Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - 9 mars 2022 16:00

(Utdraget är hämtat från denna sida. Turkiets Kommunistiska Parti (Marxist-leninisterna) bildades 1972. Uttalandet antogs den 7/1 2022)


"Proletariatets maktkamp måste innefatta revolutionärt våld från allra första början och utrusta sig med proletariatets våld mot kontrarevolutionens våld. Som kamrat Mao uttryckte det mycket tydligt: En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan’.[1]


Vi är överens om denna punkt, men här kommer en annan fråga som väntar på ett svar: Eftersom den ekonomiska, sociala, kulturella och traditionella dynamiken i varje land är olika och kapitalismens ojämlika utveckling består, hur kommer proletariatets maktkamp, som utförs på nationell basis, att hantera problemet med våld och organisera det? Om folkkriget är den mest avancerade formen för proletariatets maktövertagande, ska vi betrakta folkkrigsteorin som kamrat Mao formulerade som den enda formeln för revolutionens organisation med universell giltighet? Eller ska vi definiera hela det revolutionära våldskriget, som är en obestridlig nödvändighet i proletariatets maktkamp, som folkkrig? Vi ser att det rådande perspektivet i denna komponent, som vi är involverade i, framställer folkkriget som det absolut enda sättet för revolution för alla länder i världen.


De källor vi kan anlita angående denna formulering, som presenteras som "folkkrigets universalitet", tillåter oss inte att nå tillfredsställande resultat. Så vitt vi kan se är kamrat Maos ord, som vi har citerat tidigare, den huvudsakliga utgångspunkten. Vi, å andra sidan, förstår kamrat Maos formulering som den tvingande nödvändigheten av revolutionärt våld i kampen om den politiska makten. Revolutionärt våld är en nödvändighet i proletariatets kamp för politisk makt, men givet det faktum att kapitalismens ojämna utveckling råder i alla delar i världen och de många motsättningar som uppstår på grund av denna lag om den ojämna utveckling orsakar den allvarliga skillnader även i länder som står varandra socioekonomiskt nära eller liknar varandra. Det är inte realistiskt att föreslå samma revolution för alla. De exempel som ges i texterna som presenterar folkkriget som den enda modellen för att göra revolution universellt är inte tillfredsställande. Exemplen på väpnad kamp från USA, Tyskland, Italien, Spanien, Japan, Irland, Frankrike är bara meningsfulla när det gäller att förstå att revolutionärt våld kan organiseras, inte i den meningen att ett folkkrig kan föras. I två av dessa länder (Spanien och Irland) utkämpades dessutom en nationell befrielsekamp och de var de krafter som skapade sig själva genom det breda masstöd som objektivt sett fanns i varje nationell rörelse. Andra var krafter med starka revolutionära känslor, men i grunden reaktiva, långt ifrån en kommunistisk rörelse, och dessutom utan ett så direkt mål och försökte skapa sig själva genom individuella handlingar, vilket riskerade att få betala ett högt pris. Därför är de organisationer som inte kan tjänstgöra som exempel för ett kommunistiskt parti. På samma sätt kan gerillakrig och inbördeskrig i de utvecklade kapitalistiska länderna under det andra imperialistiska kriget inte användas som sunda data för att "bevisa" "folkkrigets universalitet". Dessa processer är resultat av imperialistiska krig och ockupationer. I sådana processer deltar olika sociala krafter, klasser och skikt, även några av de härskande klasserna, i den revolutionära fronten eller i allians med revolutionärerna, om än periodvis. Därför är förhållandena och dynamiken "ovanliga". "Extraordinära" processer gjorde det nödvändigt att inta en "ovanlig" position. I själva verket kan vi också säga att attityden hos kommunister och revolutionärer på den tiden förverkligades genom att skapa verktyg och metoder för att dominera verkligheten genom att definiera verkligheten  korrekt.


Återigen, betraktas så vitt vi kan se, gatudemonstrationer, strejker, olika protester, det vill säga nästan varje rörelse mot systemet som folkkrig. Denna synpunkt är inte korrekt enligt vår uppfattning. Massaktioner, olika protester, strejker etc. Det kan formuleras som delar av den revolutionära kampen, det är korrekt att göra det, men folkkriget är en teori som inkluderar dessa, men organiserandet av revolutionärt våld i form av gerillakrig i centrum, framstegen genom att etablera politiskt maktherravälde över delarna, skapandet av områden rensade från fienden, och det kommunistiska partiet i centrum och under ledning av alla dessa och folkarmén, är en uppsättning etapper.


Om vi tar det på det här sättet, det vill säga om vi tar den form som kamrat Mao formulerade och skisserade i detalj i sina skrifter, så är det inte möjligt att tala om folkkrigets universalitet som vi känner till det. Eftersom formuleringen av kamrat Mao är tydlig; kamrat Mao förkroppsligar problemet med revolutionens väg i sin artikel med titeln ’Problem rörande krig och strategi’ daterad den 6 november 1938:


”I. KINAS KÄNNETECKEN OCH REVOLUTIONÄRA KRIG


Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagande med väpnat våld, tvistefrågans lösning medels krig. Denna marxist-leninistiska revolutionsprincip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder.


Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär). Vad frågan om krig beträffar, bekämpar de kommunistiska partierna i de kapitalistiska länderna de imperialistiska krig som förs av deras egna länder. Därest sådana krig utbryter, går dessa partiers politik ut på att framkalla nederlag för de reaktionära regeringarna i deras egna länder. Det enda krig de önskar utkämpa är det inbördeskrig för vilket de förbereder sig. Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.


Kina är emellertid annorlunda. Det för Kina kännetecknande är att det inte är självständigt och demokratiskt, utan halvkolonialt och halvfeodalt, att det inte har någon demokrati i landet, utan befinner sig under feodalt förtryck, samt att det i sitt förhållande till omvärlden saknar nationell självständighet och är undertryckt av imperialismen. Härav följer att vi inte har något parlament som vi kan benytta oss av och ingen laglig rätt att organisera arbetarna till att strejka. I grunden är det kommunistiska partiets uppgift här inte att genomgå en lång period av legal kamp, innan det kan sätta i gång uppror och krig, och inte att först ta städerna och sedan ockupera landsbygden, utan raka motsatsen.


När imperialismen inte gör väpnade angrepp mot vårt land, för Kinas kommunistiska parti antingen inbördeskrig tillsammans med bourgeoisien mot krigsherrarna (imperialismens lakejer), såsom i krigen 1924-27 i provinsen Kwangtung och i Nordexpeditionen, eller förenar sig med bönderna och städernas småbourgeoisie för att föra inbördeskrig mot godsägarklassen och compradorbourgeoisien (också de imperialismens lakejer), såsom i det Agrarrevolutionära kriget åren 1927 -36. När imperialismen inleder väpnade angrepp mot Kina, enar partiet alla klasser och skikt i landet, vilka vänder sig emot de utländska aggressorerna, till att föra ett nationellt krig mot den utländske fienden, såsom det gör i det pågående försvarskriget mot Japan.


Allt detta visar skillnaden mellan Kina och de kapitalistiska länderna. I Kina är krig kampens huvudform, och armen är den viktigaste organisationsformen. Andra former, sådana som massorganisationer och masskamp, är också ytterligt viktiga och faktiskt oumbärliga och får under inga förhållanden förbises, men deras syfte är att tjäna kriget. innan ett krig bryter ut är allt organisationsarbete och all kamp förberedelser för kriget, såsom under perioden från Fjärdemajrörelsen 1919 till Trettiondemajrörelsen 1925. Sedan kriget brutit ut är allt organisationsarbete och all kamp antingen direkt eller indirekt samordnad med kriget, såsom, till exempel, under Nordexpeditionens period, då allt organisationsarbete och all kamp i den revolutionära armens uppland direkt samordnades med kriget, och organisationsarbetet och kampen inom krigsherreområdena i norr indirekt samordnades med kriget. Under det Agrarrevolutionära krigets period samordnades återigen allt organisationsarbete och all kamp inom de röda områdena direkt och utanför dem indirekt med kriget. Under nuvarande period, försvarskrigets, har återigen allt organisationsarbete och all kamp i de antijapanska styrkornas uppland och i de av fienden ockuperade områdena direkt eller indirekt samordnats med kriget.


"I Kina står väpnad revolution mot väpnad kontrarevolution. Detta är ett av den kinesiska revolutionens kännetecken och en av dess fördelar. Denna av kamrat Stalin uppställda tes är fullständigt riktig och lika giltig för Nordexpeditionen som för det Agrarrevolutionära kriget och det nu pågående försvarskriget mot Japan. De är allesammans revolutionära krig, allesammans riktade mot kontrarevolutionärer och allesammans i huvudsak förda av det revolutionära folket. De skiljer sig endast i den mån som ett inbördeskrig skiljer sig från ett nationellt krig och ett krig, som leds av kommunistiska partiet, skiljer sig från ett krig som det leder tillsammans med Kuomintang. Dessa skillnader är naturligtvis viktiga. De anger bredden på huvudkrafterna i kriget (ett förbund mellan arbetare och bönder eller ett mellan arbetare, bönder och bourgeoisie) samt huruvida vår motståndare i kriget är inländsk eller utländsk (huruvida kriget förs mot inhemska eller utländska fiender och, om det förs mot inhemska fiender, huruvida det förs mot krigsherrarna i norr eller mot Kuomintang). De anger också att innehållet

i Kinas revolutionära krig är olika under olika skeden i dess historia. Men alla dessa krig är fall av väpnad revolution som bekämpar väpnad kontrarevolution, de är alla revolutionära krig, och allesammans uppvisar den kinesiska revolutionens kännetecken och fördelar. Tesen att revolutionärt krig "är ett av den kinesiska revolutionens kännetecken och en av dess fördelar" passar förträffligt på förhållandena i Kina. Huvuduppgiften för det kinesiska proletariatets parti, en uppgift som stod inför det nästan från den dag det kom till, har varit att med sig förena så många allierade som möjligt och att, allt efter omständigheterna, organisera väpnad kamp för nationell och social befrielse mot väpnad kontrarevolution, vare sig denna var inhemsk eller utländsk. Utan väpnad kamp skulle det i Kina inte finnas plats för proletariatet och kommunistiska partiet, och det skulle vara omöjligt att genomföra någon som helst revolutionär uppgift.”[2]


Vi kommer antingen att ta itu med detta problem som kamrat Mao, teoretikern och den praktiska utövaren av "folkkriget", gjorde, eller så kommer vi att hävda att vi behandlar denna teori annorlunda och ange lämpliga definitioner. När det förespråkas att folkkriget, som det kallas i utvecklade kapitalistiska länder, bör tas som grund från början, är det nödvändigt att tala om att förverkliga sådana komponenter som gerillakrigföring, masstöd, vilket är en förutsättning för gerillan, bondemassorna som skapade sig själv genom feodala motsättningar, basområden, röd politisk makt, skapandet av den röda armén. Att hävda att dessa villkor kan uppfyllas när vi utesluter de imperialistiska krigs- och ockupationsförhållandena och tar dagens givna verklighet som grund är inte en upptäckt som är förenlig med verkligheten. En sak är att definiera det kommunistiska partiets organisation i imperialistiska länder med en formulering som att partiet placerar sin huvudsakliga verksamhet illegalt från första början, organiserar sig utifrån verkligheten som ett stridande parti, organiserar revolutionärt våld, det är en annan sak att definiera kommunistiska partiets existens i imperialistiska länder med den klassiska formuleringen av folkkriget. Nationella, etniska och sekteriska problem är också ganska uppenbara i dessa länder, och alla dessa är faktorer som hindrar utvecklingen av väpnad kamp, gerillakrigföring eller folkkriget som helhet. I slutändan är det de socioekonomiska förhållanden som ledde till folkkrig i halvkoloniala, semifeodala förhållanden.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




[1] Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan, Valda verk, bd 1, sid. 30

[2] Problem rörande krig och strategi, Militärpolitiska skrifter,  Bo Cavefors Bokförlag 1965, sid. 438 - 464

Av NAT:s redaktion - 8 mars 2022 08:00

Den internationella kvinnodagen den 8 mars instiftades av Andra Internationalen 1910 på initiativ av Clara Zetkin, sedermera ledande kommunist i såväl Tysklands Kommunistiska Parti som Komintern. Det följande är ett utdrag från en artikel publicerad i International Press Correspondance inför 8 mars 1923.


”Massornas grymma öde tynger kvinnorna särskilt tungt, såvida de inte råkar vara bihang till de kapitalistiska industrimagnaterna, handlarna, spekulanterna, profitörerna och ockraren. Det finns inget elände i dag som inte upplevs av kvinnorna med dubbel och flerfaldig intensitet. Den arbetande kvinnan, den kvinnliga tjänstemannen, läraren etc. är mer utsatt för avsked än sin manliga arbetskamrat, och när hon är utan arbete lider hon mer än den arbetslöse mannen av kyla och svält, ty hon får en mindre ersättning än den arbetslösa mannen.  Hemmafrun delar all omsorg om sin man, son och bror; hon lider inte bara med honom utan också för honom. Modern står med blödande hjärta framför Golgatas kors, när hon är maktlös att tillfredsställa sina barns rop efter bröd och värme, för en liten del av livets glädje, för lite kunskap och skönhet; när hon är maktlös att skydda dem från sjukdomens, demoraliseringens och dödens skoningslösa klor. De förkrympta barnen, spädbarnsdödligheten, det ökande antalet försummade ungdomsbrottslingar – är det inte de mest förintande anklagelserna mot det nuvarande samhället i alla kapitalistiska länder?

Men arbetande kvinnor, hemmafruar och mödrar är i regel mindre kapabla att göra motstånd mot det elände som angriper dem, mindre beväpnade än deras bröder. De känner akut det eländiga i sitt tillstånd, men de uthärdar istället för att slåss, de är svaga i sitt självförsvar. Det onda arvet från århundraden av underkuvande under mannen, avskildheten inom fyra trånga väggar, har försvagat deras syn, förstört deras viljestyrka. Eftersom kvinnan ödmjukt har lytt sin mans befallningar, eller böjt sig för familjens vilja, vågar hon inte på samma sätt motsätta sig kapitalismens skoningslösa exploatering, förtrycket från den borgerliga staten.

Även i viktiga stater är kvinnor ännu inte i besittning av medborgerliga och politiska rättigheter, utan vilka de inte kan strida för sina egna intressen och för dem de älskar. Är det inte ett faktum att kvinnorna idag i Schweiz, Frankrike, Belgien, Italien etc. befinner sig i samma ställning som igår eller förrgår, utan rösträtt eller valbarhet till det lagstiftande parlamentet?”


Och vidare:


Kommunistiska internationalen har dragit den korrekta slutsatsen av de fattigas och svagas misär. Internationalen förkunnar nödvändigheten av en enhetsfront mot världsnborgerskapet. Även om ditt sinnelag är så förslavat att du inte vågar drömma om frihet, så kan du åtminstone höra rösten från din hungriga mage. Upp och försvara er mot ökad exploatering, djupare misär!

Detta är vår vädjan till er i en timme då proletariatet brottas med liv och död, en vädjan till alla arbetande kvinnor, alla hemmafruar och mödrar, oavsett politisk eller religiös tro: Kom ihåg att ni alla är följeslagare i eländet! Enas! Kom ut från gömställena där du bjuder på ditt martyrskap, avslöja dina sår inför den kapitalistiska världens ögon, berusade av en tillfällig seger. Förkunna dina krav, stärk din vilja att kämpa för dessa krav. Konfrontera den rasande girigheten efter vinster och kapitalisternas attacker med dina egna krav:
”Lika löner för lika arbete och adekvat försörjning för arbetslösa, man eller kvinna. Åttatimmars dag, ledig lördag eftermiddagar, rättsskydd för arbetande kvinnor, vuxna eller ungdomar, och utvidgning av detta skydd till alla lönearbetare. Strikta åtgärder mot ockerpriser, kontroll av produktion, distribution och priser av arbetarråd, av kontrollkommittéer bestående av konsumenter och hemmafruar. Omfattande och effektivt skydd för mödrar, spädbarn och barn; social försörjning för gamla, invalider eller krigshandikappade som är förenlig med mänsklig värdighet; befrielse av produktiva arbetare från skatt, beskattning av de egendomsägande klasserna genom konfiskering av verkliga värden och genom tvångslån. Säkerhet för organisatoriska rättigheter och strejkrätt, fullständiga politiska och sociala rättigheter för alla kvinnor. Omedelbar frigivning av alla fängslade revolutionära kämpar.”


Läs hela artikeln på engelska!


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 5 mars 2022 21:51

I en artikel av Vladimir Putin skriver han:


”År 1922, när Sovjetunionen bildades, med den ukrainska socialistiska sovjetrepubliken som en av dess grundare, resulterade en ganska hård debatt bland de bolsjevikiska ledarna i genomförandet av Lenins plan att bilda en unionsstat som en federation av jämställda republiker. Rätten för republikerna att fritt avskilja sig från unionen inkluderades i texten till deklarationen om bildandet av unionen av socialistiska sovjetrepubliker och, därefter, i 1924 års Sovjetunionens konstitution. Genom att göra så planterade författarna den farligaste tidsinställda bomben i grunden för vår statsbildning, som exploderade i samma ögonblick som säkerhetsmekanismen från SUKP:s ledande roll försvann; partiet självt kollapsade inifrån (min fetstil). En "parad av suveräniteter" följde. Den 8 december 1991 undertecknades det så kallade Belovezh-avtalet om bildandet av Oberoende staters samvälde, där det fastslogs att ’Sovjetunionen som subjekt för internationell rätt och geopolitisk verklighet inte längre existerade’. Förresten undertecknade eller ratificerade Ukraina aldrig Stadgan för Oberoende staters samvälde 1993.”[1]


Putin är alltså i efterhand emot utträdesparagrafen i Sovjetunionens författning. Varför tillkom den överhuvudtaget? Orsaken var att Tsarryssland var ”folkens fängelse”, för att tala med Lenin. Därför bildades Sovjetunionen bestående av jämlika republiker och en rad autonoma områden med långtgående självständighet. Jämlikar måste också kunna utträda var och en för sig. Ett system där en republik kan bestämma om de övriga republikerna får utträda är definitivt inte jämlik.


Länken till artikeln http://en.kremlin.ru/events/president/news/66181 fungerar inte längre, vilket är intressant Jag glömde tyvärr bort att ladda ner hela artikeln, men hann läsa en del (och kopiera citatet). Putin argumenterar i övrigt i artikeln som en storrysk chauvinist under tsartiden. Ryssar, belarusier och ukrainare är ett folk, som ska förenas under ryssarnas ledning. Det är ungefär som att hävda att norrmän, danskar och svenskar ska förenas igen under Sveriges eller Danmarks ledning på grund av Kalmarunionen 1397 – 1523. Fram till 1050 talades till och med samma språk i Skandinavien, dansk tunga.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




[1] “In 1922, when the USSR was created, with the Ukrainian Soviet Socialist Republic becoming one of its founders, a rather fierce debate among the Bolshevik leaders resulted in the implementation of Lenin's plan to form a union state as a federation of equal republics. The right for the republics to freely secede from the Union was included in the text of the Declaration on the Creation of the Union of Soviet Socialist Republics and, subsequently, in the 1924 USSR Constitution. By doing so, the authors planted in the foundation of our statehood the most dangerous time bomb, which exploded the moment the safety mechanism provided by the leading role of the CPSU was gone, the party itself collapsing from within (min fetstil). A ”parade of sovereignties“ followed. On 8 December 1991, the so-called Belovezh Agreement on the Creation of the Commonwealth of Independent States was signed, stating that ”the USSR as a subject of international law and a geopolitical reality no longer existed.“ By the way, Ukraine never signed or ratified the CIS Charter adopted back in 1993.”

 

Av NAT:s redaktion - 1 mars 2022 20:31

(Uttalandet är hämtat från Kommunistiska Föreningens webbplats)

 

Kommunistens redaktion uppmanar alla: Demonstrera mot all imperialistisk aggression!


1. I och med kriget mellan Ryssland och Ukraina befinner vi oss i en situation där krisen för det imperialistiska världssystemet kommer i öppen dager. I motsats till de styrande makternas prat om en “global världsordning” har nu det som Kommunistiska Föreningen alltid sagt blivit verklighet: Imperialismen leder till krig. Ryssland har aggressivt och av imperialistiska orsaker attackerat Ukraina. Situationen har sin grund i USA:s och NATO:s oreserverade expansion i östra Europa. Ett orättfärdigt krig har brutit ut i Europa. Det finns en risk att trupper från USA/NATO och Ryssland snart drabbar samman i militära konfrontationer. Nu är det dags att bygga en ny fredsrörelse.


2. I gryningen den 24 februari startade det imperialistiska kriget mot Ukraina. Ryska missiler avfyrades mot det ukrainska flygvapnet och luftvärnsförsvar i och runt större städer som Kiev, Charkov eller Mariupol, och markstyrkorna började att avancera. Den ryska armén gick över den ukrainska gränsen. Hundratusentals soldater hade redan i förväg samlats vid den ukrainska gränsen. Kommunistiska Föreningen fördömer det aggressiva imperialistiska Rysslands agerande under Vladimir Putin.


3. Som världens främsta krigshetsare och provokatör såg USA och NATO till att skapa denna situation. Ett krig provocerades fram genom Natos expansion österut, fram till Rysslands gränser, genom inringningen av Ryssland med över 700 militärbaser och de pågående truppförflyttningarna till Östeuropa och en massiv psykologisk krigspropaganda. Natos försvarsplaner för Östeuropa aktiverades och 45 000 av Natos snabbinsatsstyrkor sattes i beredskap.


4. Östeuropeiska NATO-medlemmar Polen, Rumänien, Estland, Lettland och Litauen kräver aktivering av artikel 4 i NATO. Artikel 4 är den omedelbara föregångaren till artikel 5: den väpnade attacken mot ett medlemsland kräver aktivt militärt stöd av övriga NATO. NATO-länderna och Natochefen Jens Stoltenberg förklarade i dag att de är redo för detta. Detta är ett hot som ökar krigsrisken, det är motsatsen till en nedtrappningspolitik. Det finns för närvarande inga beslut om omedelbar NATO-intervention. Om en sådan sker skulle det emellertid innebära att en stor del av de imperialistiska länderna med sina trupper runt Ryssland och Ukraina skulle dras med i kriget och däri ligger faran för ett tredje världskrig.


5. Imperialism innebär att sträva efter världsherravälde. Påståenden om att EU/NATO “försvarar demokratiska värderingar” eller att Ryssland “demilitariserar och denazifierar Ukraina” är demagogiskt hyckleri. USA vill försvara sin roll som supermakt med näbbar och klor. Uppåtstigande imperialistiska länder som Ryssland agerar särskilt aggressivt för att utmana USA:s roll. EU, med Tyskland i spetsen, strävar också efter globalt ledarskap. Samtidigt uppmanar många kapitalistiska monopol de inblandande att inte äventyra befintliga affärsrelationer.


6. Kommunistiska Föreningen fördömer den svenska regeringens politik, som aktivt deltar i Natos krigshets. Den framställer sig hycklande anhängare till fred och stabilitet. Man talar i skägget om vapenexport till Ukraina. Man talar om att bevara ordningen i Europa, vi kallar det imperialistisk pacifism: pacifism i ord, imperialism i handling.


7. Det är redan uppenbart: krigshetsare i alla länder kommer att försöka flytta över kostnaderna för sin globala ekonomiska och finansiella kris och krigskostnader på arbetarklassen. De verkliga förlorarna på det krig som just har inletts är de ukrainska och ryska arbetande folken – inte de korrumperade makteliterna i respektive land.


Snabbt stigande inflation och en explosion av energipriserna skapar fattigdom och socialt elände. Inflationen gröper redan idag ur lönerna för arbetarfamiljerna. Gör aktivt motstånd mot försöken att lägga bördan av krisen på massorna, kämpa för lönetillägg i företagen och fackföreningarna för att kompensera för inflationen!


8. Fredsrörelsen är splittrad och i kris. Många faller i fällan att stödja ett imperialistiskt block mot ett annat. Nu är det dags att skapa en ny fredsrörelse som konsekvent är internationalistisk och har udden riktad mot alla imperialister.


9. För att, en gång för alla, få ett slut på imperialistiska krig, står det på agendan att vinna över arbetarklassen och de breda massorna i kampen för världens förenade socialistiska stater. Därför tar Kommunistiska Föreningen också bestämt avstånd från den antikommunism som alla krigförande parter använder. Kommunistiska Föreningen står beslutsamt på de ukrainska och ryska massornas sida, där de allra flesta är emot sina regeringars krigshets.



10. Kommunistiska Föreningen uppmanar arbetarklassen och ungdomen, kvinnorörelsen och alla fredsälskande människor att aktivt stå emot det akuta hotet mot världsfreden! Vi välkomnar alla initiativ från arbetare för att engagera sig i politiska aktiviteter och strejker mot detta krig. Vi uppmanar till uppror mot alla krigshetsare! Internationell klassenhet och internationell solidaritet måste skapas mot nationalism, antikommunism och militarism. 


  • Ryssland och USA/NATO: Tassarna bort från Ukraina! Stoppa de ryska bombningarna och invasionen av trupper!
  • Upplösning av Nato och alla imperialistiska militära allianser!
  • Dra tillbaka alla svenska trupper från utlandet!
  • Stärk uppbyggnaden av en internationell antifascistisk och antiimperialistisk enhetsfront!
  • Proletärer i alla länder, förena er! Proletärer och förtryckta i alla länder, förena er!
  • Kämpa för folkens rätt till självbestämmande, för fred, vänskap mellan folk och äkta socialism!
  • Organisera er i Kommunistiska Föreningen!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



Av NAT:s redaktion - 21 februari 2022 15:00

I en debattartikel den 7/1 på Kommunisten skriver Sven Laurin att föreställningen om folkkrigsteorin skulle stödja en ”äventyrslinje är helt fel”.  Men han leder det inte i bevis på något sätt.


För det första bestäms det kommunistiska partiets strategi av den aktuella huvudmotsättningen. Det är typiskt att en del låtsasmaoister inte alls använder sig av detta analytiska begrepp, som Mao Zedong formulerade i ”Om motsättningar”. Faktum är Marx, Engels, Lenin och Stalin i praktiken också utgick ifrån huvudmotsättningen i den politiska analysen, även om den senare begick vissa misstag i det avseendet. Det betyder att den kommunistiska rörelsen historiskt sett har använt sig av två huvudstrategier, nämligen väpnad stadsrevolution som oktoberrevolutionen, eftersom huvudmotsättningen gick mellan proletariat och borgerskap, eller folkkrig, då städerna inringats från landsbygden. Folkkrig har varit som mest framgångsrikt, då det har stått en utländsk angripare och ockupant i landet som i Kina, Jugoslavien, Albanien, Vietnam etcetera. Folkkriget har också lyckats i nykoloniala länder som Cuba och Nicaragua främst på grund av existensen av mycket korrumperade och repressiva regimer, som saknat allt folkligt stöd.


För det andra: Mao Zedong betonade tidigt fr.o.m slutet av 1920-talet att röda baser bara kunde existera i Kina. Det berodde på att rivaliteten mellan de kinesiska krigsherrar skapade politiska tomrum, som kommunisterna kunde utnyttja. Dessutom var terrängen i Kina fördelaktig: kommunisterna byggde de första basområdena i bergsområden, inte på slätterna. Sak samma i Jugoslavien och Albanien, vars bergsområden lämpade sig utmärkt för guerillakrigföring. Det kuperade Afghanistan är också en viktig förklaring till att Afghanistan hittills under historien har lyckats slå tillbaka brittiska, ryska och sovjetiska och amerikanska erövringsförsök. I Vietnam utgjorde djungeln ett utmärkt skydd för först Vietminh och senare FNL; dessutom grävde de ner sig för att undkomma flygspaning från fransmän och amerikaner. Det avgörande är naturligtvis att en imperialistisk angripare automatiskt får en mycket stor andel av befolkning emot sig, d.v.s huvudmotsättningen ändras. Det är också viktigt att påpeka att såväl Lenin, SUKP(b):s historia och Mao Zedong betonar det säregna med oktoberrevolutionen respektive det kinesiska folkkriget mot först den japanska imperialismen och sedan Guomindang. Vänsterdogmatiker kan inte skilja det säregna från det allmängiltiga.


För det tredje anger Mao Zedong som ett villkor för basområdena att befolkningsmajoriten i dessa måste stödja kommunisterna och att basområdena måste vara självförsörjande. Den första aspekten innebär att kommunisterna måste ha ett politiskt program för att vinna majoritetens stöd och även genomföra reformer som gynnar samma majoritet. Den andra aspekten är nödvändig om det ska vara möjligt att genomföra ett långvarigt krig. Che Guevara syndade mot allt detta i Bolivia. Han och hans grupp kom utifrån; de saknade ett politiskt program, speciellt för att vinna bönderna, och deras löpande försörjning var inte tryggad på något sätt.  Idén om att detta kan överföras till imperialistiska länder i form av att förorterna omvandlas till basområden är bara barnslig; förorterna har ytterst svårt att bli självförsörjande. Det är enkelt för den borgerliga staten att klippa av el-, vatten- och livsmedelsförsörjningen till förorterna och det räcker inte att säkra livsmedelsförsörjingen genom att odla i rabatter och blomkrukor på balkongerna.


Andra hänvisar till IRA:s och ETA:s väpnade kamp i Nordirland respektive Baskien, som ett bevis att det går att föra väpnad kamp i Europa. Men de glömmer att såväl IRA och ETA var borgerliga nationalister och att deras kamp var klart säregen. IRA stöddes av en del av den katolska befolkningen, som utgjorde nästan hälften av befolkningen i Nordirland. Konflikten hade alltså en delvis historiskt betingad etnisk-religiös dimension, och IRA hade naturligtvis just därför säkra gömställen i bostadsområden där katoliker dominerade helt. Baskerna utgjorde en förtryckt nationell minoritet i Spanien, vilka senare erhållit autonomi, delvis som följd av stridigheterna. Men ETA stöddes förmodligen aldrig av en majoritet av baskerna.

II.

Frågan om Röda arméfraktionen (RAF)


Sven Laurin menar att RAF bedrev en ”äventyrlig och revisionistisk linje” i Tyskland. Jag kan hålla med om att RAF i allra högsta grad bedrev en äventyrlig linje, men inte att den var revisionistisk. Det förutsätter att RAF:s linje vid någon tidpunkt var marxistisk, d.v.s att det fanns något att revidera. RAF:s linje var från första stund småborgerligt anarkistisk och helt utanför den kommunistiska rörelsens traditioner. RAF såg inte arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen, försökte aldrig förankra sig i den tyska arbetarklassen, tillämpade aldrig masslinjen utan tillämpade i stället individuell terror.


Redan i ”Varmed skall man börja?” (1901) [1]varnar Lenin för individuell terror som självständig kampmetod:


”Man föreslår i stället terrortaktik som en självständig form av tillfälliga angrepp, utan samband med någon armé. Genom att vi saknar en central organisation, och på grund av svagheten hos de lokala revolutionära organisationerna är detta faktiskt allt terrortaktik kan vara. Vi förklarar därför med skärpa att en sådan kampmetod är felaktig och olämplig under nuvarande omständigheter, att den drar bort de mest aktiva kämparna från deras verkliga uppgift, den uppgift som är viktigast om man ser det med utgångspunkt från intressena hos rörelsen som helhet, och att den förvirrar styrkorna – inte regeringens styrkor, utan revolutionens…


Vi förnekar minst av allt betydelsen av hjältemodiga individuella angrepp, men det är vår plikt att kraftigt varna för att bli besatt av terror, att uppfatta terrortaktik som kampens huvudsakliga och grundläggande metod, som så många människor så gärna vill göra just nu. Terrortaktik kan aldrig bli en reguljär militär operationsmetod. I bästa fall kan den bara tjäna som en av de metoder som används vid ett avgörande anfall.”


Syftet med RAF:s individuella terror mot främst högt uppsatta personer i den tyska kapitalistklassen och statsförvaltningen var att provocera den tyska statsapparaten att slå till besinningslöst mot det tyska proletariatet. Det var i praktiken samma tänkande som låg till grund för anarkisternas och de ryska narodnikernas militanta aktioner fr.o.m slutet av 1800-talet, nynazistiska och nyfascistiska terroraktioner efter andra världskriget och senast islamistiska organisationer som al-Qaida och ISIS.


Redan i Sven Laurins citat från RAF:s The urban guerilla  concept framgår det hur bakvänt RAF argumenterar :

”We are arguing that armed struggle is a necessary precondition for the latter (d.v.s. politiskt arbete i fabrikerna och bostadsområdena – min anm.) to succeed and progress.”


Tvärtom är det alltså det politiska arbetet, propaganda, agitation och dagskamp i fabrikerna, i bostadsområdena och på landsbygden som utgör förutsättningen för att höja kampens nivå och som senare när läget är moget kan omvandlas till väpnad kamp. Detta är kommunismens ABC, som alltid har förordats av den kommunistiska rörelsens ledande företrädare. Det var också därför som RAF betraktades som provokatörer av den internationella marxist-leninistiska rörelse, som hade uppstått efter 1963 och vars ledande partier var Kinas Kommunistiska Parti och Albaniens Arbetarparti. Trots detta finns det ändå idag s.k maoister, inspirerade av Perus Kommunistiska Parti, som intresserar sig för Röda arméfraktionen och liknande grupperingar som Röda Brigaderna (Italien). Men det betyder bara att dessa s.k maoister självmant placerar sig utanför den kommunistiska rörelsens ideologiska och politiska traditioner.


Till saken hör också att RAF:s ursprungliga kärna bestod av småborgerliga intellektuella och trasproletära, snarast kriminella (Baader), element. Många av dessa småborgerliga intellektuella hade föräldrar som antingen hade varit nazister, fungerat som medlöpare eller helt enkelt aldrig bekämpat nazisterna. Deras anslutning till RAF var en slags gottgörelse för föräldragenerationens försyndelser; dåligt samvete leder garanterat till politiska överslag. Redan Bakunin, en av anarkismens ledande teoretiker, hävdade att målgruppen var bönder, hantverkare och trasproletärer – inte proletariatet.

III.


Varför kan teorin om att folkkriget är universellt leda till äventyrspolitik?


Förklaringen är enkel: Folkkrig kan bara tillämpas under två omständigheter. Den ena är då en imperialistisk stormakt angriper och ockuperar ett annat land, som exempelvis folkkriget mot Japan i Kina, folkkrigen i Jugoslavien och Albanien mot Nazityskland, folkkrigen i Indokina mot Frankrike och USA och befrielsekrigen i Afrika mot olika kolonialmakter efter andra världskriget med flera krig. Den andra omständigheten är folkkrig i nykoloniala länder, d.v.s städerna inringas från landsbygden, utan att imperialistiska trupper befinner sig i landet och mot korrupta och repressiva kompradorregimer, men med en relativt stor bondebefolkning. Detta var fallet i såväl Cuba som Nicaragua och det är denna typ av folkkrig som idag utkämpas i Indien och på Filippinerna.


Däremot är idén om att folkkriget skulle vara tillämpbart i imperialistiska och kapitalistiska stater, där huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap och med en mycket liten bondebefolkning, fullständigt dödfödd. Det är annan sak att huvudmotsättningen kan ändras i vissa av dessa länder, särskilt mindre stater, i händelse av storkrig. Det är därför som den kommunistiska rörelsen alltid har förordat oktoberrevolutionens väg i imperialistiska och kapitalistiska stater, eftersom proletariatet är stort och koncentrerat till städerna liksom den politiska makten.


Vad händer med dem som inbillar sig att folkkrig skulle vara tillämpbart i imperialistiska stater, samtidigt som det aldrig kommer att initieras ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap? Ingen av de pro-senderistiska grupperingar inom det imperialistiska blocket, som tror att folkkriget är universellt, har omsatt sina teorier i praktisk handling; planerna har inte lämnat skrivbordslådorna.


Det första alternativet är naturligtvis att de inser att teorin är felaktig och omprövar den. Det är naturligtvis den bästa lösningen. Det verkar dessutom som inflytandet från Perus Kommunistiska Parti håller på att klinga av bland internetmaoisterna, speciellt som det står klart att de två mest kamperfarna maoistpartierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, är motståndare till denna teori.


Det andra alternativet är teorins anhängare så småningom kommer att tröttna och ge upp på grund av det aldrig startas något folkkrig. De kommer helt enkelt att övergå till annan verksamhet.


Det tredje alternativet innebär att någon gruppering ändå kommer att göra ett försök. Men eftersom denna strategi står i motsättning till den aktuella huvudmotsättningen, kommer de att skändligen att misslyckas. De kommer aldrig att vinna proletariatets majoritet, som redan befinner sig i städerna, för att inringa städerna från landsbygden; de kommer aldrig kunna upprätta säkra basområden för ett långvarigt folkkrig och folkkriget erbjuder inga militärstrategiska fördelar i förhållande till borgarklassen, som har lika god lokalkännedom. Varje sådant försök att starta ett folkkrig, oavsett om det sker på landsbygden eller i form av en stadsguerilla, kommer att slås ner i sin linda. Misslyckade revolutionsförsök kommer att diskreditera den revolutionära rörelsen på samma sätt som en gång Röda arméfraktionen, Röda brigaderna, Action Directe eller Weathermen. Objektivt sett är det kontrarevolutionärt att förorda en strategi, som på förhand är dömd att misslyckas.


Den enda riktiga linjen i ett imperialistiskt land är att det kommunistiska partiet tålmodigt går i spetsen för klasskampen i alla dess former och ackumulerar styrka, så att det är tillräckligt starkt för att leda proletariatet till seger i revolutionär situation, som antingen är ett resultat av en allomfattande samhällelig kris eller krig.


Rickard B. Turesson

21/2 2022

Av NAT:s redaktion - 16 februari 2022 22:45

Wikipedia definierar ”en konspirationsteori” (av conspirare som betyder “andas tillsammans”) som en hypotes eller teori om en komplott, sammansvärjning eller konspiration. Ofta används termen i nedsättande bemärkelse men kan även syfta på sakliga hypoteser kring faktiska sammansvärjningar.

 

Wikipedia ger sedan några exempel på konspirationsteorier, exempelvis konspirationsteorierna om månlandningarna och omständigheterna kring mordet på John F. Kennedy på 1960-talet. Wikipedia skriver vidare:


”Många konspirationsteorier gör även gällande att stora händelser i världshistorien förklaras av att konspiratörer i kulisserna manipulerat och iscensatt politiska skeenden. Ett exempel är teorin om att Illuminati, Tempelherreorden och Frimurarorden var de hemliga sällskap som låg bakom franska revolutionen.”


En annan ökänd konspirationsteori var den om Sions vises protokoll, som konstruerades av den tsarryska säkerhetstjänsten. Protokollet avsåg att bevisa att det fanns en internationell judisk sammansvärjning med mål att uppnå världsherravärlde.

Det finns naturligtvis konspirationer

 

I verkligheten har det naturligtvis ägt rum en massa konspirationer genom historien. En konspiration innebär att en grupp människor i hemlighet planerar en aktion. Det är ofta fråga om militärkupper eller kupper mot tyranner (Caesar, Hitler etcetera). En konspiration behöver inte alltid lyckas utan kan också avslöjas på förhand eller misslyckas, då den sätts i verket.


Säkerhetstjänster, vare sig de bedriver spionage eller kontraspionage, arbetar per definition konspiratoriskt. Säkerhetstjänster kan t.o.m vara så konspiratoriska att de är okända för allmänheten som var fallet med Informationsbyrån (IB) i Sverige. Denna som inte ens var känd av Sveriges riksdag avslöjades genom en läcka 1973, varvid de båda journalisterna, Jan Guillou och Peter Bratt som var ansvariga för grävandet ”belönades” med fängelsestraff.


Även motståndsrörelser, som bekämpar en utländsk ockupant som under andra världskriget, måste verka konspiratoriskt. Allt annat vore att frivilligt att låta sig ledas till slaktbänken.


Det hör till saken att imperialistiska aggressorer kan lansera falska konspirationsteorier. Detta var fallet inför USA:s och Storbritanniens invasion av Irak 2003. Saddam Hussein förfogade aldrig över några ”massförstörelsevapen”.

Problemet är de falska eller meningslösa konspirationsteorierna, som i princip inte går att bevisa. Dessa är idag frekventa på den extrema högerkanten och vilkas objektiva funktion är att avleda klasskampen.


En nutida konspirationsteori


Ta den här teorin exempelvis:


“Coronakrisen är triggern till en global statskupp av monumentala mått. Det är inledningen på en ny era, med en ny internationell ekonomisk ordning som riskerar att fullständigt tillintetgöra människans friheter.”


Är detta en rimlig konspirationsteori? Teorin förnekar att det alltid råder rivalitet mellan olika imperialistmakter, fr.a imperialistiska supermakter, och i stället framställer teorin det som att borgerskapet i olika imperialistiska länder skulle kunna förenas i gemensam, hemlig plan riktad mot världens befolkning. Verkligheten är en helt annan: Faktum är att USA/NATO idag befinner sig i en växande konflikt med såväl Ryssland som Kina. ”En ny internationell ekonomisk ordning”? Eftersom det inte längre finns någon socialistisk stat, så kan det bara vara fråga om samma gamla kapitalistiska ordning. Givetvis försöker en rad stater skärpa övervakningen av de inhemska medborgarna, exempelvis via förstärkt övervakning av datatrafiken och ansiktsigenkänning, men verkar dessa stater gå i takt på något sätt?


Hur ska den här teorin överhuvudtaget kunna bevisas? Hemliga möten mellan ”globalisterna” kan bara beläggas genom protokoll och inspelningar. Det typiska för denna typ av konspirationsteorier, som inte går att bevisa, är att de inte leder någonvart, att de inte ger någon verklig kunskap och ingenting förklarar. Man kan lika gärna lansera teorin att allt är Satans verk.


 16/2 2022


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 8 februari 2022 21:57

Redan rubriken i Sven Laurins debattartikel leder till att varningsklockorna ringer. Han påstår nämligen att han läser Lenins Radikalismen – kommunismens barnsjukdom ”odogmatiskt”. Den som formulerar en sådan förhandsreklam är snarast ute för att revidera Lenins revolutionära linje och ersätta den med en annan slags dogmatism. Han påstår sig också kunna genomföra en marxistisk analys utifrån den konkreta verkligheten. Hur det är med den saken ska vi strax se.

                                                 Lenins hållning till valen är principiell

 

Sven Laurin påstår att Lenin yttrade sig om valen som ”en taktisk fråga 2020”. Men Lenins utgångspunkt är principiell och han sammanfattar bolsjevikernas erfarenheter fram till 1920. Lenin skriver exempelvis i ”Radikalismen’:



”För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis ’politiskt förlegad’, men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans (och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”[1]



Den hållning, som kommer till uttryck i detta citat, är självfallet inte ett dugg taktisk utan principiell. Faktum är att i en relativt stabil borgerlig demokrati som Sverige har det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen legat på 86,4 procent under efterkrigstiden (vid 2018 års riksdagsval 87,2 procent). En överväldigande majoritet av det svenska folket anser alltså inte att parlamentarismen är förlegad utan att deras röster räknas och har betydelse. Det avgörande problemet är naturligtvis vilka partier som svenskarna röstar på. KFML/SKP, som ställde upp i tre val, d.v.s 1970, 1973 och 1976, fick aldrig mer än 0,4 procent av röstetalet. Fyraprocentspärren påverkade i och för sig detta röstetal, eftersom folk drar den slutsatsen att en röst är bortkastad om ett parti ligger långt under spärren. Lokalt kunde dock vissa partiavdelningar få upp till 2 procent i riksdagsval, exempelvis SKP:s Södra Järva-avdelning i Rinkeby 1976 och några andra partiavdelningar i landet, vilket egentligen reflekterade det propaganda- och massarbete som dessa avdelningar hade bedrivit under en längre tid.


Lenin skriver också:


”Att demonstrera sin ’revolutionära anda’ bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften. Att skapa en verkligt revolutionär parlamentsgrupp i de västeuropeiska parlamenten är vida svårare än vad det var i Ryssland. Det stämmer. Men det är endast ett speciellt uttryck för den allmänna sanningen, att det var lätt för Ryssland att i den konkreta, historiskt sett högst originella situationen 1917 börja den socialistiska revolutionen, medan det kommer att vara svårare för Ryssland än för de västeuropeiska länderna att fortsätta den och att slutföra den.”[2]


Lenin angriper här plakatpolitiken, d.v.s föreställningen att kommunister kan vinna inflytande bland de arbetande massorna enbart med propaganda och tomma fraser. Tvärtom måste kommunisterna vara beredda att avslöja parlamentarismen inifrån, men framförallt måste de arbetande massorna förkasta den borgerliga parlamentarismen utifrån sin egen praktik och sina erfarenheter. Det måste också uppstå en situation likt den ”konkreta, historiskt sett högst originella situationen 1917” som i Ryssland, d.v.s en genomgripande kris, kort sagt en revolutionär situation.


Lenin skriver vidare:


”Men under förhållanden då man ofta måste hålla ’ledarna’ gömda är det särskilt svårt att utbilda goda, pålitliga, beprövade och auktoritativa ’ledare’, och dessa svårigheter kan inte framgångsrikt övervinnas utan att man förenar det legala och det illegala arbetet, utan att ’ledarna’ prövas bland annat även på den parlamentariska arenan. Kritiken - och den skarpaste, mest skoningslösa, oförsonliga kritik - bör inte riktas mot parlamentarismen eller den parlamentariska verksamheten, utan mot de ledare som inte kan - och ännu mer mot dem som inte vill - utnyttja parlamentsvalen och parlamentstribunen på revolutionärt, kommunistiskt sätt. Endast en sådan kritik, naturligtvis i förening med att de odugliga ledarna bortjagas och ersätts med dugliga, kommer att vara ett nyttigt och fruktbringande revolutionärt arbete som samtidigt uppfostrar både ’ledarna’, så att de blir värdiga arbetarklassen och de arbetande massorna, och massorna, så att de lär sig att riktigt orientera sig i en politisk situation och att förstå de ej sällan ytterst komplicerade och invecklade uppgifter som framgår ur denna situation.”[3]



De som förespråkar teorin om principiell valbojkott, förstår inte hur man övertygar proletariatet varför det är omöjligt att genomföra en socialistisk revolution genom det borgerliga parlamentet. Det första steget idag är dessutom att överhuvudtaget vinna arbetarklassens majoritet för tanken att kapitalismen behöver störtas och därnäst att det krävs en revolution för att störta den. De partier som idag har det största inflytande är i tur och ordning Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Moderaterna – maoisternas inflytande är idag närmast obefintligt i jämförelse. Endast det parti som är förmöget att utnyttja såväl legala och illegala metoder för att uppnå maximal slagstyrka i klasskampen kommer att hålla måttet. De ”ledare” som ensidigt förordar en kampmetod, vare sig det är folkkrig i ett imperialistiskt land eller obligatorisk valbojkott i en borgerlig demokrati, kommer att visa sig vara enbart charlataner som förr eller senare kommer att överge en kommunistisk politik.


Lenins syn på bolsjevikernas valtaktik förfalskas

 

Sven Laurin påstår attNär de ryska kommunisterna ställde upp i val så var den kommunistiska rörelsen på stark frammarsch…(min fetstil) ”. Sven Laurin menar alltså att bolsjevikerna bara ställde upp i val, så länge den kommunistiska rörelsen befann sig ”på stark frammarsch”. Antingen förstår Sven Laurin inte vad han läser eller så försöker han förfalska bolsjevikernas historia.


Faktum var att när bolsjevikerna ställde upp i val 1907 tillämpade de en reträttaktik. De befann sig definitivt – inte på frammarsch. Stalin skriver:


”Under perioden 1907 – 1912 var partiet tvunget att övergå till reträttaktiken, ty vid denna tid hade vi nedgång i den revolutionära rörelsen, revolutionens ebb, och taktiken kunde inte undgå att taga hänsyn till detta faktum. I överensstämmelse härmed förändrades såväl kampformerna som också organisationsformerna. I stället för bojkott mot duman – deltagande i duman – i stället för öppna revolutionära aktioner utanför duman – aktioner i duman och arbete inom densamma, i stället för politiska generalstrejker – ekonomiska delstrejker eller helt enkel stiltje.”[4]


SUKP(b):s historia berättar om valet till den fjärde duman 1912:


”Vårt parti tillmätte valdeltagandet stor betydelse. Den socialdemokratiska dumafraktionen och tidningen ’Pravda’ utgjorde de viktigaste legala stödjepunkterna i landsomfattning medelst vilka det bolsjevikiska partiet utförde sitt revolutionära arbete bland massorna.” [5]


Lenin konstaterar att bolsjevikerna genomförde en riktig valbojkott (1905) och en oriktig (1906). Men insikten om att det politiska läget drastiskt hade förändrats, ledde till kursändringen 1907.


”De ryska erfarenheterna har skänkt oss en framgångsrik och riktig (1905) samt en annan, oriktig (1906), tillämpning av bojkott från bolsjevikernas sida. En analys av det förra fallet ger vid handen, att vi lyckades förhindra den reaktionära regeringen att sammankalla det reaktionära parlamentet i en situation, då massornas utomparlamentariska revolutionära aktioner (speciellt strejkerna) växte med utomordentlig hastighet, då inte ett enda skikt av proletariatet och bönderna på något sätt kunde stödja den reaktionära regeringen, då det revolutionära proletariatet tryggat sitt inflytande över de breda, efterblivna massorna genom strejkkampen och agrarrörelsen.”[6]


Skälet till bojkotten 1905 var att Rysslands nederlag 1904 i kriget mot Japan ledde till ett revolutionärt uppsving och 1905 års revolution, varvid sammankallandet av den reaktionära duman fungerade som en avledningsmanöver i ett läge då utgången av revolutionen ännu inte var given. Däremot var situationen en annan 1917. Fr.o.m april 1917 byggde bolsjevikerna upp ett avgörande inflytande inom massrörelserna och sovjeterna och kunde hösten överflygla såväl mensjeviker som vänstersocialistrevolutionärer i sovjeterna.


”Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917)… Vi vet mycket väl, att konstituerande församlingens fördrivning den 5 januari 1918 inte försvårades, utan tvärtom underlättades genom att det fanns både en konsekvent bolsjevikisk och en inkonsekvent vänstersocialistrevolutionär sovjetopposition inom den kontrarevolutionära församling som skulle fördrivas. ”


Sven Laurins tes att huvudlinjen är aktiv bojkott fram till att kommunisterna befinner sig på stark frammarsch saknar alltså allt stöd hos Lenin och är ingenting annat än en anarkistisk och  ultravänsterdogm.  Bolsjevikerna ställde upp i val både när de befann sig på frammarsch och på reträtt.


                              På vilket sätt ska dessa faktorer beaktas?

 

Sven Laurin listar fem faktorer att beakta i diskussionen. Det är möjligt att detta ska föreställa hans ”konkreta analys”.


Han skriver: ”Masskampen är i ett historiskt perspektiv utomordentligt svag i Sverige bl.a som ett resultat av valopportunismen som kapitalistklassen och alla opportunister älskar så mycket. Massorna har indoktrinerats i årtionden i att det enda som förväntas av dem är vara valboskap åt partierna i riksdagen. Den enda revolutionära linjen måste därför vara att fördöma valopportunismen.”


Men att masskampen i ett historiskt perspektiv är ”utomordentligt svag” beror inte på kapitalistklassens propaganda om valopportunism i första hand, vilket är en idealistisk förklaring. Det beror i första hand på att Sverige är ett imperialistiskt och relativt välmående land och att klassmotsättningarna inte är särskilt skarpa. Det är de materiella villkoren som avgör proletariatets radikalism. Men vi vet också det kan uppstå ett radikalt uppsving trots en högkonjunktur. Från 1969 till 1975 upplevde Sverige en strejkvåg, som inleddes med hanmarbetarstrejken och avslutades med skogsarbetarstrejken 1975, trots att det rådde en högkonjunktur fram till oljekrisen 1974.

Vart leder det till att ”fördöma valopportunismen”, d.v.s att proletariatet deltar i val? Var det också rätt att bojkotta EMU-folkomröstningen 2003 om eurons införande?  I Sverige inför EMU-omröstningen hade monopolborgerskapet och deras lierade ett fullständigt propagandaövertag. Fyra partier, det vill säga Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna – och framför allt Svenskt Näringsliv – liksom den borgerliga pressen stödde ja-sidan. Men resultatet blev att 82,6 procent röstade och ja-sidan fick 42 procent av rösterna och nej-sidan 55,9 procent. De enda partier, där majoriteten av deras väljare röstade för ja, var Moderaterna och Folkpartiet. Varför detta resultat? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade. Det bildades i praktiken en bred allians mellan proletariatet, småborgerskapet och t.o.m delar av borgerskapet.


Som kuriosa kan nämnas att en sympatisörsgrupp till Perus Kommunistiska Parti, förordade bojkott av EMU-valet:

”Så, just därför att de vill att vi ska rösta ska vi inte göra det, just för att de vill invagga arbetarklassen och folket i ’demokratiska’ illusioner, måste vi avslöja dem och mana till bojkott av farsen de kallar ’folkomröstning’. Endast med gevär kan världen förändras, som Ordförande Mao sa: "makt växer ur en gevärspipa".” [7]

I praktiken hamnade denna grupp på monopolborgerskapets sida sina revolutionistiska fraser till trots, när de angrep ”valopportunísmen”.  Och euron har fortfarande inte införts i Sverige, eftersom ja-partierna inte vågat utmana väljarna och de egna medlemmarna. Bojkottade Sven Laurin också detta val?


Sven Laurin skriver:


” När masskampen är svag och en socialistisk revolution ligger längre bort blir det knappast frågan om att utnyttja parlamentet för att “fördriva” det som Lenin skrev 1920 utan tvärtom;”


KFML/SKP ställde alltså upp i tre val, 1970, 1973 och 1976. KFML/SKP uppnådde som mest 0,4 procent av röstetalet, eller c:a 21000 röster; på vissa orter uppnådde partiet 2 procent. Valdeltagandet grundades på tre skäl:

  • Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner;
  • För att få en gradmätare på partiets inflytande:
  • För att utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.

Speciellt valdeltagandet 1970 var viktigt för nyrekryteringen till organisationen.  Att vinna inträde i riksdagen var aldrig praktiskt genomförbart med tanke på fyraprocentspärren.


Menar Sven Laurin att KFML/SKP bidrog till ”valopportunismen” genom sitt valdeltagande? På vilket sätt ledde detta valdeltagandet till att vårt massarbete försummades?


Sven Laurin citerar en riktig ”djupsinnighet”:


"Valopportunismen har ersatt religionen som de härskande klassernas (på världsnivå)) främsta redskap för att hålla massorna i schack genom hopp om en bättre morgondag bortom nästa val."


Kommunisterna försvarar de demokratiska rättigheterna, som allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, organisationsfrihet, tryckfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig alltsedan arbetarörelsens uppkomst, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning. Det betyder också att försvara den allmänna och lika rösträtten. Vad är det för mening att försvara den, om man sedan inte är beredd att utnyttja den?


I utkastet till det Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiets program 1902[8], som bl.a Lenin skrev, heter det i sektion C2, som ställer uppgiften att störta det tsaristiska självhärskardömet och ersätta det med en republik grundad på en demokratisk konstitution, heter det därför:


”allmän, lika och direkt rösträtt, både i val till lagstiftande församlingar och i val till alla självstyrande lokala organ, för varje medborgare som har uppnått 21 års ålder; hemlig valsedel vid alla val; rätt för varje röstande att väljas till vilken som helst representativ församling; ersättning till folkets representanter.”


Av erfarenhet vet vi att nazister, fascister och högerextremister kan komma till regeringsmakten med hjälp av röstsedeln i en borgerlig demokrati. Det var exakt vad som hände i Tyskland 1933, då nazistpartiet tog makten. Den som hade pläderat för valbojkott 1933 hade gått nazisternas ärenden. Under mellankrigstiden, då de fascistiska och nazistiska rörelserna växte sig allt starkare, bestod huvudfrågan i att försvara den borgerliga demokratin gentemot fascismen, speciellt som de kommunistiska partierna i Europa inte stöddes av en majoritet av proletariatet i respektive land och revolutionsförsök skulle ha slutat med nederlag. Därför stödde kommunister Folkfronten i Frankrike och försvarade den spanska republiken i inbördeskriget.


Idag växer sig neofascistiska, högerextremistiska och högerpopulistiska rörelse återigen starka i Europa, samtidigt som de revolutionära krafterna är betydligt svagare än under 1960- och 1970-talen för att inte tala som 1930-talet.


Sven Laurin skriver:


”Kapitalistklassens förmåga att korrumpera revolutionära ’parlamentsgrupper’ förskräcker.”


Här lanserar Sven Laurin den småborgerliga teorin om att kommunister inte kan hålla stånd ideologiskt mot den borgerliga ideologin, om man sätter kommunister och borgare i samma rum. Enligt Sven Laurin är förmodligen den borgerliga ideologin ”allsmäktig, eftersom den är sann”.


Givetvis finns det en fara med parlamentariskt arbete, att kommunistiska representanter också kan förledas att tro att parlamentet är allt och massrörelsen intet. Den faran insåg Komintern och slog fast en rad riktlinjer för det parlamentariska arbetet på sin andra kongress 1920, bland annat:


”11. Det borgerliga parlamentets plattform är ett sådant hjälpcentrum. Det faktum att parlamentet är en borgerlig statlig institution är inget argument alls mot deltagande i den parlamentariska kampen. Det kommunistiska partiet inträder i denna institution inte för att fungera som en integrerad del av det parlamentariska systemet, men för att genomföra aktioner inom parlamentet som bidrar till att krossa det borgerliga statsmaskineriet och parlamentet självt (exempel på detta är Liebknecht i Tyskland och bolsjevikerna i den tsaristiska duman, den ’Demokratiska konferensen’, Kerenskys förparlament, den konstituerande församlingen och stadsdumor och slutligen de bulgariska kommunisternas aktioner).
12. Parlamentarisk aktivitet, som huvudsakligen består av att sprida revolutionära idéer, avslöja klassfiender utifrån den parlamentariska plattformen, och befrämja massornas ideologiska mognad, som speciellt i de efterblivna områdena, fortfarande respekterar parlamentet och hyser demokratiska illusioner – denna aktivitet måste absolut underordnas masskampens syften och uppgifter utanför parlamentet …”[9]



Sven Laurin försöker använda Sven Linderoths tid som riksdagsman 1939 – 1949 som slagpåse och som argument för att en kommunist automatiskt blir korrumperad om denne sitter i ett borgerligt parlament. Han påstår att Sven Linderoth ”vankade runt högavlönad bland kapitalistklassens politiker under 10 års tid”.  Eftersom Vänsterpartiet än idag har en bestämmelse om att en förtroendevald partiföreträdare, riksdagsledamot, kommunalråd eller borgarråd, inte får ta ut en nettolön högre än 27 000 kr i månaden – resten går till partiet – är jag tämligen säker på att SKP, liksom övriga kominternpartier, hade en liknande och förmodligen hårdare bestämmelse. Det kommunistiska partiet kan självklart reglera hur mycket deras representanter ska tjäna.


Sven Laurin glömmer de bolsjevikiska dumaledamöter, som ståndaktigt röstade emot krigskrediter 1914 och som belönades med en enkel biljett till Sibirien; han glömmer Karl Leibknecht och Rosa Luxemburg, som pliktade med sina liv för sin anti-krigspropaganda och revolutionära propaganda; han glömmer de riksdagsledamöter för KPD, som försvann till koncentrationslägren. Han glömmer t.o.m Set Persson, som också satt i riksdagen, och som sedan verkade som fastighetsborgarråd i Stockholm 1946 – 1950, den högsta post i den kommunala förvaltningen som en kommunist dittills haft. Samtidigt med dessa uppdrag genomförde Set Persson en tvålinjerskamp mot högervridningen av SKP. Varför skulle Sven Linderoth vara viktigare än Set Persson?


 Sven Laurin skriver:


”Ett kommunistiskt partis deltagande i kapitaliststatens alla representativa församlingar kräver att en stor del av partiet (stort eller litet) sysselsätter sig med just detta. Att hemlighålla partiets struktur utifrån detta läge lär vara en rätt svår uppgift.”


Varför skulle detta deltagande kräva ”att en stor del av partiet (stort eller litet) sysselsätter sig med just detta”? Det finns ingen automatik i detta; det är det kommunistiska partiet, som avgör vilken roll det tillmäter det parlamentariska arbetet i förhållande till det utomparlamentariska massarbetet. Ett revolutionärt parti ser det parlamentariska arbetet bara som ett komplement till massarbetet; ett högeropportunistiskt eller revisionistiskt parti förlägger huvuddelen av sin politiska verksamhet till en parlamentarisk församling. KFML/SKP fanns representerad i några kommunala församlingar 1970 – 1976, men jag känner inte till att en enda av dessa partiavdelningar förlade den huvudsakliga politiska verksamheten till ett kommunalfullmäktige.


Under legala förhållanden är det heller inget självändamål att hemlighålla ett kommunistiskt partis hela struktur. Det är dels omöjligt och det skulle dels hämma massarbetet. Däremot är det naturligtvis helt felaktigt att tillämpa en helt vidöppen struktur; i så fall tar man inte säkerhetspolisen och möjligheten av en öppen repression på allvar. Tvärtom bör ett kommunistiskt parti tillämpa en differentierad säkerhetspolitik, som innebär att en del av kadern är offentlig, det stora flertalet medlemmar inte figurerar i offentliga källor och en del av kadern är helt hemlig.


Slutord

 

Det finns två linjer ifråga om hur kommunisterna ska förhålla sig till parlamentarismen och valen. Den korrekta linjen sammanfattas fortfarande utmärkt i KKP:s ”Ett förslag rörande den kommunistiska rörelsen allmänna linje”[10] från 1963, en sammanfattning som är principiell och inte ”taktisk”:


”För att kunna leda proletariatet och det arbetande folket i revolution, måste de marxist-leninistiska partierna behärska alla kampformer och vara i stånd att övergå från en form till en annan lika snabbt som kampbetingelserna förändras. Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”


Det är denna linje som den kommunistiska rörelsen har följt alltsedan Marx/Engels tid, som Lenin, Stalin och Komintern tillämpade, som Mao Zedong och Klinas Kommunistiska Parti förespråkade och som de maoistiska partierna i de imperialistiska länderna tillämpade på 1960- och 1970-talet.


Den andra linjen är ytterst en anarkistisk och ultravänsterlinje, vänster till formen och höger till innehållet.

Den avgörande skillnaden mellan Marx/Engels å ena sidan och olika anarkistiska riktningar å den andra sidan var att de förra ansåg att arbetarrörelsen och dess partier inte skulle avstå från att bedriva politisk kamp, det vill säga rikta krav till den borgerliga staten, och utnyttja alla möjligheter till att bedriva denna politiska kamp, inklusive genom deltagande i valen. Därför stödde också Marx/Engels de tyska socialdemokraternas beslut att ställa upp i de tyska federala valen. 1890 slog socialdemokraterna igenom med 19,75 procent av röstetalet. Anarkisterna avstod frivilligt från den politiska kampen och satte ensidigt sitt hopp till generalstrejk, direkt aktion eller till och med individuell terror.


De ”vänster”grupperingar i Tyskland, Holland och Storbritannien som Lenin kritiserade i ”Radikalismen” försvann alla från den politiska kartan.


Under uppsvinget från 1968 uppstod i Europa och Nordamerika diverse ultravänstergrupperingar som RAF (Baader-Meinhof-ligan), Röda brigaderna och Weathermen (USA), som uteslutande verkade illegalt och därför tillämpade individuell terror. Dessa hade ingenting med den internationella marxist-leninistiska rörelse, som i praktiken leddes av Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien fram till 1976, att göra.


De grupper i Europa och USA som idag förordar ständig aktiv valbojkott har alla inspirerats av Perus Kommunistiska Parti, som aldrig har bevisat sin linjes riktighet i praktiken. Det är en sak att förespråka aktiv valbojkott i ett land, där det förekommer organiserat valfusk eller där revolutionära kandidater riskerar liv och lem om de ställer upp. Detta kan aldrig upphöjas till en universell linje, tillämplig i alla länder. De partier som övertar denna linje i borgerliga demokratier reducerar sig själva till permanenta betydelselösa sekter.


Dessutom är det lite löjligt att diskutera de eventuella konsekvenserna av valdeltagande från Kommunistiska Föreningens sida, eftersom ett sådant enbart skulle avslöja vår nuvarande litenhet.


Rickard B. Turesson

6/2 2022

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




[1] Se https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7

[2] Dito

[3] Dito

[4] Stalin: Leninismens problem, Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1952, sid. 84

[5] SUKP(b):s historia, Proletärkultur 1979, sid. 156

[6] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7

[7] http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc26dec/Dokument/EMU.htm

[8] Lenin, Collected Works, band 6, Progress Publishers 1964, sid. 30

[9] Theses Resolutions & Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, Pluto Press 1983, sid. 101- 102)

[10] http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

Av NAT:s redaktion - 31 januari 2022 21:43

Petig skrev: "Just därför var det lite störande att åter läsa SKA:s Principprogram från 1985. Inte ett ord om Mao Zedong eller Kina.


Till synes ett steg tillbaka jämfört med, till exempel, KFML:s grundsatser från 1967.
Kommer någon ihåg vad som var bakgrunden till detta?


Petig

                                             ++++++++++++++++++++++++++++

Svar till ”Petig”


För det första: Hur detaljerat och hur aktuellt ska ett principprogram vara? I utkast till ”Program för det socialdemokratiska partiet”, som Lenin skrev 1895 – 1896, nämns inte med ett ord vare sig Marx eller marxismen. Utkastet är på knappt fyra sidor i Marxistiskt Forum. [1]Ho Chi Minhs program för de indokinesiska kommunisterna är på en knapp sida.[2] Inte heller i detta program nämns vare sig några klassiker eller marxismen eller marxismen-leninismen. Men som bekant lyckades ändå bolsjevikparti leda den ryska arbetarklassen i en segerrik oktoberrevolution och de vietnamesiska kommunsiterna lyckades först leda ett framgångsrikt befrielsekrig mot de franska kolonialherrar, som slutade med att Nordvietnam blev självständigt 1954, varvid resten av Vietnam befriades 1975.


För det andra: Om ett principprogram är alltför detaljerat och aktuellt, kan det lätt bli överspelat av händelseutvecklingen. Ett exempel kan hämtas just från SKA:s principprogram 1985[3]:


”Imperialismen kännetecknas av en rad grundläggande motsättningar, av vilka följande fyra idag är de viktigaste: … c. Motsättningen mellan de imperialistiska stormaktsblocken USA, Sovjet, EG och Japan.”


Denna analys är ju helt överspelad idag, speciellt i och med Kinas uppåtstigande som supermakt. Samtidigt drog programmet förutseende nog slutsatsen:


” På grund av Sovjetimperialismens kris har ett imperialistiskt omfördelningskrig uppskjutits på obestämd tid.”

Sovjetunionen kollapsade ju sex år senare.


Det finns inga fasta mallar för vad ett principprogram ska innehålla och hur omfångsrikt det ska vara.


För det tredje påpekar skribenten att programmet inte nämner ett ord om Mao Zedong. Däremot omnämns Marx/Engels:


”Partiets ideologi är den historiska och dialektiska materialismen, den vetenskapliga socialismen som ursprungligen utarbetades av Marx och Engels och som idag betecknas som marxism-leninism.”


Orsaken till att räckföljden Lenin, Stalin och Mao Zedong inte anges, var förmodligen oenighet inom organisationen om Stalins roll. Formuleringen marxismen-leninismen, Mao Zedongs tänkande hade kommit ur bruk redan i SKP (varifrån SKA:arna stammade), eftersom den sågs som en otymplig formulering. Däremot hade SKA:are ingenting emot att kallas för maoister.


Jag tror alltså inte en sekund på etikettsraseri. Formuleringen marxismen-leninismen- maoismen, i huvudsak maoismen” är direkt löjlig. Vad menas? 70 procent maoism, 15 procent leninism och 15 procent marxism eller någon annan fördelning?


För det fjärde måste SKA:s principprogram granskas politiskt. Var det ett maoistiskt program eller inte?

Det är lätt att se det var ett maoistiskt program.


Programmet slår fast att ”De båda huvudklasserna i Sverige, arbetarklassen och borgarklassen, bildar huvudmotsättningen i Sverige. Denna huvudmotsättning är bestämmande och avgörande för samhällsutvecklingen i Sverige. Den kan endast lösas med en socialistisk revolution, det vill säga genom att arbetarklassen med våld fråntar borgarklassen makten och upprättar proletariatets diktatur.” Begreppet huvudmotsättning används på samma sätt som Mao Zedong.


I paragraf 27 slås fast att SKA ska gå i spetsen för dagskampen, men att denna aldrig är nog utan att partiet måste tillföra kampen socialistisk medvetenhet; partiet måste tillämpa enhetsfrontens metod och arbeta inom de befintliga massorganisationerna och massrörelsen liksom kombinera illegala och legala metod. Allt detta överensstämmer med Kinas Kommunistiska Partis (KKP) ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” från 1963.[4]


Utgångspunkten vid ett angrepp och ockupation från en supermakt var: ”Detta gäller även om Sverige skulle ockuperas och det svenska folket förde en nationell befrielsekamp för att kasta ut angriparen. Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, det vill säga upprättandet av folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”


Programmet använder sig av de fyra grundläggande motsättningar, som återfinns i ” ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”.


Programmet stöder supermaktsteorin (se paragraferna 7 – 15), som lanserades av Mao Zedong och KKP i början av 1970-talet, en teori som var helt i linje med Lenins ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”.


I fråga om ett socialistiskt Sverige hävdar programmet:


”Därför kännetecknas det socialistiska samhället av fortsatt klasskamp. Frågan om den socialistiska eller kapitalistiska vägen är inte avgjord förrän det kommunistiska samhället uppnåtts.”


Denna analys utgår också från Mao Zedong. Kulturrevolutionen nämns i för sig inte, men det beror naturligtvis på att det är omöjligt att förutse vilka former klasskampen kommer att ta sig i ett framtida socialistiskt Sverige. Kärnan är att klasskampen fortsätter under socialismen.


Slutligen: Sveriges Kommunistiska Arbetarparti lyckades i motsats till föregångaren Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) anta ett principprogam. SKP tillsatte programkommissioner, men ingen av dem lyckades prestera ett principprogram. Allt som egentligen fanns var egentligen KFML:s grundsatser från 1967. Faktum var att SKA var den enda maoistiska organisation, som fanns i Sverige 1985 och som dessutom hade ett i huvudsak korrekt revolutionärt program.


Rickard B. Turesson

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




[1] Marxistiskt Forum nr 1/2017

[2] Anfört arbete

[3] Anfört arbete eller https://marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/ska/ska-principprogram.pdf

[4] http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards