Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - 17 juli 2016 12:49

Det brittiska folket tillfogade EU-eliten och det brittiska etablissemanget ett svidande nederlag, då det röstade för ett brittiskt utträde ur monopolens Europa. Den brittiska premiärministern David Cameron sköt sig själv i foten, då han initierade en folkomröstning som han trodde enkelt skulle vinnas. I stället fick han inte bara ett utträde ur EU på halsen utan även ett eventuellt ett skotskt utträde ur Storbritannien.  I och för sig var folkomröstningen enbart rådgivande och det brittiska parlamentet har sista ordet, men det mesta talar i nuläget för att Storbritannien kommer att fullfölja utträdesprocessen.


Det avgörande var att stora delar av arbetarklassen i stora och små städer i England och Wales röstade för ett utträde ur EU. De hade fått nog av EU:s nyliberala projekt, som har försämrat deras levnadsvillkor, tagit jobben ifrån dem och påtvingat dem minimilöner. Omröstningsresultatet var en rungande protest mot politiska eliten, som ger blanka fan i hur vanligt folk har det. Denna del av resultatet var alltså en klassprotest, mot den maktfullkomliga EU-byråkratin, mot David Camerons Toryregering , men också mot Labours ledning, som förordade Remain. Redan före omröstningen visade olika gallupundersökningar att merparten av arbetarklassen skulle rösta för ett utträde, medan den ekonomiska överklassen, företagare och högre tjänstemän, skulle rösta för att stanna.


I England var London den enda region som röstade för Remain. I de andra regionerna blev det majoritet för Leave. 58 procent i Yorkshire och Humberside, 54 procent i North West, 59 procent i West Midlands, och mer än 50 procent både i South East och south West. Däremot blev det ett klart flertal för Remain i såväl Skottland som Nordirland. Stödet till Remain var störst bland unga under 24, eller 75 procent, men det är också den kategori som har haft minst möjligheter att följa konsekvenserna av EU-medlemskapet över tid.  Det skotska nationalistpartiet har redan förutskickat att det kommer att resa frågan om en ny folkomröstning om skotsk oavhängighet. Sinn Fein i Irland aktualiserar frågan om ett förenat Irland.


Det hedrar det brittiska folket att de inte lät sig skrämmas av de politiska eliternas skrämselpropaganda.  Företrädare för EU-kommissionen, företrädare för de övriga medlemsstaterna i EU och t.o.m Barack Obama lade sig i hur det brittiska folket skulle rösta. Givetvis utgjordes en del av Brexitopinionen av invandringsfientliga krafter, framför allt UKIP och delar av Torypartiet. Det är detta som det politiska etablissemanget i Sverige kommer att ta fasta på, när det tolkar omröstningsresultat.  Självfallet förändras inte maktförhållanden i Storbritannien på grund av Brexit, men den härskande klassen har inte längre automatisk uppbackning av EU-byråkratin.  Den engelska arbetarklassen har reagerat med ryggmärgen och protesterat mot de ständiga försämringarna av dess läge.  


Beslutet om Brexit sände chockvågor till världens finansiella elit; börserna drabbades av kursras och pundet föll. Om detta kommer att bli en övergående reaktion eller inledningen till en internationell recession är en helt annan fråga. Det brittiska utträdet ur EU leder också till att USA förlorar sin trojanska häst i EU. Det förskjuter maktbalansen mellan London och Frankfurt som finansiella centra. Utträdet kommer också att leda till att Tyskland ställning i EU ytterligare stärks. Det har rests krav på folkomröstningar i såväl Frankrike och Nederländerna. Om ett brittiskt utträde blir verklighet, finns det överhuvudtaget inget som hindrar att andra stater genomför folkomröstningar om fortsatt medlemskap.  Frågan är hur de främsta arkitekterna bakom EU, Tyskland och Frankrike, ska gå vidare för att bemöta de fortsatta uppluckringstendenserna i EU.



EU skapades som ett nyliberalt och arbetarfientligt supermaktsprojekt.  Det brittiska utträdet öppnar dörren för de europeiska arbetarna att rasera detta projekt och för medlemsstaterna att lämna EU.


Det svenska folket lurades in i EU genom folkomröstningen 1994. Den socialdemokratiska regeringen i allians med de borgerliga partierna bedrev en lögnaktig skrämselpropaganda, som finansierades av överlägsna ekonomiska resurser, som gjorde att ja-sidan vann omröstningen.  Redan i samband med folkomröstningen om euron 2003 hade dock majoriteten av det svenska folket genomskådat bluffen. Sedan 2003 har  partier som Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som tillhörde nej-sidan 1994, vikt ner sig och övergett eller tonat ner utträdeskravet. Men här straffar verkligheten opportunismen.


Det svenska etablissemanget inom näringslivet, de politiska partierna och fackföreningsapparaten kommer att göra allt för tysta kravet på en ny folkomröstning om svenskt medlemskap i EU. Motståndet mot svenskt medlemskap i EU är fortfarande starkt i Sverige. Bara var femte arbetare i Sverige är positiv till EU-medlemskapet.  Facit visar att medlemskapet i EU enbart har varit till nackdel för den svenska arbetarklassen men även för stora delar av småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten.


Folkomrösta om fortsatt medlemskap i EU! Sverige ut ur EU!

 

Rickard B. Turesson

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 26 juni 2016 20:35

Kommentar till “Quartermasters of stadiums and cemeteries: normative insurrectionism and the under-theorization of revolutionary strategi” av Joshua Moufawad-Paul

 

Huvudtesen i artikeln   är att Joshua Moufawad-Paul sätter frågetecken vid oktoberrevolutionens väg i de imperialistiska och kapitalistiska staterna och anser att frågan om den revolutionära strategin är ”underteoretiserad”.


Han citerar Karl Liebknecht, som 1907 menade att en allmän strategisk teori ”ifråga om den proletära revolutionen nästan saknades”:


“…arméns överlägsenhet gentemot det obeväpnade folket, proletariatet, är vida större idag än det var förut på grund av den högt utvecklade krigskonsten och strategin, arméernas enorma storlek, den ogynnsamma fördelningen av de olika klasserna och den relativa ekonomiska styrkan av proletariatet och borgerskapet vilket ställer proletariatet i en  särskilt ofördelaktig position, varför en framtida proletär revolution för sig själv kommer att bli betydligt svårare än vilken som helst revolution som hittills ägt rum. “[ii]


Citatet är hämtat från slutordet i ”Militarism”, i vilket föredrag Liebknecht belyser den borgerliga våldsapparaten och militarismen. Han diskuterar överhuvudtaget inte olika revolutionsmodeller.  Citatet säger heller ingenting konkret om dagens borgerliga våldsapparat. Det visar bara att Karl Liebknecht 1907, d.v.s sju år före första världskrigets utbrott, var fullt medveten om den borgerliga våldsapparatens styrka.  Första världskriget ledde till en exceptionell situation i Europa, särskilt bland förlorarstaterna eller de som led stora förluster som exempelvis Tsarryssland. Oktoberrevolutionen 1917 visade att proletariatet kunde genomföra en socialistisk revolution. Själv deltog Karl Liebknecht i Spartakistupproret 1919 i Tyskland, då han också dödades.


I citatet från Liebknecht påtalar denne alltså hur stark den borgerliga våldsapparaten var. Vilken slutsats ska man dra av det? Snarast att det inte går att lättvindigt starta en socialistisk revolution; flera av de revolutionsförsök som gjordes efter 1917 och fram till 1927 var resultat av subjektivism, felbedömningar av klasskampsläget och fiendens styrka och politiska fel begångna under kampens gång.


Huvudmotsättningen bestämmer strategin

 

I ”Om motsättningar” [iii]  skriver Mao Zedong:


”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsätt­ningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättning­en, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.


Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafter­na som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvud­motsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoi­sien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopol­kapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.”


Tidigare i samma artikel [iv] skriver Mao Zedong också att


”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalita­tivt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proleta­riatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutio­nens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;…”


Joshua Moufawad-Paul, som utger sig för att vara maoist, förstår inte, eller vill inte förstå – liksom RCP (Canada) – att frågan om huvudmotsättningen har en helt avgörande betydelse för den revolutionära strategin. I och med att Joshua Moufawad-Paul, medvetet eller omedvetet, bortser från denna aspekt, hamnar han i samma läger som revisionister, trotskister och allsköns ultravänster.


Betydelsen av det objektiva läget

 

Joshua Moufawad-Paul skriver:


”Teorin om upproret “örst genomförd i oktober 1917 och minutiöst teoretiserad därefter,”(Derbent 2013, 18) kan summeras enligt följande punkter: 1) revolutionärerna engagerar sig under en period med legal agitation bland folket, vilket leder till missnöje med systemet och ett förstärkt anti-kapitalistiskt medvetande; ii) detta missnöje leder till upprorsförsök, under vilka ytterligare agitation kan leda till ett starkare revolutionärt medvetande; iii) dessa upprorsförsök leder till ett storskaligt uppror i vilket folket kan organiseras, med vilka medel som helst, till en kraft som är förmögen att störta kapitalismen, möjligen genom ett inbördeskrig.” [v]


Det finns ett avgörande fel med denna sammanfattning; författaren glömmer helt bort betydelsen av det objektiva läget, d.v.s att det krävs en revolutionär situation för att proletariatet – eller folket – under ledning av ett kommunistiskt parti ska försöka genomföra en socialistisk revolution. Det parti som oberoende av det samhälleliga läget försöker initiera en revolution kommer naturligtvis att misslyckas. De rätta betingelserna uppstår när de arbetande massorna inte längre kan leva under den härskande klassen, när den härskande klassen är desorganiserad, när de arbetande massorna är beredda att följa ett revolutionärt parti, som förmår staka ut en riktig linje.


Vad säger klassikerna i denna fråga?


Marx skriver:


”Människor gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande.” [vi]


Lenin skriver:


”Revolutionens grundlag, vilken bekräftats av alla revolutioner och speciellt av alla de tre ryska revolutionerna under 1900-talet, består i följande: för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när "underskikten" inte vill och när "överskikten" inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra (min fetstil). Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de utsugna och utsugarna). För en revolution är det således nödvändigt att för det första arbetarnas majoritet (eller i varje fall majoriteten av de medvetna, tänkande, politiskt aktiva arbetarna) helt förstår nödvändigheten av en omvälvning och är beredd att gå i döden för den; för det andra att de härskande klasserna genomgår en regeringskris som drar t.o.m de mest efterblivna massorna med i politiken (kännetecknet på varje verklig revolution är att antalet till politisk kamp dugliga representanter för den arbetande och förtryckta massan, som dittills varit apatisk, snabbt tio- eller t.o.m hundradubblas) och som försvagar regeringen och gör det möjligt för revolutionärerna att snabbt störta den.” [vii]


Mao Zedong skriver:


”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).[viii]


Egentligen finns det inget som skiljer Joshua Moufawad-Pauls sammanfattning, som är en vrångbild av marxist-leninisternas syn (se Mao Zedong ovan om långvarig kamp), från revisonisternas föreställning om att socialismen kan genomföras på fredlig väg, d.v.s genom att ett arbetarparti i val vinner majoritet i parlamentet och sedan genomför en socialistisk omvälvning. Detta har aldrig hänt; om den härskande klassen är välorganiserad och inte paralyserad kommer den aldrig att tillåta en sådan utveckling. Det är omöjligt för ett revolutionärt parti att successivt ackumulera styrka oberoende av den samhälleliga situationen och klasskampsläget. Att bortse från detta är subjektivism och rent och skärt önsketänkande.


Om huvudmotsättningen ändras, ändras också den revolutionära strategin

 

Om huvudmotsättningen ändras, exempelvis genom att en imperialistisk makt anfaller en koloni, halvkoloni eller en mindre stat, som var fallet under andra världskriget, kommer den att gå mellan det förtryckta folket och imperialistmakten ifråga. Då kommer småborgerskapet och delar av det nationella borgerskapet hamna på samma sida som proletariatet. Mao Zedong skriver:


När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Om motsättningar”, Oktoberförlaget 2016, sid. 70)


Då kan proletariatet och förbundna klasser under ledning av ett kommunistiskt parti kunna initiera ett befrielsekrig gentemot angriparen. Under andra världskriget började dessa med små väpnade motståndsgrupper, som börjar med sabotage och väpnade skärmytslingar med ockupationsmakten, för att bästa fall övergå till regelrätta slag och fördrivande av ockupationsmakten (vilket i Europa bara lyckades i Jugoslavien och Albanien).


Befrielsekrigen i Kina, Jugoslavien och Albanien och den efterföljande socialistiska omvandlingen i dessa länder ägde rum i samband med andra världskriget, ett exceptionellt läge. De indokinesiska folkens befrielsekrig – med Vietnam i spetsen – inleddes 1941 av Vietminh, och riktades först mot Frankrike, därefter Japan, sedan mot Frankrike igen och slutligen mot USA, varvid Indokina befriades 1975. Upprättandet av folkdemokratierna i Östeuropa var en direkt följd av att Sovjetunionens seger i andra världskriget och att de nazityska ockupanterna hade fördrivits. Detta scenario är mycket speciellt. I Korea fördrevs likaledes de japanska ockupanterna och en sovjetisk ockupationszon upprättades. Under koreakriget 1950 – 53 försvarades denna av nordkoreanerna, med stöd av sovjetisk militär utrustning och en halv miljon kinesiska frivilliga. Det enda tillfälle då ett befrielsekrig har lyckats – och det efteråt skett en social revolution – utan att det har stått en utländsk aggressor i landet var den kubanska revolutionen 1953 – 1959. Denna inleddes på allvar december 1956, då Fidel Castro och en grupp på 80 man landsattes på Kuba. Det tog denna grupp bara tre år att växa sig så stark att Batistaregimen kunde störtas januari 1959. Detta berodde delvis på tursamma omständigheter: en genomkorrumperad Batistaregim, som i slutskedet motarbetades även av den amerikanska regeringen, och politiska felbedömningar av USA-imperialismen. När Che Guevara försökte upprepa det kubanska revolutionsreceptet i Bolivia, misslyckades han helt, eftersom han och hans grupp inte alls förstod eller kunde analysera de säregna förhållandena i Bolivia.


I och med att huvudmotsättningen gick mellan en imperialistisk aggressor, Nazityskland, det fascistiska Italien och Japan, och ett ockuperat folk som under andra världskriget, var det givet att de ockuperade folken måste bygga upp motståndsrörelser och befrielsearméer bit för bit. De sökte successivt att erövra befolkningsmajoritetens stöd, eftersom aggressionen riktades mot samma befolkningsmajoritet, minus ett antal förrädare, som hade gått över till ockupanterna som Mao Zedong påpekade. Försvarskrig är rättfärdiga i motsats till angreppskrig och försvararna har dessutom fördelen av lokalkännedom. Men alla krig är inte folkkrig. Inbördeskriget mellan KKP och Röda armén och Guomindang 1945 – 1949 var i huvudsak ett reguljärt krig, eftersom Röda arméns styrkor 1945 omfattade flera miljoner man och kunde utkämpa regelrätta slag. I inbördeskrigets slutskede kapitulerade t.o.m en armékår från Guomindang på 400 000 man. Koreakriget 1950 – 1953 var också ett reguljärt krig.


I bara ett fall har det lyckats att genomföra utdraget befrielsekrig , eller folkkrig med en efterföljande socialistisk  revolution, d.v.s inringa städerna från landsbygden, utan att en utländsk aggressor har stått i landet, nämligen Kuba.


Detta betyder naturligtvis inte att det skulle vara fel att inleda eller bedriva ett agrarrevolutionärt krig i neokolonialt land, där bönderna utgör majoriteten eller en mycket stor del av folket.  Det var detta slags krig, som bedrevs i Kina 1927 – 1935. Då gick huvudmotsättningen i Kina mellan arbetar- och bondeklassen, speciellt fattigbönderna,  å ena sidan och storborgerskapet, kompradorborgerskapet och godsägarklassen å den andra. Men kampen underlättas av att det står en utländsk aggressor i landet, vilket sedan visade sig under försvarskriget (1937 – 1945) mot Japan i Kina, då KKP:s och Röda arméns styrka snabbt växte och tog ett kvalitativt språng.


Två vägar till revolutionen

 

Faktum är att det finns två vägar till revolutionen, oktoberrevolutionens och folkkrigets. Den förra tillämpas då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap och tar formen av en väpnad stadsrevolution, d.v.s först erövras städerna och sedan landsbygden; den andra då huvudmotsättningen går mellan en imperialistisk ockupationsmakt och ett angripet folk eller i samband med ett agrarevolutionärt befrielsekrig, d.v.s först erövras landsbygden och sedan städerna.


Detta var Lenins, Kominterns och Stalins, KKP:s och Mao Zedongs linje. Det var den linje som alla kominternpartier liksom de marxist-leninistiska partier, som uppstod fr.o.m 1960-talet, följde. Mao Zedong förespråkade aldrig i någon text att folkkrigets väg också gällde för de imperialistiska staterna under förutsättning att huvudmotsättningen gick mellan proletariatet och borgerskapet. Detta kan man se i såväl Valda verk som i den Stora polemiken. Fr.o.m början av 1960-talet och till 1977 fanns det en internationell marxist-leninistisk rörelse, som hade förbindelser med både Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. Det betydde att de partier som ingick i denna rörelse hade bilaterala kontakter och diskussioner med KKP och AAP. I Sverige hade KFML/SKP sådana kontakter. Vid inget tillfälle förde representanter från KKP fram idén att KFML/SKP borde lägga om huvudstrategi och i stället satsa på ett långvarigt folkkrig. När SKP initierade en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 var denna direkt inspirerad av diskussioner med de kinesiska kamraterna. KKP skulle aldrig ha tvekat att lägga fram teorin om att folkkriget var det enda rätta revolutionsmodellen i sådana diskussioner, om partiet verkligen ansett det. Mig veterligt fanns det heller inget kommunistiskt parti verksamt i en imperialistisk stat och med förbindelser med KKP fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, som tillämpade denna huvudstrategi.


Det finns inga genvägar till den socialistiska revolutionen

 

Varför introducerar vissa teorin om att folkkriget skulle vara lösningen på revolutionens problem i de imperialistiska staterna? Det är ett uttryck för småborgerlig subjektivism och otålighet, som iklär sig vänsterfraser. Mao Zedong skrev vid ett tillfälle att skillnaden mellan vänster- och högeropportunister består i att de förra i och för sig önskar revolution, men att de i praktiken åstadkommer lika stor skada.


Trots att man kallar sig maoister, förnekar man Mao Zedongs dialektik, i synnerhet läran om motsättningar och att det i varje givet läge endast finns en huvudmotsättning, som dessutom bestämmer strategin. Trots att man kallar sig maoister, förnekar man den historiska materialismen, d.v.s att ingen revolution kan äga rum utan en allmän nationell kris, då de arbetande massorna med proletariatet i spetsen inte längre kan leva på det gamla sättet liksom att den härskande klassen i praktiken är paralyserad. Trots att man kallar sig maoister, utgår man inte från de analyser, som Lenin, Stalin och Komintern gjorde för att förklara varför oktoberrevolutionen segrade och som Mao Zedong byggde vidare på. Trots att man kallar sig maoister, bortser man från de diskussioner som de marxist-leninistiska partierna utanför Kina fr.o.m 1960-talet förde med KKP fram till Mao Zedongs död.


I stället ägnar man sig åt historieförfalskning och påstår t.ex att oktoberrevolutionen i första hand var ett inbördeskrig och inte en väpnad stadsrevolution, och att de efterföljande revolutionsförsöken på 1920-talet var felaktiga på grund av att oktoberrevolutionens väg kopierades. I praktiken är detta en kontrafaktisk historieskrivning. Visst, oktoberrevolutionens väg var inte möjlig i ett halvkolonialt land som Kina. I stället berodde de revolutionära  misslyckandena i Europa antingen på att det objektiva läget inte var moget, att de olika kommunistiska partierna inte hade ett verkligt massinflytande eller att de begick direkta politiska fel. I stället letar man febrilt efter olika halmstrån som att återupptäcka Liebknecht eller Gramsci eller att hänvisa till ultravänsterorganisationer som RAF eller Röda brigaderna, objektivt sett kontrarevolutionära, som ”intressanta”.

Jag kan heller inte konkret se den minsta militärtaktiska fördel med att inleda ett folkkrig i ett imperialistiskt land som Sverige, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskap. Folkkrig innebär att beväpnade styrkor successivt tar kontroll över områden utanför städerna och inringar dessa. Om inte de revolutionära krafterna redan från början har majoritetens stöd, kommer den härskande klassen och dess våldsapparat mycket enkelt att kunna isolera och slå ut varje enskilt befriat område. I motsats till den situation, då ett folk är utsatt för en imperialistisk aggression, kommer småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, inte mer eller mindre automatiskt att ställa sig på proletariatets sida i samband med ett folkkrig mot en inhemsk fiende. Dessutom kommer de revolutionära krafterna heller inte att ha någon fördel av lokalkännedom framför den inhemska klassfienden. Det avgörande är i stället vinna folkmajoritetens stöd på grund av att situationen för den är outhärdlig och genomföra ett stormanfall, då den härskande klassen är handlingsförlamad och inte längre förmår härska. Det kommer inte att råda någon brist på vapen hos proletariatet i ett sådant läge.


Kommunisterna i de imperialistiska och kapitalistiska staterna måste utrusta sig med en stor portion tålamod och uthållighet:


”För att kunna leda proletariatet och det arbetande folket i revolution, måste de marxist-leninistiska partierna behärska alla kampformer och vara i stånd att övergå från en form till en annan lika snabbt som kampbetingelserna förändras. Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.” [ix]


Kommunister idag måste uppvisa samma tålamod och uthållighet som den narraktige gamle mannen som tog bort bergen. [x] Uppriktigt sagt tror jag inte att vi kommer att uppleva att något kommunistiskt parti kommer att försöka initiera ett folkkrig i ett imperialistiskt eller kapitalistiskt land, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskapet. Ingen sådan ”strategi” har hittills lämnat skrivbordslådorna.


Rickard B. Turesson

21/6 2016




[ii] ” …the superiority of the army to the unarmed people, the proletariat, is far greater today than it was ever before on account of the highly developed military arts and strategy, the enormous size of the armies, the unfavorable local distribution of the various classes and the relative economic strength of proletariat and bourgeoisie which shows the proletariat in a particularly disadvantageous position, wherefore alone a future proletarian revolution will be far more difficult than any revolution that has taken place hitherto. “ Citerat från den engelska utgåvan av ”Militarism” 1917, Leopold Classic Library,sid. 177 -178)

[iii] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69

[iv]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56

[v] “The theory of insurrection, “irst implemented in October 1917 and meticulously theorized thereafter,”(Derbent 2013, 18) can be summarized according to the following points: i) revolutionaries embark on a period of legal agitation amongst the people that will produce disaffection with the system and a heightened anti-capitalist consciousness; ii) this disaffection leads to rebellions wherein further agitation can produce a stronger revolutionary consciousness; iii) these rebellions produce a large-scale insurrection in which the people can be organized, by whatever means, into a force capable of overthrowing capitalism, possibly through a civil war.” http://www.socialiststudies.com/index.php/sss/article/viewFile/24718/19976 , sid. 131

[vi] ”Louis Bonapartes 18:de brumaire”, Arbetarkultur 1971, sid. 33

[vii] ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”  – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h2

[viii] Valda verk, band 2, sid. 213 – 214

[ix]  ”Ett förslag rörande den internationella kommunistisk rörelsens allmänna linje” i ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977, sid. 27

[x]http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/SIU/SIU_24_den%20narraktige%20gamle%20mannen.htm

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 22 maj 2016 21:33

KPML(r) [1] publicerade en artikelserie, betitlad ”Marxism eller idealism”, i Proletären nr 12 – 25 1979, vilken Centralkommittén ställde sig bakom i februari 1979. ”Marxism eller idealism” ska ses som en självkritik för KPML(r):s ”handlande i vissa frågor”, i vilken man bekänner färg vad gäller maoismen. Varför granska den uppgörelsen idag, 37 år senare? Om ett parti gör anspråk på att vara kommunistiskt och revolutionärt, bör man också granska dess förflutna, speciellt dess opportunistiska förflutna. Om det inte har gjort upp med sitt opportunistiska förflutna, vad är då dess nuvarande politiska linje värd? ”Marxism eller idealism” framställs dessutom som en milstolpe i KPML(r):s utveckling.


Vem var expert på den kinesiska revolutionen?

 

I artikeln lyfts Stalin fram som den store experten på den kinesiska revolutionen. På sidan 10 [2] återges ett citat från Stalin från 1926, i vilket han pläderar för att ”de kinesiska kommunisterna först och främst skall orientera sig till proletariatet” och polemiserar mot de som anser att de kinesiska arbetarna inte skall strejka. Det är ett tämligen irrelevant citat; KPML(r):s skribent/-er kunde i stället ha lyft fram Stalins polemik mot Trotsky och Zinovjev, där han i stället kritiserar dem för att helt underskatta den agrarrevolutionära rörelsens betydelse. Det är heller ingen tillfällighet att mellanrubriken på samma sida är ”Staden leder landsbygden”. Mao Zedong betraktade inte alls Stalin som den store experten på den kinesiska revolutionen – tvärtom. I ett tal vid Chengtu-konferensen 1958 sade Mao Zedong bl.a.:


”Den kinesiska revolutionen segrade genom att handla i motsättning till Stalins vilja… Om vi hade följt Wang Mings metoder, eller med andra ord Stalins, kunde den kinesiska revolutionen inte ha segrat. När vår revolution segrade påstod Stalin att den var en bluff.”[3]


Sedan berömmer i och för sig KPML(r) Mao Zedongs klassanalyser. På sidan 12 citerar KPML(r) från ”Bekämpa bokdyrkan!” (1930), d.v.s från tiden för det agrarrevolutionära kriget 1927 – 1935:


”I de områden där vi nu arbetar saknas endast industriproletariatet och industribourgeoisien, och vi påträffar ständigt alla de övriga (klasserna, vår anm.). Vår kamptaktik är en taktik som står i förhållande till alla dessa klasser och skikt.” (Mao: Skrifter i urval, sid 40)


1930 när ”Bekämpa bokdyrkan!” skrevs befann sig Mao Zedong i Jiangxiprovisen, ett bergigt område i sydöstra Kina, där en provisorisk sovjetregering upprättades under Mao Zedongs ledning.  Det var också därifrån Den långa marschen anträddes 1934. Eftersom det var ett landsbygdspräglat basområde, så var det inte alls märkligt att det saknades såväl industriproletariat som industribourgeoisie inom detta område. Därefter drar KPML(r)  slutsatsen att ”det kinesiska proletariatets intressen hade en ställföreträdande talesman - Kommunistiska Partiet”.Förmodligen vill KPML(r) ge sken av att Mao Zedong inte ville rekrytera arbetare till Kinas kommunistiska Parti (KKP).


Det heter vidare i artikeln (sid. 13):


”Att det kommunistiska partiet i Kina fick fungera som ställföreträdare för proletariatet (min fetstil) är en av anledningarna till den hårda partikampen inom partiet. Partiet var den bäst organiserade kraften inom landet och den organiserade ledaren för kampen, därför anslöt sig naturligtvis karriärister, intellektuella representanter för andra klassintressen än arbetarklassen etc. till partiet.”


Varför poängteras egentligen att KKP var en ”ställföreträdare för proletariatet”? Eftersom inga revolutionära kommunistiska partier kan rymma hela arbetarklassen (i motsats till fackföreningar) på grund av de fungerar som avantgarden, så är i viss mening kommunistiska partier alltid ställföreträdande. Om man ser till bolsjevikpartiet i Ryssland, dominerades centralkommittén ända fram till oktoberrevolutionen av revolutionära intellektuella – och även i flera år efteråt. Först efter februarirevolutionen började arbetare att ansluta sig till bolsjevikpartiet i stort antal; medlemsantalet fullkomligt exploderade mellan februari och oktober 1917.


Givetvis var proletariatets andel av Kinas befolkning betydligt lägre än i Tsarryssland, tre miljoner eller 0,6 procent av befolkningen. Men på vilket sätt var den inre partikampen i Kinas Kommunistiska Parti hårdare än i SUKP(b)? Mao Zedong utkämpade linjekamper mot ledande företrädare i partiet som Chang Kuo-tao, Wang Ming, Gao Gang, Peng De-huai, Liu Shaoqi, Lin Biao och Deng Xiaoping; ingen av dessa avrättades. Den sistnämnde kunde t.o.m ta makten efter Mao Zedongs död. [4] Stalin däremot såg till att ledande politiska motståndare inom partiet som Bucharin, Kamenev, Zinovjev, Tomskij, Rykov med flera avrättades. Problemet med den linjen är ju som Mao Zedong säger:


”Det är inte bra att döda människor. Vi bör avrätta och döda så få människor som möjligt. Om vi arresterar människor och avrättar människor så fort vi ser ett tillfälle, så blir det slutliga resultatet att alla kommer att vara rädda om sitt eget skinn och att ingen vågar tala. I en sådan atmosfär kommer det inte att finnas mycket demokrati.”[5]


Vad visste KPML(r) om kulturrevolutionen och utvecklingen i Kina?

KPML(r) skriver:


”Till att börja var det i västerlandet svårt att finna motsättningarnas kärna (i kulturrevolutionen – min anm.)”


Skrivsättet är märkligt. Menar KPML(r) att västerlänningar tänker på ett helt annat sätt än ”österlänningar”? Påståendet luktar eurocentrism lång väg.


Den avgörande bristen med KPML(r):s beskrivning av kulturrevolutionen och utvecklingen i Kina i denna text var att KPML(r)överhuvudtaget inte redovisade sina källor. Man kan nog lugnt utgå från att representanter för det framtida KPML(r) inte befann sig på plats under kulturrevolutionen. I så fall bygger KPML(r):s ställningstagande på andrahandskällor, som inte redovisas öppet, eller enbart på löst tyckande. I och med att KPML(r):s källor inte redovisas öppet, finns det skäl att misstänka att KPML(r) i själva verket använder sig av borgerliga, revisionistiska och trotskistiska andrahandskällor, speciellt som KPML(r):s kritik råkar sammanfalla med revisionisternas och trotskisternas.


Det finns mycket skrivet om kulturrevolutionen; det finns seriösa, övergripande analyser som Mobo Gaos ”The Battle for Chinas´s Past” [6]. Redan på 1970-talet skrevs rapporter om kulturrevolutionens faktiska förlopp av marxister som William Hinton [7] och Charles Bettelheim [8] som hade befunnit sig på plats.


Ett stort problem hittills i de socialistiska övergångssamhällena, främst Sovjetunionen och Kina, har varit att ett nytt borgerskap har tagit makten inifrån partiet och statsapparaten, varvid övergången till kommunismen har avbrutits. Klasskampen har alltså fortsatt under socialismen, men tagit sig nya former. Frågan om hur detta ska kunna förhindras är en mycket viktig fråga. Det vore förmätet att påstå att någon sitter inne med det helt rätta svaret.


I varje samhällsformation bestämmer den ekonomiska basen i sista hand överbyggnaden, men under det socialistiska övergångsstadiet erhåller överbyggnaden en särskild betydelse. Staten styr ekonomin genom planering, produktionsförhållandena förändras fortlöpande och tänkandet måste förändras, eftersom det privata ägandet och vinstmaximeringsprincipen överges. Överbyggnaden kan t.o.m spela en stor roll under kapitalismen. Enligt Tomas Piketty [9] skedde en utjämning av inkomstskillnaderna från 1910 till 1950 i de viktigaste kapitalistiska länderna. Varför? Det berodde på de båda världskrigen, då de kapitalistiska staterna tvingades bedriva en statsinterventionistisk politik och en långtgående ekonomisk planering för att effektivisera krigsansträngningarna. I USA uppgick marginalskatten under andra världskriget till 93 procent. Idag är inkomstskillnaderna lika stora som före första världskriget.


KPML(r) menar i texten att kulturrevolutionen var felaktig, eftersom den kastade in Kina i anarkistiskt kaos och inte förhindrade Deng Xiaopings maktövertagande 1978. Det senare argumentet är poänglöst; Moskvaprocesserna i 30-talets Sovjetunionen förhindrade heller inte Chrustjevs maktövertagande 1956. Eftersom kampen mellan borgerliga och proletära idéer, d.v.s klasskampen, fortsätter under socialismen, är det omöjligt att vaccinera sig mot borgerliga idéer på förhand. Man kan också vända på steken och påpeka att Deng Xiaopings maktövertagande visade hur rätt Mao Zedong hade haft. Det visar också att den riktiga linjen i KKP hängde på en skör tråd.


När Mao Zedong initierade kulturrevolutionen, en massrörelse, kunde han och den grupp i KKP:s centralkommitté som stödde honom, inte förutse massrörelsens förlopp och alla vändningar den skulle genomgå. De följde helt enkelt Napoleons maxim: ”On s´engage et puis…on voit” (fritt översatt: ”Man kastar sig ut i slaget …och sedan får man se”). Klasskampen pågick inom överbyggnaden, såväl inom som utanför statsapparaten, partiet, fackföreningarna och andra massorganisationer.  Redan i inledningsskedet av kulturrevolutionen [10] påpekade Mao Zedong att det inte gick att göra någon boskillnad mellan partiet och massorna: ”Att använda undanflykter och göra åtskillnad mellan ’inre’ och ’yttre’ är att frukta revolutionen.”


Det avgörande var att Mao Zedong gjorde en korrekt diagnos, nämligen att det under socialismen alltid existerar en fara för en kapitalistisk restauration och att det 1966 fanns en grupp, ett borgerligt högkvarter, inom partiet och statsapparaten, som ville slå in på den kapitalistiska vägen. Självfallet begicks det ”vänster”fel under kulturrevolutionen, men stod Mao Zedong för dessa? Vilka? Det måste man i så fall kunna konkretisera. Man måste komma ihåg att ett sätt att bekämpa kulturrevolutionen faktiskt bestod i att drapera politiken i ”vänster”fraser och begå excesser för att diskreditera den. Ultravänsterns agerande under kulturrevolutionen kommenteras av Bettelheim:


” Allteftersom kampens fokus skiftade till fabrikerna, vilket ledde till ett stort uppsving för proletär aktivitet, blev ultravänsterns sociala bas (studenter och intellektuella – min anm.) allt mindre viktig. När arbetarklassen slutligen intervenerade på universiteten, skolorna, forskningsinstituten etcetera, minskade ultravänsterns inflytande drastiskt. Den proletära interventionen ledde till en växande massenhet kring den revolutionära linjen.” [11]


KPML(r) skriver däremot:


”Nu när vi känner historien och kan värdera kulturrevolutionens resultat är det klart att de krafter som stödde Mao i hans uppror mot Partiet, fackföreningarna och ungdomsförbundet, var allt annat än Kinas arbetarklass och fattigbönder. Istället var det småborgerligt anarkistiska element med centrum vid högskolor och universitet som blev de mest ivriga anhängarna (sid. 19). ”


Vilka källor använder sig KPML(r) av? Dessa redovisas naturligtvis inte. Dessutom är påståendet att Mao Zedong gjorde uppror mot partiet, fackföreningarna och ungdomsförbundet som sådana grundfalsk; Mao Zedong uppmanade till uppror mot dem som hade slagit in på den kapitalistiska vägen inom det kommunistiska partiet, ungdomsförbundet och fackföreningarna.


I det följande kommer jag att ta upp en del av KPML(r):s påståenden:


”Proletariatets organisationer”, främst partiet vilket skulle vara den stora garanten för proletariatets diktatur men också fackföreningsrörelsen upplöstes till förmån för ”massorna”.


På vilket sätt var Kinas Kommunistiska Parti nedlagt under kulturrevolutionen? Naturligtvis rådde stor turbulens på grund av kulturrevolutionen, men riktade sig Mao Zedong till ett parti som inte fanns, när han i sitt tal vid centralkommitténs möte den 28 april 1969 framhöll? :


”Ni är kommunister, ni är den del av massorna som är mest medveten, ni är den del av proletariatet som är mest medveten.” [12]


Om Kinas Kommunistiska Parti lades ner under kulturrevolutionen, måste det finnas ett datum för dess återskapande. Vilket i så fall?


KPML(r) påstår att militären tog makten 1969 (sid. 20). Konsekvensen av detta påstående måste vara att armén ledde partiet – och inte tvärtom. Hur reflekterades detta förhållande i fråga om arméns representation i KKP:s centralkommitté och politbyrå? KPML(r) anger naturligtvis inga källor för sitt påstående. Vad som är belagt är partiet uppdrog år Folkets befrielsearmé att ingripa i de fall då olika rödgardistfraktioner började använda väpnat våld mot varandra. Militärens inflytande började fasas ut under 1969, eftersom dess ingripande inte längre behövdes.


KPML(r) utdömer kulturrevolutionen rakt av:


”Initiativet och utlösandet av kulturrevolutionen byggde på en idealistisk och metafysisk analys av det kinesiska samhället och den begravdes följaktligen därför att den inte låg i linje med de kinesiska klasskrafterna och deras utveckling.”


I detta ställningstagande finns det inget som skiljer KPML(r) från sovjetrevisionisterna vid samma tidpunkt. Deng Xiaoping och hans anhängare, d.v.s det byråkratborgerskap, som tog makten efter Mao Zedongs död, utdömde senare kulturrevolutionen på ett liknande sätt.


Apropå Lin Biao

KPML(r) skriver (sid. 21):


”1971 likviderades Lin Piao. Som så många gånger tidigare i kinesisk politik slog beskedet om Lin Piaos störtande ner som en blixt från en klar himmel. Några år senare gav Chou En-lai inför partikongressen besked om att Lin Piao ”störtat med ett flygplan över Mongoliet”. Han skulle enligt Chou haft långt framskridna planer på att mörda ordförande Mao och när han ertappades med dessa illasinnande planer hade han tillgripit ett flygplan och flytt mot Sovjetunionen. Planet hade dock störtat innan det nådde sitt mål. Denna historiebeskrivning förtjänar inget förtroende. Det är som en historia hämtad från någon billig deckare eller äventyrsroman. Det mest troliga är att Lin Piao röjts ur vägen.”


KPML(r) avslöjar naturligtvis inte sina källor, men avslöjar samtidigt sin rabiata anti-maoism.  ”Störtandet” kom inte som en blixt från en klar himmel sett från KKP:s horisont. Lin Biaos brådstörtade flykt hade föregåtts av en inre partistrid, vilken han förlorade på ett plenarmöte i centralkommittén augusti-september 1970. Motsättningarna gällde bl.a militärens fortsatta roll i samhällsbygget[13]. Den intresserade kan också läsa ”Sammandrag av ordförande Maos samtal med ansvariga kamrater på olika platser under hans resa i provinserna” [14] från mitten av augusti till 12 september 1971. I dessa samtal kritiserade han bl.a genikulten av honom själv, som Lin Biao var den främste förespråkaren för.


Blev Lin Biao avrättad? Faktum är att en sovjetisk medicinsk undersökningsgrupp redan 1972 [15] drog slutsatsen att Lin Biao fanns med i det plan som kraschade i Ondorhaan i Mongoliet den 13 september 1971. Undersökningsgruppens resultat hemligstämplades i Sovjetunionen fram till början av 1990-talet. En sex månader lång undersökning 1994, som genomfördes i Ryssland, Mongoliet, Kina, USA och Taiwan, av en grupp västliga akademiker, kom också till slutsatsen att Lin Biao och flera anhöriga dödades i flygplanskraschen.  Speciellt den sovjetiska medicinska undersökningsgruppen var kompetent i fråga om att kunna identifiera Lin Biao, eftersom denne tidigare hade vistats i Sovjetunionen för sjukdom. Vad som utlöste flykten är däremot en annan sak. Där är inte alla detaljer kända. Det uppges också att en rad dokument, som rörde Lin Biao-incidenten, förstördes under Hua Guofengs ordförandeskap 1976 – 1978. Men enligt Jack Smith, som besökte Kina strax efter Lin Piaos flykt, var den kinesiska allmänheten väl informerad om Lin Biaos politiska linje. [16] Också Göran Leijonhufvud, mångårig korrespondent för Dagens i Kina, stöder denna uppfattning. [17] Den officiella förklaringen är att Lin Biao inför hotet att bli avsatt från sina poster tillsammans med anhängare inom armén försökte mörda Mao Zedong och genomföra en statskupp. När statskuppen misslyckades, flydde Lin Biao. Den förklaringen är fullt rimlig och det finns ingen anledning att ifrågasätta den så länge det inte finns några övertygande bevis för en annan version. Det är märkligt att KPML(r) inte ”köper” denna version, speciellt som KPML(r) alltid har accepterat moskvarättegångarna.


Trevärldarteorin och Deng Xiaopings utrikespolitik

 

KPML(r) kritiserar Deng Xiaopings tillämpning av trevärldarteorin liksom Gnistans syn på den och utvecklingen i Kina efter Deng Xiaopings maktövertagande. Kritiken av Gnistans och SKP:s tillämpning av trevärldarteorin efter 1978 är i mångt riktig. Men den drabbar inte partivänstern i SKP och dess efterföljare i SKP(m-l)/SKA.


Teorin om de tre världarna framfördes för första gången offentligt av Deng Xiaoping i FN:s generalförsamling april 1974. Detta tal var naturligtvis sanktionerat av KKP:s politbyrå [18] och gick tillbaka till ett yttrande av Mao Zedong i ett samtal med ett utländskt statsöverhuvud (Kenneth Kaunda) i februari 1974:


”Enligt min uppfattning utgör USA och Sovjetunionen den första världen. Japan, Europa och Canada, mellangruppen, tillhör den andra världen. Vi tillhör den tredje världen…Den tredje världen har en enorm befolkning. Med undantag för Japan, tillhör Asien den tredje världen. Hela Afrika tillhör tredje världen, och också Latinamerika. (Pamflett från Folkets Dagblad 1977 [19])


Treindelningen av världen måste i första hand ses i relation till de båda supermakterna och deras kamp om världsherraväldet på 1970 och en bit in på 1980-talet. Sovjet i dess egenskap av uppåtstigande supermakt sågs som den farligaste krigsanstiftaren. Det var ett enkelt strategiskt begrepp, som i världsmåttstock angav uppgiften att ena alla som kunde enas, försöka vinna över mellankrafterna eller åtminstone neutralisera dem och maximalt isolera huvudfienderna till världens folk, de båda supermakterna. Samma strategiska koncept tillämpade KKP under befrielsekriget mot Japan och kampen mot Guomintang.


Denna treindelning kan man bara vara emot om man förnekar att det fanns två supermakter vid den aktuella tidpunkten eller att man förnekar att det fanns – och finns – motsättningar mellan mindre och större imperialistmakter, d.v.s företräder en variant på Kautskys ultraimperialism, som Lenin avfärdade. Såväl Marx/Engels, Lenin och Stalin indelade världen i olika block vid olika tidpunkter.


Mao Zedong dog som bekant 1976. Eftersom det inte finns någon känd text av honom, där han vidareutvecklar teorin om de tre världarna, kan man inte lasta honom för hur hans efterföljare i KKP, särskilt Deng Xiaoping efter 1978, tolkade och tillämpade teorin om de tre världarna. Inte heller kan man lasta Mao Zedong för att en rad marxist-leninistiska partier runtom i världen slaviskt omsatte trevärldar-teorin till ett helt partiprogram. Det vore som att lasta Karl Marx för all idioti, som har skett efter hans död under åberopande av marxismen.


Ett statsbärande kommunistisk parti och ett revolutionärt parti, som ännu inte innehar statsmakten, behöver inte alls föra samma utrikespolitik, eftersom de utgår från helt olika förutsättningar.  Om man studerar de felaktiga råd, som Stalin gav Mao Zedong och KKP, speciellt i slutskedet i kampen mot den japanska imperialismen och Kuomintang, så ser man att de var felaktiga på grund av att Stalin i första hand utgick från sovjetiska intressen, och inte från KKP:s och det kinesiska folkets. En liknande situation inträffade i de länder i Europa, som Nazityskland angrep och ockuperade. Skulle de kommunistiska partierna inleda motståndskampen från dag ett eller vänta? Andra världskriget inleddes som ett imperialistiskt omfördelningskrig, men övergick till att bli ett anti-fascistiskt krig i samband med Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941. De kommunistpartier i Västeuropa som dröjde med motståndskampen till 1941 förlorade värdefull tid och förmodligen också i förtroende bland folket. Om denna senfärdighet berodde på centrala beslut från Komintern, d.v.s påbud att partierna borde respektera Molotov-Ribbentrop-pakten, eller på deras egen följsamhet, känner jag inte till i detalj.


Så sent som oktober 1977 skrev Sveriges Kommunistiska Partis (SKP:s) partistyrelse i ”Svar till ledaren i Zeri i Popullit av den 7 juli 1977 betitlad ’Revolutionens teori och praktik’”:


”Det är fullständigt korrekt och fullständigt förenligt att Sveriges kommunistiska parti samtidigt som det riktar huvudslaget mot den egna monopolbourgeoisien, eftersom huvudmotsättningen i Sverige fortfarande utgår från de inhemska klassrelationerna och att den strategiska huvudetappen fortfarande är den socialistiska revolutionen, också i ständigt växande utsträckning bekämpar de båda supermakterna, särskilt Sovjet. Ja, Sveriges kommunistiska parti och arbetarklassen måste t.o.m söka tvinga den egna imperialistiska bourgeoisien att bekämpa de båda supermakterna, mot krigsfaran och för Sveriges nationella oberoende.”


När den nya partihögern tog makten 1978 i SKP:s partistyrelse, övergav den denna syn och började tillämpa trevärldar-teorin som ett helt partiprogram. Det innebar i praktiken att huvudmotsättningen gick mellan Sovjetunionen och Sveriges folk, vilket i sin tur ledde till att SKP (senare Solidaritetspartiet) inställde kampen mot socialdemokratin och självt slutade som ett vänstersocialdemokratiskt parti, som ingen behövde.


Partivänstern, som stod på andra kongressens linje och som redan 1978 var kritisk mot Deng Xiaopings linje, uteslöts eller gick ur SKP, och bildade Sveriges Kommunistiska Parti(marxist-leninisterna)(senare Sveriges Kommunistiska Arbetarparti) 1980. SKP(m-l)/SKA övertog också de flesta av SKP:s internationella kontakter, utom med AAP och KKP. Ytterligare en viktig omständighet i motsättningarna mellan SKP:s partivänster och SKP:s nya partihöger var olika syn på hur akut krigsfaran var. SKP:s nya partihöger ansåg att krigsfaran var akut och att huvudfrågan var fred i Europa. Som bekant invaderade Sovjet i stället Afghanistan 1979. Partivänstern ansåg visserligen att krigsfaran ständigt ökade, men inte att den var akut. Det hade inte inträffat något som motsvarade Nazitysklands anslutning av Österrike, än mindre något som liknade en ockupation av Tjeckoslovakien.


1985 avskrev SKA krigsfaran, eftersom SKA ansåg att Sovjets problem var oöverstigliga och att allt talade för att Sovjet inte kunde initiera ett tredje världskrig. Sovjet hade stora inhemska problem beroende på att den militära upprustningen hade överansträngt ekonomin, en eftersatt konsumtionsvaruindustri; på grund av att Sovjet hade skaffat sig ett Vietnam på halsen i Afghanistan och på grund av att det hade börjat jäsa i Östeuropa, speciellt i Polen.  Sovjet kollapsade som bekant 1991.


Men stod KPML(r) för ett mer revolutionärt alternativ än Deng Xiaoping? Faktum var att KPML(r) i stället utvecklade en prosovjetisk, centristisk linje efter 1979.


”Till skillnad från det maoistiska SKP och andra antirevisionistiska kommunistiska strömningar var man kritisk mot det afghanska motståndet mot den sovjetiska ockupationen. Man menade att den sovjetiska närvaron kunde motiveras med att de försvarade socialistiska landvinningar mot afghanska rövarband (mujahedin). Partiets ståndpunkt försköts under kriget och man krävde senare Sovjets tillbakadragande från Afghanistan.”[20]


KPML(r) hade alltså full förståelse för Sovjets invasion av Afghanistan 1979. Konsekvensen är naturligtvis att KPML(r) inte såg Sovjet som en supermakt. ”Socialistiska landvinningar” kan bara försvaras av en socialistisk stat, eller syftar KPML(r) på Tarakipartiets politiska åtgärder från 1978 fram till den sovjetiska invasionen?

KPML(r) stödde också Vietnams invasion och ockupation av Demokratiska Kampuchea. I ledaren i Proletären nr 3/79 hette det: ”Pol Pot-regimen i Kampuchea har störtats och landets huvudstad Phnom Penh fallit i den kampucheanska befrielsefrontens händer...Vi hälsar med glädje upprättandet av ett folkets revolutionsråd under ledning av befrielsefrontens ordförande Heng Samrin i Phnom Penh.”


När Kina svarade med en straffexpedition, som syftade till att ge Vietnam en läxa och lätta på trycket mot Kampuchea, gick KPML(r) i taket och initierade ett upprop för en internationell brigad till Vietnams försvar. Den stora skillnaden var självklart att Vietnam störtade en legitim regering och installerade en marionettregering, medan Kina överhuvudtaget inte hade sådana ambitioner. KPML(r) belönades senare med förbindelser med Vietnams arbetarparti.


Efter 1979 upprättade alltså KPML(r) förbindelser med Vietnam, Nordkorea och Kuba, vars statsbärande partier alla hade intagit en centristisk position under den stora polemiken. KPML (r) skriver: ”Länder som Albanien, Vietnam och Cuba håller den proletära internationalismens och socialismens fana högt (sid.34)”. Av dessa länder kollapsade Albanien 1992; Nordkorea har inte bara övergivit marxismen-leninismen till förmån för den borgerligt-nationalistiska Juche-ideologin utan har dessutom upprättat en ärftlig dynasti, som omges med en helt absurd personkult. Vietnam, som gjorde sig skyldigt till en intervention i grannlandet Kampuchea, utvecklas idag i samma ekonomiska riktning som Kina. Kuba, som stödde invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och som under 1970-talet bistod Sovjetunionen med hjälptrupper i Afrika, har öppnat upp för marknadsekonomin. Man måste givetvis försvara dessa staters nationella oberoende gentemot USA-imperialismen, men ingen av dessa stater kan fungera som förebilder idag, även om Kuba förmodligen är den mest progressiva staten av dem. Se till exempel Kubas insatser mot den senaste ebolaepidemin i Afrika.


Det är också slående att KPML(r) ingenstans i detta dokument stödjer uppfattningen att Sovjetunionen var en socialimperialistisk stat på 1970-talet.  KPML(r) behandlar Sovjetunionen som om det vore en ”degenererad arbetarstat”. Dokumentet talar om ”revisionister i Moskva”, men ”borgare i Peking”. Under 1980-talet första hälft uppträdde KPML(r) genomgående försonligt gentemot Sovjetunionen – se stödet till Sovjets invasion av Afghanistan 1979 [21]. Den som är försonlig mot borgerlig ideologi och opportunism är själv borgare och opportunist för att travestera Lenin.

Några andra påståenden

 

Det skulle föra alldeles för långt att granska alla KPML(r):s påståenden i denna artikel, men några förtjänar ändå att kommenteras.


1. ”Den kinesiska parti- och statsledningen hade vid samtal med de vietnamesiska motsvarigheterna uppmanat de senare att inte söka befria södra delen av landet (sid. 25).”


Detta är ett magstarkt påstående. Varför skulle KKP vara emot att Sydvietnam befriades? Vem är uppgiftslämnare? Vietnams Arbetarparti? KKP brukade inte ens lägga sig i broderpartiernas förehavanden, eftersom KKP inte ansåg att det ingick i ett nytt Komintern. I samtal med broderpartierna förde företrädare för KKP fram sina åsikter, men insisterade aldrig på några kursändringar. Eftersom KKP åtnjöt stor auktoritet, lyssnade naturligtvis de utländska marxist-leninistiska partierna på KKP:s åsikter. I de flesta fall var självfallet deras åsikter värdefulla och inspirerande. SKP:s kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 hade inspirerats av diskussioner med de kinesiska kamraterna. Efter Mao Zedongs död 1976 och Deng Xiaopings maktövertagande blev sådana diskussioner alltmer irrelevanta.


Vad jag vet var KKP kritiska mot Tęt-offensiven 1968, som misslyckades rent militärt. Men även Vő Nguyęn Giáp, Vietminhs och Vietnams överbefälhavare (1946–54) och (1960 – 1975), var kritisk mot Tęt-offensiven. [22] Det var inte hans plan utan han åkte till Ungern för medicinsk behandling strax före offensiven och återvände först efter att den hade inletts. På samma sätt var KKP kritiskt mot Kubas satsning på monokultur, d.v.s en ensidig satsning på sockerproduktion. Kuba träffade ett avtal med Sovjetunionen, som förband sig att köpa en stor del av den kubanska sockerproduktionen till ett pris som låg över världsmarknadens. På kort sikt var det ett fördelaktigt avtal, men på lång sikt var det negativt, eftersom Kuba gjorde sig beroende av Sovjetunionen. Det visade sig med all önskvärd tydlighet i samband med Sovjetunionens kollaps 1991, vilket fick förödande konsekvenser för den kubanska ekonomin.


2. ”Proletariatets diktatur kan näppeligen utövas och ledas av en bondebefolkning som sedan urminnes tider brukat jorden och vankat bak korumpan.”


Det är sant att det kinesiska proletariatet var relativt fåtaligt (se siffror tidigare), men proletariatets andel översteg heller inte 10 procent av befolkningen i Tsarryssland 1917. I inget fall utgjorde proletariatet majoriteten av befolkningen. Det är inte fråga om en kvalitativ skillnad mellan Tsarryssland och Kina i detta fall. Befrielsen av Kina 1949 ledde till en snabb industrialisering och en snabb ökning av arbetarklassens storlek. Jag hittar just nu inga exakta uppgifter angående arbetarklassens storlek 1966, då kulturrevolutionen startade. Men enligt Minqui Li [23], radikal kinesisk ekonom, uppgick andelen av befolkningen, som var sysselsatta utanför jordbruket till 31 procent 1980 för att öka till 50 procent år 2000 och till 60 procent 2008. 2020 beräknas andelen uppgå till 70 procent. Detta borde betyda att andelen uppgick till 20 – 30 procent 1976, då Mao Zedong dog. Om det enligt KPML(r) inte var något problem att upprätta proletariatets diktatur 1917 i Sovjetunionen i ett läge, då bönderna utgjorde den överväldigande befolkningsmajoriteten, varför skulle det då vara problem i Kina? Dessutom måste man komma ihåg att fattigbönderna utgjorde huvuddelen av Röda arméns trupper under försvarskriget mot Japan.  KPML(r):s formulering vittnar om ett sällsynt förakt för den kinesiska bondeklassen, som KPML(r) förmodligen bara sett på vykort. Idag finns världens största arbetarklass i Kina, en arbetarklass, som dessutom är mycket militant, om man ser till antalet strejker och andra protestaktioner.


3. ”En för omvärlden totalt okänd person, Hua Kuo-feng, gjordes till ordförande för partiet. Han hade aldrig tidigare nämnts som en politisk ledare i Kina, aldrig tidigare varit medlem i politbyrån, men benämndes från och med 1977 som ”ordförande Hua” och sades vara personligen utvald av Mao (!!!!)”(sid. 23).

 

Varför skulle Kina utse en ordförande för partiet, som var känd för omvärlden?!? Det har aldrig varit något krav inom den kommunistiska rörelsen. Var Chrusjtjov känd för omvärlden, när han tog makten i SUKP(b) 1956? De flesta utomstående bedömare hade utgått från att Malenkov, som bl.a föredrog verksamhetsberättelsen på SUKP(b):s 19:e partikongress 1952 och som fungerade som premiärminister  i två år efter Stalins död, skulle leda partiet. Hua Guofeng [24] hämtades inte från tomma intet. Han var verksam som partisekreterare i provinsen Hunan, också Mao Zedongs hemprovins. Hua Guofeng blev invald i centralkommittén 1969, tjänstgjorde under Zhou Enlai en kort period 1971 och invaldes också samma år i en undersökningskommission, som skulle utreda Lin Biao-affären. Han invaldes i politbyrån 1973. Samma år utsågs Hua Guofeng som ansvarig för jordbruksutvecklingen. Han blev inrikesminister och vice premiärminister 1975. När Zhou Enlai dog januari 1976, efterträdde Hua Guofeng  honom och utsågs till tillförordnad premiärminister. Efter Tiananmen-incidenten den 4 april 1976, då stora folkmassor hyllade den döde Zhou Enlai, utsågs Hua Guofeng  dessutom till ordförande för såväl KKP:s centralkommitté som militärkommissionen.


Hua Guofengs lojalitet gentemot Mao Zedongs och hands idéer var kända sedan Det stora språnget och kulturrevolutionen. Han hade uppenbart såväl Mao Zedongs som Zhou Enlais förtroende. Symptomatiskt för hans lojalitet var Hua Guofengs slagord ”Två Vilkaän”[25] under hans korta period som ordförande:”Vi kommer att bestämt upprätthålla vilka politiska beslut ordförande Mao än fattade och orubbligt följa vilka instruktioner ordförande Mao än gav."


Även om den inre partikampen försiggår i form av en öppen åsiktskamp kommer det att uppträda olika grupperingar, som ibland utvecklas till fraktioner. Politiska uppfattningar företräds av människor av kött och blod, och vissa är alltid mer drivande för en politisk linje än andra. Monolitisk enhet löser inga problem. Chrusjtjov var en stor beundrare av Stalin fram till dennes död; Ramiz Alia, som efterträdde Enver Hoxha, tvekade inte att avveckla socialismen som samhällssystem i Albanien 1992. Om det finns olika grupperingar i ett parti, särskilt inom ledningen, måste man ibland balansera dem mot varandra. Det är uppenbart att Hua Guofeng misslyckades med att hålla stånd mot Deng Xiaoping och hans följeslagare efter att  Hua Guofeng hade sett till att de fyras gäng fängslades. Hua Guofeng avsattes i sin ledande roll på ett möte i centralkommittén december 1978 och Deng Xiaoping övertog kommandot. Skiljelinjen gällde fr.a den ekonomiska politiken, eftersom Hua Guofeng ville hålla fast vid planekonomin. Dessutom vändes det tidigare citerade slagordet mot honom. Ifråga om utrikespolitiken var skillnaderna mindre mellan Hua Guofeng och Deng Xiaoping.


Slutord

 

I sin kritik mot Mao Zedong och hans politiska linje hamnade KPML(r) på samma sida som allsköns borgare, revisionister och trotskister och utvecklade en försonlig linje gentemot den sovjetiska socialimperialismen så länge den bestod. KPML(r) försökte också sudda ut skiljelinjen mellan Mao Zedongs politik och Deng Xiaopings; den förre förutsatte sig hela tiden att förhindra att kapitalismen återupprättades i Kina – den senare tog initiativ till att återupprätta kapitalismen i Kina. Skillnaden är som mellan natt och dag.


Rickard B. Turesson

17/5 2016



[1] KFML(r) bildades 1970 och behöll detta namn till 1977, då det bytte namn till KPML(r). 2005 bytte partiet namn till Kommunistiska Partiet. I fortsättningen kommer jag att huvudsakligen att använda beteckningen KPML(r), eftersom det var denna beteckning som användes när artikelserien skrevs.


[1] http://www.marxistarkiv.se/sverige/kfmlr-kp/marxism_eller_idealism.pdf  Hela Stalins tal finns här: https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1926/11/26.htm

[2] ”Tal vid Chengtu-konferensen 1958” – ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” (red. Stuart Schram), PAN 1974, sid. 91.


[3] ”Was Mao really a monster? “– (red. Gregor Benton/Lin Chun), Routledge 2010, sid. 159

[4] ”Tal vid den utvidgade centrala arbetskonferensen”, 30/1 1962 – ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” (red. Stuart Schram), PAN 1974, sid. 170 - 171.


[5] Pluto Press, 2008

[6] ”Turning Point in China”, Monthly Review Press 1972

[7] ”Cultural Revolution and Industrial Organization in China” , Monthly Review Press 1974

[8] Jesper Roine: “Thomas Pikettys Kapitalet” – Volante (ISBN 978-91-87419-40-9)

[9] “Tal till ledare i centrum”, 21 juli 1966, ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” (red. Stuart Schram), PAN 1974, sid. 235.


[10]  As the focus of struggle shifted to the factories, thereby creating a vast upsurge of working-class activity, this social base of the ultra-left became increasingly less important. When the working class finally intervened directly in the universities, middle schools, research institutes , etc., the influence of the ultra-left declined sharply. Working-class intervention led to growing mass unity around the revolutionary line.” (Cultural Revolution and Industrial Organization in China” , Monthly Review Press 1974, sid. 125 – 126)

[11] ”Tal vid Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés första plenum”, 28 april 1969 – ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” (red. Stuart Schram), PAN 1974, sid. 269.


[12] http://www.sacu.org/linbiao.html

[13] ” Mao Tse-tung Politiska skrifter” (red. Stuart Schram), PAN 1974, sid. 272 - 281

[14] https://en.wikipedia.org/wiki/Lin_Biao

[15] http://www.sacu.org/linbiao.html

[16] ”Det märkliga med det dramatiska kuppförsöket och den ödesdigra och panikartade flykten är att kinesiska folket i princip fick veta vad som hänt vid möten på arbetsplatser och i bostadsområden, men att väldigt lite läckte ut till oss utländska journalister eller till andra utlänningar. Inte förrän i juli 1972 var Kinas ledare redo att gå ut med en version för omvärlden om vad som hänt.” Se https://goranleijonhufvud.wordpress.com/tag/lin-biao/

[17] In March 1974, when the Political Bureau convened to choose who should lead the delegation to the United Nations, Jiang Qing disagreed with the decision to choose Deng Xiaoping. On 27 March Mao Zedong wrote to Jiang Qing: “Choosing Deng Xiaoping is my idea; it is best that you do not object.” Deng Xiaoping’s speech to the special U.N session was approved by the Political Bureau and reviewed by Mao Zedong. On 4 April Mao Zedong commented on the speech, “Good. I endorse it.”

Source: A Glossary of Political Terms of the People’s Republic of China, by Kwok-sing Li (Author), Mary Lok (Translator), published by the Chinese University Press (December 30, 1994). Citerat via https://espressostalinist.com/2011/08/30/series-on-maoist-revisionism-mao-endorses-the-three-worlds-theory-dengs-u-n-speech/


[18] https://www.marxists.org/history/erol/ncm-5/theory-3-worlds/index.hmt

[19] https://sv.wikipedia.org/wiki/Kommunistiska_Partiet

[20] En bok som granskar KPML(r):s förhållande till Sovjet under första halvan av 1980-talet är Benny Jacobssons ”Sovjetunionen idag: kritik av KPML(r):s pro-sovjetiska politik ” (1984).

[21] https://en.wikipedia.org/wiki/Tet_Offensive

[22] http://monthlyreview.org/2011/06/01/the-rise-of-the-working-class-and-the-future-of-the-chinese-revolution/

[23] https://en.wikipedia.org/wiki/Hua_Guofeng

[24] https://en.wikipedia.org/wiki/Two_Whatevers

Av NAT:s redaktion - 8 maj 2016 15:10

I Helsingborgs Dagblad skriver ett antal skribenter om värdlandsavtalet:


”Värdlandsavtalet är det sista steget före en anslutning till Nato och det definitiva slutet för den svenska alliansfriheten. Det medför inte att Sveriges säkerhet stärks, utan tvärtom försämras, skriver sju företrädare för ideella föreningar i Helsingborg och Sören Somelius, kulturskribent.”


Läs vidare här!


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidngen)

Av NAT:s redaktion - 25 mars 2016 20:49

Boken kan beställas direkt från Oktoberförlaget för 199 kr, inklusive frakt, eller sätt in pengarna direkt på SEBanken - kontonummer 5060 - 7977. Texten är densamma som bokens baksidestext.


Varför ge ut en antologi med Mao Zedongs filosofiska texter? Är inte Mao Zedong död och begraven och hans tankar passé?


Både Oktoberrevolutionen 1917 och det kinesiska folkets seger över den japanska imperialism och Guoumindang 1949 hade världshistorisk betydelse och skapade ett socialistiskt läger som omfattade en tredjedel av mänskligheten. Det kinesiska folket leddes av Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong, vars linje alltså bekräftades av praktiken. När Sovjetunionen senare urartade, tog Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong upp kampen mot den moderna revisionismen. Detta ledde till att en internationell marxist-leninistisk rörelse återuppstod på 1960-talet. Efter Mao Zedongs död återupprättades kapitalismen i Kina. Men förtvivla ej; som Mao Zedong skriver kommer pendeln att svänga igen. Imperialismen och kapitalismen kan aldrig skapa ett rättvist och jämlikt samhälle, fritt från förtryck och utsugning.


 

(Omslagsbild: Mao Zedongs hem i Yanan, foto Wuyouuan)


Mao Zedong har vidareutvecklat marxismen-leninismen i en rad viktiga teoretiska hänseenden. Det gäller den dialektiska och historiska materialismen, partiteorin, enhetsfronttaktiken, masslinjen, folkkriget, den nationellt-demokratiska revolutionen och dess relation till den socialistiska revolutionen, det socialistiska uppbygget och klasskampens fortsättning under socialismen.


Mao Zedongs teorier ska inte behandlas som en uppsättning lösryckta dogmer, som är giltiga i varje sammanhang eller vid varje tidpunkt. Det avgörande är att studera hans analysmetod, den dialektiska och historiska materialismen, i praxis, som löper igenom texterna i denna antologi.


Mao Zedong må vara död, men hans idéer lever vidare.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)





Av NAT:s redaktion - 25 februari 2016 12:00

 

Mao Zedong var kristallklar på frågan om att folkkrig inte är den rätta vägen för proletariatet i de imperialistiska staterna, då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap, utan den väpnade stadsrevolutionen, oktoberrevolutionens väg. I min förra artikel återgav jag ett längre citat från ”Problem rörande krig och strategi” (Valda verk, band 2, sid. 213 – 214) från 1938, där Mao Zedong skriver:


”Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.


Nu menar Arvid att detta citat är lösryckt. Han skriver:


”Det handlar alltså inte om att de ”sagt” si eller så i ett givet läge. Att Mao upprepade kominternlinjen i en text 1938 har ingen större betydelse i ljuset av dagens erfarenheter. Med lösrykta citat kan man bevisa vad som helst.”


För det första är detta citat inte lösryckt, eftersom jag har angett källan, vilket innebär att varje läsare kan kontrollera i vilket sammanhang det skrevs. Däremot är Arvids ursprungliga citat från den 5/9 2015 om de tre magiska vapnen lösryckt, eftersom han inte anger någon källa och inte heller diskuterar i vilket sammanhang det skrevs. För det andra tycks han mena att citat från Mao Zedong i sig är irrelevanta. Men Mao Zedong citerade Stalin, Lenin, Marx och Engels; Stalin citerade Lenin, Marx och Engels; Lenin citerade Marx och Engels. Vad är det för märkligt med det? Frågan är om citaten är relevanta eller inte. För det tredje påstår han att Mao Zedong ”upprepade” kominternlinjen och att ”detta inte har någon större betydelse i ljuset av dagens erfarenheter”. Mao Zedong levde faktiskt till 1976 och hade 38 år på sig att korrigera ”kominternlinjen”, men förespråkade aldrig i någon text att folkkrigets väg också gällde för de imperialistiska staterna. Detta kan man se i såväl Valda verk som i den Stora polemiken. Fr.o.m början av 1960-talet och till 1977 fanns det en internationell marxist-leninistisk rörelse med förbindelser med både Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. Det betydde att de partier som ingick i denna rörelse hade bilaterala kontakter och diskussioner med KKP och AAP. I Sverige hade KFML/SKP sådana kontakter. Vid inget tillfälle förde representanter från KKP fram idén att KFML/SKP borde lägga om huvudstrategi och i stället satsa på ett långvarigt folkkrig. När SKP initierade en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 var denna direkt inspirerad av diskussioner med de kinesiska kamraterna. KKP skulle aldrig ha tvekat att lägga fram teorin om att folkkriget var det enda rätta revolutionsmodellen i sådana diskussioner, om partiet verkligen ansett det. Mig veterligt fanns det heller inget kommunistiskt parti verksamt i en imperialistisk stat och med förbindelser med KKP fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, som tillämpade denna huvudstrategi. Varken RCP (Canada) eller PCP (Sendero Luminoso) hade några sådana kontakter med KKP fram till 1976. RCP (Canada) bildades 2004 och PCP (Sendero Luminoso) bildades 1969 – 1970, men hade inga förbindelser med KKP. Ordförande Gonzales besökte visserligen Kina 1965, men han hade en underordnad ställning i PCP (Bandera Roja):s delegation. Det enda maoistiska parti, som med säkerhet kan uppvisa en oavbruten kontinuitet tillbaka till tiden före Mao Zedongs död är Filippinernas Kommunistiska Parti.


Arvid skriver:


”Det är svårt att förstå att någon idag i ljuset av de senaste 100 årens händelser ens vill tala om en ’oktoberväg’.”


Det har bara gått 40 år sedan Mao Zedongs död. Vilka avgörande händelser har egentligen inträffat sedan dess, som gör att man måste skrota teorin om den väpnade stadsrevolutionen, vilket definitivt inte Mao Zedong gjorde?


II.

Är oktoberrevolutionens väg förbrukad?

Arvid skriver:


”Faktum är att Oktoberrevolutionens ’väg’ aldrig har upprepats och att den inte kan upprepas (märk väl! – min anm.) eftersom den förutsätter att borgarklassen till viss mån tas med överraskning (de har ju också lärt sig en del) och att en stor del av den reaktionära armén är en värnpliktsarmé som byter sida.”


Och senare:


”Vad har låsningen på ’oktobervägen’ bidragit till de senaste hundra åren? Den har i alla fall varit perfekt för den opportunistiska strömning som dominerat den kommunistiska rörelsen i de imperialistiska länderna under 60-70 år. Den har i Europa blivit till en del av en ”vänta och se”-linje som aldrig tar den militära frågan på allvar och inte har vilja att diskutera den eftersom man är så upptagen med att planera nästa valkampanj.”


Arvid glömmer att även franska revolutionen 1789 och Pariskommunen 1871 var väpnade stadsrevolutioner och att den förstnämnda segrade. Han glömmer också att segerrika revolutioner och folkkrig hittills har skett under exceptionella förhållanden. Oktoberrevolutionen skedde i slutskedet av första världskriget och de segerrika folkkrigen i Kina, Jugoslavien och Albanien skedde under och omedelbart efter andra världskriget. Det vietnamesiska befrielsekriget inleddes under andra världskriget, men slutfördes först 1975.  I samtliga dessa fall hade en utländsk aggressor förorsakat att huvudmotsättningen i respektive land hade ändrats. Mao Zedong skriver:


”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning,

proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeiosin och bourgeoisin, mellan proletariatet och bondesmåbourgeiosien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.


I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och

de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.


När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Om motsättningar”, Skrifter i urval, Oktoberförlaget, sid. 99)


Det enda undantaget representeras av den kubanska revolutionen, som störtade den korrumperade Batistaregimen, samtidigt som USA-imperialismen togs med överraskning. Detta visar också att varje befrielsekrig eller revolution företer sina egna särdrag.


Den revolutionära strategin är avhängig huvudmotsättningen i varje givet land. Begreppen huvudmotsättning, sekundär motsättning etcetera är helt frånvarande i Arvids analys, vilket inte är någon tillfällighet. I hans fall svävar den revolutionära strategin i luften, eftersom den är helt oberoende av huvudmotsättningen, klasskampsläget och de aktuella styrkeförhållandena.


Arvid påstår t.o.m att oktoberrevolutionens väg ”inte kan upprepas”, vilket innebär att han tydligen kan se in i framtiden. Det har ingen före honom kunnat göra. USA togs som sagt med överraskning av den kubanska revolutionen. Den s.k arabiska våren tog de flesta med överraskning och den folkliga mobiliseringen och resningarna tog sig olika uttryck beroende på land. Det är intressant att studera i vilka geografiska rum dessa resningar utspelade sig. Var det första steget att ”inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, eller tvärtom”? I Tunisien störtades den auktoritära Ben Ali-regimen i en folklig resning 2011 och borgerlig demokrati infördes. I Libyen understödde USA-imperialismen och dess allierade en resning mot Ghaddafi, vilket resulterade i ett inbördeskrig som fortfarande pågår. I Egypten lyckades de folkliga krafterna avsätta Mubarak-regimen, men Muslimska Brödraskapet vann valet och avsattes i sin tur av militären, som inrättade ett rent militärstyre. I Bahrain slogs de folkliga protestaktionerna snabbt ner med saudisk hjälp. I Syrien och Jemen pågår inbördeskrig, i vilka USA i allians med andra västmakter, Ryssland, Turkiet, Saudi-Arabien och Iran är inblandade. I samtliga dessa fall inleddes resningarna i städerna, inte utifrån landsbygden. I samtliga dessa fall har det också saknats starka kommunistiska partier, som kunnat bygga breda allianser och ställa sig i spetsen för borgerligt-demokratiska revolutioner. Det enda undantaget representeras av Tunisien, där det visserligen inte fanns något starkt kommunistiskt parti, men väl progressiva borgerligt-demokratiska krafter och en relativt stark fackföreningsrörelse. I Egypten skedde en massmobilisering i såväl Kairo som Alexandria, men anti-Mubarakrörelsen var från första början delad i två, dels Muslimska brödraskapet och salafister och dels moderata liberala och progressiva krafter. De senare drog till slut det kortaste strået, eftersom de saknade en stark ledning och som heller inte kunde bygga breda allianser. Det är dessutom svårt att se hur det skulle gå att bedriva ett folkkrig i Egypten med tanke på den tättbefolkade Nildalen och den libyska öknen, som inte lämpar sig för basområden. Det enda ställe som lämpar sig för folkkrig är Sinaihalvön, som är mycket kuperad. Om en militärregering eller en annan form av klassdiktatur ska störtas i Egypten, måste det förmodligen ske i form av en allmän väpnad resning i de största städerna, Kairo och Alexandria, för att sedan sprida sig i resten i Nildalen.


Arvid påstår alltså låsningen vid ”oktobervägen” har använts för att legitimera den opportunistiska strömning, som dominerade den kommunistiska rörelsen sedan 1946 – 1956. Faktum är att vissa Kominform-partier började överge oktoberrevolutionens väg redan i slutet av 1940-talet, d.v.s de började förespråka den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen, en linje som utvecklades fullt ut av Chrusjtjov-revisionismen. I början av 1960-talet intensifierades polemiken mellan SUKP och KKP. 1963 publicerade KKP ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”. Detta ledde till att det återuppstod en internationell marxist-leninistisk rörelse, inklusive i Europa. Detta betydde att oktoberrevolutions väg återigen förespråkades av dessa partier i Europa, eftersom de förordade den väpnade revolutionen. Men menar Arvid att dessa partier, inklusive KKP, var en del av sagda opportunistiska strömning!?! KKP föreslog ju aldrig under den stora polemiken att de marxist-leninistiska partierna i de imperialistiska och kapitalistiska staterna skulle byta ut oktoberrevolutionens väg mot folkkrigets.


Om man analyserar varför en revolution eller ett befrielsekrig misslyckats, måste man studera motsättningarnas säregenhet. Rådde det verkligen en djupgående kris enligt Lenins och Mao Zedongs definition? Vilket var styrkeförhållandet mellan klasserna? Vilka konsekvenser fick närvaron av en utländsk aggressor i landet? Fanns det verkligen ett starkt revolutionärt parti? Formulerade detta revolutionära parti en riktig handlingslinje? Den som hävdar att den kommunistiska rörelsen i de imperialistiska staterna borde ha startat folkkrig ägnar sig åt kontrafaktisk historieskrivning, d.v.s spekulerar i hur historien skulle ha förlöpt om en annan handlingslinje hade tillämpas.


Arvid hänvisar till att ”kampen för att komma bort från ’oktobervägen’ i Kina kostade extremt mycket” och att denna felsatsning skedde under inflytande av Komintern. Detta är naturligtvis sant, men samtidigt var detta inte så märkligt med tanke på att KKP var ett ungt parti och den stora auktoritet som Komintern, världspartiet, åtnjöt. Det var också därför som Mao Zedong hälsade beslutet om att upplösa Komintern med tillfredsställelse [1]och följaktligen tog heller inte KKP initiativ till bildandet av en ny Kommunistisk International efter splittringen med SUKP. Men är det inte ännu stolligare att frivilligt förorda folkkrig som huvudstrategi i de imperialistiska staterna i ett läge, då det inte ens finns något centrum ŕ la Komintern som förordar denna strategi och då det definitivt inte går att bygga en sådan strategi på Mao Zedongs tänkande? Ingen vettig människa kan väl betrakta PCP (Sendero Luminoso) eller RCP (Canada) som några slags auktoriteter?


III.


Marxismen-leninismen består inte av ett antal mantran eller dogmer


Arvid Ådalen skriver:


”När marxisterna först enades om Marxismen som den första etappen och sedan Leninsmen och Maoismen som den andra och tredje etappen gjorde man det med insikten om att de allmänna erfarenheterna av den kamp som Marx, Lenin eller Mao ledde till stora delar hade ett världsomfattande värde (universellt tillämplig). En grundfråga som ofta förbises är när Lenin definierade Marxismen utgick han från ’Marxismens tre beståndsdelar’, ekonomin, filosofin och socialismen. En ny etapp förutsätts utveckla inte bara en av dessa delar utan alla.”

På vad sätt är detta ett argument i debatten om folkkriget? Menar han att marxismen-leninismen skulle bestå av en samling dogmer ungefär som en katekes? Mao Zedong skriver:


”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar(min fetstil). Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl.”  (”Om motsättningar”, Skrifter i urval, sid. 89, Oktoberförlaget 1979)


Faktum är alltså Mao Zedong aldrig har förordat folkkriget som revolutionär huvudstrategi i de imperialistiska och kapitalistiska staterna. Hur kan man då överhuvudtaget upphöja det till dogm? Det har ju absolut ingenting med maoism att göra.


Arvid Ådalen skriver vidare:


”Mao har utvecklat en generell teori för gerillakrigföring som erkänns som suverän av borgerliga militärteoretiker över hela världen. Teorin om hur man kan bygga upp en revolutionär armé med masstöd i basområden och hur denna armé långssiktigt genom gerillakrig kan besegra en långt större armé har naturligtvis inte bara värde för agrarländer. Hur kan man tänka sig att revolutionär armé skall byggas upp? Det måste ju ske vid någon tidpunkt eller hur? Om det inte går att få över några soldater från de moderna elitarméerna. Hur gör man då? Tror man sig kunna beväpna arbetare i hemlighet som sedan skall göra en plötslig revolt? Var skall vapnen i så fall komma ifrån? Folkkrigsstrategin förutsätter att man i stor omfattning och under lång tid till stor del erövrar vapen från motståndarna. Ett plötsligt uppror kommer inte ha vapen i någon nämnvärd usträckning. Lite svårt att segra då, inte sant?”


Arvid Ådalen reducerar folkkriget till en organisatorisk universalmedicin, som är tillämplig i alla politiska lägen, alldeles oavsett den aktuella huvudmotsättningen. Han skriver också i samma anda:


” Det finns vissa saker som man inte kan komma ifrån.


1.Ett plötslig massresning och snabb seger är inte möjlig i dagens värld.
2. En armé måste byggas upp bit för bit.
3. För att en arme´skall kunna byggas upp behövs masstöd.
4. För att armé skall kunna överleva krävs särskilda områden där armén kan återhämta sig.”


Orsaken till den kommunistiska rörelsen alltsedan oktoberrevolutionen förordat den väpnade stadsrevolutionen, ett massivt stormanfall, då de objektiva betingelserna är förhanden, i de imperialistiska och kapitalistiska staterna, är självfallet att borgerskapets makt är koncentrad till städerna, men så är också proletariatets. Bondebefolkningen uppgår till någon procent i de mest utvecklade imperialiststaterna. Därför går det inte att besegra borgerskapet bit för bit; borgerskapet kommer på grund av sitt militära övertag att kunna isolera försök att starta folkkrig, vare sig det sker från landsbygden eller från förorter. En allmän revolutionär resning kan bara lyckas om den har ett massivt stöd på grund av en djupgående kris samtidigt som den härskande klassen är mer eller mindre paralyserad. Det är en annan sak om huvudmotsättningen ändras i Sverige, d.v.s om Sverige skulle angripas av en imperialistisk supermakt. Möjligheten av detta scenario i Sverige var reell i mitten av 1970-talet.


Arvid Ådalen bekymrar sig över hur en revolutionär armé ska kunna byggas upp i Sverige. Om man ser till oktoberrevolutionen, så byggdes militära enheter, röda garden, upp successivt upp från februari 1917 till oktober 1917, så att de till slut omfattade 200 000 man. Detta räckte inte. Lenin skriver i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:


”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”[2]


Om det skulle uppstå en revolutionär situation i Sverige, då de arbetande massorna snabbt radikaliseras, kommer det då att råda någon brist på vapen? Det finns vapen hos militären och polisen, hos hemvärnet, skytteklubbar och massor av jaktvapen i Sverige. Om det skulle uppstå en revolutionär situation i Sverige, så kommer det sannolikt också förekomma liknande jäsningar i grannländerna, vilket skulle underlätta vapensmuggling om det behövdes. Vapensmuggling till Sverige förekommer redan. Tids nog kommer det att bli dags att diskutera frågan om beväpning; idag vore en sådan diskussion enbart akademisk med tanke på det inte råder något revolutionärt uppsving, inte ens ett uppsving motsvarande 1968 års. Både AKP(m-l) och SKP hade militärpolitiska utskott på 1970-talet; längst gick förmodligen diskussionerna i AKP(m-l):s militärpolitiska utskott – se Bo Brekkes redogörelse i hans biografi [3]över Tron Ögrim.


Arvid Ådalen gör sig skyldig till flera tvärsäkra och samtidigt ignoranta ställningstaganden:


”Ett plötslig massresning och snabb seger är inte möjlig i dagens värld.”


Hur vet han det? Kan han se in i framtiden? Faktum var att senast händelserna i Tunisien 2011 var en plötslig massresning, som lyckades störta den auktoritära Ben Ali-regimen.


Om man inte tillämpar ett dialektiskt och historiematerialistiskt synsätt, är det självklart att man letar efter halmstrån. Ett sådant halmstrå är teorin om att folkkriget är huvudstrategin även i imperialistiska stater.

Orsakerna till att revolutioner och befrielsekrig, eller det socialistiska uppbygget för den delen, misslyckas, är komplexa och kan inte reduceras till enkla formler. För det första måste det konstateras att oktoberrevolutionen ägde rum i ett exceptionellt läge, d.v.s i slutskedet av första världskriget. För det andra ägde befrielsekrigen i Kina, Jugoslavien och Albanien och den efterföljande socialistiska omvandlingen i dessa länder rum i samband med andra världskriget, ett annat exceptionellt läge. De indokinesiska folkens befrielsekrig – med Vietnam i spetsen – inleddes 1941 av Vietminh, och riktades först mot Frankrike, därefter Japan, sedan mot Frankrike igen och slutligen mot USA, varvid Indokina befriades 1975. Upprättandet av folkdemokratierna i Östeuropa var en direkt följd av att Sovjetunionens seger i andra världskriget och att de nazityska ockupanterna hade fördrivits. Detta scenario är mycket speciellt. I Korea fördrevs likaledes de japanska ockupanterna och en sovjetisk ockupationszon upprättades. Under koreakriget 1950 - 53 försvarades denna av nordkoreanerna, med stöd av sovjetisk militär utrustning och en halv miljon kinesiska frivilliga. Det enda tillfälle då ett befrielsekrig har lyckats – och det efteråt skett en social revolution -  utan att det har stått en utländsk aggressor i landet var den kubanska revolutionen 1953 – 1959. Denna inleddes på allvar december 1956, då Fidel Castro och en grupp på 80 man landsattes på Kuba. Det tog denna grupp bara tre år att växa sig så stark att Batistaregimen kunde störtas januari 1959. Detta berodde delvis på tursamma omständigheter: en genomkorrumperad Batistaregim, som i slutskedet motarbetades även av den amerikanska regeringen, och politiska felbedömningar av USA-imperialismen. När Che Guevara försökte upprepa det kubanska revolutionsreceptet i Bolivia, misslyckades han helt, eftersom han och hans grupp inte alls förstod eller kunde analysera de säregna förhållandena i Bolivia.


Om huvudmotsättningen går mellan en imperialistisk aggressor, Nazityskland, det fascistiska Italien och Japan, och ett ockuperat folk som under andra världskriget, är det givet att de ockuperade folken måste bygga upp motståndsrörelser och befrielsearméer bit för bit. De kommer successivt att erövra befolkningsmajoritetens stöd, eftersom aggressionen riktas mot samma befolkningsmajoritet, minus ett antal förrädare som går över till ockupanterna som Mao Zedong påpekar. Försvarskrig är rättfärdiga i motsats till angreppskrig och försvararna har dessutom fördelen av lokalkännedom. Men alla krig är inte folkkrig. Inbördeskriget mellan KKP och Röda armén och Guomindang 1945 – 1949 var i huvudsak ett reguljärt krig, eftersom Röda arméns styrkor 1945 omfattade flera miljoner man och kunde utkämpa regelrätta slag. I inbördeskrigets slutskede kapitulerade t.o.m en armékår från Guomindang på 400 000 man. Koreakriget 1950 – 1953 var också ett reguljärt krig.


Avslutningsvis skriver Arvid Ådalen:


” En bra början för att kunna öka vår förståelse av den militära frågan är att ta fram relevanta texter om hur Oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen m.fl egentligen gick till och sedan diskutera igenom detta ordentligt.”


Jag förstår faktiskt inte vad som menas med ”egentligen gick till”. Är inte exempelvis Lenins och Stalins texter om oktoberrevolutionen och Mao Zedongs texter om folkkriget relevanta? Lenin, Stalin och Mao Zedong var ju de verkliga experterna på oktoberevolutionen respektive den kinesiska revolutionen.  Dessa texter skrevs under kampens gång, eller strax efteråt, och skulle såväl vägleda som mobilisera partiet som massorna. Om texterna hade innehållit felaktiga analyser, lögnaktiga beskrivningar av läget etcetera, skulle de aldrig ha bidragit till revolutionens seger. Praktiken är det viktigaste kriteriet på sanning. Andra ledande medlemmar av bolsjevikpartiet eller KKP har naturligtvis också bidragit med värdefulla analyser, men deras analyser kan inte tillnärmelsevis mäta sig med de nämnda ledarnas.  Alla efterföljande analyser, gjorda av dem som aldrig deltog i de nämnda striderna, är av historisk karaktär och har per definition varken påverkat utvecklingen i Ryssland som i Kina. Man kan lära av historien, fr.a misstagen, ja, men man kan aldrig skriva om historien och göra saker och ting ogjorda. Det går heller inte att förfalla till någon kontrafaktisk historieskrivning i bästa viktigpetteranda. Det utmanar bara löjet.


Rickard B. Turesson

23/2 2016


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




[1] https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm

[2] ”Lenin om den kommunistiska valkampanjen”, Proletärkultur 1973, sid. 239

[3] ”Tron Řgrim Det revolusjonćre fyrverkeri”, Aschehoug 2015, sid. 196 - 198

Av NAT:s redaktion - 6 januari 2016 22:01

 

I en kommentar till programutkastet skriver Arvid Ådalen den 5/9 2015:


”De tre instrumenten. Förhållandet mellan partiet, armén och enhetsfronten, som byggs upp under revolutionen.
– Armén uppfyller politiska uppgifter, tre uppgifter: strida, producera för att inte vara en börda och mobilisera massorna. Armén baserar sig på människorna, inte på vapnen, armén är uppkommen ur massorna och är förbunden till dem som den helhjärtat tjänar, detta gör det möjligt för den att röra sig som fisken i vattnet. Utan en folkarmé har folket ingenting, partiet för befälet över geväret. Lenins tes om folkmilisen och frågan om en allmän folkbeväpning som leder framåt mot en fullständig frigörelse, med ett samhälle utan stat som vi känner den.”


Frågan om parti, armé och enhetsfront tas upp på olika ställen i utkastet tillprincipprogram.   Communist Party of India (Maoist) talar om partiet, armé och enhetsfront som ”magiska vapen” i sitt principprogram. Detta är naturligtvis hämtat från Mao Zedong, men i vilket sammanhang tar han upp detta? Det är hämtat från ”Kommunisten presenteras” (Valda verk, band 2, sid. 274 – 285) från 1939:


”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kinesiska kommunistpartiets tre ’magiska vapen’, dess tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen.” (sid. 277)


Menar Mao Zedong nu att dessa tre vapen är universella, d.v.s de gäller oberoende av klasstrukturen i ett givet land, oavsett om landet ifråga är imperialistiskt, kapitalistiskt, halvfeodalt eller feodalt eller oavsett huvudmotsättning?  Naturligtvis inte.


Det räcker med att läsa innantill:


”Det är genom detta slag av invecklat förhållande till den kinesiska bourgeoisin som den kinesiska revolutionen och kinas Kommunistiska parti har gjort framsteg i sin utveckling. Detta är ett speciellt historiskt drag, ett särdrag för revolutionen i koloniala och halvkoloniala länder, som inte finns i något kapitalistiskt lands revolutionshistoria (min fetstil). Vidare, eftersom Kina är ett halvkolonialt och halvfeodalt, eftersom dess ekonomiska och kulturella utveckling är ojämn, eftersom dess ekonomi i huvudsak är halvfeodal och dess territorium väldigt, följer härav att den kinesiska revolutionens karaktär i dess nuvarande skede är borgerlig-demokratisk, att dess viktigaste angreppsmål är imperialismen och feodalismen och att dess grundläggande drivkraft är proletariatet, bönderna och städernas småborgare, medan den nationella bourgeoisien deltar vid vissa tidpunkter och i viss utsträckning. Härav följer också att den viktigaste kampformen i den kinesiska revolutionen är väpnad kamp (sid. 275 – 276).”


Och vidare:


” Det halvkoloniala Kinas särdrag finns inte, eller finns inte på samma sätt, i historien om de revolutioner som letts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder. Således finns det två grundläggande särdrag i den kinesiska borgerligt-demokratiska revolutionen (min fetstil): 1) proletariatet upprättar antingen en revolutionär nationell enhetsfront med bourgeoisin, eller tvingas bryta den; och 2) väpnad kamp är revolutionens huvudform. Här beskriver vi inte partiet förhållande till bönderna och städernas småborgare såsom ett grundläggande särdrag, för det för första, därför att detta förhållande i princip är detsamma som det som kommunistiska partier över hela världen står inför, och för det andra, därför att den väpnade kampen i Kina till sitt väsen är ett bondekrig och partiets förhållande till bönderna och dess nära förhållande till bondekriget är en och samma sak(sid. 276)”.


Mao Zedong understryker alltså den kinesiska revolutionens särdrag, vilket är raka motsatsen till att upphöja folkkriget till en allmängiltig revolutionsmodell. Frågan om relationen mellan parti, enhetsfront och armé kan därför inte heller behandlas som en formel och att uppbygget av dessa ska ske enligt en viss bestämd tågordning.


Det är rimligt utifrån CPI (Maoist):s utgångspunkt att tala om tre magiska vapen, eftersom partiet bedriver ett folkkrig utifrån landsbygden (60 procent av Indiens befolkning lever på landsbygden). Dessutom har CPI (Maoist) möjlighet att arbeta legalt och halvlegalt med olika fronter och inom olika massorganisationer. Men det finns en mycket viktig skillnad mellan Kina av år 1939 och Indien av år 2015. Huvudmotsättningen i Kina hade ändrats i och med den japanska imperialismens angrepp på Kina 1937; den stod alltså mellan den japanska imperialismen och det kinesiska folket. Detta betydde att det japanska imperialismens angrepp inte bara var ett angrepp de kinesiska massorna, arbetare, bönder, småborgare och det nationella borgerskapet utan också ett angrepp på delar av det kinesiska borgerskapet, inkl. delar av storborgerskapet, och godsägarna. Därför bildade KKP en enhetsfront med Guomindang, en enhetsfront ovanifrån, som samtidigt var en klassfront. 1945 bröts enhetsfronten med Guomindang, varvid Guomindang efter fyra år besegrades i ett huvudsakligen reguljärt krig.  Indien idag står inte under utländsk militär ockupation, varken helt eller delvis, vilket har stor betydelse för hur klasskrafterna grupperar sig eller kommer att gruppera sig.


I Ryssland ägde en borgerlig revolution rum februari 1917, varvid tsarväldet störtades och ersattes med en borgerlig regering. Men denna regering ville inte avsluta kriget mot Tyskland och kunde heller lösa den hungersnöd i landet, som hade uppstått på grund av det misslyckade kriget. Detta betydde att missnöjet hos det arbetande folket, arbetare och bönder, bara växte. Bolsjevikerna gick i april fram under parollen ”All makt åt sovjeterna!” och deras inflytande, särskilt inom arbetarklassen, växte oavbrutet. I Ryssland tillhörde den väldiga befolkningsmajoriteten småborgerskapet (bönderna), medan proletariatet endast utgjorde tio procent av befolkningen. Å andra sidan var proletariatet extremt koncentrerat till stora fabriker och stora städer. I oktober 1917 var läget moget för arbetarklassen under bolsjevikernas ledning för att genomföra ett stormanfall, en väpnad stadsrevolution, mot maktens centrum. Varför kunde den socialistiska revolutionen segra? Lenin skrev att bolsjevikerna hade


”I. den överväldigande majoriteten bland proletariatet; II, nästan hälften av armén; III. en överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande ställena, nämligen i huvudstäderna och på de fronter, som låg nära centrum.” (”Lenin om den kommunistiska valkampanjen,” Proletärkulturs förlag 1973, sid. 239)

Bara några timmar efter att proletariatet hade erövrat statsmakten utfärdade den nya sovjetregeringen ett jorddekret, som innebar att godsägarnas jord beslagtogs och utdelades bland jordlösa och böndernas massa. Därigenom vanns stora delar av bondeklassen för revolutionens sak.


I SUKP(b):s historia sammanfattas varför oktoberrevolutionen segrade (här i förkortad form – se sid. 213, Proletärkultur), varvid särdragen framgår med all önskvärd tydlighet:


  1. Den ryska bourgeoisien var en relativt svag, dåligt organiserad och oerfaren fiende.
  2. Rysslands arbetarklass hade redan härdats i två tidigare revolutioner (1905 års revolution och februarirevolution 1917).
  3. Rysslands arbetarklass hade en betydande bundsförvant i de fattiga bönderna.
  4. I spetsen för arbetarklassen stod bolsjevikpartiet, som förmådde staka ut en riktig linje som motsvarade situationens krav.
  5. På grund av världskriget var de borgerliga staterna splittrade i två läger, vilket omöjliggjorde en direkt intervention från deras sida.

Det ägde rum ett inbördeskrig 1918 – 1920, men oktoberrevolutionens landvinningar var aldrig på allvar hotade, eftersom de vita styrkorna och de imperialistiska interventionsstyrkorna inte var koordinerade. De besegrades en efter en.


Rysslands socialdemokratiska arbetareparti (RSDAP) bildades 1883. 1903 splittrades partiet i två fraktioner, bolsjeviker och mensjeviker, men först fr.o.m 1912 fungerade bolsjevikerna som ett eget parti. Bolsjevikerna bedrev både ett legalt och illegalt arbete i såväl befintliga massorganisationer som i duman liksom i egna enhetsfrontorganisationer. Under perioden 1907 – 1912 var den revolutionära rörelsen tillbakapressad i Ryssland som en följd av nederlaget 1905.  Efter februarirevolutionen 1917 bildades Röda garden mars 1917. I samband med oktoberrevolutionen uppgick Röda gardenas numerär till 200 000 personer. Röda gardena utgjorde stommen till Röda armén, som bildades först januari 1918. Redan i september 1917 skrev Lenin:


"There is only one way to prevent the restoration of the police, and that is to create a people's militia and to fuse it with the army (the standing army to be replaced by the arming of the entire people. ("Tasks of the Proletariat in our Revolution", Collected Works band 24, sid. 70)

 

De viktigaste enhetsfronterna från och med februarirevolutionen var självfallet sovjeterna, arbetar-, soldat- och bondesovjeter, som växte explosionsartat fram till oktoberrevolutionen. Det var därför som bolsjevikerna i ett givet läge också kunde ställa parollen ”All makt åt sovjeterna!”. För att summera: Oktoberrevolutionen var en väpnad stadsrevolution. Bolsjevikpartiet var ett beprövat parti, som alltid bedrev ett massarbete och tillämpade enhetsfronttaktik. De viktigaste enhetsfronterna var sovjeterna som växte upp som svampar efter februarirevolutionen. Bolsjevikerna började organisera väpnade enheter redan i mars 1917. Oktoberrevolutionen, som var ett stormanfall i maktens centra, möjliggjordes av att bolsjevikerna hade stöd av den överväldigande majoriteten av proletariatet, nästan hälften av armén och de Röda gardena.


I kölvattnet på Oktoberrevolutionen gjordes flera misslyckade revolutionsförsök, bl.a i Ungern, Reval (Tallinn), Hamburg, Kanton och Shanghai med flera. I Ungern bestod den ungerska rådsrepubliken i drygt fyra månader, innan den störtades. En bidragande orsak till rådsregeringens fall var att den inte vann böndernas stöd, eftersom den konfiskerade godsägarnas jord och förstatligade den i stället för att dela ut den bland bönderna. I de övriga fallen var kommunistpartierna för svaga och hade ett otillräckligt stöd bland arbetarklassen och missbedömde helt enkelt styrkeförhållandena.


I samband med andra världskriget genomfördes framgångsrika befrielsekrig gentemot       utländska angripare. Detta betydde att huvudmotsättningen i respektive land hade ändrats; den stod mellan folket och utländske angriparen i respektive land. Det gällde alltså Kina, Jugoslavien och Albanien, som alla befriade sig av egen kraft. I Vietnam tog befrielsekriget betydligt längre tid; kampen riktades först mot Frankrike, sedan Japan, sedan Frankrike igen och slutligen mot USA. Först 1975 befriades hela Vietnam. I Kampuchea störtade Röda Khmererna efter ett utdraget folkkrig Lon Nol-regimen, som var en amerikansk marionettregim, 1975. Röda Khmererna ledde landet fram till 1979, då Vietnam invaderade Kampuchea. I samtliga dessa länder fanns det kommunistiska partier, som – utom i fallet med Kampuchea – var anslutna till Kommunistiska Internationalen.  I alla dessa länder hade befrielsekriget och den efterföljande revolutionen sina särdrag. Mitt intryck från befrielsekampen i Albanien och Jugoslavien är att den väpnade kampen under befrielsekriget och enhetsfrontarbetet sammanföll, d.v.s partisanstyrkorna fungerade samtidigt som enhetsfronter. Detta berodde naturligtvis på Italiens och Tysklands brutala repression mot befolkningen i dessa länder. Inte heller bildade de kommunistiska partierna i Jugoslavien och Albanien någon liknande enhetsfront som den mellan KKP och Guomindang. Både de jugoslaviska och albanska partisanerna tvingades från första början utkämpa ett inbördeskrig mot inhemska kollaboratörer – i Jugoslaviens fall mot ustasja och cetniks.


Den kubanska revolutionen utgör ett gränsfall; den representerar varken en revolution i en imperialistisk stat eller ett folkkrig i ett neokolonialt land mot en utländsk aggressor. Men Batista-regimen var mycket korrumperad och USA missbedömde Castro i början.  I ett samtal med Kang Sheng 1964 (https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-9/mswv9_27.htm ) säger Mao Zedong just att den kubanska revolutionen segrade 1959. Det spelar ingen roll att Kuba senare anslöt sig till Sovjetlägret i stället för Kina; det var inte avgjort från början.


Lika lite som varje försök till väpnad stadsrevolution har lyckats, lika lite har varje folkkrig lyckats. Det gäller exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) med flera.

Komintern tillämpade naturligtvis olika typer av enhetsfronttaktik, aktionsenhet, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån. Enhetsfronter underifrån innebär att man skapar organisationer på begränsade kampavsnitt med begränsade plattformar (som motsvarar en del av det kommunistiska partiets program). Denna taktik tillämpades i huvudsak fram till 1935. Enhetsfronter ovanifrån, d.v.s enhetsfront mellan det kommunistiska partiet och andra organisationer, tillämpades främst fr.o.m Kominterns sjunde kongress 1935, eftersom den taktiska huvuduppgiften i bl.a Europa bestod i att hejda fascismens och nazismens frammarsch. De mest kända exemplen i Europa är den spanska republiken och folkfrontsregeringen i Frankrike och som sagt alliansen mellan KKP och Guomindang var också en enhetsfront ovanifrån.


SKP i Sverige arbetade som ett sedvanligt Kominterparti; huvudsakligen användes enhetsfronter underifrån och aktionsenheter. 1930 bildades Röd Front-Förbundet efter tyskt mönster i Köpenhamn av de skandinaviska kommunistpartierna. Röd Front-Förbundet, som var en militant självförsvarsorganisation, skulle främst agera vid gatuoroligheter och mot strejkbryteri.  Förmodligen lades Röd Front-förbundet i Sverige ner redan 1933, då den svenska regeringen införde ett uniformsförbud.


Den marxist-leninistiska rörelsen med KFML i spetsen, som uppstod i mitten av 1960-talet, tog naturligtvis tillvara på de bästa erfarenheterna från det enhetsfrontarbete, som Komintern och KKP hade bedrivit. Det mest lyckade exemplet var De Förenade FNL-grupperna (DFFG), en enhetsfront underifrån med tre paroller enbart i sin plattform, som utvecklades till västvärldens relativt starkaste solidaritetsorganisation med Vietnams folk. KFML/SKP/SKP(m-l)/SKA arbetade alltså alltid med enhetsfronter. Detta kritiserades av såväl KFML(r) och trotskisterna under 70-talet. Däremot gjorde vi aldrig några militära förberedelser utan arbetade bland de värnpliktiga soldaterna i stället. Strategin utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap och att revolutionen skulle ske i form av en väpnad stadsrevolution. Däremot var marxist-leninisterna inställda på att skapa en folkarmé i händelse av att huvudmotsättningen ändrades och Sovjet angrep Sverige (vilket var en realistisk analys fram till 1979, även sett i efterhand). I ”Dokument från Sveriges Kommunistiska Partis andra kongress” från 1976 heter det:


”Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig (Oktoberförlaget, sid.18).”


I Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster” (2003), om SKP(m-l)/SKA heter det:

”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?


Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen (sid. 78). ”


De stora skillnaderna mellan Kina av år 1939 och Sverige 2015 är att


  • Sverige är en kapitalistisk och imperialistisk stat, där huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap, i motsats till det halvfeodala Kina.
  • Borgerskapets makt och befolkningens flertal, inklusive proletariatet, är koncentrad till städerna och tätorterna i Sverige. Endast 1,5 procent av befolkningen ingår i bondeklassen.
  • Sverige har inte delvis ockuperats av en utländsk makt motsvarande Japans ockupation av kustområdena i Kina 1937 – 1945. Ett anfallskrig och ockupation av en främmande makt leder till att denna inte bara kommer i motsättning till proletariat, småborgerskapet och småborgerliga mellanskikt utan även till delar av borgerskapet i landet i fråga (se Nazitysklands ockupation av olika länder i Europa).

Mao Zedong har aldrig förfäktat teorin om att ett utdraget folkkrig skulle fungera som en slags huvudstrategi i de imperialistiska staterna i ett läge, då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap. Det går inte anföra ett enda exempel därpå i hans skrifter. Det framgår redan av hans förbehåll i artikeln ”Kommunisten presenteras”. Detta framgår också av ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsen allmänna linje” (Oktoberförlaget 1977, sid. 15 – 53). Tre partier från den nordiska marxist-leninistiska rörelsen, AKP(m-l), KFML/Danmark och KFML/SKP hade regelbundet möten med representanter från Kinas kommunistiska Parti fram till 1976, medan Mao Zedong ännu levde. Vid inget tillfälle framkastade någon representant från KKP idén att de marxist-leninistiska broderpartierna skall bilda väpnade styrkor, upprätta basområden och inleda utdragna och långvariga folkkrig inom de imperialistiska staterna. KKP var helt på det klara med att oktoberrevolutionens väg, den väpnade stadsrevolutionen, gällde för de imperialistisk och kapitalistiska staterna. Men för att en revolution ska vara möjlig krävs en omfattande och djupgående ekonomisk och politisk kris, som gör att de arbetande massorna inte har någon annan utväg, och att den härskande klassen är oförmögen att hindra en sådan utveckling. Först då kan det bli aktuellt med ett stormanfall.


I själva verket var naturligtvis Mao Zedong kristallklar på frågan om att folkkrig inte är den rätta vägen för proletariatet i de imperialistiska staterna utan att det är oktoberrevolutionens väg som gäller. I ”Problem rörande krig och strategi” (Valda verk, band 2, sid. 213 – 214) från 1938 skriver han:


”Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)(min fetstil).Vad frågan om krig beträffar, bekämpar de kommunistiska partierna i de kapitalistiska länderna de imperialistiska krig som förs av deras egna länder. Därest sådana krig utbryter, går dessa partiers politik ut på att framkalla nederlag för de reaktionära regeringarna i deras egna länder. Det enda krig de önskar utkämpa är det inbördeskrig för vilket de förbereder sig.[1] Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisin blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).


Den som påstår att Mao Zedong förordade folkkrigets väg i de imperialistiska staterna i ett läge då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap ägnar sig bara åt historieförfalskning. Vad är det för slags maoist?


Rickard B. Turesson

13/12 2015


(Denna blogg är kinuten till  Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - 19 november 2015 11:52

Den senaste terrorattacken i Paris lär ha skördat minst 129 dödsoffer. En grupp attentatsmän har urskillningslöst angripit franska medborgare och turister oberoende av deras politiska och religiösa åsikter, klass, kön eller hudfärg. Terrorattacken i Paris är ett verk av religiösa fascister, Islamiska staten (IS)/Daesh.  Dessutom genomförde IS en terrorattack i Beirut dagen innan, som skördade 43 offer; denna attack har helt hamnat i medieskugga. Ett attentat genomfördes också mot ett ryskt civilt passagerarflyg över Sinai den 31oktober, varvid 224 människor omkom.


Vad hoppas IS åstadkomma med dessa terrorattacker?  Aktionen i Paris syftade till att hämnas på Frankrike för dess deltagande i kriget i Irak och Syrien och att injaga skräck i civilbefolkningen.  Aktionen kommer att få motsatt effekt. Resultatet kommer endast att bli att de västeuropeiska staterna kommer att skärpa sin repression och övervakning, särskilt av invandrare från muslimska länder, och bidra till att europeisk högerextremism av olika kulörer växer sig än starkare.


Från och med slutet av 1800-talet genomförde socialistrevolutionärer i Ryssland, en del anarkistiska eller nationalistiska grupperingar i Europa riktad individuell terror mot olika makthavare. Denna individuella terror var åtminstone riktad och slog inte blint mot oskyldiga. Men problemet med denna linje var naturligtvis att en dödad makthavare alltid ersattes med en ny.


Det var därför Lenin skrev:


"Terrorn kan aldrig bli en daglig krigsoperation: i bästa fall ägnar den sig bara till att vara en av metoderna för det avgörande stormangreppet." (Samlade Skrifter i urval, band 3, sid.26)


Vilka är de verkliga hjältarna?


” Heroismen har nu framträtt öppet; de sanna hjältarna i vår tid är de som leder folkets massor, som har rest sig mot förtryckarna… Den stora franska revolutionen …började 14 juli 1789 med stormningen av Bastiljen.” (Lenin: ”A Militant Agreement for the Uprising”, Collected Works band 8, sid. 158 – 166)


Under andra världskriget i Europa slog de nazityska styrkorna besinningslöst tillbaka mot motståndsrörelsen i de ockuperade länderna. Varje lyckad militär aktion mot de nazityska ockupanterna resulterade i repressalier mot civilbefolkningen; varje dödad tysk soldat skulle kosta tio, tjugo civila etcetera livet oavsett om de hade något att göra med den militära aktionen eller inte.  På samma sätt far IS fram i Irak och Syrien; rörelsen nöjer sig inte med att bekämpa USA:s marionettregim i Irak eller Assads regim i Syrien. IS angriper alla,  inklusive andra muslimer, som inte vill underordna sig deras kommande fundamentalistiska kalifat. Rörelsen stoltserar öppet på internet med hur de avrättar sina meningsmotståndare.


När vietnameserna utkämpade sitt långvariga befrielsekrig mot först Frankrike och sedan USA, som slutade med seger 1975, skickade varken Viet Minh eller FNL någonsin iväg patruller för att bedriva individuell terror i de krigförande länderna. Tvärtom understödde de framväxten av en solidaritetsrörelse med det vietnamesiska folket i de imperialistiska länderna, till och med i självaste USA. Detta ledde till ett växande krigsmotstånd hos det amerikanska folket, vilket bidrog till USA:s reträtt från Vietnam och övriga Indokina. Detta illustrerar skillnaden mellan en reaktionär, fascistisk rörelse som IS och en befrielserörelse, som förlitade sig på massorna och vars främsta mål var att befria folket från imperialistisk aggression.


Orsaken till IS framväxt och expansion beror naturligtvis på västmakternas, främst USA:s,  politik i Mellanöstern, i synnerhet i och med USA:s invasion av Afghanistan och Irak och den efterföljande inblandningen i Syriens interna förhållanden. USA:s och deras allierades statsterrorism har lett till kaos och instabilitet i Afghanistan, Irak och Syrien. Eftersom det saknas starka progressiva eller revolutionära alternativ i området, har olika jihadistiska rörelser, därtill uppbackade av Saudi-Arabien, Qatar och ytterst USA, lyckats expandera i Irak och Syrien. Dessa jihadistiska rörelser med IS i spetsen fungerar dock enbart som imperialismens nyttiga idioter. Deras främsta uppgift är att avleda kampen för verklig nationell frigörelse och social rättvisa i de berörda länderna och försvåra ett solidaritetsarbete inom de imperialistiska länderna med de förtryckta folken i Mellanöstern.


Rickard B. Turesson

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




 

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se