Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - 25 september 2019 12:58

Hans svar ligger här: Andreas Sörensen


Sörensen skriver:


”1. Folk- och enhetsfronterna är centrala i utvecklingen av teorin om den fredliga vägen till socialismen. De öppnade dörren till en revidering av den tidigare synen på socialdemokratin. I svensk kontext var Sven Linderot övertydlig när han sa att "Vi kan inte framställa oss själva som ofelbara och socialdemokraterna som mer eller mindre fientliga mot socialismen, om vi vill uppnå samarbete i avsikt att skapa politisk enhet med socialdemokratin". En politisk anpassning för att uppnå samarbete.”


Min kommentar: Sörensen leder definitivt inte i bevis att ”folk- och enhetfronterna var centrala i utvecklingen av teorin om den fredliga vägen till socialismen”. Han stödjer sig inte på någon form av empiri, inte ens ett citat. Vilka teoretiker eller forskare har lanserat denna teori? Eller är teorin helt hemmasnickrad? Citatet från Linderot är helt lösryckt och Sörensen anger ingen källa. Fälldes Linderots yttrande före, under eller efter andra världskriget?  Om det syftade på SKP:s stöd till det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet (1944), uttrycker det snarast illusioner om socialdemokraterna, eftersom efterkrigsprogrammet i huvudsak var ett spel för galleriet. SKP borde ha vetat bättre: Under kriget sattes medlemmar i SKP i arbetsläger; partiets tidningar belades med transportförbud. Förmodligen närdes SKP:s illusioner av att partiet fick 10,3 procent av rösterna i 1944 års riksdagsval (en tredubbling av röstetalet jämfört med valet 1940) och att SKP red på Sovjetunionens popularitet liksom många andra kommunistiska partier i Västeuropa. Dessutom var Kominforms styrning av SKP inte lika strikt som Kominterns. Men illusionerna borde ha brustit redan 1948, då USA-imperialismen gick till motattack mot de kommunistiska partierna i Västeuropa, i Sverige med benäget bistånd av socialdemokratin, som började rensa ut kommunister från fackföreningsrörelsen och dessutom ledde metallarbetarstrejken till nederlag.


Sörensen skriver:

”2. Huruvida folkfronten i Frankrike faktiskt stoppade fascismen eller inte kan jag inte avgöra. Det som däremot är tydligt är att kommunisternas deltagande i folkfronten fram till hösten 1938 gjorde dem delaktiga i det borgerliga Frankrikes anti-republikanska politik i Spanien. Samtidigt åts de reformer och högre löner som arbetarna tillkämpat sig upp av inflationen. Det är inte direkt en framgångssaga för de franska kommunisterna.”


Min kommentar:

 

Folkfronten var ett svar på ett fascistiskt kuppförsök. De franska kommunisterna stödde folkfrontsregeringen i Frankrike, men ingick själva aldrig i regeringen. Folkfronten vann valet i februari 1936 och i regeringsställning införde folkfrontsregeringen 40-timmars arbetsvecka, andra sociala reformer och nationaliserade Frankrikes Bank och rustningsindustrin.   I september 1936 slöts ett icke-interventionsavtal i fråga om inbördeskriget i Spanien på initiativ av premiärministrarna Baldwin (Storbritannien) och Blum (Frankrike); den senare under press från Storbritannien. 27 länder, däribland Sovjetunionen, Tyskland och Italien skrev på detta avtal. Tyskland och Italien negligerade detta avtal från första början.


De franska kommunisterna organiserade demonstrationer mot planerna på ett icke-interventionsavtal. Blum (socialdemokrat) tvingades avgå.


Redan den 29 juli skickades den första gruppen franska frivilliga att delta på den republikanska sidan. Frankrike försåg den spanska republikanska armén med fler frivilliga än något annat land. Över 9 000 fransmän tjänstgjorde i denna armé, varvid 3 000 dödades i strid. Uppskattningsvis hälften av dessa frivilliga var medlemmar i det franska kommunistpartiet. Blum återvaldes igen januari 1938 efter att den dåvarande premiärministern Chautemps hade stängt gränsen mot Spanien. Men Blum satt bara till början av april, då han avsattes igen på grund av att han ville frångå icke-interventionspolitiken. Detta var slutet på folkfrontsregeringen; Blum ersattes med Daladier, som var överens med Storbritanniens eftergiftspolitik gentemot Nazityskland och Mussolinis Italien. Efter nederlaget 1939 mot Franco-sidan kunde nästan 240 000 personer som stött den spanska republiken ta sin tillflykt till Spanien.


Vad menar Sörensen att de franska kommunisterna skulle ha gjort? En direkt socialistisk revolution? Men det franska kommunistpartiet och Komintern gjorde säkerligen den bedömningen att det inte fanns några förutsättningar för ett lyckat revolutionsförsök. Är det det råd som Sörensen skulle vilja ge de franska kommunisterna så här 80 år efteråt?

Sörensen skriver:


”3. Det är väldigt enkelt att döma ut kritiken som "trotskistisk", som om det vore något universellt för att slippa besvara den. Teorin om den fredliga vägen utarbetades långt innan Chrustjov tog makten i Sovjetunionen. Redan 1943 menade Nils Holmberg (nu är vi återigen i en svensk kontext) att kampen för sovjeter var olämplig i Sverige och at det istället handlade om att "erövra och ställa i arbetarklassens tjänst de gamla historiskt utvecklade, nationella organen för folkvälde: stads- och kommunalfullmäktige och riksdag.” Finns gott om andra exempel på liknande formuleringar från andra företrädare för SKP, bland annat Set Persson, som hade uppdraget att programmatisera den fredliga övergången.”


Min kommentar:


Det är helt sant att Chrusjtjov inte var den förste s.k marxisten  som utarbetade teorinom denfredliga parlamenteraiska vägen till socialismen utan det var Eduard Bernstein. Men Sörensen skjuter in sig på Nils Holmberg och Set Persson. Menar han att dessa två svenska kommunister inspirerade Chrusjtjov?  Han angriper två av de ledande marxist-leninisterna i SKP:s partistyrelse före 1953, som var de som mest ihärdigt gick emot tesen att den fredliga vägen till socialismen var framkomlig i Sverige. Denna tes drevs igenom redan 1944 av majoriteten.  Han tar ett lösryckt citat från Nils Holmberg. Sörensen begriper inte – eller låtsas inte om – att dessa två tillhörde minoriteten i partistyrelsen och utåt var tvungna att hålla sig till partilinjen.  Sörensens angrepp är fräckt. När Set Persson [1]tog initiativ till Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund (SKA) 1956, förkastade självklart SKA den fredliga vägen till socialismen; detsamma gällde Nils Holmberg som en av initiativtagarna till Kommunistiska Förbundet (marxist-leninisterna) 1967. Bildandet av KF(m-l) föregicks av hans bok ”Vart går SKP?” 1964 [2]. Redan 1956 kritiserade Set Persson Chrusjtjovs tal vid SUKP:s kongress i form av broschyren ”Vart vill Chrustjev leda kommunisterna?”.  Företrädare för Kina Kommunistiska Parti gav senare Set Persson äran av att vara den förste kommunist som angrep Chrusjtjovs revisionism offentligt.


Men var stod Sörensens företrädare, de som bildade Arbetarpartiet Kommunisterna (ApK), föregångare till dagens SKP? De stod alla för den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Det är detta som Sörensen vill dölja genom att lansera teorin om att i mörkret är alla katter gråa.


Sörensen skriver:

”4. Enhetsfronterna i Kina är intressanta att studera. De två enhetsfronter som KKP och Koumintang ingick existerade mellan 1924-1927 och 1937-1941. Även under dessa fronter pågick strider mellan de båda parterna. Under stora delar av den japanska invasionen var alltså KKP tvunget att kämpa mot både japanerna och Koumintang. Det var alltså kampen mot Koumintang som beredde vägen för seger 1949, inte kampen tillsammans med dem mot en gemensam fiende (japanerna). Hade enhetsfronten bestått ända tills japanerna segrat hade nog förloppet sett väldigt annorlunda ut. För att vara lite provokativ: de kinesiska kommunisterna segrade trots front-politiken.”


Min kommentar:

 

Enhetsfronten med Guomindang bestod till 1945, inte 1941 (som Sörensen skriver), då Japan besegrades. Därefter utbröt ett inbördeskrig mellan KKP och Guomindang, som ledde till att Guomindang besegrades 1949 varvid Folkrepubliken kunde utropas på fastlandet.


Sörensen tycks inte veta att det var KKP som föreslog Guomindang en enhetsfront mot de japanska imperialisterna och att Guomindangs ledning först var emot detta. Först efter att Chiang Kai-chek 1936 kidnappats av en lokal krigsherre, som ville att Chiang Kai-chek skulle prioritera kampen mot Japan, inledde Guomindang ett samarbete med kommunisterna i kampen mot de japanska ockupationsstyrkorna. Javisst, bekämpade KKP och Guomindang varandra under den gemensamma kampen mot Japan. Men vem angrep vem först? Det var alltid Guomindang som först angrep KKP och Röda armén. Varje gång det skedde sjönk förtroendet för Guomindang och ökade förtroendet för KKP och Röda armén i motsvarande grad, särskilt bland mellangrupperna, som i första hand såg till kampen mot Japan. Detta dialektiska förhållande tycks inte Sörensen fatta. Menar Sörensen att KKP och Guomindang var lika goda kålsupare?  Detta betydde att KKP och Röda armén hela tiden fram till 1945 ackumulerade styrka; både KKP:s och Röda arméns numerär ökade språngartat. Detta betydde att när slutstriden med Guomindang inleddes 1945, kunde KKP besegra Guomindang trots att Guomindangs armé till att börja med var numerärt överlägsen och dessutom fick omfattande militärt stöd från USA. Däremot var stridsmoralen låg i Guomindangs armé och Guomindang var avskytt av breda folklager på grund av dess folkfientliga politik. Röda armén företrädde däremot en rättvis sak och soldaterna hade en mycket hög stridsmoral; Röda armén uppfattades som folkets beskyddare, medan Guomindang fungerade som folkets förtryckare. Sörensen tycks mena att enhetsfrontpolitiken från första början var felaktigt – en trotskistisk tankegång – och att KKP och Röda armén bara hade tur som segrade.


Sörensen skriver:

”5. Sociala allianser är något helt annat än enhets- och folkfronter. Medan de förra karaktäriseras av enheten mellan olika förtryckta klasser och grupper, karaktäriseras de senare av överenskommelser mellan olika politiska grupper, partier och organisationer.”


Min kommentar:


Men vem har hittat på teorin om ”sociala allianser”? Vilken skrivbordsmarxist har gjort det?  Sörensen skriver att ”sociala allianser” karaktäriseras av ”enheten mellan förtryckta klasser och grupper”. Men klasser företräds alltid av partier eller organisationer. Menar Sörensen att en hel klass kan samarbeta med en annan hel klass? Hur då? Kan Sörensen ge ett historiskt exempel på ett dylikt samarbete?


Till saken hör också att KKP i ”Den stora polemiken” (1963) [3], riktad mot den sovjetiska revisionismen, aldrig angrep enhetsfrontpolitiken som sådan, utan bara tillämpningen av densamma. De partier som stödde KKP utvecklade själva i många fall en framgångsrik enhetsfrontpolitik, bland annat KFML/SKP i Sverige. De maoistiska partier i till exempel Indien och Filippinerna som idag utkämpar en väpnad kamp tillämpar naturligtvis också enhetsfronttaktiken.


Rickard B. Turesson


25/9 2019

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 23 september 2019 22:20

I ett nyhetsbrev från SKP om partiets organisationskonferens den 31/8 – 1/9 rapporteras att Henrik Gustavsson från SKP Uppsala höll ett föredrag om enhetsfronten och folkfronten. Det är ett märkligt föredrag. Jag utgår från referatet; jag har inte tillgång till hela hans föredrag.


1. Han påstår att enhetsfrontpolitiken på Kominterns fjärde kongress handlade "om att utveckla samarbetet med socialdemokraterna". Det handlade inte i första hand samarbeta med de socialdemokratiska ledningarna. Syftet med enhetsfronttaktiken var i första hand att vinna majoritet inom arbetarklassen, vilket inte stod i motsättning till att göra taktiska hänvändelser om gemensamt agerande till de reformistiska partierna. Samtidigt avvisades alla valallianser. Här är några citat från Kominterns text om enhetsfronttaktiken:


”Kommunistiska internationalen kräver att alla kommunistiska partier och grupper håller fast vid enhetsfronttaktiken, eftersom det i den nuvarande perioden är det enda sättet att vägleda kommunisterna i rätt riktning, för att vinna majoritet bland arbetarna.” (Theses resolutions & manifestos of the first four congresses of the Third international, Pluto press, 1983, sid. 396)…


”Den verkliga framgången för enhetsfronttaktiken beror på rörelsen ”underifrån”, från de arbetande massornas fotfolk .” (A.a, sid. 397)


"Arbetarnas enhetsfront måste betyda enhet mellan alla arbetare som är villiga att kämpa mot kapitalismen - inklusive de arbetare som fortfarande följer anarkisterna, syndikalisterna. (A.a. sid. 408)


Gustafsson menade att detta ledde till anpassning till socialdemokratin och en övervikt för realpolitik. Han anför inga konkreta bevis för detta, men han menar kanske att allt samarbete med borgerliga och socialdemokratiska partier leder till att kommunisterna anpassar sig.


2. Första gången folkfrontspolitiken tillämpades var 1934 i Frankrike, givetvis med Kominterns godkännande, varvid det franska kommunistpartiet slog fast att fascismen i Frankrike var huvudfaran. Ett fascistiskt maktövertagande i Frankrike förhindrades också. Folkfrontspolitiken tillämpades också under spanska inbördeskriget 1936 - 1939, där kommunisterna t.o.m ingick i regeringen och till slut blev den dominerande kraften. Folkfronterna inkluderade också borgerliga krafter, som var beredda att försvara den borgerliga demokratin gentemot fascismen. Trotskijs linje – och trotskisternas linje alltsedan dess – var att inskränka samarbetet till enbart socialdemokraterna.


3. "Man ville försvara och utvidga den borgerliga demokratin, något som snart ledde till att man började tro på möjligheten till en parlamentarisk och fredlig väg till socialismen."


Författaren menar alltså att folkfrontspolitiken beredde vägen för tron på den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Detta är naturligtvis en allvarlig kritik – och en helt trotskistisk – kritik mot Komintern och Stalin. Författaren glömmer att det pågick ett världskrig 1939 – 1945, där kommunisterna kämpade med vapen i hand mot nazistiska och fascistiska ockupanter. Teorin om fredliga, parlamentariska vägen till socialismen formulerades öppet efter Chrusjtjovs revisionistiska maktövertagande1956. Nu skyller Gustafsson på Komintern och Stalin. Förmodligen beror det på Chrusjtjovs och Brezjnevs revisionism är en blind fläck i SKP, eftersom dess föregångare ApK uppstod som ett moskvatroget och revisionistiskt parti 1977.  


4. Faktum var att KKP och Mao Zedong framgångsrikt tillämpade Kominterns enhetspolitik från 1935 genom samarbetet med Guomindang mot huvudfienden, den japanska imperialismen. Man måste komma ihåg att Guomindang var en mycket värre samarbetspartner än de socialdemokratiska, småborgerliga och borgerliga mittenpartier som de franska och spanska kommunisterna samarbetade med. Guomindang hade kommunistiskt blod på sina händer, dels från Kanton- och Shanghaiupproren 1927 och dels från dess kamp mot de röda sovjeterna i Jiangxi 1927 - 1934. Komintern sanktionerade denna KKP:s enhetsfrontpolitik, som var en enhetsfront ovanifrån, och stod i nära kontakt med KKP och Mao, efter att hans linje kommit i majoritet i ledningen. Även efter Kominterns nedläggning 1943, stod Dimitrov i nära kontakt med KKP och Mao. Mao hade för övrigt mycket höga tankar om Dimitrov. Och som bekant segrade KKP och den Röda armén, trots en del dåliga råd från Sovjet.


Gustafsson menar att folkfrontspolitiken ledde till att delar av borgerligheten ”rentvåddes”. Var får han alltifrån? I Kina var samarbetet mellan KKP och det nationella borgerskapet viktigt under kampen mot den japanska imperialismen.  I samband med motståndskampen mot Nazityskland ömsom samarbetade borgerliga västorienterade nationalister och kommunisterna med varandra, ömsom bekämpade varandra. I Västeuropa fick de västvänliga krafterna överhanden efter andra världskriget; bara i två länder på Balkan lyckades två folk, det jugoslaviska och det albanska, i princip besegra de tyska ockupanterna på egen hand utan att reaktionära eller borgerligt-nationalistiska krafter tog över. Folkdemokratierna upprättades tack vare sovjetisk militär närvaro.


5.  Gustafsson förordar ”sociala allianser” i stället för ”klassamarbete”. Det är uppenbart att Gustafsson försöker uppfinna hjulet på nytt. Kommunisterna har allsedan bolsjevikernas tid tillämpat enhetsfronttaktik. Även Första Internationalen var en slags enhetsfront. Det må gälla enhetsfronter underifrån, aktionsenheter och enhetsfronter ovanifrån.  Med en enhetsfront underifrån menas att man försöka ena till exempel arbetare – eller majoriteten av arbetarklassen – oavsett partifärg kring en begränsad uppsättning kampkrav. Sovjeterna var enhetsfronter underifrån, där majoriteten av arbetarna i början inte stödde bolsjevikernas politik. Enhetsfronter underifrån kan också vara formaliserade som exempelvis De Förenade FNL-grupperna (DFFG), där enheten byggdes upp kring tre paroller och individuellt medlemskap. Till slut fanns DFFG på 200 orter i Sverige och Vietnambulletinen såldes som mest i en upplaga på 60 000 exemplar. Varje strejk kan karakteriseras som en aktionsenhet. Likaså solidaritetsdemonstrationen med Vietnam på Norra Bantorget 1972, då DFFG, SAP och VPK tillfälligt samarbetade, en demonstration som samlade 50 000 deltagare. En aktionsenhet är alltså ett temporärt övergående samarbete. En enhetsfront ovanifrån betyder helt enkelt att två eller flera organisationer upprättar ett långvarigt samarbete mot en gemensam huvudfiende – se KKP och Guomindang.


Gustafssons idé att den ena eller andra typen av enhetsfronttaktik automatiskt leder till politisk urartning hos kommunister är befängd. Det är bara om kommunisterna tillämpar en allt-genom-fronten-politik som detta kan ske. Säkrast är i så fall att överhuvudtaget inte samarbeta med någon annan än sig själv. Gustafssons idé är varken ny eller originell. Vad är en ”social allians” annat än en förvirrad omskrivning av att man ändå kanske måste samarbeta?

 

Rickard B. Turesson


 (Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


ANNONS
Av NAT:s redaktion - 9 september 2019 08:00

 

I.

Den revolutionära teori, som grundlades av Karl Marx och Friedrich Engels, har utvecklats genom språng, genom att den har ställts inför nya utmaningar, varvid en linje utformats, vars riktighet har bekräftats av praktiken. Praktiken är nämligen det enda kriteriet på sanningen. Redan i ”Teser om Feuerbach” 1848 skriver Marx:


” I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet - utan hänsyn till praxis - är en rent akademisk fråga.”[1]


Mao Zedong skriver i ”Om praktiken”:


”Marxister anser att människans samhälleliga praktik är det enda kriteriet på sanningen i hennes kunskap om yttervärlden. Vad som verkligen händer är att människans kunskap bekräftas endast då hon under den samhälleliga praktikens förlopp (i den materiella produktionen, klasskampen eller det vetenskapliga experimentet) uppnår de förväntade resultaten… Endast samhällelig praktik kan vara ett kriterium på sanningen. Praktiken är den främsta och grundläggande utgångspunkten i den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin.”[2]


II.

 

Marx och Engels grundlade den vetenskapliga socialismen. I sitt berömda gravtal [3]över Marx sade Engels:


” Precis som Darwin upptäckte den organiska naturens utvecklingslag, upptäckte Marx den mänskliga historiens utvecklingslag (d.v.s. den historiska materialismen – vår anm) … Men detta är inte allt. Marx upptäckte också den speciella rörelselag som behärskar dagens kapitalistiska produktionssätt och det borgerliga samhälle som detta produktionssätt skapat. Upptäckten av mervärdet kastade plötsligt ljus på detta problem, som han försökte lösa där alla tidigare utforskningar av det, både av borgerliga ekonomer och av socialistiska kritiker hade famlat i mörkret.”


Marx tillfogade själv bland annat:


” Det nya jag gjorde bestod i att påvisa: 1) att klassernas existens endast är förknippad med bestämda historiska utvecklingsfaser av produktionen (historische Entwicklungsphasen der Produktion), 2) att klasskampen oundvikligen leder till proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur själv endast bildar övergången till upphävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle…" [4]


Marx var den förste som gjorde en genomgripande vetenskaplig analys av det framväxande kapitalistiska produktionssättet, främst i form av ”Kapitalet”, men han och Engels författade också en av världens mest spridda stridsskrifter, ”Kommunistiska manifestet”. Både Marx och Engels deltog aktivt i försöken att bygga upp en internationalistisk revolutionär arbetarrörelse, Första Internationalen (1864 – 1876) och följde och stödde revolutionsförsöken 1848 och Pariskommunen 1871. När det tyska socialdemokratiska partiets bildades 1869, involverades både Marx och Engels. De stod i tät kontakt med partiets ledande företrädare [5] och gav råd och – kritik (se till exempel ”Kritik av Gothaprogrammet” [6])


III.

 

Lenin utvecklade den marxistiska teorin på en rad punkter, men framförallt ledde hans linje till seger i oktoberrevolutionen 1917. Därmed bekräftades linjens riktighet. Lenin utvecklade bl.a partiteorin, teorin om imperialismen som kapitalismens högsta stadium, lagen om kapitalismens ojämna utveckling, teorin om arbetararistokratin, nödvändigheten av att omvandla ett imperialistiskt omfördelningskrig till inbördeskrig och genomföra en socialistisk revolution i imperialismens svagaste länk, upprättandet av proletariatets diktatur i praxis, nödvändigheten av en allians mellan arbetarklassen och bönderna, möjligheten att bygga socialismen i ett land, och initierade bildandet av Kommunistiska Internationalen. Lenin skrev en rad viktiga verk, bl.a ”Vad bör göras?”, ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, ”Staten och revolutionen”, ”Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky” och ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”.


Stalin försvarade teorin om att det var möjligt att bygga socialismen i ett land; allt annat hade varit en nederlagslinje. Stalin stod också i spetsen för Sovjetunionens försvarskamp mot Nazityskland; denna kamp var det huvudsakliga skälet till att Nazityskland besegrades. Han bidrog också till att utveckla den revolutionära teorin, bl.a i form av ”Marxismen och den nationella frågan” och ”Marxismen och språkvetenskapens frågor”.


IV.

 

Mao Zedong ledde Kinas Kommunistiska Parti och det kinesiska folket till seger över såväl den japanska imperialismen 1945 som över Guomindang 1949. Både Lenin och Mao Zedong behärskade den dialektiska och historiska materialismen och den vävs hela tiden in i deras politiska analyser under kampens gång. Båda behandlade också uttryckligen den marxistiska filosofin i särskilda texter: Lenin i exempelvis ”Materialismen och empiriokriticismen”  och Mao Zedong i ”Om praktiken” och i ”Om motsättningar”, hans mest kända essäer i frågan.


Maoister anser att Mao Zedong har vidareutvecklat marxismen-leninismen i en rad viktiga teoretiska hänseenden. Det gäller den dialektiska och historiska materialismen, partiteorin, enhetsfronttaktiken, masslinjen, folkkriget, den nationellt-demokratiska revolutionen och dess relation till den socialistiska revolutionen, det socialistiska uppbygget och synen på klasskampens fortsättning under socialismen. Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti gick också i spetsen i kampen mot den sovjetiska revisionismen, som först utvecklades av Chrusjtjov och som ledde till att Sovjetunionen utvecklades till en socialimperialistisk supermakt. Denna kamp, som på den teoretiska nivån formulerades i ”Den stora polemiken”, fungerade som en inspirationskälla för revolutionärer i hela världen och resulterade i en pånyttfödelse av den internationella marxist-leninistiska rörelsen.


I samband med det socialistiska uppbygget av Kina tog också KKP och Mao Zedong fasta på de negativa lärdomarna från det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen redan under Stalins tid, bl.a frågan om lösandet av motsättningarna under socialismen och förhållandet mellan industri- och jordbruksproduktion – se ”Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket” och ”Om de tio viktiga förhållandena”. För att förhindra en kapitalistisk restauration initierade Mao Zedong kulturrevolutionen, en massornas revolution, som höll kapitalisterna på mattan medan Mao Zedong levde. Det var en annan väg än den man hade valt under Stalins tid med dess förkärlek för organisatoriska och antagonistiska metoder.


V.

 

Kärnan i Lenins och Mao Zedongs vidareutveckling av marxismen är att deras teoriers riktighet bevisades i praktiken. Har det skett någon vidareutveckling av den revolutionära teorin sedan dess, sedan Mao Zedongs död? Nej, helt enkelt för att det inte har skett någon ny oktoberrevolution eller någon nationellt-demokratisk revolution med åtföljande socialistisk revolution som i Kina. Vilket parti och vilken befrielserörelse skulle detta vara? Kampucheas kommunistiska parti (Angkar) och dess befrielserörelse, Kampucheas nationella befrielsefront (FUNK), som befriade Kampuchea 1975 och var statsbärande fram till 1979, då Vietnam angrep? Kampucheanerna fortsatte att bedriva ett gerillakrig mot de vietnamesiska aggressorerna ända fram till 1998. Men maktinnehavet varade bara i fyra år.


Däremot har naturligtvis olika maoistiska partier utvecklat den politiska linjen med avseende på de konkreta förhållandena i det egna landet, men det finns inget parti som har segrat och vars linjes riktighet har bekräftats i praktiken. Det finns partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har bedrivit en långvarig och uthållig kamp, men som likafullt varken har segrat eller förlorat.


De partier som utger sig för att ha vidareutvecklat Mao Zedongs teorier och påstår sig stå i spetsen för världsrevolutionen utan ha segrat utmanar bara löjet. Det är fråga om tomma tunnor som bullrar mest.


Rickard B. Turesson

6/9 2019

 

(Denna blogg är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 



[2] Sid.22 i ”Mao Zedong om filosofiska frågor” – Oktoberförlaget 2016

[4] Brev till Weydemeyer 5/3 1852

[5] Engels i förordet till ”Kritik av Gothaprogrammet”: ”För det första var Marx och jag mera intimt förenade med den tyska rörelsen än med någon annan.” Se https://www.marxists.org/svenska/marx/1875/19-d014.htm

[6] A.a

Av NAT:s redaktion - 20 augusti 2019 17:30

Dessa lästips är hämtade från en text, som Mao Zedong skrev 1960 och som rubricerades ”Rekommenderade klassiska verk för ledande kader” (i). Listan har i denna version utökats med ett antal artiklar, speciellt som Mao inte rekommenderade några av sina egna. Om ytterligare artiklar av Maos föregångare lagts till, anges detta i en fotnot.


Det är viktigt att studera marxismens klassiker i original. Det är helt fel att förlita sig på sammanfattningar, eftersom dessa per definition innebär förenklingar och ofta också indirekta omtolkningar. Studerar man marxismens klassiker i original, bekantar man sig dessutom med hur Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao tillämpade den dialektiska och historiska materialismen i praxis.  Observera att dessa lästips riktade sig till ledande kader i Kinas Kommunistiska Parti. Trots det finns inte ”Kapitalet” med bland lästipsen.


Marx: [ii]


1) Kommunistiska manifestet

2) Lönearbete och kapital

3) Till kritiken av den politiska ekonomin. Förord [iii]

4) Klasstriderna i Frankrike, 1848-50

5) Louis Bonapartes artonde Brumaire

6) Brev till Weydemeyer 5/3 1852 [iv]

7) Lön, pris och profit

8) Pariskommunen (Inbördeskriget i Frankrike)

9) Kritik av Gothaprogrammet


Engels:

 

1) The 1852 War of the Holy Alliance Against France [v]

2) Introduktion till Naturens dialektik

3) Socialismens utveckling från utopi till vetenskap

4) Anti-Dühring (avsnittet om våld )

5) Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut

6) Om “Kapitalet” [vi]


Lenin:

 

1) Filosofiska anteckningsböcker.

2) Vad bör göras?

3) Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen

4) Materialism och empirio-criticism

5) Imperialismen som kapitalismens högsta stadium

6) Staten och revolutionen

7) Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky

8) Radikalismen – kommunismens barnsjukdom

9) Marxismens tre beståndsdelar [vii]


Stalin:

 

1) Leninismens problem

2) Marxismen och den nationella frågan [viii]

3) Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikernas) historia

4) Marxismen och språkvetenskapens frågor

5) Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen


Plechanov:

 

1) Den monistiska historieuppfattningens utveckling

2) Om litteratur och konst

3) Om personlighetens roll i historien [ix]


Mao:

 

1)     Om praktiken [x]

2)     Om motsättningar

3)     Kinas Kommunistiska Partis roll i det nationella kriget

4)     Aktuella problem om taktiken inom den antijapanska fronten

5)     Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst

6)     Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket

7)     Om de tio viktiga förhållandena [xi]

8)     Några erfarenheter ur vårt partis historia [xii]

9)     Tal vid den utvidgade Centrala Arbetskonferensen 1962 [xiii]



Övrigt:


Den stora polemiken (Polemiken om generallinjen i den internationella kommunistiska rörelsen)[xiv]




Classical Works Recommended To High-Ranking Cadres” – källa:[Long Live Mao Zedong Thought, a Red Guard Publication.] Mao Zedong, “Selected works”, band 8: https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-8/mswv8_56.htm

[ii] Om inte annat anges, finns texten översatt till svenska i olika utgåvor.

[iii] Finns bl.a i ”Karl Marx & Friedrich Engels I urval av Bo Gustafsson”, Wahlström & Widstrand, 1965

[iv] I originalet står ”Brev till Kugelmann”, som finns utgiven på ryska och engelska med förord av Lenin. Men vi kan nöja oss med ett brev till Weydemeyer beroende på följande kända nyckelcitat:” "Vad nu mig beträffar, så tillkommer icke mig förtjänsten att ha upptäckt vare sig klassernas förekomst i det moderna samhället eller deras kamp sinsemellan. Borgerliga historieskrivare har långt före mig framställt den historiska utvecklingen av denna kamp mellan klasserna, och borgerliga ekonomer har klargjort klassernas ekonomiska anatomi. Det nya jag gjorde bestod i att påvisa: 1) att klassernas existens endast är förknippad med bestämda historiska utvecklingsfaser av produktionen (historische Entwicklungsphasen der Produktion), 2) att klasskampen oundvikligen leder till proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur själv endast bildar övergången till upphävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle…"

[vi]  Boken har utgivits av Oktoberförlaget – ISBN 978-91-983178-8-6. Det är en utmärkt introduktion till ”Kapitalet".

[vii] ”Concerning Marx, Engels, and Marxism” i originalet har ersatts av ”Marxismens tre beståndsdelar”

[viii] ”Marxismen och den nationella frågan” har ersatt ”Concerning reactionaries”, Collected Works, som inte finns på svenska.

[ix] Detta är ett tillägg.

[x] De sex första texterna av Mao finns alla i ”Den stora röda”, d.v.s ”Skrifter i urval”, Oktoberförlaget 1979. ”Om praktiken”, ”Om motsättningar” och ” Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket” finns också i ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016.

[xi] Sid. 270 – 292 i ”Valda verk av Mao Tse-tung Band V”, Oktoberförlaget 2019

[xii] Sid. 308 – 313 i ”Valda verk av Mao Tse-tung Band V”, Oktoberförlaget 2019

[xiii] Sid. 145 – 173 i ”Mao Tse-tung Politiska skrifter”, av Stuart Schram, Pan Norstedts 1974 eller på engelska: https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-8/mswv8_62.htm

[xiv] Oktoberförlaget 1977 – ISBN 91-7242-088-X


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 27 juli 2019 22:42

Jag tänker bara fokusera på några punkter i den texten.


För det första: Imperialismen är ekonomiskt betingad. Detta är kärnan i Lenins fem punkter. Men det finns de som menar att imperialismen framför allt är liktydig med aggressiv militärmakt.  Jag höll en föredragning inför representanter för AAP, främst Ramiz Alia, när jag ledde en delegation till Arbetets Parti i Albanien i januari 1976. Ramiz Alia satt i AAP:s politbyrå och tog som bekant över som ledare efter Enver Hodja. Jag karakteriserade i föredragningen Sverige som ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. Han ställde då motfrågan: ”Är Schweiz också en imperialistisk stat?”. Jag blev ganska paff när jag fick denna motfråga. Jag är inte helt säker på hur jag svarade, men jag tror att jag svarade ja och fortsatte sedan. Schweiz bedrev naturligtvis inga militära äventyr på den tiden och inte heller idag, eftersom Schweiz är en neutral stat, varken medlem i EU eller NATO. Den enda truppstyrka som Schweiz upprätthåller utomlands är schweizergardet i Vatikanstaten. Gardet är utrustat med enbart medeltida vapen. Men Schweiz var och är fullständigt integrerat i det världsimperialistiska systemet; schweiziska företag verkar på den internationella arenan och Schweiz fungerar som en bankir för hela den kapitalistiska världen. En svensk debattör, Andreas Malm, drev senare samma linje och överbetonade imperialismens militaristiska sida och förkastade i praktiken Lenins analys. Idag finns det de som inte vill inse att Kina är en uppåtgående supermakt, trots att Kina uppnått samma köpkraftsviktad BNP som USA, är en större kapitalexportör till vissa områden än USA liksom en större handelsnation än USA. Orsaken till denna felaktiga slutsats är att Kina ännu inte uppnått militär jämvikt med USA, vilken dock beräknas ske runt 2030. Kina har nämligen lärt av det socialimperialistiska Sovjetunionens misstag, nämligen att inte satsa på en forcerad militär upprustning utan tillräckliga ekonomiska resurser.


För det andra upprepar sig inte historien mekaniskt. Interimperialisk rivalitet kan leda till flera scenarior. Som det påpekas i ”Vart leder den interimperialistiska rivaliteten?” kan det leda till flera olika scenarior:


1.En imperialistisk stormakt överflyglar en annan utan ett storkrig. USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan 1890 men inte militärt förrän vid andra världskriget.


2. Första världskriget var omfördelningskrig mellan två imperialistiska block, vilket genererade oktoberrevolutionen i den svagaste länken i den imperialistiska kedjan, Tsarryssland, och revolutionsförsök i förlorarstaterna.


3. Andra världskriget började som ett omfördelningskrig men övergick sedan till ett anti-fascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp på Sovjet. Det andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret utvidgades med Kina och en rad folkdemokratier etcetera.


4. En imperialistisk supermakt kan kollapsa på grund av externa, men främst interna orsaker. Sovjetunionens kollaps var ytterst förorsakad av Chrusjtjovs revisionistiska maktövertagande, även om det tog drygt 30 år innan den blev ett faktum.


Vilket av dessa scenarior är troligast härnäst? Detta bestäms i stor utsträckning av den uppåtstigande supermakten, i det här fallet Kina. Men Kina strävar efter det första scenariot. Redan Deng Xiaoping drev linjen att USA inte skulle utmanas alltför tidigt. USA kan naturligtvis bestämma sig för ett preventivkrig mot Kina, men ett sådant är troligen redan för sent.


Slutligen gäller lagen om den ojämna ekonomiska utvecklingen under kapitalismen. Historien är full av exempel av stater som först har expanderat och sedan stagnerat för att falla tillbaka, kollapsa eller besegras. USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan 1890, men kunde inte sätta Storbritannien och Frankrike på plats förrän 1957 i samband med Suezkrisen; Japan, som industrialiserade i slutet på 1800-talet, besegrade Tsarryssland 1905 och expanderade fram till attacken mot Kina och andra sydostasiatiska länder för att slutligen besegras 1945; det socialimperialistiska Sovjetunionen expanderade fram till invasionen av Afghanistan 1979, som blev Sovjets Vietnamkrig. Idag utgör motsättningen mellan USA-imperialismen och Kina en av de grundläggande motsättningarna i världsmåttstock.


Den fortsätta händelseutvecklingen avgörs heller inte enbart av ekonomiska och militära styrkeförhållanden. De båda supermakterna måste också bedriva en allianspolitik för att bevara eller stärka sina ställningar. Kan USA bevara sina nuvarande allianser? Kan Kina bygga nya allianser?  Dessutom uppstår det alltid ett tomrum, när rivaliteten mellan supermakter ökar, som kan utnyttjas av andra imperialist- och kapitalistmakter. Detta var särskilt uppenbart i samband med rivaliteten mellan USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen.  Idag finns det mellanstora imperialistmakter som Ryssland, som helst vill expandera, och kapitalistiska stater som Indien och Brasilien, vilkas ekonomier expanderar och vilka också har politiska ambitioner i större skala. Det går inte att exakt förutsäga händelseutvecklingen i världsmåttstock; vi har inte tillgång till vare sig mallar eller spåkulor.


RBT

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 19 juli 2019 21:06

Vi lever i imperialismens och den proletära revolutionens epok. Imperialismen betyder att ett fåtal imperialistiska stormakter strävar efter att dominera världen, exploatera och förtrycka massan av världens folk. De kapitalistiska monopolen bedriver en frenetisk jakt på nya marknader och nya profiter. Några nya områden att upptäcka och kolonisera finns inte längre. Därför leder imperialismen till utökad exploatering och förtryck av världens folk, särskilt i de neokoloniala länderna. Imperialismen leder också till konflikter och krig om råvaror och marknader. Men imperialismens förtryck leder också till motstånd. Befrielsekrig och revolutioner kommer att besegra imperialismen och en rättvisare värld skapas.


Fyra grundläggande motsättningar i världsmåttstock

 

Dagens värld kännetecknas av en rad grundläggande motsättningar, av vilka följande är viktigaste:


Motsättningen mellan de förtryckta nationerna å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra.

Motsättningen mellan arbetarklassen och borgarklassen i de kapitalistiska och statskapitalistiska länderna.
Motsättningen mellan de imperialistiska länderna med USA i spetsen och socialimperialismen i form av Kina.

Motsättningen mellan de arbetande massorna och stor- och kompradorborgerskapet i de neokoloniala länderna.


 I dagens värld skärps särskilt motsättningen mellan de förtryckta nationerna å ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra samt motsättningen mellan de imperialistiska länderna och socialimperialismen. Dessa fyra grundläggande motsättningar påverkar varandra, och därför kan olika motsättningar bli de viktigaste i ett speciellt läge.

 

Kampens olika uttryck

 

“Väl medveten om att en nations önskan om politiskt oberoende kan uttryckas, under olika historiska förhållanden, av de mest olikartade sociala krafter, stöder Kommunistiska internationalen varje nationell revolutionär rörelse mot imperialismen. Den ignorerar emellertid inte det faktum att de förtryckta massorna kan ledas till seger endast genom en konsekvent revolutionär linje som syftar till att dra in de bredaste massor i aktiv kamp och en ovillkorlig brytning med alla som söker förlikning med imperialismen för att bevara sitt eget klassvälde. (Kominterns fjärde kongress 1922: Teser om frågan om Östern – ”Theses, Resolutions and Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, sid 411, Pluto Press 1980)


Erfarenheterna från andra världskriget och efteråt säger att kampen mot imperialismen antar olika former och utspelar sig på olika plan.


Den fullständiga brytningen med det världsimperialistiska systemet

 

Den första och viktigaste formen är när ett folk besegrar en imperialistisk stormakt i ett nationellt befrielsekrig och upprättar, eller återupprättar, sin egen socialistiska stat. Imperialistiska krig kan bara avskaffas i en värld, där kapitalism och imperialism helt har ersatts av kommunismen. All annan kamp stannar halvvägs i bästa fall. Det främsta exemplet är naturligtvis Kina som dessutom genomförde en nydemokratisk revolution och senare en socialistisk revolution. Först besegrades den japanska imperialismen och därefter Guomindang, som stöddes av USA-imperialismen. Liknande befrielsekrig fördes i Jugoslavien, Albanien, Nordkorea och inte minst i Vietnam. Vietnams folk besegrade först den franska imperialistmakten 1954, men Vietminh gjorde halt vid en stilleståndslinje och tvingades senare återuppta den väpnade kampen under 1960-talet, varvid Vietnam förenades först 1975. Även de kampucheanska och laotiska folken befriade sig samtidigt från amerikanska marionettregimer. I dessa fall har huvudmotsättningen stått mellan folket i det egna landet och en utländsk aggressor. Dessutom leddes befrielsekampen också av olika kommunistiska partier, som åtminstone en gång i tiden hade tillhört Komintern/Kominform.


Aldrig har det socialistiska lägret varit större än 1954, då Koreakriget och det första Vietnamkriget hade avslutats. Vietnamkriget – tillsammans med kulturrevolutionen i Kina – bidrog starkt till radikaliseringen av intellektuella och ungdomar, vilket spred sig till proletariatet, i de imperialistiska länderna.


Partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti har bedrivit ett långvarigt och uthållig folkkrig alltsedan 1960-talet. Det finns även andra maoistiska partier i Asien och Latinamerika, som bedriver väpnad kamp, dock inte i samma skala som de nämnda.


Kampen för nationell frigörelse

 

Den andra formen karakteriseras av att kampen visserligen riktar sig mot imperialistiska stormakter, men att den enbart gäller nationell oavhängighet och sker utifrån en borgerligt-nationalistisk plattform. Det stora flertalet kolonier i Afrika och Asien började frigöra sig efter andra världskriget, med början i Indien och Pakistan 1947 – 48 och först under 1970-talet var denna avkoloniseringprocess i princip avslutad. I en del fall krävdes väpnad kamp – se till exempel de portugisiska kolonierna i Afrika, Zimbabwe etcetera. I vissa fall riktades kampen för nationell självständighet sig mot en redan etablerad stat, och inte i första hand en imperialistisk stormakt  – se Eritrea, Östtimor och Sydsudan.


Alla dessa f.d kolonier är formellt självständiga stater, men de leds i varierande utsträckning av ett storborgerskap eller ett kompradorborgerskap och är helt integrerade i den kapitalistiska världsekonomin. I de flesta fall är de beroende av USA eller ett annat västimperialistiskt land och idag i växande utsträckning av Kina. Redan under befrielsekampen gjorde sig vissa av dessa befrielserörelser, som sedan blev statsbärande, sig beroende av imperialistiska stormakter, exempelvis det socialimperialistiska Sovjetunionen. Men Sovjetunionen var aldrig ett pålitligt stöd utan kunde skifta allierad när det passade – från den eritreanska befrielserörelsen till Mengisturegimen i Etiopien. På samma sätt kunde naturligtvis lokala regimer som Sadatregimen i Egypten överge alliansen med Sovjetunionen till förmån för en allians med USA.


I de fall dessa neo-koloniala stater bedriver en relativt självständig politik, läs borgerligt-nationalistiskt politik, som Nordkorea, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Venezuela, kommer de också att konfonteras av främst USA.


I och med först Sovjetunionens och sedan Kinas och Albaniens urartning, som ledde till desorientering inom den revolutionära rörelsen i hela världen, öppnades dörren för att det anti-imperialistiska motståndet i de neo-koloniala länderna kunde övertas av i grund och botten reaktionära rörelser, ofta med religiösa förtecken. Det gällde till exempel Iran, där den USA-stödda shahregimen visserligen störtades, men en reaktionär shiafundamentalistisk rörelse tog makten och anställde blodbad på kommunister och andra progressiva. Det iranska folket hamnade ur askan i elden. Kommunister och andra progressiva har inte lett motståndet mot först Sovjetunionen och sedan USA i Afghanistan, mot USA:s invasion av Irak, mot USA:s och andra västmakters intervention i Libyen, mot USA:s, andra västmakters och islamska jihadisters intervention i Syrien. Detta är ett stort problem, eftersom reaktionära nationalister fungerar som imperialismens nyttiga idioter och avleder kampen för verklig självständighet och en radikal samhällsomvandling. Sovjets invasion av Afghanistan 1979 till förmån för en marionettregim resulterade i ett utbrett motstånd från det afghanska folket. Islamska organisationer, med stöd av USA, Pakistan och Saudi-Arabien, vann hegemoni i motståndskampen. Svenska maoister stödde därför enbart det afghanska folkets befrielsekamp, men inte någon speciell rörelse. Den prosovjetiska regeringen föll 1992, varefter det utbröt ett inbördeskrig vilket ledde till att talibanerna, en annan religiöst fundamentalistisk rörelse, tog makten 1996.


Redan befrielsekampen i samband med andra världskriget visade att reaktionära eller borgerligt-nationalistiska rörelser är helt opålitliga i kampen mot en utländsk aggressor. Guomindang tvingades in i enhetsfront mot den japanska imperialismen, men ägnade en stor del av sin verksamhet åt att bekämpa KKP och Röda armén militärt. Efter att den japanska imperialismen hade besegrats, mottog Guomindang omfattande vapenhjälp från USA, för att bekämpa KKP och Röda armén. I Albanien och Jugoslavien ägnade de reaktionära och borgerligt-nationalisterna mer kraft åt att bekämpa de befrielserörelser, som leddes av kommunisterna, än åt de tyska ockupanterna.


Ett annat problem är frågan om kampen för statligt avskiljande för en nation inom ramen för en befintlig stat inom den s.k tredje världen. Detta kan illustreras med fallet Eritrea. 1951 tvingades Eritrea in i en federation med Etiopien, men snart inledde den etiopiska centralregimen processen med att demontera Eritreas autonomi. Detta ledde till att eritreanerna 1961 tog upp den väpnade motståndkampen, som kröntes med seger 1991. Under den tiden upplevde den eritreanska befrielserörelsen först att den stöddes av Sovjetunionen, men att samma stat sedan övergav den till förmån för Mengisturegimen.


Den befrielsekamp, som idag bedrivs i Västpapua, riktar sig mot Indonesien, som annekterade området 1961. Det finns två befrielserörelser i Etiopien, som rymmer många nationaliteter, nämligen Ogadens nationella befrielsekamp och Oromos befrielsefront. Det finns en självständighetsrörelse i såväl Sinkiang (Östturkestan) och Tibet, som riktar sig mot den kinesiska enhetsstaten. Det finns rörelser med fundamentalistiska förtecken i Afghanistan och Somalia, som bekämpar regimer som stöds av främst västimperialistiska makter. Varje nation har rätt till statligt avskiljande, men det är en lämplighetsfråga om detta verkligen är kampens slutmål. Lämpligheten avgörs av proletariatet och bönderna i varje berört område, om det verkligen gynnar deras intressen eller om de bara skaffar sig nya förtryckare på halsen. Det finns alltid en fara att befrielserörelser, särskilt om de leds av reaktionära och borgerligt-nationalistiska krafter, att de allierar sig med en imperialistisk stormakt eller en regional stormakt, eftersom de senares primära syfte är att försvaga en lokal regim, som är lierad med en annan imperialistisk stormakt eller regional stormakt.


Om ett folk, som kurderna, som lever i fyra stater, Turkiet, Syrien, Iran och Iran, kämpar för statligt avskiljande, riskerar de att möta motstånd från inte mindre än fyra stater eller att utnyttjas av den ena staten mot den andra liksom av imperialistiska stormakter.  Balucherna, som finns i två stater, Pakistan och Iran, har samma problem.


Kampen på den mellanstatliga nivån

 

På 1950-talet inledde en rad stater i tredje världen ett politiskt samarbete, framförallt riktat mot USA och andra västimperialistiska kolonialmakter. Det främsta uttrycket för detta var Bandungkonferensen 1955, där 29 stater, inklusive Kina, deltog. Kina hade inga betänkligheter att samarbeta med stater, som leddes av borgerliga nationalister, vissa t.o.m lierade med USA och Storbritannien.


Konferensens slutliga överenskommelser innebar att FN skulle inrätta en fond för ekonomisk utveckling i deras länder, att förmå FN att skapa prisstabilitet, och ett gemensamt program för handel och utvinning av olja. Det senare ledde till att OPEC bildades. De lade även fram ett principprogram i tio punkter, av vilka fem, hade formulerats tidigare av Nehru. Det fullständiga principprogrammet innehöll sålunda: respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet, nonaggression, att inte blanda sig i varandras inre angelägenheter, staters jämlikhet, fredlig samexistens, att alla raser och nationer var jämlika, rätten till individuellt och kollektivt självförsvar, att inte ingå en försvarsallians med stormakterna, respekt för FN:s principer och mänskliga rättigheter.


De alliansfria staternas staternas organisation bildades 1961. I takt med den ökande rivaliteten mellan USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen fr.o.m 1960-talet uppstod ett tomrum, som gjorde det möjligt för stater i tredje världen och t.o.m små imperialistiska och kapitalistiska stater att manövrera mellan de två supermakterna.


Den ökande rivaliteten mellan de båda supermakterna ledde till att faran för ett tredje världskrig ökade. Detta innebar att Kina på det mellanstatliga planet inriktade sig att understödja bredast möjliga allians mellan tredje världens stater och t.o.m vinna över eller åtminstone neutralisera stater i den s.k andra världen. Samtidigt upprätthöll Kina kontakterna med alla revolutionära partier i världen och gav naturligtvis också vapenhjälp. Detta fortsatte ända till början av 1980-talet, då Kina upphörde med vapenhjälp, exempelvis till Filippinernas Kommunistiska Parti.


Faran för ett tredje världskrig upphörde i mitten av 1980-talet, eftersom Sovjetunionen bl.a hade kört fast i Afghanistan. 1991 imploderade Sovjetunionen och rämnade i ett antal stater, varvid Ryssland, en medelstor imperialistmakt, återstod. Samtidigt hade Deng Xiaopings maktövertagande i Kina lett till stor förvirring inom den internationell marxist-leninistiska rörelsen. Deng Xiaopings version av trevärldar-teorin tolkades som att kampen mot de inhemska förtryckarna i såväl den tredje världen som inom den andra världen skulle inställas till förmån för kampen mot supermakterna, särskilt Sovjetunionen, den farligaste krigsanstiftaren. Många marxist-leninistiska partier desillusionerades av denna utveckling.


Det samarbete som idag bedrivs av bl.a BRICS-staterna, d.v.s Brasilien, Ryssland, Indien och Kina och Sydafrika fungerar i första hand som en motvikt till USA-imperialismens hegemonisträvanden. Assad-regimen i Syrien skulle inte ha lyckats vända ett nederlag till seger utan stödet från Ryssland och Iran. På samma sätt fungerar Ryssland och Kina tilbakahållande på Trump-regimens planer att intervenera militärt i Venezuela.  Men det finns ingen anledning att skönmåla Kina, som idag är lika ekonomiskt starkt som USA, om än inte militärt. Ryssland är svagare är Sovjetunionen, men en medelstor imperialistmakt, militärt relativt stark med kärnvapeninnehav. Brasilien, Indien och Sydafrika är regionala stormakter; de båda förra har också större ambitioner.


Det finns en tendens bland vissa progressiva att försköna BRICS-staterna och deras strävanden, men de kan på sin höjd utgöra motvikter till USA-imperialismen. Inför första världskriget var ingendera blocket mer progressivt än det andra.


RBT


2/5 2019


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



 


Av NAT:s redaktion - 5 juli 2019 21:20

1. I ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”  (1) utvecklar Lenin en fullödig teori om imperialismen. Här återges de fem berömda kännetecknen som startpunkt:

”Men alltför korta definitioner är, om också bekväma, ty de sammanfattar det viktigaste, dock otillräckliga så snart man ur dem måste speciellt härleda ytterst väsentliga drag hos den företeelse, som det gäller att definiera. Vi måste därför – utan att glömma, att alla definitioner överhuvud taget har en villkorlig och relativ betydelse, då en definition aldrig kan omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling – ge en sådan definition av imperialismen, som innefattar dess följande fem viktigaste kännetecken:

1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta "finanskapital".
3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.
4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.
5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats.”

2. Lenin utvecklade lagen om den ojämna ekonomiska och politiska utvecklingen under kapitalismen och imperialismen. Det leder till att kapitalistiska stater kan utvecklas till imperialistiska stater, men detta sker alltid i konkurrens med andra stater. Detta är källan till rivalitet mellan imperialistiska stater. Jämviktsförhållandena under imperialismen är temporära och övergående. Vissa imperialistiska stater är på uppåtgående och andra på nedåtgående. Under givna förhållanden leder motsättningarna mellan olika imperialistiska allianser eller supermakter till världskrig, lokala krig eller till krig genom ombud. Stalin skriver apropå lagen om den ojämna utvecklingen under kapitalismen:

” För det första att uppdelningen av världen  bland de imperialistiska grupperna är klar, att en sådan sak som "ledigt" territorium inte längre finns någonstans, och att en omfördelning av den redan uppdelade världen genom imperialistiska krig är en absolut nödvändighet för att uppnå ekonomisk ’jämvikt’.

För det andra, att den kolossala och hittills oöverträffade utvecklingen av teknik, i ordets breda mening, gör det lättare för vissa imperialistiska grupper att övervinna och överträffa andra i kampen för marknader, för att lägga beslag på råvarukällor. ” (2)

3. En imperialistisk stormakt kan överflygla en annan utan ett världskrig. Detta visar USA:s detronisering av Storbritannien; USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan runt 1890. Det sista krig som de båda staterna utkämpade skedde 1812. Storbritannien hade varit tvunget att stödja Sydstaterna under inbördeskriget1861 – 1865 för att förhindra uppkomsten av ett starkt USA. Detta var också den brittiska härskande klassens plan, men förhindrades att omsätta den i verkligheten på grund av den utbredda antislaveriopinionen i Storbritannien. Den amerikanska Monroedoktrinen, som motsatte sig europeisk inblandning på den amerikanska kontinenten, utvecklades redan 1823. USA:s territoriella expansion skedde på bekostnad av Spanien, en nedåtgående kolonialmakt, och Mexiko.

4. Första världskriget var ett imperialistiskt omfördelningskrig. Två imperialistiska allianser stod mot varandra. Ententen bestod inledningsvis av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, medan centralmakterna utgjordes av Tyskland och Österrike -Ungern i allians med det Osmanska riket. USA anslöt sig först 1917 till ententen. Första världskriget utlöstes fr.a på grund av rivaliteten mellan å ena sidan Tyskland, en uppåtgående supermakt, och Storbritannien/Frankrike, världens två största kolonialmakter å den andra sidan. USA och Tyskland var alltså två imperialistiska stormakter på uppgång, men tillhörde olika läger. Den socialdemokratiska vänstern med bolsjevikpartiet i spetsen drev linjen att världskriget var ett orättfärdigt krig och att arbetarklassen i respektive land borde störta den härskande klassen genom en socialistisk revolution.

5. Detta lyckades också i Tsarryssland, den svagaste länken i imperialismens kedja. Oktoberrevolutionens seger ledde till en helt ny situation i världshistorien. För första gången i historien hade det uppstått en socialistisk arbetarstat, som systematiskt kunde stödja klasskampen och befrielsekampen i andra länder. Det växte fram en kommunistisk världsrörelse, som manifesterades i Komintern. Den nya sovjetstaten bekämpades från första stund av imperialistiska och kapitalistiska makter. Fascismens och nazismens framväxt var en direkt reaktion på Sovjetunionens tillkomst och den kommunistiska rörelsens inflytande.

6. Andra världskriget började också som ett imperialistiskt omfördelningskrig. De tre axelmakterna Tyskland, Italien och Japan hade expanderat genom lokala krig. Japan i Manchuriet och Kina, Italien i Libyen och Abessinien och Tyskland hade i tur och ordning anslutit Saar-området, Österrike och Tjeckoslovakien. Dessutom hade Tyskland och Italien aktivt stött falangisterna i Spanien, vilket resulterade i republikens nederlag 1939.  Formellt utbröt andra världskriget i och med Nazitysklands attack på Polen 1939, vilket ledde till Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaringar. Det imperialistiska omfördelningskriget övergick till att bli ett antifascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen.  Det innebar att det uppstod en allians mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, men först efter Japans attack mot Pearl Harbor 1941.

7. Efter andra världskriget uppstod ett stort socialistiskt läger (Sovjetunionen, Kina, Vietnam, Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa), som omfattade en tredjedel av mänskligheten.  I flertalet folkdemokratier hade det dock aldrig skett någon genuin socialistisk revolution. Motsättningarna inom det socialistiska lägret utvecklades fr.o.m 1957, varpå det rämnade 1963.


8. USA gick ut ur andra världskriget som den obestridligt starkaste imperialistmakten. USA övertog Storbritanniens och Frankrikes roll i stora delar av världen; i vissa fall gav USA stöd (som till Frankrike i Indokina på 1950-talet). Efter 1957 (Suezkrisen) kunde Storbritannien och Frankrike inte bedriva en helt självständig utrikespolitik gentemot USA. Med början i Indien 1948, men framför allt under 1960-talet, vann en rad kolonier i Afrika och Asien, statlig självständighet.


9. Efter 1956 förvandlades Sovjetunionen successivt till en socialimperialistisk supermakt, varvid rivaliteten mellan USA och Sovjet intensifierades i slutet av 1960-talet. Sovjetunionen inledde en militär upprustning på 1960-talet, bl.a skapades en offensiv högsjöflotta, som inte hade existerat före 1953. Fr.o.m början av 1970-talet ansåg den internationella m-l-rörelsen med KKP i spetsen att faran för ett tredje världskrig ökade. KKP allierade sig med den alliansfria rörelsen och utformade teorin om tre världar för att möta det växande krigshotet. 1975 besegrades USA i Indokina. Solidaritetsarbetet med de indokinesiska folken var ett lysande exempel på den proletära internationalismen; den utgjorde ett viktigt stöd till kampen mot USA i Indokina, samtidigt som den bidrog till att radikalisera opinionen inom det imperialistiska blocket, bl.a i Sverige.


10. Rivaliteten mellan de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen, fr.o.m slutet av 1960-talet skapade också ett manöverutrymme, som bl.a den alliansfria rörelsen kunde utnyttja. T.o.m den svenska regeringen kunde frondera mot USA i fråga om Vietnam och Sydafrika. En del av de befrielserörelser som uppstod i Afrika, exempelvis i Angola, Mozambique, Zimbabwe m.fl understöddes av Sovjetunionen. Även ANC hade nära band till Sovjetunionen. Vid makten utvecklades de till borgerliga nationalistiska rörelser.  I vissa av de afrikanska kolonierna som Angola stödde USA/Sydafrika den ena befrielserörelsen, medan Sovjet/Cuba stödde den andra. Sovjet stödde Mengistus Etiopien mot den eritreanska befrielserörelsen.


11. Sovjetunionens kollaps 1991 var ett resultat av ökande interna spänningar. Den sovjetiska ekonomin gick i stå på 1970-talet; kapprustningen med USA ledde till ekonomiska påfrestningar; folken i folkdemokratierna ville frigöra sig från Sovjets överhöghet och slutligen nederlaget i Afghanistan 1989. Detta ledde till att USA i praktiken fungerade som ensam supermakt, åtminstone fram till Irakkriget 2003.


12. I och med Deng Xiaopings maktövertagande 1978 hade Kina slagit in på den kapitalistiska vägen. Redan 2005 stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan.


Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge på långt när mäta sig med USA:s. Det är möjligt att paritet uppnås runt 2030.

13. Idag finns det alltså två supermakter, USA och Kina, som tävlar om världsherraväldet. Däremellan finns det antal medelstora imperialistmakter som Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Japan. EU är en imperialistisk sammanslutning, i vilken Sverige ingår, men är ingen självständig militärmakt. De flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika är avhängiga länder, även om länder som Brasilien, Indien och Sydafrika hyser vissa ambitioner.


USA har under 2000-talet initierat eller understött krig genom ombud i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. I såväl Ukraina som Syrien har USA stött på motstånd från Ryssland. Kina har en växande konflikt med en rad grannstater i Sydkinesiska sjön.


14. Det faktum att Sovjetunionen och därefter Kina urartat har haft mycket negativa konsekvensen för den revolutionära rörelse och olika befrielserörelser i hela världen. Det betyder att den har desillusionerats och hittills befunnit sig på en strategisk defensiv. Inom såväl det imperialistiska blocket som i de avhängiga neo-koloniala länderna har det lett till att det har uppstått ett tomrum, som fyllts i av andra rörelser. Inom det imperialistiska blocket har behovet av en reformistisk rörelse minskat, eftersom det inte finns någon kommunistisk rörelse som kan hota dess hegemoni. Istället har det vuxit fram högerextremistiska och –populistiska rörelser som fyller tomrummet, eftersom det imperialistiska borgerskapet inte längre anser sig behöva göra några eftergifter till förmån för proletariatet. Förmögenhets- och inkomstskillnaderna har konsekvent ökat inom det imperialistiska blocket. Inom de avhängiga neo-kolonierna, bl.a i Mellanöstern, har reaktionära islamistiska krafter fyllt ut tomrummet efter de kommunistiska, progressiva och borgerligt-nationalistiska krafterna.


15. Den revolutionära rörelsen har alltså kraftigt försvagats i hela världen med några undantag, främst Indien och Filippinerna. Men i grund och botten har alla motsättningar skärpts; motsättningarna har skärpts inom de kapitalistiska och imperialistiska länderna, d.v.s mellan proletariat och borgerskap; mellan de imperialistiska länderna och de förtryckta folken och nationerna; och mellan de båda imperialistiska supermakterna, USA och Kina. Det finns inte längre något socialistiskt läger.

16.  Vilka lärdomar kan dras av detta? Flera. Det ena inter-imperialistiska scenariot är inte det andra likt. Historien upprepar sig inte mekaniskt. Förspelet till andra världskriget, bl.a med tanke på Sovjetunionens existens, ställde kommunisterna inför helt nya uppgifter.

Det är inte givet att rivaliteten mellan USA och Kina måste utmynna i världskrig som det första och andra. Kina kan lika gärna överflygla USA på samma sätt som USA överflyglade Storbritannien utan krig på 1890-talet.  Det är förmodligen för sent för USA att starta ett preventivkrig mot Kina med tanke på Kinas kärnvapeninnehav.  Rivaliteten kan ske i form av krig genom ombud (USA kontra Sovjet). En eller båda supermakterna kan kollapsa på grund av interna orsaker (se Sovjet).

I nuläget är det omöjligt att förutse utvecklingen. Man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser. Likvidatorna i SKP ansåg exempelvis 1978 att krigsfaran var akut i Europa, vilket ledde de i praktiken inte längre utgick från huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap och att de utvecklade en vänstersocialdemokratisk linje, som resulterade i SKP:s undergång.

Man måste dock akta sig för att skönmåla de stater som Kina, Ryssland etcetera, som står i motsättning till USA; i nuvarande läge är de på sin höjd motvikter. Som Lenin skriver kan en analys eller ”en definition aldrig (…) omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling”.

RBT

20/3 2019

1 https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h3
2  http://ciml.250x.com/archive/5classics/english/stalin_crisis/stalin_socialdemocratic_deviation_1926_excerpt.html

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - 21 juni 2019 19:31

(Inledning på boksläpp om ”En annan syn på Stalin” den 29 maj 2019)

 

I sin berömda kommentar ”Till frågan om Stalin” från september 1963, som ingår i ”Den stora polemiken”, skriver Kinas Kommunistiska Partis företrädare inledningsvis:


”Frågan om Stalin är en fråga av världsomspännande betydelse. Den har haft återverkningar inom alla klasser i alla länder och är ännu i dag föremål för mycken diskussion, i vilken olika klasser och deras politiska partier och grupper företräder olika åsikter. Det är sannolikt, att ett slutgiltigt avgörande i denna fråga inte kan uppnås under detta århundrade (min fetstil).”


Notera den sista meningen! Förmodligen kan heller inte ett slutgiltigt avgörande uppnås under detta århundrade. Redan det faktum att de sovjetiska arkiven återigen har stängts försvårar detta.


Hur bör man förhålla sig till frågan om Stalin? Marx och Engels betecknade sin lära som den vetenskapliga socialismen.  Man bör alltså förhålla sig vetenskapligt.  Det betyder för att travestera Lenin: för att verkligen känna ett historiskt skeende ”måste vi överblicka, studera alla dess sidor, alla sammanhang och alla ’övergångar’. Vi kommer aldrig att helt och fullt lyckas med detta, men kravet på allsidighet är ett skydd mot misstag och stelhet.” (1)


Frågan om Stalin är inte enbart en fråga om personen Stalin. Det är en fråga om hur man ska summera de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur, av det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen och den internationella kommunistiska rörelsen efter Lenins död. Samtidigt stod Stalin i ledningen för SUKP(b) från slutet av 1920-talet fram till sin död 1953. Det betyder att han hade det yttersta ansvaret för såväl framgångar som misstag.


Det är odiskutabelt att Sovjetunionen under Stalin uppnådde stora framgångar.  Det gällde bl.a

  • det socialistiska uppbygget, industrialiseringen och kollektiviseringen, den grundläggande sociala välfärden, utrotandet av analfabetismen och en snabb utbyggnad av den högre utbildningen;
  • det anti-fascistiska kriget, där sovjetfolket och sovjetarmén stod för de helt avgörande insatserna i kampen mot Nazityskland;
  • att Stalin fullföljde Lenins linje och bekämpade opportunism av allsköns slag inom partiet och lämnade efter sig en rad betydande marxist-leninistiska skrifter:
  • att den sovjetiska regeringen och partiet genomförde en utrikespolitik som i det stora hela stod i överensstämmelse med den proletära internationalismen.

Men Stalin begick också misstag. I den nyss nämnda skriften skriver KKP:


” I vissa frågor avvek Stalin i sitt tänkande från den dialektiska materialismen och hemföll åt metafysik och subjektivism, och följaktligen var han ibland skild från verkligheten och från massorna. I kampen såväl inom som utom partiet förväxlade han vid vissa tillfällen och i vissa frågor tvenne till sin natur skilda motsättningar – motsättningarna mellan oss själva och fienden och motsättningarna inom folket – och han förväxlade också de skilda metoder som krävs vid behandlingen av dessa skilda typer av motsättningar… Han gjorde sig skyldig till vissa fel i förhållandena till broderpartierna och broderländerna. Han gav också en del dåliga råd i den internationella kommunistiska rörelsen. Dessa fel åsamkade Sovjetunionen och den internationella kommunistiska rörelsen vissa förluster.”


KKP menade att Stalins förtjänster övervägde hans brister. Samtidigt gick KKP:s interna kritik betydligt längre.  Men det enda riktiga förhållningssättet till misstag är att dra lärdom av dem. Det visade Mao Zedong och KKP i praktiken genom att exempelvis tillämpa en annan industrialiserings- och kollektiviseringsmodell, ett annat sätt att lösa motsättningarna och genom kulturrevolutionen, som var ett försök att hindra revisionismens maktövertagande.


Hur ska man bilda sig en egen uppfattning i denna fråga? Man måste ta del av


1)  Stalins egna verk;

2)  Rapporter, minnesanteckningar och memoarer, skrivna av sådana som hade direktkontakt med Stalin. Det gäller exempelvis Molotov (se hans memoarer), Dimitrov och Mao Zedong. KKP hade insyn i SUKP(b) fr.o.m 1920-talet;

3) Seriös forskning, som bygger på användning av sovjetiska arkiv. Martens har ju haft tillgång till Smolensk-arkiven.


Det finns naturligtvis också en massa litteratur, som bygger på sekundärkällor. Den litteraturen måste man alltid ta med en nypa salt.


Det viktiga med Martens bok är att den presenterar en motbild till den demoniseringskampanj, som borgerliga, socialdemokratiska, revisionistiska och trotskistiska historieskrivare och propagandister har bedrivit mot sovjetstaten alltsedan dess födelse, mot Lenin och framförallt Stalin. Därmed inte sagt att alla Martens bemötanden är korrekta; det är en annan femma. Det avgörande är att det är fråga om en seriös, systematisk och genomarbetad motbild som han presenterar.




1. V.I Lenin, Valda verk, engelsk utgåva 1945, band 9, sid. 66


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se