(Svar till pseudonymen Turessons fortsatta felaktigheter om gonzalos tänkande)

Utdraget är hämtat från Paper Presented by the Communist Party of India (Maoist) On the Occasion of the International Meeting of Maoist Parties & Organisations, som hölls från den 26 december 2006.

Texten i övrigt är i huvudsak en kritisk genomgång av den politik, som Nepals Förenade Kommunistparti (maoisterna) under ledning av Prachanda hade slagit in på.

”Låt oss nu övergå till den vetenskapliga socialismen eller marxismen. Även här skulle samma lag gälla. Det var Marx och Engels som upptäckte de lagar som styr samhällsutvecklingen, och detta kom att kallas marxism först efter att de visat sig vara korrekta i praktikens smältdegel, långt efter att deras skrifter publicerats och omsatts i praktiken. Sedan var det Lenin som vidareutvecklade den marxistiska förståelsen av samhället i imperialismens era och även teorierna om proletariatets strategi och taktik för att åstadkomma en revolutionär förändring. Även de grundläggande principerna för det socialistiska uppbygget postulerades av Lenin och sedan av Stalin. Revolutionens seger i Sovjetunionen och socialismens utveckling (trots alla begränsningar i och med den första erfarenheten någonsin och på grund av de massiva imperialistiska/fascistiska angreppen) fastställde Lenins och en mycket av Stalins läror och därför kom detta att kallas leninism. Mao vidareutvecklade förståelsen av marxismen-leninismen, särskilt när den tillämpades på efterblivna länder i imperialismens era, och utvecklade framför allt på en mycket mer vetenskaplig grund de lagar som styrde det socialistiska uppbygget under den stora proletära kulturrevolutionen. Detta utvecklades till maoism (tidigare kallad Mao Tse-tung-tänkandet).

Under kommunismens ett och ett halvt århundrade har det funnits stora kommunister med mycket viktiga skrifter - Rosa Luxemburg, William Liebnecht och många av den tidens trotjänare i Europa och Ryssland, Ho Chi Minh, Kaypakkaya, Charu Majumdar, Kanhai Chatterjee och en mängd andra ledare – men ingen har ens försökt ge deras skrifter en universell innebörd genom att fästa ett suffix (1) på dem. Alla tillämpade på ett kreativt sätt de marxistiska principerna på revolutionens praktik i sina länder. Om nya lagar upptäcks under processen och dessa bevisas vara korrekta när de tillämpas i revolutionens praktik, är det först då som de får en universell betydelse och kan ses som en utveckling av teorin. Varje framgångsrik tillämpning är inte en utveckling. Och även om all utveckling (så även i idéernas värld) kommer att genomgå en kvantitativ utveckling innan den resulterar i ett kvalitativt språng, är det onödigt att ge etiketterna ’tänkande’, "väg" för denna evolutionära utvecklingsprocess. Dessutom var detta, som erfarenheten från Peru har visat, för tidigt, trots kamrat Gonzalos stora insatser, eftersom rörelsen har drabbats av ett stort bakslag och det råder till och med oenighet om hans nuvarande roll. Samma sak skulle kunna hända i vilket annat land som helst. Det behöver inte vara någon onödig brådska med att förhärliga personer genom att sätta ett eller annat tillägg bara för att vissa inledande framgångar har uppnåtts i deras berörda länder. Ännu mer problematiskt är det att maoistpartierna hävdar att deras ledares tänkande, väg etc. har universell betydelse. Detta skulle innebära att man påtvingar andra broderpartier och ICM sin egen bedömning av MLM:s utveckling. Detta skulle också kunna öka skillnaderna och leda till splittring i stället för att främja enighet bland de maoistiska krafterna i hela världen.”

Rickard B. Turesson

31/7 2022

(Svar till pseudonymen Turessons fortsatta felaktigheter om gonzalos tänkande)

Pseudonymen i fråga skriver:

”Eftersom vi är kommunister så vet vi att ’tänkandet’ är resultatet av ledningens och främst av massornas kamp och får det namn som en ledare råkar ha. Och som kommunister gör vi ingen stor sak av det utan fokuserar innehållet i ideologin och kämpar för att tillämpa den i vårt dagliga liv.”

Vet vi? Mig lurar du inte. Begreppet ”tänkande” introducerades i Kinas Kommunistiska Parti i samband med dess kongress 1945. Innan dess användes det aldrig i den internationella kommunistiska rörelsen. Det kan t.o.m vara en språklig fråga, d.v.s frågan om hur ett kinesiskt ord översätts till främmande språk, i första hand till engelska. Jag vet att ordet filosofi kan översättas på två olika sätt till kinesiska; det finns t.o.m en bok som avhandlar den frågeställningen. I varje fall refererade Mao Zedong aldrig till ”Mao Zedongs tänkande”. Jag har läst nio band av Mao Zedong, sex på svenska och tre på engelska, och aldrig hittat någon sådan referens. Jag föreslår att du läser samtliga dessa band och återkommer. Kanske överger du dessutom din beundran för Gonzalo på kuppen. Mobo Gao, uppvuxen i Kina, som har skrivit ”Striden om Kinas förflutna” (utgiven på Oktoberförlaget) och som är positiv till Mao Zedong och kulturrevolutionen, har bekräftat historieskrivningen kring kongressen 1945. Jag hittar dessvärre inte citatet just nu.

KFML använde beteckningen ”marxismen-leninismen Mao Tsetungs tänkande” i sina grundsatser, men det fungerade aldrig som ett mantra som vi rabblade i tid och otid. Det avgörande för KFML/SKP var den politiska linje och praktik, som vi utvecklade fram till 1977 och som ledde till framgång fram till dess.

Du menar dessutom att vi inte ska göra ”någon stor sak” av denna fråga. Denna urskuldande attityd uttrycker försonlighet gentemot opportunismen och du tycks inte förstå hur allvarligt felet är.

Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), som hade en del att göra med de nepalesiska maoisterna, som tillämpade ”Prachandas väg”, skriver i ett öppet brev (1) från 2009:

“’Kampen mot dogmatismen’ har blivit en modern fras bland många maoistiska revolutionärer. De talar om att förkasta Lenins och Maos ’föråldrade’ principer och att utveckla MLM i de nya förhållanden’ som sägs ha uppstått i 2000-talets värld. Några av dem beskriver sin strävan att ’berika och utveckla’ MLM som en ny väg eller ett nytt tänkande, och även om detta är till en början beskrivs som något som är begränsat till en revolution i det berörda landet, får det oundvikligen en ’universell karaktär’ eller ’universell betydelse’ på nolltid. Och i denna övning kan enskilda ledare förhärligas och till och med gudomliggöras till den grad att de framstår som ofelbara. En sådan glorifiering hjälper inte partikommittéernas och partiets kollektiva funktionssätt i sin helhet och linjen ifrågasätts nästan aldrig eftersom de kommer från en ofelbar individuell ledare. I en sådan situation är det extremt svårt för CK, för att inte tala om kadrerna, att bekämpa en allvarlig avvikelse i den ideologiskt-politiska linjen, eller i den grundläggande strategin och taktiken, även när det är helt klart att det går emot mot revolutionens intressen. Den ’individkult’ som främjas i namn av ”väg- och tänkandet” ger en viss grad av immunitet mot avvikelser i linjen om de kommer från den individuelle ledaren själv. ”

Vidare:

”Om ’Prachandas väg’

Det har skrivits mycket om ’Prachandas väg’ i era dokument, artiklar och intervjuer under de senaste sju åren.

Det har också varit ett diskussionsämne under våra bilaterala möten under de första inledande åren av folkkriget i Nepal.

På särskild fråga från er delegation upprepade vi vår ståndpunkt vid våra bilaterala möten att uppbyggnaden av en personkult inte kommer att hjälpa partiet eller revolutionen i det långa loppet. Vi citerade våra egna erfarenheter i Indien under kamrat Charu Mazumdars tid och rådde er att inte inskärpa en blind tro på enskilda personer. Vår bestämda åsikt har alltid varit att -ismer, -vägar, -tänkande etc. etableras under en lång process efter att de har bekräftats i praktiken och har en tydlig vetenskaplig grund (min fetstil). Vi rådde er att det var förhastat att tala om en ny väg eller ett nytt tänkande i Nepal bara för att vissa betydande segrar uppnåddes i folkkriget. Ni var inte övertygade och fortsatte med att’berika och utveckla’ MLM i form av Prachandas väg och ge den en universell karaktär.”

Kritiken är självfallet relevant även vad gäller ”Gonzalos tänkande”. De tre tongivande partierna i RIM, d.v.s Perus Kommunistiska Parti, Revolutionära Kommunistiska Partiet (RCP/USA) och Nepals Kommunistiska Parti (Maoisterna), bedrev eller bedriver samtliga personkult. PKP lanserade ”Gonzalos tänkande”, men kollapsade efter Gonzalos tillfångatagande. Bob Avakian i RCP, också helgonförklarad i sin livstid, lanserade ”Den nya syntesen”/”Ny kommunism”, som ingen förstår vad det är och RCP degenererade till obetydlighet. Nepals Kommunistiska Parti (Maoisterna) slog in på ”Prachandas väg”, som var identisk med den parlamentariska vägen till socialismen, och följaktligen har socialismen ännu inte upprättats i Nepal.

De enda två maoistiska partier, som har bedrivit ett långvarigt folkkrig sedan slutet av 1960-talet, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, har visserligen inte segrat, men de har heller inte besegrats. Det är ingen tillfällighet att de heller inte bedriver någon person- eller genikult av enskilda ledare, som tar ut segern i förskott. Varför? Därför att ledningen i dessa partier är skolade i marxismens klassiker och flera av dem tillhörde den internationella kommunistiska rörelsen redan då Mao Zedong levde och de har också härdats i ett långvarigt folkkrig. Därför drar IKP (maoisterna) den korrekta slutsatsen:

”Vår bestämda åsikt har alltid varit att -ismer, -vägar, -tänkande etc. etableras under en lång process efter att de har bekräftats i praktiken och har en tydlig vetenskaplig grund.”

Det är annat med nyfrälsta gonzalister, som låter sig imponeras av plakatpolitik och tomma fraser, och som saknar all självinsikt i fråga om sina egna begränsade kunskaper i marxismen och brister i den egna klasståndpunkten. Därför går de på vad som helst.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(Svar till Turessons fortsatta felaktigheter om gonzalos tänkande)

Du skriver:

”Gonzalo var i Kina och blev upplärd av KKP och PKP har använt ordet “tänkande” i den traditionen. Som du skriver så använde Mao själv ordet “tänkande” under sin levnad. Eftersom vi är kommunister så vet vi att “tänkandet” är resultatet av ledningens och främst av massornas kamp och får det namn som en ledare råkar ha. Och som kommunister gör vi ingen stor sak av det utan fokuserar innehållet i ideologin och kämpar för att tillämpa den i vårt dagliga liv.”

Det är väl att ta i att påstå att påstå att Gonzalo blev ”upplärd” av KKP? Han tycks ha bevistat ett antal lektioner vid en partihögskola. Hur många är oklart.

“In China I had the chance, which I’d like to see many have, of being in a school where politics was taught, from international questions to Marxist philosophy. They were masterful lessons given by proven and highly competent revolutionaries, great teachers.” (Se http://www.redsun.org/pcp_doc/pcp_0788.htm)

Kommunistiska Förbundet(Marxist-leninisterna)/Sveriges Kommunistiska Parti (KFML/SKP) skickade partidelegationer regelbundet till Kina medan Mao Zedong levde fr.o.m 1964. Men aldrig att dessa partidelegationer eller någon i dessa delegationer blev ”upplärda”. Det stämmer helt enkelt inte med den linje, som Kinas Kommunistiska Parti under Mao Zedongs ledning, tillämpade: “ I den nuvarande internationella kommunistiska rörelsen uppstår helt enkelt inte frågan om vem som har rätt att leda. Broderpartier ska vara självständiga och jämlika, och samtidigt ska de vara förenade (min fetstil). I frågor av gemensamt intresse ska de sträva efter åsiktenighet genom konsultation och de bör samordna sina handlingar i kampen för det gemensamma målet.” (Citerat från ”Our stand on the Formation of an International Organisation of the Proletariat”, CPI (Maoist)/CC februari 2017). SKP:s partidelegationer förde därför diskussioner på jämlik basis med företrädare för KKP:s CK; aldrig att KKP patroniserade eller skulle “lära upp” oss.

Mao Zedong använde aldrig termen ”Mao Zedongs tänkande” i fråga om sina egna texter. Han var emot beslutet att slå fast ”Mao Zedongs tänkande” på KKP:s kongress 1945. Han ansåg att det räckte med att hänvisa till hans lära eller verk – se Marx inställning till beteckningen marxist.

Du blandar bort korten. Kärnfrågan är: Är det överhuvudtaget rätt att ta ut segern i förskott genom att hävda att en viss ledares linje med nödvändighet, i det här fallet Gonzalos tänkande, kommer att leda till att revolutionen segrar? Slog bolsjevikpartiet fast leninismen innan oktoberrevolutionen hade segrat? Först efter Lenins död talade man om leninism. Slog Kinas Kommunistiska Parti fast Mao Zedongs tänkande innan den japanska imperialismen hade besegrats (och trots att alltså Mao Zedong motsatte sig det)?

Vittnar inte upphöjandet av Gonzalos tänkande om ”vänster”subjektivism och hybris? Faktum är att svenska maoister redan i mitten på 1980-talet drog den slutsatsen att Perus Kommunistiska Parti (PKP) skulle ”gå på pumpen” på grund av sin plakatpolitik, ”vänster”subjektivism och hybris.

Varför upphöjs ett parti, som inte lyckades genomföra en segerrik revolution i sitt eget land, utan tvärtom kollapsade på grund av dess ordförande och en stor del av ledningen tillfångatogs, till ett föredöme? Eftersom Gonzalo på en rad punkter avviker från såväl Lenin som Mao Zedong, sätter man honom t.o.m högre än Lenin och Mao Zedong! Var finns Perus Kommunistiska Partis självkritik? Eller menar du att PKP aldrig begick något fel?

Angående sujecion, vilket betyder underkastelse, beroende eller ofrihet på svenska, används det i ditt citat, som återger ett uttalande som publicerades åtminstone 12 dagar efter Gonzalos tillfångatagande. Här i svensk översättning:

“Hälsningar och underkastelse till partiets linjedokument: Till den första marxistiska kongressen, den marxist-leninistiska-maoistiska kongressen, Gonzalos tänkande . Sanktionerad på högsta nivå och på högsta partiinstans, vår partiets enhetsbas, den grund som vägleder vårt agerande, med dess trefaldiga innehåll: 1) M-L-M-G-T; 2) det kommunistiska programmet; 3) den allmänna politiska linjen med den militära linjen i centrum. Till plenum I, II och framför allt till det ärofyllda, historiska och transcendentala plenum III. Vi hyllar ordförande Gonzalos mästerliga och giltiga tal som lyser klart och segerrikt inför världen den 24 september 1992, syntesen av PCP:s centralkommittés tredje plenum”.

Talet kanske ”lyste klart och segerrikt”, men det hjälpte uppenbarligen inte.

Du skriver:

”Eftersom vi inte är anarkister så ser vi inte heller något principiellt problem att underordna sig en ledning. Detta måste vi vara tydliga med. Den lägre nivån underordnar (underkastar) sig den lägre (du menar ”högre” – min anm.) nivån.”

Debatten handlar inte om den demokratiska centralismen, d.v.s när ett beslut har fattats i stadgemässig ordning i det kommunistiska partiet, ska minoriteten underordna sig det, och partiet uppträda som en enhetlig vilja. Diskussionen handlar om det är rätt att alltid underordna sig en viss bestämd ledare, som inte ens har bevisat att vederbörande kan leda revolutionen till seger. Om man underkastar sig en sådan ledare, är man bara en stolle.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Svar till pseudonymen Turesson har fel om anförskapsteorin

Redan detta citat, som pseudonymen återger från intervjun i El Diario med Gonzalo 1988, fyra år innan han tillfångatogs, visar att Gonzalo är fel ute:

“En ledare är någon som innehar en viss position, medan en toppledare och det storslagna ledarskapet [Jefatura], som vi förstår det, representerar erkännandet av partiets och revolutionär auktoritet som förvärvats och bevisats under en mödosam kamp – de som i teori och praktik har visat att de är kapabla att leda och vägleda oss mot seger och uppnåendet av vår klass’ ideal.” (1)

Men problemet är: Kan någon vara en storslagen ledare innan segern är vunnen?

Marx/Engels grundlade den vetenskapliga socialismen, marxismen, som senare blev officiell ideologi i ett socialistiskt läger som 1953 omfattade en tredjedel av mänskligheten. Lenin ledde bolsjevikpartiet och den ryska arbetarklassen till seger i oktoberrevolutionen 1917. Stalin försvarade socialismens landvinningar i Sovjetunionen och ledde det segerrika försvarskriget mot Nazityskland. Mao Zedong ledde Kinas Kommunistiska Parti och det kinesiska folket till seger först mot den japanska imperialismen och senare mot Guomindang 1949. Faktum var att Perus Kommunistiska Parti aldrig segrade i folkkriget och när Gonzalo lät sig tillfångatas behärskade partiet och dess väpnade styrkor endast 40 procent av Perus territorium, medan de nepalesiska maoisterna åtminstone behärskade 80 procent av Nepals territorium innan de vek av på den parlamentariska vägen. Storslagna ledare tar aldrig ut segern i förskott, bara ledare som lider av hybris.

I intervjun i El Diario säger Gonzalo:

”Marxismen har alltid lärt oss att problemet ligger i tillämpningen av universella sanningar. Ordförande Mao Tsetung var extremt insisterande på denna punkt, att om marxismen-leninismen-maoismen inte tillämpas på den konkreta verkligheten är det inte möjligt att leda en revolution, inte möjligt att omvandla den gamla ordningen, förstöra den eller skapa en ny. Det är tillämpningen av marxism-leninism-maoism på den peruanska revolutionen som har gett upphov till Gonzalos tänkande. Gonzalos tänkande har smitts i vårt folks klasskamp, främst proletariatets, i böndernas oupphörliga kamp och inom världsrevolutionens större ram, mitt i dessa omskakande strider, genom att så troget som möjligt tillämpa de universella sanningarna på de konkreta förhållandena i vårt land. Tidigare kallade vi det för det vägledande tänkandet. Och om partiet i dag genom sin kongress har sanktionerat termen Gonzalos tänkande, så beror det på att ett språng har gjorts i det vägledande tänkandet genom utvecklingen av folkkriget.” (2)

För det första använde Mao Zedong själv aldrig någonsin beteckningen ”marxismen-leninismen-maoismen” i sina egna texter, inte ens ”marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande”. Han talade alltid om marxismen eller marxismen-leninismen. Det är dokumenterat att Mao Zedong var mycket obekväm med beslutet att skriva in ”Mao Zedongs tänkande” i de stadgar som antogs på KKP:s kongress 1945. I det läget hade den japanska imperialismen åtminstone besegrats. Marx avskydde termen marxist: ”Allt jag vet är att jag inte är en marxist.” (3) Lenin använde aldrig beteckningen leninism eller leninist om sig själv. Leninism som term lanserades efter hans död och illustrerade hans utveckling av marxismen. Stalin gav aldrig sken av att ha utvecklat leninismen och ”stalinism” används bara som nedsättande term av trotskisterna. Mao Zedong var motståndare till genikulten, inklusive av honom själv. Mao underströk att han definitivt inte var något geni.(4)

För det andra har ingen av de nämnda klassikerna någonsin lanserat teorin om det storsslagna ledarskapet (jefatura). Det är absurt att göra revolutionens utgång avhängig en enda persons ledarskap. Om denna inka faller eller tillfångatas, kollapsar i så fall allt motstånd. Däremot är den ideologiska och politiska linjen bestämmande i allt. Men det räcker inte med att denna linje omfattas av en enda person i ledningen; han eller hon måste alltid ha tillräckligt stöd för denna linje inom ledningen och partiet. Det är detta Mao Zedong menar när han säger: ”Men det geniala beror inte på en person eller ett fåtal människor. Det beror på ett parti, det parti som är proletariatets förtrupp. Det geniala är beroende av masslinjen, av den kollektiva visdomen.” (5) Det är givet att alltid någon i ett kommunistiskt parti kommer att vara främst i att utveckla en korrekt politisk linje under kampens gång, men det finns ingen absolut garanti att denne någon också kommer att leda revolutionen till seger.

För det tredje: Hur nyttigt är det för ett kommunistiskt parti att utnämna någon till storslagen ledare innan segern är vunnen? Det innebär i praktiken att denne storslagne ledare är ofelbar på förhand. Det måste ha varit svårt att kritisera Gonzalo i något avseende inom Perus Kommunistiska Parti eller ens hävda en annan uppfattning. Var det därför som ingen i centralkommittén avrådde från att organisera det möte i Lima, som ledde till hans tillfångatagande 1992? I Kinas Kommunistiska Parti var Mao Zedongs auktoritet så stark, understött av att Mao Zedongs tänkande var fastslaget i stadgarna, så att de som egentligen bekämpade Mao Zedongs linje var tvungna att samtidigt höja honom till skyarna som exempelvis Chen Boda och Lin Biao. Detta är den egentliga poängen med mitt ursprungliga inlägg från den 21 juni.(6)

Slutligen kommenterar inte pseudonymen inte detta citat från Perus Kommunistiska Parti: ”PKPs centralkommitté bekräftar på nytt sin enkla, medvetna och ovillkorliga underkastelse (min fetstil) till ordförande Gonzalos enskilda ledarskap och hela systemet av partiledning.” (7)

Denna inställning är självfallet rakt igenom anti-kommunistisk. Vilka av marxismens klassiker har någonsin förordat att en centralkommitté ska bekräfta ”sin enkla, medvetna och ovillkorliga underkastelse” till en partiordförande? Det innebär ju att en partiordförande automatiskt är höjd över den inre linjekampen och betraktas som ofelbar. Den som har läst Lenin vet att centralkommittén i bolsjevikpartiet aldrig ovillkorligen underkastade sig Lenin utan Lenin vid många tillfällen var tvungen att använda all sin argumentationsförmåga för att övertyga övriga medlemmar i centralkommittén om riktigheten i en politisk linje, exempelvis vid oktoberrevolutionens genomförande och i samband med Brest-Litovskfreden. Dessutom polemiserade bolsjevikerna av och till öppet med varandra. Mao Zedong påpekade också att han ofta hade varit i minoritet i politbyrån eller centralkommittén.

”Ofelbara” ledare finns bara i fascistiska och nazistiska partier och som kräver blind lydnad. Dessa ”ofelbara” ledare är inte alls ofelbara; de kan mycket väl sluta som Hitler, som sköt sig för pannan, eller som Mussolini, som blev upphängd i en lyktstolpe.

I ”Frågan om Stalin” (1963) behandlade Kinas Kommunistiska Parti förhållandet mellan ledare, parti, klass och massor och skriver:

”Marxist-leninister hävdar, att proletariatets revolutionära parti, om det verkligen ska tjäna som högkvarter i proletariatets kamp, måste behandla det ömsesidiga förhållandet mellan ledare, parti, klass och massor på ett riktigt sätt och måste organiseras på grundval av den demokratiska centralismens princip. Ett sådant parti måste ha en ganska stabil kärna i ledningen, som bör bestå av en grupp under lång tid prövade ledare, vilka visat god förmåga att förena marxismen-leninismens allmängiltiga sanning med revolutionens konkreta praktik.”

Och vidare:

”Vi har alltid upprätthållit kollektiviteten i ledningen, men samtidigt är vi emot att man förringar ledarnas roll. På samma gång som vi lägger vikt vid denna roll, är vi motståndare till att individer lovprisas oärligt och till övermått och att deras roll överdrives.”(8)

Denna balanserade text, som egentligen handlade om bedömningen av Stalin, är fortfarande läsvärd. Internt gick dock Mao Zedong betydligt längre i sin kritik av Stalin.

Rickard B. Turesson
28/7 2022

Fotnoter:

1 “A leader is someone who occupies a certain position, whereas a top leader and Great Leadership [Jefatura], as we understand it, represent the acknowledgment of Party and revolutionary authority acquired and proven in the course of arduous struggle–those who in theory and practice have shown they are capable of leading and guiding us toward victory and the attainment of the ideals of our class.’”

2 “Marxism has always taught us that the problem lies in the application of universal truth. Chairman Mao Tsetung was extremely insistent on this point, that if Marxism-Leninism-Maoism is not applied to concrete reality, it is not possible to lead a revolution, not possible to transform the old order, destroy it, or create a new one. It is the application of Marxism-Leninism-Maoism to the Peruvian revolution that has produced Gonzalo Thought. Gonzalo Thought has been forged in the class struggle of our people, mainly the proletariat, in the incessant struggles of the peasantry, and in the larger framework of the world revolution, in the midst of these earthshaking battles, applying as faithfully as possible the universal truths to the concrete conditions of our country. Previously we called it the Guiding Thought. And if today the Party, through its Congress, has sanctioned the term Gonzalo Thought, it’s because a leap has been made in the Guiding Thought through the development of the people’s war.”

3 “The materialist conception of history has a lot of them nowadays, to whom it serves as an excuse for not studying history. Just as Marx used to say, commenting on the French “Marxists” of the late [18]70s: “All I know is that I am not a Marxist.” https://libcom.org/forums/theory/context-marxs-i-am-not-marxist-quote-09062009 Se även Marx Engels Selected Correspondence, Progress Publishers 1965, sid. 415.

4 ”Men jag är inget geni. Jag läste konfucianska böcker under sex år och kapitalistiska under sju. Jag läste inga marxist-leninistiska böcker före 1918, så hur ska jag kunna vara ett geni? Strök jag inte över dessa adverb flera gånger om? Partistadgarna slogs fast på nionde kongressen. Varför inte ta en titt på dem? Jag skrev ”Några åsikter”, som speciellt kritiserar geniteorin, bara efter att ha träffat några människor och talat med dem och efter en del undersökningar och forskning. Det är inte det att jag inte vill tala om genier. Att vara ett geni är att vara lite intelligentare. Men det geniala beror inte på en person eller ett fåtal människor. Det beror på ett parti, det parti som är proletariatets förtrupp. Det geniala är beroende av masslinjen, av den kollektiva visdomen.” (Mao Tse-tung, Politiska skrifter. Tal och brev 1956-71 Urval och inledning av Stuart Schram, sid.179)

5 Anfört arbete.

6 https://kommunisten.nu/?p=12913

7 Resolution från PKPs centralkommitté
http://library.redspark.nu/1992_-_Resolution_of_the_Central_Committee

8 http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_03_Till%20fr%C3%A5gan%20om%20Stalin

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Karl Fredriksson har skrivit ett debattinlägg om folkkrig i de imperialistiska länderna. I grund och botten har alla hans ståndpunkter vederlagts i tidigare artiklar i Marxistiskt Forum, så varför egentligen återupprepa dessa ståndpunkter? Redan i första stycket i hans inlägg begår han allvarliga fel. Han skriver:

”Ett av de grundläggande problemen i debatten har varit hur folkkrig ska definieras. De flesta som ställer sig mot dess universella tillämning hävdar att det innebär exklusivt att omringa städerna från landsbygden, medan ett fåtal av motståndare och de allra flesta som stödjer teorin förklarar det som att omringa fiendens fästen från våra fästen.”

Detta är inget ”grundläggande problem”. Enligt Mao Zedong – och Kinas Kommunistiska Parti på hans tid – innebär folkkriget att de revolutionära styrkorna inringar städerna från landsbygden och sedan intar dem; oktoberrevolutionens väg innebär att de största städerna intas, varefter revolutionen sprids till landsbygden. Denna teori står emot teorin att folkkriget är universellt. Dessa teorier är helt oförenliga, d.v.s antagonistiska, eftersom folkkriget inte samtidigt kan var universellt och icke-universellt. Det hör också till saken att en rad marxist-leninistiska partier runtom i världen, däribland Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), stödde Kinas Kommunistiska Parti i fråga om Den stora polemiken i kampen mot den moderna sovjetiska revisionismen 1963 och upprättade förbindelser med Kinas Kommunistiska Parti och dess centralkommitté. I de diskussioner som SKP och dess föregångare KFML förde med de kinesiska kamraterna från 1964 lanserade de aldrig teorin att folkkriget var universellt och inget av de dåvarande marxist-leninistiska partierna som verkade i de imperialistiska länderna försökte heller starta något folkkrig. För en maoist är det enkelt att ta ställning i denna fråga.

Kamraten hävdar att massorna i Kina ”huvudsakligen (var) koncentrerade på landsbygden, och därför uppstod röda baser där, medan i ett land som Sverige, där de mest upprorsvilliga massorna, är koncentrerade i storstädernas förorter och de mellanstora städerna. Beroende på var massorna är koncentrerade, är det där kommunisterna måste bygga basområden.” Men KKP och Röda armén byggde först röda basområden i otillgängliga bergsområden, som var lätta att försvara, och absolut inte i tättbefolkade områdena på den kinesiska landsbygden. Dessutom var kraven att kommunisterna skulle vinna majoritetens politiska stöd i dessa områden och att basområdena i princip skulle vara självförsörjande. I ”Hur kommer det sig att röd makt kan existera i Kina?” diskuterar Mao Zedong varför det gick att upprätta basområden i Kina. Han angav fem skäl, varvid det första hänvisar till det faktum att Kina saknade en stark centralregering på grund av det förekom rivaliserande maktgrupperingar. Det uppstod alltså ett maktvacuum:

”Ingen annanstans i världen har det någonsin förekommit, att ett eller flera små områden under röd politisk makt och helt omringade av en vit regim bestått under längre tid. Denna ovanliga företeelse har särskilda orsaker. Den kan nämligen existera och utvecklas endast under vissa betingelser.

För det första, kan den inte förekomma i något imperialistiskt land eller i någon koloni under imperialistiskt välde. Ty denna ovanliga företeelse kan förekomma endast i samband med en annan ovanlig företeelse, nämligen krig inom den vita regimen.” [1]

I Sverige har det funnits en stark centralregering sedan början av 1500-talet. Förslaget att bygga röda basområden i storstädernas förorter i Sverige är bara ett barnsligt försök att ärerädda teorin om att folkkriget är universellt. Förorter, som inte ligger på landsbyden utan i städerna, är mycket lätta att isolera i fråga om livsmedels-, el- och vattenförsörjning och är dessutom per definition inte självförsörjande. Balkonglådorna kommer inte att räcka till.

II.

Kamrat Karl Fredriksson, som hämtar sin inspiration från Perus Kommunistiska Parti, vilket leddes av Gonzalo, återger också ett citat från detta parti. I detta citat hävdas att ”resningen i Petrograd ” inte har upprepats.

För det första var det ingen ”resning” utan en socialistisk revolution, som innebar att proletariatet erövrade statsmakten. Enligt både Lenin [2] och SUKP(b):s historia segrade den socialistiska revolutionen i januari 1918. SUKP(b):s historia skriver så här:

”Från oktober 1917 till januari – februari 1918 hade sovjetrevolutionen hunnit sprida sig över hela landet. Sovjetmaktens utsträckande över det väldiga landets område gick i ett så snabbt tempo, att Lenin kallade det sovjetmaktens ”triumfmarsch”. Den stora socialistiska Oktoberrevolutionen hade segrat (min fetstil).” [3]

För det andra var det inget märkligt att oktoberrevolutionens seger åtföljdes av ett inbördeskrig. På samma sätt segrade den franska revolutionen 1789 först i Paris och åtföljdes av ett inbördeskrig. Men förutsättningen för att bolsjevikerna och proletariatet skulle segra i inbördeskriget var just att de hade segrat i de största städerna.

För det tredje är det uppseendeväckande att kamrat Fredriksson förlitar sig på förståsigpåare nästan 100 år efter oktoberrevolutionen, som vill skriva om revolutionshistorien för att det ska passa deras dogmatiska schema. Visste inte Lenin, Stalin och bolsjevikpartiet vad de gjorde, när de ledde oktoberrevolutionen till seger? Eller var det i själva verket Gonzalo som ledde oktoberrevolutionen?

För det fjärde är argumentet att oktoberrevolutionen inte upprepats ett ruttet argument. Det visar bara att vederbörande kan räkna på ena handens fingrar. Idag finns det ingen socialistisk stat som maoister kan stödja eller hålla fram som föredöme; både Sovjetunionen och Kina har kollapsat eller degenerat. Betyder det att kampen är hopplös och att det aldrig mer kommer att upprättas en socialistisk stat?

Slutligen: Den som inte förstår att både den objektiva faktorns, d.v.s det yttre läget, och den subjektiva faktorns betydelse, d.v.s att ett starkt revolutionärt kommunistiskt parti måste vara tillfinnandes för att en socialistisk revolution ska kunna äga rum i en avancerad imperialistisk stat har inga som helst kunskaper i den historiska materialismen och revolutionshistorien utan är på sin höjd en barnslig revolutionsromantiker. Oktoberrevolutionen ägde för övrigt rum under en exceptionell situation, d.v.s första världskriget, och t.o.m de segerrika folkkrigen i Kina, Jugoslavien, Albanien och i Indokina ägde rum under en annan exceptionell situation, d.v.s andra världskriget, då huvudmotsättningen hade ändrats i dessa länder genom imperialistisk aggression. Folkkrig utan att en imperialistisk stormakt har stått i landet har endast lett till seger vid två tillfällen, på Kuba 1959 och i Nicaragua 1979. Det går inte att dra några generella lärdomar utifrån detta, eftersom både Batista-  som Somozaregimen var sällsynt korrupta och de båda upprorsrörelserna hade en god portion tur. Speciellt sandisterna degenererade sedan.

Det går inte att hitta ett enda citat av Mao Zedong, i vilket han förordar att de kommunistiska partierna ska initiera folkkrig i de kapitalistiska länderna så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap:

”Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).”[4]

III.

Karl Fredriksson skriver:

”Ett av de vanligaste argumenten som förs av den kreativa tillämningens motståndare är att en revolution i ett imperialistiskt land kan endast utspelas såsom i Ryssland oktober 1917.”

Karl Fredriksson påstår att han och Perus Kommunistiska Parti står för en ”kreativ tillämpning” av folkkrigsteorin.  Karl Fredriksson sätter Perus Kommunistiska Parti och Gonzalo högre än Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong, trots att de förra misslyckades med att leda folkkriget i Peru till seger. Efter Gonzalos tillfångatagande kollapsade partiet. Praktiken visade alltså att Perus Kommunistiska Parti och Gonzalo hade fel. På varje punkt som Perus Kommunistiska Parti och Gonzalo skiljer sig från Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong har de för övrigt fel. De reviderar helt enkelt Mao Zedong från ”vänster”; de är alltså ”vänster”revisionister. Den ”kreativa tillämpningens” förspråkare inspireras av de tomma tunnor, som bullrar mest.

Det stämmer heller inte att motståndarna till teorin om folkkrigets universalitet anser att en ”revolution i ett imperialistiskt land kan endast utspelas såsom i Ryssland oktober 1917”. Både Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och vårt norska broderparti, AKP(m-l) var helt inställda på att initiera ett folkkrig i den händelse länderna utsattes för ett supermaktsangrepp, läs från det socialimperialistiska Sovjetunionen, som sågs som den farligaste krigsanstiftaren på tidigt 1970-tal. Detta skulle betyda att huvudmotsättningen i Sverige ändrades. SKP slog t.o.m fast denna linje i  kongressdokumenten från 1976. Sveriges Kommunistiska Arbetarparti, SKP:s efterföljare, slog likaledes fast i sina kongressdokument 1985:

”Detta gäller även om Sverige skulle ockuperas och det svenska folket förde en nationell befrielsekamp för att kasta ut angriparen. Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, det vill säga upprättandet av folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”

III.

Karl Fredriksson angriper också ackumulationsteorin, d.v.s att det kommunistiska partiet måste samla styrka och successivt växa i inflytande. Detta är självklar ett angrepp på maoismen. Mao Zedong skriver:

”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna (min fetstil). Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)…”[5]

Faktum är att alla kommunistpartier, som har lett revolutionen till seger, under en lång tid har ackumulerat i styrka. Det gäller bolsjevikpartiet från 1903 via revolutionen 1905, genom reträttåren 1907 – 1912, till oktoberrevolutionen 1917. Det gäller Kinas Kommunistiska Parti, som ackumulerade styrka från 1921 till 1949, via de misslyckade revolutionsförsöken i Shanghai/Nanjing 1927, nederlaget för Jianxisovjeten 1934, som ledde till att KKP och Röda armén tvingades anträda Den långa marschen, det anti-japanska kriget som ledde till seger 1945 och slutligen segern över Guomindang 1949. Det senare inbördeskriget skedde inte ens i form av ett folkkrig utan skedde i huvudsak som ett reguljärt krig. Det blir därför skrattretande när gonzalisterna ställer parollen ”Folkkrig mot kommunismen!”, också en universalmedicin i kampen för kommunismen.

Det finns bara två alternativ till linjen att tålmodigt ackumulera styrka. Det ena är att genomföra en statskupp och det andra består i att genom individuell terror provocera den härskande klassen att slå tillbaka besinningslöst mot proletariatet. Den enda progressiva statskupp, som har genomförts på senare år var den som leddes av Thomas Sankara i Övre Volta (senare Burkina Faso) 1983, en statskupp som hade brett folkligt stöd; han mördades 1987. Det fanns dessvärre inget stabilt politiskt parti som kunde backa upp honom. Röda Arméfraktionens, Röda Brigadernas och Action Directes politiska linje, som samtliga tillämpade individuell terror, var raka motsatsen till masslinjen och gynnade reaktionen; de kan mycket väl ha varit infiltrerade av fascister eller säkerhetstjänster. Objektivt sett var dessa organisationer provokatörer. Al-Quaida använde samma provokationstaktik 9 september 2011 och i det fallet lyckades organisationen temporärt.

Om Karl Fredriksson är emot ett tålmodigt uppbygge av det kommunistiska partiet och den maoistiska masslinjen, vilken linje förespråkar han i stället?

IV.

Karl Fredriksson hävdar att:

”De argument som förs mot detta är präglade av pessimism och defaitism, att reaktionärerna är helt enkelt alldeles för starka i dessa länder för att besegras, men hur skulle då ett spontant uppror kunna krossa de bättre än ett organiserat uppror med en folkarmé ledd utav ett kommunistiskt parti i spetsen?”

Det märkliga är att inget av de s.k maoistiska partier och grupper, som stöder teorin om folkkrigets universalitet – och flera av dem har stött teorin i många år – och säger att den är korrekt även i imperialistiska och kapitalistiska länder, hittills har startat något folkkrig, Vad är det som avhåller dem? Kanske Karl Fredriksson borde lägga manken till och påminna dem? Inte ens Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) har startat något folkkrig; detta kan bero på att endast 13 procent av befolkningen [6] bor på landsbygden i Brasilien. De mest erfarna maoistiska partierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har bedrivit folkkrig alltsedan slutet av 1960-talet, är båda emot teorin om folkkrigets universalitet  – liksom Turkiets Kommunistiska Parti/ML. De förra två partiernas existens och styrka har upprepade gånger bekräftats i praktisk handling av respektive statsapparat, eftersom den energiskt bekämpar dessa partier militärt.  Menar Karl Fredriksson att även dessa partier präglas av pessimism och defaitism?

Kamraten förstår inte att den aktuella huvudmotsättningen bestämmer strategin och att huvudmotsättningen i kapitalistiska och imperialistisk länder går mellan proletariat och att denna huvudmotsättning endast kan lösas med den socialistiska revolutionens metod. [7] Detta räcker emellertid inte. Lenin uppställde villkoret att det kommunistiska partiet måste vinna proletariatets majoritet, eller åtminstone majoriteten av de aktiva. Dessutom underströk Lenin att det krävdes att ”…för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr.”[8] Det måste alltså råda en revolutionär situation, i vilken de arbetande massorna inte ser någon annan utväg än en socialistisk revolution. Kommunister gör alltså en helhetsbedömning och utgår inte från enda faktor.

Klas Fredriksson anför som något slags bevis att alla revolutionsförsöken enligt ”oktobervägen” krossades efter 1917. Men huvudproblemet med dessa revolutionsförsök var att de leddes av små kommunistiska partier, som i de flesta fall inte hade majoritetsstöd inom proletariatet eller att huvudmotsättningen inte  ens gick mellan proletariat och borgerskap, exempelvis i Kina 1927. De var utslag av voluntarism, önsketänkande. Om proletariatet var litet i ett visst land som i Kina, där proletariatet utgjorde en (1) procent av befolkningen, så hjälpte det inte ens att ha majoritet inom proletariatet. I Tsarryssland utgjorde proletariatet minst 10 procent av proletariatet och kunde segra tack vare alliansen med bönderna. Ändå kunde en av revolutionerna, den i Ungern, bestå i fyra månader, vilket är fyra månader längre än i såväl Peru, Karls Fredrikssons stora föredöme, och Nepal under senare år. Att tillämpa oktoberrevolutionens väg i Kina var ett uttryck för att mekaniskt överföra oktoberrevolutionens lärdomar till Kina. Men Karl Fredriksson och likasinnade gör exakt samma fåniga misstag, när de lanserar folkkriget som universalmedicin.

V.

Karl Fredriksson föreslår man måste ”försöka föra folkkrig i ett imperialistiskt land” för att få praktisk erfarenhet. Men vissa teorier kan avfärdas på förhand som helt galna. Ingen klassiker – det må vara Marx/Engels, Lenin, Stalin eller Mao Zedong – har någonsin förordat att folkkriget är universellt.  Det är enkelt att avfärda vissa teorier som helt felaktiga från första början. Ta bara Che Guevaras guerillarörelse i Bolivia 1967. Denna lilla guerillarörelse bestod huvudsakligen av utländska revolutionärer, som aldrig lade fram något politiskt program för de bolivianska bondemassorna, inte lyckades upprätta något säkert basområde och inte heller lyckades vinna böndernas tillit. De fungerade inte alls som fisken i vattnet. De begrep inte att det inte går att exportera revolutionen. Deras guerillarörelse var dömd att misslyckas.

Det är symptomatiskt att Karl Fredriksson inte med ett ord omnämner frågan om ett politiskt program. Kinas Kommunistiska Parti och Röda armén inledde inte folkkriget i Xiangxi 1931 genom att börja skjuta Guomindang-soldater utan orsak. Tvärtom byggde de upp ett politiskt stöd genom en jordreform, genomförde en rad olika progressiva politiska åtgärder och säkerställde områdets självförsörjning. Därför motstod Xiangxisovjeten de fyra första inringningsförsöken från Guomindang. Karl Fredriksson försöker överhuvudtaget inte utgå från huvudmotsättningen i Sverige och de aktuella styrkeförhållandena i klasskampen. Han inbillar sig att om man börjar föra folkkrig, kommer automatiskt folk att strömma till. Kring vilka paroller och krav? Ska kommunisterna starta folkkrig i en förort utan att först vinna majoritetens politiska stöd i denna förort eller inte? Hur ska man säkra områdets självförsörjning? Beställa maten från Hemköp? Folkkrig brukar bli långvariga. Vilka ska man angripa med vapen först?

Det enda tillfälle då man kan föra folkkrig i Sverige är då Sverige attackeras av en överlägsen imperialistisk supermakt, som leder till att den borgerliga krigsmakten kollapsar eller kapitulerar. Då öppnar sig möjligheten för ett kommunistiskt parti och en befrielsefront att fortsätta motståndet, eftersom huvudmotsättningen då har ändrats och fler andra klasser och skikt än proletariatet drabbas av ockupanterna. Dessutom kommer i så fall befrielsekampen att inledas – på landsbygden. Det var detta korrekta perspektiv som SKP utgick från 1976 och senare SKA.

I bästa fall är teorin om att pröva att starta folkkrig i Sverige bara en barnslig önskedröm – i värsta fall, om den sätts i verket, vilket starkt betvivlas, är det en provokatörslinje. Under 1960- och 1970-talet lyckades KFML/SKP och andra vänsterorganisationer förhindra att någon RAF-liknande organisation etablerade sig i Sverige liksom att vi aldrig gick på provokationer som att råna vapenförråd och dylikt. Sådana förslag ställdes till oss. Om det uppstår en revolutionär situation eller i samband med krig, kommer det inte att vara något problem att skaffa nödvändiga vapen.

Clara Zetkin påpekade en gång att nazismens och fascismens framväxt var straffet för kommunisternas misslyckade revolutionsförsök. Att gripa till vapen i ett läge, när de arbetande massorna inte stödjer denna politik, är lika befängt och kan endast resultera i att den kommunistiska rörelsen diskrediteras och isoleras.

VI.

Gonzalosanhängarna levererar en uppsättning enkla och enfaldiga formler och dogmer och ger sken av att folkkrig är en slags mirakelmedicin, som kommer att lösa alla strategiska problem. Detta appellerar till unga revolutionärt sinnade personer, som saknar djupgående kunskaper i marxismens klassiker, den kommunistiska rörelsens historia och militärstrategi och är helt oförmögna att göra konkreta analyser av konkreta förhållanden. De letar efter en genväg till kommunismen, som helt enkelt inte finns! De diskrediterar Mao Zedong och maoismen. De riskerar även att skada den kommunistiska rörelsens framtid i Sverige.

Rickard B. Turesson

16/7 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Ett påfund av Perus Kommunistiska Parti under Gonzalos ledning var teorin om att den revolutionära rörelsen i världen idag befinner sig på en strategisk offensiv. Begreppet är lånat från Mao Zedongs teorier om folkkriget, som räknar med tre stadier eller moment: strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv. I ett uttalande Statement of the Communist Workers Union (mlm) – Communist International (ci-ic.org) från Kommunistiska Arbetarföreningen (MLM) i Colombia kritiseras föreställningen att det idag skulle vara fråga om en strategisk offensiv:

“En annan sak som avslöjar subjektivism är idén om revolutionens ’strategiska offensiv’, som kamraterna till TKP/ML korrekt påpekar i sina observationer. Det är korrekt att understödja den revolutionära optimism som kännetecknar kommunisterna, liksom det är nödvändigt att betona det nuvarande uppsvinget av proletariatets och världens folks revolutionära kamp; Men det som kännetecknar revolutionens strategiska offensiv är inte bara existensen av de objektiva förhållandena utan också de subjektiva förhållandena, särskilt vad gäller kommunisternas situation.

Det är ett faktum att efter proletariatets nederlag i Ryssland och senare i Kina upplöstes det socialistiska lägret och arbetarrörelsen gick in i en djup kris. Denna kris visade viktiga tecken på återhämtning i och med kommunisternas internationella möten som höstkonferensen 1980 och grundandet av RIM 1984 ¹, med starten av folkkriget i Peru och antagandet av marxismen-leninismen-maoismen som den nya, tredje och högre stadie av marxismen 1993, vilket gjorde det möjligt att övervinna den ideologiska förvirringen och bygga nya organisationer och partier i olika länder. Sönderfallet och upplösningen av RIM ledde emellertid till skingrandet av det revolutionära proletariatets krafter, vilket man bara på senare år har försökt övervinna i en ny Förenad Internationell Konferens, samtidigt som alla befintliga partier och organisationer har problem, vilket korrekt sammanfattats av de turkiska kamraterna. Att under dessa förhållanden tala om revolutionens ’strategiska offensiv’ för närvarande är en subjektiv önskan.”

Perus Kommunista Parti vände upp och ner på allting. Om vi ska använda de tre begreppen, strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv, på den revolutionära rörelsens historia blir resultatet raka motsatsen. Den internationella arbetarrörelsen inledde nämligen sin strategiska offensiv i och med Kommunistiska Manifestet 1848 och bildandet av Första Internationalen 1864 (nedlagd 1876). Den andra internationalen bildades 1889 (nedlagt 1912), men då hade det redan skapats flera socialdemokratiska partier, framför allt i Europa. Första världskriget ledde andra internationalens splittring, men framför allt till oktoberrevolutionen 1917, skapandet av den första socialistiska staten och bildandet av Komintern. Komintern resulterade i bildandet av kommunistiska partier runtom i hela världen, inklusive i Kina. Under mellankrigstiden pressades de kommunistiska partierna tillbaka i olika nazistiska och fascistiska stater; i Kina tvingades KKP och Röda armén anträda den långa marschen 1935. Andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret växte enormt. Förutom Kina och Nordvietnam tillkom folkdemokratierna i Östeuropa samt Jugoslavien och Albanien; de två senare var de enda länder i Europa som i princip hade befriat sig själva. Eftersom Nordkorea, Kina och Sovjetunionen med gemensamma krafter lyckades slå tillbaka den USA-ledda aggressionen på Koreahalvön 1951-1953, kan man säga att det socialistiska lägret aldrig hade varit så starkt som 1953.

I och med SUKP:s 20:e kongress 1956, då Chrusjtjov angrep Stalin, inleddes motsättningarna mellan SUKP och KKP, vilket ledde till en öppen brytning mellan de två partierna 1963 och att det socialistiska blocket sprack. Detta innebar att en slags strategisk jämvikt upprättades mellan imperialismens krafter å ena sidan och kvarvarande socialistiska stater som Kina och Albanien och de förtryckta nationerna och folken å den andra sidan. Samtidigt måste man komma ihåg att en rad f.d kolonier, fr.a i Afrika, blev självständiga på 1960- och 1970-talet. En del stater och befrielserörelser kunde också utnyttja motsättningarna mellan USA-imperialismen och den framväxande sovjetiska socialimperialismen. 1975 segrade de indokinesiska folken, vilket var ett svidande nederlag för USA-imperialismen.

Utvecklingen efter 1978 kan däremot karakteriseras som en övervägande defensiv från den internationella revolutionära rörelsens sida. Sovjetunionens urartning och förvandling till en socialimperialistisk supermakt hade redan lett till att en rad tidigare kommunistiska partier omvandlats till vänsterreformistiska partier. Splittringen mellan KKP och AAP 1977 ledde i sin tur till att den internationella marxist-leninistiska rörelsen sprack. Deng Xiaopings maktövertagande i KKP 1978 ² innebar att hans inflytande spred sig bland de partier, särskilt inom det imperialistiska blocket, som hade tagit ställning för KKP och mot AAP. Detta resulterade i att många marxist-leninistiska partier desillusionerades och gick under på 1980- och 1990-talet.

Idag finns det ytterst få livskraftiga maoistiska partier i världsmåttstock. De starkaste utanför det imperialistiska blocket torde vara Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti. När Gonzalo talade om strategisk offensiv i världsmåttstock, så tänkte han nog i sin hybris på PKP och RIM, som emellertid båda kollapsade. I det tomrum som har uppstått efter den revolutionära vänsterns försvagning har diverse fascistiska, högerextremistisk och högerpopulistiska riktningar vuxit fram inom det imperialistiska blocket och liknande grupperingar i t.ex Mellanöstern, men med religiösa förtecken.

Det räcker inte med att klassmotsättningarna skärps, att imperialismen och kapitalismen befinner sig i ständig kris på det ena eller andra sättet, att imperialismen leder till krig. De subjektiva faktorerna, d.v.s starka kommunistiska partier, måste också vara för handen om de objektiva förhållandena ska kunna utnyttjas till revolutionens fördel.

Rickard B. Turesson

6/7 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den 3 maj 1975, d.v.s drygt ett år före sin död, deltog Mao Zedong på ett möte med medlemmar från Politbyrån. Hans samtal med dem spelades in eller nedtecknades stenografiskt och har nyligen publicerats i Red Paper[1] under rubriken Ordförande Maos samtal med medlemmar i politbyrån som var i Beijing. Detta samtal visar flera saker:

För det första att Mao Zedong var vid sina ”fulla sinnens bruk” 1975. Det finns nämligen en teori att det inte var Mao Zedong inte formulerade trevärldar-teorin 1974, eftersom han var oförmögen att fatta sådana beslut vid den tidpunkten. Detta är alltså nonsens. Problemet med trevärldar-teorin var att det var ett strategiskt koncept för att bekämpa de båda supermakterna, USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen – och inget program för världsrevolutionen. Detta koncept var tvunget att tillämpas olika av ett statsbärande kommunistisk parti som Kinas Kommunistiska Parti och revolutionära kommunistiska partier, som ännu inte erövrat statsmakten. Många maoistiska partier förstod inte den distinktionen, särskilt efter Mao Zedongs död. Det finns ingen känd text, annat än samtalet med Kenneth Kaunda, där Mao Zedong utvecklar sin syn. Men de partier, som inställde den inhemska klasskampen mot den härskande klassen till förmån för kampen mot supermakterna, bär det fulla ansvaret för denna vantolkning.

För det andra använde Mao Zedong verkligen beteckningen ”de fyras gäng”. Men som fotnoten [2]visar talade han också om ”de tres gäng” och två andra gäng.

Slutligen visar samtalet att Mao Zedong var allvarligt bekymrad över tillståndet i partiledningen, vilket markerades med följande ord:

”Vad jag har talat om är stabilitet och enhet, dogmatism, empiricism, revisionism och också om behovet av att kritisera den borgerliga rätten. Rusa inte iväg; den som rusar iväg kommer att falla (ordförande Mao gör en handrörelse). Splittra inte – enas. Praktisera marxism-leninism, inte revisionism. Enas, splittra inte. Var öppen och ärlig, och intrigera och konspirera inte. Fungera inte som ett fyras gäng, gör det inte mer, varför fortsätter ni? Varför inte enas med de fler än 200 medlemmarna i centralkommittén?”

RBT

Citatet är hämtat från en recension av en bok om just Stalins bibliotek i The Guardian den 16/2 2022:

“Stalin var en glupsk läsare, som uppställde en daglig kvot på mellan 300 och 500 sidor. När han dog av stroke i sitt bibliotek 1953, var skrivbordet och borden som omgav honom fullamrade med böcker, många av dem kraftigt märkta med hans handstil i marginalen.

När han läste gjorde han anteckningar med röda, blå och gröna blyertspennor, strök under avsnitt som intresserade honom eller numrerade punkter som han ansåg var viktiga. Ibland var han översvallande och noterade: ja-ja, ense, bra, på pricken, det stämmer. Ibland uttryckte han förakt och klottrade: ha-ha, rappakalja, nonsens, skräp, drägg, skurkar och
 dra åt helvete. Han blev extremt irriterad när han stötte på grammatiska eller stavfel och rättade till fel med sin rödpenna.

Under sitt liv samlade han på sig ett personligt bibliotek på uppskattningsvis 20 000 böcker, men han läste också mycket ur vänners samlingar. Den sovjetiske poeten Demyan Bedny klagade över att Stalin lämnade feta fingeravtryck på böckerna han lånade.

Efter Chrusjtjovs fördömande av Stalin 1956 övergavs planerna på att bevara biblioteket i hans datja och hans böcker (som inkluderade volymer om barnpsykologi, sport, religion, syfilis och hypnos samt verk av Turgenjev och Dostojevskij) skingrades, så det har blivit en utmaning att genomföra en uttömmande studie av vad han tyckte om att läsa.”

Stalin var inte unik bland de kommunistiska ledarna. Även Marx, Engels, Lenin och Mao Zedong läste kopiöst mycket. Borgerliga historieskrivare har försökt sprida nidbilden att Stalin var en rå, obildad och primitiv sälle, men Stalin var definitiv ingen anti-intellektuell. Mao Zedong betonade att partikadern måste studera klassikerna. I samband med en rundresa 1971, d. v.s i samband med konflikten med Lin Biao och fem år före sin död sade han:

”Lushan-konferensen krävde att böcker av Marx och Lenin skulle studeras. Jag hoppas att ni kommer att läsa fler böcker från nu och framåt. Det duger inte om kadrer i hög position inte ens vet vad som är materialism och vad som är idealism. Vad ska vi göra om vi tycker att Marx och Lenins böcker är svåra? Vi kan be en lärare hjälpa oss. Ni är alla sekreterare, men ni bör också vara studenter. Själv blir jag student varje dag. Jag läser två volymer av Referensmaterial varje dag och därför känner jag till lite grann om internationella frågor.” ¹

Samtidigt var ingen av klassikerna bokmalar utan alla ansåg att teorin måste sammanbindas med den samhälleliga praktiken. Varför skrev Mao Zedong annars ”Bekämpa bokdyrkan”?

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)