(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Jan Öberg, docent och ledare av tankesmedjan Transnationella Stiftelsen för Fred- och Framtidsforskning (TFF), skriver på bokens baksida:

”Det är en faktaspäckad och trovärdig rapport, som jag varmt rekommenderar – också därför att den plockar sönder mångas tro på att kriget på något sätt var förenligt med folkrätten och FN:s stadga. Det var den inte. Eller att kriget syftade till att öka säkerheten för befolkningarna i ockupationsländerna. Det hart den inte gjort – tvärtom.”

Boksläppet äger rum i Brantingrummet, ABF, Sveavägen 41 i Stockholm lördagen den 18/12 kl. 14.00 – 16.00 Boken presenteras av författarna Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren och säljs till rabatterat pris. Arrangör: Oktoberförlaget.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den kinesiska regeringen lanserade nyligen en kampanj för att stärka mandarins (putonghua) ställning i Kina. Målet är att 85 procent av Kinas medborgare ska använda mandarin som det nationella språket 2025. Tio år senare ska mandarin bli officiellt språk såväl på landsbygden som bland etniska minoriteterna. Skälet anges som att användningen av mandarin är ”obalanserad och otillräcklig” och att dess ställning måste förstärkas för att ”möta den moderna ekonomins krav”.

I ett dokument förklarades att övervakningen måste skärpas för att “säkerställa att det nationella talade och skrivna språket (d.v.s. mandarin – min anm.) används som myndigheternas officiella språk i skolor, nyheter och publikationer, radio, film och television, public service och andra områden”.

Dokumentet uppmanade också alla myndighetspersoner att ”kraftfullt stärka kinesiskans internationella status och inflytande" i den akademiska världen, internationella organisationer och vid globala sammankomster.

I Kina finns drygt 300 språk, som tillhör nio olika språkfamiljer. Den stora frågan är hur denna kursomläggning kommer att påverka s.k kinesiska dialekters och minoritetsspråks ställning. Redan tidigare har mandarin ersatt mongoliska som första undervisningsspråk i Inre Mongoliet, vilket naturligtvis lett till protester. Vissa språkvarieteter som kantonesiska, som talas av 70 miljoner människor, och hokkien, som talas av c:a 30 miljoner i fastlandskina, har idag en oklar status, språk eller dialekt. I varje fall är kantonesiska och mandarin inte sinsemellan förståeliga som talspråk. Än värre kommer konsekvenserna att bli om den kinesiska regeringen inte bara ersätter mongoliska som första undervisningsspråk i skolorna utan även ersätter andra minoritetsspråk, som tillhör andra språkfamiljer. Om den kinesiska regeringen medvetet försöker försämra minoritetsspråkens ställning i landet, så är det fråga om en chauvinistisk politik, som för övrigt hänger ihop med det s.k kommunistpartiets supermaktsambitioner.

I det tal, Om de tio viktiga förhållandena [1], som Mao Zedong höll i april 1956, sade han bland annat:

”Vår politik för förhållandet mellan han-nationaliteten och de nationella minoriteterna är jämförelsevis sund och har vunnit de nationella minoriteternas gillande. Vi lägger tonvikten vid att bekämpa han-chauvinismen. De lokala nationaliteternas chauvinism måste också bekämpas, men i allmänhet är det inte det vi lägger tonvikten på. De nationella minoriteterna utgör en liten del av befolkningen i vårt land, men det område de bebor är stort.”…

I alla tider har de reaktionära härskarna, som huvudsakligen tillhört han-nationaliteten, utsått känslor av främlingskap mellan våra olika nationaliteter, och de har tyranniserat minoritetsfolken. Det är inte lätt att på kort tid utplåna resultaten härav, inte ens bland det arbetande folket. Därför måste vi göra omfattande och ihärdiga ansträngningar att utbilda både kadern och massorna i vår proletära nationalitetspolitik och lägga oss vinn om att ofta se över förhållandet mellan han-nationaliteten och de nationella minoriteterna

Vi måste uppriktigt och aktivt hjälpa de nationella minoriteterna att utveckla sin hushållning och kultur. I Sovjetunionen är förhållandet mellan den ryska nationaliteten och de nationella minoriteterna mycket abnormt. Vi bör dra lärdom av detta…

Vi måste främja goda förhållanden mellan han-nationaliteten och de nationella minoriteterna och stärka enheten mellan alla nationaliteter i den gemensamma ansträngningen att bygga vårt stora socialistiska fosterland.”

Om den kinesiska regeringen ersätter en rad minoritetsspråk som första undervisningsspråk i skolorna med mandarin och dessutom försöker befrämja mandarins expansion överhuvudtaget på bekostnad av minoritetsspråken och de s.k dialekterna, utövar den kinesiska regeringen en språklig tyranni. Språket är själva fundamentet för kulturen, speciellt en minoritets kultur.

Kommunistisk språkpolitik var redan efter oktoberrevolutionen mycket progressiv. Wikipedia skriver:

”Sovjetunionens språkpolitik innefattade ett väldigt omfattande språkplaneringsprojekt. Målet med språkpolitiken var att ge alla de cirka 140 språken i Sovjetunionen egna skriftspråk och att bygga upp skolverk som kunde ge alla undervisning på sitt eget språk.”[2]

Denna språkpolitik ändrades först efter Stalins död. Att nu den kinesiska regeringen försöker tränga undan minoritetsspråken och dialekterna, visar att det s.k kommunistiska partiet leds av borgerliga chauvinister.

RBT

5/12 2021

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Borgerlig demokrati är samtidigt borgerskapets diktatur

1. I Sverige råder borgerlig demokrati. Formellt innebär detta medborgarnas likhet inför lagen och att all makt utgår från folket. I verkligheten är emellertid lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer borgarklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting, kommunfullmäktige) påstås representera folket, men tjänar i stället borgarklassens intressen och håller arbetarklassen utanför samhällets förvaltning. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Det faktum att arbetarklassen vart fjärde år kan rösta på vilket som helst parti i valen förändrar inte detta. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismen att få majoritet i parlamentet. Arbetarklassens maktövertagande kan inte gå via borgarklassens parlament.

Kommunisterna är de främsta i att försvara de demokratiska fri-och rättigheterna

2. Kommunisterna försvarar de demokratiska rättigheterna, som allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, organisationsfrihet, tryckfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig alltsedan arbetarörelsens uppkomst, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning. Eftersom borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler utövas dessa rättigheter ytterst på den härskande klassens villkor. Försvaret av de demokratiska fri- och rättigheterna blir därför alltid en kampfråga, och vårt försvar av dem blir ofta en kamp mot borgarklassens sätt att förvalta dem och en kamp om deras konkreta innehåll.

De etablerade partierna försvarar statsmonopolkapitalismen på det ena eller andra sättet

3. Statsmonopolkapitalismens fortbestånd försvaras också av ett antal partier. Dels av öppet borgerliga partier, främst Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern, som förespråkar privatkapitalismens välsignelser, liksom av det småborgerliga Miljöpartiet, som tror att miljöfrågorna kan lösas inom ramen för kapitalismen. Dels av borgerliga arbetarpartier som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det socialdemokratiska partiet, som utger sig för att representera arbetarklassen, har förvandlats från ett reformistiskt parti till ett parti, vars ledning öppet och aggressivt försvarar det kapitalistiska systemet. De socialdemokratiska spetsarna har utvecklats till ett skikt inom borgarklassen och förvaltare av ett enormt samhälleligt kapital genom staten, kommunerna, landstingen, pensionsfonderna, fackföreningarna, kooperationen och hyresgäströrelsen med mera. Eftersom det är borgarklassens intresse att den öppna klasskampen inte skärps, är socialdemokratin kapitalismens bästa förvaltare så länge den kan dominera arbetarklassen med sin klassamarbetsideologi, som bland annat innebär att arbetarklassen skall ta ansvar för de enskilda företagens vinster och samhällsekonomin som helhet. Vänsterpartiet är idag ett vänstersocialdemokratiskt parti, som fungerar som en vänlig pådrivare till socialdemokratin, och som fokuserar sin verksamhet på de parlamentariska församlingarna. Idag finansieras alla etablerade partier inte längre av medlemmarna utan huvudsakligen av stat, kommuner, landsting, det vill säga via skattsedeln.

Alltsedan Kommunistiska manifestet har den kommunistiska rörelsens huvudstrategi varit att inrikta kampen om statsmakten genom revolution:

4. ”Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet från en klass för att undertrycka en annan klass. När proletariatet med nödvändighet förenar sig som klass i kampen mot bourgeoisien, gör sig till härskande klass genom en revolution och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver proletariatet med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensvillkor, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass.” (”Kommunistiska Manifestet”)

Detta betydde emellertid inte att Marx/Engels och Första internationalen förnekade betydelsen av kampen för allmän rösträtt, deltagande i parlamentsval och de parlamentariska församlingarna. Marx/Engels stödde naturligtvis det tyska socialdemokratiska partiet, när det deltog i parlamentsvalen och vann insteg i riksdagen.
 
" Och slutligen härskar den besittande klassen direkt genom den allmänna rösträtten. Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel. Men i den mån den mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”(Engels: "Familjens, statens och privategendomens ursprung" i).

Den avgörande skillnaden mellan Marx/Engels å ena sidan och olika anarkistiska riktningar å den andra sidan var att de förra ansåg att arbetarrörelsen och dess partier inte skulle avstå från att bedriva politisk kamp, det vill säga rikta krav till den borgerliga staten, och utnyttja alla möjligheter till att bedriva denna politiska kamp, inklusive genom deltagande i valen. Därför stödde också Marx/Engels de tyska socialdemokraternas beslut att ställa upp i de tyska federala valen, vilket Bismarck försökte förhindra genom en serie anti-socialistiska lagar 1881 – 1888. 1890 slog dock socialdemokraterna igenom med 19,75 procent av röstetalet. Anarkisterna avstod frivilligt från den politiska kampen och satte ensidigt sitt hopp till generalstrejk, direkt aktion eller till och med individuell terror. Därför reducerades anarkisterna till ett antal sekter, som aldrig på allvar förmådde påverka samhällsutvecklingen i något land, än mindre har den anarkistiska rörelsen någonsin uppnått sitt föregivna slutmål. I stället har anarkisterna, en i grunden småborgerlig rörelse, konsekvent splittrat arbetarrörelsen.

I en berömd artikel 1873, ”Bakunisterna i arbete”, angriper Engels exempelvis direkt anarkisternas bojkottlinje. ii

Parlamentarisk representation kan understödja att arbetarpartier urartar

5. Det finns givetvis en fara för att parlamentarisk representation för ett kommunistiskt parti kan understödja en fortgående högervridning. Detta visade sig hos en rad socialdemokratiska partier före första världskriget, först och främst hos det tyska socialdemokratiska partiet, men det visade sig också hos en rad kommunistiska partier efter andra världskriget, speciellt efter 1953. De marxist-leninistiska partier, som solidariserade sig Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien efter Den stora polemiken på 1960-talet, var i ringa utsträckning företrädda i parlamentariska församlingar. Orsakerna till att många av dessa urartade var andra.

Det kan lätt uppstå en tendens, särskilt hos parlamentsledamöter, att betrakta den parlamentariska verksamheten som viktigare än massarbetet, att parlamentsledamöterna vänjer sig vid det bekväma livet liksom löneförhållandena i parlamenten och att de ser sig själva som partiets centrum. Kommunistiska Internationalens andra kongress 1920 diskuterade denna fråga mycket noga och antog en resolution ”Det kommunistiska partiet och parlamentet”, vilken innehöll ett antal förhållningsregler.

”11. Det borgerliga parlamentets plattform är ett sådant hjälpcentrum. Det faktum att parlamentet är en borgerlig statlig institution är inget argument alls mot deltagande i den parlamentariska kampen. Det kommunistiska partiet inträder i denna institution inte för att fungera som en integrerad del av det parlamentariska systemet, men för att genomföra aktioner inom parlamentet som bidrar till att krossa det borgerliga statsmaskineriet och parlamentet självt (exempel på detta är Liebknecht i Tyskland och bolsjevikerna i den tsaristiska duman, den ’Demokratiska konferensen’, Kerenskys förparlament, den konstituerande församlingen och stadsdumor och slutligen de bulgariska kommunisternas aktioner).
12. Parlamentarisk aktivitet, som huvudsakligen består av att sprida revolutionära idéer, avslöja klassfiender utifrån den parlamentariska plattformen, och befrämja massornas ideologiska mognad, som speciellt i de efterblivna områdena, fortfarande respekterar parlamentet och hyser demokratiska illusioner – denna aktivitet måste absolut underordnas masskampens syften och uppgifter utanför parlamentet (min fetstil)…
16. Anti-parlamentarism som princip, som ett absolut och kategoriskt förnekande av deltagande i val eller i revolutionärt parlamentariskt arbete, är därför en naiv och barnslig inställning, som inte håller för kritik…
17. Samtidigt innebär inte ett erkännande av parlamentariskt verksamhet en fullständig acceptans av behovet att delta, oavsett omständigheterna, i alla val och all parlamentarisk verksamhet. Deltagande i ett visst val eller i viss parlamentarisk verksamhet beror på en hel serie specifika villkor…( Theses Resolutions & Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, Pluto Press 1983, sid. 101- 102)

När ska val bojkottas?

6. I artikeln ”Skall man bojkotta Riksduman?” iii 1906, som Lenin skrev efter att 1905 års revolution hade krossats och tsaren hade upprättat den första duman, förordade han aktiv valbojkott.  Denna duma saknade all verklig makt och byggde inte på allmän och lika rösträtt. Lenin motiverar i första hand sin uppfattning på följande sätt:

” Därför att vi nu som parti inte kan ha någon nytta av valen. Det finnes ingen agitationsfrihet. Arbetarklassens parti förföljes. Dess representanter arresteras utan domstolsbeslut, dess tidningar indrages, dess möten förbjudes. Partiet kan inte vid valen legalt slå ut sin fana, kan inte ställa upp sina kandidater inför hela folket utan att utlämna dem åt polisen. Vid ett sådant sakläge är ett revolutionärt utnyttjande av mötena utan att deltaga i valen mycket fördelaktigare för vår agitation och organisation än att deltaga i mötena för att verkställa legala val.”

Fjorton år senare, 1920, sammanfattade Lenin i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” bolsjevikernas erfarenheter av bojkottlinjen:

”De ryska erfarenheterna har skänkt oss en framgångsrik och riktig (1905) samt en annan, oriktig (1906), tillämpning av bojkott från bolsjevikernas sida (min fetstil). En analys av det förra fallet ger vid handen, att vi lyckades förhindra den reaktionära regeringen att sammankalla det reaktionära parlamentet i en situation, då massornas utomparlamentariska revolutionära aktioner (speciellt strejkerna) växte med utomordentlig hastighet, då inte ett enda skikt av proletariatet och bönderna på något sätt kunde stödja den reaktionära regeringen, då det revolutionära proletariatet tryggat sitt inflytande över de breda, efterblivna massorna genom strejkkampen och agrarrörelsen.”iv

Lenin skriver vidare i samma verk:

” Ett fel, fast ett mindre och lätt rättat sådant,[2] var redan bolsjevikernas bojkott av "duman" 1906. Ett mycket allvarligt fel och ett svårrättat sådant var bojkotten 1907, 1908 och följande år, då man å ena sidan inte kunde vänta någon mycket snabbt stigande revolutionsvåg som skulle gå över i uppror, och då å andra sidan nödvändigheten att koppla samman legal verksamhet med illegal framgick av hela den historiska situationen i den borgerliga monarki som höll på att renoveras. När vi nu blickar tillbaka på en fullständigt avslutad historisk period, vars samband med de följande perioderna redan tydligt framträtt, så framstår det särskilt klart att bolsjevikerna 1908-14 inte skulle ha kunnat bibehålla (långt mindre befästa, utveckla och förstärka) en fast kärna inom proletariatets revolutionära parti, om de ej i bittraste kamp hade hävdat oundgängligheten att förena illegala kampformer med legala under obetingat deltagande i det ärkereaktionära parlamentet och i en rad andra av reaktionära lagar kringskurna institutioner (försäkringskassor etc).”

Lenin konstaterar också:

” Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917). ”(A.a)

Valbojkott bör alltså endast genomföras i vissa situationer. Dit hör situationer då det kommunistiska partiet inte kan ställa upp kandidater om dessa riskerar liv och lem; dit hör situationer då det kan befaras ett omfattande valfusk, som förvandlar valet till en meningslös fars. Det är också riktigt att bojkotta valen till Europaparlamentet. Kommunisterna och arbetarklassen i Sverige är motståndare till EU; vi motsatte oss svensk medlemskap i EU och röstade emot svensk anslutning till EMU, det vill säga euron. Det finns därför ingen anledning att ge Europaparlamentet någon legitimitet genom att på något sätt delta i valen till detta. Valdeltagandet i Sverige 2014 till Europaparlamentet var endast 51,07 procent – lägst låg valdeltagandet 2004 med 37,85 procent. Brexit visade dessutom att det är möjligt att utträda ur EU.

Hur bekämpas de parlamentariska illusionerna bäst?

7. I ”Radikalismen…” skriver Lenin också:

” För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis "politiskt förlegad", men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans(och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”

I en relativt stabil borgerlig demokrati som Sverige har det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen legat på 86,4 procent under efterkrigstiden (vid 2018 års riksdagsval 87,2 procent). Propaganda för en valbojkott kommer inte att ha någon som helst effekt på valdeltagandet och den avgörande frågan är hur en valbojkott ska motiveras. Huvudproblemet är att folk röstar på fel partier, vilket i grund och botten beror på att de inte upplever något behov en socialistisk revolution för närvarande. Däremot är det enkelt att motivera varför de etablerade riksdagspartierna inte för en politik, som ligger i proletariatets långsiktiga intressen.

De etablerade riksdagspartierna kan bara avslöjas i praktiken. Detta var vad som skedde från februari till oktober 1917 i Ryssland, då kadetterna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fortsatte sin krigspolitik, trots att den inte låg i det absoluta folkflertalets intressen.  I en borgerlig demokrati som Sverige tenderar också de etablerade riksdagspartierna och folkets åsikter att gå isär i vissa fall. De etablerade riksdagspartierna är betydligt mer EU- och NATO-vänliga, starkare anhängare av privatisering av den offentliga sektorn, av inrättandet av friskolor etcetera än vad majoriteten av folket är.

Lenin skriver vidare:

” Naturligtvis kan den revolutionära taktiken inte omsättas i handling utan en revolutionär stämning hos massorna och utan de förutsättningar som gynnar utvecklingen av en sådan stämning. I Ryssland har vi emellertid genom en alltför lång, tung och blodig erfarenhet lärt oss den sanningen, att man inte får bygga den revolutionära taktiken endast på en revolutionär stämning. Taktiken måste vila på en nykter och strängt objektiv beräkning av alla klasskrafter i den givna staten (även i de omgivande staterna och i alla stater, i världsmått) samt med hänsyn tagen till de revolutionära rörelsernas erfarenheter. Att demonstrera sin ’revolutionära anda’ bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften (min fetstil)”.

Borgarklassens propagandistiska övermakt

8. Borgarklassen kontrollerar alltså press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler och har under kapitalismens fredliga perioder en fullständig propagandistisk övermakt. Men är denna propagandistiska övermakt absolut?

Nej, det visar en rad folkomröstningar, bland annat i Norge, Sverige och Storbritannien efter andra världskriget. I Norge sade det norska folket i folkomröstningar två gånger nej till medlemskap i EU, i Sverige röstade det svenska folket nej till euron 2003 och i Storbritannien röstade folket för Brexit, i samtliga dessa fall mot monopolborgerskapets politik i respektive land. Varför? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade.

I Sverige inför EMU-omröstningen hade monopolborgerskapet och deras lierade ett fullständigt propagandaövertag. Fyra partier, det vill säga Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna – och framför allt Svenskt Näringsliv – liksom den borgerliga pressen stödde ja-sidan. Svenskt näringsliv pumpade in ett okänt antal hundra miljoner i ja-sidans kampanj. Tusentals heltidsanställda funktionärer delade ut ja-glassar, ja-frisbees och annat krafs för att skapa en positiv stämning kring ja-sidan. Annonser och tv-reklam vräktes ut i mängder. Riksdagen anslog 120 miljoner till kampanjverksamhet inför folkomröstningen om EMU, varav 30 miljoner i extra partistöd, 48 miljoner till kampanjorganisationer på nej-sidan och 42 miljonrt till motsvarande organisationer på ja-sidan. Av de 48 miljonerna gick endast 1,5 miljoner respektive 300 000 till Folkrörelsen Nej till EU (med ungdomsorganisationen Unga mot EU). Detta trots att FNEU med 2600 medlemmar var den enda och största aktivistorganisationen, som var specialiserad på EU-frågor, den enda nej-till-EU- organisation som har överlevt.

Men resultatet blev att 82,6 procent röstade och ja-sidan fick 42 procent av rösterna och nej-sidan 55,9 procent. De enda partier, där majoriteten av deras väljare röstade för ja, var Moderaterna och Folkpartiet.

Varför detta resultat? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade. Det bildades i praktiken en bred allians mellan proletariatet, småborgerskapet och t.o.m delar av borgerskapet. I samtliga de nämnda omröstningarna förekom varken förföljelser av meningsmotståndare eller organiserat valfusk; i samtliga dessa fall räknade också monopolborgerskapet och deras lierade med att vinna omröstningarna. Valen var alltså ”riggade” endast såtillvida att monopolborgerskapet besatt ett våldsamt propagandamässigt övertag.

Som kuriosa kan nämnas att en grupp, inspirerad av Perus Kommunistiska Parti, förordade bojkott av EMU-valet:

”Så, just därför att de vill att vi ska rösta ska vi inte göra det, just för att de vill invagga arbetarklassen och folket i ’demokratiska’ illusioner, måste vi avslöja dem och mana till bojkott av farsen de kallar ’folkomröstning’. Endast med gevär kan världen förändras, som Ordförande Mao sa: "makt växer ur en gevärspipa".” v

I praktiken hamnade denna grupp på monopolborgerskapets sida sina revolutionistiska fraser till trots. Detta brukar vara konsekvensen av en vänsteropportunistisk eller vänsterdogmatisk linje. I samband med en folkomröstning som i detta fall, stod valet endast mellan två alternativ.  Ja-sidan skulle naturligtvis ha vunnit på ett lågt valdeltagande. Den klass som avgjorde valet var självfallet proletariatet, som i mycket stor utsträckning röstade nej.  Dessa vänsteropportunister resonerade som om frågan stod mellan allt eller intet, och förstod inte att klasskampen förutsätter ett stort antal delkamper och delsegrar. Det är därför som Engels talar om att arbetarna vet vad som gäller ”då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna”. Eftersom denna grupp var betydelselös påverkade de varken valdeltagandet i EMU-valet eller lyckades sätta igång ett folkkrig.

På vilket sätt kan kommunisterna delta i valen?

9. Det finns tre skäl att på olika sätt delta i de parlamentariska valen:

a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande:
c) För utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.

KFML/SKP ställde upp i tre val, 1970, 1973 och 1976. Detta var viktigt för nyrekryteringen till organisationen. Några andra ”vänster”organisationer ställde också upp i valen på 1970-1980-talet som KFML(r)/Kommunistiska Partiet och Socialistiska Partiet – senare också Rättvisepartiet. KFML/SKP uppnådde som mest 0,4 procent av röstetalet, eller c:a 21000 röster; på vissa orter uppnådde partiet 2 procent. Dessutom vann partiet mandat i några kommunala församlingar. Fördelen med att ställa upp i kommunalvalen var att partiavdelningarna tvingades utforma kommunalpolitiska program, vilket krävde lokala undersökningar. Små ”vänster”organisationer som Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) och Förbundet Kommunist ställde inte upp i val under 1970-talet – inte heller Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA) på 1980-talet. Det finns ingen anledning för en kommunistisk organisation att demonstrera sin litenhet. Under alla förhållanden kan en kommunistisk organisation ändå utnyttja valen för revolutionär propaganda.    

SKA tillämpade linjen att rösta blankt. Den linjen var enkel att motivera: För det första är regeringsfrågan, det vill säga valet mellan en öppet borgerlig och en socialdemokratisk regering, normalt ett val mellan pest och kolera. För det andra var det helt enkelt sant att det inte fanns något revolutionärt parti, som ställde upp i valen.

Att förorda principiell valbojkott är en anarkistisk och vänsteropportunistisk  linje. Det innebär också att frivilligt avstå från en kampform. Som Kinas Kommunistiska Parti skriver i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.” vi

Då det inte råder något revolutionär situation, än mindre ett revolutionärt uppsving inom det imperialistiska blocket, eller ett enskilt land inom detta, är det inte möjligt att i praktiken förkasta den borgerliga demokratin och parlamentarismen. Då är alternativet för de arbetande massorna i praktiken endast borgerlig demokrati eller olika former av auktoritärt eller t.o.m fascistiskt styre (se utvecklingen i Central- och Östeuropa). Kommunisternas uppgift består i att tålmodigt och uthålligt försöka förena sig med de arbetande massorna i kampen mot borgerskapet, mot klassklyftorna, för bättre levnadsförhållanden, mot alla inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna, samtidigt som kommunisterna visar att någon varaktig förbättring aldrig kan uppnås under kapitalismen utan att det krävs en socialistisk revolution.

I nuvarande läge är den bästa linjen att förorda blankröstning i 2022 års riksdagsval. Detta står inte i motsättning till att det t.ex kan finnas skäl att ibland personrösta i landstings- och kommunalval, men detta är undantag som bekräftar regeln. Vår propaganda bör fokusera kritik på de etablerade riksdagspartiernas politik, vilket underlättar ett ställningstagande för blankröstning. Inför 1970 års val spred DFFG ett flygblad, som granskade riksdagspartiernas och KFML:s politik i fråga om det vietnamesiska folkets befrielsekamp. Den enda slutsats man kunde dra av detta flygblad var att man borde rösta på – KFML.

10. Det parlamentariska läget och styrkeförhållandena mellan riksdagspartierna har förändrats under den senaste mandatperioden; det har skett en ytterligare förskjutning åt höger genom att de borgerliga partierna med undantag för Centerpartiet är beredda att acceptera en M/KD-regering med stöd av Sverigedemokraterna. Det finns därmed en möjlighet att en sådan regering kommer till makten efter valet 2022. Men detta perspektiv behöver inte leda till alarmism, även om en sådan regering kommer att vrida politiken i ytterligare arbetarfientlig riktning. I flera andra europeiska länder, bland annat Finland, Danmark, Norge och Österrike, har det visat sig att högerpopulistiska partier i regeringsställning har avslöjat sin politiska inkompetens när de ”tvingats ta ansvar” och antingen spruckit, lämnat regeringarna eller förlorat sitt inflytande. De har bara drivit en kärnfråga, nämligen att skylla problemen på invandrarna, men i övrigt anpassat sig till de redan etablerade borgerliga partiernas ekonomiska politik. Så fort de etablerade borgerliga partiernas politik i invandringsfrågan har närmat dig de högerpopulistiska partiernas, har de högerpopulistiska partiernas existensberättigande försvagats. Vissa länder i Centraleuropa, främst Ungern och Polen, representerar ett undantag, eftersom högerpopulistiska partier där har egen majoritet. I dessa länder har regeringspartierna inte bara hetsat mot invandrare och homosexuella utan även börjat inskränka de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna.

I propagandan inför valet 2022 bör kommunisternas huvudslag riktas mot Sverigedemokraterna, särskilt med tanke på deras väljarstöd inom arbetarklassen, och därnäst mot Socialdemokraterna för deras nyliberala politik, som ytterst gynnat framväxten just av Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet bör angripas för att de är ett menlöst alternativ till Socialdemokraterna.

3/12 2021

i https://www.marxists.org/svenska/marx/1884/21-d039.htm
ii ”The Bakunists at Work” – https://www.marxists.org/archive/marx/works/1873/bakunin/index.htm
iii  Se http://kommak.org/?p=594 eller https://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1906/skall_man_bojkotta_duman.pdf
iv https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7
v http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc26dec/Dokument/EMU.htm
vi http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

Bredvidläsningslitteratur:

V.I Lenin: “What has the Trial of the Russian Social-Democratic Workers Fraction proved? – https://www.marxists.org/archive/badayev/1929/duma/appendix.html

“Theses on the Communist Parties and Parliamentarism” från Kominterns andra congress - https://www.marxists.org/history/international/comintern/2nd-congress/ch08a.htm#v2-p49

V.I Lenin: ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

SUKP(b):s historia, Proletärkultur 1979, sid.  156 – 158

Det var riktigt att bilda Kommunistiska Internationalen, Tredje Internationalen, och lika riktigt att lägga ner den 1943. Mao Zedong sade med anledning av Kominterns upplösning 1943:

” Det är sant att den kommunistiska internationalen skapades av Lenin själv. Under hela sin existens har den tillhandahållit de bästa tjänsterna för att hjälpa varje land att organisera ett verkligt revolutionärt arbetarparti, och det har också bidragit enormt till den stora saken till att organisera det antifascistiska kriget. ”[1]

Detta var huvudsidan. Kommunistiska Internationalen var ett världsparti, som tillämpade demokratisk centralism. Förutom målsättningen att understödja de revolutionära kamperna i hela världen slogs det också fast att det var en tvingande nödvändighet att försvara den första socialistiska staten, Sovjetunionen.  Det betydde också att Komintern genomförde regelbundna kongresser 1919, 1920, 1921, 1922, 1924, 1928 och 1935. Mellan kongresserna leddes Komintern av en Exekutivkommitté, EKKI. Det hör till saken att Komintern och EKKI hade stora ekonomiska och personella resurser, eftersom EKKI var baserad i Moskva. Många partier hade permanenta företrädare i Moskva och Komintern skickade också ut representanter runtom i världen för att direkt understödja den revolutionära kampen.

Kominterns avigsida

Avigsidan med Komintern var att inte ens ett centrum kunde korrekt analysera politiken i hela världen. Mao Zedong konstaterar vidare:

”Den interna situationen i varje land och relationerna mellan de olika länderna är mer komplicerade än de har varit tidigare och förändras snabbare. Det är inte längre möjligt för en enhetlig internationell organisation att anpassa sig till dessa extremt komplicerade och snabbt föränderliga omständigheter. Korrekt ledarskap måste växa fram från en detaljerad analys av dessa förhållanden, och detta gör det ännu mer nödvändigt för kommunistpartiet i varje land att självt genomföra detta. Kommunistiska internationalen, som är långt borta från den konkreta kampen i varje land, var anpassad till ett förflutet som var relativt enkelt, då förändringar skedde ganska långsamt, men den är inte längre ett lämpligt instrument.” [2]

Dessutom kunde vissa partiers nationella intressen stå i motsättning till andra partiers nationella intressen och centrum kunde t.o.m ge felaktiga råd. Under det sista inbördeskriget i Kina 1945 – 1949 gav Stalin de kinesiska kamraterna rådet att Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Röda Armén skulle göra halt halvvägs och dela Kina i en nordlig och en sydlig del (kontrollerad av Guomindang). Stalin oroade sig för en amerikansk intervention, som kunde spilla över på Sovjetunionen. Därmed skulle KKP ha begått samma misstag som VietMinh, som accepterade en delning av Vietnam 1954. Mao sade vid ett senare tillfälle: ”Om vi hade följt alla råd från Stalin, skulle det inte blivit någon revolution i Kina.” Stalin medgav senare i samtal med Mao Zedong att han hade haft fel.

Kinas Kommunistiska Parti försökte aldrig ta initiativ till en ny international

KKP och Albaniens Arbetarparti (AAP) försökte tillsammans aldrig skapa en ny kommunistisk international. Kontakterna mellan broderpartierna upprätthölls i stället på bilateral basis och båda dessa partier behandlade broderpartierna som jämlikar och försökte inte påtvinga dem sina uppfattningar. Varken KKP eller AAP organiserade några allmänna möten, där alla marxist-leninistiska organisationer deltog.

Detta system fungerade mycket bra. Det viktiga var att det befrämjade självständigt tänkande och inte osjälvständigt underordnande. Givetvis åtnjöt både KKP och AAP, särskilt KKP, störst inflytande bland de marxist-leninistiska partierna. Detta var mest på gott, men det kunde också förekomma att något av partierna gav felaktiga råd. Exempelvis föreslog den kinesiske ambassadören i Oslo SKP:s broderparti AKP(m-l) på tidigt 70-tal att det borde verka för att Norge skulle gå med i EU, ett råd som AKP(m-l) naturligtvis inte följde. I andra fall kunde indirekt kritik vara helt korrekt; i samband med SKP:s Enad-Vänsterkampanj fick en partidelegation i Kina kritiska frågor om denna principlösa kampanj. Partivänstern i SKP var fullt medveten om denna KKP:s hållning i den inre partikampen mot parthögern, men undvek att hänvisa till den i den inre partikampen mot högeropportunisterna, eftersom vi ansåg att vi helt och hållet kunde förlita oss på våra egna argument

Efter splittringen med KKP 1977 försökte AAP bilda en international, vilket misslyckades.

KFML/SKP samarbetade med både KKP/AAP från 1964 till 1977. Under denna tid deltog vi inte på ett enda gemensamt internationellt möte och antog inte en enda gemensam resolution med KKP och AAP. Den enda gemensamma resolution med andra organisationer som SKP antog var ”Norden mellan supermakterna” 1975 och som antogs tillsammans med AKP(m-l), KFML-Danmark, MLR-Finland, EIK-ML/Island och en färöisk organisation. Denna resolution hade förberetts mycket noggrant av partiledningarna och utgick från en redan befintlig samsyn.

På 1980-talet övertog SKP(m-l)/SKA SKP:s internationella kontakter och träffade MLPD och andra partier på några gemensamma möten. Men vi liksom AKP(m-l) och KFML-Danmark, som vi träffade separat, undertecknade aldrig några gemensamma resolutioner och anslöt oss heller inte till den MLPD-ledda internationella samarbetsorganisationen. SKP(m-l)/SKA, som bildades 1980, försökte aldrig etablera någon kontakt med KKP eller AAP, eftersom båda partier hade urartat.

Misslyckade internationaler

Perus Kommunistiska Parti/RCP(Avakian) och Nepals maoistiska parti bildade RIM, men denna international föll ihop. Det fanns i praktiken tre stridande viljor, som ville spela första fiolen, och som inte kunde enas i långa loppet. Det som var utmärkande för många av de partier och grupper, som tillhörde – eller sympatiserade med – RIM, var att de utgav sig för att vara mer maoistiska än Mao Zedong själv, medan de i själva verket vanställde och förvanskade Mao Zedongs teorier på flera avgörande punkter som frågan om folkkrigets universalitet. Detta skedde från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk utgångspunkt.

Om det finns en international, måste den ledas från ett centrum. Men vilket parti ska leda ett sådant centrum? Idag finns det inte ens något statsbärande kommunistiskt parti i ett socialistiskt land, som kan tjäna som bas eller föredöme. Det två mest kamperfarna maoistiska partierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, har inga sådana ambitioner. Detta beror säkert på att dessa partier har funnits sedan 1960-talet och är fast förankrade i en maoistisk tradition. Alla övriga partier är mer eller mindre oskrivna kort, även om vissa partier kan vara mer kamperfarna än andra. Ett centrum kan lika lite som EKKI i Komintern överblicka klasskampens utveckling i hela världen och alltid göra korrekta analyser.

Den proletära internationalismen kräver ingen international

“Kamrat Mao Zedong påpekade att för närvarande är inte den form för revolutionär organisering som är känd som den Kommunistiska Internationalen anpassad till kampens behov. Att fortsätta med denna organisationsform skulle tvärtom hindra utvecklingen av den revolutionära kampen i varje land. Vad som nu behövs är stärkandet av det nationella kommunistiska partiet [min-tsu kung-chan tang] i varje land, och vi behöver inte längre detta internationella ledande centrum .” [3]

En ny kommunistisk international är fortfarande inte anpassad till kampens behov. Det går alldeles utmärkt att fortfarande tillämpa KKP:s linje för relationerna till broderpartier. SKP träffade inte bara KKP/AAP utan även en rad andra partier från hela världen, som hade kontakt med båda dessa partier, på bilateral basis. Som tidigare sagts undertecknade SKP bara en gemensam resolution, ”Norden mellan supermakterna”, och detta med de övriga nordiska marxist-leninistiska partierna och organisationerna. Dessa partier kände varandra väl och var väl insatta i ländernas politiska förhållanden.

Om vi undertecknar en resolution tillsammans med andra partier på gemensamma möten, så kommer vi naturligtvis att associeras med dessa partier. Problemet idag är många av de partier, som är aktuella för konferenser, är att de förordar att folkkriget är universellt, en helt anti-maoistiskuppfattning och en omöjlig linje i ett avancerat kapitalistiskt och imperialistiskt land, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap .

Det viktigaste är att Kommunistiska Föreningen utvecklar sin egen verksamhet i Sverige och blir en slagkraftig organisation istället för att åka runt på internationella konferenser och anta gemensamma uttalanden. Vi kan fortsätta träffa revolutionära partier, oavsett blocktillhörighet, på bilateral basis utan att binda upp oss. Det första steget att binda upp sig är att anta gemensamma resolutioner.

Det sjunde mötet för MLM-partierna och organisationerna i Europa antog t.ex en resolution, som avlutades med orden:

”We do this as a powerful symbol of a worldwide united proletariat which is screaming for its New International Organisation which will emerge from the conduction of the Unified International Maoist Conference.”

Här är det glasklart vad syftet är med dessa möten.

Kommunistiska Föreningen behöver heller inte tillämpa linjen att ha bara ett broderparti i varje land, en linje, som KKP, AAP och SKP tillämpade på 1960 - och 70-talet. Många revolutionära partier, särskilt i det imperialistiska blocket, är idag oprövade, d.v.s vi vet inte vad de går för i praktiken. Därför är det ingen brådska med att formalisera ett internationellt samarbete med närstående partier, särskilt som det inte finns något socialistiskt land, som kan fungera som föredöme och som det gäller att försvara. Så länge ett kommunistiskt parti inte har gjort revolution eller har ett dokumenterat massinflytande är det i princip oprövat.

Trotskisterna är specialister på att bilda internationaler. Det finns inte bara en Fjärde International utan en femte, sjätte och sjunde och kanske fler. Trotskister träffar gärna likasinnade, t.o.m tillfälligt likasinnade (innan de splittras), men deras resolutioner har aldrig gjort någon nytta i den praktiska klasskampen.

Rickard B. Turesson

26/11 2021

I ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” formulerar Lenin de fem berömda kriterierna på imperialismen. Imperialismen är i första hand ekonomiskt betingad och det militära agerandet är en följd av de ekonomiska drivkrafterna.

”1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.

2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta "finanskapital".

3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.”

Dessa kriterier är fortfarande i princip giltiga.

Idag finns det endast två supermakter, USA och Kina, som kan tävla om världsherraväldet. Med supermakt menas en imperialistisk stormakt, som ensamt kan tävla om världsherraväldet. Vilka andra stater kan idag tävla med USA och Kina?

I början av 1970-talet karakteriserade Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong USA och Sovjet som de två supermakter, vars rivalitet kunde leda till ett tredje världskrig. Därför försökte Kina också skapa bredast möjliga allians mot de båda supermakterna. Samtidigt som SKP understödde kampen mot USA-imperialismen genom vårt arbete i DFFG, initierade också SKP också en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974. SKP bekämpade alltså båda supermakter.

Situationen före första världskriget var en annan. Inför första världskriget stod två block, eller allianser om man så vill, mot varandra; Storbritannien/Frankrike/Tsarryssland stod mot Tyskland/Österrike-Ungern. Storbritannien/Frankrike var relativt ekonomiska jämnstarka och hade båda omfattande kolonialvälden; Storbritannien var den obestridligaste starkaste sjömakten, men utmanades av Tyskland. Frankrike hade en starkare armé än Storbritannien. Ryssland visade sig vara den svagaste länken i den imperialistiska kedjan. Tyskland var en uppåtstigande imperialistisk stormakt, men tvangs föra ett tvåfrontskrig. Efter Tysklands separatfred med Sovjetunionen, var det osäkert om Storbritannien/Frankrike skulle kunna hålla stånd mot Tyskland. I det läget kom USA, som hade passerat Storbritannien som ekonomisk stormakt, till Storbritannien/Frankrikes undsättning och Tyskland/Österrike-Ungern kunde besegras.

Inför andra världskriget stod Tyskland-Österrike till att börja med mot Storbritannien/Frankrike igen.  Sovjetunionen försökte åstadkomma en allians med Storbritannien, Frankrike, Polen och Tjeckoslovakien för att dämma upp för Nazitysklands fortsatta expansion. Men Storbritannien/Frankrike hade andra planer. Den s.k Münchenöverenskommelsen innebar att Storbritannien/Frankrike accepterade att Nazityskland annekterade Tjeckoslovakien och att de hoppades att Nazityskland och Sovjetunionen skulle förgöra varandra i ett krig. Dessa planer kom på skam genom icke-angreppspakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen, den s.k Molotov-Ribbentrop-pakten, och i stället gick Nazityskland till angrepp mot Frankrike och Storbritannien. Men i och med Nazityskands angrepp på Sovjetunionen, dess egentliga huvudmotståndare, och Japans angrepp på Pearl Harbor 1941, ändrades situationen igen. Det uppstod en allians mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien, som lyckades besegra Nazityskland, Japan och Italien. Andra världskriget ledde till att det uppstod ett socialistiskt läger, som omfattade en tredjedel av mänskligheten, och att USA kom ut som imperialistiska supermakt.  Deras imperialistiska rivaler var antingen besegrade eller hade allvarligt försvagats som Storbritannien och Frankrike. Men före första och andra världskriget kan man inte tala om någon imperialistisk supermakt, bara imperialistiska stormakter.

Det har aldrig varit så att små och medelstora imperialiststater har startat något världskrig.

Lenin skriver:

 ”Kapitalismen har vuxit över ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal framskridna’ länder. Och delningen av detta “byte” försiggår mellan två av tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare (Amerika, Storbritannien, Japan - min fetstil) vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.”  (Lenin [1])

Redan 2005 stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största industri- och handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Kina har också intervenerat i andra länder. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge på långt när mäta sig med USA:s. Båda kinesiska och amerikanska militärstrateger menar att militär jämvikt dock uppnås runt 2030.

Det är bara drygt åtta år kvar till 2030. Det finns skäl att påminna om Nazitysklands snabba militära upprustning. Från nazisternas maktövertagande 1933 tog det bara sex år innan Nazityskland ansåg sig kunna angripa Polen 1939 och riskera ett andra världskrig. Dessförinnan hade Nazityskland annekterat Saarområdet, Österrike och Tjeckoslovakien och dessutom intervenerat i spanska inbördeskriget. Efter Polen kom i snabb takt angreppen mot Nederländerna, Belgien, Frankrike, Danmark, Norge och Storbritannien. En intressant fråga är om Kina inom den närmast tiden kommer att våga inkorporera Taiwan med militära medel och vad USA i så fall kommer att göra.

En uppåtgående supermakt måste expandera på den nedåtgående supermaktens bekostnad. Det är absolut lagbundet. Lenin skriver:

 ”Kapitalisterna delar världen emellan sig inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit (min fetstil).Delningen utföres härvid "efter kapital", "efter makt" - någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system.”[2]

Hur rivaliteteten mellan USA och Kina kommer att sluta är en annan fråga. Det går för närvarande inte att göra några säkra förutsägelser; endast olika scenarior kan skisseras.

Rickard B. Turesson

8/11 2021

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Coronakommissionen  har nyligen lämnat en rapport och kritiserar Sveriges coronahantering på flera punkter.

Kommissionen skriver: ”Sveriges hantering av pandemin har präglats av senfärdighet. De inledande skyddsåtgärderna var otillräckliga för att stoppa eller ens kraftigt begränsa smittspridningen i landet”.

Kommissionen skriver också att Sverige inte var tillräckligt väl rustat inför pandemin och att  den svenska pandemiberedskapen var ”undermålig”. Rapporten riktar vidare mycket hård kritik mot att masstestningen kom igång senare i Sverige än i andra länder. Kommissionen anser att det var ett ”haveri” att den storskaliga provtagningen inleddes först efter att den första vågen var över. Under våren och sommaren 2020 fördes en debatt mellan regeringen, regionpolitiker och Folkhälsomyndigheten om vems felet var att testningen kom igång sent.

Kommissionen påpekar dessutom att Sveriges smittskydd var och är decentraliserat och fragmenterat på ett sätt som gör det oklart vem som bär ansvaret för helheten när en allvarlig infektionssjukdom drabbar landet.

Redan den 7 april 2020 tog Kommunistiska Föreningen ett uttalande - http://kommunisten.nu/?p=9775 - som angrep de brister, som coronakommissionen omtalar mer än ett år senare.

”Arbetarklassen i Sverige drabbas nu hårt av sjukdom, ekonomisk nedgång och arbetslöshet. Corona-pandemin har utlöst en djup kris i det kapitalistiska systemet. Det är de fattigaste i Sverige som drabbas hårdast både av sjukdomen och dess ekonomiska konsekvenser. I Stockholm kommer en stor del av dödsoffren från Järva-området. Fattiga och nyanlända lever trångt i miljonområdena och i bostadsbaracker och är därmed extra utsatta för smitta.

Den svenska regeringen har i inledningen agerat mycket kraftlöst mot coronaepidemin. Istället för att värna folkhälsan har man spelat ner riskerna med pandemin och slagit vakt om storbolagens tillgång på arbetskraft, de öppna gränserna och rika människors rätt att ha fjällsemestrar och afterski.

Arbetarklassen kan inte ”jobba hemma” utan förväntas ta sig till arbetet i överfylld kollektivtrafik. Sjukvårdsarbetare tvingas arbeta med smittade utan riktig sjukvårdsutrustning och dödstalen bland sjukvårdpersonal i Italien är höga.

De allra fattigaste delarna i arbetarklassen, ”gig-arbetare”, tillfälligt anställda och vikarier ställs nu utan försörjning i en förfärande takt, och de flesta av dem saknar ekonomiska skyddsnät. Arbetslösheten i industrin är på väg att skjuta i höjden på grund av att de globala leveranskedjorna har kollapsat.

Sveriges beredskap är dålig. Sedan EU-inträdet har all civil beredskap rustats ner och det är nu en stor brist på skyddsutrustning, handdesinfektion, och andra livsnödvändiga artiklar inom sjukvård och hemtjänst. Staten och regionerna har urholkat sjukvårdssystemet och det finns en stor brist på kapacitet att möta pandemin.”

Man kan också uttrycka det som att folk, särskilt äldre, har dött i onödan på grund av coronapandemin.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Oktoberförlaget har nyligen gett ut ”Folkmordet i Irak” av Peo Österholm.

USA har bedrivit krig i Irak i över 40 år. Det är USA:s och ett av världshistoriens längsta krig, mer än dubbelt så långt som kriget i Afghanistan.

Iran-Irakkriget, Kuwaitkriget (som drevs i Irak), 90-talets sanktioner, invasionen 2003-2011, kriget mot IS; alla har de praktiskt taget hela tiden bedrivits på irakiskt territorium. Antalet döda under de flera decennier långa krigen uppgår till flera miljoner. Uppskattningar hamnar mellan 4 och 5 miljoner men det finns siffror som hamnar över 5 miljoner.

De lidanden som irakierna har fått utstå under alla krigen har inte redovisats i västmedierna. USA har inte skytt några medel – massiva bombningar, spridandet av sjukdomar, tiotusentals politiska mord. Användandet av utarmat uran har givit cancerepidemier. Landet har plundrats på sina tillgångar, infrastrukturen raserats. Historiska minnesmärken från Ur och Babylon, mänsklighetens vagga, har förstörts och stulits.

Ibland har USA krigat tillsammans med Iraks regering, ibland emot – ständiga fotbyten men hela tiden med sina egna intressen främst.

Kriget pågår än. Men nu med svenskt deltagande.

***

Peo Österholm är tidigare journalist på Svenska Dagbladet.

Inledare: Författaren och representant för Irak-Solidaritet

Plats: Cykelcafé Le Mond, Södermannagatan 10 (Södermalm), Stockholm

Tid: Onsdag den 3/11 kl. 18.00 – 19.00

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)