Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - 25 april 2022 15:00

Se denna diskussionstråd på Kommunisten: https://kommunisten.nu/?p=12499#comment-982 (all debatt på Kommunisten har nu tagits bort)


Varning för “oktobervägen”! Alla kommunister inser att det behövs en militär teori för en socialistisk revolution. När den socialistiska revolutionen bör inledas är en fråga. En annan fråga är vilken militär strategi/teori som man tror att det går att tillämpa i ett land. Folkkrigsteorin förutsätter stöd från massorna på alla plan och kan inte drivas utan masstöd och den kan per definition svårligen vara stöd för en “äventyrsprojekt”. De man bör se upp med är de som förespråkar “oktobervägen” som riskerar att bli några RAF-liknande stadsgerillor som ska “väcka massorna” och som tror att det går att plötsligt göra “resning i städerna” och “ockupera centrala punkter”. Det kommer att sluta i katastrof precis som i Tallin, Shanghai osv. Se boken “Det väpnade upproret”

 

Vad menas med detta inlägg egentligen? Det är ju väl känt att den internationella kommunistiska rörelsen alltsedan Lenins dagar har förespråkat väpnad stadsrevolution i imperialistiska och kapitalistiska länder, eftersom huvudmotsättningen  i dessa har gått mellan proletariat och borgerskap.  Denna linje gick dock inte att tillämpa i koloniala eller halvkoloniala länder.


Huvudmotsättningen är en annan i koloniala, halvkoloniala eller i nuförtiden nykoloniala länder. Mao Zedong skriver i ”Om motsättningar”:


”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (halvkolonialt som Kina – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats. Så var det i Kina i 1840 års Opiumkrig, och i Yi Hotan-kriget år 1900 och så är det nu i det pågående kinesisk-japanska kriget.” (1)


Av detta citat kan man dra följande slutsatser. Huvudmotsättningen ändras i samband aggression från imperialistiska stormakter mot olika länder. Detta ledde till att det utkämpades folkkrig under andra världskriget i t.ex Kina, Indokina och Jugoslavien och Albanien i Europa. Överallt där Nazityskland, Japan och Italien angrep och ockuperade andra länder uppstod det en motståndsrörelse, men i många fall var det fråga om enbart en försvarsrörelse som inte hade det uttryckliga syftet att gripa makten efter ett segerrikt befrielsekrig – se främst Västeuropa. Det framgår också att Mao Zedong 1937 (när ”Om motsättningar” skrevs) inte ansåg att huvudmotssättningen i Kina tidigare hade gått mellan proletariat och borgerskap utan att den hade gått mellan feodalsystemet och folkets stora massor.  Det är bara löjligt att lasta nederlagen i Shanghai och Kanton på oktoberrevolutionens väg; de måste i stället lastas  på dem i KKP som mekaniskt överförde en strategi anpassad för imperialistiska och kapitalistiska stater till kinesiska förhållanden. De behandlade den väpnade stadsrevolutionen som en universalmedicin. Men det är exakt samma misstag som de som idag förespråk folkkriget som universalmedicin, d.v.s att folkkriget skulle vara den lämpligaste strategin för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i imperialistiska och kapitalistiska stater. Däremot är det naturligtvis korrekt att bedriva folkkrig idag i neokoloniala stater som Indien, Filippinerna med flera, som har en stor andel bondebefolkning. Där är fortfarande den bästa strategin att inringa städerna från landsbygden.


Orsakerna till nederlagen i Tallin (Reval), Hamburg etc. på 1920-talet berodde naturligtvis inte på oktoberrevolutionens väg i sig.  Som Lenin framhöll i bl.a ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” måste det kommunistiska partiet vinna stöd hos arbetarklassens majoritet, det måste råda en allomfattande kris och det kommunistiska partiet kan självfallet inte heller begå några misstag för att den socialistiska revolutionen ska kunna segra. Det ungerska kommunistpartiet erövrade och behöll statsmakten under fyra månader 1919. Ett viktigt skäl, dock inte det enda, till varför partiet inte kunde behålla statsmakten var en felaktig politik gentemot bönderna: i stället för att fördela storgodsägarnas jord bland bönderna, förstatligades den omedelbart. Detta gav inte bönderna några omedelbara vinster i motsats till bolsjevikernas agrarpolitik omedelbart efter oktoberrevolutionens seger. (2)


Sven Laurin skriver:


” Folkkrigsteorin förutsätter stöd från massorna på alla plan och kan inte drivas utan masstöd och den kan per definition svårligen vara stöd för en “äventyrsprojekt”.


Här sticker en idealistisk bockfot fram. Menar Sven Laurin verkligen på fullt allvar att folkkrigsteorin kvalitativt skiljer sig från oktoberrevolutionens väg, d.v.s väpnad stadsrevolution? Om ett kommunistiskt parti tillämpar folkkriget, även i ett imperialistiskt land, så kommer det automatiskt att segra? Detta är gallimatias. Det finns många exempel på att folkkrig inte har lett till seger: man kan t.o.m börja med nederlaget för det agrarrevolutionära kriget i Jiangxi 1934, fortsätta med nederlagen i Grekland och Malysia i anslutning till andra världskriget och fortsätta med de sentida nederlagen i Peru och Nepal.


Mao Zedong definierade folkkriget som att revolutionärerna ”omringar städerna från landsbygden och slutligen bemäktigar sig städerna”, medan oktoberrevolutionens väg består i att i att först bemäktiga sig städerna och sedan sprida revolutionen till landsbygden. Detta är den enkla och korrekta definitionen av de båda vägarna. Mao Zedong yttrade redan 1956:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder,”(3)

Vilken väg man väljer, beror på den övergripande politiska situationen och vilken typ av klassamhälle man verkar inom. Alltsedan människorna började anlägga städer för 10 000 – 12 000 år sedan, har upprorsmakare stått inför detta val, omringa städerna från landsbygden och sedan bemäktiga städerna eller först genomföra upproret i städerna och sedan sprida det till landsbygden.


På Mao Zedongs tid var det en självklarhet att dessa båda vägar ledde till revolution. Inget parti, som tillhörde dåtidens internationella marxist-leninistiska rörelse, förfäktade teorin att folkkriget var universellt. Först efter Mao Zedongs död lanserade Perus Kommunistiska Parti denna befängda teori. Vissa har t.o.m anammat teorin, trots att Perus Kommunistiska Parti självt aldrig lyckades leda i folkkriget till seger i Peru. Inget av de partier i de imperialistiska länderna som stöder teorin ifråga har ens försökt starta ett folkkrig. Man kan faktiskt starta ett folkkrig med ett (1) gevär, som de nepalesiska maoisterna gjorde.


Rickard B. Turesson

 

(1)   Mao Zedong om filosofiska frågor – Oktoberförlaget 2016, sid. 70 -71

(2)   Den ungerska revolutionen behandlas inte alls i ”Väpnat uppror” av vissa skäl.

(3)   Valda verk band 5, sid. 310. Hela citatet finns på ett annat ställe i tråden.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 24 april 2022 21:00

Denna text är en sammanfattning av artikeln “Plunder in the Post-Colonial Era: Quantifying Drain from the Global South Through Unequal Exchange, 1960–2018” skriven av Jason Hickel, Dyson Sullivan och Hasaifa Zoomkawala 2021. Själva sammanfattningen är tillräckligt avslöjande; artikeln kostar dessvärre 47 dollar att inhandla på nätet.


”Det här dokumentet kvantifierar utflödet från det globala Södern genom ojämlikt utbyte sedan 1960. Enligt vår primära metod, som bygger på växelkursskillnader, finner vi att under det senaste året med uppgifter har den globala Norden (”avancerade ekonomier”) tillgodogjort sig råvaror från Syd (länder i Asien, Afrika och Latinamerika – vår anm.) värda 2,2 biljoner dollar i Nords priser - tillräckligt för att få slut på extrem fattigdom 15 gånger om. Under hela perioden uppgick utflödet från Syd till 62 biljoner dollar (i 2011 års dollarkurs), eller 152 biljoner dollar när man räknar med förlorad tillväxt. Tillägnelsen genom ojämlikt utbyte representerar upp till 7 % av Nords BNP och 9 % av Syds BNP. Vi testar också flera alternativa metoder för jämförelse: vi kvantifierar ojämnt utbyte i termer av löneskillnader istället för växelkursskillnader, och rapporterar nedgång i globala genomsnittspriser samt priser i Norden. Oavsett metod finner vi att exploateringsgraden och omfattningen av det ojämlika utbytet ökade markant under 1980- och 1990-talens strukturanpassningsperiod. Denna studie bekräftar att utflödet från Syd fortfarande är ett viktigt inslag i världsekonomin under den postkoloniala eran; rika länder fortsätter att förlita sig på imperialistiska former av tillägnelse för att upprätthålla sina höga inkomst- och konsumtionsnivåer.”


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - 20 april 2022 22:30

eller Svar till Räven


Räven 2022-04-18:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder,”
Detta visar att Mao 1956 faktiskt inte avvisade tanken att man kunde tillämpa folkkrigsstrategin med stödbaser i imperialistiska länder.


När Mao 1938 skriver om legal kamp, inta städerna och att utnyttja parlamentet osv så gör han det som slags uppräkning för att kunna ta avstånd från Kominterns dåvarande linje som de tvingade på Kina med följden att 90 procent av partiet utrotades. Det var en mycket hård kamp för att genomdriva folkkrigslinjen i Kina eftersom Komintern felaktigt gjorde en allmän teori av ETT ENDA LYCKAT FÖRSÖK. Det är inte så lite dogmatiskt att använda detta citat idag utan att analysera dagens situation och konsekvenserna av kominternlinjen.
“Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.
Kina är emellertid annorlunda. Det för Kina kännetecknande är att det inte är självständigt och demokratiskt, utan halvkolonialt och halvfeodalt, att det inte har någon demokrati i landet, utan befinner sig under feodalt förtryck, samt att det i sitt förhållande till omvärlden saknar nationell självständighet och är undertryckt av imperialismen.”
http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV2/vv2_art12.htm


Svar till Räven


Angående citatet från Mao Zedong:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder,”


Räven skriver: ”Detta visar att Mao 1956 faktiskt inte avvisade tanken att man kunde tillämpa folkkrigsstrategin med stödbaser i imperialistiska länder.”


Men detta yttrande fälldes i ett samtal mellan Mao Zedong och sydamerikanska kommunister. Vilka länder i Sydamerika var imperialistiska på den tiden? Jag tror att inte att det fanns en enda sydamerikansk kommunist som 1956 ansåg att något sydamerikanskt land var imperialistisk. Finns det något sydamerikanskt land ens idag som är imperialistiskt? Citatet i övrigt visar att Mao Zedong mycket väl var medveten om de stora skillnaderna mellan olika  sydamerikanska länder. Vid den ena polen finns starkt urbaniserade länder som Argentina/Uruguay med mycket liten ursprungsbefolkning och vid den andra polen länder som Bolivia, Peru etcetera med mycket stor ursprungs- och bondebefolkning. Det var därför som Mao Zedong ifrågasatte att samma strategi kunde användas i alla sydamerikanska länder.


Räven skriver också:


”När Mao 1938 skriver om legal kamp, inta städerna och att utnyttja parlamentet osv så gör han det som slags uppräkning för att kunna ta avstånd från Kominterns dåvarande linje som de tvingade på Kina med följden att 90 procent av partiet utrotades. Det var en mycket hård kamp för att genomdriva folkkrigslinjen i Kina eftersom Komintern felaktigt gjorde en allmän teori av ETT ENDA LYCKAT FÖRSÖK.”


Menar du att Komintern 1938 mitt under pågående försvarskrig, då KKP samarbetade med Guomindang, gentemot den japanska imperialismen, försökte förmå KKP att genomföra en väpnad stadsrevolution i Kina? Den lögnen är enbart stollig. Påstår du att Komintern motsatte sig upprättandet av Jiangxi-sovjeten 1931 och som överlevde till 1934, varvid kommunisterna tvingades anträda Den långa marschen. Upprättandet av Jiangxi-sovjeten 1931 och andra sovjeter berodde på att Kinas Kommunistiska Parti hade dragit de rätta lärdomarna av nederlagen i Nanjing och Shanghai 1927. Sovjeterna skapades tack vare framgångsrika guerillakrig utifrån klara agrarrevolutionära program.


Kominterns sjätte kongress 1928 säger inte ord om att Kinas Kommunistiska Parti eller andra partier i en liknande situation ska följa oktoberrevolutionens väg:


”Huvuduppgiften i sådana länder (koloniala, halvkoloniala och beroende – min anm.) är å ena sidan att kämpa mot de feodala och förkapitalistiska formerna av exploatering och att systematiskt utveckla bonderevolutionen; å andra sidan att kämpa mot utländsk imperialism för nationell självständighet. I regel kommer övergången till proletariatets diktatur i dessa länder endast att vara möjlig genom en rad förberedande etapper, som resultatet av en hel period av omvandling av den borgerligt-demokratiska revolutionen till socialistisk revolution, medan i de flesta fall, framgångsrik socialistisk konstruktion kommer endast att vara möjlig om direkt stöd erhålls från de länder där den proletära diktaturen är etablerad.” (1)

Den borgerligt-demokratiska revolutionen i dessa länder under det kommunistiska partiets ledning betecknade Mao Zedong som nydemokratisk. För övrigt ansåg Mao Zedong alltid att de misstag som Kinas Kommunistiska Parti gjort under inflytande av Komintern i första hand var partiets eget ansvar; det är bara trotskister som lastar allt ansvar på Komintern.


RBT


(1) Se https://www.marxists.org/history/international/comintern/6th-congress/ch04.htm

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 31 mars 2022 20:30

Oktoberförlaget anordnar boksläpp av ”Byn som omvände världen” av Gun Lauritzson i Victor Jara-lokalen,  Pontonjärsg. 36 B, Kungsholmen, söndag den 10/4 kl.13.00 – 15.00 med författaren närvarande. Boken summerar mottagandet i världen av Jan Myrdals ”Rapport från kinesisk by” och skildrar också författarens besök i byn. Boken och förlagets övriga produktion säljs till starkt rabatterade priser till besökarna.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 30 mars 2022 16:45

Den brittiske premiärministern Boris Jonson sade den 23 mars 2021 till en grupp konservativa parlamentsledamöter att ”orsaken till våra vaccinframgångar är kapitalismen, girighet, mina vänner”.


Det är naturligtvis sant att nästan alla vaccin mot covid-19 är framtagna av kapitalistiska läkemedelsföretag, men betyder det att vaccinframställningen i världen förutsätter förekomsten av ett kapitalistiskt samhällssystem? Absolut inte


Kuba har tagit fram fem vaccin i kliniska prövningar och siktar på att bli bland de första länderna i världen att vaccinera hela sin befolkning. Kuba är ett litet land med en befolkning på 11,2 miljoner, d.v.s en något större befolkning än Sverige. Dessutom är Kuba sedan länge utsatt för sanktioner från USA och andra länder. Kuba är snarast en statskapitalistisk stat med ett begränsat inslag av privatkapitalism.  Ändå har Kuba lyckats utveckla en avancerad biomedicinsk sektor, som alltså lyckats ta fram fem vaccin. Inget annat latinamerikanskt land har lyckats utveckla ett eget vaccin.


Kubas hantering av coronapandemin i landet har också varit betydligt framgångsrikare än de flesta västkapitalistiska staters. Fram till 24 mars 2021 hade Kuba registrerat färre än 70 000 fall och 408 döda. Dödligheten uppgick till 35 individer per miljon invånare  (Sverige: 1 415 per miljon invånare 23/5 2021) och dödstalet till 0,59 procent (världsgenomsnittet 2,2 procent). Bara en del ostasiatiska stater, som har erfarenhet av att bekämpa liknande pandemier, och några isolerade östater/önationer har lyckats bättre i fråga om att bekämpa coronapandemin.


Men vad som definitivt skiljer Kuba från de västkapitalistiska staterna är att Kuba skickat ut 57 brigader med medicinska specialister, som hittills har behandlat 1,26 miljoner covidpatienter i 40 länder. Redan dessförinnan fanns 26 000 kubanska sjukvårdsarbetare i 66 länder. Detta leder till Kubas anseende ökar i Latinamerika, Afrika och Asien och motverkar USA:s sanktioner och isoleringsförsök.


RBT


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



Av NAT:s redaktion - 27 mars 2022 21:00

Jag har nyligen läst ”The bullet and the ballot box” med undertiteln ”The story of Nepal´s maoist revolution” av Aditya Adhikari [1]. Boken behandlar utvecklingen till 2014.  Författarens politiska hemvist är oklar, men hans skildring av den faktiska händelseutvecklingen i Nepal verkar vara pålitlig. Det är fullt möjligt att dra olika slutsatser från hans berättelse.


Det står klart att det folkkrig, som inleddes 1996, fördes med framgång fram till eldupphör-överenskommelsen 2006. Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) och dess folkarmé behärskade landsbygden, omkring 80 procent av Nepals territorium, dock inte Katmandu och de flesta distriktshuvudstäder.  I det läget uppstod en linje i partiledningen för maktövertagandet att partiet skulle spela ut de två andra politiska krafterna i landet mot varandra, det vill säga kungamakten och den nepalesiska armén å ena sidan och de sju parlamentariska partierna å den andra mot varandra. Prachandas ursprungliga linje innebar att partiet skulle liera sig med kungamakten och den nepalesiska armén mot de sju parlamentariska partierna, men de förra var kallsinniga. I stället valdes Bhattarais, den andre viktigaste ledaren, linje, det vill säga en allians med de sju parlamentariska partierna.


Det slöts en överenskommelse med dessa, som innebar att Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) ingick i en interimsregering och att det träffades en överenskommelse om kommande val till en konstituerande församling. I gengäld lade Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) ner den väpnade kampen och folkarméns soldater, sammanlagt c:a 20 000, samlades i temporära uppsamlingsläger. Folkarmén skulle i ett senare skede slås ihop med den nepalesiska armén; bara något tusental av dessa guerilla krigare inkorporerades senare i den nepalesiska armén. I det första valet 2008 till den konstituerande församlingen vann Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) 220 av de 575 platserna och blev största parti, men utan egen majoritet. Det betydde att partiet, som förbundit sig att acceptera de parlamentariska spelreglerna, tvingades ingå i en koalitionsregering. Kompromisserna bara fortsatte. När nästa val till den konstituerande församlingen ägde rum 2013, fick Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) bara 80 av de 575 platserna. På fem år hade alltså partiet hunnit slipa ner skillnaderna ordentligt gentemot de övriga partierna.  Prachanda fungerade bara som premiärminister till 2009, då han förlorade en förtroendeomröstning efter att ha försökt avskeda chefen för den nepalesiska arméns generalstab. Prachanda kom tillbaka som premiärminister 2016 – 2017, men då hade partiet redan bytt namn liksom att det hade skett åtminstone en partisplittring. Idag verkar Prachandas parti helt inom det parlamentariska systemet i Nepal.


Det avgörande misstaget, som Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) gjorde, var naturligtvis att lägga ner den väpnade kampen; därmed avhände det sig sitt främsta trumfkort. Politisk makt växer nämligen ur gevärspipan. Man kan bara spekulera i de egentliga bevekelsegrunderna; misströstan ifråga om att erövra Katmandu av egen kraft, farhågor vad gäller risken för en indisk intervention, om de ändå skulle kunna erövra Katmandu. Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) saknade externt militärt stöd; alla deras vapen hade erövrats från fienden.


Efter valen till konstituerande församlingen i Tsarryssland 1918, där bolsjevikerna heller inte vann majoritet, upplöste sovjetregeringen helt enkelt den konstituerande församlingen. Eftersom sovjetregeringens makt vilade på sovjeterna, där bolsjevikerna hade majoritet, fanns det ingen anledning att överlåta makten till en konstituerande församling. Då hade oktoberrevolutionen varit meningslös. Revolutioner avgörs av dem som förfogar över flest hängivna aktivister.


Rickard B. Turesson

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)





[1] Utkommen på Verso förlag 2014

Av NAT:s redaktion - 27 mars 2022 15:30

eller Svar till ”Marxismen utvecklas”


Marxismen utvecklar sig 2022-03-17 At 11:49


Du försvarar en “teori” och kan inte hänvisa till en enda skrift som uttrycker vad det skulle innebära? Var kan man läsa om din fantatiska teori? Faktum är att det inte finns någon teori eftersom oktoberrevolutionen var ett historiskt undantag och det inte har gått att skapa något allmängiltig teori utifrån ett enda exempel. Till skillnad från folkkriget alltså som prövats på många håll. Att påstå att man måste byta militär teori för att huvudmotsättningen ändras är så absurt att det egentligen inte skulle behöva bemötas. Om A ändras så måste alltid B ändras. Det är hela logiken. Vi har en partiteori, om huvudmotsättningen ändras så måste alltid vår partiteori ändras????

 

Svar till ”Marxismen utvecklar sig”

 

Du påstår att oktoberrevolutionen var ett ”historiskt undantag”, vilket den inte alls inte var. Det kan bara den som helt saknar kunskaper i militärhistoria  och den kommunistiska rörelsens historia hävda. Den första väpnade stadsrevolutionen var franska revolutionen 1789, därnäst ägde Pariskommunen rum 1871, Oktoberrevolutionen 1917 och den ungerska revolutionen 1919. På 1920-talet genomfördes flera revolutionsförsök i Reval (Tallin), Hamburg, Kanton och Shanghai. I de två första fallen saknade de revolutionära partierna majoritet inom arbetarklassen – i Kina försökte KKP genomföra revolutionsförsök 1927, trots att Kina var ett feodalkapitalistiskt land med 80 procent bönder och att proletariatet endast uppgick till en procent av befolkningen, vilket var dömt att misslyckas.


Framgångsrika folkkrig, d.v.s att inringa städerna från landsbygden, skedde i samband med andra världskriget, då huvudmotsättningen gick mellan en utländsk angripare och folken i de berörda länderna, Kina, Jugoslavien och Albanien och som en direkt fortsättning på andra världskriget i Indokina. De befrielsekrig, som skedde i Afrika med början i Algeriet och som avslutades med frigörelsen av de portugisiska kolonierna, varvid kolonialmakterna fungerade som ockupationsmakter, innebar också att städerna inringades från landsbygden. De enda folkkrig som lyckats utan att det stått en utländsk ockupant i landet är de på Kuba och i Nicaragua. Det var speciella omständigheter som förklarar dessa segrar, främst att det var sällsynt korrupta regimer som störtades.


Det finns självklart flera folkkrig som misslyckats som Grekland, Malaysia och på senare tid Peru och Nepal.


Du reducerar frågan om strategi till simpel huvudräkning, vilket är enastående barnsligt. Den kommunistiska rörelsen har alltid förordat att huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerskapet i de imperialistiska och kapitalistiska länderna ska lösas med den socialistiska revolutionens metod. Detta beror naturligtvis på proletariatets storlek och var det är koncentrerat. Huruvida det praktiskt är möjligt beror i sin tur på om det uppstår en revolutionär situation till följd av en allomfattande samhällelig kris och om det finns ett starkt kommunistiskt parti som kan vinna aktivt stöd hos arbetarklassens majoritet. Läs exempelvis ”Förslag till allmän linje för den internationella kommunistiska rörelsen” (1963).


När du skriver ”att påstå att man måste byta militär teori för att huvudmotsättningen ändras är så absurt att det egentligen inte skulle behöva bemötas”, angriper du faktiskt Mao Zedong. Jag föreslår att du faktiskt försöker anstränga dig att läsa och förstå Mao Zedong i ”Om motsättningar”:


”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning,
proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen…”


”Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet (som Kina – min anm.) i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (Skrifter i urval, Oktoberförlaget, sid. 99)


Och vidare i samma text:


”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod; motsättningen mellan arbetarklassen och bondeklassen i det socialistiska samhället löses genom metoden att kollektivisera och mekanisera jordbruket, motsättningar inom kommunistiska partiet löses genom kritikens och självkritikens metod; motsättningen mellan samhället och naturen löses genom metoden att utveckla produktivkrafterna.” (Om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid.56)


Din stolliga teori innebär att kvalitativt olika motsättningar ska lösas med – kvalitativt samma metoder! Detta har ingenting med marxism eller maoism att göra. Jag vet inte i och för sig om du betraktar dig som maoist överhuvudtaget. Förebråelsen kanske därför inte biter på dig. Om man studerar KKP:s militärhistoria – se Mao Zedongs ”Militärpolitiska skrifter” –  ser man dessutom att KKP och Röda armén efter 1927 skiftade krigföring alltifrån guerillakrigföring i inledningsskedet, till folkkrig som huvudmetod mot den japanska imperialismen till i huvudsak reguljärt krig mot Guomindang 1945 – 1949. Reguljärt krig innebär att två arméer står mot varandra längs olika frontavsnitt och att seger vinns genom att den ena besegrar den andra och/eller att den senare drivs ut ur landet.


Rickard B. Turesson


27/3 2022


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 16 mars 2022 20:41

Den 21 februari 2022 “erkände” Rysslands imperialistiska ledarskap officiellt de marionettregimer som skapades i Donbass 2014. Detta var bara en formell förberedelse inför starten av det fullskaliga krig som den blodindränkta Putinregimen inledde mot det ukrainska folket den 24 februari 2022. Den dagen attackerade den ryska armén (och dess satelliter från “republikerna” i Donbass) Ukraina från alla håll, från ockuperade Krim till västra Vitryssland. Den ruttna, antifolkliga Lukasjenkoregimen agerade också som en vasall för Kremls imperieambitioner. 

 

Putins grupp har placerat ut mer än 150 000 soldater längs Ukrainas gränser och har ett stort antal plan, stridsvagnar, artilleri och örlogsfartyg. I sina senaste tal har Putin till och med förvägrat det ukrainska folket rätten att existera och kallat Ukraina för “Lenins konstgjorda hjärnspöke”! Hundratals ukrainska civila, däribland barn, dödades i början av invasionen. Putins barbarer beskjuter inte bara infrastruktur eller militära mål, utan även hem, förskolor, skolor och sjukhus. 


Å andra sidan har USA:s president Biden, Storbritanniens premiärminister Johnson och andra ledare för den giriga västerländska imperialismen länge underblåst sitt krigshysteri kring Ukraina. I sina uttalanden, “garanterade” de i förväg en rysk invasion genom att ge konkreta datum. Sådan propaganda tjänar Förenta staternas, Storbritanniens och EU:s imperialisters själviska syften i deras kamp för överhöghet över Ukraina och hela Europa. En kamp där de motarbetas av den nyimperialistiska Putinregimen. 


Under oktoberrevolutionen, under inbördeskriget i Ryssland, under bildandet av sovjetmakten och under kampen mot Hitlers nationalsocialism, stod de ryska och ukrainska, vitryska och baltiska arbetarna, alla arbetande människor i det sovjetiska landområdet, sida vid sida i kampen för den gemensamma saken, för sina klassintressen. Sedan, efter revisionisternas svek i Sovjetunionen, lyckades klassfienderna splittra arbetarklassen i unionens olika republiker, som blev självständiga länder. Rötterna till detta nya krig ligger där, i Sovjetunionens borgerliga pånyttfödelse. Både Putin och några av “kapterna” i dagens Ukraina och andra politiska ledare i de postsovjetiska länderna växte upp inom Sovjetunionens socialimperialism; De bär de värsta egenskaperna hos detta urartade system. Det är cynism och girighet, förakt för miljontals människors öde, en önskan att ha makten för alltid och att förslava andra folk.


Proletärerna i Ukraina, Ryssland, Vitryssland, Polen, USA och andra länder har gemensamma klassintressen! Och de sammanfaller inte med Putins, Bidens, Lukasjenkos eller Johnsons intressen. Det finns inget sådant som “god” imperialism; Det betyder alltid elände, fattigdom, krig. För att bryta ryggen på imperialisterna och deras intriger behöver arbetarna en socialistisk revolution! Först då kommer arbetarklassen att kunna förverkliga sina verkliga vitala intressen – sina egna och inte de olika imperialistiska utsugarnas intressen.


Ner med de imperialistiska krigen!

Proletärer i alla länder, förena er!


KSRD Koordinazionnyj Sovjetisk Rabochevo Dvizhenija (Arbetarrörelsens samordningsråd), Ukraina, 27.02.2022

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards