Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - 25 april 2021 19:30

Krisen i den kapitalistiska världsekonomin och coronapandemin.


I år kommer det inte som brukligt att vara möjligt att demonstrera på 1-maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag, på grund av coronapandemins restriktioner. Vad har utlöst denna kris – vad är hönan och vad är ägget?

Redan innan coronaviruset dök upp i Kina, hade den ekonomiska tillväxtakten minskat i såväl de ledande kapitalistiska ekonomierna som de s.k utvecklingsekonomierna i den globala Syd. Coronapandemin är enbart en yttre faktor, som verkar genom den kapitalistiska världsekonomin. Men den har skärpt och fördjupat den kapitalistiska krisen.

Den kapitalistiska krisen är också pandemisk

 

Idag finns det inget land eller ingen regering i världen som befinner sig helt utanför den kapitalistiska världsekonomins kretslopp. Det betyder att alla regeringar måste vidta skyddsåtgärder för att förhindra smittspridningen så länge det inte finns något effektivt vaccin. Det betyder att människor, städer, regioner och till och med hela länder sätts i karantän; social distansering och reserestriktioner påbjuds och införs. Dessa åtgärder skadar ofelbart den samhälleliga produktionen, den internationella handeln och samfärdseln. Följden blir drastiskt ökad arbetslöshet, som direkt drabbar arbetarklassen. En snabb smittspridning innebär att ländernas sjukvårdssystem, speciellt i fattiga länder, belastas direkt. I dag är en smittbärare också bara en flygresa bort.

Kapitalismens natur är instabilitet. Den grundläggande motsättningen mellan den privata tillägnelsen, d.v.s att ett fåtal äger produktionsmedlen, och produktionens alltmera församhälleligade karaktär, d.v.s att produktionen blir allt mera sammanvävd även på det internationella planet, löper som en röd tråd inom det ekonomiska systemet. Det leder till regelbundet återkommande kriser.

Vilka drabbas hårdast?

Arbetarklassen i Sverige kommer nu att drabbas hårt av arbetslöshet, ekonomisk nedgång och sjukdom till följd av krisen. Det är arbetare som måste ta sig till jobbet i överfylld kollektivtrafik. Det är de äldre, de redan sjuka och de fattigaste som kommer att drabbas hårdast av coronapandemin och dess ekonomiska konsekvenser. I Stockholm är dödsoffer från vissa invandrartäta förorter redan överrepresenterade.


Den svenska regeringen har inledningsvis agerat tamt och sent mot coronapandemin. Därför har Sverige relativt sett fler dödsfall än de nordiska grannländerna. Sveriges beredskap för en pandemi var och är dålig. Sedan EU-inträdet har all civil beredskap rustats ner. Det har rått stor brist på skyddsutrustning, handdesinfektion och andra livsnödvändiga artiklar inom sjukvården och hemtjänst. Staten har tillåtit att delar av sjukvårdssystemet har privatiserats och urholkats, exempelvis genom brist på intensivvårdssjukplatser.


Krisens bördor måste bäras av kapitalet

 

Den svenska regeringen och dess allierade partier har prioriterat att upprätthålla den kapitalistiska ekonomin, försäkra storföretagen om ekonomiskt stöd och tillgång på arbetskraft och därefter ge småföretagen ekonomiskt stöd och sist proletariatet. Staten och kommunerna har öst miljarder över kapitalisterna.

Arbetarklassen ska gå skadeslös ur krisen. Därför krävs bl.a.:

  • A-kassa till alla lönearbetare!
  • Alla arbetande som drabbas av inkomstbortfall under krisen måste kompenseras fullt ut!
  • Skyddsutrustning till all personal i sjukvård och hemtjänst!
  • Stoppa alla vräkningar! Hyresfria månader!
  • Töm alla bostadsbaracker – riktiga boenden för de nyanlända!

Ingen ända på kriserna

 

Den nuvarande krisen avslöjar kapitalismens inneboende svagheter. Det här är absolut inte den sista krisen eller den sista pandemin. Därför måste alla som vill ha en bättre värld, ett bättre Sverige, där folkflertalets intressen styr, kämpa inte bara mot systemets verkningar utan också mot själva det kapitalistiska systemet. Det måste helt enkelt ersättas av ett socialistiskt system, som planerar produktionen utifrån det arbetande folkets behov, inte utifrån profitmaximering som bara gynnar ett litet fåtal.


Detta är bara möjligt om det finns ett revolutionärt kommunistiskt parti, som kan samordna och leda klasskampen mot borgerskapet och dess politiska allierade. Ett parti som har denna målsättning måste återskapas i Sverige. Det kommer att krävas en verklig revolution för att störta det kapitalistiska systemet. Kampen kommer att bli långvarig och fordra stor uthållighet, men den kampen måste börja här och nu. Det som är ruttet faller inte av sig självt.


RBT


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - 21 april 2021 17:15

Mao Zedong var förmodligen den förste marxist, som använde begreppet huvudmotsättning, även om Lenin i praktiken också tillämpade denna teori – mera om detta sedan.


Mao skrev:


”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättningen, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.


Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen (min fetstil). De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoisien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.” 1


Huvudmotsättningen på den samhälleliga nivån bestämmer alltså eller utövar inflytande på de övriga motsättningarna i ett kapitalistiskt samhälle. Den grundläggande motsättningen i det kapitalistiska produktionssättet är den mellan den kapitalistiska tillägnelsen (d.v.s. att kapitalisterna tillägnar sig mervärde) och produktionens alltmera församhälleligade karaktär (d.v.s. att kapitalismens expansion leder till uppkomsten av ett proletariat och att produktionen blir alltmera sammanvävd). Denna grundläggande motsättning uttrycker kapitalismens väsen och framträder som en motsättning mellan proletariat och borgerskap på den samhälleliga klassmässiga nivån.  Om det kapitalistiska produktionssättet dominerar i ett land, betyder det normalt att huvudmotsättningen är den mellan proletariat och borgerskap. Den grundläggande motssättningen och huvudmotsättningen sammanfaller. Men det kapitalistiska produktionssättet behöver självklart inte vara helt dominerande i ett land; det gäller speciellt kolonier och för detta kolonier och länder, där kapitalismen håller på att utvecklas. När Lenin skrev ”Kapitalismens utveckling i Ryssland” (1899) räknade han med fem produktionssätt, även om han ansåg att det kapitalistiska produktionssättet var på väg att slå ut de övriga.  Då Kinas Kommunistiska Parti försökte genomföra en socialistisk revolution 1927 i Nanking och Shanghai, dominerade det kapitalistiska produktionssättet inte alls i Kina och arbetarklassen uppgick följaktligen endast till en procent av befolkningen.


Samhällsformationen


Det räcker inte att bara studera och analysera ett eller flera produktionsätt. Man måste också studera den aktuella samhällsformationen i ett givet land. Samhällsformationen i ett land utgörs av ett eller flera produktionssätt och överbyggnaden. 2 Överbyggnaden utgörs av statsapparaten, inklusive våldsapparaten, de förhärskande juridiska, politiska, religiösa föreställningarna, seder och bruk, som oftast är historiskt ackumulerade – kort sagt ”de bestämda formerna av det samhälleliga medvetandet”. Varje samhällsformation är unik. Detta kräver att det alltid görs en konkret analys av de konkreta förhållandena; det finns ingen enkel mall.


Det kan alltså finnas flera produktionssätt i ett land – se Tsarryssland (se ovan). Dessutom verkar yttre faktorer genom inre förhållanden – se imperialistisk aggression. Slutligen måste man detaljstudera samhällsformationen och kunna identifiera utvecklingstendenserna – se kampen mot fascismen och nazismen från och med 1920-talet.
Mao Zedong skriver:


”Men vad som än händer finns det inte minsta tvivel om att det i varje skede av en process’ utveckling finns endast en huvudmotsättning, som spelar den ledande rollen. Härav följer att, om det i någon process finns ett flertal motsättningar, en av dem måste vara huvudmotsättningen, som spelar den ledande och avgörande rollen, medan de övriga intar en sekundär och underordnad plats. Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas (min fetstil). Detta är den metod som Marx lärde oss med sitt studium av det kapitalistiska samhället. Även Lenin och Stalin lärde oss denna metod när de studerade imperialismen och kapitalismens allmänna kris och när de studerade sovjetekonomin.” 3


Det gäller att inte bara hitta huvudmotsättningen utan också att komma underfund om hur huvudmotsättningen ska lösas. Efter februarirevolutionen 1917 ansåg Lenin att denna borgerligt-demokratiska revolution, varvid huvudmotsättningen kom att gå mellan borgerskapet och arbetarklassen och dess allierade, främst fattigbönderna, kunde omvandlas till en socialistisk revolution. Men hur skulle denna huvudmotsättning lösas? Lenin formulerade aprilteserna, i vilken huvudparollen ”All makt åt sovjeterna!” restes. Sovjeterna hade återuppstått spontant efter februarirevolutionen och till att börja med hade mensjeviker och socialistrevolutionärer majoritet i sovjeterna. Men genom att resa denna paroll kunde bolsjevikerna erövra majoriteten i de båda viktigaste sovjeterna, den i Petrograd och den i Moskva. I april hade bolsjevikpartiet hade 79 000 medlemmar – i juni 200 000. Redan under hösten 1917 vann bolsjevikerna majoritet i de båda sovjeterna och hade skaffat sig den nödvändiga plattformen för det senare maktövertagandet.


När oktoberrevolutionen väl genomförts, uppstod en ny huvudmotsättning, den mellan den nya sovjetstaten och Tyskland, eftersom kriget fortsatte. Alla i bolsjevikpartiets centralkommitté identifierade denna huvudmotsättning, men hur skulle den lösas? Inom centralkommittén uppstod tre linjer, som vardera stöddes av en tredjedel av ledamöterna. Den första linjen med Bucharin med flera ville i likhet med mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fortsätta kriget; den andra linjen, som bland annat företräddes av Trotskij, förordade varken krig eller fred, och; den tredje linjen, som företräddes av Lenin, förordade separatfred. Den första linjen var en nederlagslinje; den krävde att Röda armén, som till sin huvuddel bestod av arbetare och fasttigbönder, skulle fortsätta kriget trots att de ännu inte hade gjort några materiella vinster från revolutionen. Dessutom skulle de tyska styrkorna säkert gjort gemensam sak med de olika inhemska kontrarevolutionära styrkorna, som motsatte sig oktoberrevolutionen. Trotskijs (som dessutom ledde förhandlingarna i Brest -Litovsk) linje var bara en variant på den förstnämnda linjen, eftersom den ledde till att Tyskland kunde fortsätta sin militära offensiv. Lenins linje, som innebar en taktisk reträtt och som så småningom segrade, varvid en separatfred slöts, innebar att sovjetstaten tillfälligt kunde stabiliseras och konsolideras. Detta skedde till priset av temporära landförluster, land, som sedan i huvudsak återvanns i samband med Tysklands nederlag i första världskriget. Bolsjevikpartiet och Röda armén kunde därmed också koncentrera sig på uppgörelsen med de vita, kontrarevolutionära styrkorna. De dröjde också innan de senare kunde få stöd av olika imperialistiska och kapitalistiska stater, antingen genom materiellt stöd eller genom direkt intervention.


Huvudmotsättningen är inte alltid den mellan proletariat och borgerskap


Mao Zedong skriver:


”I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.


När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen (min fetstil), medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats. ” 4


Om ett land, speciellt ett halvkolonialt sådant, utsätts för imperialist aggression, kommer alltså huvudmotsättningen att gå mellan den angripande imperialistmakten och folken i de berörda länderna. Det är den huvudmotsättning, som först måste lösas innan alla andra motsättningar i länderna i fråga kan lösas. Detta gällde i Kina och i de andra länder i Sydostasien, som Japan angrep och ockuperade under andra världskriget; det gällde i Jugoslavien, Albanien och Grekland som Italien/Tyskland angrep och ockuperade under samma tid. Tyskland angrep och ockuperade Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Fram till det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941 var detta fortfarande fråga om ett inter-imperialistiskt krig; i samma stund omvandlades detta krig till ett anti-fascistiskt krig. Detta betydde att huvudmotsättningen i exempelvis Frankrike gick mellan det franska folket och Nazityskland, inte mellan det franska proletariatet och borgerskapet. De fransmän som i stället samarbetade med de nazityska ockupanterna, eller gick deras ärenden, definierade ut sig själva från det franska folket. Förmodligen borde kommunisterna i de ockuperade västeuropeiska staterna ha inlett det väpnade motståndet innan det nazityska angreppet på Sovjetunionen, men Komintern var ett världsparti och den överordnade uppgiften var försvaret av Sovjetunionen.


Hans Kallenius påpekar i förra numret av Marxistiskt Forum att Mao Zedong skrev ”Om motsättningar” 1937, ”efter att folkfrontspolitiken hade proklamerats av Komintern”. Här får man intrycket att Mao Zedong text skulle vara någon slags osjälvständig anpassning till Kominterns strategi. Det tror jag inte alls. Tvärtom byggde den i stället på att Mao hade dragit de rätta lärdomarna av nederlaget 1927 och nederlaget i det agrarrevolutionära kriget i det röda basområdet Jiangxi 1934, som tvingade fram Den långa marschen. Mao Zedong hade redan tidigare insett fattigböndernas enorma betydelse för den kinesiska revolution 5  och han drog den korrekta slutsatsen att huvudmotsättningen gick mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen och att huvudstöten följaktligen skulle riktas mot de japanska aggressorerna. Samtidigt tvingades Guomindang in i en enhetsfront, eftersom det kinesiska folket önskade enhet i kampen mot de japanska angriparna. Varje gång Guomindang riktade huvudstöten mot de kinesiska kommunisterna i stället för mot de japanska imperialisterna förlorade Guomindang politiskt på det. Guomindang avslöjade sig självt. Sakta men säkert kunde Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Röda armén överflygla Guomindang i fråga om stöd och inflytande. Ett alternativ strategi hade varit att först besegra Guomindang för att sedan ta sig an de japanska aggressorerna, en strategi, som säkerligen skulle ha misslyckats och dessutom försvagat motståndskampen mot Japan.


Huvudmotsättningen i världsmåttstock


Det är extremt svårt att identifiera en huvudmotsättning i världsmåttstock med tanke på den enorma mängden motsättningar. ”Ett förslag till allmän linje för den internationella kommunistiska rörelsen”, som publicerades av KKP 1963, anger fyra grundläggande motsättningar:


”Vilka är de grundläggande motsättningarna i den nutida världen? Marxist-leninister anser konsekvent att de är följande:
Motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret;
motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien i de kapitalistiska länderna;
motsättningen mellan de undertryckta nationerna och imperialismen, samt
motsättningarna mellan de imperialistiska länderna och mellan de monopolkapitalistiska grupperna.


Motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret är en motsättning mellan två i grunden skilda samhällssystem, socialismen och kapitalismen. Denna motsättning är otvivelaktigt mycket skarp. Men marxist-leninister får inte betrakta motsättningarna i världen som bestod de endast och allenast i motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret (min fetstil).” 6


Observera att ingen huvudmotsättning identifieras i texten utan tvärtom polemiserar förslaget mot uppfattningen att motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret skulle utgöra huvudmotsättningen, förmodligen därför att KKP ansåg att Sovjetunionen redan urartat och inte längre tillhörde det socialistiska lägret. Idag har motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret till och med bortfallit, eftersom det inte finns några socialistiska stater längre utan bara statskapitalistiska.


Det enda gång som det möjligtvis enligt min mening har gått att identifiera en huvudmotsättning i världsmåttstock var i samband med andra världskriget efter Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen och Japans angrepp på Pearl Harbor 1941. Då uppstod två block; på den ena sidan stod Sovjetunionen, USA och Storbritannien och med dem förbundna moståndsrörelser och på den andra sidan Nazityskland, Japan och Italien och med dem förbundna stater. Motsättningen dem emellan utgjorde huvudmotsättningen, eftersom den påverkade alla andra motsättningar i världen. Visserligen utgjorde den amerikanska kontinenten aldrig någon krigsskådeplats, men alla stater i världen, inklusive de formellt neutrala, var tvungna att på något sätt att förhålla sig till de båda krigförande blocken. I alla de länder som axelmakterna angrep och ockuperade stod huvudmotsättningen mellan aggressorerna och de angripna nationerna. I Indien, då brittisk koloni, fanns det under andra världskriget exempelvis en rörelse, som påstod sig strida för Indiens nationella frigörelse, men som i själva verket stöddes av Nazityskland. Hade den lyckats, skulle naturligtvis Storbritanniens krigsansträngningar mot axelmakterna försvagats.


Torkil Lauesen hävdar samma ståndpunkt i fråga om andra världskriget i sin bok ”The Principal Contradiction” 6, och att det skedde fler motståndskamper i kolonierna (vilket fick stor betydelse efter andra världskriget) – se bara Indokina – än under första världskriget. Dessvärre är han alltför generös med att strö huvudmotsättningar kring sig. Han menar exempelvis att ”motsättningen mellan nyliberalism och nationalistiska regeringar har varit huvudmotsättningen i världen sedan finanskrisen 2007 – 2008”. 7 Detta är på sin höjd fråga om två tankeriktningar inom det internationella finanskapitalet om hur kapitalismens grundläggande kris ska lösas. Vid vilken pol placerar han egentligen Kina, som ekonomiskt sett är en lika stark supermakt som USA men fortfarande militärt svagare? Det finns två imperialistiska block i världen idag; det ena anfört av USA och det andra av Kina, ett block som dessutom befinner sig under uppbyggnad.


Misstag i att identifiera huvudmotsättningen kan få katastrofala följder


Eftersom huvudmotsättningen i ett kapitalistiskt samhälle inte alltid kan reduceras till den mellan proletariat och borgerskap, måste man detaljstudera den aktuella samhällsformationen för att kunna identifiera utvecklingstendenserna, identifiera huvudmotsättningen för att bestämma strategin och därmed mot vem huvudstöten ska riktas.  Mao Zedong var mycket kritisk mot Kominterns strategi i vissa kapitalistiska länder 1929 – 34 – se ”Om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur”:


”Till exempel lade Stalin fram en formel att under olika revolutionära perioder skulle huvudslaget riktas för att isolera de sociala och politiska mellankrafterna på den tiden. Denna formel av Stalins bör behandlas efter omständigheterna och ur en kritisk, marxistisk synvinkel. Under vissa omständigheter kan det vara korrekt att isolera mellankrafterna, men det är inte korrekt att isolera dem under alla omständigheter. Vår erfarenhet lär oss att revolutionens huvudslag bör riktas mot huvudfienden för att isolera denne, medan vad gäller mellankrafterna bör det antas en politik att både förena sig och kämpa mot dem, så att de åtminstone neutraliseras; och om omständigheterna tillåter bör försök göras för att förflytta dem från deras neutralitetsposition till en allians med oss ??i syfte att underlätta revolutionens utveckling (min översättning).” 8


Enligt samma text influerade denna formel även KKP:s politik från 1927 till 1936 och åstadkom mycken skada och bidrog till att isolera KKP. Kominterns sjätte kongress 1928 under inflytande av Stalin och Bucharin slog just fast att fascister och socialdemokraterna var jämställda fiender till arbetarklassen i stället för att peka ut nazisterna och fascisterna som huvudfienden. Detta trots att fascisterna redan hade tagit makten i Italien 1922. Två citat från den sjätte kongressen:


”24. Utom att bourgeoisien lockar till sig socialdemokratin, uppträder bourgeoisien i kritiska
ögonblick och under vissa förhållanden på arenan även med den fascistiska regimen.” 9

” 3. Fascismen samt socialfascismen (socialdemokratin) inträder för upprätthållandet och befästandet av kapitalismen, den borgerliga diktaturen, men de drar därav olika, taktiska slutsatser. Eftersom den härskande borgarklassens läge i varje land för närvarande är ytterst fullt av motsättningar och tvingar dem att kryssa mellan en kurs av beslutsamt utvecklande av kampen mot sina yttre och inre fiender och en försiktigare kurs, återspeglas också denna motsättningsfulla karaktär i olikheten i fascismens och socialfascismens hållning.”10


Praktiken, det vill säga den efterföljande utvecklingen och därmed facit, visade att nazistpartiet var arbetarklassens huvudfiende, eftersom det var nazistpartiet som grep makten 1933. Först förbjöds Tysklands Kommunistiska Parti (TKP), dess medlemmar förföljdes och internerades – sedan blev det de ledande socialdemokraternas tur. Nazityskland kunde sedan tillsammans med Mussolinis fascistiska Italien understödja Francos falangister i det spanska inbördeskriget och därefter initiera det andra världskriget.


Den stora skillnaden mellan det tyska socialdemokratiska partiet och nazistpartiet var att det förra – i likhet med TKP – hade sin massbas inom industriarbetarklassen, medan nazistpartiets massbas utgjordes av delar av småborgerskapet, det efterblivna delarna av proletariatet, främst tjänstemän, och trasproletariatet.  Så sent som vid det sista riksdagsvalet före 1933 behöll såväl socialdemokraterna som kommunisterna sina ställningar bland industriarbetarna, men förlorade bland övriga skikt. Om TKP hade tillämpat samma taktiska huvudlinje som Mao Zedong skulle det konsekvent ha riktat huvudstöten mot nazistpartiet och ständigt och jämt föreslagit det socialdemokratiska partiet aktionsenhet  i kampen mot nazismen. Ju större andel av de socialdemokratiska arbetarna som sympatiserade med dessa enhetsförslag, desto större skulle trycket ha blivit på den socialdemokratiska partiledningen. Huvudansvaret för att någon enhetsfront mellan kommunisterna och socialdemokraterna aldrig upprättades i Tyskland, faller givetvis på socialdemokraterna. Deras huvudlinje var att samarbeta med centrumpartierna och sky samerbete med kommunisterna som pesten, men centrumpartierna var helt opålitliga och deras väljarstöd krympte i samma takt som de högernationella och nazistpartiet gick framåt. Man måste komma ihåg att KKP och Mao Zedong upprättade en enhetsfront med Guomindang, en rörelse som till och med anställt blodbad på de kinesiska kommunisterna såväl 1927 som 1934 – 1935. Bara en tiondel av de 300 000 man som anträdde Den långa marschen kom fram levande till Yan´an. Komintern och TKP lyckades inte identifiera huvudmotsättningen i Tyskland och därmed heller inte huvudfienden.


Det är också fullt möjligt att hitta ett färskt exempel från Sverige på vilka förödande konsekvenser en felaktig bestämning av huvudmotsättningen och huvudfienden har haft. Under hösten 1977 och fram till januari 1978 växte det fram en likvidatorisk riktning inom det maoistiska SKP. Denna likvidatoriska riktning behandlade teorin om tre världar som ett helt partiprogram och insåg inte att ett kommunistiskt parti som KKP, som var statsbärande,  upprättade diplomatiska förbindelser med andra stater och agerade på världsarenan  i syfte att ena så många stater och nationer mot de båda supermakterna, USA och Sovjet. Den senare betraktades som den farligaste krigsanstiftaren, eftersom den var uppåtgående. Ett revolutionärt kommunistiskt parti, som ännu inte har lett någon socialistisk revolution, upprättar inga diplomatiska förbindelser med utländska stater. Samtidigt ansåg likvidatorerna ansåg att krigsfaran var akut och att Europa var den framtida krigsskådeplatsen (ett år senare gick Sovjetunionen in i Afghanistan!). Detta togs som förevändning att rikta huvudslaget mot Sovjet – inte mot det egna monopolborgerskapet. I praktiken ersatte likvidatorerna huvudmotsättningen proletariat-borgerskap med huvudmotsättningen mellan Sovjet och den svenska nationen. Eftersom denna huvudmotsättning inte överensstämde med de objektiva förhållandena kunde resultatet bara bli utvecklandet av en klassamarbetspolitik.
De nya likvidatorerna gick – av taktiska skäl – aldrig så långt att de formellt slog fast denna nya huvudmotsättning, inte ens på SKP:s tredje kongress. De ”nöjde” sig med att slå fast att kampen för freden var huvudfrågan, viktigare än de inhemska klasskampsfrågorna. Resultatet av denna linje i praktisk handling lät heller inte vänta på sig. Den sammanfattades senare av en skribent i den högersocialdemokratiska tidningen Arbetet:


”I det tysta har SKP:s politik förändrats mycket starkt under den dramatiska avtalsrörelsen: För första gången stöddes LO:s krav redan från start.
• I stort sett alla konfliktåtgärder från LO fick stöd av SKP, och elden riktades mot arbetsgivarna.
 • För första gången ställde SKP villkorslöst upp i SAP-LO:s första majtåg för att .'storkonflikten krävde enhet'.
• För första gången godkändes ett LO-avtal, och SKP kallade det till och med bra. ” (7/6 1980)


SKP ansåg alltså att läget krävde att kommunisterna skulle underordna sig det socialdemokratiska partiet i en tänkt enhetsfront gentemot den sovjetiska socialimperialismen, vilket var en helt galen analys. I praktiken utvecklades SKP därför till ett vänstersocialdemokratiskt parti, som successivt förlorade all politisk betydelse; efter ett namnbyte till Solidaritetspartiet lades organisationen ner 1990.


****


Det är avgörande att identifiera huvudmotsättningen och utifrån denna bestämma strategin, eller den taktiska huvudlinjen.  Denna identifikation kan bara ske medelst empiriska undersökningar och en vetenskaplig analys.

 
Rickard B. Turesson
3/4 2021

1 ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69 -70
2 Karl Marx: "Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet" (”Till kritiken av den politiska ekonomin”). Produktivkrafterna och produktionsförhållandena bildar tillsammans produktionssättet.
3 ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid.72
4  ”Mao Zedong om filosofiska frågor”. Oktoberförlaget 2016, sid. 70
5 I ett samtal med den franske kulturministern André Malraux sammanfattade Mao Zedong kärnfullt såväl fattigböndernas roll som strategin under befrielsekriget: ”Som jag berättade för dig, gjorde vi revolution med bonderebeller. Sedan ledde vi dem mot de städer som behärskades av Guomindang.” https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-9/mswv9_50.htm

6 https://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm
7 Sid. 108, a.a
8 ”Om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur” – av Redaktionen för Renmin Ribao (Folkets Dagblad) den 5 april 1956

9 https://docplayer.se/19996549-Kominterns-sjatte-kongress.html, sid.9
10  ”Kommunistiska Internationalen om fascismen”, sid.9 – https://marxistarkiv.se/komintern/komintern_om_fascismen.pdf



Av NAT:s redaktion - 30 mars 2021 20:30


Den brittiske premiärministern Boris Jonson sade den 23 mars 2021 till en grupp konservativa parlamentsledamöter att ”orsaken till våra vaccinframgångar är kapitalismen, girighet, mina vänner”.


Det är naturligtvis sant att nästan alla vaccin mot covid-19 är framtagna av kapitalistiska läkemedelsföretag, men betyder det att vaccinframställningen i världen förutsätter förekomsten av ett kapitalistiskt samhällssystem? Absolut inte.


Kuba har tagit fram fem vaccin i kliniska prövningar och siktar på att bli bland de första länderna i världen att vaccinera hela sin befolkning. Kuba är ett litet land med en befolkning på 11,2 miljoner, d.v.s en något större befolkning än Sverige. Dessutom är Kuba sedan länge utsatt för sanktioner från USA och andra länder. Kuba är snarast en statskapitalistisk stat med ett begränsat inslag av privatkapitalism.  Ändå har Kuba lyckats utveckla en avancerad biomedicinsk sektor, som alltså lyckats ta fram fem vaccin. Inget annat latinamerikanskt land har lyckats utveckla ett eget vaccin.


Kubas hantering av coronapandemin i landet har också varit betydligt framgångsrikare än de flesta västkapitalistiska staters. Fram till 24 mars 2021 hade Kuba registrerat färre än 70 000 fall och 408 döda. Dödligheten uppgick till 35 individer per miljon invånare  (Sverige: 1 415 per miljon invånare 23/5 2021) och dödstalet till 0,59 procent (världsgenomsnittet 2,2 procent). Bara en del ostasiatiska stater, som har erfarenhet av att bekämpa liknande pandemier, och några isolerade östater/önationer har lyckats bättre i fråga om att bekämpa coronapandemin.


Men vad som definitivt skiljer Kuba från de västkapitalistiska staterna är att Kuba skickat ut 57 brigader med medicinska specialister, som hittills har behandlat 1,26 miljoner covidpatienter i 40 länder. Redan dessförinnan fanns 26 000 kubanska sjukvårdsarbetare i 66 länder. Detta leder till Kubas anseende ökar i Latinamerika, Afrika och Asien och motverkar USA:s sanktioner och isoleringsförsök.


RBT

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 28 september 2020 22:00

Kamrat Sven Laurén inleder sin debattartikel med ett citat (1) från Lenin men utan att sätta det i sitt sammanhang och utan att diskutera vad som skiljer – eller liknar för den delen – situationen i Tsarryssland 1907 – 1912 från dagens situation i Sverige. Dessutom är frågan om kommunistisk säkerhetspolitik inte alls självklar, vilket efterkrigshistorien i Sverige visar. Man måste för övrigt börja i rätt ända, om man ska övertyga någon, det vill säga konkret diskutera varför säkerhetspolisen övervakar kommunister, vad det egentliga syftet är och hur övervakningen sker.

I.


En säkerhetsanalys måste utgå från det konkreta läget

 

Sven Laurén noterar inte att Lenin skrev denna artikel i exil 1912, när RSDAP (b) redan var illegalt.  Av Lenins artikel framgår att till och med Kadettpartiet, ett borgerligt parti, som senare ingick i den provisoriska regeringen februari 1917, var illegalt vid samma tidpunkt. I praktiken jämför Sven Laurén alltså ett illegalt parti, RSDAP (b), med en legal organisation, Kommunistisk Föreningen i dagens Sverige. Men trots att RSDAP (b) var illegalt, hade partiet ändå en legal stödjepunkt i duman (den ryska motsvarigheten till Sveriges riksdag):


”Till exempel var den mest’öppna’ kärnan av RSDAP (b) under 1907 – 1912 den socialdemokratiska dumagruppen. Den befann sig i positionen att tala mer ’öppet’ än någon annan. Denna ensam var legal, och kunde tala legalt om en hel del saker.” (2)


Bolsjevikernas dumagrupp bestod av sex ledamöter, som hade invalts genom den s.k arbetarkurian. Det finns en utmärkt redogörelse för dumagruppens betydelse och verksamhet i SUKP(b):s historia. (3) Dumagruppen leddes av RSDAP:s centralkommitté och fungerade som en mycket viktig förbindelselänk mellan de kämpande arbetarna och RSDAP(b):


”De bolsjevikiska deputerade uppträdde i duman med revolutionära tal, vari de avslöjade det absolutistiska systemet, interpellerade regeringen om våldsåtgärderna mot arbetarna och m kapitalistiskas omänskliga utsugning av arbetarna.” (4)


Dumagruppen kunde också utnyttja sin immunitet till att resa runt i Ryssland, anordna möten och t.o.m bilda nya partiorganisationer. Dessa deputerade förenade skickligt sin legala verksamhet med det illegala konspirativa arbetet, som SUKP(b):s historia konstaterar.  Pravda, den bolsjevikiska dagstidningen, började utkomma 1912; redan tidigare gav bolsjevikerna ut veckotidningen Svesda, som riktade sig till mer avancerade arbetarna. Pravda uppnådde en upplaga på 40 000, trots att den ofta beslagtogs. Dessa tidningar gavs naturligtvis ut i partiets namn, inte genom någon täckorganisation, enhetsfront eller något förlag.


Samtidigt som RSDAP(b) i huvudsak var en hemlig organisation, d.v.s man skyltade inte öppet med det absoluta flertalet medlemmar, utnyttjade partiet olika legala kryphål, främst dumagruppen. Dessa deputerade fungerade som ”öppna talespersoner”. Bolsjevikpartiet kombinerade legala och illegala arbetsmetoder, trots att det hela tiden utsattses för övervakning och förföljelser; denna repression var betydligt hårdare än i dagens Sverige. Den kan bara jämföras med repressionen mot SKP under andra världskriget, då hundratals kommunister sattes i arbetsläger och partiets tidningar belades med transportförbud.   Kommunistiska Föreningen verkar däremot under borgerligt-demokratiska förhållanden och utsätts inte för någon direkt repression idag; däremot naturligtvis för övervakning. Det är omöjligt att förutse när denna situation kommer att förändras; under alla förhållanden måste en kommunistisk organisation vidta motåtgärder i god tid.


II.

Varför har säkerhetspolisen alltid bevakat den kommunistiska rörelsen i Sverige?

 

Detta förklarar inte Sven Laurén.


Den borgerliga statsapparaten och dess säkerhetspolis kartlägger naturligtvis den kommunistiska rörelsen för att kunna slå till mot och oskadliggöra den i ett krisläge. Under andra världskriget internerades 500 – 600 kommunister, vänstersocialdemokrater, syndikalister i arbetsläger i Sverige. Vad hade hänt med dessa om Nazityskland hade angripit och lyckats ockupera Sverige? Det vet vi från Norge. Från det norska fånglägret Grini i Oslo deporterades drygt 3 400 fångar under andra världskriget till fängelser och koncentrationsläger i Tyskland.


Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär eller en fascistisk stat eller tillfogats mycket stora skador. Det gäller till exempel Italien i samband med det fascistiska maktövertagandet 1926 och Tyskland 1933, då nazisterna tog makten. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades 1964 – 1965. I mitten av 1950-talet hade partiet omkring två miljoner medlemmar. Ett mycket stort antal medlemmar och sympatisörer till Indonesiens Kommunistiska Parti dödades i fascistkuppen, minst en halv miljon; vissa uppskattningar anger tre miljoner. Det gäller Chile 1973, då den blivande Pinochet-juntan omedelbart fångade in tusentals Allendesympatisörer och vänsteraktivister; det gäller Iran i samband med Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut.


Kärnan i övervakningen består i att identifiera medlemmarna i en kommunistisk organisation, deras ställning inom organisationen och göra en korrekt bedömning av antalet medlemmar liksom att följa organisationens göranden och låtanden. Det formella registreringsgrundande kriteriet för SÄPO var – och är – huruvida organisationen är beredd att använda våld för att störta den härskande klassen. Det heter i ”Hotet från vänster”:


”Att verka inom KFML torde ha varit registreringsgrundande redan vid förbundets bildande (1969 – vår anm.). I och med säkerhetsföreskriften HT 19 kom det dock att krävas ytterligare omständigheter såsom ledande ställning, vilket ofta gavs en mycket vid definition, eller genomgången marxistisk grundcirkel. ” (5)


Denna definition tillämpades självklart mycket generöst, eftersom 1700 medlemmar från SKP/Röd Ungdom/Clarté, d.v.s huvuddelen av medlemskadern, fanns registrerade så sent som 1980, trots att SKP redan då inlett en högergir.


I stället blandar Sven Laurin i samma artikel bort korten:


”Varje ’papper’ som de politiska partierna i Sverige producerar är ju inte tillgängligt för en var. Det är snarare så att en stor del av olika partiers inre liv är hemligt för utomstående i varierande grad medan medlemskapet oftast är offentligt. ”


Detta är ett märkligt urskuldande argument. De etablerade riksdagspartierna håller också på sina interna papper. Vem ska egentligen övertygas? För det första registerar inte SÄPO personer som stöder den nuvarande kapitalistiska samhällordningen, bara dem som vill störta den. För det andra gjorde SÄPO under andra världskriget inte något tillslag mot kommunister för att lägga beslag på deras papper utan mot livs levande kommunister, som spärrades in. Slutligen; i vilket annat land i världen har säkerhetstjänsten fokuserat på de interna dokumenten och inte på medlemmarna?

III.

Vilka metoder använder säkerhetspolisen?

 

Ett kommunistiskt parti, som verkligen har som målsättning att genomföra en socialistisk revolution, måste alltså tillämpa en säkerhetspolitik.


För att veta hur man ska skydda sig mot säkerhetspolisens övervakning, måste man naturligtvis veta vilka metoder som säkerhetspolisen använder. En del metoder som säkerhetspolisen använder är ”gamla som gatan”, medan andra beror på den tekniska utvecklingen:


  • Fysisk övervakning
  • Infiltration
  • Provokationer
  • Brevöppning
  • Öppna källor
  • Rums- och telefonavlyssning
  • Internet- och mobiltelefonövervakning

De tre första metoderna är gamla som gatan, men används självfallet fortfarande. Det finns rikliga exempel i ”Hotet från vänster” hur SÄPO har övervakat demonstrationer, offentliga möten och möteslokaler, partilokaler, enskilda partimedlemmar, bokhandlare och till och med sommarläger (genom flygspaning och annan spaning). I ”Hotet från vänster ” (Oktoberförlaget) framgår det att FBI i ett tidigt skede hade placerat två infiltratörer i RCU:s (Revolutionary Communist Party:s föregångare) ledning. I Sverige avslöjades en infiltratör, Gunnar Ekberg, i KFML och FNL-gruppen tack vare IB-affären 1972.  Den klassiske infiltratören är annars Roman Malinovskij, som var en av sex bolsjevikiska ledamöter i den ryska duman, och som avslöjades först efter oktoberrevolutionen. Enligt den statliga rapporten ”Hotet från vänster” (2002)  hade vissa medlemmar i vänsterorganisationer  kontaktat SÄPO, men framför allt var det avhoppare som försedde SÄPO med uppgifter och material. Att ha en infiltratör i den högsta ledningen i en revolutionär organisation är naturligtvis en oöverträffad informationskälla för en säkerhetstjänst, eftersom infiltratören i så fall har tillgång till all intern information. FBI genomförde också olika provokationer för att skärpa motsättningarna mellan RCP och konkurrerande vänsterorganisationer och internt inom RCP. Det senare skedde bland annat genom att skicka falska anklagelser om olika ledande kader i RCP eller skriva falska artiklar för att diskreditera enskilda medlemmar. Något motsvarande är inte känt från Sverige.


Brevöppning är lika gammal som postväsendet. Under andra världskriget öppnades miljoner brev i Sverige av säkerhetspolisen.  Så länge brev skickas, kommer också säkerhetspolisen att befatta sig med dem, speciellt om den misstänker att de som övervakas har avstått från mera moderna kommunikationssätt. Öppna källor som tidningar och tidskrifter är tacksamma informationskällor; SÄPO ansåg att om en vänsteraktivist stod på en valsedel skulle vederbörande betraktas som ”ledande” och det var direkt grund för registrering. Rums- och telefonavlyssning har förekommit alltsedan elektronikens genombrott.  Redan KFML:s konstituerande kongress 1969 rumsavlyssnades.  SKP:s och DFFG:s expeditioner, bokhandlare liksom enskilda ledande företrädare för KFML/SKP telefonavlyssnades i perioder. Telefonavlyssningen av SKP:s partiexpedition upptäcktes till och med medan den pågick, eftersom en enskild televerksarbetare tipsade SKP om den. Numera är telefonavlyssning betydligt mera svårupptäckt.  Övervakning sker idag dessutom via internet, mobiltelefoni, användning av bankomatkort etcetera. Om någon använder mobiltelefon, kan dess position – tillsammans med andra mobiltelefoner, exempelvis på ett internt möte – lätt fastställas.  Vissa länder som exempelvis Kina har redan utvecklat ett digitalt ansiktskänningssystem, ett system som visserligen inte har kommit till Sverige än. S.k krypteringsprogram på appar knäcks av säkerhetstjänsterna.


Vi vet från Norge genom Lund-kommissionens rapport 1996 att den norska säkerhetspolisens övervakning var lika omfattande som den svenska säkerhetspolisens. Den norska säkerhetspolisen registrerade alla som hade någon som helst beröring med AKP(m-l). Den registrerade inte bara medlemmarna i AKP(m-l), ungdomsförbundet (Rød Ungdom) och studentförbundet, utan även medlemmarna i de organisationer i vilka AKP(m-l) antogs ha ett stort inflytande, som till exempel Kvinnefronten, SOLKOM (Solidaritetskommittén med Vietnams folk) och så vidare. De som prenumererade på "Klassekampen", AKP(m-l):s dagstidning, eller medarbetade i den, besökte AKP(m-l):s sommarläger eller stod uppsatta på Rød Valgallians valsedlar, registrerades. De som beställde en bok från en Oktoberbokhandel, skjutsade någon i bil till ett sommarläger eller bara var gift med en AKP(m-l):are, registrerades. Till och med barn registrerades. 1973 upprättades en akt på en 11-åring som ”trolig deltagare” på ett sommarläger. Barn som reste med sina föräldrar till Albanien registrerades också. Enligt rapporten räckte det med ”lösa sympatier för m-l rörelsen” för att bli registrerad.

III.

Hur ska en revolutionär organisation skydda sig?

 

Det är naturligtvis inte lämpligt i detta sammanhang, eller något annat offentligt sammanhang, att skriva detta på säkerhetspolisens näsa. Men i princip har revolutionära organisationer genom historien tillämpat en differentierad säkerhetspolitik, varvid bara ett fåtal medlemmar varit offentliga, det stora flertalet medlemmar har inte figurerat med namn offentligt och vissa medlemmar har till och med varit helt hemliga. Detta förutsätter användning av täcknamn.  Täcknamn är i själva verket en förutsättning för att ett revolutionärt parti ska kunna föra en fri intern debatt samtidigt som det bedriver en säkerhetspolitik. De försvårar för säkerhetspolisen att identifiera mindre kända eller nya medlemmar, vilket är själva poängen med säkerhetspolitiken. Täcknamn var rutin i bolsjevikpartiet fram till oktoberrevolutionen, men det hindrade aldrig en fri debatt. Lenin lär ha använt inte mindre än 60 olika täcknamn. Men täcknamn är aldrig en fullständig garanti. Lenin deporterades två gånger till Sibirien och satt ett år i fängelse; Stalin deporterades sju gånger till Sibirien och rymde lika många gånger.


Den organisation, som påstår sig vara revolutionär, men samtidigt är helt vidöppen för insyn genom att servera alla medlemmar på silverfat, kan inte tas på allvar. Det betyder att organisationen i fråga i praktiken hyser illusioner om den borgerliga våldsapparaten och inbillar sig att den aldrig kommer att slå till först. Fallet Indonesiens Kommunistiska Parti, världens största icke-statsbärande kommunistparti på 1960-talet, och dess öde visar att ”fisken-i-vattnet”-teorin inte är tillämplig, det vill säga att det inte räcker om kommunisterna försvinner i mängden. Till och med under tiden från februari till oktober 1917 var Lenin och en del andra ledande bolsjeviker tvungna att sätta sig i säkerhet vid vissa tillfällen, trots massrörelsens uppsving, eftersom detta inte uteslöt motattacker från de kontrarevolutionära krafternas sida.


De flesta vänsterorganisationer, som uppstod fr.o.m 1968 i Sverige, tillämpade ingen säkerhetspolitik, men med två undantag, nämligen SKP 1976 – 1980 och SKA 1980 – 1993. 1980 hade SÄPO bara registrerat bara 6 procent av SKA:s medlemmar, vilket berodde på att alla medlemmar hade täcknamn redan i samband med bildandet (med undantag för de medlemmar som var officiella).


Samtidigt kan en revolutionär organisation självklart inte gå under jorden, då den har alla möjligheter att verka legalt. Det skulle stå i direkt motsättning till massarbetet. Det är en illusion att tro att alla medlemmar skulle kunna vara hemliga.  Det är också en illusion att tro att kommunisterna kan ”gömma sig” bakom enhetsfronter; vi vet från såväl Sverige som Norge att respektive säkerhetstjänster på 1960- och 1970-talet inte bara övervakade SKP och AKP(m-l) utan också alla organisationer, i vilka de misstänktes ha ett inflytande.


Ingen kommunistisk organisation, som har verkat i borgerligt-demokratiska länder i det imperialistiska och kapitalistiska blocket har tillämpat en sådan linje. Däremot har ultra-vänsterorganisationer, i vissa fall rena provokatörsorganisationer, som RAF, Röda Brigaderna och Action Directe, Weathermen etcetera tillämpat en sådan linje, men de tillhörde aldrig heller den internationella marxist-leninistiska rörelsen medan Mao Zedong levde.


Vissa kamrater måste vara kända som talespersoner, kontaktpersoner, firmatecknare, ansvarig utgivare etcetera under legala förhållanden. Det stora flertalet medlemmars identitet ska vara omöjligt att avslöja via öppna källor och ska därför använda täcknamn. Det stora flertalet medlemmar måste dock ytterst agera som kommunister i massarbetet; bara som kommunist kan man rekrytera andra kommunister. Bara ett fåtal kan vara helt hemliga, d.v.s endast vara kända av ledningen och inte tillhöra en partiavdelning.


Om Sverige blir utsatt för en ockupation, måste taktiken ändras. Då blir det förmodligen omöjligt att agera öppet i de ockuperade områdena och då måste medlemgruppernas storlek starkt reduceras. Bara i basområden kan de känna sig relativt säkra.  Här finns det mycket att lära från den europeiska motståndsrörelsen under andra väldskriget. Sak samma om det skulle ske en fascistisk kupp i Sverige. Säkerhetspolitiken måste anpassas till de faktiska förhållandena.  Det är helt fel att agera som om en kommunistisk organisation vore illegal, när den i själva verket är legal. Speciellt fånigt är det om man tror att det är extra revolutionärt om föreningen bedriver hemligt arbete. Vi ska tillämpa en differentierad säkerhetspolitik för att det är nödvändigt och korrekt. Speciellt allvarligt är det om man förordar en hemlig organisation av ren personlig feghet. Kommunister ska inte fostra pultroner, som överger ett sjunkande skepp så fort fara är på färde.


Rickard B. Turesson


(1)  ’The Illegal Party and Legal Work https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1912/nov/05b.htm

(2)  A.a

(3)  SUKP(b):s historia, Proletärkultur, sid. 156 – 158

(4)  A.a sid. 158

(5)  Magnus Hjort: ”Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m 1965 – 2002”, SOU 2002:91, sid. 119


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 19 september 2020 18:45

 

Maria Robsahm skriver på Facebook:


"Eftersom jag ser att det sprids en massa rykten om att Sverige är värst när det gäller dödligt våld så kan det kanske vara värdefullt att få fakta.


Jag ska återkomma till de mer absurda påståendena om att Sverige skulle vara värst i Europa och världen, och nu bara koncentrera mig på fyra nordiska länder - Finland, Danmark, Sverige och Norge.

Perioden är 2010-talet.


Som synes så är Finland hårdast drabbat. I början av 2010-talet låg Finland över 2 per 100 000 invånare - en nivå som Sverige inte har haft sedan före 1750. Sedan dess har det dödliga våldet minskat i Finland, och sedan 2015 stabiliserats mellan 1,3 och 1, 5 per 100 000 invånare - vilket fortfarande är betydligt högre än något av de övriga länderna.


Norge ligger på motsvarande sätt lägst i statistiken. Efter 2014 ligger de på ett genomsnitt kring 0,5 per 100 000 invånare.


Återstår Danmark och Sverige.


Dessa två länder har legat relativt nära varandra - men Danmark ligger genomsnittligt över Sverige. 2014 års danska nivå på 1,31 har Sverige inte varit i närheten av sedan början av 1990-talet.


Genomsnitt 2010-talet:


Finland: 1,654

Danmark: 1,035

Sverige: 0,978

Norge: 0,583 (förutom terrordådet 2011)


Dela gärna.


Uppdatering!


Den uppmärksamma läsaren lägger nu märke till att Breiviks 77 mord 2011 finns med i den norska statistiken.

Detsamma gäller terrordådet på Drottninggatan med fem döda i den svenska statistiken för 2017.


Källor:


FINLAND: http://pxnet2.stat.fi/.../StatFin.../statfin_rpk_pxt_11cg.px

DANMARK: https://www.dst.dk/.../kri.../ofre-for-anmeldte-forbrydelser

SVERIGE: https://www.bra.se/.../2019-03-28-konstaterade-fall-av

NORGE: https://www.politiet.no/.../drap/drapsoversikt-2019.pdf


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 9 september 2020 16:12

Redan i januari i år startade IF Metallklubben Volvo lastvagnar i Umeå en facklig budkavle för att försvara turordningsreglerna. Över 100 000 arbetare och hundratalet fackliga organisationer står bakom budkavlen som kräver stopp för försämringarna i Lagen om omställningsskydd (LAS). Detta visar att det finns ett utbrett motstånd på lokal nivå inom fackföreningarna och på arbetsplatserna mot försöken att försämra LAS. De som påstår att arbetarklassen i Sverige har kapitulerat har helt fel.

 

Det senaste uttrycket för detta motstånd är det uttalande som antogs på SEKO Stockholms årsmöte den 2 september 2020.

 

Försvara anställningstryggheten

 

Antagen på Seko Stockholms årsmöte 2020-09-02.


Regeringens LAS-utredning är en grov provokation mot hela den samlade arbetarrörelsen och mot arbetarklassen som helhet. De förslag som utredningen för fram skulle om de genomfördes innebära ett dråpslag mot samtliga anställdas grundläggande anställningstrygghet, och även mot den fackliga organiseringen på bred front.


Att utredningen ligger kvar på regeringens bord innebär samtidigt en enorm trumf för arbetsgivarna i de pågående förhandlingarna med de fackliga centralorganisationerna. Dessa förhandlingar, vars nuvarande förutsättningar redan underkänts av Seko och flera andra LO-förbund, har i nuläget karaktären av ett vapen i ett utpressningsspel, utformat för att de fackliga organisationerna ska utpressas till att medverka till en uppluckring av anställningstryggheten.


Vi behöver förstärkt anställningstrygghet! Detta om något har Coronakrisens följder visat med all tydlighet. Det kan aldrig vara en facklig uppgift att medverka till angrepp mot grundläggande rättigheter för löntagarna. Den självklara uppgiften är i nuläget istället att rusta för mobilisering och strid. Genom vår kollektiva styrka kan vi stanna Sverige och omöjliggöra målsättningarna för de politiska krafter som nu vill slå sönder anställningstryggheten.


I och med att förhandlingarna har återupptagits är det än mer angeläget att hålla fast vid vår grundläggande syn på rättigheter för de anställda på arbetsmarknaden. Ni kan räkna med ett aktivt stöd från Seko Stockholms klubbar i kampen för anställningstrygghet.


Vi uppmanar LO Representantskap


att tydliggöra att det är ett oavvisligt krav för fackföreningsrörelsen att LAS-utredningen förpassas till papperskorgen

att deklarera att varje försök från regeringen och dess samarbetspartier om ny lagstiftning som försämrar anställningstryggheten kommer att besvaras av strejk från LO-förbunden

att LO ska söka stöd hos TCO och Saco för samordnade stridsåtgärder för att försvara anställningstryggheten 

Seko Stockholm


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 7 september 2020 12:40

(Texten är hämtad från Facebook)


 

Oktoberförlaget ger ut Peter Sundborgs nyskrivna bok "Reformism eller revolution - striden inom arbetarrörelsen 1908-1918". Kom till Victor Jara lokalen på Pontonjärgatan 36 B, Kungsholmen och hör vad författaren själv har att säga om boken och konflikten mellan reformism och revolution. På plats kan du också köpa boken till ett 30 procent reducerat pris av 100 kr normalpris.

Baksidestext:

Mellan 1908 och 1917 fördes en intensiv diskussion inom det socialdemokratiska partiet om vilken politisk som skulle föras. Högern hade majoritet. Men vänstern var en stark minoritet; man hade ett flertal riksdagsmän, några ledamöter i partistyrelsen och dessutom hela ungdomsförbundet. På partikongressen 1911 röstades flera av vänsterns förslag igenom och vänstermannen Fredrik Ström blev partisekreterare. Diskussionen fördes i tidningar och tidskrifter, i riksdagen, på debattmöten och säkerligen vid många kaffebord. 1917 splittrades partiet och Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) bildades. Men under perioden 1908 till 1917 var utgången av striden ingalunda given på förhand. I Norge fördes en liknande diskussion inom socialdemokratin. Där gick vänstern segrande ur striden 1919.

Diskussionen om reformism eller revolution är nästan lika gammal som arbetarrörelsen själv. Motsättningarna fördjupades under början av 1900-talet. Arbetarrörelserna i alla industrialiserade länder drogs med. Man debatterade arvet efter Marx och Engels, vägen till socialism och en rad andra politiska frågor. Diskussionen är långt ifrån avslutad. Den förs än idag. Det som skulle bli den svenska socialdemokratiska vänsterns viktigaste tidning, Stormklockan, startades 1908. I tidningen växte det fram en stark kritik mot Hjalmar Branting och den socialdemokratiska ledningen, inte minst dess riksdagsgrupp. Skribenterna i Stormklockan menade att den socialdemokratiska ledningen gick åt höger och närmade sig liberalerna, medan den internationella och nationella utvecklingen istället krävde en orientering åt vänster. Polemiken skärptes och argumenten fördjupades. Sällan har debatten varit så intressant och motsättningarna så tydliga inom den svenska arbetarrörelsen som under åren 1908-1918.


(Denna nätdagbok är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 7 augusti 2020 14:15

Andreas Sörensen, ordförande för SKP, har skrivit en artikel, Anders Carlsson, Ryssland och imperialismen   i Riktpunkt den 17 juni. Artikeln fokuserar på synen på imperialismen och Anders Carlssons syn på Rysslands roll i det imperialistiska systemet. Sörensens tes är att ” det finns inga imperialistiska länder, utan enbart kapitalistiska länder som inom det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium konkurrerar med varandra.” I kritiken mot Anders Carlsson har Sörensen i huvudsak rätt, varför jag lämnar den frågan därhän och i stället inriktar mig på hans tes.

I.

Obevisad tes

 

Hur försöker Sörensen bevisa sin tes? Sörensen – liksom Carlsson – diskuterar Lenins berömda fem punkter från Imperialismens som kapitalismens högsta stadium[ii] . Han skriver  exempelvis:


”Det räcker med en snabb blick för att se att det som Carlsson kallar Lenins ”punkter” inte går att använda för att mäta huruvida ett land är imperialistiskt eller inte. De går överhuvudtaget inte att applicera på de enskilda länderna (min fetstil), utan måste ses som kännetecken för en företeelse i full utveckling och därför som processer som är verksamma i alla länder.”


Men faktum är att en av punkterna bara kan appliceras på enskilda länder. Det gäller punkten:


  • Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

Menar verkligen Sörensen att denna punkt bara kan appliceras på den kapitalistiska världsekonomin i dess imperialistiska stadium som sådan? Om denna jämförelse gäller i världsmåttstock, så jämförs äpplen med päron. Menar han att kapitalexporten överstiger kapitalimporten och att varuexporten överstiger varuimporten globalt? Vart tar då överskotten vägen? Faktum är att kapitalexport från vissa länder motsvaras av kapitalimport av andra länder liksom att varuexporten från vissa länder motsvaras av varuimport av andra länder. Det är inte så att varje enskilt land exporterar lika mycket kapital som det importerar eller att varje land exporterar lika mycket varor som det importerar. Något sådant perfekt utbyte existerar inte och strider för övrigt mot lagen om kapitalismens ojämna utveckling. För vissa länder är kapitalexporten viktigare än kapitalimporten; för andra är det med nödvändighet tvärtom. Denna Lenins punkt kan alltså bara appliceras på enskilda länder, inte på systemet som sådant. I en kommentar till ett kort inlägg av mig på Facebook skriver Sörensen att ” tendensen till en ökad kapitalexport på bekostnad av varuexportens roll gör sig gällande i varje kapitalistiskt land”. Men om de flesta eller alla kapitalistiska stater kommer att exportera kapital, var ska då kapitalet investeras? Menar Sörensen att det är fråga om någon slags rundgång? Om kapitalet ska förmera sig, måste det investeras i produktionen. Om kapitalexporten sker i form av lån, fungerar det som en inteckning i låntagarens framtida produktion (lån + ränta).


Faktum är att denna punkt, det vill säga att kapitalexporten överstiger kapitalimporten, är ett viktigt kriterium på huruvida ett kapitalistiskt land har utvecklats till ett imperialistiskt land i ekonomisk mening eller inte, men det finns ett exceptionellt undantag. Detta motsägs inte av det faktum att ett tidigare kapitalexporterande land kan utvecklas till ett kapitalimporterande land, och här tänker jag naturligtvis främst på USA. Den totala mängden kapitalexport måste som sagt motsvaras av samma mängd kapitalimport i världsmåttstock.


USA stod 2008 för 43 procent av världens samlade kapitalimport [iii]. De främsta kapitalexporterande länderna var Kina (24 %), Tyskland, Japan, Saudi-Arabien och Ryssland – t.o.m Sverige fanns med på ett hörn med 2,2 procent. Alltsedan 1970-talet har USA haft ett växande handelsundersskott och allt större militärutgifter. Det amerikanska handelsunderskottet för varor och tjänster uppgick till 616,8 miljarder dollar 2019. Importen uppgick till 3,1 biljoner dollar och exporten var endast 2,5 biljoner dollar.  USA:s militärutgifter var fortfarande världens största 2018, eller 649 miljarder dollar, varvid Kina belade andraplatsen med 250 miljarder [iv]. Det att USA i huvudsak idag är kapitalimportör betyder ju samtidigt inte att USA har upphört att exportera kapital.


USA lever alltså över sina tillgångar, på kredit, som faktiskt finansieras av omvärlden. Detta beror på att USA kontrollerar världens viktigaste valuta, dollarn, och gör det också tack vare sin ställning som världens starkaste militärmakt. Som Sven Tarp skrev 2003 [v]:


”Enkelt uttryckt finansierar USA en del av sitt underskott nästan gratis, det vill säga med bara de utgifter som går åt för att trycka gröna sedlar. Men eftersom dollarn är ett internationellt betalningsmedel och reservvaluta kan USA tillåta sig detta. I realiteten är det ett sätt att utplundra andra länders rikedomar…


För att förhindra spekulativa angrepp mot den egna valutan måste de olika ländernas nationalbanker köpa och inneha dollar i en mängd som motsvarar den valuta som är i cirkulation. Ju större press marknaden sätter på en valuta, desto större dollarreserver måste de sitta inne med. [vi]


Detta skapar en grund för en stark dollar. Men samtidigt tvingar det världens centralbanker köpa och besitta ännu större dollarreserver, varigenom dollarn i teorin blir ännu starkare.”


USA har alltså genomgått följande utveckling: under uppbyggnadsfasen efter inbördeskriget importerade USA kapital, före första världskriget övergick USA till att bli ett kapitalexporterande land och fr.o.m början av 1980-talet började USA i allt större utsträckning finansiera sin överkonsumtion och stigande militärutgifter med kapitalimport helt enkelt för att USA måste och kunde. USA är en parasitär imperialistisk supermakt, men en koloss på lerfötter. Denna situation kan inte vara för evigt.


II.


Kapitalimport är nödvändig under en uppbyggnadsfas

 

Det första land i världen som industrialiserades och blev kapitalistiskt och imperialistiskt var Storbritannien. Lenin menade att imperialismen i detta fall var en direkt följd av kolonialismen och monopolkapitalismens utveckling. Industrialiseringen av Storbritannien inleddes på fullt allvar på 1770-talet och möjliggjordes tack vare den kapitalackumulation som hade skett på grund av Storbritanniens ledande roll som kolonialmakt. De andra kolonialmakterna, särskilt Spanien och Portugal, hade halkat efter, medan Frankrike och Nederländerna industrialiserades senare än Storbritannien.


Men Storbritannien är inte det enda imperialistiska landet idag, eller hur? Hade det inte varit till Storbritanniens fördel om alla andra kapitalistiska länder – utöver de brittiska kolonierna – hade haft en underordnad roll i förhållande till Storbritannien? Detta var Portugals öde:


”Portugal erbjuder oss ett exempel på en i viss mån avvikande form av finansiell och diplomatisk avhängighet, trots politisk självständighet. Portugal är en självständig, suverän stat, men faktiskt har Portugal under mer än 200 år, allt sedan det spanska tronföljdskriget (1701-1714), stått under Englands protektorat. England har skyddat Portugal och dess koloniala besittningar för att stärka sin egen ställning i kampen mot sina motståndare, Spanien och Frankrike. I gengäld har England erhållit handelsprivilegier, bättre villkor för varuexport och särskilt för kapitalexport till Portugal och dess kolonier, möjlighet att använda Portugals hamnar och öar, dess telegrafkablar o.s.v.[85*] Dylika förbindelser mellan enskilda större och mindre stater har alltid funnits, men under den kapitalistiska imperialismens epok blir de till ett allmänt system, ingår såsom en del av samtliga de förhållanden som rör ’världens uppdelning’, förvandlas till led i det världsomfattande finanskapitalets operationer.” (”Imperialismen som kapitalismen högsta stadium” - https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm )


Faktum var att det låg i Storbritanniens intresse att försöka förhindra att nordstaterna segrade i det amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865. Den härskande klassen i Storbritannien förhindrades att stödja sydstaterna aktivt på grund av den utbredda anti-slaveriopinionen i landet. Därmed kunde kapitalismen utvecklas i USA så att USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt runt 1890.


I princip måste alla länder (det finns kanske några undantag [vii]) som genomgår en kapitalistisk utveckling och för att utvecklas till imperialistiska i ekonomisk mening, alltid importera kapital under uppbyggnadsskedet. Detta kan exempflieras med USA, Japan, Sverige, Sydkorea och senast Kina. I samtliga dessa länder spelade utländskt importerat kapital stor roll, samtidigt som detta parades med skyddstullar och andra åtgärder. Betydande brittiskt och franskt kapital investerades i USA, samtidigt som USA skyddade den egna industrin.  Efter att en amerikansk flottenhet 1854 tvingat Japan att öppna upp sig för handel, insåg den japanska härskande klassen att den snabbt måste modernisera och industrialisera landet. Det skedde till stor del med hjälp av utländskt kapital. Redan 1905 kunde Japan sätta Tsarryssland på plats i det rysk-japanska kriget. Japans senare militära aggression, speciellt fr.o.m 1930, är väl känd. Än idag skyddas den japanska industrin mer än i många andra länder. Sverige inledde den kapitalistiska utvecklingen runt 1870, därtill understödd av importerat franskt och brittiskt kapital. Men det svenska borgerskapet såg till att behålla kontrollen över utvecklingen genom att förstatliga delar av gruvnäringen och järnvägen, införa systemet med A- och B-aktier för att försvåra utländskt ägande och t.o.m begränsa rätten för utlänningar att äga mark i Sverige. I Sverige inträdde i sitt imperialistiska stadium strax före första världskriget i och med att kapitalexporten då översteg kapitalimporten. Sydkorea genomgick en liknande utveckling efter andra världskriget som de tidigare nämnda länderna främst med stöd av amerikanskt och också japanskt kapital. Efter Deng Xiaopings direkta maktövertagande i Kina 1978, öppnades dörren för en snabb kapitalistisk utveckling. Skillnaden gentemot Ryssland fr.o.m 1991 är att det statsbärande partiet i Kina har kontrollerat utvecklingen på ett helt annat sätt genom att avvecklingen av statsägda företag har skett betydligt långsammare i Kina än i Ryssland, att det utländska ägandet har begränsats och att det aldrig genomfördes någon chockterapi som i Ryssland. Kina var fortfarande ett kapitalimporterande land en bit in på 2000-talet. I dag är Kina ekonomiskt lika starkt som USA mätt i köpkraftsviktad BNP och kommer också att gå förbi ifråga om nominell BNP. Kinas kapitalexport överstiger idag kapitalimporten, varvid kapitalexporten självfallet sker både i form av investeringar och lån. Kina kan fortfarande inte mäta sig med USA rent militärt, men redovisar de näst högsta militärutgifterna i världen och förväntas uppnå paritet med USA runt 2030 enligt både amerikanska och kinesiska källor.


Det finns ingen automatik i att ett kapitalistiskt land utvecklas till ett imperialistiskt land, d.v.s att kapitalexporten överstiger kapitalimporten. Det beror helt och hållet på om det nationella borgerskapet i respektive land är tillräckligt starkt – i vissa länder måste det överflygla kompradorborgerskapet – för att hålla utländska imperialistmakter stången och inleda en relativt självständig utveckling. Sämst förutsättningar att lyckas har naturligtvis tidigare kolonier i den s.k tredje världen, eftersom det nationella borgerskapet är svagt i dessa länder. Lenin karakteriserade Tsarryssland som ”den svagaste länken i den imperialistiska kedjan”.  Tsarryssland var egentligen ett feodalkapitalistiskt land med ett litet borgerskap, som inte ens innehade statsmakten före februarirevolutionen 1917. Tsarryssland hade ingen välutvecklad industri utan en stor jordbrukssektor och importerade fortfarande kapital 1914. Tsarrysslands imperialism var snarast militär och byggde på Tsarrysslands militära expansion fr.o.m början av 1700-talet för att utvidga sitt välde, dels i väst och i Kaukasus men fr.a i öst, i Sibirien och Centralasien.


Varför vissa stater har utvecklats till imperialistiska kan bara analyseras konkret i varje enskilt fall och då måste man också ta i beaktande historiska faktorer, politiska omständigheter, geopolitiskt läge och befolkningens storlek. Ett land med stor befolkning har automatiskt större resurser än ett land med liten befolkning, även om de har samma BNP per capita; Indien har betydligt större möjligheter att bedriva en relativt självständig politik än Nepal och Bhutan.

III


Imperialistiska stormakter håller alltid i taktpinnen

 

Sörensson skriver att ” det finns inga imperialistiska länder, utan enbart kapitalistiska länder som inom det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium konkurrerar med varandra.”


Och vidare: ”De indiska, litauiska, ungerska och brasilianska kapitalisterna deltar vid sidan av de amerikanska, svenska, tyska och ryska. Är Carlssons icke-imperialistiska kapitalistiska nationer underkastade andra lagar än de imperialistiska nationerna? Naturligtvis inte.”


Sörensen menar alltså att det inte går att skilja mellan kapitalistiska och imperialistiska stater utan drar alla över en kam; de litauiska, ungerska, indiska, brasilianska spelar på samma planhalva som de svenska, ryska, tyska imperialistmakterna och t.o.m USA.


 ”Kapitalismen har vuxit över ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal framskridna’ länder. Och delningen av detta “byte” försiggår mellan två av tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare (Amerika, Storbritannien, Japan - min fetstil) vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.” [viii]


Det är helt uppenbart att Lenin pekar ut enskilda imperialistiska stormakter och inte framställer alla kapitalistiska stater som lika stora skurkar. Sörensen missar t.o.m ”några få länder” i ett Lenincitat som han själv använder:


”Nödvändigheten av kapitalexport skapas därav att i några få länder (min fetstil) kapitalismen blivit ’övermogen’ och att det (då lantbruket är efterblivet och massorna lever i nöd) fattas spelrum för en ’räntabel”’ placering av kapitalet.”


Sörensen tycks mena att alla kapitalistiska stater, som verkar inom det imperialistiska systemet, egentligen är lika goda kålsupare, och att det överhuvudtaget inte finns några imperialistiska stater.


Men vilka startade första världskriget? Två imperialistiska allianser stod mot varandra. Ententen bestod inledningsvis av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, medan centralmakterna utgjordes av Tyskland och Österrike -Ungern i allians med det Osmanska riket. USA anslöt sig först 1917 till ententen. Första världskriget utlöstes fr.a på grund av rivaliteten mellan å ena sidan Tyskland, en uppåtgående supermakt, och Storbritannien/Frankrike, världens två största kolonialmakter å den andra sidan. På vilket sätt var övriga kapitalistiska stater indragna? En del europeiska länder, de skandinaviska, Nederländerna, Schweiz, Spanien och Portugal etcetera, var t.o.m neutrala. Den huvudsakliga krigsskådeplatsen var Europa med vissa stridigheter i Afrika. Latinamerika och Asien var i princip inte berörda.


Vilka startade andra världskriget? Små och medelstora kapitalistiska stater? Andra världskriget började också som ett imperialistiskt omfördelningskrig. De tre axelmakterna Tyskland, Italien och Japan hade expanderat genom lokala krig. Japan i Korea, Manchuriet och Kina, Italien i Libyen och Abessinien och Tyskland hade i tur och ordning anslutit Saar-området, Österrike och Tjeckoslovakien. Dessutom hade Tyskland och Italien aktivt stött falangisterna i Spanien, vilket resulterade i republikens nederlag 1939.  Formellt utbröt andra världskriget i och med Nazitysklands attack på Polen 1939, vilket ledde till Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaringar. Det imperialistiska omfördelningskriget övergick till att bli ett antifascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen.  Det innebar att det uppstod en allians mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, men först efter Japans attack mot Pearl Harbor 1941.


1973 lanserade Kinas Kommunistiska Parti den helt korrekta teorin att Sovjetunionen hade utvecklats till en socialimperialistisk stat, som tävlade med USA om världsherraväldet. Det viktigaste kriget på 1970-talet, Indokinakriget, slutade med ett nesligt nederlag för USA-imperialismen.  Sovjetunionen fortsatte att expandera fram till 1979, då Sovjetunionen begick det ödesdigra misstaget att invadera Afghanistan. Denna invasion tillsammans med den politiska jäsningen i Östeuropa och de påfrestningar som kapprustningen med USA innebar på den sovjetiska ekonomin ledde till Sovjetunionens kollaps 1991.


Detta illustrerar att det är imperialistiska supermakterna, inte medelstora eller små imperialiststater, än mindre kapitaliststater, som bestämmer händelseutvecklingen. Sista gången som Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel försökte agera självständigt var 1957 i samband med Suezkrisen, då USA tvingade bort dessa stater från Egypten.


Idag utmärks världsläget återigen av att två supermakter står emot varandra, USA och Kina, som fungerar som varandras motpoler. Redan 2005 [ix]stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda dåvarande supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge inte mäta sig med USA:s. Det är möjligt att paritet uppnås runt 2030.


Avgörande för framtiden är i vilken utsträckning de båda supermakterna kan behålla redan existerande allianssystem eller bygga upp ett nytt. För USA gäller det att behålla sitt traditionella allianssystem, främst NATO, och inringa Kina. Dock finns det sprickor inom NATO och mellan USA:s allierade – se bara på motsättningarna mellan Turkiet och Grekland och mellan Turkiet och Egypten. För Kina gäller det att bygga upp ett nytt allianssystem.  På den punkten har Kina hittills inte lyckats särskilt bra. BRICS [x]är en instabil samarbetsallians, vilket illustreras av de senaste skärmytslingarna mellan Indien och Kina. Genom sin politik i Sydkinesiska sjön har Kina dessutom skaffat sig nya motståndare som Malaysia och Filippinerna (förutom de traditionella som Vietnam, Sydkorea och Japan). Ryssland torde vara den viktigaste av Kinas allierade.


IV.


Är antiimperialismen en omöjlighet?

 

Sörensen skriver: ”Det kan i själva verket inte finnas någon uppdelning i kapitalistiska och imperialistiska nationer. Alla kapitalistiska nationer är kapitalistiska och de befinner sig inom det imperialistiska systemet och är underkastat dess lagar och sätt att fungera (av just denna anledning faller också begreppet anti-imperialism på sin egen orimlighet: att erkänna anti-imperialism som något separat från anti-kapitalism blir att separera kapitalismen från imperialismen och därmed också lämna Lenin därhän).”


Imperialismen förutsätter en hierarki av imperialistiska och kapitalistiska stater.


För det första är skillnaderna mellan de fattigaste staterna i världen räknat i köpkraftsviktad BNP per capita och de rikaste enorma. De tio fattigaste i världen, alltifrån Centralafrikanska Republiken till Eritrea, har en köpkraftsviktad BNP per capita på 700 dollar till 1 600 dollar. De tio rikaste har en köpkraftsviktad BNP per capita, alltifrån Irland på 73 200 dollar till Lichtenstein på 139 100 dollar. Lichtenstein har alltså en köpkraftsviktad BNP per capita som är 198 gånger så stor som Centralafrikanska republikens. [xi] Finns det någon som tror att de tio fattigaste länderna i världen ens har ett finanskapital? Finanskapital förutsätter att industrikapitalet har sammansmält med bankkapitalet. De tio fattigaste länderna har förmodligen varken storindustri eller ett fungerande bankväsende. På vilket sätt skulle dessa länder konkurrera med de etablerade imperialistiska staterna på lika villkor?


Det saknar dock politisk betydelse att en ministat som Lichtenstein har den högsta köpkraftsviktade BNP:n per capita i världen. Det är staternas totala BNP, som har den avgörande betydelsen och som bestämmer vilka resurser som finns för att upprätthålla en militärapparat. I det avseendet leder USA fortfarande i fråga om nominell BNP: USA, Kina, Japan, Tyskland, Indien, Storbritannien, Frankrike, Italien, Brasilien och Kanada. USA:s BNP uppgår till 21 427 700 miljoner dollar, medan Kinas uppgår till 14 342 903 miljoner dollar. USA:s BNP är lika stor som Japans, Tysklands, Indiens, Storbritanniens, Frankrikes, Italiens och Brasiliens tillsammans.[xii]


För det andra gillar inte Sörensen mitt påstående i det tidigare nämnda facebook-inlägget att de f.d folkdemokratierna står i samma förhållande till de tongivande staterna inom EU, Tyskland och Frankrike, som Portugal en gång stod till Storbritannien (se Lenincitatet). Men han medger dock att de flesta av de f.d folkdemokratierna fortfarande är kapitalimporterande. När muren föll 1990 och folkdemokratierna i Östeuropa snabbt växlade spår till kapitalismen, vällde västeuropeiskt kapital, främst tyskt, in. Samtidigt har det förekommit en slags arbetsdelning mellan de västeuropeiska staterna. Sverige och Finland har till exempel ett stort ekonomiskt inflytande i Estland och Lettland; det är ingen tillfällighet att det mest vinstgivande bolaget i Estland heter Swedbank. Men Tyskland har varit den absolut viktigaste aktören; ytterst få östtyska företag överlevde de västtyska uppköpen och Tyskland har gjort massiva investeringar i Östeuropa. Tyskland bidrog också aktivt till splittringen av Jugoslavien. Om Tysklands penetration i Östeuropa, heter det på Bertelmans Stiftungs webbplats:


”Tysklands integration med Östeuropa har varit en modern framgångssaga. Värdekedjorna med Östeuropa har hjälpt Tyskland att bibehålla en konkurrensfördel och hjälpt de östeuropeiska ekonomierna att växa snabbt och gradvis konvergera till Västeuropas nivåer.” [xiii]


Det är sant som Sörensen påpekar att såväl Polen som Ungern fronderar mot Bryssel (och därmed indirekt mot Tyskland och Frankrike), men från en chauvinistisk utgångspunkt. Det är ett tecken på att det finns ett nationellt borgerskap i dessa länder. Man måste också komma ihåg att de östeuropeiska folkdemokratierna befann sig i en helt annan sits 1990 än de flesta länder i Latinamerika, Afrika och Asien, särskilt f.d kolonier. Tjeckoslovakien var t.o.m en avancerad kapitalistisk ekonomi redan före andra världskriget. Samtliga folkdemokratier hade industrialiserats och hade ett relativt välutvecklat utbildnings- och sjukvårdssystem. Det härskande byråkratborgerskapet, partipampar och företagsledare, i dessa länder låg i startgroparna för att lägga beslag på så mycket som möjligt av den statliga egendomen för egen del. Samtidigt har både Polen och Ungern varit nettobidragstagare i EU, vilket naturligtvis bidragit till den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Som nettobidragstagare har Polen och Ungern fortfarande en underordnad ställning i EU.


För det tredje är Sörensens påstående att ”begreppet anti-imperialism (faller) på sin egen orimlighet: att erkänna anti-imperialism som något separat från anti-kapitalism blir att separera kapitalismen från imperialismen” fullständigt absurt.


Sörensen förnekar i praktiken att det finns imperialistiska stater, som angriper mindre kapitalistiska stater, ofta f.d kolonier; han förnekar i praktiken att det finns stater som förtrycker andra; och han förnekar i praktiken att det finns orättfärdiga och rättfärdiga krig.


Redan Kominterns andra kongress 1920 antog en resolution, författad av Lenin, om den nationella och koloniala frågan, i vilken han drar en skarp skiljelinje mellan de rikaste och mest utvecklade länderna å ena sidan och de undertryckta, avhängiga och icke likaberättigade nationerna:


”2) Såsom ett medvetet uttryck för den proletära klasskampen för avskuddande av bourgeoisiens ok skall det kommunistiska partiet i överensstämmelse med sin huvuduppgift – kamp mot den borgerliga demokratin och avslöjande av dess lögn och hyckleri – icke heller i nationalitetsfrågan ställa några abstrakta och formella principer i förgrunden utan: …, 3) ett lika noggrant frånskiljande av de undertryckta, avhängiga, icke likaberättigade nationerna från de undertryckande, exploaterande och fulla rättigheter åtnjutande nationer såsom en jämvikt mot den borgerligdemokratiska lögnen vilken döljer ett – för finanskapitalets och imperialismens tidevarv karaktäristiskt – undertryckande, kolonialt och ekonomiskt, av den övervägande majoriteten av världens befolkning genom en obetydlig minoritet av de rikaste och mest utvecklade länderna.”[xiv]


Ta bara de senaste anfallskrigen som USA har varit inblandat i: Afghanistan (2001–), Irak (2003 – 2011), Libyen (2011), Syrien (2011– ) och Jemen (2016 –). I samtliga dessa fall har USA begått aggression; i Jemens fall genom att understödja Saudi-Arabien och Förenade Arabemiraten militärt och i Syriens fall dels genom egen militär aggression och dels framför allt genom stöd till jihadistiska militära styrkor.


Eftersom dessa stater utsattes för en imperialistisk attack, har dessa folk och stater bedrivit rättfärdiga försvarskrig. Om man påstår att detta var en kapitalistisk stats, d.v.s USA, angrepp mot andra kapitalistiska stater, så jämställer man angripare och angripna och påskinar att angripare och angripna spelar på samma planhalva. I själva verket hade USA och allierade ett fullständigt militärt övertag i början av anfallskrigen mot Afghanistan, Irak och Libyen, särskilt tack vare luftherraväldet. I Afghanistan och Irak lyckades USA genom direkt ockupation installera vasallregimer: i Libyen störtades visserligen Muammar Khadaffi, men det pågår fortfarande ett inbördeskrig, där USA:s allierade t.o.m stödjer olika sidor.  USA angrep Irak och Libyen bl.a för oljetillgångarnas skull, men också för att regimerna var borgerligt-nationalistiska – liksom Assads i Syrien – som inte ville dansa efter USA:s pipa. I Syrien har Assad-regimen lyckats rulla tillbaka angriparna tack vare stöd från Ryssland och Iran, men till mycket stora kostnader i liv och materiellt.


På vilket sätt skulle denna kamp ha varit – eller kunna vara – anti-kapitalistisk? Frågan om socialistisk revolution fanns inte ens på dagordningen. Det är tvärtom fråga om rättfärdiga försvarskrig. Huvudmotsättningen har gått mellan den imperialistiska aggressorn, direkt eller indirekt USA och dess allierade, och de angripna folken och staterna. Dessvärre har det inte funnits några kommunistiska partiet, som har kunnat bygga upp nationella befrielserörelser, som inlett en väpnad kamp mot angriparna och slutligen besegrat dem. I bästa fall har det funnits borgerligt-nationalistiska rörelser, i värsta fall reaktionära rörelser, som vill vrida klockan tillbaka.


IV

Kampen mellan de imperialistiska stormakterna är absolut – enheten är tillfällig och relativ

 

Gemensamt för alla som vill revidera Lenins teori om imperialismen är att de på det ena eller andra sätter förnekar att kampen mellan de imperialistiska stormakterna är absolut och att enheten dem emellan endast är tillfällig och relativ.


Kautsky ställde 1915 frågan:”…skulle inte den nuvarande imperialistiska politiken kunna bli undanträngd av en ny ultraimperialistisk politik, som skulle ersätta kampen mellan de nationella finanskapitalen med det internationella förbundna finanskapitalets gemensamma utsugning av världen. En sådan fas av kapitalismen är i varje fall tänkbar.” [xv] De ledande imperialistiska stormakterna skulle alltså kunna samsas i en kartell och avskaffa rivaliteteten sinsemellan.


Michael Hardt/Antonio Negri lanserade 2000 teorin om Imperiet, som uppgavs sakna en nationell bas utan svävade fritt omkring som ett kollektivt transnationellt kapital. Samir Amin ställde 2005 motfrågan; ”Har inte skillnaden mellan den aktiva roll som de har som skapar världen och andras passiva roll, som bara kan ’anpassa sig’ till det globala systemets krav, någon mening?” [xvi] Deras ståndpunkt ledde till att imperialismen förvandlades till ett formlöst töcken, en uppfattning som saknade all relevans för den praktiska kampen.


Andreas Malm publicerad 2005 boken ”När kapitalet tar till vapen”, i vilken han bland annat hävdade att ”Andra världskriget var i själva verket sista gången avancerade kapitaliststater drabbade samman i en storbatalj. Den andhämtning som kom efteråt blev inte kortvarig, den sträcktes ut och förlängdes tills hela rytmen i systemets andning blivit lugnare (sid. 76) ” och lite senare (sid. 77): ”Den interimperialistiska rivaliteten var död och begraven i en bädd av rent inomekonomisk konkurrens.” [xvii] Malm såg bara imperialismens militära sida, inte dess ekonomiska kärna, och bortsåg helt från rivaliteten mellan USA och Sovjetunionen fram till 1985 och existensen av en supermakt i vardande, det vill säga Kina.


Vilket är då Sörensens bidrag? Han skiljer inte mellan imperialistiska stormakter, främst de båda supermakterna, och mindre kapitalistiska stater, inte ens avhängiga och mycket fattiga sådana. Han dödförklarar också den anti-imperialistiska kampen och bortser från rivaliteten mellan USA och Kina, som en av de viktigaste drivkrafterna bakom utvecklingen i världen idag.


Rickard B. Turesson

3/8 2020


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



[vi] Kina har världens största valutareserv i dollar.

[vii] Jag tvivlar på att Frankrike, Nederländerna, Belgien och Tyskland industrialiserades tack vare importerat brittiskt kapital, men jag kan ha fel i något fall.

[viii] ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, Proletärkultur, sid.9

[ix] Kina – en supermakt i vardande http://www.nat.nu/typo3/artiklar/article/kina-en-supermakt-i-vardande/ och Tron Ögrim: Kapitalismen byter chef – Världshistoriska konsekvenser av att Kina går förbi USA - http://www.nat.nu/typo3/artiklar/article/kapitalismen-byter-chef/

[x] Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika

[xv] V.I Lenin: ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, Proletärkultur 1983, sid. 134

[xvi] Samir Amin: “Empire and Multitude” - https://monthlyreview.org/2005/10/01/empire-and-multitude/

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards