarbetar  inte en korrekt strategi genom att sätta ett vått finger i vädret i stället för att genomföra en konkret analys av de aktuella styrkeförhållandena mellan klasserna och utifrån detta bestämma strategin. Emil Hansson inbillar sig att temporät minskning i valdeltagandet i Frankrike och Italien förebådar ett revolutionärt uppsving, men det är helt omöjligt att dra en sådan långtgående slutsats. Det är snarast självsuggestion och önsketänkande. Det är typiskt för dem som saknar politisk uthållighet och till varje pris vill ha utdelning på sin politiska verksamhet under sin egen livstid. All erfarenhet säger att de tämligen snabbt försvinner på vägen.


Emil Hansson tycks mena att Lenins huvudlinje att 1) att kommunisterna skulle ställa upp kandidater i valen i de borgerliga demokratierna och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner; 2) och därigenom få en gradmätare på partiets inflytande; 3) samt utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda, enbart var riktig 1917 och inte senare. Men detta är fullständigt nonsens. Detta var också den linje, som Lenin drev i Kommunistiska internationalen fram till sin död 1924 och som på ett lysande sätt förklaras i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom.”[v] Detta var den linje som Komintern förfäktade till 1943, som Stalin och KKP och Mao Zedong också förfäktade. I bästa fall är Emil Hansson djupt okunnig – i värsta fall oärlig. Detta är också ytterligare ett bevis för att den som reviderar Marx, Engels, Lenins, Stalins och Mao Zedongs läror alltid hamnar i revisonismens, trotskismens, höger- och ”vänster”opportunismens – och i det här fallet anarkismens träsk. Emil Hansson värdesätter i stället Gonzalo och Perus Kommuniska Parti, ett parti som aldrig ledde folkkriget till seger, högre än såväl Lenin som Mao Zedong. Detta är skrattretande. Jag tänker inte orda mer om varför folkkriget inte är universellt, eftersom jag redan skrivit flera artiklar om frågan.


Emil Hansson påstår att Oktoberrevolutionen segrade 1922 och att bolsjevikpartiet bara hade 80 000 medlemmar. Inte en siffra rätt. Oktoberrevolutionen segrade i februari 1918. Detta slås fast i SUKP(b):s historia:


”Den stora socialistiska oktoberrevolutionen hade segrat.” [vi] Bolsjevikpartiet och Röda armén skulle aldrig ha segrat i det efterföljande inbördeskriget, om inte oktoberrevolutionen först hade genomförts i Petrograd, Moskva och andra stora städer. Och varför segrade bolsjevikerna? Lenin  skriver i ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur ” (1919):


” På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”[vii]


Strax efter februarirevolutionen 1917 hade bolsjevikpartiet 40 000 – 45 000 medlemmar [viii], men redan under sommaren 1917 hade partiet 240 000 medlemmar. Men de 240 000 medlemmarna gjorde aldrig revolutionen ensamma; de hade alltså stöd av majoriteten av proletariatet och nästan hälften av armén. Varifrån får Emil Hansson siffran på 80 000 medlemmar? Det är självklart att kommunistiska partier, särskilt innan de har lett proletariatet till seger i en socialistisk revolution, inte kan vara masspartier utan kaderpartier, men de kan heller inte vara hur små som helst om de vill erövra massinflytande. Sekter har aldrig gjort någon revolution. Kinas Kommunistiska Parti växte enormt medlemsmässigt under befrielsekriget mot Japan och sedan mot Guomindang, till upp emot en miljon medlemmar (av en total befolkning på c:a 600 miljoner).


Rickard B. Turesson

30/10 2022


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

[iii] Anfört arbete

[v] ) https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm - kapitel VII. ”Bör man delta i de borgerliga parlamenten?”

[vi] SUKP(b):s historia, Proletärkultur 1979, sid. 213

[vii] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1919/valen_till_konstituerande_forsamlingen.html - Lenins artikel är en detaljerad analys av maktövertagandet.

[viii] SUKP(b):s historia, Proletärkultur 1979, sid. 186

Av NAT:s redaktion - 25 oktober 2022 16:28

Idag är den internationella kommunistiska rörelsen plågad av många strömningar som trotskism, postmodernism, revisionism, "avakianism" och "Gonzalo-tänkande".


År 1984 bildades Revolutionary Internationalist Movement (RIM), trots att de subjektiva faktorerna inte var för handen. RIM började redan från början vackla mellan "avakianism" och "Gonzalo-tänkande". Den tog ingen hänsyn till Kinas Kommunistiska Partis (KKP:s) och Zhou En-lais åsikter "om varför det var meningslöst att bilda en ny international och vilka faktorer som var nödvändiga". Den omdefinierade också praktiskt taget innebörden av maoismen. Den revolutionära internationalistiska rörelsens kollaps på 1990-talet var ett bevis på dess grundläggande ideologiska brister.


KKP betonade att andra länder inte skulle kopiera den kinesiska vägen utan tillämpa den kinesiska erfarenheten i enlighet med sina egna förutsättningar. KKP utfärdade en varning, eftersom imperialismen genom sina lokala regimer utarbetat nya former av nykolonialt styre och utplundring. Och endast ett inhemskt kommunistparti kunde analysera och granska sådana situationer grundligt. Därför var behovet av politiskt oberoende för varje lands kommunistparti av största vikt.


Chauvinistiska tendenser kan också utvecklas inom kommunistpartierna. De mer utvecklade och avancerade partierna kan agera chauvinistiskt och behandla de mindre utvecklade partierna som en storebror gör.

Om en revolution segrar i ett land under ledning av ett kommunistparti visar det sig att vissa avgörande samtida problem i den revolutionära rörelsen har lösts av partiet, och därmed kan erfarenheterna föras vidare till kommunistpartier i andra länder. För närvarande finns det inget sådant parti i världen som kan ge råd till andra partier i politiska och ideologiska frågor.


Det krävs en dialektisk process som innebär att de kommunistiska partierna förenas. Ömsesidigt utbyte måste äga rum. De faktiska erfarenheterna bör delas, vilket skulle bana väg för mer avancerade former av kollektiva ställningstaganden i frågor och för att samla fler krafter över hela världen.


I Indien och i andra länder håller man fortfarande på att genomföra en omorganisation av kommunistpartiet. Det är avgörande att kämpa för att genomföra den riktiga linjen. I denna process måste de kommunistiska revolutionärerna sträva efter att uppnå enighet på grundval av att lösa olika linjefrågor i samband med den revolutionära praktiken hos det indiska folkets massor.


Enligt ordförande Joma Sison ”har Filippinernas Kommunistiska Parti (FKP) motsatt sig den revolutionära internationalistiska rörelsen (RIM) som försökte införa principen om demokratisk centralism på kommunistpartierna i strid med principen om jämlikhet och oberoende mellan dem".


I själva verket överdrev RIM RCP(USA):s (I) status och internationella ledarskap. Sedan Kominterns upplösning 1943 har kommunistiska partier och arbetarpartier blivit jämlika och oberoende av varandra. Det finns ingen avantgardistisk ledarroll för något kommunistiskt parti, stort eller litet, i världen idag.


Världen har genomgått en 360 graders metamorfos från 1920 och en radikal förändring har också skett under de senaste 50 åren. Globaliseringen har praktiskt taget förslavat eller präglat alla samhällsområden och tvingat kommunistpartierna att se över sina strategier och sina synsätt. Under det senaste kvartsseklet har den klassiska feodalismen praktiskt taget försvunnit och imperialismen har haft en dramatisk inverkan på jordbruket. De kommunistiska partierna har känt ett behov av att kombinera uppror i städerna som en del av folkkriget.


I Indien har Ajith formulerat en teori om "brahmanisk fascism". I själva verket är han ideologiskt påverkad av postmodernistiska tendenser. I sina skrifter har han kritiserat till och med Marx och Engels för eurocentrism och är hårt kritisk mot Komintern. Hans tes om brahmanismen ignorerar den leninistiska klass- eller proletära synvinkeln även om den tar upp de mest giltiga punkterna. Den analyserar kasterna på ett klassiskt sätt men reducerar hinduismen till huvudfienden.


Utan tvekan är ett parti en viktig ingrediens eller ett viktigt organ för en revolution, utan vilket bolsjevikrevolutionen eller den kinesiska revolutionen aldrig skulle ha ägt rum. Den demokratiska höjdpunkt som uppnåddes under den stora proletära kulturrevolutionen skulle aldrig ha uppnåtts utan partiets ledarskap. Sådana erfarenheter i historien förfalskar dem som förkastar begreppet kommunistpartiet som ett avantgarde. Alan Badiou är inte en äkta maoist, men han har framfört betydande kritik mot hur socialistiska stater fungerar. "Det finns ett tänkande att kommunistpartiet eller marxismen har det sista ordet för allting, att allt och alla kan förklaras av det. Ja, det är sant, man kan förstå allting i ljuset av marxismen, men den kan inte ersätta dem. Till exempel måste fysikens lagar förstås utifrån fysikens vetenskap och fastställas som sådana. Det är inte något som vi kan besvara med marxismen. Den marxistiska dialektiken kan förvisso spela sin roll när det gäller att analysera fysikens lagar och förklara dess begreppsliga ställningstaganden. Den kan ge en riktning för detta. Många vetenskapsmän har gjort detta. Den här frågan, att kommunistpartiet inte är något som ska göra allting, framträder ur den kommunistiska rörelsens egna grundläggande ståndpunkter. Hur utvecklade till exempel Marx sina idéer? Han gjorde det genom att studera de olika teoretiska ståndpunkter som fanns då, genom att kritiskt granska dem och göra en syntes av dem. Han sa aldrig att allt detta har jag sagt för första gången. Men han identifierade motsättningarna i dem, och för att övervinna dem levererade han vissa idéer."


Den mest balanserade eller dialektiska åsikt som dominerar den internationella kommunistiska rörelsen idag är ordförande Joma Sisons. Han bekämpar mest systematiskt trotskismen, postmodernismen och gonzalismen. Han var skarpt kritisk till att ordförande Gonzalo 1988 tillskrevs grundandet av "maoismen". Sison analyserade Gonzalos misstag att i förtid avsluta de upproriska aktionerna i städerna för att koppla kriget till landsbygden, att felaktigt bedöma det strategiska jämviktsläget och att underskatta enhetsfronten. Sison attackerade också starkt ideologiskt de maoister som förespråkade en strategi för ett långvarigt folkkrig i de utvecklade länderna eller folkkrigets universalitet.


Sison var starkt kritisk mot partier och ledare som bedömde FKP:s internationella linje som högerorienterad när de upprättade förbindelser med revisionistiska eller icke-maoistiska partier på taktisk grund. FKP har stött progressiva och antiimperialistiska icke-maoister som Hugo Chavez i Venezuela, Daniel Ortega i Nicaragua, Fidel Castro på Kuba och Kim Il Sung i Demokratiska folkrepubliken Korea. Enligt Sison är sådana organisationer politiskt sett mer värda än infantila "kommunister" som inte kan skilja ideologiska frågor från politiska frågor och ideologiska relationer från politiska relationer.


Ett annat balanserat förhållningssätt har tagits fram av Basanta (II) från Nepal, som anser att varken den ryska eller kinesiska vägen kan tillämpas på länderna i världen i dag och att en oberoende strategi måste utarbetas i varje land.


Jag citerar Joma Sison:


”Jag beundrar Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna). Det håller fast vid teorin om marxismen-leninismen-maoismen som vägledning för revolutionära handlingar. Det praktiserar masslinjen och bedriver ett långvarigt folkkrig med motståndskraft och förståelse. Efter att ha utsatts för koncentrerade attacker i norra Telengana har det stärkt sig självt i Dandkaranya för att upprätthålla maoismens fackla. Det har skickligt bemött attackerna från de reaktionära indiska paramilitära styrkorna. Utan masstöd hade det aldrig kunnat lyckas.


Det börjar nu övervinna svagheter och brister i stadsområdena och i uppbyggnaden av massorganisationer med bas i städerna. Som proletärt revolutionärt parti i en så stor befolkning kan IKP (maoisterna) spela en viktig roll i den proletära världsrevolutionen, i likhet med bolsjevikerna i det forna Sovjetunionen och Kinas Kommunistiska Parti under Maos ledning. FKP kan dra stor nytta av de framsteg som IKP (maoisterna) har uppnått."


På 1980-talet förankrade sig Sendero Luminoso bland stadsmigranterna, som ofta hade direkta band till bönder i Ayacucho som var inblandade i folkkrigets första skede.


På filosofisk nivå har det funnits starka tendenser att placera Stalin i museet och till och med ifrågasätta Lenins dialektiska materialism.


Trots att Mao gjorde stora ansträngningar för att avgränsa sig från stalinistiska misstag uppvisades starka avantgardistiska tendenser genom att KKP inte gav folkkommittéerna eller folkorganisationerna det oberoende som krävdes.


Syftet med kommunistisk teori är något man ständigt måste kämpa med snarare än att se det som ett slutet system av uttalade övertygelser. Dogmatismen utgick från den stora proletära kulturrevolutionen (SPKR) självt, den negativa aspekten av det största revolutionära framsteget i klassamhällets historia. Som Robert Biel uttrycker det i sin bok Eurocentrism and the Communist Movement: "Den stora svagheten [i SPKR] var en dogmatism som blockerade just några av de kreativa utvecklingar som krävdes. Vi måste kritiskt granska den dogmatism som var inbäddad i GPCR – den ständiga upprepningen av samma slagord i propaganda och konst, den (förmodligen taktiskt nödvändiga) användningen av Maos auktoritet för att stärka det revolutionära lägret, och det ofta fraktionistiska och kultiska beteendet hos vissa rödgardistiska fraktioner (särskilt de som bestod av barn till kapitalistfarare inom KKP) – och vi behöver verkligen inte efterlikna det".


En dominerande tendens hos Gonzalos anhängare är att propagera begreppet "folkkrig mot kommunismen". Detta innebär att folkkriget fortsätter även under perioden för det socialistiska uppbygget eller kulturrevolutionen och underskattar den proletära diktaturen. För att citera ordförande Sison: "Det är fullständigt nonsens för ett parti som hävdar att det är MLM att säga att det kommer att föra folkkrig fram till kommunismen".


Starka tendenser har uppstått som betecknar maoismen som en brytning med leninismen. Den främsta förespråkaren för detta är Joshua Moufawad Paul. En tendens som måste tillbakavisas är att man kräver att kommunistpartierna skall militariseras, som det peruanska kommunistpartiet, som inte skiljer mellan partiets och röda arméns funktion och som praktiskt taget omvandlar partiet till en militär organisation.


Vissa strömningar är till och med kritiska till Lenins uppfattning om den dialektiska materialismen och kallar den dogmatisk för den moderna tiden. Sådana tendenser måste konfronteras vid själva roten, men på ett principiellt sätt.


I och med USA:s nedgång har den kapitalistiska världskrisen nått ett crescendo i dag. Kommunistiska revolutionärer måste dra nytta av detta för att kanalisera sin solidaritet med Gula västarnas rörelse eller Black Lives Matter-rörelsen och försöka radikalisera dem. Man kan inte mekaniskt kopiera erfarenheter från det förflutna, men man kan inte lämna någon sten ovänd för att upprätthålla Marx, Engels, Lenins, Stalins och Maos läror som ett stenblock som står emot alla kontrarevolutionära vindar.


Harsh Thakor

 

(I)  RCP (USA) leddes av Avakian.

(II) Basanta, tidigare ledande medlem i Nepals Förenade Kommunistparti (maoisterna), har skrivit en omfattande kritik https://southasiarev.wordpress.com/2012/08/31/basanta/ av Prachandas väg.


Artikeln har tidigare publicerats i Frontier Vol. 53, No. 22-25, Nov 29 - Dec 26, 2020 eller https://www.frontierweekly.com/articles/vol-53/53-22-25/53-22-25-Internationalism%20sans%20Communist%20International.html


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards