Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - 3 februari 2017 16:43

 

Se också tidigare artikel ”Kommunisterna och den nationella frågan” (2015)


  1. 1.     KFML/SKP har bekämpat EG/EEC/EU från första början

Redan då KFML bildades 1967 ställdes parollen ”Bekämpa monopolkapitalets, regeringens och LO:s planer att ansluta Sverige till EEC!” i handlingsprogrammet. I valrörelsen 1970 reste KFML parollen ”Stoppa planerna på anslutning till EEC – Nationell självbestämmanderätt!”. Denna paroll bekämpades av vänsteropportunisterna och trotskisterna i KFML(r), MLF och RMF/Socialistiska partiet.


Vänsteropportunisterna och trotskisterna ställde paroller som ”Nej till EEC – för den socialistiska revolutionen!”, ”Nej till EEC – för den proletära internationalismen!” och ”Nej till EEC – för ett rött Europa!”.

 

  1. 2.     Revolutionärerna fortsätter kampen mot svenskt medlemskap i EU

Inte förrän juli 1991 överlämnade den dåvarande socialdemokratiska regeringen Sveriges officiella medlemsansökan till EG. SAP-ledningen agerade över medlemmarnas huvuden, vilket ledde till en spricka i partiet. Folkomröstningen 1994  resulterade i att 52,3 procent röstade för svensk anslutning, medan 46,8 procent röstade emot. Många f.d SKP:are och SKA:are deltog aktivt i motståndet. Inför EMU-omröstningen 2003 drog många svenskar slutsatsen att de hade blivit inlurade i EU. Trots fullständig dominans i massmedierna och med överlägsna ekonomiska resurser, trots att det inte fanns ett starkt kommunistiskt parti som kunde leda motståndet, kunde de ändå inte övertyga majoriteten av folket om det fördelaktiga att ansluta sig till EMU. Nej-alternativet stöddes av en klar majoritet av arbetarklassen, delar av småborgerskapet och den icke-monopolistiska delen av borgerskapet. I praktiken var det en klassfront.


De partier som ingick i nej-motståndet 1994 som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har idag släppt utträdeskravet. Det är bara två nationella organisationer som driver kravet fortfarande.


  1. 3.     Det finns inget alternativ till nationalstaten som klasskampsarena.

 

Alla revolutioner eller befrielsekrig/försvarskrig har ägt rum inom nationalstatens ram. Det gäller oktoberrevolutionen; det gäller befrielsekrigen i Kina, Vietnam, Laos, Kampuchea, Jugoslavien, Albanien och Kuba samt försvarskriget i Nordkorea. Det gäller befrielsekrigen i de olika kolonierna i Afrika, Asien och Latinamerika, som sedermera omvandlades till nationalstater.

Det är därför som Kommunistiska Manifestet talar om att proletariatets kamp är nationell till formen men internationell till innehållet. Med ”internationell till innehållet” menas naturligtvis att den nationella kampen har internationella efterverkningar och kan inspirera och understödja kamp i andra länder.


”Proletariatets kamp mot bourgeoisien är att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdig med sitt eget lands bourgeoisie”. (Oktoberförlaget, sid.35)


I och med det svenska medlemskapet har det svenska monopolborgerskapet delegerat beslutanderätten ett steg uppåt; 70 procent av de lagar som numera antas i Sverige sägs härröra från Bryssel. Det gör bekämpandet av dessa lagar ännu svårare. Det svenska EU-medlemskapet minskar arbetarklassens handlingsutrymme.


  1. 4.     Det finns motsättningar mellan större och mindre imperialistiska och kapitalistiska stater.

 

Trotskisterna förnekar att det finns motsättningar mellan stora och mindre imperialistmakter. De inbillar sig konstellationerna inför första världskriget och detta krigs karaktär som omfördelningskrig fortfarande gäller.


Men redan andra världskriget visade hur fel trotskisterna hade. Italien anföll självständiga stater som Libyen, Abessinien, Albanien och Grekland; Tyskland anföll Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Jugoslavien, Albanien och Grekland, länder som inte var socialistiska. I och med nazityska angreppet på Sovjet 1941 förvandlades också andra världskriget till ett allmänt anti-fascistiskt krig, där en borgerligt-demokratisk allians, USA och Storbritannien, tillsammans med Sovjetunionen och en rad befrielserörelser runtom i världen stod mot axelmakterna, Tyskland, Italien och Japan.


Vänsteropportunister av olika schatteringar förnekar också att det kan ske kvantitativa förändringar som slår över i kvalitativa förändringar. Mycket av sovjetisk diplomati före andra världskriget gick ut på att försöka splittra de olika imperialistmakterna sinsemellan för att förhindra eller fördröja en attack mot Sovjetunionen. När Storbritannien och Frankrike vägra att sluta en pakt med Sovjetunionen, eftersom de gärna såg ett nazityskt angrepp mot Sovjetunionen först, slöt Sovjetunionen en icke-angreppspakt med Nazityskland i stället. Till slut kom ändå det kvalitativa språnget i form av det nazityska angreppet, men Sovjetunionen hade vunnit tid.


Man kan inte säga att Sverige antingen är hotat eller inte alls hotat av t.ex USA och NATO. Det finns faktiskt ett mellanläge, eftersom det hela tiden sker kvantitativa förändringar i Sveriges förhållande till NATO. Det enda som saknas idag är det kvalitativa språnget, d.v.s fullt medlemskap.


När KFML/SKP/SKA försvarat Sveriges nationella oberoende, har vi aldrig stött den svenska regeringen om den försökt ”sätta sig på” mindre kapitaliststater eller koloniala eller halvkoloniala länder. I mitten av 70-talet stödde SKP den svenska regeringen i motsättningen gentemot Sovjetunionen angående sjömilsgränserna i Östersjön, men vi stödde också Island när Island utvidgade sina sjömilsgränser, och hamnade i konflikt med fr.a Storbritannien och Norge.


  1. 5.     Arbetarklassen är den enda garanten för försvaret av nationen.

I ett tal på SUKP:s 19:e kongress 1952 sade Stalin:


”Förut betraktades bourgeoisin som nationernas ledare, den försvarade nationen och satte dessa ting ’högst av allt’. Idag återstår inte ett spår av ’den nationella principen’. Idag säljer bourgeoisin nationernas rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens och den nationella suveräniteten över bord. Det råder inget tvivel om att denna fana måste höjas av er representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna och bäras fram, om ni vill vara patrioter i ert land, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns annan som kan höja denna fana. Så ligger saken till för närvarande.”


Borgerskapet sätter sina klassintressen före nationens intressen. Det är borgerskapet som lägger ner fabriker och flyttar jobben utomland; det är det svenska borgerskapet som allierar sig med särskilt det angloamerikanska och europeiska borgerskapet; det är det svenska borgerskapet som placerar delar av sina förmögenheter i skatteparadis; det är det svenska borgerskapet som kan köpa egendom utomlands. Den svenska arbetarklassen är däremot bunden till nationen och kan på sin höjd åka på charterresor. Om delar av den vore tvingad att emigrera, skulle den tvingas börja om från början helt och hållet.


Redan på tidigt 1970-tal hävdade vänsteropportunisterna i KFML(r) att


”I EEC rör det sig om nationella suveräna stater och likaberättigade sådana, där respektive lands härskande klass frivilligt (min fetstil) ingår i en federation, således inget nationellt förtryck.” (Peter Dencik, Klasskampen nr 4, sid. 69)


Men har den behärskade klassen, arbetarklassen i Sverige, frivilligt gått med i EU? Det är sakens kärna. Det är irrelevant i sammanhanget om de olika borgerskapen i Europa frivilligt har gått in EU eller inte. Konsekvensen av EU-inträdet är att borgerskapet i ett land har ingått en allians med andra borgerskap, vilket har lett till att förtrycket av den egna arbetarklasen självfallet har ökat, inte minskat.


Kommunister är patriotiska internationalister eller internationalistiska patrioter. På frågan om en kommunist, som är internationalist, på samma gång kan vara patriot, svarade Mao Zedong:


”Vi menar att han inte bara kan vara patriot, men att han måste vara det. Innehållet i patriotismen är bestämt av speciella historiska förhållanden. Vi har den falska patriotismen till Hitler och de japanska, och vi har vår patriotism.”


  1. 6.     Försvaret av det nationella oberoende har ingenting att göra med Deng Xiaoping och SKP:s partihöger att göra.

Felet med partihögern i SKP var inte att de försvarade Sveriges nationella oberoende; det gjorde också partivänstern i SKP/SKA. Felet var att den under inflytande av Deng Xiaoping upphöjde kampen för freden och det nationella oberoendet till huvudfråga och i praktiken ändrade på huvudmotsättningen till att gå mellan det svenska folket och den sovjetiska socialimperialismen. Partihögern överskattade dels krigsfaran och dels insåg de inte att ett revolutionärt kommunistiskt parti, som ännu inte erövrat statsmakten, och ett kommunistiskt parti, som innehar statsmakten, inte alls behöver tillämpa samma utrikespolitik som det senare. Det senare måste utveckla diplomatiska förbindelser med andra stater.


Partivänstern i SKP/SKA ansåg inte faran för ett nytt världskrig mellan USA och Sovjet var akut, utan endast ständigt växande, vilket innebar att partivänstern i SKP/SKA höll fast vid huvudmotsättningen proletariat och borgerskap. SKA fick helt rätt: Sovjet invaderade Afghanistan (och Vietnam Kampuchea) 1979, vilket blev Sovjets vietnamkrig. Tillsammans med jäsningen i Östeuropa och de påfrestningar på den sovjetiska ekonomin, som kapprustningen med USA innebar, ledde detta till Sovjets kollaps. SKA avskrev krigsfaran 1985 och förutsåg också kollapsen, men självfallet inte den exakta tidpunkten.


Rickard B. Turesson


3/2 2017


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 8 januari 2017 18:56

I ett dokument från Perus Kommunistiska Parti (Sendero luminoso) första kongress 1988 skriver partiet:

”Medan marxismen-leninismens allmänna giltighet har erkänts, har inte maoismen uppnått ett brett erkännande som dess tredje stadium; medan en del således helt enkelt förnekar detta, går andra bara så långt att de accepterar den som ’Mao Zedong-tänkandet’.  Även om dessa ståndpunkter klart påvisar skiljelinjer sinsemellan, förnekar de båda väsentligen den övergripande utvecklingen av marxismen av Mao Zedong. Att inte erkänna maoismens karaktär som en ’-ism’ innebär att förneka att den är universellt tillämpbar och följaktligen dess karaktär som det tredje, senaste och högsta stadiet  av det internationella proletariatets ideologi: marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, vilken vi upprätthåller, försvarar och tillämpar.”i

Perus Kommunistiska Parti och RIM (Revolutionary Internationalist Movement), en international, i vilken PKP har haft stort inflytande, lägger alltså extraordinär vikt vid att maoismens karaktär av –ism.

Marx/Engels betecknade sig aldrig som marxister. De ansåg att de hade utvecklat den vetenskapliga socialismen (bl.a. i polemik mot den utopiska socialismen). Enligt Engels använde Marx bara begreppet marxist en gång i samband med en kommentar om franska ”marxister”: ”Den materialistiska historieuppfattningen har många av dem (farliga vänner – min anm.) nuförtiden, för vilka det tjänar som en förevändning att inte studera historia. Precis som Marx brukade säga, när han kommenterade de franska ‘marxisterna’ på det sena (18)70-talet:’Allt jag vet är att jag inte är en marxist.’” (Brev till Schmidt 1890) ii


När man inom de socialdemokratiska partierna före första världskriget började tala om marxism, var det fråga om en markering, inte bara gentemot den utopiska socialismen utan också mot framväxande revisionistiska tendenser inom de socialdemokratiska partierna. Revisonister som Bernstein förkastade delar av Marx läror och menade bl.a att socialismen kunde segra på fredlig väg genom parlamentet. Lenins skrift ”Marxismens tre källor och tre beståndsdelar” (1913) var en lysande sammanfattning av Marx lära. Men genom att beteckna marxismen som en –ism adderade Lenin inget ytterligare värde till Marx läror. Marx hade redan utvecklat sina teorier och fullföljt sin verksamhet. Däremot kunde naturligtvis Lenin vidareutveckla Marx teorier, eftersom Marx hade verkat före imperialismens genombrott, fr.a ifråga om imperialismen, synen på det kommande världskriget, partiteorin, den socialistiska revolutionen och den första fasen av det socialistiska uppbygget. Efter Lenins död började beteckningarna leninism, leninist, marxism-leninism och marxist-leninist att användas. Lenin betecknade naturligtvis aldrig sig själv som leninist.  Detta var självfallet  återigen en markering mot de reformistiska och revisionistiska tendenserna inom arbetarrörelsen, som förnekade nödvändigheten av en väpnad revolution, som hade stött den ena imperialistiska blocket mot det andra under första världskriget och som inte solidariserade sig med den nya sovjetstaten utan tvärtom angrep den ideologiskt och politiskt. Men beteckningen leninism i sig tillförde självklart ingenting till Lenins teorier. Liksom Marx/Engels teorier fungerade Lenins teorier som en vägledning för handling, inte som en uppsättning dogmer. Lenin kunde inte förutse alla krav, som ställdes på det socialistiska uppbygget, fascismens och nazismens framväxt och vilka konstellationer som skulle uppträda under andra världskrig och vilka möjligheter för revolutionära omvälvningar samma krig skulle skapa. Det ankom på SUKP under Stalins ledning att försöka lösa dessa frågor.


Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Mao Zedong, som tillhörde Komintern alltsedan 1921, upprätthöll marxismen-leninismen. 1942 skrev Mao Zedong: "Målet är den kinesiska revolutionen, pilen är marxismen-leninismen. Vi kinesiska kommunister söker denna pil för inget annat syfte än att träffa den kinesiska revolutionens mål och Österns revolution.” iii


Mao Zedong utvecklade marxismen-leninismen i en rad avseenden. Det gällde den dialektiska och historiska materialismen, folkkriget, partiteorin, enhetsfronttaktiken, masslinjen, teorin om den nydemokratiska revolutionen, förhållandet mellan bas och överbyggnad under socialismen, och klasskampens fortsättning under socialismen, manifesterad bl.a i kulturrevolutionen. Från och med 1945 började Kinas Kommunistiska Parti beskriva sin världsåskådning genom att använda beteckningen marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande. Denna beteckning användes fram till Mao Zedongs död 1976.


Men som Mobo Gao påpekar var det


” också Mao, som så tidigt som 1954, kom med förslaget att undvika uttrycket ’MaoZedong-tänkande’, då det var för arrogant. KKP utfärdade, i enlighet med Maos förslag, ett direktiv att referera till ’Mao Zedongs instruktioner’ och ’verk av Mao Zedong’ i stället (Lin Ke m.fl 1995: 50). Alla dessa fakta kan bekräftas av officiella dokument, sådana som finns i Maos utgivna samlade tal.” (Mobo Gao: “The Battle of China´s Past”, Pluto Press 2008, sid. 105)

Det var alltså inte Mao Zedong själv som insisterade på att KKP skulle ställa sig på Mao Zedongs tänkandes grund. Det var andra i partiledningen, som drev igenom detta beslut. Vissa av dem som Liu Shaoqi, Deng Xiaping och Lin Biao höjde tidvis Mao Zedong till skyarna, men bekämpade i själva verket hans politiska linje - se också slutnot om Lin Biao.

De marxist-leninistiska partier som solidariserade sig med Kinas Kommunistiska Parti, när brytningen med SUKP blev offentlig i samband med Den stora polemiken, använde i de flesta fall (utom exempelvis Arbetets Parti i Albanien) också beteckningen marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande. Formuleringen finns inskriven i KFML:s grundsatser från 1967. KKP upprätthöll förbindelser med en rad marxist-leninistiska partier från hela världen på broderpartibasis; KKP ställde aldrig något formellt krav att dessa skulle inkludera Mao Zedongs tänkande i sina program.


II.


I en artikel i The Worker (2006) skriver Ajith från CPI (M) Naxalbari:

”Men maoisterna har verkligen ansvaret för att motverka sådan opportunistisk taktik. Tyvärr kvarstår en felaktig förståelse inom de maoistiska leden, som blir ett hinder i denna kamp. Det ger också ett visst utrymme för en slags högeropportunistisk taktik. Vad är denna felaktiga förståelse? Det är tanken att MLM (marxismen-leninismen-maoismen) och marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande är en och densamma. Förändringen i terminologin från Mao Zedongs tänkande till MLM är verkligen en mer exakt och vetenskaplig förklaring av Maos bidrag. Den är också nödvändigt för att dra en skarpare skiljelinje gentemot den modern revisionismen. Men, om vi misslyckas med att klargöra att MLM och Zedongs tänkande inte är samma sak, blir antagandet av MLM bara en fråga om ändring av terminologi. Utrymme lämnas för den nya tendensen av högeropportunism. ”iv


Konsekvensen av dessa påståenden är för det första att Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong själv var högeropportunister, eftersom de inte hade upphöjt Mao Zedongs tänkande till en –ism. För det andra innebär det att det finns fyra etapper. Om inte Mao Zedongs tänkande och MLM är identiska, är det fråga om olika etapper. För det tredje innebär det förhållandet att det finns en fjärde etapp att någon teori, eller moment, har tillförts Mao Zedongs tänkandet. Men vad i så fall?


Samme Ajith ger själv ett exempel:


”Det är en kamp som återstår att slutföras. Låt oss undersöka en särskild fråga, teorin om folkkriget. Även när Mao Zedongs tänkande upprätthölls under en lång tid, var den dominerande tendensen att se detta som något specifikt, relevant och som endast gällde de halvfeodala, halvkoloniala länderna. Nyanser av detta fortsätter att existera bland maoistpartier, även i dag. Detta trots att de ledande grundarna för de nya marxist-leninistiska partierna på 1960-talet var helt på det klara med folkkrigets allmängiltighet. Kamrat Charu Majumdars skrifter är ett exempel. Så hur kan vi förklara uppkomsten av den felaktiga uppfattningen som begränsar folkkriget till förtryckta nationer? Detta var en avvikelse. Den ifrågasattes först i och med den kraftfulla presentation av maoismen som ny etapp av marxismen-leninismen och folkkrigets allmängiltighet av PKP (Perus Kommunistiska Parti).”v


De marxist-leninistiska partier som inspirerades av Den stora polemiken och stödde KKP, kände mycket väl till de två vägarna till revolutionen,  oktoberrevolutionens och folkkrigets. Den förra tillämpas då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap och tar formen av en väpnad stadsrevolution, d.v.s först erövras städerna och sedan landsbygden; den andra då huvudmotsättningen går mellan en imperialistisk ockupationsmakt och ett angripet folk eller i samband med ett agrarevolutionärt befrielsekrig, d.v.s först erövras landsbygden och sedan städerna.


När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s. halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Om motsättningar”) vi


I och med Nazitysklands och Italiens angreppskrig i Europa mot grannländer under andra världskriget, ändrades huvudmotsättningen i dessa länder till att gå mellan respektive folk och de fascistiska angriparna, särskilt efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941. Då kunde proletariatet och förbundna klasser under ledning av ett kommunistiskt parti initiera ett befrielsekrig gentemot angriparen. I Europa under andra världskriget började dessa med små väpnade motståndsgrupper, som börjar med sabotage och väpnade skärmytslingar med ockupationsmakten, för att bästa fall övergå till regelrätta slag och fördrivande av ockupationsmakten, d.v.s ett segerrikt befrielsekrig (vilket i Europa bara lyckades i Jugoslavien och Albanien).


Faktum var att flera marxist-leninistiska partier i Europa på 1970-talet, bland annat KFML/SKP/SKA och AKP (m-l) i Norge, var beredda på att huvudmotsättningen skulle kunna ändras från den mellan proletariat och borgerskap till den mellan det egna folket och en angripande supermakt, i det här fallet det socialimperialistiska Sovjetunionen. SKP (1976) och senare SKA fastslog också programmatiskt att partiet i så fall skulle initiera ett folkkrig. Det är alltså nonsens att alla marxist-leninistiska partier inom det imperialistiska blocket ”begränsade” teorin om folkkriget till förtryckta nationer.


Men har KKP och Mao Zedong någonsin hävdat att folkkriget är allmängiltigt, d.v.s alltid tillämpbart oavsett huvudmotsättningen, oavsett det politiska läget, oavsett om det gäller kapitalistiska och imperialistiska länder eller koloniala och halvkoloniala länder?


I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” vii


Mao Zedong förnekar alltså uttryckligen att teorin om folkkriget, d.v.s omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna, mekaniskt kunde överföras de latinamerikanska länderna, trots att dessa på 1950-talet definitivt var halvkoloniala och under direkt amerikanskt inflytande. Ställ Mao Zedongs uppfattning mot epigonernas i PKP och RIM, som vill upphöja uppfattningen om folkkrigets tillämpbarhet till en dogm!  Mao Zedongs råd till de latinamerikanska kommunisterna är ingen överraskning för den som har läst vad Mao Zedong och KKP har skrivit.  Det går en röd tråd från ”Om motsättningar” till ”Den stora polemiken”; i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963) skiljer KKP på kampen i Asien, Afrika och Latinamerika och den i de imperialistiska och kapitalistiska länderna. I de diskussioner som KKP förde med sina broderpartier i de imperialistiska och kapitalistiska länderna fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, föreslog KKP aldrig att dessa partier skulle lösa huvudmotsättningen proletariat och borgerskap genom folkkrigets metod, d.v.s omringa städerna från landsbygden.


Man kan faktiskt revidera Mao Zedong från såväl höger som ”vänster”.  I det här fallet sker det från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk position, men vänsterdogmatism och vänsteropportunism är alltid höger till innehållet.


Ajit hänvisar till ” den kraftfulla presentation av maoismen som ny etapp av marxismen-leninismen och folkkrigets allmängiltighet av PKP (Perus Kommunistiska Parti).” Det är helt klart att PKP (Perus Kommunistiska Parti)  ”uppfann” marxismen-leninismen-maoismen och att detta begrepp sedan antogs av RIM. Men samma parti kapsejsade 1992 i och med tillfångatagandet av Abimael Guzmán (alias Gonzalo) och större delen av centralkommittén.  Att anordna ett möte i Lima med större delen av den ledande kadern utan att ha vidtagit nödvändiga säkerhetsåtgärder är naturligtvis ett utslag av vänstersubjektivism, d.v.s att partiet överskattade sin egen styrka och, och inte ”ren otur”.  Ett annat parti av betydelse i RIM, Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) under Prachanda, som länge hade bedrivit ett folkkrig, sprack sedan Prachanda och hans falang hade valt att arbeta inom parlamentets ram efter att ett fredsavtal hade slutits. Idag är Prachanda premiärminister, men någon nydemokratisk revolution har naturligtvis inte kommit till stånd. Detta var resultatet av ”Prachandas väg”, deras tillägg till marxismen-leninismen-maoismen (MLM). Prachandas parti utövar inte längre något inflytande inom resterna av RIM.


Perus Kommunistiska Parti företrädde marxismen-leninismen-maoismen, Gonzales tänkande. Förutom dogmen att folkkriget är tillämpbart i alla länder vid alla situationer är det svårt att hitta något ytterligare exempel på att Gonzales skulle ha ”vidareutvecklat” marxismen-leninismen. I ett dokument ”Driv igenom maoismen som enda befäl och vägledning för den proletära världsrevolutionen” (2015)viii från Perus Kommunistiska Parti heter det att ”Ordförande Gonzalo etablerar tesen om de kommunistiska partiernas militarisering och den koncentriska uppbyggnaden av de tre instrumenten." Detta förklaras aldrig i texten. Ingen klassiker har någonsin talat om ”kommunistpartiernas militarisering”, självfallet aldrig Mao Zedong. Menade Gonzalo att ett kommunistiskt parti skulle tillämpa samma ordergivning, uppifrån och ned, inom partiet som i militären på bekostnad av den inre partidemokratin? Det är i så fall samma linje som Trotskij förfäktade i fråga om förhållandet mellan bolsjevikpartiet och arbetarklassen efter krigskommunismens slut i Sovjetunionen.  De tre instrumenten syftar på parti, armé och front. Den enda förklaring jag har fått till de ”koncentriska cirklarna” är att alla medlemmar i PKP samtidigt skulle vara medlemmar i partiet, armén och i fronten. Detta leder naturligtvis till en övertung organisation; om en medlem grips, försvinner han/hon från tre ställen samtidigt. Ett kommunistiskt parti fördelar i stället sin kader och upprätthåller de fraktioner som behövs i armén eller olika fronter, varken mer eller mindre.


III.


Efter Mao Zedongs död och Arbetets Parti i Albaniens (AAP) öppna angrepp mot Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong november 1976, splittrades den internationella marxist-leninistiska rörelsen i flera delar. AAP:s kritik mot Mao Zedongs teori om de tre världarna dolde en ”vänster”-revisionistisk och prosovjetisk politik. Detta yttrade sig bl.a i avståndstaganden från den eritreanska befrielserörelsen och i det öppna stödet till Vietnams ockupation av Demokratiska Kampuchea. Men redan hösten 1977 var det uppenbart att KKP:s ledning höll på att förändra viktiga principiella ställningstaganden, som till exempel frågan om Jugoslavien. Det dröjde inte länge förrän Tito förklarades vara en stor marxist-leninist och Jugoslavien ett socialistiskt land.  När väl Deng Xiaoping tagit makten, genomfördes ekonomiska reformer som innebar att kapitalismens successivt restaurerades i Kina. Under inflytande av Deng Xiaopings politik i internationella frågor utvecklade flera maoistiska partier linjen att Sovjet var huvudfienden i världsmåttstock och att de marxist-leninistiska partierna och proletariatet i de imperialistiska länderna i Västeuropa inte i första hand skulle bekämpa det egna monopolborgerskapet. Men det fanns naturligvis också maoistiska partier och grupper som tänkte själva och som genast drog den slutsatsen att man måste skilja på den utrikespolitik, som Kina förde som stat, och den utrikespolitik, som kommunistiska partier, som ännu inte erövrat statsmakten, skulle föra.  Detta var själva utgångspunkten för en självständig linje, när det utvecklades en opportunistisk linje hos de två ledande partierna, KKP och AAP. Bara en minoritet av de marxist-leninistiska partierna solidariserade sig med AAP och nästan alla av dem försvann när Albanien kollapsade.


Många av de partier och grupper med Perus Kommunistiska Parti i spetsen som senare bildade internationalen RIM hade begränsad kontakt – eller ingen alls - med Kinas Kommunistiska Parti. Redan idén att bilda en ny international var suspekt. Mao Zedong stödde upplösningen av Komintern:


“Kamrat Mao Zedong påpekade att för närvarande är inte den form för revolutionär organisering som är känd som den Kommunistiska Internationalen anpassad till kampens behov. Att fortsätta med denna organisationsform skulle tvärtom hindra utvecklingen av den revolutionära kampen i varje land. Vad som nu behövs är stärkandet av det nationella kommunistiska partiet [min-tsu kung-chan tang] i varje land, och vi behöver inte längre detta internationella ledande centrum .”ix


KKP och AAP försökte tillsammans aldrig skapa en ny kommunistisk international. Kontakterna med broderpartierna upprätthölls i stället på bilateral basis och de båda partierna behandlade broderpartierna som jämlikar och försökte inte påtvinga dem sina uppfattningar. Däremot var det uppenbart att Perus Kommunistiska Parti såg sig självt som en slags ledare för RIM, trots att partiet senare självt gick på pumpen.


Det som är utmärkande för många av de partier och grupper, som har tillhört – eller sympatiserat med – RIM, är att de utger sig för att vara mer maoistiska än Mao Zedong själv, medan de i själva verket vanställer och förvanskar Mao Zedongs teorier på flera avgörande punkter. Detta sker från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk utgångspunkt; språkbruket i Perus Kommunistiska Partis texter är dessutom ofta närmast religiöst.  


För det första har KKP och Mao Zedong som tidigare påpekats aldrig hävdat att folkkriget är universellt tillämpbart. Det går inte att hitta ett enda citat från  Mao Zedong som stödjer denna uppfattning. Mao Zedong skriver i stället:


”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).” x


För det andra kan man inte upphöja enstaka skrivningar hos Mao Zedong till dogmer. Det gäller exempelvis frågan om de tre ”instrumenten” eller ”magiska vapnen”. Dessa är hämtade från ”Kommunisten presenteras” från 1939:


”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kinesiska kommunistpartiets tre ’magiska vapen’, dess tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen.” xi Redan ett snabbt studium av Oktoberrevolutionen visar att denna formel inte tillämpades under Oktoberrevolutionen. Bolsjevikpartiet ledde inga arbetar- och bondemassor i ett utdraget folkkrig för att omringa städerna från landsbygden.  Från februarirevolutionen fram till oktober beväpnades delar av det ryska proletariat, så att till slut 200 000 man var beväpnade. Men det avgörande för att maktövertagandet kunde ske, var stödet från majoriteten av arbetarklassen och från hälften av soldaterna. Bolsjevikpartiet tillämpade visst enhetsfronttaktik: arbetar-, soldat- och bondesovjeterna var enhetsfronter; partiet samarbetade inledningsvis med vänstersocialistrevolutionärer och vänstermensjeviker; och partiet och proletariatet upprättade snabbt en klassallians med böndernas stora massa genom jordreformen. Däremot samarbetade inte bolsjevikpartiet i form av en enhetsfront ovanifrån som KKP gjorde med Guomindang. Om man ser till befrielsekampen under andra världskriget i Europa, upprättade, såvitt jag vet, varken de albanska eller jugoslaviska kommunisterna någon enhetsfront ovanifrån med borgerliga eller reaktionära organisationer. Tvärtom tvingades de mycket tidigt att bekämpa dylika organisationer.


För det tredje bedriver flera av dessa grupper ren historieförfalskning. Perus Kommunistiska Parti skriver  i “Dokument från PKP:s första kongress”:

““En nyckel- och avgörande fråga i förståelsen av folkkrigets allmängiltighet  innebär att förstå dess allmängiltiga värde och följaktligen tillämpbarhet, varvid revolutionernas olika typer och varje revolutions specifika villkor beaktas.  För att förstå denna nyckelfråga är det till hjälp att hålla i minnet det faktum att sedan petrogradrevolten har denna modell inte upprepats, och att betänka de antifascistiska motstånds- och guerilla krigen i Europa under andra världskriget, liksom de väpnade kamper som förs i Europa idag, och inse till slut att oktoberrevolutionen inte bara var en revolt utan ett revolutionärt krig som varade i flera år. Följaktligen kan revolutionen i de imperialistiska länderna förstås som ett revolutionärt krig och idag kan detta bara betyda folkkrig.” xii

Observera att PCP karakteriserar Oktoberrevolutionen som en ”petrogradrevolt”. Detta är halvvägs till de borgerliga historieskrivarnas uppfattning, som betecknar oktoberrevolutionen som en ”statskupp”.  PCP:s beskrivning av revolutionsförloppet stämmer naturligtvis inte överens med Lenins, Stalins, Kominterns och Mao Zedongs analyser.  I den här frågan måste man välja mellan deras analyser och PCP:s. De är omöjliga att förena. Den som vill ta del av en korrekt analys om varför Oktoberrevolutionen segrade, bör läsa Lenins artikel ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur” (1919) xiii och sammanfattningen i SUKP(b):s historia. xiv Både Lenin och Stalin hävdade att Oktoberrevolutionen segrade i februari 1918. Mao Zedong är självklart klar över att oktoberrevolutionen, den väpnade stadsrevolutionen, och folkkriget representerar två olika vägar (se det tidigare citatet). I det förra fallet intas städerna först, varefter de revolutionära styrkorna rycker fram på landsbygden. I det andra fallet omringas städerna från landsbygden. Det spelar ingen roll att oktoberrevolution åtföljdes av ett inbördeskrig, som varade fram till 1920. Sak samma gällde för den franska revolutionen 1789, som först segrade i Paris och därefter spred sig till hela Frankrike.

För det fjärde måste man konstatera att PCP och diverse RIM-anhängare inte har förstått den historiska materialismen, d.v.s om en revolution ska lyckas måste både de objektiva och subjektiva faktorerna vara gynnsamma.  PCP påstår nämligen att ”petrogradrevoltens modell” inte har upprepats. Det betyder att PCP anser att det är fel på modellen, d.v.s att denna strategi är dömd att misslyckas. Därför griper de och deras likasinnade efter folkkriget som ett halmstrå. Men oktoberrevolutionen har en avgörande sak gemensamt med det segerrika befrielsekriget i Kina (och Vietnam/Laos/Kampuchea, Jugoslavien och Albanien), nämligen det objektiva läget. Oktoberrevolutionen skedde i första världskrigets slutskede; de nämnda segerrika befrielsekrigen skedde under andra världskriget, vilket var två exceptionella situationer. I samtliga nämnda befrielsekrig stod respektive folk mot en utländsk aggressor, vilket betydde att ockupationsmaktens repression inte enbart riktades mot proletariatet och bönderna utan även mot andra delar av småborgerskapet och delar av det nationella borgerskapet. Andra klasser än proletariatet hamnade alltså också på rätt sida om barrikaderna. Det agrarrevolutionära kriget i Kina 1927 – 1935 slutade med ett temporärt nederlag för KKP och Röda armén tvingades retirera och omgruppera styrkorna. Först när huvudmotsättningen ändrades så att den stod mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen, kunde KKP:s riktiga politik slå igenom. Från 1937 till segern över de japanska imperialisterna 1945 ökade KKP:s och Röda arméns numerär mycket kraftigt, så att de faktiskt senare var i stånd att ta itu med Guomindang i ett huvudsakligen reguljärt krig. Det var ingen tillfällighet att Mao Zedong vid ett tillfälle ironiskt tackade en japansk premiärminister på besök för Japans insatser för den kinesiska revolutionen.  När det gäller den kubanska revolutionen, som skedde i det halvkoloniala Kuba land 1959, representerar den ett gränsfall.  Revolutionen riktades mot den genomkorrumperade Batista-regimen och innebar att städerna inringades från landsbygden, men det stod ingen utländsk aggressor i landet. USA-imperialismen hade tagit sin hand från Barista-regimen och missbedömde Castros avsikter. Det spelar ingen roll för resonemangets skull att Kuba senare anslöt sig till det sovjetiska lägret; det var inte avgjort från början. Che Guevara misslyckades senare med att exportera den kubanska ”modellen”. Den Sandinistiska nationella befrielsefrontens (FSLN) maktövertagande i Nicaragua 1979 var också ett resultat av att städerna inringades från landsbygden. FSLN innehade regeringsmakten till 1990, men var i praktiken betydligt mindre marxistisk än kubanerna. Idag är FSLN en reformistisk rörelse.  Det att en rörelse initierar ett befrielsekrig eller folkkrig är ingen garanti för framgång. Det visar befrielse- och folkkrigen i exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) och nu senast Nepal.

Den materialistiska historieuppfattningen hävdar att för en revolution ska kunna äga rum, är det inte nog att de exploaterade och förtryckta massorna inser att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräver förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det avgörande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet. Detta är den objektiva faktorn. Faktum var att det var omöjligt för det kinesiska folket att fortsätta att leva under japansk ockupation; Guomindangs statsapparat existerade inte ens i de områden, som Japan kontrollerade, och inte heller i de områden som KKP och Röda armén kontrollerade. Men den subjektiva faktorn spelar också stor roll. Det innebär att det måste finnas ett kommunistiskt parti, som kan formulera en riktig handlingslinje i denna situation. En revolution händer aldrig av sig självt. Komintern och Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) misslyckades exempelvis med att formulera en handlingslinje, som kunde förhindra nazisterna maktövertagande 1933, vilket på kort sikt hade katastrofala konsekvenser.

För det femte tycks PKP och RIM-anhängarna förorda en principiell bojkott av deltagande i parlamentariska val. Detta är en typisk vänsteropportunistisk ståndpunkt. Revolutionärer stöder varken linjen att alltid ställa upp i val eller att alltid bojkotta parlamentariska val. Det är situationen som avgör. De viktigaste skälen för ett kommunistiskt parti för att ställa upp i val är 1) för att använda parlamentet som en röd tribun; 2) att få en gradmätare på partiets inflytande; och 3) utnyttja det stegrade politiska intresset för att sprida revolutionär propaganda.  Däremot är det meningslöst för ett litet parti att ställa upp med kandidater i val, vilket i så fall bara skulle demonstrera dess litenhet. I vissa situationer kan också säkerhetsläget tala emot uppställandet av kandidater. Dessutom måste man vara medveten om att parlamentarisk verksamhet alltid innebär risk för att den utvecklas på bekostnad av det utomparlamentariska verksamheten och massrörelsen. I ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” (1920) utvecklar Lenin kritiken mot de vänsteropportunistister, som motsätter sig deltagande i parlamentsvalen:


”Det är bl.a därför - jämte en rad andra orsaker - som det är svårare för Västeuropa än för oss att börja den socialistiska revolutionen. Att försöka ’kringgå’ denna svårighet genom att ’hoppa över’ det svåra arbetet att för revolutionära syften utnyttja de reaktionära parlamenten är rena rama barnsligheten. Ni vill skapa ett nytt samhälle? Och ni är rädda för svårigheterna att skapa en duglig parlamentsgrupp av övertygade, hängivna och hjältemodiga kommunister i ett reaktionärt parlament! Är det inte barnsligt? Om Karl Liebknecht i Tyskland och Z Höglund i Sverige t.o.m utan masstöd underifrån kunde ge prov på verkligt revolutionärt utnyttjande av de reaktionära parlamenten, varför skall då inte ett snabbt växande revolutionärt massparti under ett tillstånd av missräkning och förbittring bland massorna efter kriget vara i stånd att smida sig en kommunistgrupp i sämre parlament?! Just därför att de efterblivna arbetarmassorna och - i ännu högre grad - småbondemassorna i Västeuropa vida starkare än i Ryssland är genomsyrade av borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar, just på grund härav kan (och måste) kommunisterna blott inifrån sådana institutioner som borgerliga parlament föra en långvarig, hårdnackad kamp för att avslöja, skingra och övervinna dessa fördomar, utan att rygga tillbaka för några som helst svårigheter.”xv


Både Stalin, Komintern och Mao Zedong (se speciellt ett ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”) delade Lenins syn på den borgerliga parlamentarismen.


Som ett exempel på konsekvenserna av det vänsteristiska, principiella motståndet mot allt deltagande i parlamentariska val och folkomröstningar kan man ta detta citat från en sympatisörsgrupp till RIM i Sverige:

"Vid ett ’nej’ i folkomröstningen (EMU-omröstningen - min anm.) kommer man att köra över utslaget, därför är folkomröstningen redan i sig endast ett spel för galleriet, högsta sossepampen Persson, ackompanjerad av allehanda svinpälsar, har deklarerat att ’går vi inte med nu så går vi med om några år’." xvi

Artikeln visar vilka urbota sekterister och pratmakare som senderisterna i Sverige var. Etablissemanget, som främst företrädde monopolborgerskapets intressen, uppfattade resultatet i EMU-omröstningen 2003 som ett stort nederlag. Trots fullständig dominans i massmedierna och med överlägsna ekonomiska resurser, trots att det inte fanns ett starkt kommunistiskt parti som kunde leda motståndet, kunde de ändå inte övertyga majoriteten av folket om det fördelaktiga att ansluta sig till EMU. Nej-alternativet stöddes av en klar majoritet av arbetarklassen, delar av småborgerskapet och den icke-monopolistiska delen av borgerskapet. I praktiken var det en klassfront. De svenska senderisterna hamnade objektivt sett på samma sida som monopolborgerskapet, sina vänsterfraser till trots. Och som sagt var: omröstningsresultatet gäller fortfarande liksom att Norge fortfarande befinner sig utanför EU.



IV.

Lita inte på ompaketeringar – gå till källorna!


Alla revolutionära partier måste på sätt och vis ”ompaketera” de kommunistiska klassikernas teorier och ställningstaganden, d.v.s anpassa dem till det egna landets förhållanden och det aktuella politiska läget. Men som Mao Zedong sade kan ”ett annat lands erfarenheter (…) enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”


Det betyder att man måste skärskåda alla påståenden om de kommunistiska förgrundsgestalterna, Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, speciellt om de pådyvlas åsikter som de aldrig företrätt. Då måste man gå till källorna i stället för att nöja sig med en ompaketerad version. Den som tar en ompaketerad version för given är en intellektuell lätting. I ”Sammandrag av Ordförande Maos samtal med ansvariga kamrater på olika platser under hans resa i provinserna” (1971) säger Mao Zedong:


”Lushan-konferensen krävde att böcker av Marx och Lenin skulle studeras. Jag hoppas att ni kommer att läsa fler böcker från nu och framåt. Det duger inte om kadrer i hög position inte ens vet vad som är materialism och vad som är idealism. Vad ska vi göra om vi tycker att Marx och Lenins böcker är svåra? Vi kan be en lärare hjälpa oss. Ni är alla sekreterare, men ni bör också vara studenter. Själv blir jag student varje dag. Jag läser två volymer av Referensmaterial xvii varje dag och därför känner jag till lite grann om internationella frågor.”xviii


Man kan inte behandla Mao Zedongs teorier som en troslära med en uppsättning dogmer, speciellt inte om hans teorier förvanskas och vantolkas, som gäller i vilket sammanhang som helst. Ju högre några skriker om att vederbörande är de enda sanna maoisterna, desto mer mísstänksam måste man bli och för säkerhets skull syna deras påståenden i sömmarna. Inte heller bör man behandla Mao Zedong som ett ofelbart helgon eller som ett geni, som står över all kritik. Jag har i den här texten citerat Mao Zedong främst för att visa på vad Mao Zedong verkligen har skrivit eller sagt för att kunna bemöta falska påståenden. Mao Zedong såg sig inte själv som något ofelbart geni:


”Frågan om det geniala är en teoretisk fråga. Deras teori var en teori som byggde på idealistiska förutsättningar. Någon har sagt att det innebär att bekämpa det geniala att bekämpa mig. Men jag är inget geni. Jag läste konfucianska böcker under sex år och kapitalistiska under sju. Jag läste inga marxistiska böcker före 1918, så hur ska jag kunna vara ett geni?”xix


Redan Engels konstaterade att hans och Marx lära inte var någon dogm utan en vägledning till handling.


Rickard B. Turesson
5/1 2017

Noter:

i “However, while the universal validity of Marxism-Leninism has come to be recognised, Maoism is not broadly recognised as the third stage; thus, while some simply deny it as such, others only go so far as to accept it as "Mao Tsetung Thought." Essentially, in both cases, while they clearly have differences between them, they both deny the overall development of Marxism by Chairman Mao Tsetung. Not to recognise Maoism's character as an "ism" is to deny that it is universally applicable and, consequently, its character as the third, newest and highest stage of the ideology of the international proletariat: Marxism Leninism-Maoism, principally Maoism, which we uphold, defend and applv.” (http://www.bannedthought.net/International/RIM/AWTW/1988-11/AWTW-1988-11-PCP-Docs.pdf)

ii “The materialist conception of history has a lot of them nowadays, to whom it serves as an excuse for not studying history. Just as Marx used to say, commenting on the French "Marxists" of the late [18]70s: "All I know is that I am not a Marxist."" https://libcom.org/forums/theory/context-marxs-i-am-not-marxist-quote-09062009 Se även Marx Engels Selected Correspondence, Progress Publishers 1965, sid. 415.

iii “The target is the Chinese revolution, the arrow is Marxism-Leninism. We Chinese communists seek this arrow for no other purpose than to hit the target of the Chinese revolution and the revolution of the east.” Citerat via Wikipedia. Originalkälla inte upphittad.


iv  “But Maoists certainly have the responsibility of countering such opportunist tactics. Unfortunately, a wrong understanding persisting within the Maoist ranks is becoming a hurdle in this struggle. It is also giving some room for such right opportunist tactics. What is this erroneous understanding? It is the thinking that MLM and Marxism-Leninism-Mao Tse-tung Thought are one and the same. The change in terminology from Mao Tse-tung Thought to MLM is certainly a more precise and scientific explanation of Mao’s contributions. It is also necessary in order to draw a sharper line of demarcation from modern revisionism. But, if we fail to make it clear that MLM and Mao Tse-tung Thought are not the same, adopting MLM becomes merely a matter of change in terminology. Room is left for the new trend of right opportunism mentioned above. What is the source of this erroneous thinking?” (http://www.signalfire.org/2015/06/16/marxism-leninism-maoism-and-marxism-leninism-mao-tse-tung-thought-are-not-the-same/)


v  “It is a struggle that remains to be completed. Let us examine a specific issue, the theory of People’s War. Even while Mao Tsetung Thought was upheld, for a long period, the dominant trend was to see this as something specific, relevant and applicable solely to the semi-feudal, semi-colonial countries. Shades of this continue to exist among Maoist parties, even today. Yet, the founder leaders of the new Marxist-Leninist parties in the 1960?s were quite clear about the universality of People’s War. The writings of Comrade Charu Mazumdar are an example. So how can we explain the emergence of the mistaken view that restricts People’s War to oppressed nations? This was a deviation. It was not challenged till the forceful presentation of Maoism as the new stage of Marxism-Leninism and the universality of People’s War by the PCP.” (http://www.signalfire.org/2015/06/16/marxism-leninism-maoism-and-marxism-leninism-mao-tse-tung-thought-are-not-the-same/)

vi  ”Mao om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 70


vii  Valda verk band 5, sid. 310


viii  http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/pkp_dok/PCP_201409.htm
ix   “Comrade Mao Tse-tung pointed out that at present the form of revolutionary organization known as the Communist International is no longer adapted to the necessities of the struggle. To continue this organizational form would, on the contrary, hinder the development of the revolutionary struggle in each country. What is needed now is the strengthening of the national Communist Party [min-tsu kung-chan tang] of each country, and we no longer need this international leading centre. “Selected Works of Mao Tse-tung


x Valda verk, band 2, sid. 213 – 214

xi Valda verk, band 2, sid. 277

xii  “A key and decisive question in understanding the universality of people's war is understanding its universal validity and consequently applicability, taking into account the different types of revolutions and the specific conditions of each revolution. To understand this key question it is helpful to keep in mind the fact that since the Petrograd insurrection this model has not been repeated, and to consider the antifascist resistance and guerrilla wars in Europe during World War II, as well as the armed struggles being waged in Europe today, and to see that in the end, the October Revolution was not only an insurrection but a revolutionary war that lasted several years. Consequently, in the imperialist countries the revolution can only be conceived of as revolutionary war and today this can only mean people's war.” (”On Marxism-Leninism-Maoism”  & ”On Gonzalo Thought” Documents from PCP First Congress – se tidigare länk)

xiii Sid. 229 – 254 i “Lenin om den kommunistiska valkampanjen”, Proletärkultur s förlag 1973.

xiv  Sid.  213 – 215, Proletärkulturs förlag 1979

xv https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7

xvi http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc26dec/Dokument/EMU.htm


xvii Referensmaterial var en daglig nyhetsbulletin, som distribuerades till en stor del av partikadern i KKP och som innehöll material från internationella nyhetsbyråer.


xviii ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” i urval av Stuart Schram, Pan Original, 1976, sid. 280. Det kan nämnas att Lin Piao hade drivit linjen att när det gällde studiet av marxismen-leninismens klassiker måste de till 99 procent ägnas åt Mao Zedongs verk.


xix ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” i urval av Stuart Schram, Pan Original, 1976, sid. 275.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 27 december 2016 19:12

Folkkrig har hittills endast tillämpats om huvudmotsättningen har gått mellan en utländsk aggressor och folket i ett givet land (Kina, Vietnam, Kampuchea, Jugoslavien och Albanien etc.) land eller om huvudmotsättningen går mellan det arbetande folket och storborgerskapet, kompradorborgerskapet och godsägarklassen i ett nykolonialt land (se Kina 1927 – 1935, Kuba, dagens Indien och Filippinerna etc.). Folkkrig, d.v.s att omringa städerna från landsbygden, har aldrig tillämpats i kapitalistiska och imperialistiska länder, så länge huvudmotsättningen gått mellan proletariat och borgerskap.


Jag har tidigare i artiklar visat att Mao Zedong och KKP fram till 1976 alltid har företrätt uppfattningen att huvudmotsättningen  mellan proletariat och borgerskap i ett imperialistiskt och kapitalistiskt land  ska lösas med den väpnade stadsrevolutionens metod;  det gäller Mao Zedongs egna texter,  KKP:s texter som ex. Den stora polemiken liksom i de diskussioner som fördes med utländska marxist-leninistiska partier.


I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – dvs att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”  (Mao Zedong, Valda verk band 5, sid. 310)


Tvärtom varnar alltså Mao Zedong de latinamerikanska kommunisterna från att mekaniskt överföra de kinesiska erfarenheterna till förhållandena i Latinamerika, trots att dessa länder vid den tidpunkten snarast kunde betraktas nykoloniala feodalkapitaliska länder, där de härskande klasserna befann sig i allians med USA-imperialismen. Dessutom skiljde och skiljer sig förhållandena i de olika latinamerikanska länderna betydligt från varandra. Vid ena polen finns länder som Argentina och Uruguay med en huvudsaklig europeisk befolkning och vid den andra polen länder som Paraguay, Bolivia och Guatemala med en i huvudsak indiansk befolkning.  De två förstnämnda länderna låg mycket högt i BNP-ligan strax efter andra världskriget tack vare livsmedelsexporten under andra världskriget. I Uruguay opererade t.o.m en stadsgerilla, Tupamaros, 1967 – 1972. I länder med stor indianbefolkning finns det en extra dimension i form av ett institutionaliserat förtryck av de nationella minoriteterna.  Che Guevara tog ingen som helst hänsyn till denna aspekt i Bolivia.


Rickard B. Turesson

20/9 2016

P.S Ett av KKP:s interna medlemsblad hette just ”Referensmaterial”. D.S


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 21 november 2016 00:04

1. Den enkla meningen i min text, d.v.s ”den tyska arbetarrörelsen hade inte tagit lärdom av fascismens maktövertagande i Italien 1925 utan stred inbördes fram till 1932”, konstaterar enbart fakta utan att närmare analysera varför inte den tyska arbetarrörelsen hade dragit någon lärdom av det skedda. Den fördelar inte ens skuldbördan.


2. Frågan om vem som arbetarklassen och det kommunistiska partiet ska samarbeta med i den politiska kampen bestäms av den aktuella huvudmotsättningen. Kominterns sjunde kongress 1935 ändrade huvudlinjen och uppmanade till en enhetsfront mot nazismen och fascismen. Detta betydde att den föregående linjen hade varit felaktig eller åtminstone behövde korrigeras efter nazismens maktövertagande i Tyskland 1933. I sitt tal på kongressen tog Dimitrov bl.a upp att de kommunistiska partierna hade underskattat fascismens framväxt.

På Komintern sjunde kongress ställde Dimitrov också frågan: ”Hur skall man förhindra att fascismen kommer till makten och hur ska skall man störta fascismen, när den har segrat?” (1)

Dimitrov riktar sig även till den andra internationalens partier:

”Gemensamma aktioner av de båda internationalernas partier mot fascismen skulle likväl inte endast ha ett inflytande på deras nuvarande anhängare, på kommunisterna och socialdemokraterna, de skulle även utöva ett mäktigt inflytande på de kristliga, anarkistiska och oorganiserade arbetarna, t.o.m på dem, som övergående fallit offer för den fascistiska demagogin.”(2)

Men även borgerligt-demokratiska partier inbjöds att ingå i enhetsfronten. I praktiken blev alltså huvudmotsättningen den mellan borgerlig demokrati och fascism.  Dimitrov menade att en statsform av borgerskapets herravälde, den borgerliga demokratin, hade övergått till en annan statsform, en öppen terroristisk diktatur. Trotsky kritiserade folkfrontspolitiken från ”vänster” och kritiserade det faktum att borgerligt- demokratiska partier inbjöds att delta. Arvid Ådalen tar ytterligare ett steg till ”vänster” och angriper det förhållandet att Komintern särskilt vände sig till de socialdemokratiska partierna. Egentligen riktar Ådalen en mycket djupgående kritik mot Kominterns linje: ”Att sossar och kommunister skulle kunna samarbeta och hindra ett fascistiskt maktövertagande är rent önsketänkande.” Var alltså Kominterns enhetssträvanden alltså direkt felaktiga?

Arvid Ådalen känner tydligen varken till den franska folkfrontsregeringen eller den spanska republikens kamp. Den franska folkfronten, som stöddes av det franska kommunistpartiet, innehade regeringsmakten1936 – 1938 och genomförde en rad progressiva reformer. Det franska kommunistpartiet hade redan 1934 med Kominterns godkännande, föreslagit en folkfront, men partiet hade inga ministerposter i regeringen. I regeringen satt socialister (d.v.s. socialdemokrater och radikaler, ett vänsterliberalt parti). Regeringen sprack senare bl.a på frågan om politiken gentemot Spanien men lyckades i varje fall förhindra ett fascistiskt maktövertagande i Frankrike före andra världskrigets utbrott.

I Spanien vann Folkfronten valet februari 1936. I denna folkfrontsregering, som även initialt stöddes av anarkisterna, ingick alltifrån vänsterrepublikaner till kommunister.  Juli 1936 gjorde falangisterna uppror, vilket blev inledningen till inbördeskriget. Vänsterrepublikanerna dominerade regeringen till en början, medan kommunisterna tog över allt mera mot slutet av inbördeskriget. Inbördeskriget varade till 1939 och slutade med republikens nederlag. Den viktigaste orsaken till den spanska republikens nederlag var det massiva stöd som den fascistiska falangen fick från Nazityskland, Italien och Portugal, som inkluderade trupper, flyg och pansarfordon. Det stöd som republiken fick från Sovjetunionen och Mexiko – och de internationella brigaderna – kunde inte alls mäta sig med detta. De båda andra stormakterna i Europa, Storbritannien och Frankrike, bedrev som bekant en non-interventionspolitik och överlämnade den spanska republiken åt sitt öde.

Kinas Kommunistiska Parti utgick från samma enhetsfrontspolitik som Komintern hade fastslagit på kongressen 1935, när KKP 1937 föreslog Guomindang en enhetsfront mot den japanska imperialismen. Huvudmotsättningen hade ändrats till att gå mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen. KKP föreslog denna enhetsfront, trots att Goumindang under Chiang Kai-chek hade genomfört en blodig utrensning av kommunister och arbetaraktivister i Shanghai 1927, trots att Goumindang under Chiang Kai-chek anställde blodiga massakrer på kommunister och deras anhängare efter den femte belägringen av sovjetrepubliken i Jiangxi 1934, trots att Goumindang under Chiang Kai-chek och krigsherrarna fortsatte att angripa Röda armén under den långa marschen, vilket ledde till att KKP och Röda armén decimerades till en tiondel av sin ursprungliga styrka. På den politiska höger- och vänsterskalan befann sig Guomindang sig långt till höger om de partier som ingick i de olika folkfronterna i Europa, eftersom Goumindang bedrev massterror mot KKP och deras anhängare och de klasser och skikt som hade stött agrarrevolutionen. Var KKP:s allianspolitik med Goumindang också felaktig?

3. Du skriver:

”Kunde socialdemokratin agerat annorlunda? Du glömmer att skriva att socialdemokratin är en borgerlig arbetarrörelsen under borgerlig ledning som tjänar monopolkapitalet i respektive land. För monopolborgerskapet (sossarnas verkliga uppdragsgivare) var nazisterna ett 100 ggr bättre alternativ än låta sossarna samarbeta med kommunisterna.”

Som jag redan tidigare visat, kunde socialdemokraterna i Tyskland naturligtvis ha handlat annorlunda, eftersom socialdemokraterna gjorde det på andra håll i Europa.  Du behandlar socialdemokraterna som en enda reaktionär massa. Du skiljer inte ens på ledning och medlemmar, inte heller mellan det socialdemokratiska partiet och dess väljare. Du förnekar att motsättningar existerar överallt, inklusive i socialdemokratiska partier; därmed förnekar du dialektiken och att ett delar sig två. Ett kommunistiskt parti kan naturligtvis påverka ett socialdemokratiskt parti, dess medlemmar och anhängare om klasskampen skärps och det kommunistiska partiet för en skicklig politik. Redan under oktoberrevolutionen sprack mensjevikerna i två delar. Även om förslag om enhet med de socialdemokratiska partierna avvisades av de socialdemokratiska ledarna, avslöjades de därmed som motståndare till aktionsenhet mot fascism och nazism.

Redan våren 1932 hade Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) föreslagit en enhetsfront med tyska socialdemokraterna, som emellertid avslog förslaget.  De tyska socialdemokraterna (SPD) hade suttit i några koalitionsregeringar under 1920-talet och prioriterat samarbetet med olika centrumpartier. De flesta övriga socialdemokratiska partier i Europa tillämpade samma huvudlinje.  Det var naturligtvis SPD:s eget fel att partiet avslog kommunisternas enhetssträvanden. Å andra sidan låg det kommunisterna i fatet att de under perioden 1928 – 1931 inte bara utnämnt socialdemokraterna till taktisk huvudfiende utan även karakteriserat dem som ”socialfascister”. Men SPD gick samma öde till mötes som KPD; partierna förbjöds 1933 av naziregimen. SPD:s partifunktionärer dödades, fängslades eller tvingades i exil.

I ”Enhetens och folkfrontens problem” understryker Dimitrov naturligtvis socialdemokratins historiska ansvar för framväxten av fascismen.

4. Du skriver:

”Vi vet inte hur det hade gått om de satsat på ett inbördeskrig som de nog inte kunde vinna men med tanke på vad som hände hade det helt klart varit värt ett försök. Hellre dö på barrikaden än i en gaskammare, för att inte nämna vad som hände judar, folket i Sovjet osv.”

För det första ingick Tysklands Kommunistiska Parti i Komintern, som var ett världsparti.  TKP kunde inte fatta ett eget beslut i den här frågan. Kritiken återfaller alltså på Komintern.

För det andra togs partiet – och Komintern – kanske på sängen, eftersom Hitler slog till mot TKP omedelbart efter riksdagshusbranden, sex dagar före valet den 5 mars 1933. Det är svårt att veta hur diskussionerna gick i TKP och Komintern omedelbart efter Hitlers maktövertagande

För det tredje är det mest salongsradikalt att föreslå att TKP borde ha satsat på ett inbördeskrig, som ”de nog inte hade kunnat vinna”. Det är lätt att komma 93 år efteråt och föreslå en handlingslinje. Det är snarast kontrafaktisk historieskrivning, eftersom TKP aldrig gjorde något revolutionsförsök 1932 – 1933. Det är klart att man kan offra liv, inklusive sitt eget, om man ändå inte var där. Det kommunistiska parti, som initierar en revolution eller ett inbördeskrig, måste åtminstone självt tro att det finns en rimlig chans till seger.

För det fjärde led TKP ändå stora förluster. Under perioden 1933 – 1935 dödades enligt Dimitrov  (3) 4 200 personer, 317 800 arresterades och 218 600 sårades eller torterades grymt, främst  självfallet TKP:s medlemmar och sympatísörer. Partiet fortsatte dock att verka underjordiskt.

För det femte brukar repressalierna bli mycket värre mot arbetarklassen och kommunisterna efter misslyckade revolutionsförsök eller inbördeskrig.   I det finska inbördeskriget dog enligt en källa 27 000 röda och 5 000 vita. Av de röda mördades eller dog minst 20 000 i fångläger efter inbördeskrigets slut. Om vi bortser från det stora antalet republikanska anhängare i Spanien som dödades eller avrättades under själva inbördeskriget, fortsatte naturligtvis fascisternas repressalier efter krigets slut. Det finns inga säkra siffror. Minst 30 000 republikaner avrättades direkt. Andra källor sätter dödssiffrorna betydligt högre beroende på hur man räknar, d.v.s inklusive döda i fångläger, tvångsarbete etc. till 50 000 – 200 000. Omkring 500 000 republikaner flydde till Frankrike.  

5. ”Du skriver även om ’den reaktionära delen’ av borgerskapet i Storbritannien. Jag antar att det är ett skrivfel. Borgarklassen upphörde att vara på något sätt progressiv efter februarirevolutionen i Ryssland. Monopolborgerskapet är rakt igenom reaktionärt under imperialismens era, eller hur?”


Jag hittar bara följande formulering i mina båda texter:

”Den reaktionära delen av borgerskapet i de länder som Nazityskland ockuperade blev också villiga medlöpare till ockupanterna.”


För det första talar jag om borgerskapet, inte om monopolborgerskapet, som är en del av borgerskapet. Om det förra i Sverige uppgår till 2 procent, så uppgår det senare till 0,1 procent. Borgerskapet sönderfallet i monopolborgerskap, icke-monopolistiskt borgerskap och borgerskap (som befinner sig strax ovanför småborgerskapet). Borgerskapet är ingen enhetlig massa. Politiskt uppträder det i form av olika fraktioner, som står för olika handlingslinjer och som stöder olika borgerliga partier. I USA representerade Trump en fraktion av borgerskapet, Clinton en annan. Sak samma i Storbritannien: UKIP representerade en fraktion, Tories en annan.


För det andra stod borgerskapet i de olika länder som Tyskland som ockuperade under andra världskriget för olika handlingslinjer. Den ena delen underkastade sig ockupanterna och samarbetade t.o.m med dem; detta var alltigenom reaktionärt. Den andra delen av borgerskapet underkastade sig inte utan bjöd motstånd och försvarade nationen. Detta sammanföll helt och hållet med det arbetande folkets intressen. Var inte detta progressivt? Denna fraktion av borgerskapet handlade naturligtvis utifrån sina egna långsiktiga klassintressen. Vad annars? I Kina tvingade KKP t.o.m Guomindang, som var storborgerskapets, godsägarklassens och kompradorborgerskapets parti, att ingå i en enhetsfront mot den japanska imperialismen.


För det tredje skriver du att ”monopolborgerskapet är rakt igenom reaktionärt under imperialismens era, eller hur?”. Vad menar du här? Eftersom diskussionen gäller andra världskriget, måste jag fråga dig om du så här i efterhand är emot Sovjetunionens allians med USA och Storbritannien efter det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941? USA och Storbritannien leddes ju av ett ”rakt igenom reaktionärt monopolborgerskap”.  Men denna allians, där även KKP och Guomindang ingick, var helt nödvändig för att besegra huvudfienden till världens folk, nämligen Nazityskland, Italien och Japan. I ett världsperspektiv spelade alltså USA och Storbritannien och dess monopolborgerskap en progressiv roll 1941 – 1945. Men du kanske menar att Sovjetunionen borde ha kämpat ensamt och absolut inte lierat sig med några kapitalistiska stater eller något monopolborgerskap i något land? Eftersom du tycker att TKP borde ha genomfört ett förmodligen misslyckat revolutionsförsök 1933, så anser jag faktiskt frågan befogad.


Rickard B. Turesson
15/11 2016

1) ”Enhetens och folkfrontens problem”, Arbetarkulturs förlag 1971, sid. 29.
2) A.a., sid 29
3) A.a sid. 15

Av NAT:s redaktion - 13 november 2016 14:39

(Se också Kenneth Lundgrens inläggJinge.se)

 

Jag vet inte hur oeniga jag och Kenneth Lundgren egentligen är. Kenneth Lundgren frågar vad jag menar med en ”taktisk huvudlinje”. Med en taktisk huvudlinje menar jag en linje som är underordnad befrämjandet av klasskampen, kampen för den socialistiska revolutionen och uppbygget av ett socialistiskt samhälle. Frågan om yttrandefriheten är inte överordnad denna kamp.


Jag nämnde ett undantag i mitt inlägg:


” Under andra världskriget fanns det exempelvis ingen anledning att exempelvis garantera nazityska, italienska eller japanska ockupanter och deras kollaboratörer någon yttrandefrihet.”


Jag kan lika gärna nämna ett annat undantag – och detta med utgångspunkt från Oktoberevolutionen 1917. Det hade varit politiskt självmord, om den ryska arbetarklassen och bolsjevikpartiet hade tillåtit väpnad kontrarevolution, propaganda för kontrarevolution och stöd till de kapitalistiska makter som intervenerade i inbördeskriget till förmån för den vita sidan.


Det är en annan sak hur man förhåller sig till yttrandefriheten, när den socialistiska revolutionen har segrat. Jag stödjer följande programmatiska skrivning:


” I arbetarklassens stat garanteras i grundlagen de demokratiska fri- och rät­tigheterna, det vill säga yttrande-, tryck-, mötes-, organisations- och religi­onsfrihet samt fri strejkrätt. Dessa friheter innefattar dock inte rätten att utsuga, förtrycka eller förnedra andra människor. Pornografi eller rasistisk litteratur ingår inte i tryckfriheten. Likaså är sammanslutningar som organi­serar väpnad kontrarevolution, eller som tidigare stött en ockupationsmakt, förbjudna. Propaganda mot socialismen och dess störtande är tillåten. Men proletariatets statsmakt kommer att slå ned varje väpnad kontrarevolution med våld.”


Under socialismen kommer klasskampen att fortsätta. Med tanke på erfarenheterna från såväl Sovjetunionen och Kina anser jag att det socialistiska samhället varken kan bestå eller utvecklas i riktning mot det kom­munistiska, om den proletära statsmakten inte förblir intakt eller om den proletära statsmakten inte leds av ett kommunistiskt parti. Men proletariatets klass­herravälde kan aldrig vara en ställföreträdande diktatur. Det kommunistiska partiet kan bara leda den proletära statsmakten i kraft av proletariatets fort­satta frivilliga stöd och aktiva medverkan. Det kommunistiska partiet erhåller därför ingen lagbestämd särställning. Denna särställning måste oavbrutet erövras genom en korrekt politik.


Om det kommunistiska partiet i maktställning bekämpar meningsmotståndare med organisatoriska medel, i värsta fall fysisk likvidering, i stället för att försöka övertyga dem, så kommer den enda konsekvensen bli att de går under jorden eller tvärtom söker sig till partiet.  En kapitalistisk restauration kommer förr eller senare till stånd. Inom partiet måste det tillämpas en öppen åsiktskamp.  Kinas Kommunistiska Partis sätt under Mao Zedong att lösa motsättningar inom folket och inom partiet representerade ett stort framsteg jämfört med förhållandena i Sovjetunionen, särskilt fr.o.m 1930-talet.


Rickard B. Turesson


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 7 november 2016 21:06

Jag ska bara kort bemöta de kommentarer som mitt inlägg ”Bokmässan, Nya Tider, yttrandefriheten och socialismen” på Jinge.se har resulterat i.


Martin Gustavsson skriver att arbetarklassens har lurats att tro att revolutionen inte ska vara nationell. Detta är gallimatias. Vem har lurat vem? Redan Kommunistiska Manifestet slår fast att revolutionen är nationell till formen, men internationell till innehållet. Detta kan illustreras med oktoberrevolutionen 1917, som skedde inom ramen för Ryssland, men som omedelbart hade internationella implikationer. Det ledde till interventionsförsök från olika kapitalistiska makter, att den internationella arbetarrörelsen splittrades och att det växte fram en rad kommunistiska partier.


Kommunister försvarar staters och folks nationella oberoende och självständighet, d.v.s om de hotas av aggressiva imperialistiska stormakter, koloniala makter eller regionala stormakter.  Vi stöder självfallet heller inte det egna borgerskapet, om det skulle uppträda aggressivt eller försöka underkuva mindre stater i dess närhet eller försätta dem i en beroendeställning. Vi försvarar nationalstaten, eftersom den är den lämpligaste klasskampsarenan. Det finns inget alternativ till nationalstaten för närvarande: Sveriges medlemskap i EU har minskat den svenska arbetarklassens handlingsutrymme, eftersom bl.a 70 procent att alla lagar nuförtiden först antas i Bryssel.


Martin Gustavsson påstår att felet i Tyskland (och förmodligen i Italien) var att vänstern inte skapade någon nationell vänster. Hur skulle denna nationella vänster ha sett ut i så fall? Skulle den i Italien ha ställt fler territoriella krav på Österrike och Jugoslavien efter första världskrigets slut än vad fascisterna gjorde?  Krigsskadeståndet, som följde på Versaillesfreden, ledde till en instabil politisk och ekonomisk situation i Tyskland, som mest markant efter depressionen 1929. Detta betydde att nazisterna, som red på revanschistiska stämningar, odlade en dolkstötslegend och pekade ut judarna som roten till det onda, växte igen från 1928 och blev riksdagens största parti 1932. 1933 kunde nazistpartiet gripa makten med stöd av de högernationella. På vilket sätt skulle arbetarrörelsen i Tyskland ha uppträtt mer nationellt? Var Tysklands nationella oberoende hotat? Skulle arbetarrörelsen ha övertrumfat nazisterna i fråga om nationella krav? Vilka i så fall? Skulle arbetarrörelsen pekat ut ytterligare syndabockar förutom judarna? Problemet låg på ett helt annat plan. Den tyska arbetarrörelsen hade inte tagit lärdom av fascismens maktövertagande i Italien 1925 utan stred inbördes fram till 1932. Valet 1932 visade att det kommunistiska och det socialdemokratiska partiet tillsammans behöll sin ställning inom industriarbetarklassen, men att centrumpartierna decimerades till förmån för högerpartierna, inklusive nazistpartiet. Övriga lönearbetare, fr.a tjänstemän, och småborgerskapet tog alltså ett steg högerut. När nazisterna tog makten med stöd av de högernationella och finanskapitalet 1933, dröjde det bara ett år innan SA, som delvis hade fungerat som ett proletärt alibi, likviderades under de långa knivarnas natt.


Martin Gustavsson påstår också att SD vid ett flertal tillfällen ”sträckt ut handen till vänstern”. Men Sverigedemokraterna är – och förblir – ett borgerligt parti.  SD har öppet uttalat att de vill ingå i en koalitionsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna, eller åtminstone utgöra en del av regeringsunderlaget. Vem som helst kan se att SD på löpande band överger politiska ställningstaganden, som på något sätt kan hindra ett sådant samarbete: svängningen i fråga om värdlandsavtalet, frågan om vinster i välfärden, slopande av kravet på kollektivavtal i samband med upphandlingar och tal om enbart ”omförhandlingar” av EU-medlemskapet.

II.


Vilken slags publikation är Nya Tider?


Dessa artiklar toppade Nya Tiders startsida, d.v.s i vänsterspalten,  runt kl. 13.00 den 6 november:


”Den vite mannens sista strid” - Trump vinner hos vita väljare, men förlorar stort hos andra trots vissa framgångar
Återvändande jihadister föreslås få bostad och körkort
Varför har vänstern blivit globalister?
Informationskrig med blanka vapen – försvar av en åtalad ”nationalist”.
Folkutbytet och det tragiska fallet Sverige – Författaren: ”Är det sant att små svenska pojkar har förbjudits att kissa stående?”
Extremvänstern stoppar frivilliginitiativ för trygghet
Svårt att försörja fyra fruar och 23 barn
Hyresgäst kastas ut – värden omvandlade fastigheten till asylboende
Nämndemän petades efter mångfaldskritik
Motorola dödad – början på terrorism mot Donbass – Hyllningsartikel: ”Arsen Pavlov var en av de mest enastående och populära befälhavarna i kriget i Donbass 2014.”
Lögnpropaganda: Här påstår Aftonbladet att Trump förespråkar kärnvapenkrig
Montenegro väljer sida mellan öst och väst – relativt neutral
Rebellen och sverigevännen som står upp för sitt land – intervju med ”sverigevän” som bytt parti som skjorta.


Detta är alltså de artiklar som Nya Tiders redaktion själv lyfter fram. Redan rubrikerna visar vilka frågeställningar, som Nya Tider prioriterar. Nya Tider skjuter in sig på invandrare, fr. a. utomeuropeiska, i ofördelaktiga situationer, angriper genomgående vänstern utan att precisera vilken vänster som avses och låter företrädare för SD och andra högerrepresentanter breda ut sig.


Den rörelse i Sverige, som inte prioriterar kampen mot monopolborgerskapet och de partier som på det ena eller andra sättet försvarar kapitalismen och dess nuvarande huvudlinje, nyliberalismen, och dit hör SD, försöker avleda kampen och befinner sig på fel sida av barrikaderna. Vad har nya Nya Tider att säga om de accelererande förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Sverige? Vad har Nya Tider att säga om EU-medlemskapet och dess negativa konsekvenser, särskilt för lönearbetarna? Vad har Nya Tider att säga om den ökande uppsplittringen av proletariatet, som är ett resultat av bemanningsföretag, lönedumpning på grund av EU-medlemskapet, och minskad organisationsgrad  i fackföreningsrörelsen? Vilka krav ska arbetare och tjänstemän ställa i avtalsrörelsen? Vad har Nya Tider att säga om privatiseringsvågen inom vård, skola och omsorg? Vilken uppfattning har Nya Tider om den nuvarande bostadspolitiken, som leder till allt större segregering?


Den rörelse som öppet eller i praktiken tillämpar huvudmotsättningen svenskar och invandrare, särskilt utomeuropeiska invandrare, går i monopolborgerskapets ledband.


III.


Är Nya Tider anti-imperialistisk?


Signaturen M menar att Nya Tider ”till skillnad från MSM skrivit mycket (och bra!) om Ukraina och Ryssland”. Jag har snabbt ögnat igenom de artiklar, som M länkar till. Min uppfattning är att man inte blir anti-imperialist enbart för att man stödjer den ena imperialistmakten eller –alliansen mot den andra.


Fram till det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941 var andra världskriget fortfarande en interimperialistisk konflikt. De som stödde Storbritannien och Frankrike var inte anti-imperialister utan snarare sådana som motsatte sig nazitysk hegemoni i Europa, borgerliga och socialdemokratiska anti-nazister och anti-fascister. Det var samma Storbritannien och Frankrike, som hade de två största kolonialväldena i världen, och som sålde ut Tjeckoslovakien till Nazityskland 1938 i hopp om att Nazityskland skulle angripa Sovjetunionen före Västeuropa. Det var samma Storbritannien och Frankrike, som hade tillämpat en non-interventionspolitik i förhållande till det spanska inbördeskriget, trots att detta var en förövning inför andra världskriget. Om Storbritannien och Frankrike i stället skulle ha slutit en allians med Sovjetunionen, Tjeckoslovakien och Polen skulle andra världskriget förkortats betydligt. Den reaktionära delen av borgerskapet i de länder som Nazityskland ockuperade blev också villiga medlöpare till ockupanterna. I och med den nazityska attacken mot Sovjetunionen och Japans angrepp mot Pearl Harbor samma år, blev det möjligt att skapa en bred allians mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien mot den gemensamma huvudfienden.


Sedan Sovjetunionens kollaps 1991 har USA, EU och NATO befunnit sig på offensiven i Central- och Östeuropa och flertalet stater har antingen inlemmats i EU och/eller NATO. I fallet Ukraina har Ryssland till slut gått till motoffensiv. Detta gör inte Ryssland till någon anti-imperialistisk stormakt; Ryssland handlar i sitt egenintresse och utifrån historiskt strategiska intressen. På samma sätt fungerar Ryssland – och Iran – som motvikter till USA och deras olika allierade i Syrienkonflikten. Men det finns ingen anledning att skönmåla Ryssland.


USA, EU och NATO är en starkare imperialistisk allians än Ryssland. Därför är propagandan om att Ryssland skulle vara den aggressivare parten bara nonsens. Givetvis måste denna propaganda bekämpas. De högerextremistiska och högerpopulistiska partierna inom EU lierar sig med Putins Ryssland, eftersom de ser Ryssland som en motvikt till de härskande politiska konstellationerna i de egna länder, som alla är pro-amerikanska. Omvänt: Stöder Putin dessa partier för att de skulle vara anti-imperialistiska?


För mig är anti-imperialism principiell: Det betyder att man överallt motsätter sig imperialistisk aggression och förtryck. Det hindrar inte att man i vissa lägen måste urskilja huvudfiender, vilket skedde på 1970-talet, då det endast fanns två supermakter, USA och Sovjetunionen.  Det betyder att konsekvent stödja staters rätt att försvara sig mot imperialistisk inblandning, folkens rätt att kämpa för nationellt oberoende och folkens kamp i de neokoloniala staterna mot det egna stor- och kompradorborgerskapet, som är lierade med imperialistiska makter. Vilken principiell syn har Nya Tider egentligen på Israel?


Ingen behöver Nya Tider för att få en balanserad bild av utvecklingen i Ukraina och Ryssland. Det finns massor av information, inte minst på nätet, från krafter, som varken av princip stödjer västalliansen, Ryssland eller utgår från en högerextremistisk världsbild, om man letar.


Rickard B. Turesson


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 1 november 2016 20:36

I samband med bokmässan i Göteborg den 22 –25 september krävde ett antal deltagare att den högerextrema tidskriften Nya Tider skulle utestängas från mässan. Arrangörerna accepterade först kravet, men återtog sedan beslutet när det kom en motreaktion. Problemet med detta krav är att ett utestängningskrav lika gärna kan riktas mot dem inom vänstern, som borgerligheten uppfattar som farliga eller potentiellt farliga. Betecknande nog ifrågasatte ledarskribenter i SvD, DN och andra borgerliga tidningar Oktoberförlagets närvaro på bokmässan, om inte Nya Tider fick delta. I ett senare upprop, publicerat i Expressen, meddelade 103 undertecknare, främst kulturarbetare, att de inte skulle närvara på nästa års bokmässa, om Nya Tider tillåts delta. Antag att Bokmässans arrangörer än en gång retirerar och företrädare för borgerligheten också kräver att Oktoberförlaget ska utestängas, kommer då alla undertecknare att ställa upp på Oktoberförlagets sida, eller kommer Oktoberförlaget att inkluderas i ”de antidemokratiska utställarna”? I uppropet heter det nämligen:


”Därför uppmanar vi arrangörerna att inte låta antidemokratiska och rasistiska utställare delta nästa år.”


Yttrandefriheten är ingen absolut rättighet, som svävar fritt över klasskampen. Under andra världskriget fanns det exempelvis ingen anledning att exempelvis garantera nazityska, italienska eller japanska ockupanter och deras kollaboratörer någon yttrandefrihet. Monopolborgerskapet och dess stat och de partier, som stöder kapitalets fortsatta hegemoni, har aldrig behandlat yttrandefriheten som om den vore en absolut rättighet. När existensen av en hemlig säkerhetstjänst i Sverige, IB, avslöjades 1972 av två journalister, såg den socialdemokratiska regeringen till att de dömdes för spioneri. Så mycket var yttrandefriheten värd. Både före och efter andra världskriget har säkerhetspolisen prioriterat övervakningen av kommunister; under andra världskriget sattes kommunister t.o.m i arbetsläger. Ingen kommunist i Sverige efter andra världskriget har någonsin gjort sig skyldig till mord på en meningsmotståndare i motsats till nazister. Ändå har SÄPO fokuserat på övervakningen av kommunister. De högersocialdemokratiska ledarna rensade ut kommunister i fackföreningsrörelsen både före, under och efter andra världskriget.


Vi lever i en tid då den borgerliga ideologiska hegemonin är mycket stark, vänstern är svag och arbetarklassen befinner sig på strategisk defensiv. I det läget gynnar det klasskampen att den revolutionära vänstern försvarar yttrandefriheten och att samma vänster utnyttjar den fullt ut. Det är alltså fråga om en taktisk huvudlinje. Att ropa på organisatoriska åtgärder mot nazistiska, högerextremistiska och högerpopulistiska organisationer och grupper, som sedan ska genomföras av den borgerliga staten – och i fallet Bokmässan av ett kapitalistiskt företag – riskerar att fungera kontraproduktivt, d.v.s slå tillbaka mot den revolutionära vänstern. Det kan också framställas som att vänstern inte vågar ta diskussionen med de högerpopulistiska grupperingarna. Komintern drev linjen, åtminstone efter 1935, att kommunisterna i fackföreningsrörelsen i de kapitalistiska länderna inte skulle kräva att fascist- och nazisympatisörer skulle uteslutas utan hellre ta diskussionen med dem. De högerpopulistiska grupperingarna i Sverige måste berövas sitt masstöd, inte få chansen att framstå som martyrer.


Det förhållande att den liberala borgerligheten kan få för sig att även vidta organisatoriska åtgärder mot den revolutionära vänstern leder inte till slutsatsen att företrädare för vänstern för den skull ska ingå några slags taktiska allianser med högerextremister, som exempelvis att skriva i deras tidskrifter som Nya Tider som Jan Myrdal gjorde.


Nya Tider står till höger om Sverigedemokraterna. Chefredaktören Vávra Suk inledde sin politiska bana hos Sverigedemokraterna och blev senare ideolog och redaktör hos Nationaldemokraterna, en nynazistisk gruppering. Artiklarna och krönikorna fokuserar på hotet från islam, brott som invandrare begått eller misstänks ha begått, i synnerhet våldtäkter, samt kostnader och andra problem kopplade till invandringen. Nya Tider beskärmar sig också över möjligheterna för Nya Tider och likasinnade att framföra sitt budskap. Dessutom riktas kritik mot antirasister och s.k PK-elit.


Fascism och nazism är ingenting annat än en modern, i folklig klädsel maskerad form av den borgerligt-kapitalistiska kontrarevolutionen. Den italienska fascismen och tyska nazismen uppstod som ett svar på den framväxande revolutionära rörelsen efter Oktoberrevolutionens seger 1917. Dess massbas i inledningsskedet bestod av medlemmar från småborgerskapet, trasproletariatet och de lägre skikten inom proletariatet; först när monopolborgerskapet i respektive länder gav de fascistiska och nazistiska rörelserna sitt direkta stöd fick de ett genombrott och kunde gripa den politiska makten. Erfarenheterna från Italien och Tyskland visar också att de borgerliga och nationella partierna beredde vägen för fascisterna och nazisterna och att den borgerliga våldsapparaten nästan alltid ställde sig på deras sida, när dessa gick till fysiskt angrepp mot arbetarrörelsen och dess organisationer. Fascister och nazister och deras moderna avläggare är de mest rabiata hantlangarna åt monopolborgerskapet och svurna fiender till arbetarklassen. De första som nazisterna i Tyskland satte i koncentrationsläger var just kommunister.


Axelmakternas nederlag i andra världskriget ledde till fascismens och nazismens idéer diskrediterades för en tid. Högerextrema och högerpopulistiska partier återuppstod igen i Europa fr.o.m slutet av 1970-talet. Idag har vissa av dessa partier t.o.m över 20 procent i röstetal. Orsakerna till deras framväxt är mångfaldiga. I Europa har näringslivet omstrukturerats sedan 1970-talet, vilket fr.a drabbat tillverkningsindustrin med omfattande arbetslöshet som följd i gamla industriorter. Nyliberalismen igångsatte en offensiv på alla plan mot arbetarklassen på 1980-talet, eftersom borgarklassen hade tagit makten i både Sovjetunionen, dess satelittstater och Kina. Det tidigare s.k socialistiska lägret kunde inte längre tjäna som föredöme eller inspirationskälla för arbetarklassen. Nyliberalismen ledde till nedskärningar av den offentliga sektorn, ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader och omfattande privatiseringar. Idag är inkomst- och förmögenhetsskillnaderna lika stora i Europa som före första världskriget. EU är själva sinnebilden för ett toppstyrt elitprojekt, som sätter det europeiska monopolborgerskapets intressen främst. De socialdemokratiska partierna i Europa har hela tiden anpassat sig till de borgerliga partiernas politik. Deras uppgift att dämma upp för kommunistiskt inflytande är inte längre aktuell. De gamla revisionistpartierna (d.v.s. de sovjettrogna) har antingen förvandlats till socialdemokratiska partier eller försvunnit från den politiska kartan.


I detta läge har det alltså uppstått högerextrema och högerpopulistiska partier, som inte angriper huvudfienden, d.v.s det egna monopolborgerskapet, utan angriper invandrare och nationella minoriteter och således avleder uppmärksamheten från huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap. Om de inte fanns, skulle borgerskapen vara tvungna att uppfinna dem. Man måste komma ihåg att det är de borgerliga partierna och socialdemokraterna i Sverige, som har berett marken för Sverigedemokraternas och närstående grupperingars frammarsch, genom sin arbetarfientliga politik och EU-inträdet. Den revolutionära vänstern har sedan 1990-talet varit alldeles för svag för att kunna bjuda ett effektivt motstånd mot nyliberalismens draksådd. Vänsterpartiet fungerar mest som en släpvagn till socialdemokraterna, även om retoriken är betydligt mer radikal.


Olika högerextremistiska och högerpopulistiska partier i Europa har dock inte kunnat upprepa förkrigstidens taktik. De partier som vunnit framgångar har alla verkat inom den borgerliga demokratins ramar och övergett gatukamper och dylikt.


Kommunisternas linje måste bestå i att stödja sig på de progressiva, försöka vinna över eller att åtminstone neutralisera mellangruppen för att isolera de reaktionära elementen. De ledande inom de pronazistiska, högerextremistiska och högerpopulistiska rörelserna tillhör alltid reaktionen. Det gör i och för sig också de ledande spetsarna för de borgerliga och socialdemokratiska partierna. Den viktigaste skillnaden mellan Sverigedemokraterna å ena sidan och de borgerliga partierna och socialdemokraterna å den andra är att de förra öppet framställer invandrarna som huvudproblemet och hetsar mot dem i syfte att splittra arbetarklassen. De senare partierna tillämpar i praktiken en hycklande politik, som försämrar arbetarklassens läge och splittrar den genom segregering. Det är fel att liera sig eller ingå taktiska allianser med någon av dem för att bekämpa den andre. I det förra fallet bidrar man till att göra svurna fiender till arbetarklassen och kommunisterna rumsrena och dessutom splittrar man den progressiva gruppen.  I det andra fallet bidrar man till illusionen att de borgerliga partierna och socialdemokraterna skulle vara pålitliga motståndare till Sverigedemokraterna och inte vara ansvariga för deras frammarsch. Det går i och för sig inte att utesluta att det kan uppkomma en situation, där ett högerextremistiskt eller fascistiskt maktövertagande riskerar att inträffa, men en sådan utveckling förutsätter en djupgående ekonomisk och politisk kris inom kapitalismen som i Tyskland på 1930-talet. Då måste man välja mellan pest och kolera och söka alliera sig med borgerligt-demokratiska krafter för att förhindra ett sådant maktövertagande. Men dit verkar det vara långt.



Om den revolutionära vänstern vill bedriva en framgångsrik kamp mot högerextremistiska och högerpopulistiska rörelser i Sverige, måste den fokusera på arbetarklassen och dess frågor i syfte att beröva den yttersta högern dess massbas. Då kommer den revolutionära vänstern också automatiskt i motsatsställning till monopolborgerskapets traditionella företrädare, de borgerliga partierna och socialdemokraterna. Kampen måste ha en materiell bas; symbolpolitik eller en idealistisk kamp, som utspelar sig enbart inom överbyggnaden, kommer att vara verkningslös.


Samtidigt måste vi komma ihåg att personer bland de progressiva och mellangruppen kan begå politiska fel, och att det vore sekteristiskt för den skull att fösa över dem till reaktionens läger.


Rickard B. Turesson

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 23 juli 2016 16:05

 

2016 års avtalsrörelse inleddes med att samordningen inom LO (Landsorganisationen) sprack, eftersom 6F (Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställda Förbund, Målarna och SEKO) fronderade. Detta var en bra sak, eftersom detta betydde att IF Metalls märke på högst 2,2 procent ifrågasattes. Så länge som LO domineras av IF Metall och andra fackförbund, som verkar inom exportsektorn och som alltid månar om exportindustrins lönsamhet, är samordnade förhandlingar av ondo. Dörren för en potentiell huggsexa för fackförbunden öppnades och för att märket skulle ha kunnat rundats.


Metall satte märket till 2,2 procent. LO och Svenskt Näringslivet gick tillsammans gick ut och uppmanade 6F, som hade ställt krav på 3,2 procent, att hålla sig inom märket, vilket naturligtvis var mycket avslöjande. LO och Svenskt Näringsliv sitter nämligen i samma båt.


De sex fackförbunden i 6F vek snabbt ner sig. Inget fackförbund inom LO lyckades överskrida märket. En del låglönesatsningar skedde i kronor. En del fackförbund, som exempelvis Kommunal, slöt egentligen ett sämre avtal än IF Metalls. Kommunal slöt nämligen ett treårsavtal, som baserar sig på märket för IF Metalls ettåriga avtal. Kommunalarbetarnas löneökningar för avtalets andra och tredje år kommer alltså att baseras på ett märke som ännu inte finns. Därmed har Kommunal avsagt sig rätten att förhandla om sina egna medlemmars löner. I de fackförbund, exempelvis Kommunal, som tillämpar individuell lönesättning, garanterades inte alla samma generella löneförhöjning.


Det skedde inga försämringar i form av sänkta ingångslöner, ytterligare uppluckringar av LAS eller av lagackorden inom t.ex byggnadssektorn. Men inget hindrar fackförbund som IF Metall och Handels från att bedriva separata förhandlingar om försämringar av LAS. Det skedde begränsade strejker inom byggnadssektorn och medlemmarna på golvet var beredda att fortsätta kampen.


Hur ska den reformistiska fackföreningsbyråkratin bekämpas?

 

Alltsedan LO bildades 1898 har det pågått en strid mellan en reformistisk linje och en klasskampslinje, efter 1921 oftast ledd av kommunister.  Den reformistiska linjen har gått ut på att kontrollera lönekampen och hålla den inom ramen för vad som är acceptabelt för kapitalisterna, d.v.s bedriva klassamarbetspolitik. Idag behärskar det socialdemokratiska partiet såväl LO-ledningen som fackförbundsledningarna och fackföreningsbyråkratin långt ner på basplanet.


Redan 1907 erkände den reformistiska LO-ledningen paragraf 23 (nuvarande paragraf 32), det vill säga arbetsköparnas rätt att ensamma leda och fördela arbetet och fritt anta och avskeda arbetskraft.  Kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen infördes 1928 av en borgerligt dominerad riksdag trots omfattande protester. 360 000 arbetare demonstrerade eller strejkade. Kollektivavtalslagen, som innebär att stridsåtgärd inte får vidtas under gällande avtal, är inte jämlik just på grund av paragraf 32. 1933 beslöt LO:s representantskap att införa normalstadgar för fackförbunden, som innehöll den s.k vetorätten, d.v.s rätten för förbundsstyrelserna att själva bestämma om avtal och stridsåtgärder.  Samma år skickade LO:s representantskap ut ett cirkulär, vilket uppmanade förbundsstyrelserna att utesluta kommunister och andra oppositionella arbetare. LO och SAF undertecknade 1938 ett huvudavtal, det s.k Saltsjöbadsavtalet, som upphöjde klassamarbetet till norm. Bland annat komplicerades förhandlingsordningen för att försvåra strejker och stridsåtgärder där ”tredje man” drabbades begränsades. På LO-kongressen 1941 infördes stadgar, som ytterligare centraliserade LO-ledningens makt över fackförbunden. Fackförbundens målsättningsparagrafer om klasskamp, lönearbetets avskaffande och socialismen tunnades ut för att till sist försvinna. Under andra världskriget förbjöds kommunister att inneha förtroendeuppdrag bland annat i Metallarbetarförbundet.


Under 1960-talet infördes den s.k storavdelningsreformen i LO, vilken innebar att mängder av avdelningar i förbunden slogs samman till jätteavdelningar. Detta ökade ytterligare avståndet mellan medlemmar och ledning. Hamnarbetarförbundet, som bildades 1972, är ett resultat av en protest mot denna storavdelningsreform. Centraliseringsprocessen inom LO har sedan fortsatt i form av att olika fackförbund slagits samman.


De översta fackföreningsbyråkraterna utgör en arbetararistokrati. De är aktieägare, företagsledare, mångsysslare med statliga och kommunala uppdrag och har löner som direktörer. Många värvas dessutom direkt över till arbetsköparsidan.


Det enklaste sättet för arbetarklassen att bekämpa denna klassamarbetspolitik består i att ta saken i egna händer. Det var vad skedde i slutet av 1960-talet och fram till början 1980-talet. Myten om den permanenta arbetsfreden i Sverige slogs sönder av både hamnarbetarstrejken och gruvarbetarstrejken 1969-70. Under 70-talet skedde också ett allmänt uppsving för arbetarklassens kamp, som innebar ett brott i förhållande till den relativa stiltje, som rådde fram till hamnarbetarstrejken. Antalet strejker ökade, men även omfattningen av strejkerna.


Skogsarbetarstrejken 1975 omfattade som mest 15000 strejkande. Strejkrörelsen i Sverige, som var ett resultat av ett uppdämt missnöje, hade inspirerats av såväl Vietnamkriget, student- och arbetarrevolterna i Europa, främst Frankrike, och understötts av snabbt framväxande utomparlamentarisk vänster. Hamnarbetar- och gruvarbetarstrejken var båda spontana, men det bedrevs ett omfattande solidaritetsarbete till förmån för dessa strejker. Detsamma gällde skogsarbetarstrejken, i vars strejkkommitté dessutom organiserade kommunister ingick.


Även om strejkrörelsen mattades av något under andra halvan av 70-talet, så låg den dock betydligt högre än under både 50- och 60-talet. Detta ledde till att den socialdemokratiska regeringen gjorde en rad utspel på 1970-talet som Medbestämmandelagen, LAS (Lagen om anställningsskydd) och förslaget om löntagarfonder (1975) för att försöka ta loven av den framväxande kampenheten. Medbestämmandelagen var i grunden anti-facklig och innehöll både morötter och piskor. Morötternas funktion bestod i att skapa illusioner om «medinflytande», och piskorna utgjordes av antistrejk-delarna, d.v.s solidaritetsförbudet, de obegränsade strejkböterna och avskedsvapnet. Förslaget om löntagarfonderna skrotades så småningom. Den enda lag som varit värd att försvaras är LAS, som arbetsköparna idag helst vill avskaffa helt. Under 1980-talet började strejkrörelsen klinga av, vilket i tiden sammanföll med den utomparlamentariska vänsterns, särskilt SKP:s, försvagning.


Högre lön på profitens bekostnad!

 

I och med att socialdemokratin kontrollerar fackföreningsapparaten, bedrivs också alla avtalsrörelser uppifrån. Eftersom socialdemokratin bedriver klassamarbetspolitik, så är deras utgångspunkt att alla löneökningar ska hålla sig inom ramen för produktivitetsökningarna inom svensk industri för att inte hota kapitalisternas vinster.  De vill för allt i världen inte uppmuntra en massrörelse underifrån, eftersom en sådan är svår att kontrollera.


I avtalsrörelsen 2016 propagerade Kommunistiska Föreningen för följande krav förutom det övergripande kravet ”Högre lön på profitens bekostnad!”:


  • Kräv minst 4 procent i generell löneförhöjning! Minst 650 kr i månaden i kronor och ören!
  • Kräv ett extra lönepåslag i kronor och ören till de arbetargrupper som tjänar under 25 000 kronor i månaden!
  • Nej till individuell lönesättning! Varje lönearbetare ska garanteras samma generella löneförhöjning!
  • Avskaffa Medlingsinstitutet vars enda uppgift är att hålla ner löneförhöjningarna!

 

Om inte arbetarna på varje företag och inom varje bransch tar ut så höga löner som möjligt, medför det bara att kapitalets vinster ökar på dessa ställen. De arbetargrupper som idag tjänar sämst har ingenting att vinna på att andra grupper av arbetare håller tillbaka sin lönekamp. Framgångsrik lönekamp inom ett område fungerar sporrande för andra arbetargrupper. Givetvis bör arbetarklassen ägna särskild uppmärksamhet åt de arbetargrupper som tjänar sämst. Detta görs främst genom att dessa låglönegrupper aktivt stöds då de tar upp sin lönekamp.


Därför var det bra att LO:s samordning sprack i år. Det ”märke”, d.v.s att industrin skulle vara lönenormerande, som IF Metall förordade, ifrågasattes. IF Metall och närstående fackförbund tar enbart ansvar för industrins konkurrenskraft, inflationens utveckling och så vidare. För dem är företagens vinster och aktieutdelningar bara en blind fläck. Bara om IF Metall hade drivit igenom ett avtal, som innebar verkliga reallönehöjningar för sina medlemmar och som kunde sporra andra arbetargrupper till kamp, skulle det ha funnits ett märke, som andra också kunde runda. Det måste bli ett slut på linjen att vissa fackföreningsledare öppet går ut och missunnar andra fackförbund större lönepåslag än deras egna fackförbund. Denna splittring tjänar bara arbetsköparna på.


Fackförbunden ska enbart fokusera på medlemmarnas behov och på företagens vinstnivåer.

Det spelar ingen roll om en kommunistisk organisation är svag eller inte; den måste ändå agera. Den som inte ”blandar sig i” i avtalsrörelsen har redan kapitulerat. Det är typiskt att Vänsterpartiet med sina stora ekonomiska och propagandaresurser överhuvudtaget inte formulerade en handlingslinje i denna avtalsrörelse; Norrskensflammans bevakning av avtalsrörelsen var betydligt sämre än Proletärens. Tvärtom måste varje avtalsrörelse utnyttjas för att sprida riktiga idéer, som är i överensstämmelse med arbetarklassens behov.


Enhet på klasskampens grund!

 

De senaste decennierna har arbetsköparna, deras olika företrädare och allierade, medvetet genomfört en politik, som understödjer osäkra anställningar och som sår splittring i arbetarleden. De fasta anställningarna har minskat från 82 procent av de anställda till 76 procent på 20 år. Under 2014 arbetade 134 000 personer i bemanningsföretagen. 2008 ändrade den borgerliga regeringen reglerna för arbetskraftsimport, så att det numera endast är arbetsköparen som avgör om det råder brist. Lex Laval, Lavallagen, gör det omöjligt för fackförbund att vidta stridsåtgärder för att tvinga utländska företag verksamma i Sverige att teckna svenska kollektivavtal.


Vissa fackförbund har t.o.m tidigare schackrat bort bestämmelser i LAS mot löneförhöjningar. IF Metall och Handels satte sig tidigare i förhandlingar med arbetsköparnas representanter för att tillsammans med dem ytterligare försämra LAS. Med jämna mellanrum går de borgerliga partierna till propagandaoffensiv för att sänka ingångslönerna, vilket i förlängningen kommer att innebära att de berörda inte kommer att kunna leva på sina löner.


Kommunistiska Föreningen reste därför följande krav i avtalsrörelsen:


  • Nej till varje försämring av Las! Avbryt alla överläggningar!
  • Inför regler för att begränsa antalet visstidsanställda!
  • Nej till sänkta ingångslöner!
  • Återinför avdragsrätten för fackföreningsavgifterna!´
  • Höj arbetslöshetsersättningen till 80 procent av aktuell lön!
  • Nej till höjd pensionsålder!
  • Avskaffa bemanningsföretagen!
  • Utländska företag verksamma i Sverige måste teckna svenska kollektivavtal! Upphäv Lavallagen!

 

Demokratisera och vitalisera facket!

 

Sedan 1970-talet har den fackliga organisationsgraden sjunkit från runt 90 procent till drygt 60 procent i Sverige. Detta är delvis självförvållat och beror på att de fackliga organisationerna inte satt tillräckligt hårt mot hårt mot arbetsköparnas offensiv och att medlemmarna inte har mobiliserats till aktiv kamp. Den svenska fackföreningsrörelsen är minst stridsbenägen i hela Norden; danska arbetare strejkar exempelvis femton gånger oftare. Facklig byråkrati kan aldrig ersätta arbetarklassens kollektiva kamp. Därför måste fackföreningsrörelsen demokratiseras och vitaliseras.


Kommunistiska Föreningen reste därför följande krav i 2016 års avtalsrörelse:


  • Avtalskraven ska formuleras från golvet och uppåt!
  • Avtalen ut på omröstning!
  • Kräv att alla företag sluter kollektivavtal med fastställda minimilöner!
  • Fri lokal strejkrätt!
  • Försvara rätten till fackliga sympatiåtgärder!
  • Gör facket till en kamporganisation!

Ett krav som saknas i detta sammanhang rör ombudsmännens ställning, löne- och pensionsvillkor. För det första ska de väljas av de medlemmar som de ska företräda och inte utses uppifrån. Eftersom ombudsmännen nu utses uppifrån, ökar detta också deras beroende av beslutsorganen ovanför. För det andra ska alla ombudsmän, inklusive på central nivå, vara valbara och inte utses på livstid, d.v.s fram till pensioneringen. För det tredje ska alla ombudsmän, fackförbundsordföranden och LO-ordföranden ha en lön som motsvarar genomsnittslönen för dem de företräder. Slutligen ska de ha samma pensionsvillkor som de medlemmar som de företräder, d.v.s inte kunna gå i pension vid 60 års ålder i stället för 65. LO-ordföranden och de flesta fackförbundsordföranden har ofta löner som vida överstiger medlemmarnas genomsnittslöner och som i stället matchar lönerna på arbetsköparsidan. LO-ordföranden har en lön på 95 730 kr i månaden, eller 3,5 industriarbetarlöner. Handels ordförande Susanna Gideonsson får 77 761 kronor i månaden från förbundet och ytterligare 72 200 kronor per år för styrelseuppdrag i Folksam Liv och LO-TCO Rättsskydd, d.v.s över en miljon per år. Man måste också komma ihåg att om ombudsmän får smak på höga löner, kan detta inspirera dem att helt byta sida.


Ett annat viktigt krav är att de fackförbund i LO som har avskaffat den socialistiska ändamålsparagrafen ska återinföra den. Det är visserligen bara en symbolisk markering, men likväl en markering.


En anfallsriktning

 

Parollen ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” anger den nödvändiga anfallsriktningen för arbetarklassens kamp. Det betyder inte man utlovar att hela fackföreningsrörelsen, hela LO, ska kunna omvandlas till en kamporganisation, eller påstår att det är möjligt.


För det första handlar det inte om att överta den centrala fackföreningsapparaten, vare sig det är fråga om LO:s eller de flesta förbundsapparater, eftersom dessa i praktiken fungerar som utskott till statsapparaten. Det handlar i stället om LO:s 1,5 miljoner medlemmar. Formellt  sett existerar fortfarande demokratiska val nedifrån och upp.


För det andra finns det ingenting som hindrar en väl sammansvetsad lokal fackförening att fatta beslut om en strejk, eller annan kampåtgärd som maskning, övertidsblockad eller massjukskrivning. En lokal fackföreningsstyrelse kan avgå och i hemlighet utgöra en strejkledning.


För det tredje måste den reformistiska klassamarbetsideologin bekämpas inifrån fackföreningarna, d.v.s där arbetarna finns. De högersocialdemokratiska fackföreningsledarna kan aldrig avslöjas av enbart propaganda inför arbetarklassens majoritet. Säger inte Stalin:


”Socialdemokratin kan endast avslöjas och reduceras till en obetydlig minoritet inom arbetarklassen i loppet av den dagliga kampen för arbetarklassens konkreta behov. Socialdemokratin måste ställas vid skampålen, inte på grundval av världsrymdens frågor, utan på grundval av den dagliga kampen för arbetarklassen, för att förbättra dess materiella och politiska situation; dvs frågor som rör löner, arbetstiden, hyres- och försäkringsfrågor, skattepolitiken, arbetslösheten, de höga levnadskostnaderna osv. måste spela en viktig, om inte avgörande roll. Att slå socialdemokraterna dag efter dag på grundval av dessa frågor och avslöja deras förräderi – så står uppgiften...” (J. V. Stalin, Coll. Works, band 7, sid 37)


Därför måste kommunisterna, hur små de än är, ”blanda sig i” avtalsrörelsen.


Slutligen kan endast praktiken avgöra huruvida det är möjligt att slutföra omvandlingen av

fackföreningsrörelsen till en kamporganisation, eller om endast delar därav, d.v.s lokala

klubbar och avdelningar kan förvandlas till kamporganisationer. Det kan aldrig avgöras på förhand eller från skrivbordet. Det troligaste är att det krävs ett ännu mer omfattande uppsving än som var fallet på 1970-talet, att den svenska kapitalismen drabbas av en djupgående ekonomisk och politisk kris med följd att klassmotsättningarna skärps drastiskt. Då kommer också arbetarrörelsen att radikaliseras, förutsatt att det finns ett kommunistiskt parti som kan gå i spetsen för kampen. Om den reformistiska fackföreningsbyråkratin i ett sådant läge tillgriper massuteslutningar, består uppgiften i att förvandla dem till generaler utan trupper.


Rickard B. Turesson

20/7 2016

 

 


 


Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se